I proposition 1997/98:25 föreslår regeringen att Sverige inte ska vara med i den tredje etappen av EMU, när den inleds den 1 januari 1999. Från regeringens sida anför man att kraven på den ekonomiska politiken inte minskar om Sverige står utanför den ekonomiska och monetära unionen. Regeringen slår vidare fast att ett eventuellt svenskt medlemskap måste underställas svenska folket för prövning. Regeringen anser också att största möjliga handlingsfrihet bör upprätthållas.
I huvudsak delar Centerpartiet de uppfattningar som i propositionen kommer till uttryck i konkreta förslag. Däremot anser vi att analysen lämnar mycket övrigt att önska. Regeringen borde tydligare motivera sina ställningstaganden. Det kvarstår även oklarheter i grundlagsfrågan rörande sedelutgivningsrätten. Därvidlag har Centerpartiet den bestämda uppfattningen att ett eventuellt svenskt medlemskap i EMU måste föregås av en grundlagsändring. Den utfästelse som gjordes innan folkomröstningen om EU-medlemskapet, när det gäller EMU och grundlagsfrågan, är enligt Centerpartiets uppfattning moraliskt och demokratiskt förpliktigande. Detta särskilt eftersom en enhällig riksdag därefter under innevarande mandatperiod ställt sig bakom denna uppfattning.
När det gäller sysselsättningen och penningpolitiken delar Centerpartiet inte regeringens analys. Värdet av en självständig penningpolitik och de sysselsättningshämmande effekterna av EMU är två av de starkaste skälen till varför Centerpartiet anser att ett svenskt medlemskap i EMU inte är aktuellt under överskådlig framtid.
Internationaliseringen, de snabbare förändringarna, den nya tekniken, de nya marknaderna och det nya miljömedvetandet är alla viktiga villkor som ett litet, utrikeshandelsberoende land som Sverige måste vara flexibelt inför.
Det handlar enligt centerpartiets uppfattning om en strategi för företagande, det ekologiska lyftet, sänkta skatter för arbete, kretslopp och rättvisa samt om ett verkligt decentraliserat kunskapssamhälle. Dessa framgångsfaktorer bildar en bas för företagen att agera utifrån. En mer flexibel omvärld ställer högre krav på framförhållning och reaktionsförmåga, både i företag och av politiska beslut.
Med en rörlig växelkurs och ett inflationsmål i penningpolitiken har Sverige möjlighet att vara flexibelt i en allt mer flexibel omvärld. Valutakursförändringar speglar i allmänhet inbördes förskjutningar mellan olika valutaområden, men kan också bero på spekulation. Det är en fördel för Sverige, som en liten och utrikeshandelsberoende ekonomi, att kronans värde löpande bedöms av marknaden. Den för tillfället förhärskande valutakrisen i Sydostasien illustrerar risken med fasta växelkursarrangemang, och indikerar att en gemensam valuta i den delen av världen hade varit skadlig för berörda länder.
Med ett mycket skiftande näringsliv och olika ekonomiska förutsättningar mellan länderna i EU är en gemensam valuta ett högt spel. Vitt skilda konjunkturlägen kommer att återfinnas i de olika medlemsländerna. EMU-länderna tvingas leva med en penningpolitik som är illa anpassad efter de enskilda ländernas behov. Det minskar möjligheterna för penningpolitiken att understödja tillväxt och sysselsättning. Risken är stor att konjunkturella variationer förstärks, vilket hämmar såväl tillväxten som sysselsättningen.
Den svenska handeln har under de senaste två åren ökat särskilt kraftigt med Asien, de forna öststaterna och Amerika. Det är framförallt en ökning av exporten som har ägt rum. Handelsandelen med länderna i EU kommer sannolikt minska, medan handelns andel med länderna utanför EU kommer att öka. Den främsta orsaken till en sådan trolig utveckling är den höga tillväxten i de regioner som har flyttat fram sina positioner. Därav följer att den stora ökningen i den svenska handeln med dessa länder sker på exportsidan. Den ekonomiska tillväxten inom EU är relativt blygsam jämfört med tillväxten i de expansiva delarna av världen. Samtidigt har svenska företag ofta en marknadsledande position med produkter som är efterfrågade i regioner i förändring. Det bästa exemplet på detta är kanske ”Ericssons” mycket stora framgångar inom mobiltelefonin.
