Beträffande Riksgäldskontorets hushållsupplåning framhåller regeringen i budgetpropositionen dels att den varit lönsam, dels att den minskat under senare år. Båda förändringarna sammanhänger dock med att skattefavörer som tidigare varit förknippade med Riksgäldskontorets viktigaste upplåningsformer avsedda för hushållen – premieobligationer och allemanssparande – nu har försvunnit.
Regeringen noterar att efterföljaren Riksgäldskontot ännu inte är lönsamt, men önskar ändå fortsätta med en utökad och fortsatt satsning på hushållsupplåning. I våras godkände riksdagen planerna på att Riksgäldskontoret också skall få erbjuda individuella sparkonton till allmänheten, Riksgäldsspar. Utvecklingen mot att Riksgäldskontoret tillåts bli en direkt aktör på den konkurrensutsatta hushållsupplåningsmarknaden är tydlig. En fortsättning med öppnande av ett kontorsnät och inrättande av ytterligare nya sparformer kan ligga i förlängningen.
Moderaterna anser inte att det är en statlig myndighets uppgift att agera på en konkurrensutsatt marknad. Riksgäldskontorets uppgift är att förvalta den svenska statsskulden på effektivaste och billigaste sätt. För fullgörandet av denna uppgift har Riksgäldskontoret möjlighet att emittera statsobligationer och att uppta valutalån. Vi menar att Riksgäldskontoret med hjälp av dessa instrument kan fullgöra sina uppgifter.
Tillkomsten av offensiva instrument för hushållsupplåning ger däremot Riksgäldskontoret en annan roll. Svenska Bankföreningen uppfattar Riksgäldskontorets aktiviteter på området som illojal konkurrens från staten.
Att erbjuda obligationslån till stora institutionella långivare och att saluföra sparkonton till allmänheten är två vitt skilda typer av verksamhet. Det senare kräver aktiva marknadsföringsinsatser och medför i praktiken att en statlig institution försöker få småsparare att överge sparformer i privat regi för att övergå till direktutlåning till staten. Det finns ingen brist i utbudet av sparalternativ som kan berättiga staten att ta på sig den merkostnad som det innebär att försöka attrahera småspararnas pengar.
Riksgäldskontorets upplåning från hushållen bör istället ske på indirekt väg genom att dess utbud av statsskuldsväxlar och obligationer tillhandahålls av befintliga distributionsnät (t.ex. bank och post) antingen direkt eller via ränte/obligationsfonder.
Det bör således ske en renodling av Riksgäldskontorets utlåningsverksamhet, där några sparalternativ som skapar en direkt kundrelation mellan Riksgäldskontoret och allmänheten inte ingår.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om formerna för Riksgäldskontorets hushållsupplåning.
|
Lars Tobisson (m) |
|
|
Lennart Hedquist (m) |
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
Per Bill (m) |
Göran Lindblad (m) |
|
Anna Åkerhielm (m) |
Stig Rindborg (m) |
|
Tom Heyman (m) |
Margit Gennser (m) |
|
Bo Lundgren (m) |
Rune Rydén (m) |