Sverige har världens högsta skatter, men inte världens bästa välfärd. Sprickorna i folkhemsbygget blir allt mer uppenbara. Trots de höga skatterna växer köerna inom sjukvården, trots de höga skatterna förmår inte skolan leva upp till de höga krav som elever och föräldrar har rätt att ställa och trots de höga skatterna kan inte rättstryggheten garanteras.

För många familjer har dessutom marginalerna snävats in så kraftigt att arbetsinkomsterna inte längre räcker till. När utbetalningstidpunkten för barnbidrag senarelades, fick en del familjer behov av socialbidrag. Vissa familjer har svårt att få utrymme för patientavgifter när barnen blir sjuka. Välfärden i egentlig mening urholkas alltmer.

Det grundläggande felet är att välfärd i Sverige kommit att bli synonymt med offentlig verksamhet. Välfärd i egentlig mening måste istället definieras med utgångspunkt i den enskilde medborgaren. Sedan urminnes tider har människan strävat efter välstånd och trygghet. Grunden för framgång är den egna utvecklingen, det egna arbetet och det egna sparandet. Det har sedan kompletterats med ett samhällsbygge där samverkan mellan individerna möjliggjort fungerande yttre försvar, rättstrygghet och ett socialt ansvar när den egna förmågan att skapa trygghet inte räckt till.

Detta gemensamma ansvar för vård, omsorg och försörjning i svåra skeden av livet kan emellertid inte ersätta det grundläggande personliga ansvar som individen har för sig själv och för sin familj. När det allmänna också tar över ansvaret för sådant som medborgarna normalt både kan och vill klara själva blir de utlämnade. Den grundläggande trygghet som ligger i att ha kontroll över den egna ekonomin försvinner och förbyts i en otrygghet som urholkar välfärden.

Till det kommer de ekonomiska snedvridningar som följer av såväl omfattande offentliga åtaganden i sig som av de höga skatter som motverkar grunderna för välfärd – arbete, sparande och personlig initiativkraft.

Det höga svenska skattetrycket medför stora sociala problem. Det tar sig indirekt uttryck i att en svag ekonomisk utveckling och en hög arbetslöshet gör att många saknar ett arbete att försörja sig på och att reallöneutvecklingen för dem som har ett arbete blir svag. Men de höga skatterna får också stora direkta negativa konsekvenser för enskilda och familjer. Tillvaron blir otrygg för alla dem som tvingas till en tillvaro där varje krona går till att täcka nödvändiga utgifter och inkomsten ofta ändå inte räcker till. Socialbidragsberoendet ökar och allt fler lever med så smala marginaler att en oförutsedd större utgift kan innebära en katastrof.

När individer och familjer är hänvisade till bidrag för sin vardagsförsörjning saknar de en reell möjlighet att själva förbättra sin situation. En ökad egen insats omöjliggörs för många av att de saknar arbete och, om de har ett arbete, av att marginaleffekterna av en ökad arbetsinsats ofta är närmast konfiskatoriska.

För en ”vanlig” familj med två barn, där mannen arbetar som metallarbetare och har en månadsinkomst på 16 600 kronor och hustrun är kommunalanställd med en månadsinkomst på 10 500 kronor för en trekvartstjänst, uppgår den totala arbetsersättningen (inklusive löneskatter) under ett år till 422 685 kronor. Men familjen, får bara behålla 151 960 kronor, eller 36 procent av sin arbetsersättning, efter det att alla skatter är betalda. En ensamstående mamma med ett barn som arbetar heltid och bor i hyreslägenhet får behålla 37 procent av sin totala arbetsersättning. Med en hög beskattning blir fler och fler beroende av offentliga bidrag och subventioner.

En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att de flesta skall kunna leva på sin lön måste stå på två ben. Det ena är en aktiv skattesänkningspolitik som syftar till att växla lägre skatter mot minskat behov av bidrag och offentligt stöd. Det långsiktiga målet måste vara att den som är i behov av bidrag och offentligt stöd inte skall betala skatt och att den som betalar skatt inte skall behöva bidrag.

Det andra benet är reformer på bland annat skatteområdet som syftar till att stärka tillväxtkraften i ekonomin så att den höga arbetslösheten kan pressas tillbaka och antalet människor som av andra skäl blivit helt beroende av det offentliga för sin försörjning minska. Samtidigt krävs en ny inriktning av utbildningspolitiken så att fler kan få bättre kunskaper och högre kompetens. Med en sådan inriktning av politiken kommer det att bli möjligt att uppnå successivt högre reallöner samtidigt som skatteuttaget kan sänkas rejält därför att färre finns i transfereringssystemen.

Genom de konkreta besparingar vi föreslår i vårt budgetalternativ – ändrade regler för transfereringar, minskade subventioner och effektivare verksamhet – skapas utrymme för skattesänkningar på cirka 39 miljarder kronor 1998, cirka 55 miljarder kronor 1999 och cirka 80 miljarder kronor 2000 (i 1998 års penningvärde).

Vid en försiktig uppskattning av den högre tillväxt som möjliggörs genom vår ekonomiska politik (och som understiger de antaganden som görs i regeringens s.k. högtillväxtalternativ) samt en försiktig beräkning av nettotillväxten av nya arbetstillfällen och effekterna av ett svenskt medlemskap i det europeiska valutasamarbetet skulle ett ytterligare utrymme på i vart fall 50–60 miljarder kronor växa fram under den kommande femårsperioden.

Detta utrymme kan naturligtvis inte utnyttjas för konkreta yrkanden om skattesänkningar förrän antagandena har realiserats genom den ekonomiska utvecklingen. Det skulle emellertid möjliggöra omfattande skattesänkningar under de kommande fem åren. Kommunalskatten skulle kunna sänkas med fem kronor, de egenavgifter som inte har någon direkt koppling till utgående förmåner skulle kunna slopas, momsen skulle kunna sänkas till 21 procent, fastighetsskatten skulle kunna halveras och ett grundavdrag för barn införas.

För de kommande tre åren lägger vi fram följande konkreta förslag om skattesänkningar på främst arbete, boende och familjer vilka är fullt ut finansierade genom de utgiftsminskningar som redovisas i vår ekonomiska motion 1997/98:Fi206.

Sammantaget innebär detta skattesänkningar för den familj vars skattesituation redovisades tidigare som 1998 uppgår till drygt 1 300 kronor per månad och år 2000 till drygt 2 600 kronor per månad.

2 De högsta skatterna – men inte den bästa välfärden

2.1 Välstånd och trygghet

För många familjer har dessutom marginalerna snävats så kraftigt att arbetsinkomsterna inte längre räcker till. När utbetalningstidpunkten för barnbidrag senarelades, fick en del familjer behov av socialbidrag. Vissa familjer har svårt att få utrymme för patientavgifter när barnen blir sjuka. Välfärden i egentlig mening urholkas alltmer.

Det grundläggande felet är att välfärd i Sverige kommit att bli synonymt med offentlig verksamhet. Välfärd i egentlig mening måste istället definieras med utgångspunkt i den enskilde medborgaren. Sedan urminnes tider har människan strävat efter välstånd och trygghet. Grunden för framgång är den egna utvecklingen, det egna arbetet och det egna sparandet. Det har sedan kompletterats med ett samhällsbygge där samverkan mellan individer möjliggjort fungerande yttre försvar, rättstrygghet och ett socialt ansvar när den egna förmågan att skapa trygghet inte räcker till.

Detta gemensamma ansvar för vård, omsorg och försörjning i svåra skeden av livet kan emellertid inte ersätta det som individen har personliga ansvar för sig själv och för sin familj. När det allmänna också tar över ansvaret för sådant som medborgarna normalt både kan och vill klara själva blir de utlämnade. Den grundläggande trygghet som ligger i att ha kontroll över den egna ekonomin försvinner och förbyts i en otrygghet som urholkar välfärden.

