1 Sammanfattning
2 Arbete för rättvisa och jämställdhet
2.1 Kvinnoperspektiv på budgeten
3 Den ekonomiska utvecklingen
4 Sunda statsfinanser
4.1 Finanspolitiken
4.2 Mål för finanspolitiken
4.3 Penning- och valutapolitiken
4.4 Riksbanken
5 Allmänna riktlinjer för sysselsättningspolitiken
5.1 Kapitalbildningen och jobben
5.2 Lönebildningen och jobben
5.3 Omfördela arbetstiderna
5.4 Ett Europa i arbete
6 Skattepolitiken
7 Barnbilaga
8 Utgiftsområden 1998
9 Budgeteringsmarginal och anslagsbehållningar
10 Tilläggsbudgeten för 1997
11 Hemställan
Vänsterpartiet sätter kampen för jobben i främsta rummet. De finanspolitiska målen måste underordnas en politik för full sysselsättning. Staten bör inte börja betala av på statsskulden så länge Sverige inte ens nått målet att halvera den öppna arbetslösheten. Endast fler människor i arbete kan trygga vår gemensamma välfärd.
Redan för 1998 föreslår Vänsterpartiet 25 miljarder kronor för fler i arbete.
Inom ett i princip oförändrat skatteuttag omfördelar Vänsterpartiet drygt 15 miljarder kronor i riktade skattesänkningar och styr 10 miljarder till satsningar för fler jobb. För åren 1999 och 2000 föreslår Vänsterpartiet ett ökat budgetutrymme med 10 respektive 20 miljarder kronor.
Kampen för jobben får ökad kraft om den samordnas internationellt. Vänsterpartiet föreslår att regeringen verkar för ett mellanstatligt samarbete på Europanivå bl a i syfte att förverkliga en gemensam finanspolitisk satsning på 1 % av BNP.
Vänsterpartiet pressar ner långtidsarbetslösheten genom att förverkliga 25 000 extra jobb i kommuner och landsting 1998. Pengar överförs från
a-kassan till aktiva åtgärder. Dessutom förstärker Vänsterpartiet kommunernas satsningar på vård, omsorg och skola med 5 miljarder kronor. Vi avsätter en ram på 4 miljarder för stöd till privat tjänstesektor. En miljard går till att få fart på byggandet i Sverige.
Vänsterpartiet kräver en aktiv näringspolitik. Vi stöder nyföretagande, produktutveckling och samarbete mellan näringsliv och högskolor. Vänsterpartiet driver en politik för ekologisk omställning av produktion och konsumtion. Energipolitiken är ett viktigt bidrag i denna process.
Vänsterpartiets politik förbättrar förutsättningarna för små och medelstora företag. Tillgången till riskkapital ökar, bl.a. genom att ytterligare 10 miljarder kronor successivt överförs till sjätte AP-fonden. Bankernas diskriminering av småföretag motverkas med ett riktat kreditstöd.
Vänsterpartiet vill bryta ner den ekonomiska maktkoncentrationen. Vinstdelning skall finansiera framtidsfonder för höjd kompetens och förnyat arbetsliv. Arbetsrätten skall förstärkas och AP-fonder brukas aktivt för att utveckla näringslivet. Det är dags att utvidga demokratin till makten över ekonomin.
Vänsterpartiet vill omfördela arbetstiderna. En strategi för full sysselsättning förutsätter kortare arbetstider. Det behövs en plan med sikte på sex timmars arbetsdag. Vänsterpartiet ser positivt på avtal om kortare arbetstid men för en rättvis fördelning krävs lagstiftning. Vänsterpartiet avsätter en ram på 3 miljarder kronor till försök med kortare arbetstid.
En medveten strategi för kortare arbetstid kommer också att stärka kvinnornas ställning i samhällsliv och arbetsliv. Våra förslag om mer pengar till kommuner och skattesänkningar i tjänstesektorn ökar kvinnornas möjligheter på arbetsmarknaden. Vi föreslår också särskilda satsningar för kvinnor inom arbetsmarknadspolitiken.