Centerpartiet har uppfattningen att Sverige bör ha ett målsatt överskott i statens finanser som från och med år 2001 bör uppgå till 2 % över en konjunkturcykel. Redan 1999 bör ett överskott åstadkommas och en avbetalning på statsskulden inledas. En sådan strategi minskar Sveriges sårbarhet. Sverige måste också utanför EMU föra en ansvarsfull finanspolitik. Det är inte primärt ett krav som följer av frågan om EMU-medlemskap eller ej, utan av den avreglerade kapitalmarknaden och den tilltagande internationaliseringen på samtliga marknader för varor, kapital och tjänster. Om Sverige inte klarar att leva upp till dessa krav, kommer bestraffningen via marknadens aktörer att infinna sig.
Sverige har i och med inträdet i EU, i enlighet med den proposition (1994/95:19) som låg till grund för ställningstagandet om medlemskap, beslutat att ansluta sig till Maastrichtavtalet.
I och med folkomröstningens resultat och riksdagens beslut om anslutning av Sverige till EU, har Sverige accepterat den andra fasen av EMU. I denna ingår att Riksbanken ska göras mer självständig på olika sätt. Ansvaret för valutapolitiken ska nu övergå till regeringen, i överensstämmelse med vad som generellt sett gäller i de olika EU-länderna, vilket Centerpartiet också förordade i förra årets ekonomisk-politiska motion.
Med en mer självständig riksbank ökar trovärdigheten för den samlade ekonomiska politiken. Penningpolitiken och finanspolitiken kommer framgent att ännu tydligare ha två olika huvudansvariga, i form av Riksbanken respektive riksdagen. Riksbanken har ett inflationsmål att arbeta efter, samtidigt som riksdagen numera arbetar med en ny budgetprocess, vars främsta syfte är att förstärka finanspolitiken och göra det svårare att öka utgifter och sänka skatter, utan finansiering. Till den framgångsrika saneringen av statens finanser, som Centerpartiet aktivt deltagit i, kan således läggas ytterligare ett par faktorer som placerar Sverige i den kategori länder som bedriver en ansvarsfull ekonomisk politik.
I föreliggande proposition skriver regeringen följande: ”Möjligheterna att bekämpa arbetslösheten skiljer sig enligt regeringens uppfattning inte i någon större grad mellan alternativen att delta respektive att inte delta i valutaunionen.” Den svenska EMU-utredningen fastlade att handlingsfriheten skulle beskäras på ett sådant sätt att riskerna för ökad arbetslöshet skulle vara betydligt större vid ett medlemskap i EMU, särskilt om Sverige utsätts för någon form av så kallad assymetrisk chock. Centerpartiet delar utredningens bedömning och anser dessutom att riskerna för att tillväxten hämmas, och därmed sysselsättningen, är betydande som en följd av att penningpolitiken inte kan anpassas till nationella omständigheter.
Regeringen anser inte att värdet av en nationell penningpolitik är självklart, utan ger i föreliggande proposition uttryck för farhågorna att den svenska penningpolitikens förtroende kan ifrågasättas. Centerpartiet delar inte heller regeringens bedömning på denna punkt, utan är av uppfattningen att en nationell penningpolitik har ett definitivt värde som ett instrument i den samlade ekonomiska politiken. Sveriges sanerade statsfinanser ger landet ett gott utgångsläge, som mycket väl på några års sikt kan innebära ett större förtroende för den svenska ekonomiska politiken, än för den som kommer att föras i den ekonomiska och monetära unionen. Vad som anförts i motionen om ett eventuellt svenskt EMU-medlemskaps risker beträffande sysselsättningen och penningpolitiken bör ges regeringen till känna.
Sverige har trots det statsfinansiellt goda läget en del strukturella brister. Den allvarligaste utgör lönebildningen, som har en direkt påverkan på hur arbetslösheten utvecklas. Enligt Centerpartiets uppfattning bör arbetsmarknadens parter ta sitt ansvar för att åstadkomma en ansvarsfull lönebildning, som är förenlig med en väsentligt högre sysselsättning. Vid ett eventuellt EMU-medlemskap måste lönebildningen på ett tillfredsställande sätt ha förändrats dessförinnan, annars riskerar den svenska löneutvecklingen att vara oförenlig med den ekonomiska och monetära unionens penningpolitik. Det skulle vara direkt skadligt för möjligheterna till en hög tillväxt och sysselsättning i Sverige.
Även på arbetsmarknadens område i övrigt finns brister i flexibilitet som riskerar att förvärra effekterna av ett svenskt medlemskap i EMU.
Som en illustration till trovärdigheten i Centerpartiets positiva syn på Sveriges möjlighet att stå starkare utanför EMU, kan ränteutvecklingen under senare tid tjäna. Olika bedömare har, i samband med frågorna om svensk ERM-anknytning respektive svenskt medlemskap i EMU från start, uttalat att ett självständigt Sverige därigenom kommer att få leva med höga räntor. Det har sagts att räntedifferensen till Tyskland skulle vara fortsatt hög. De tvärsäkra omdömen, som har fällts av olika politiker och ekonomer i denna riktning, har visat sig vara ogrundade.