Till det kommer de ekonomiska snedvridningar som följer av såväl omfattande offentliga åtaganden i sig som av de höga skatter som motverkar grunden för välfärd.

Sverige är det land i den fria världen där de enskilda människorna är mest beroende av politikers värderingar och beslut. Ingen annanstans har så stor del av medborgarnas inkomster socialiserats. Ingen annanstans är medborgarna så beroende av politiska beslut för sin ekonomiska standard och för sin sociala trygghet. Så gott som alla är därmed utlämnade åt politikers förmåga att hålla sina löften och fullfölja alla åtaganden.

Sveriges rekordhöga utgifts- och skattetryck har vuxit fram sedan slutet av 1960-talet. Det avspeglar en medveten politik där kollektiva lösningar har prioriterats. Vård och omsorg inte bara finansieras genom den offentliga sektorn – de tillhandahålls av vad som i realiteten är offentliga monopol. Inte bara omfördelningar mellan individer utan också inkomstomfördelningar över individens livscykel handhas av huvudsakligen skattefinansierade offentliga verksamheter. De reformer som genomfördes av den borgerliga regeringen i syfte att bryta upp de offentliga monopolen har rullats tillbaka.

Till detta kommer att stabiliseringspolitiken under 1970- och 1980-talen utformades så att åtstramning åstadkoms genom skattehöjningar medan efterfrågan stimulerades genom offentliga utgiftsprogram.

På detta sätt formades under 1970- och 1980-talen ett Sverige där stat och kommun beskattar medborgarna så hårt att de allra flesta inte har möjlighet att välja annan vård eller omsorg än den stat och kommuner erbjöd. De utlämnas till den politiska sektorn – när den offentliga sjukvården, barnomsorgen eller äldreomsorgen inte fungerar finns för de flesta inga möjliga alternativ. Bara de som har råd att själva betala för icke subventionerad vård och omsorg vet att de slipper köer och kan välja fritt och bara de som har tillräckligt stora inkomster kan leva på sin lön efter skatt.

2.2 Färre försörjer fler

Det har under de senaste 25 åren skett en kraftig förskjutning från privata till offentliga inkomstkällor i Sverige. Från 1970 har antalet personer som får sin försörjning via den offentliga sektorn nästan fördubblats, samtidigt som de som arbetar i den privata sektorn har blivit ungefär en halv miljon färre. Beroendet av offentlig sektor har ökat mest vad gäller transfereringar. Detta är givetvis en av förklaringarna till det orimligt höga skatteuttaget.

Hela 65 procent av den vuxna befolkningen (exklusive studerande) har sin huvudsakliga inkomst från det offentliga i form av löner eller transfereringar. Som framgår av tabellen nedan har nästan två av tre vuxna det offentliga som huvudsaklig inkomstkälla och endast en tredjedel har sin huvudsakliga inkomst från den privata sektorn. Det är uppenbart att detta förhållande leder till orimligt höga skatter och samtidigt svårigheter att ge stöd till dem som verkligen behöver det.

En förutsättning för att Sveriges långsiktiga strukturella problem skall kunna lösas och att skatterna verkligen skall kunna sänkas till europeisk genomsnittsnivå är att försörjningskvoten (förhållandet mellan antalet offentligförsörjda och antalet privatanställda) minskar. Försörjningskvoten uppgår idag till 1,7 vilket innebär att varje privatanställd skall ”finansiera” nästan två personer som är anställda i eller försörjda av den offentliga sektorn.

Om man jämför Sverige med EU-länderna Nederländerna, Tyskland och Storbritannien visar det sig att inkomstdelen från offentlig sektor är störst i Sverige. I Tyskland och Storbritannien är den privata andelen i dag dubbelt så stor som den offentliga. Så var det även i Sverige för 25 år sedan.

2.3 Den största hushållskostnaden

Sverige låg 1996 på första plats i den internationella skatteligan enligt EU:s statistikbyrå ”Eurostat”. Detta år uppgick de svenska skatterna till mer än hälften, 55,2 procent, av Sveriges samlade produktion. Till det kom andra offentliga inkomster på nästan tio procent av BNP.

De offentliga utgifterna beräknas nästa år uppgå till 61,1 procent. Det betyder att mer än tre femtedelar av all verksamhet i Sverige produceras eller finansieras med offentliga medel. Drygt 40 procent av de offentliga utgifterna utgörs av offentlig konsumtion och investeringar, d.v.s. offentlig verksamhet. Resten är transfereringar, framför allt till hushållen, samt räntebetalningar på den offentliga skulden, dvs finansiering via den offentliga sektorn.

Det är framför allt sedan 1970-talets början som Sverige kommit att avvika mot andra länder vad gäller utvecklingen av skatteuttaget. Mellan 1970 och 1976 steg skatteuttaget mätt som andel av den samlade produktionen från cirka 40 till cirka 50 procent. Efter att i huvudsak ha pendlat kring denna nivå steg skatterna kraftigt i slutet av 1980-talet och uppgick 1990 till drygt 56 procent av BNP. Delvis var detta en effekt av överhettningen och den lånebaserade konsumtionen.

Under den föregående mandatperioden reformerade den borgerliga regeringen stegvis de offentliga systemen för att tillåta och stimulera enskilda alternativ. Skolpengen gav frihet åt alla att välja skola. Vårdnadsbidrag och avdrag för barnomsorgskostnader ökade valfriheten och rättvisan i barnomsorgen och med husläkarreformen inleddes ett arbete på att låta patienten få större valmöjligheter. Dessutom bröts utvecklingen mot ständigt högre skatter. Skatteuttaget minskade – om än i betydligt mindre utsträckning än vad som varit önskvärt vilket var en följd av den statsfinansiella utvecklingen.

Sedan valet 1994 har den nya socialdemokratiska regeringen återgått till den tidigare inriktningen. Skatterna har höjts med ungefär 90 miljarder kronor. Även om vissa skattesänkningar genomförts har skatterna ökat med uppemot 80 miljarder kronor netto. Särskilt hårt har skattehöjningarna drabbat dem som blivit och förblivit arbetslösa, barnfamiljer och hushåll med lägre inkomster.

Skatten, i olika former, är därmed den största kostnaden för Sveriges hushåll. För ett mycket stort antal hushåll innebär de höga skatterna att det inte är möjligt att leva på lönen eller lönerna. Hushållen blir mer och mer beroende av bidrag. Relativt sett drabbas naturligtvis låginkomsttagarna hårdast.

Det sammanlagda utfallet av skatteuttaget och behovet av transfereringar 1996 framgår av diagrammet nedan. Bruttolönen står för 74 procent av den disponibla inkomsten. Den offentliga sektorn tar tillbaka 38 procent i form av direkta skatter (kapital- och inkomstskatter). Det kompenseras delvis genom transfereringar från den offentliga sektorn på 43 procent och övriga inkomster på 21 procent.

Eftersom diagrammet ovan visar summan av alla hushåll i Sverige är en del av transfereringarna fördelning av resurser mellan hushållen. Merparten av transfereringarna är dock en fördelning över livscykeln i form av pensioner och bidrag till barnfamiljer. Även transfereringar över sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen kan till den del det rör sig om kortvarig sjukdom och arbetslöshet anses ge en fördelning över livscykeln.

Den genomsnittlige inkomsttagaren i Sverige kan direkt för egen del förfoga över drygt en tredjedel av vad han eller hon arbetar ihop. Mer blir inte kvar sedan inkomst- och konsumtionsskatter samt arbetsgivaravgifter betalats. Skatteuttaget sker i former som huvudsakligen belastar låg- och medelinkomsttagare.