Vänsterpartiets politik är ett alternativ för solidaritet. En solidaritet som inte gör halt vid våra egna gränser. Vi föreslår därför en höjning av biståndet med 1 miljard kronor som ett steg på vägen för att återställa enprocentsmålet.
|
Tabell 1. Utgiftsramar för budgetåret 1998 |
|||
|
Miljoner kronor, löpande priser |
|||
|
Utgiftsområde |
Regeringens förslag |
Anslagsförändring |
|
|
1. Rikets styrelse |
3 977 |
-80 |
|
|
2. Samhällsekonomi och finansförvaltning |
2 063 |
-50 |
|
|
3. Skatteförvaltning och uppbörd |
5 662 |
170 |
|
|
4. Rättsväsendet |
21 034 |
140 |
|
|
5. Utrikesförvaltning och internationell |
2 811 |
10 |
|
|
6. Totalförsvar |
41 244 |
-700 |
|
|
7. Internationellt bistånd |
11 434 |
1 000 |
|
|
8. Invandrare och flyktingar |
3 864 |
590 |
|
|
9. Hälsovård, sjukvård och social omsorg |
22 500 |
1 339 |
|
|
10. Ekonomisk trygghet vid sjukdom och |
37 192 |
310 |
|
|
11. Ekonomisk trygghet vid ålderdom |
62 701 |
810 |
|
|
12. Ekonomisk trygghet för familjer och |
35 814 |
200 |
|
|
13. Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet |
42 723 |
-3 700 |
|
|
14. Arbetsmarknad och arbetsliv |
47 542 |
5 093 |
|
|
15. Studiestöd |
21 334 |
939 |
|
|
16. Utbildning och universitetsforskning |
27 051 |
347 |
|
|
17. Kultur, medier, trossamfund och fritid |
7 335 |
200 |
|
|
18. Samhällsplanering, bostadsförsörjning |
22 826 |
1 305 |
|
|
19. Regional utjämning och utveckling |
3 605 |
400 |
|
|
20. Allmän miljö- och naturvård |
1 178 |
570 |
|
|
21. Energi |
1 583 |
||
|
22. Kommunikationer |
24 101 |
-724 |
|
|
23. Jord- och skogsbruk, fiske med anslu- |
13 726 |
-613 |
|
|
24. Näringsliv |
2 698 |
350 |
|
|
25. Allmänna bidrag till kommunerna |
93 049 |
-3 600 |
|
|
26. Statsskuldsräntor m.m. |
109 125 |
||
|
27. Avgiften till Europeiska gemenskapen |
19 645 |
||
|
Summa utgiftsområden |
687 817 |
4 306 |
|
|
Summa utgiftsområden exkl. statsskuldsräntor |
578 690 |
582 996 |
|
|
Minskning av anslagsbehållningar |
5 000 |
2 500 |
|
|
Socialförsäkringar |
132 744 |
132 744 |
|
|
Budgeteringsmarginal |
3 566 |
3 566 |
|
|
Utgiftstak för staten |
720 000 |
721 806 |
|
|
Total skillnad utgiftstaken: |
1 806 |
||
|
Tabell 2. Skatteförslag för 1998. Avser avvikelser i förhållande |
|
|
till regeringens förslag, miljoner kronor. |
|
|
Inkomstskatt |
|
|
Slopat grundavdrag över brytpunkt |
2 900 |
|
Ram skattesänkning/sänkning egenavgifter |
-8 000 |
|
Ej höjning av reseavdrag |
500 |
|
Gränssänkn. för avdragsgill kostn. till 5 000 kr |
-745 |
|
Ändrad bilförmånsbeskattning |
1 000 |
|
Nytt skalsteg 10 % över 360 000 kr |
2 500 |
|
Summa |
-1 845 |
|
Kapitalägande |
|
|
Ny förmögenhetsskatt |
2 000 |
|
Strikt avdragstak 70 000 kr |
900 |
|
Summa |
2 900 |
|
Företagsskatt |
|
|
Höjd bolagsskatt från 28 till 30 % |
3 200 |
|
Värnbolagsskatt 5 % över 50 miljoner kr |
4 300 |
|
Periodiseringsfond HB, ensk fa 20 till 25 |
-700 |
|
Lättnad i dubbelbeskattning, begränsning |
1 600 |
|
Kreditstöd/skattereducering |
-900 |
|
Framtidsfonden |
