Sveriges långsiktiga konkurrenskraft försvagas av snedvridande företagsstöd. En växling av företagsstöd mot sänkta arbetsgivaravgifter skulle öka sysselsättningen och bidra till att konkurrens sker på lika villkor.
Att beskatta företag för att sedan ge tillbaka pengarna i form av bidrag till investeringar och nyanställningar har flera nackdelar. Företagsstöden snedvrider konkurrensen. Lönsamma företag kan förlora marknadsandelar till offentligt subventionerade konkurrenter.
Vidare krävs en omfattande offentlig administration för att välja ut vilka företag som skall subventioneras, dela ut bidragen och övervaka eventuellt fuskande. Dessutom tvingas de stödsökande företagen lägga ned stora resurser på att ansöka om bidragen.
Företagsstöden kan också locka företagen till långsiktigt felaktiga satsningar. De offentliga stöden fördelas till vissa specifika ändamål. Om en viss investering är subventionerad lockas företagen från andra investeringar de annars skulle ha genomfört.
Slutligen skapas också samhällsekonomiska effektivitetsförluster när skatterna höjs för att finansiera stöden. Dessa uppstår på grund av att förtjänsten av arbete och investeringar minskar. I ESO-rapporten Företagsstödet – vad kostar det egentligen? uppskattas denna förlust till mellan 30 och 50 procent av skatteuttaget.
I september 1995 tillsattes en kommitté med uppgift att se över de statliga företagsstöden och föreslå möjliga alternativ. Kommittén menade att en växling av stöden mot sänkta arbetsgivaravgifter inte skulle ha några större positiva effekter, eftersom arbetsgivaravgiftssänkningen endast kunde bli marginell. Orsaken till denna bedömning var att Företagsstödsutredningen beräknade att stöden endast uppgick till sex miljarder kronor per år. Denna summa skiljer sig betydligt från andra beräkningar. Exempelvis visade tidigare nämnda rapport från ESO att det statliga företagsstödet uppgick till cirka 50 miljarder kronor per år.
Den främsta anledningen till att siffrorna skiljer sig åt är att Företagsstödsutredningen exkluderade de flesta av de arbetsmarknadspolitiska stöden. Under 1997 beräknas kostnaderna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder bli drygt 25 miljarder kronor. Kommittén konstaterade också att en avveckling av de arbetsmarknadspolitiska företagsstöden inte skulle ge utrymme för en sänkning av arbetsgivaravgiften. Orsaken ansågs vara att alternativet till stöden är att staten måste betala ut arbetslöshetsersättning och därmed sker ingen nettobesparing.
Under det senaste året har olika undersökningar visat att de arbetsmarknadspolitiska stöden har stora undanträngningseffekter, vilket betyder att nettobesparingar inom arbetsmarknadspolitiken är stora.
Rapporten Undanträngningseffekter på arbetsmarknaden från Riksdagens revisorer 1996/97:2 visade att åtgärder som ALU, API och beredskapsarbeten har stora undanträngningseffekter. Exempelvis konstaterades att för varje 100 API‑platser trängs 95 ordinarie arbeten ut. Det innebär att nästan hela kostnaden för denna åtgärd skulle bli en nettobesparing om API‑platserna drogs in. Både ALU och beredskapsarbeten har undanträngningseffekter på över 75 procent.
En undersökning av starta‑eget-bidraget som genomförts av AMS visar att det utnyttjas till 46 procent av individer som även utan stödet skulle ha öppnat eget. Ytterligare 36 procent uppger att de kanske skulle ha startat utan stöd. Endast 17 procent av dem som erhöll bidraget ansåg att det hade avgörande betydelse. Bidraget utnyttjas till stor del i branscher med låg lönsamhet och stagnerande sysselsättning. Det leder till att existerande företag konkurreras ut av nystartade och statligt subventionerade företag. Vidare stimuleras branscher med dålig utvecklingspotential, dvs. strukturomvandling försvåras. Sammantaget visar detta att en avveckling av starta‑eget-bidraget skulle innebära avsevärt minskade kostnader för staten. Kreditgarantier bör i stället i vissa fall kunna lämnas nyföretagare inom ramen för de krediter som lämnas nya företag av ALMI.
En indragning av rekryteringsstödet torde innebära en ren nettobesparing. Stödet ges till företag som anställer långtidsarbetslösa. Bidraget förändrar inte antalet sysselsatta, utan påverkar endast vilka som får jobb. En avveckling av stödet skulle inte betyda att fler personer blev arbetslösa.
Det finns även stora besparingar att göra inom arbetsmarknadsutbildningen. Nära hälften av kostnaderna för utbildningen utgörs av kostnader för lärare och utbildningsmaterial. Ersättningen till de arbetslösa utbildningsdeltagarna utgör alltså inte hela kostnaden. Dessutom har flera undersökningar visat att öppet arbetslösa har större möjligheter att få arbete än de som genomgår arbetsmarknadsutbildning.
En grundlig genomgång av företagsstöden visar att besparingar är möjliga. Besparingarna skulle ge utrymme för sänkta arbetsgivaravgifter, vilket i motsats till företagsstöden inte skulle snedvrida konkurrensen mellan företag, eftersom effekten av stöden i sig är ringa.
En parlamentarisk utredning bör därför tillsättas med uppdrag att analysera i vilken mån sänkta arbetsgivaravgifter är ett bättre alternativ än vissa av de nu i olika former förekommande företagsstöden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheterna att kvitta företagsstöd mot sänkta arbetsgivaravgifter i enlighet med vad som anförts i motionen.
|
Michael Stjernström (kd) |
|
|
Sten Svensson (m) |
Bengt Harding Olson (fp) |
|
Inga Berggren (m) |
Kenth Skårvik (fp) |