3 Bidragsberoende och ofrihet

3.1 Hushållen betalar

Alla skatter betalas av de enskilda hushållen. Det sker antingen direkt och synligt genom inkomstsskatter eller direkt men osynligt genom exempelvis mervärdesskatt (som bakas in i priset på en vara eller tjänst) och arbetsgivaravgifter som delvis går till löntagarnas socialförsäkringar men som i övrigt är ren skatt. Till det kommer de indirekta effekterna av exempelvis företagsskatter som minskar löneutrymmet och/eller ökar kostnaderna och därmed priserna på svenska produkter. En ytterligare effekt är den stora arbetslösheten vars kostnader måste bäras av hushållen via skatter.

Med ett så högt skattetryck som det svenska blir det ofrånkomligt låg- och medelinkomsttagare som får bära huvuddelen av skattebördan genom uttag av bredbasiga skatter. Även om det finns kraftigt snedvridande inslag i det svenska skattesystemet är det mest remarkabla i internationell jämförelse den extremt höga beskattningen av människor med vanliga och låga inkomster.

När uppemot två tredjedelar av de svenska hushållens arbetsinkomster går till stat och kommun i form av olika skatter och lagstadgade avgifter räcker i de flesta fall återstoden inte till för att täcka de löpande kostnaderna. När skattesystemet inte är utformat så att hänsyn tas till den försörjningsbörda som följer med barn krävs därför barnbidrag.

För att människor med vanliga inkomster skall ha råd att bo i bostäder som producerats under senare år utgår omfattande räntesubventioner, som i sin tur bidragit till kraftigt ökade produktionskostnader. Det har varit en starkt bidragande orsak till de statsfinansiella problemen. Hushåll med förhållandevis låga inkomster och barn behöver ofta bostadsbidrag, som trappas av med stigande inkomst och därför bidrar till det som brukar kallas fattigdomsfällan.

Förutom behov av rent ekonomiskt stöd för att klara de löpande kostnaderna medför de höga skattekostnaderna att det krävs omfattande subventioner av bland annat vård och omsorg. De flesta barnfamiljer har exempelvis inte råd att själva välja och finansiera sin barnomsorg.

Om skatterna vore lägre skulle omvänt behovet av bidrag och offentliga subventioner minska.

Det höga svenska skatteuttaget medför stora sociala problem. Det tar sig indirekt uttryck i att en svag ekonomisk utveckling och en hög arbetslöshet gör att många saknar arbete att försörja sig på och att reallöneutvecklingen för dem som har ett arbete blir svag. Men de höga skatterna får också stora direkta negativa konsekvenser för enskilda och familjer.

Tillvaron blir otrygg för alla dem som tvingas till en tillvaro där varje krona går till att täcka nödvändiga utgifter och inkomsten ofta ändå inte räcker till. Socialbidragsberoendet ökar och allt fler lever på marginaler där en oförutsedd större utgift kan innebära en katastrof.

Till skillnad från äldre tider har dagens otrygghet ett element av hopplöshet som gör den särskilt socialt stötande. När individer och familjer är hänvisade till bidrag för sin vardagsförsörjning saknar de en reell möjlighet att själva förbättra sin situation. En ökad egen insats omöjliggörs för många av att man saknar arbete och, om man har ett arbete, av att marginaleffekterna av en ökad arbetsinsats ofta är närmast konfiskatoriska. Beslut i politiska församlingar angående lägre ersättningsnivåer eller indragna bidrag blir mer betydelsefulla för familjens ekonomiska situation än hårdare arbete, nya och bättre kunskaper eller bättre hushållning.

För den som dessutom har det offentliga som arbetsgivare är beroendet av politiska beslut nästan totalt. I exempelvis vissa vårdyrken är situationen extrem eftersom kommunen eller landstinget ofta är den enda arbetsgivare som finns. Sverige är idag ett samhälle där de viktigaste besluten för många familjer inte fattas vid det egna köksbordet utan i riksdag och kommunfullmäktige.

De höga skatterna försätter tillsammans med dessa övriga faktorer människor i situationer där de inte har möjlighet till kontroll över den egna vardagen. En sådan kontroll borde emellertid vara den viktigaste källan till trygghet för den enskilde och för familjer. Att veta att man har en kompetens som är möjlig att avsätta på en fungerande arbetsmarknad, att ha ett eget sparande som går att utnyttja om det händer något oförutsett och, vilket kanske är viktigast, att ha en inkomst som man kan försörja sig på måste vara viktigare för tryggheten än bidragssystem eller socialförsäkringar.

Mycket tyder också på att möjligheterna att kunna forma den egna vardagen kommer att bli viktigare. I ett samhälle som blir allt mer rörligt, där det inte är rimligt att anta att man kommer att ha samma arbetsgivare eller ens samma yrke under hela livet och där möjligheterna till individualisering av arbetslivet är stora, kommer kraven på individuell flexibilitet att bli allt större. Att kunna ha ett stort självbestämmande blir viktigare när förutsättningar och möjligheter snabbt förändras. Att på grund av mycket höga skatter vara beroende av stela och byråkratiska bidragssystem kommer därmed att bli ett större problem för individens möjligheter till utveckling.

Att sänka det totala skatteuttaget är därför nödvändigt för att skattesystemet skall bli rättvist, socialt rimligt och fungera i den snabbt föränderliga värld som ligger i framtiden. I dag utgör skatt, inte boende eller mat, den avgörande utgiften för de flesta hushåll. Det är inte rimligt. Skattesystemet får inte stjälpa människors möjligheter till försörjning.

3.2 Några exempel

Följande exempel belyser den skattebörda som direkt belastar vanliga hushåll i Sverige i dag.

3.2.1 ”Normalfamiljen”

Familjen består av två vuxna och två barn. Mannen arbetar som metallarbetare och har en månadsinkomst på 16 000 kronor, vilket är en genomsnittlig lön för heltidsarbetande, manliga LO-medlemmar. Kvinnan är kommunalanställd och arbetar trekvartstid. Ungefär hälften av kvinnorna inom LO arbetar deltid, och det vanligaste är att deltiden är 75 procent. En genomsnittlig normallön för kvinnor som arbetar heltid är inom LO cirka 14 000 kronor per månad, vilket ger 10 500 kronor vid trekvarts tjänst.

Familjen bor i en villa med taxeringsvärdet 518 000 kronor (varav tomtvärde 206 000 kronor), vilket är ett genomsnitt av taxeringsvärdena i landet i dess helhet och i Stockholms län. Exemplet visar att den totala lönekostnaden (inklusive löneskatter) för kvinnan och mannen på ett år är 422 685 kronor, men att familjen endast har 151 960 kronor, 36 procent, kvar av sin arbetsersättning efter skatt.

3.2.2 Ensamstående mamma

Familjen består av en ensamstående kvinna med ett barn. Kvinnan arbetar heltid som affärsbiträde och har en månadsinkomst på 12 500 kronor. Familjen bor i en hyreslägenhet på 75 m².

Exemplet visar att kvinnans totala arbetsersättning (inkl. löneskatter) uppgår till 199 590 kronor per år, men att familjen endast har 76 100 kronor, 37 procent, kvar av arbetsersättningen efter skatt.

3.3 Fattigdomsfällan

Höga marginaleffekter är inte enbart något som drabbar människor i de högre inkomstskikten. Ett minst lika allvarligt problem är att låg- och medelinkomsttagare kan drabbas av marginaleffekter på upp emot 90 procent på grund av skatte- och bidragssystemens utformning. Barnfamiljer med låga eller medelstora inkomster är beroende av offentliga bidrag och subventioner som på olika sätt är inkomstrelaterade och därför bidrar till de höga marginaleffekterna. I förlängningen utgör bidragsberoendet i kombination med skattesystemet en farlig fattigdomsfälla som människor svårligen kan ta sig ur, vilket bidrar till att befästa sociala skillnader i samhället.