-2 000 |
|
Rederinäringen |
-255 |
|
Slopad avdragsrätt organisationskostnader |
1 500 |
|
Summa |
6 745 |
|
Avgifter o indirekt skatt |
|
|
Sänkta a-avgifter kommuner |
-5 000 |
|
Ram skattesänkning tillväxt |
-4 000 |
|
Nedsättning socialavgifter, begränsning |
1 600 |
|
Slopat arbetsgivarinträde mindre företag |
-700 |
|
Sänkta egenavgifter egenföretagare |
-800 |
|
Reducerad a-avgift sänkt arbetstid |
-3 000 |
|
Slopade sociala avgifter vinstandelsstiftelser |
-100 |
|
Egenavgifter över tak |
3 600 |
|
Summa |
-8 400 |
|
Energi- o miljöskatter |
|
|
Elskatt industri |
0 |
|
Höjd dieselskatt |
500 |
|
Höjd skatt mineralolja/smörjmedel |
300 |
|
Avfallsskatt |
200 |
|
Höjd avgift/skatt bekämpningsmedel |
400 |
|
Höjd bensinskatt 15 öre per liter |
1 000 |
|
Summa |
2 400 |
|
Totalsumma |
1 800 |
De övergripande målen för den politik som Vänsterpartiet presenterar i denna motion är ekonomisk demokrati för rättvisa, jämställdhet och välfärd. För att hävda dessa mål krävs en politik för full sysselsättning. Fler i arbete är en förutsättning för välfärd, för minskade sociala klyftor och för en starkare offentlig ekonomi.
Den ekonomiska politikens mål är att skapa ett samhälle som utifrån en generell välfärdspolitik bryter ner sociala orättvisor och utvecklar jämställda förhållanden mellan könen. Det kräver en politik som vågar ta kamp med den ekonomiska makten för förnyelse och framsteg i näringslivet. Det fordrar ett samhälle i regional balans, som brukar och utvecklar naturresurser utan att förbruka för kommande generationer.
En målmedveten politik för full sysselsättning förutsätter både kortsiktiga politiska insatser och långtgående strukturförändringar i ekonomin. Efter ett antal mycket svaga år under 1990-talets inledning måste både den ekonomiska och sociala politiken läggas om.
En ny ekonomisk politik måste innefatta såväl snabba insatser för att stimulera efterfrågan som långsiktiga strukturreformer med sikte på ett starkare näringsliv och omfördelade arbetstider.
I det korta perspektivet krävs direkta resursförstärkningar i den offentliga sektorn – främst kommunal verksamhet, men också direkta stimulanser för den privata sektorn. Sverige har och behöver också i framtiden en stark exportindustri, men nu gäller det att öka den inhemska efterfrågan för att stärka hemmamarknaden. En bättre fördelningspolitik som innefattar både skatter och bidragssystem kan fördela om resurser från passivt sparande till ökad efterfrågan.
Aktiv kamp mot arbetslösheten fordrar en aktiv arbetsmarknadspolitik som ger de arbetssökande bättre möjligheter att möta morgondagens arbetsmarknad. En offensiv näringspolitik och en ökad demokrati i arbetslivet tillsammans med satsningar på forskning och kompetenshöjning ökar produktiviteten och stärker produktionen.
För att trygga en ekologiskt uthållig utveckling krävs en långtgående miljöomställning både när det gäller produktion och konsumtion. Den inledda energiomställningen är ett viktigt bidrag för att trygga denna utveckling.
