Den genomgripande omställning för samhället som industrialismens genombrott utgjorde är väl känd. Konsekvenserna för människor och miljöer av industrins strukturella omdaningar samt andra förändringar som följer av teknisk utveckling och nya produktionsmetoder har i allt större utsträckning kommit att uppmärksammas inom kulturminnesvården.
Kulturminnesvården har uppmärksammats i riksdagen dels i riktlinjerna för 1974 års statliga kulturpolitik, dels i den nationella kulturpolitik som riksdagen beslutade om år 1996. 1974 års kulturpolitiska beslut innebar att kulturminnesvårdens ansvarsområde vidgades till att i högre grad än tidigare omfatta också industriminnesvården. Det betonades att riktlinjerna för kulturminnesvårdens arbete måste vara att äldre tiders kultur tas till vara och görs levande. Bevarandet skall omfatta hela samhällets historia och inte avgränsas till den s.k. högreståndskulturen. Detta innebär bl a att arvet från den framväxande industrialismens miljöer skall föras vidare. Syftet skulle vara att ge en någorlunda rättvis bild av det skeende, som har lett fram till dagens samhälle. Från dessa utgångspunkter betonades under 1970-talet särskilt att en tyngdpunkt i detta arbete skulle vara att bevara de landskap och miljöer som bildade ramen för människors vardag. Under hand och i synnerhet efter den nya statliga kulturpolitiken som lades fast 1996 har begreppet industriminnesvård vidgats till att omfatta inte enbart byggnader och maskiner utan även arbetslivets villkor i övrigt. Till grundförutsättningarna för vårt industrisamhälle skall självklart också läggas verksamheter som bedrivits i offentlig regi samt inom tjänstesektorn.
Under senare delen av 1800-talet lades en god och framsynt grund för det omfattande arbete som sedan gjorts för att ta till vara bondesamhällets historia och kulturarv. Nu handlar det om att på motsvarande sätt ta hand om industrisamhällets historia och kulturarv. Samhället har gjort en hel del av inventering, dokumentation och information. Stiftelser har bildats för att klara arbetslivsmuseer, kommuner och staten har bidragit till bevarandeinsatser inte minst via arbetsmarknadsresurser, studieförbund har bidragit till att samla erfarenheter från arbetslivet. Vissa branscher inom näringslivet har under åren också bidragit med medel och andra resurser för att klara bevarande- och dokumentationsinsatser.
I SOU 1982:10 ”Sanering efter industrinedläggningar” under Bostadsdepartementet berörs i ett avsnitt också kulturminnesvården. Utredningen menar dock att de ekonomiska förutsättningarna är sådana att staten inte kan bistå enskilda huvudmän med mer än råd och anvisningar.
I dag är en god grund lagd för att möjliggöra ett omhändertagande av industrisamhällets kulturarv och historia, men det är samtidigt svårt att se hur man i framtiden inom samhällets kulturpolitiska ramar skall klara av att utgöra en meningsfull stödfunktion för de ökande kostnader som uppstår om man skall kunna ta hand om industrisamhällets kulturarv på ett rimligt sätt. Mot denna bakgrund borde därför regeringen utreda om det finns möjlighet att både privat och offentlig sektor i större utsträckning kan bidra genom att under en period göra avsättningar via arbetsgivaravgifterna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning syftande till ett skydd för industrisamhällets kulturarv som finansieras med arbetsgivaravgifter.
|
Björn Kaaling (s) |
|
|
Ingrid Andersson (s) |
Barbro Andersson (s) |
|
Tone Tingsgård (s) |
Mats Berglind (s) |