Hur en hushållsekonomi påverkas av en inkomstökning beror på just marginaleffekterna. Den positiva effekt en inkomstökning har på ett hushålls ekonomi motverkas dels av att skattekostnaderna stiger, dels av att vissa bidrag och subventioner trappas av när inkomsten ökar. Sålunda är barnomsorgstaxan inkomstrelaterad i 257 ⁴ av landets 288 kommuner, vilket spär på marginaleffekterna för låg- och medelinkomsttagare på ett olyckligt sätt. De inkomstrelaterade barnomsorgstaxorna slår framför allt mot kvinnor med inkomster under brytpunkten, d.v.s. majoriteten av alla förvärvsarbetande kvinnor. För många deltidsarbetande kvinnor lönar det sig helt enkelt inte att arbeta mer eftersom större delen av en inkomstökning, efter det att skatter och avgifter är betalda, skulle ätas upp av den högre barnomsorgsavgift som de tvingas betala när inkomsten ökar och barnen dessutom måste vara längre tid på dagis.

Inkomstökningens effekt på hushållsekonomin hålls även tillbaka av att ett eventuellt bostadsbidrag minskar i takt med att inkomsten ökar. Personer som har tagit studiemedel före 1989 kan utöver detta råka ut för en marginaleffekt i studiemedelssystemet som beror på att avgiften är inkomstrelaterad upp till en viss nivå. Tjänar man under 126 700 kronor är man helt befriad från avgift. För personer med vårdnaden om barn under tio år är motsvarande siffra 162 900 kronor.

Allt detta sammantaget får allvarliga konsekvenser för människors möjligheter att förbättra sin levnadsstandard och situation. Problemet är att mer arbete eller högre inkomst knappast leder till mer pengar i plånboken. För en arbetslös mamma eller pappa kan skillnaden mellan arbetslöshetsersättning och ett lågavlönat heltidsarbete vara så liten som 400 kronor per månad. Och för en kvinna som har ett barn under tio år och arbetar trekvartstid som socialsekreterare kan marginaleffekten vara nästan 80 procent om hon går upp till heltid just därför att hon drabbas av alla dessa marginaleffekter samtidigt. För varje tusenlapp hennes inkomst ökar kommer hon att få 200 kronor mer i plånboken. Det är inte underligt att den sociala rörligheten i Sverige är för låg när ”klassresan” i praktiken omöjliggörs av marginaleffekterna i skatte- och bidragssystemen.

Bristande social rörlighet är ett allvarligt problem. Att vissa människor inte kan förbättra sin ekonomiska, och därmed ofta också sociala, situation är en form av ekonomisk segregation som bidrar till att skapa hopplöshet och otrygghet.

De höga marginaleffekterna är inte bara ett ekonomiskt problem för dem som drabbas, utan också ett strukturellt samhällsproblem. Vem anstränger sig för att få det lite bättre, och på så sätt bidra till ökad välfärd för alla när incitament att göra det är så svagt?

Genom den politik som förs just nu hamnar allt fler i den hopplösa situation som höga marginaleffekter innebär. Det är inte längre bara några få hushåll med endast en inkomst som drabbas. I dag är höga marginaleffekter ett problem även för många hushåll med två inkomster. Fattigdomsfällan är ett faktum för en stor del av befolkningen.

4 Arbetslöshet och sämre tillväxt

4.1 Stora snedvridningar – sämre effektivitet

Höga skatter och stora bidrag skapar inte bara otrygghet de snedvrider även prissättningen och incitamenten så att effektiviteten i samhällsekonomin minskar och arbetstillfällen slås ut. Människor vars arbetskraft skulle efterfrågas vid ett lägre skattetryck blir arbetslösa.

Skatte- och bidragssystemen medför att såväl privata företag som den offentliga sektorn i flera fall producerar sådana varor och tjänster som inte skulle efterfrågas om konsumenterna fick betala det verkliga priset. Exempelvis skulle färre personer än idag efterfråga offentligproducerade daghemsplatser om de själva fick förfoga över vad som dessa daghemsplatser kostar per barn och år. Andra varor och – särskilt – tjänster som skulle efterfrågas vid ett rimligt pris produceras inte därför att de höga skatterna inte gör det lönsamt för företagen att tillhandahålla varan eller tjänsten till ett pris som tillräckligt många kan betala. Ett aktuellt exempel är hushållstjänster där ”skattekilarna”, i form av inkomstskatt för såväl den som utför tjänsten som den som betalar för den samt arbetsgivaravgift och moms, är extremt höga.

På liknande sätt kan man avstå från att arbeta mer därför att den extra inkomst man får behålla efter skatt inte gör det mödan värt. Det förlorar vi naturligtvis alla på. Efter skatteomläggningen 1991 minskade marginalskatterna, men med den socialdemokratiska regeringen har de åter ökat. Detta är inte bara ett problem vad gäller höginkomsttagare. De högsta marginaleffekterna (upp till 85 procent) återfinns faktiskt bland låginkomsttagare som oftast får räkna med ökad skatt och lägre bidrag om de ökar sin arbetsinsats.

Man bör med andra ord ha mycket goda skäl för att förespråka att en vara eller tjänst skall produceras eller finansieras i offentlig i stället för privat regi, eftersom det kräver extra skatteintäkter som minskar effektiviteten i ekonomin. Upp till en viss nivå ökar sannolikt nettoeffektiviteten i ekonomin av att den genom skatter finansierade offentliga verksamheten växer. Därefter kommer de negativa effekterna av skattehöjningar att dominera. Sverige har enligt flera studier skatter och offentliga åtaganden som ger starkt negativa effekter för samhällsekonomin. Det är mot den bakgrunden internationella organisationer som bland annat IMF rekommenderar Sverige att minska skatte- och utgiftstrycket.

4.2 Internationaliseringens effekter

Höga skatter försämrar i sig effektiviteten i ekonomin. I en liten öppen ekonomi som Sveriges är det dessutom svårt att upprätthålla dem. Att ”stänga” ekonomin genom olika former av regleringar är heller ingen utväg; dels är det praktiskt omöjligt, dels skulle det minska effektiviteten i ekonomin ytterligare.

Ju mer lättrörlig skattebasen, är desto mer problematiskt är det att ha en högre beskattning än i omvärlden. Mest rörligt är det finansiella kapitalet i form av valutor, aktier och räntebärande värdepapper. Det rör sig sekundsnabbt. Kjell-Olof Feldts så kallade ”valpskatt” på obligationshandel är ett illustrativt exempel på en skatt som inte inbringade några skatteintäkter men däremot fick en hel bransch att flytta utomlands. Eftersom en fungerande obligationshandel är ett viktigt instrument för att fördela kapitalet där det behövs bäst, hade denna skatt även en negativ effekt för effektiviteten i svensk ekonomi.

Realt kapital i form av företag är något mer trögrörligt än finansiellt kapital, eftersom det tar tid att fatta beslut att flytta ett företag utomlands eller att göra en enskild investering i ett annat land. (Det innebär även att det tar tid att få hit företagen igen när de väl har flyttat ut.) Om man vill skapa ett långsiktigt gynnsamt företagsklimat där svenska företag stannar i Sverige och där utländska företag flyttar hit, bör man helst ha en lägre beskattning av företag, i form av bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, energiskatter etc. än vad som förekommer i omvärlden. Vad gäller varor är investeringsvaror mer lättrörliga än konsumtionsvaror. Det går med andra ord att behålla en högre relativ skatt på mjölk än på kylskåp eftersom det är lättare att köpa de senare utomlands.

Fastigheter utgör det minst rörliga reala kapitalet. Fastigheter kan man därför beskatta högt utan att de flyttar på sig. Därmed kan det finansiella kapital som är nedlagt i fastigheterna ge sig iväg. Och de människor som bor i dem kan bli tvungna att flytta, särskilt om de inte tillhör de högre inkomstgrupperna. Det är detta som håller på att hända i Sverige nu.