Finans- och penningpolitiken måste utgöra viktiga delar av en politik för fler i arbete. En politik som ensidigt inriktas på prisstabilitet och låga offentliga utgifter hämmar ekonomisk tillväxt och motverkar full sysselsättning. Under de närmaste åren krävs ett större finanspolitiskt utrymme för att stimulera efterfrågan på arbetskraft.
Sverige behöver sunda statsfinanser. Ett välfärdssamhälle kan inte bygga på lånade pengar. En stor offentlig skuld beskär demokratins möjligheter och ökar kapitalets makt. Endast ett land med en stark offentlig ekonomi kan möta dåliga konjunkturer med ekonomiska stimulanser.
Arbetet för starka offentliga finanser får dock inte överordnas kampen mot arbetslösheten. Sverige bör avvakta med att bygga upp överskott i den offentliga ekonomin tills vi nått delmålet om att halvera den öppna arbetslösheten.
Riksbanken får inte ensidigt rikta in sig på prisstabilitet. Det omdiskuterade förslaget om ett lagstadgat inflationsmål bör avvisas. Penningpolitiken måste samordnas med finanspolitiken och ges en tydligare tillväxt- och sysselsättningsskapande inriktning.
Lönebildningen har stor betydelse för såväl investeringar som sysselsättning och är vid sidan av skatter och bidrag den viktigaste mekanismen vid fördelningen av samhällets ekonomiska resurser. En rättvis och balanserad lönebildning är en viktig förutsättning för ökade reallöner och minskade inkomstklyftor. Det är samhällets uppgift att skapa förutsättningar för en bättre samordning av lönerörelserna.
Statliga ingrepp som syftar till att begränsa parternas fria förhandlingsrätt måste dock avvisas. Lönebildningen måste också ses i ljuset av att låglönegrupperna på arbetsmarknaden domineras av kvinnor. Lågavlönade kvinnor i offentlig och privat tjänstesektor måste ges ett större löneutrymme.
En väl fungerande lönebildning förutsätter att företagens vinster omsätts i produktiva investeringar. Dagens rekordvinster i industriföretagen måste utnyttjas för produktiva investeringar och kompetenshöjning. Delar av de mycket goda vinsterna bör avsättas till framtidsfonder för utbildning och ny teknik och bättre arbetsorganisation. De lokala fackliga organisationerna skall ha ett väsentligt inflytande över hur dessa vinstmedel investeras.
Pensionsfonder och annat kollektivt sparande skall brukas aktivt för att stärka Sveriges resurser för produktion och välfärd. Ett aktivt bruk av gemensamma kapitalresurser kan bli ett viktigt instrument för att påverka företagens långsiktiga utveckling och därmed ett strategiskt inslag i arbetet för ekonomisk demokrati.
Den alltmer internationaliserade ekonomin innebär både hot och möjligheter för Sverige. Å ena sidan internationella företag som kräver skatteförmåner och försämrade sociala rättigheter för löntagare. Men också nya möjligheter att möta globala behov och marknader. Att utnyttja globaliseringens möjligheter kräver en strategi som går utöver ett begränsat EU-perspektiv.
Sveriges internationella roll måste utgå från insikten om att det är ”ont om jordklot”. Vi måste som nation verka för en rättvis frihandel som bygger på sociala och miljömässiga hänsyn. Det kräver att Sverige inte begränsar sitt internationella engagemang till EU. Det kräver också ett aktivt agerande för ett öppnare EU. För att begränsa det internationella kapitalets maktställning krävs internationella avtal som begränsar möjligheterna för valutaspekulanter och transnationella företag.
Sverige skall driva en aktiv politik för ökad sysselsättning på nationell grund. En sådan politik blir effektivare om den samordnas med andra länder. Sverige bör därför verka för ett mellanstatligt samarbete kring sysselsättningspolitiken. Detta gäller såväl inom EU som med övriga europeiska stater. EMU-politiken – som i dag utgör det största hindret för ett sådant samarbete – måste ge vika för en social och tillväxtinriktad ekonomisk politik.
