Kommunernas socialbidragskostnader ökar markant. Dessa kostnader tränger ut andra viktiga uppgifter för kommunerna och hindrar dessutom kommunernas planering då de styrs av förehavanden utanför kommunernas kontroll.
De ökade kostnaderna fördelas väldigt ojämnt mellan olika kommuner, beroende på hur stor del arbetslösa och låginkomsttagare kommunen har. Framförallt är frågan nära förknippad med de problem som är kopplade till den särskilda problematik som storstäderna dras med.
Den största orsaken till storstädernas höga socialbidragskostnader är den höga arbetslösheten. En annan orsak är den omfattande flyktinginvandringen, en grupp som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. När den statliga treårsperioden upphört innebär det höjda kommunala socialbidragskostnader.
En nyligen presenterad rapport från Kommunförbundet visar att kostnaderna för socialbidrag ökade 1996 med 1 miljard kr. Nästan 11 % av de svenska hushållen har socialbidrag. Mest oroväckande är de siffror som visar att det är de unga socialbidragstagarna som ökar mest i antal.
Idag tvingas kommunerna att använda socialbidraget mer som ett fast försörjningsbidrag än till det som det är tänkt till – att vara ett tillfälligt stöd under en kort begränsad tidsperiod. Istället för det absolut yttersta skyddsnätet har bidraget blivit ett långvarigt beroende.
När socialbidragen är en stor utgiftspost – och en växande sådan, undergräver det den kommunala servicen – däribland vård och omsorg. Kommunerna tvingas göra andra prioriteringar än vad som varit nödvändigt om skatteintäkterna varit större och bidragsberoendet mindre.
I Malmö stad ökar från 1996 till 1997 kommunens nettokostnader för socialbidragen från 515 mkr till 841 mkr. En ökning med 306 mkr motsvarande 1,40 skattekrona! Under 1996 uppbar 42 000 personer, 17 % av Malmös befolkning, någon gång socialbidrag. Detta är en katastrofal utveckling.
Olika lösningar måste därför övervägas. Det allra viktigaste är självklart den pågående kampen mot arbetslösheten. Höjningen av nivån på socialförsäkringarna är en annan viktig faktor. Men det räcker inte. Nuvarande skatteutjämningssystem tar inte i tillräcklig utsträckning hänsyn till variabler som arbetslöshet, flyktingmottagande etc. Dessa förhållanden bör beaktas av den statliga utredning som har till uppgift att se över skatteutjämningen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den kommunala skatteutjämningen.
|
Marie Granlund (s) |