Rörligheten hos humankapital, dvs människor, är sannolikt olika hög beroende på en rad faktorer, såsom utbildning och ålder. Den största rörligheten kan tänkas finnas hos unga välutbildade männsiskor med yrken där den genomsnittliga lönen är högre utomlands än i Sverige, exempelvis forskare och ingenjörer. Det rör sig om ett begränsat antal människor varför den offentliga sektorn inte får in så mycket pengar vid en hög beskattning av dem men vars eventuella flytt utomlands försämrar den samhällsekonomiska effektiviteten. Minst lättrörliga är sannolikt medelålders medel- och låginkomsttagare med gymnasieutbildning eller mindre, d.v.s. det stora flertalet av Sveriges befolkning.

4.3 Sänkt skatt på arbete särskilt viktigt för låginkomsttagare

Problemet med en hög beskattning av arbeten med lägre löner är att det blir omöjligt att leva på sin lön. Det innebär antingen att dessa arbetstillfällen försvinner, vilket i hög grad skett i Sverige, eller att den offentliga sektorn måste gå in med bidrag vilket också sker i högre grad i Sverige än i omvärlden. Ett sätt att pressa ned den arbetslöshet som uppstår i kölvattnet av att lägre avlönade arbeten försvinner är att i verklig mening satsa på utbildning. Men alla kan eller vill inte förbättra sin utbildning och kompetens. Det är därför viktigt att också skapa förutsättningar för en sådan lönebildning att arbeten som inte kräver mer omfattande utbildning kan bevaras och att det går att leva på dem. Därför är det extra viktigt att skatten sänks i de lägre inkomstlägena. Om det skall vara möjligt att sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare måste emellertid det totala skattetrycket sänkas.

Av en rapport till expertgruppen för studier i offentlig ekonomi utarbetad av Krister Andersson, då chefsekonom på Riksbanken, framgår vilka fördelningspolitiska följder en skattepolitik vars inriktning istället är fortsatt högt skatteuttag får.

I rapporten visas att det blir svårt att upprätthålla högre skatt på kapital, särskilt finansiellt kapital, och på mycket kvalificerad arbetskraft jämfört med andra länder. Detta är för övrigt motivet bakom regeringens avsikt att införa en särskild skattelättnad för utländska medborgare som får kvalificerade arbetsuppgifter i svenska företag. Slutsatsen är att ett land som vill upprätthålla ett högt skatteuttag i en allt mer internationaliserad värld i första hand måste bygga skatteuttaget på personer som är mindre attraktiva på en internationell arbetsmarknad och har svårt att flytta. Detta ger fördelningspolitiska effekter som är oacceptabla.

5 En social skattepolitik

5.1 Skattepolitikens inriktning

De höga svenska skatterna gör således dubbel skada. Medborgarnas beroende av den politiska sektorns förmåga att klara sina åtaganden blir mycket stort. Samtidigt försvagas valfriheten och den trygghet som ligger i att ha kontroll över sin egen ekonomi. Därtill kommer att de höga skatterna snedvrider ekonomins sätt att fungera, försvårar möjligheterna att skapa förutsättningar för de nya jobb som så väl behövs och kväver tillväxtkraften i ekonomin.

En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att de flesta skall kunna leva på sin lön måste därför stå på två ben. Det ena är en aktiv skattesänkningspolitik som syftar till att växla lägre skatter mot minskat behov av bidrag och offentligt stöd. Det långsiktiga målet måste vara att den som är i behov av bidrag och offentligt stöd inte skall betala skatt och att den som betalar skatt inte skall behöva bidrag.

Det andra benet är reformer på bland annat skatteområdet som syftar till att stärka tillväxtkraften i ekonomin så att den höga arbetslösheten kan pressas tillbaka och antalet människor som av andra skäl blivit helt beroende av det offentliga för sin försörjning minska. Samtidigt krävs en ny inriktning av utbildningspolitiken så att fler kan få bättre kunskaper och högre kompetens. Med en sådan uppläggning av politiken kommer det att bli möjligt att uppnå successivt högre reallöner samtidigt som skatteuttaget kan sänkas rejält därför att färre finns i transfereringssystemen.

Det svenska skattesystemet präglas främst av mycket höga skatter på arbete, främst inkomstskatt, egenavgifter och arbetsgivaravgifter (som huvudsakligen är löntagarnas socialförsäkringsavgifter). Till följd av de senaste årens depreciering av kronan ligger Sveriges generella konkurrenskraft åter på en rimlig nivå. De samhällsekonomiska problemen med de höga skatterna på arbete är framför allt att de hindrar stora delar av tjänstesektorn att expandera och att de höjer kostnaden för att anställa och försämrar förutsättningarna för en fungerande lönebildning.

För att de ekonomiska problemen skall kunna lösas och medborgarna återfå det ekonomiska oberoende som är en förutsättning för långsiktig trygghet krävs att utrymme skapas för kraftfulla skattesänkningar. Inriktningen måste vara att hushållens kontroll över den egna ekonomin skall öka väsentligt, så att bidragsberoendet kan minskas samtidigt som förutsättningarna för väsentligt högre tillväxt och betydligt fler nya arbetstillfällen stärks.

Utrymme måste därför avsättas för att slopa den extra höga beskattningen av investeringar och kapitalbildning och överbeskattningen av företagande. Förslag om detta återfinns i den moderata partimotionen 1997/98:Fi205.

Huvuddelen av skattesänkningsutrymmet måste emellertid inriktas på att sänka skatten på arbete genom främst sänkta egenavgifter och sänkt inkomstskatt för alla. Dessa skattesänkningar gynnar relativt sett låg- och medelinkomsttagare mest och medför att bidragsbehoven minskar.

5.2 30/50 igen!

Utgångspunkten för den marginalskattereform som genomfördes 1991 var att endast ett fåtal inkomsttagare skulle betala statlig inkomstskatt. Den helt övervägande delen skulle enbart betala kommunal skatt, vilken då antogs vara cirka 30 kronor per skattekrona (30 procent av den beskattningsbara inkomsten). Den statliga inkomstskattesatsen föreslogs bli 20 procent, vilket innebar att ingen skulle behöva betala mer än 50 procents marginalskatt. Denna reform fick bred parlamentarisk uppslutning. Debatten gällde främst finanseringen där Moderata samlingspartiet särskilt kritiserade utgångspunkten att skatteuttaget skulle bibehållas oförändrat högt. Man kan i efterhand konstatera att hade en finansiering som delvis byggts på besparingar i transfereringsystemen valts hade en del av de ekonomiska problem Sverige upplevt kunnat undgås. Dessutom hade den urholkning av finansieringen som följde av att tyngdpunkten lades på höjd och breddad mervärdesskatt kunnat undvikas.

Sedan Socialdemokraterna övertog regeringsansvaret 1994 har marginalskattereformen urholkats i flera avseenden. Den statliga inkomstskatten höjdes till 25 procent. Avsikten var att denna höjning skulle gälla under fyra år. Socialdemokraterna har emellertid beslutat bibehålla en skattesats på 25 procent för inkomster över 30 000 kronor per månad i strid med de uttalanden som gjordes 1994.

Sedan skattereformen ursprungligen diskuterades i slutet av 1980-talet har kommunalskatten stigit så att det genomsnittliga uttaget uppgår till 31,65 kronor per skattekrona. Härtill kommer att egenavgiften till sjukförsäkringen har höjts trots att försäkringen varit fullt ut finansierad. Det har således varit fråga om en ren inkomstskattehöjning, även om det tagit sig formen av höjd egenavgift.

Ett viktigt första steg i den nödvändiga sänkningen av skatten på arbetsinkomster vore att återställa marginalskattereformen så att den helt övervägande delen av inkomsttagarna endast betalar 30 procents skatt på sina arbetsinkomster och ingen betalar över 50 procent vid genomsnittlig kommunal utdebitering. Det innebär att den förlängda ”värnskatten” inte införs, att strävan är att sänka den kommunala utdebiteringen med 1,65 samt att de egenavgifter som är att betrakta som ren inkomstskatt slopas. Finansieringsbehovet för en sådan reform kan beräknas ligga på cirka 45 miljarder kronor.