Vad som ovan anförts angående riktlinjerna för den ekonomiska politiken bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Under den gångna mandatperioden har kvinnorna trängts tillbaka både i samhälls- och arbetslivet. Kvinnornas deltagande i arbetslivet har minskat och arbetslösheten slår allt hårdare mot kvinnorna. Den hårdhänta budgetsaneringen har i hög grad särskilt drabbat kvinnor.
Nedskärningarna i offentlig sektor har inneburit att över 100 000 människor har fått lämna sina arbeten i offentlig sektor, och de flesta är kvinnor. Många kvinnor har därmed tvingats in i ett bidragsberoende. Detta tillsammans med nedskärningar i sociala trygghetssystem har gjort att alltfler kvinnor minskat sitt ekonomiska oberoende.
I de flesta ensamhushåll med barn är det oftast en kvinna som är ensamförsörjare. De senaste årens nedskärningar har inneburit att alltfler inte klarar sin egen försörjning. De tvingas därmed leva under fattigdomsstrecket eller söka socialbidrag.
Lönegapet mellan kvinnor och män har ökat under de senaste åren. Alltfler kvinnor tvingas in i osäkra anställningar i form av korta visstidsanställningar. En anställningsform som ökar på de delar av arbetsmarknaden där kvinnor dominerar. På utbildningsområdet kvarstår snedrekryteringen till gymnasieskolans program och högre forskning.
Vänsterpartiet ser som en huvuduppgift att bryta denna utveckling. Våra satsningar på den offentliga sektorn och tjänstenäringarna gynnar i särskild grad kvinnorna. Detta är delar av arbetsmarknaden där kvinnorna varit och fortfarande är överrepresenterade.
Våra förslag och åtgärder för en kortare arbetsdag med sikte på sex timmars arbetsdag gynnar kvinnor i allmänhet och i synnerhet alla de kvinnor som i dag arbetar deltid. På utbildningsområdet lägger vi fram en rad förslag som syftar till att bryta könsuppdelningen i studievalen.
I vårt budgetförslag anslår vi 500 miljoner kronor inom arbetsmarknadspolitiken till särskilda insatser för arbetslösa kvinnor. Vi vill riva upp regeringens riktade besparing mot änkorna på 800 miljoner kronor. Ingen annan enskild grupp har drabbats av en så stor besparing under saneringspolitiken – i genomsnitt förlorar änkorna 2 000–3 000 kronor i månaden.
Regeringen har i ett särskilt beslut gett alla statliga kommittéer i uppdrag att anlägga ett jämställdhetsperspektiv i sitt utredningsarbete. Vänsterpartiet ser positivt på detta beslut. Vi menar dock att regeringen i sina egna propositioner mer regelmässigt och på ett tydligare sätt borde redovisa förslagens konsekvenser för jämställdheten. Detta är något som i all synnerhet gäller budgetförslaget. Vi anser att budgeten brister när det gäller att redovisa förslagens konsekvenser såväl för kvinnornas ställning i ekonomin som när det gäller jämställdheten mellan man och kvinna.
Vad som ovan anförts angående budgetpropositionen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bilden av svensk ekonomi har förändrats. Sverige har drabbats av massarbetslöshet och växande sociala klyftor. Trenden från det tidiga 1900-talet mot alltmer jämställda förhållanden har brutits.
Vad är det då som har hänt? Välfärdsstatens utbyggnad under efterkrigsdecennierna vilade i praktiken på näringslivets framsteg. Den ekonomiska tillväxten räckte till att betala både högre reallöner och en växande offentlig verksamhet. Resurstillväxten i samhället skapade en stabil grund för ”den svenska modellen”. Den socialdemokratiska välfärdspolitiken byggde i själva verket på höga tillväxtnivåer och full sysselsättning. Ekonomi och politik samverkade i en positiv spiral. De svenska företagen stimulerades av en växande internationell handel och en allt köpstarkare hemmamarknad.