Ingenting säger att ett litet land måste ha en svag valuta och höga räntor. Det borde vara en självklarhet för alla bedömare att den realekonomiska utvecklingen får genomslag på kronkursen och marknadsräntorna.
I takt med att sannolikheten har ökat för att EMU blir av och för att unionen kommer att få många medlemmar, har D-marken försvagats och den svenska kronan stärkts. Räntemarginalen gentemot Tyskland på de långa räntorna har krympt till i storleksordningen 0,7 %, vilket kan jämföras med konstant över 1 % i räntemarginal innan det i början av juni i år stod klart att Socialdemokraterna inte tänkte förespråka svenskt EMU-medlemskap från och med 1999.
Det svenska folket tog inte i folkomröstningen om Sveriges EU-medlemskap ställning till frågan om ett eventuellt framtida medlemskap i EMU.
Följande stod att läsa i den proposition som låg till grund för folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994: ”Om Sverige beslutar sig för ett deltagande i EMU:s tredje fas följer att beslut om utgivning av sedlar och mynt samt frågan om lagligt betalningsmedel överförs till den europeiska centralbanken. Detta kräver också ändringar i bestämmelserna om sedelutgivningsrätten.”
Slutsatsen av den sista meningen i detta utdrag ur proposition 1994/95:19 angående Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, är att grundlagen måste ändras för att ett svenskt medlemskap ska kunna vara aktuellt.
Med tanke på att svenska folket inte tagit ställning till ett eventuellt EMU-medlemskap och mot bakgrund av vad som stod i det dokument som låg till grund för folkomröstningen, anser Centerpartiet att svenska folket måste tillfrågas före ett eventuellt svenskt medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen. Det handlar för vårt vidkommande om en fundamental respekt för grundlagens demokratiska funktion.
Ett medlemskap i en ekonomisk och monetär union, med en gemensam valuta, är ett större steg att ta än medlemskapet i EU. Därför är det viktigt att ett eventuellt svenskt EMU-medlemskap föregås av en folkomröstning. Däremot är det inte i närtid aktuellt med någon folkomröstning i frågan eftersom regeringen och en majoritet av riksdagen inte föreslår något svenskt medlemskap i EMU. Den logiska slutsatsen av detta, tillsammans med riksdagens enhälliga ställningstagande i grundlagsfrågan, är att ett svenskt EMU-medlemskap inte kan bli aktuellt förrän tidigast efter en folkomröstning på den ordinarie valdagen år 2002. Detta bör ges regeringen till känna.
EMU är ett centralistiskt projekt. Den ekonomiska och monetära unionen innebär mer av federalism både genom sin konstruktion och sina följder. Dessutom har olika europeiska förespråkare av EMU skilda politiska syften med projektet.
Starka intressen gör allt för att projektet ska genomdrivas. Dock saknar EMU brett folkligt stöd, vilket förvärrar riskerna med projektet. Bland EMU-förespråkare i EU finns olika motiv för att införa en gemensam valuta. Högerpolitiska krafter vill se en mer nyliberal politik, i vilken en och samma valuta är en del, och en mer harmoniserad ekonomisk politik en annan. På motsvarande sätt vill de socialistiska krafterna i EU se en större samordning av politiken, inte minst på arbetsmarknadsområdet. Gemensamt för dessa båda viljeinriktningar är att de tror att centrala lösningar är bra för Europa. För Centerpartiet som ett decentralistiskt parti går denna syn på tvärs med vad vi anser.
Den teori som inom nationalekonomin pekar på de samhällsekonomiska vinsterna med ökad handel och specialisering länder emellan, står i kontrast till EMU som projekt. Det hänger samman med att specialiseringen medför att de olika EMU-länderna utsätts olika av omvärldsförändringar. Det innebär i sin tur att olika länder hamnar i skilda konjunkturförlopp. En nationell penningpolitik är kanske det viktigaste instrumentet i dagsläget för att hantera sådana olikheter.
De tilltänkta medlemsstaterna är för olika med avseende på ekonomiernas sätt att fungera samt med avseende på näringslivsstrukturen. Detta medför att en gemensam ränte- och valutapolitik skapar spänningar mellan länderna, vilket också leder till ekonomisk ineffektivitet. Med erfarenhet av den kritik som riktades mot den svenska riksbanken för att man väntade till i början av 1996 med att börja sänka reporäntan från 8,91 %, bör man inom EMU förvänta sig protester och kanske till och med massaktioner mot den europeiska centralbankens penningpolitik. Ju sämre EMU-länderna lyckas i den internationella konkurrensen och ju större skillnaderna är dem emellan, desto större risk för missnöje med den förda penningpolitiken.