6 Att kunna leva på sin lön

6.1 Mål för skattepolitiken

I vår partimotion med anledning av regeringens vårproposition angav vi att ett mål för den ekonomiska politiken på medellång sikt bör vara att uppnå jämnvikt mellan den privata och den offentliga sektorn. För 1998, när de offentliga finanserna i stort sett beräknas vara i balans, räknar regeringen med att den offentliga sektorn tar i anspråk 62 procent av våra samlade resurser. Det samlade skatteuttaget förutses bli drygt 53 procent av produktionen medan den offentliga sektorns övriga inkomster uppgår till drygt 8 procent. För att uppnå vårt mål måste den privata sektorns andel av ekonomin tillåtas expandera motsvarande cirka 12 procentenheter.

Detta är möjligt endast om den ekonomiska politiken utformas så att förutsättningarna för tillväxt och nya jobb i den enskilda sektorn förbättras avsevärt. En viktig del i en sådan politik är sänkta skatter som är fullt finansierade genom att de offentliga utgifterna minskar i motsvarande mån.

Utgiftsminskningarna har två orsaker: dels förändringar av gällande regler i transfereringssystemen, dels lägre utgifter till följd av att färre människor är i behov av bidrag och därmed lämnar transfereringssystemen. Till det kommer att en ökad tillväxt inte bör tillåtas leda till, som regeringen föreslår, permanenta överskott i de offentliga finanserna och därmed till permanent överbeskattning och ökad offentlig kapitalbildning. Detta utrymme bör istället utnyttjas för successiva skattesänkningar i den takt den samhällsekonomiska utvecklingen medger.

Genom de konkreta besparingar vi föreslår i vårt budgetalternativ – ändrade regler för transfereringar, minskade subventioner och effektivare verksamhet – skapas utrymme för skattesänkningar på cirka 36 miljarder kronor 1998, cirka 55 miljarder kronor 1999 och cirka 80 miljarder kronor 2000 (i 1998 års penningvärde).

Vid en försiktig uppskattning av den högre tillväxt som möjliggörs genom vår ekonomiska politik samt en försiktig beräkning av nettotillväxten av nya arbetstillfällen och effekterna av ett svenskt medlemskap i det europeiska valutasamarbetet bör i vart fall ett ytterligare utrymme på i vart fall 50–60 miljarder kronor växa fram under den kommande femårsperioden. Detta utrymme kan självfallet inte utnyttjas för konkreta yrkanden om skattesänkningar förrän antagandena har realiserats genom den ekonomiska utvecklingen.

Sammantaget ger det emellertid utrymme för följande skattepolitiska målsättningar för den kommande femårsperioden:

I det följande redovisas våra konkreta förslag om skattesänkningar på arbete, på boende och för familjer under de kommande tre åren. De är fullt ut finansierade genom besparingar som ansluter till de utgiftstak vi föreslog i vår motion med anledning av vårpropositionen. De olika besparingarna specificeras utgiftsområde för utgiftsområde i vår motion om den ekonomiska politiken 1997/98:Fi206. I motion 1997/98:Fi205 redovisas våra förslag om skattesänkningar för företagande och kapitalbildning.

6.2 Sänkta egenavgifter

Egenavgiften till sjukförsäkringen har de senaste åren höjts kraftigt utan något samband med utvecklingen av sjukförsäkringens kostnader. Nästa år höjs avgiften, som är att betrakta som en ren inkomstskatt, med ytterligare 1 procentenhet. Denna skattehöjning har dessutom regressiva verkningar. De sedan 1994 genomförda och den för nästa år beslutade höjningen av egenavgiften bör omedelbart undanröjas.1999 bör en ytterligare sänkning med 0,95 procentenheter genomföras och 2000 en sänkning med två procentenheter. Sammantaget sänks därmed egenavgifterna 1998 med tre procentenheter, 1999 med 3,95 procentenheter och 2000 med 5,95 procentenheter.

6.3 Sänkt kommunalskatt

Kommunalskatten är för särskilt låg- och medelinkomsttagare den tyngsta skatten att bära. Det gäller inte minst det stora flertalet pensionärer. Det är därför viktigt att varje kommun koncentrerar sig på kärnuppgifterna och tar tillvara möjligheterna att effektivisera verksamheten för att kunna sänka skatteuttaget. Vår bedömning är att detta i kombination med de avregleringar vi föreslår för kommunerna ger utrymme för en sänkning av utdebiteringen med åtminstone 50 öre 1999 och 1 krona år 2000. De senaste årens utveckling i flera kommuner i Danmark visar att en målmedveten inriktning på koncentration och effektivitet kan ge utrymme för rejäla skattesänkningar.

Det är utöver detta möjligt att skapa utrymme för en generell sänkning av kommunalskatterna i alla kommuner om staten tar över kostnader som i dag belastar den kommunala sektorn. I motion 1996/97:Fö211 ”Kunskap och kompetens” har vi föreslagit att en nationell skolpeng skall införas för grundskolan och gymnasieskolan. Det innebär att staten övertar finansieringsansvaret men inte ansvaret för att organisera och erbjuda utbildning på den grundläggande nivån och gymnasienivån.

När denna kostnad lyfts av kommunerna skapas ett utrymme som kan utnyttjas för att sänka kommunalskatten. Långsiktigt motsvarar detta utrymme en skattesänkning på drygt sex kronor per skattekrona. För att garantera att det utrymme som successivt skapas verkligen utnyttjas för skattesänkningar införs kommunalt skattestopp och krav på skattesänkningar som motsvarar den bortfallande kostnaden.

För år 2000 finns i det moderata budgetalternativet ett utrymme för att ta över kostnader som motsvarar en sänkning av den genomsnittliga kommunalskatten med två kronor per skattekrona. Redan 1999 bör kommunalskatten kunna sänkas generellt med en krona. Utrymme för detta har reserverats i vårt budgetalternativ.

Det kan diskuteras huruvida ett utrymme för att sänka den kommunala inkomstskatten bör utnyttjas för att sänka den kommunala skattesatsen, vilket innebär sänkt marginalskatt för alla, eller för att höja grundavdraget vid inkomstbeskattningen och därigenom undanta en större del av inkomsten från kommunal beskattning. I bägge fallen sänks skatten rejält för låg- och medelinkomsttagare med minskat bidragsberoende och med positiva effekter för ekonomin som följd. Bland annat förbättras förutsättningarna för en lönebildning som kan ge utrymme för fler nya arbetstillfällen. Sammantaget gör vi bedömningen att utrymmet främst bör utnyttjas för att sänka den kommunala utdebiteringen. Detta gynnar särskilt de allt fler pensionärer, som betalar skatt.

Till en del bör emellertid grundavdraget höjas med särskild inriktning på barnfamiljerna. Vi föreslår därför att det generella grundavdraget höjs till 10 000 kronor och att ett särskilt grundavdrag för barn införs. Kommunerna kompenseras fullt ut för dessa skattesänkningar.

6.4 Grundavdrag för barn

Bidragsberoendet är störst för familjer med barn. Särskilt flerbarnsfamiljer har små eller obefintliga ekonomiska marginaler. Den generella barnbidragshöjning regeringen föreslår är till sin verkan otillräcklig. Vi föreslår istället en förstärkning av barnfamiljernas ekonomi med genomsnittligt 260 kronor per månad, vilket är 150 kronor mer än enligt regeringen.

Det rimliga är emellertid att stärka barnfamiljernas ekonomi genom att hänsyn tas till försörjningsbördan vid beräkningen av den beskattningsbara inkomsten. Fram till 1946 fanns ett barnavdrag som då ersattes med barnbidrag, en teknik som fortfarande används. Utrymmet är emellertid enligt vår mening för snålt tilltaget. Vi föreslår därför att det från och med 1998 vid sidan av nu utgående barnbidrag införs ett extra grundavdrag på 10 000 kronor för varje barn, vid den kommunala beskattningen.