Under 1970-talet blev det alltmer uppenbart att dessa förutsättningar inte längre existerade. Den svenska industrin gick in i en svår strukturkris. Det handlade inte bara om chockhöjda oljepriser utan om mer fundamentala problem: Nya konkurrensförhållanden i och med industrialismens utbredning till nya regioner, försämrade utbytesförhållanden med omvärlden och en oförmåga att hitta nya framgångsrika verksamhetsfält inom näringslivet. Resultatet av allt detta blev fallande tillväxt och ökande konflikter på arbetsmarknaden.
I praktiken övergavs den svenska modellen redan på 1970-talet: Statliga lagstiftningsingripanden ersatte på flera områden parternas fria samarbete. Fackföreningsrörelsen försvagades parallellt med att arbetsgivarparten försköts ideologiskt i alltmer nyliberal riktning. Den samhällskorporativa modellen har därefter ifrågasatts mer och mer.
Den svaga ekonomiska tillväxten under de senaste 20 åren är den mest grundläggande förklaringen till såväl arbetslösheten som försämringen av statens finanser. Fram till början av 1970-talet tillhörde Sverige de länder som hade högst tillväxttakt i Europa. Det genomsnittliga tillväxttalet för åren 1951 till 1975 var 3,5 %. Därefter har tillväxttakten fallit dramatiskt. Mellan 1976 och 1996 uppgick den årliga ekonomiska tillväxten till 1,4 % i genomsnitt. Under denna tjugoårsperiod minskade dessutom det totala antalet anställda i privat sektor med drygt 200 000. Under åren 1992–1994 föll BNP med ca 5 % och vart femte industrijobb slogs ut.
Den kraftiga ökningen i sparandet var kanske den mest omedelbara förklaringen till depressionen i svensk ekonomi under 1990-talets första år. Hushållen började amortera en allt större andel av de skulder de drog på sig på 1980-talet. Det innebar i sin tur att konsumtionen sjönk. 1992 och 1993 minskade den privata konsumtionen med 1,4 respektive 3,4 %.
Från 1989 till 1996 ökade hushållens sparkvot med sammanlagt 12 %, dvs. från att ha varit starkt negativ under slutet av 1980-talet (hushållen konsumerade mer än de drog in i inkomster) till en relativt hög sparkvot på ca 7 %. Omvänt skulle man kunna uttrycka samma sak genom att säga att skuldsättningen i fasta priser minskade med hela 34 000 kronor per person under åren 1989 till 1996. Denna radikala förändring innebar att luften gick ur den svenska ekonomin. Investeringar och sysselsättning föll dramatiskt. Det var bara arbetslöshetstalen och statens underskott som ökade. Totalt uppgick konsumtionsbortfallet till omkring 100 miljarder kronor.
Förändringen kunde tillskrivas många orsaker: Skattereformen som plötsligt gjorde sparande mer förmånligt, de stigande realräntorna som gjorde lånen dyrare och åldersförändringarna som innebar att de mer sparbenägna åldersgrupperna i samhället – dvs. pensionärerna – blev alltfler. Efterfrågebortfallet på hemmamarknaden förvärrades också av en konjunkturnedgång internationellt. Arbetslösheten ökade och tvingade fram rekordstora underskott i den offentliga ekonomin.
Efter valet 1994 har politiken varit helt inriktad på budgetsanering. Den snabba skuldökningen riskerade att hamna utanför all kontroll. Ränteutgifterna började tränga ut alltfler angelägna statliga verksamhets- och utgiftsområden. Efter valet 1994 gjorde Socialdemokraterna och Vänsterpartiet upp om en budgetsaneringsvolym sammanlagt motsvarande 114 miljarder kronor. Därefter har den statsfinansiella utvecklingen förbättrats. Underskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande har pressats tillbaka. Sedan 1995 har statsskulden börjat minska som andel av BNP. I år är den offentliga ekonomin i balans och nästa år inleds en amortering av statsskulden.