Den ökande världshandeln är en annan faktor som talar mot betydelsen av EMU. Även om den ekonomiska och monetära unionen kan öka handeln inom EMU-området jämfört med om unionen inte blir av, är det högst troligt att handeln med omvärlden ökar snabbare, i takt med världshandelns expansion.
Det beror bland annat på att tillväxten är så mycket högre på många andra håll i världen varför efterfrågan och utbudet av varor och tjänster ökar snabbare där. Inte minst för Sverige kan denna utveckling redan skönjas. Om dessutom frihandeln sprider sig än mer genom avtal i GATT med mera, så ökar sannolikheten ännu mer för att handeln med länder utanför EU kan öka. I ljuset av detta är en gemensam valuta ingen självklar fördel, eftersom länderna kan träffas mycket olika av ekonomiska förändringar, exempelvis genom att utrikeshandelsrelationer förskjuts kraftigt.
I Europa talar många politiker öppet om de möjligheter som EMU öppnar för ökad samordning på en mängd politikområden. Man talar till och med om behovet av en gemensam skatte- och finanspolitik. I Sverige är sådana här uttalanden mer sällsynta och ibland dementeras till och med sambandet mellan EMU och mer av politisk likriktning inom EMU-området.
Enligt Centerpartiets uppfattning är det uppenbart att en gemensam penningpolitik i förlängningen måste leda till mer av samordning på övriga politiska områden med ekonomisk påverkan. Det kommer att ske för att parera störningar till följd av att den gemensamma penningpolitiken inte kan vara anpassad till de olika ländernas olika förutsättningar samtidigt.
Risken är mycket stor för att den ekonomiska och monetära unionen medverkar till att obalanserna mellan olika regioner i Europa ökar. Det hänger samman med att penning- och valutapolitiken beslutas centralt, liksom delar av den övriga politiken med ekonomisk påverkan. Det ligger därför nära till hands att regionalpolitiken måste utökas och resurser omfördelas mellan olika regioner för att parera de störningar som EMU ger upphov till.
Risken är stor för att de regionalpolitiska instrumenten blir för ineffektiva på en europeisk nivå. En annan risk är att EMU-länderna inte anser att de regionala obalanserna är ett problem, och helt enkelt väljer att inte bistå hårt ansatta regioner. Följden av detta kan bli att delar av EMU utarmas, med brist på sysselsättning och offentlig service som direkt konsekvens. Den rörlighet på arbetsmarknaden som en sådan utveckling skulle kräva finns inte inom dagens EU, och för Centerpartiet är en sådan utveckling inte önskvärd av flera skäl. Storstadsregioner riskerar att överhettas, med sociala problem som följd, medan glesbygden riskerar att avfolkas med sviktande skatteunderlag som följd. Det bidrar inte till att upprätthålla en god livskvalitet i hela Europa och minskar Europas långsiktiga förmåga till ekologiskt hållbar tillväxt.
För Centerpartiets vidkommande, med stark tro på människors förmåga till lokala initiativ och tilltro till demokratins förmåga att på ett nationellt plan klara en god politik för nationerna, ter sig EMU som ett feltänkt projekt. Centerpartiet står för ett utvecklat samarbete internationellt, och ett fördjupat samarbete i Europa. Det inkluderar en utvidgning av EU till de forna öststaterna så fort det är möjligt. Till att börja med bör frihandeln med dessa länder i högre utsträckning främjas.
Enligt Centerpartiets mening står EMU-projektet i klar motsatsställning till östutvidgningen. Det beror på att handelsrelationerna skulle förändras drastiskt, och i sig utgöra en garanterad assymetrisk chock för medlemmarna i EMU. En assymetrisk chock innebär att olika länder påverkas olika av en händelse eller nyuppkommen situation. Eftersom de olika EMU-medlemmarna skulle beröras på olika sätt, skulle den gemensamma valuta- och penningpolitiken riskera att förvärra följderna av den assymetriska chock som en östutvidgning skulle innebära. Detta resonemang har utvecklats ytterligare i Centerpartiets motion om den ekonomiska politiken, som avlämnats till riksdagen under den allmänna motionsperioden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett eventuellt svenskt EMU-medlemskaps risker beträffande sysselsättningen och penningpolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundlagsfrågan och folkomröstning i samband med ett eventuellt svenskt medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen.
|
Olof Johansson (c) |
|
|
Helena Nilsson (c) |
Andreas Carlgren (c) |
|
Per-Ola Eriksson (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Elving Andersson (c) |
Marianne Andersson (c) |
|
Ingbritt Irhammar (c) |