För de familjer vars inkomst inte är tillräckligt stor för att man skall kunna tillgodogöra sig grundavdraget fullt ut skall en ”negativ skatt” utgå. Det sker i form av en kontant utbetalning som motsvarar det inte utnyttjade avdragsbeloppet multiplicerat med den kommunala skattesatsen. Utbetalningen sker månadsvis. Som framhållits i föregående avsnitt kompenseras kommunerna fullt ut.

6.5 Hälften kvar

1991 års skatteomläggning syftade till en marginalskatt på 30 procent för den helt övervägande delen av inkomsttagarna och högst 50 procent. Bakom detta beslut stod en bred majoritet av riksdagens partier. Reformen har därefter urholkats. Socialdemokraterna införde hösten 1994 en extra straffskatt, s.k. värnskatt, på fem procentenheter för dem som betalar statlig inkomstskatt för tiden fram till och med 1998. Man sviker nu de utfästelser som då gjordes och låter denna skatt ligga kvar för en stor del av dem som betalar statlig inkomstskatt. Regeringen har dessutom accepterat kommunalskattehöjningar för alla på nästan en krona. Till det kommer att regeringen urholkat inflationsskyddet så att uppemot hälften av de heltidsarbetande får betala den högsta marginalskatten, nu nästan 57 procent, egenavgiftshöjningen oräknad.

Skattereformen bör snarast återställas. Den extra straffskatten bör avskaffas redan den 1 januari 1998 och fullt inflationsskydd införas från detta datum. Utrymme bör sedan skapas för att successivt uppfylla skatteomläggningens mål.

6.6 Sänkt fastighetsskatt

6.6.1 En långsiktig lösning

Utrymme måste skapas för att successivt slopa dagens fastighetsskatt. I debatten krävs emellanåt att den löpande beskattningen av bostäder skall slopas helt. Det skulle innebära att avdragsrätten för räntor samtidigt slopas. Avdragsrätten, som har avgörande ekonomisk betydelse för de flesta småhusägare, måste emellertid behållas. Som Fastighetsbeskattningsutredningen föreslår bör symmetrin i reglerna för beskattning av ägda bostäder återinföras. Fastighetsskatten för småhus bör ersättas med en schabloniserad beräkning av en intäkt som tas upp till beskattning som inkomst av kapital. Samtidigt bör för bostadsrätter motsvarande avdragsrätt för lägenhetens andel av de samlade ränteutgifterna medges för bostadsrättshavaren.

Som framgått ovan är utgångspunkten för beräkningen av en schablonintäkt att fastställa avkastningen av det kapital som är nedlagt i bostaden. Man måste då diskutera såväl vilket underlag som skall användas som vilket uttag som skall ske.

I tidigare utredningar har det övervägts huruvida det är möjligt att på något annat sätt än med hjälp av taxeringsvärdet skapa ett tillfredsställande underlag för beräkningen av en schablonintäkt (eller under senare år för fastighetsbeskattningen). Det har bland annat diskuterats någon form av anknytning till bostadsytan eller ett beräknat värde på bostadsförmånen som sådan. Inte heller dessa förslag förefaller särskilt lämpliga i ett stabilt system.

De stora snedvridningar som uppkommer genom att taxeringsvärdet i sin helhet är underlag för beskattningen har sin grund i att marknadsvärdet ofta utvecklas utan hänsyn till hur stort det nedlagda kapitalet i bostaden är. För flertalet fastigheter blir därmed underlaget för beskattningen större än det kapital som lagts ned. Det motiverar i sin tur att dagens underlag för uttag av fastighetsskatt reduceras. En teknik kan då vara att enbart ha det taxerade byggnadsvärdet som underlag.

Därmed kan ytterligare ett problem få sin lösning. Man kan nämligen anta att de kraftiga ökningarna av totala taxeringsvärden i attraktiva områden, som inte bör ligga till grund för beskattning, huvudsakligen manifesteras genom att markvärdet stiger kraftigt.

Schablonbeskattningen bör således utformas så att underlaget för beskattning endast är det taxerade byggnadsvärdet. Enligt beräkningar som redovisades av Fastighetsbeskattningsutredningen borde, när hela taxeringsvärdet används som underlag, andelen som tas upp till beskattning bestämmas till mellan 4 och 5 procentenheter. Skatteuttaget (räknat som fastighetsskatt enligt dagens system) skulle då uppgå till 1,2 till 1,5 procent av hela taxeringsvärdet. 1994 utgjorde byggnadsvärdet cirka två tredjedelar av det totala taxeringsvärdet.

Som tidigare redovisats är emellertid underlaget för stort. Det bör reduceras genom att markvärdet räknas bort. Det innebär att man med en schablonintäkt på 4 procent skulle få en effekt som motsvarar ett fastighetsskatteuttag i dagens system på genomsnittligt 0,8 procent. Lindringen blir väsentligt större där de stora regionala orättvisorna i dag finns.

Det finns vidare anledning att sträva efter en förenklad fastighetstaxering. Det underlättas genom ett lägre skatteuttag. Ju lägre skatteuttag desto grövre kan de olika regler som jämför olika fastigheter med varandra vara. Det bör vara möjligt att relativt omgående införa en klassificering av byggnaderna i en normalgrupp, en grupp med väsentligt bättre standard och en med väsentligt lägre standard. Därmed försvinner mycket av det ”kineseri” som för närvarande präglar fastighetstaxeringen.

1996 års fastighetstaxering har också lett till att många vanliga småhusägare fått erlägga förmögenhetsskatt. Som ett led i avvecklingen av förmögenhetsskatten bör sambeskattningen slopas 1998 samtidigt som gränsen för skatteplikt höjs till 1,2 miljoner kronor.

6.6.2 Förändringar 1998

De förändringar som föreslagits i föregående avsnitt kan inte genomföras redan från innevarande år. Det krävs därför att tillfälliga åtgärder genomförs som går i samma riktning som den långsiktiga lösning som skisserats. Följande förslag bör således genomföras omedelbart och kan, även om beslut fattas av riksdagen sent under 1997, gälla redan från den 1 januari detta år.

Fastighetsskatten på bostäder sänks från 1,7 till 1,5 procent av taxeringsvärdet från och med den 1 januari 1997. Därefter sänks skatten 1998, 1999 och 2000 med 0,1 procentenhet vartdera året.

Orimliga regionala skillnader vid fastighetsbeskattningen lindras genom att markvärdet inte tas upp till beskattning fullt ut. I avvaktan på den permanenta lösningen bör underlag för uttag av fastighetsskatt successivt justeras så att endast hälften av markvärdet tas med. Ett tak för den del av markvärdet som beskattas måste införas.

6.7 Sänkt bensinskatt

Sverige är ett glest bebott land. För många hushåll är resorna till och från arbetet långa. Kollektivtrafiken är i många fall inget alternativ. Det är då nödvändigt att använda bilen. Dessutom krävs ofta biltransporter för privata ändamål för att det skall vara möjligt att bo kvar i mindre tättbefolkade områden.

Denna situation kräver särskilda avvägningar när det gäller att utforma också skattepolitiken. Höjd bensinskatt (i kombination med andra kostnadsökningar) försvagar hushållsekonomin och innebär mindre intresse att ta arbete på större avstånd från hemmet. Det minskar rörligheten på arbetsmarknaden.

Mot denna bakgrund bör bensinskatten omedelbart sänkas med 20 öre (vartill kommer moms) till den nivå som gällde före den höjning som genomfördes vid halvårsskiftet. Dessutom bör avdraget för resor till och från arbetet höjas till 16 kronor per mil och inkludera resor till barnomsorg. Förslaget om att höja det icke avdragsgilla beloppet för arbetsresor med 1 000 kronor till 7 000 kronor, som drabbar även kollektivresenärer, bör avvisas.

6.8 Sänkt skatt på pensionssparande

Regeringen har försämrat förutsättningarna för det enskilda, frivilliga pensionssparande som för många har varit en möjlighet att skapa bättre trygghet inför ålderdomen med den osäkerhet som gäller beträffande de offentliga pensionerna. De löften som ställdes ut av Socialdemokraterna i samband med att ATP-systemet infördes har visat sig ohållbara. En stor reformering av pensionssystemet har därför tvingats fram. En överenskommelse träffades 1994 mellan de flesta av riksdagens partier. Den socialdemokratiska regeringen har emellertid visat sig oförmögen att driva fram frågan till en lösning. Det skapar en stor osäkerhet hos många medborgare. Redan nu framstår det emellertid klart att för många kommer den offentliga pensionen att bli betydligt lägre än vad som utlovades tidigare. Det är därför av stor vikt att det skapas tillräckligt bra förutsättningar för ett enskilt pensionssparande. Det långsiktiga och bundna sparandet skapar dessutom bra förutsättningar för ett enskilt sparande som kan bidra till riskkapitalförsörjningen. Ett väsentligt led i att skapa förutsättningar för detta var införandet av det individuella pensionssparandet 1994.

Socialdemokraterna har försvagat förutsättningarna för enskilt pensionssparande genom att minska den avdragsrätt som motsvarar avdragsrätten för inbetalningar av ATP-avgifter. Man har dessutom höjt avkastningsskatten på pensionssparandet. Det försvagar intresset för pensionssparande samtidigt som det lett till ett utflöde av sparande till utlandet där denna beskattning är lägre.

Avdragsutrymmet för pensionsförsäkringar bör återställas till den omfattning det hade innan Socialdemokraterna reducerade det. Avdrag bör dessutom medges för pensionssparande för makes räkning.

7 Minskat bidragsberoende

Sammantaget föreslår vi, som framgår av tabell 1, att skatten på arbete, boende och för familjer sänks med drygt 30 miljarder kronor 1998, nästan 43 miljarder kronor 1999 och drygt 65 miljarder kronor år 2000. Till det kommer sänkt bensinskatt och för pensionssparande bättre villkor. Den helt övervägande delen av skattesänkningarna gäller låg- och medelinkomsttagare:

I tabell 1 redovisas effekterna av de direkta skatteförändringar vi föreslår för de två hushåll som utgjorde exempel i avsnitt 3.1. Beräkningarna har avrundats till jämna hundratal kronor.

Som framgår av tabellen sänks skatten år 2000 med nästan 1 200 kronor per månad för den ensamstående föräldern och med drygt 2 600 kronor per månad för ”normalfamiljen”.

8 Statsfinansiella effekter

De statsfinansiella effekterna av förslagen i denna motion återfinns i tabell nedan (1998 års priser). Beräkningarna bygger på uppgifter från riksdagens utredningstjänst.

¹) Regeringen har ännu inte lagt förslag om höjd statlig inkomstskatt och heller inte inkluderat statsfinansiella effekter i beräkningen av statens inkomster.

Finanseringen av dessa skattesänkningar redovisas i vår motion (1997/98:Fi206) om den ekonomiska politiken. De återfanns också i vår partimotion med anledning av regeringens vårproposition.

9 Hemställan

[1]

Löneskatter, 32,92 %

[2]

Genomsnittlig kommunal utdebitering, 31,65 %, beslutad allmän statsskatt 1998 200 kronor, beslutade egenavgifter 1998, 6,95 %

[3]

Moms och övriga varuskatter beräknas till 23 % av hushållens privata konsumtion.

Källa: Skattebetalarnas förening, Fakta för skattebetalare 1996

[4]

Enlig uppgift från Kommunförbundet tillämpar 31 av landets kommuner enhetstaxa inom barnomsorgen.

1 000-tals personer	1970	1990	1995
Offentliganställda	766	1 298	1 173
Ålderspensionärer	947	1 533	1 584
Förtidspensionärer	188	354	409
Föräldralediga	28	157	163
Sjukskrivna	262	289	154
Arbetslösa	59	69	332
Sysselsatta i AMS-åtgärder	66	140	269
Asylsökande	1	30	u.s.
Summa försörjda via offentliga kassor	2 317	3 870	4 084
Sysselsatta i privata näringslivet	2 763	2 670	2 369

Löne- och inkomstskatter (kr/år)	Han	Hon
Arbetsgivarens kostnad (hela lönen)	255 205	167 480
- Arbetsgivaravgifter (löneskatter)	63 205	41 480
= Bruttolön	192 000	126 000
- Inkomstskatter och egenavgifter	66 565	40 450
= Nettoinkomst	125 435	85 550

Familjens skattebörda (kr/år)
Den totala arbetsersättningen	422 685
- Löneskatter ¹	104 685
= Bruttolön	318 000
- Inkomstskatter och egenavgifter ²	107 015
= Återstår	210 985
- Fastighetsskatt	8 805
- Moms och andra varuskatter ³	50 220
= Återstår efter skatt	151 960
Familjens totala skattekostnader	270 725
Familjens skattekostnader i procent av den totala arbetsersättningen	64 %

Den totala arbetsersättningen	199 380
- Löneskatter	49 380
= Bruttolön	150 000
- Inkomstskatter och egenavgifter	49 405
= Återstår	100 595
- Fastighetsskatt	3 750
- Moms och andra varuskatter	23 100
= Återstår efter skatt	73 745
Familjens totala skattekostnader	125 635
Familjens skattekostnader i procent av den totala arbetsersättningen	63 %

	1998	1999	2000
	(mdr kronor, 1998 års priser)
Sänkt skatt på arbete	22,3	30,6	51,5
Sänkt skatt på boende	1,9	4,6	6,3
Sänkt skatt för familjer	6,8	7,5	7,5

”Normalfamiljen”			Ensamstående förälder
	1998	2000	1998	2000
Sänkt egenavgift och kommunalskatt, höjt grundavdrag	7 297	21 423	3 485	10 105

Grundavdrag för barn	6 330	6 330	3 165	3 165

Sänkt fastighetsskatt	2 645	3 825	700	1 100

Summa	16 2727	31 578	7 350	14 370
	(1 356 kr/mån)	(2 631 kr/mån)	(612 kr/mån)	(1 197 kr/mån)

Skattesänkningar i denna motion mdr kronor 1998 års priser
	1998	1999	2000
Grundavdrag för barn på 10 000 kr	-5,9	-6,5	-6,5
Avdrag för barnomsorgskostnader	-0,9	-1	-1
Statlig inkomstskatt 20 %	-5,73	-¹)	-¹)
Fullt inflationsskydd från 1998	-0,31	-0,31	-0,31
Sänkt fastighetsskatt, inkl begränsning av markvärdet	-1,92	-4,64	-6,33
Grundavdraget höjs till 0,275 bb =10 000 kronor	-2,38	-2,6	-2,6
Sänkt bensinskatt (20 öre + moms)	-1,1	-1,1	-1,1
Ej avdragsgillt belopp i reseavdraget 6 000 kr	-0,33	-0,33	-0,33
Höjt reseavdrag till 16 kr milen	-0,25	-0,25	-0,25
Bättre villkor för pensionssparande	0	-0,95	-0,95
Sänkta egenavgifter (med 3% 1998, 3,95% 1999, 5,95% 2000)	-13,31	-17,53	-28,8
Statlig finansiering av kommunalskattesänkning	-	-9,6	-19,2
Delsumma:	-32,13	-44,81	-67,37

Stockholm den 6 oktober 1997
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)	Gullan Lindblad (m)
Anders Björck (m)	Beatrice Ask (m)
Knut Billing (m)	Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)	Bo Lundgren (m)
Inger René (m)	Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)	Per Westerberg (m)

En social skattepolitik

1 Sammanfattning