Efter en nedgång 1996 är Sverige nu inne i en konjunkturuppgång. De flesta konjunkturbedömare har justerat upp uppgifterna för den ekonomiska tillväxten i förhållande till tidigare beräkningar. 1996 ökade BNP mycket svagt, enbart med 1,1 %. Nu utgår flertalet initierade bedömare från att den ekonomiska tillväxten blir drygt 2 % innevarande år och drygt 3 % 1998. I vårbudgeten räknade Finansdepartementet med att den ekonomiska tillväxten skulle uppgå till 2,5 % 1998.
Det är inte bara exporten som drar upp tillväxten. Det nya inslaget är att man tillmäter ökningen av den privata konsumtionen mycket stor betydelse. Bytesbalansöverskotten kommer fortfarande att vara höga – motsvarande ca 3 % av BNP. Kapacitetsutbyggnaden i industrin fortsätter och industriinvesteringarna antas fortsätta att ligga på en hög nivå. Däremot är bilden fortsatt mörk när det gäller byggnadsinvesteringarna, även om de antas öka något från nästa år. Den låga aktiviteten på byggnadssidan håller nere de totala investeringsnivåerna och bidrar till en lägre aktivitets- och sysselsättningsnivå i ekonomin som helhet.
Det är ingen tvekan om att arbetslösheten är regeringens stora misslyckande. Det är uppenbarligen så att regeringen prioriterat andra värden framför sysselsättningen. Både finans- och penningpolitiken har stått i vägen för en sysselsättningsökning. Regeringen har valt budgetbalans och prisstabilitet framför sysselsättning och ekonomisk tillväxt. Men det finns också strukturella orsaker till arbetslösheten. Förändringar i näringsstrukturen i kombination med allt större kvalifikationskrav har ställt stora grupper utanför arbetsmarknaden. Så sent som i vårbudgeten menade Socialdemokraterna att den öppna arbetslösheten innevarande år skulle uppgå till 7,9 %. 1998 skulle arbetslösheten minska till 7,1 %. Prognosen i budgetpropositionen är dystrare. Regeringen räknar med en öppen arbetslöshet på 8,4 % i år och på 7,4 % 1998.
Prisstabiliteten består. Prisökningarna förutspås ligga kvar på låga nivåer – 1,1 % i år och 1,7 % nästa år. Helt nyligen presenterades prisstatistik som visar att priserna på inhemskt tillverkade konsumtionsvaror sjunker. Det som drar upp KPI är importpriserna. Många talar om ett trendbrott i svensk ekonomi. Den ekonomiska krisen i kombination med en hårdför antiinflationspolitik har raderat bort inflationsproblemet ur svensk ekonomi. Inflationstakten har inte varit så låg på 40 år.
En annan förändring i förhållande till bedömningarna i våras gäller ränteutvecklingen. Räntenivåerna har fallit under våren och sommaren. Realräntan ligger nu på ca 4 %. Det är fortfarande en hög nivå, men trenden är nedåtgående. Räntegapet mot omvärlden har också sjunkit påtagligt.
Den ekonomiska utvecklingen har alltså blivit ljusare. Men utsikterna förmörkas av ett lågt resursutnyttjande och en fortsatt relativt hög realränta. Regeringens inriktning på en snabb amortering av statsskulden i kombination med Riksbankens benägenhet att förekomma prisstegringar med räntehöjningar talar snarast mot en snabb uppgång av sysselsättningen.
Sunda statsfinanser och stabila priser är en förutsättning för en uthållig tillväxt. Endast en politik för full sysselsättning kan i längden trygga välfärden och garantera en stabil offentlig ekonomi.
Under den gångna mandatperioden har statens finanser radikalt förbättrats. Vänsterpartiet har tagit aktiv del i de beslut som legat till grund för saneringen av statens finanser. Direkt efter valet 1994 enades regeringen och Vänsterpartiet om ett saneringsprogram på 57 miljarder kronor. Strax därefter kunde regeringen och Vänsterpartiet enas om ett paket på ca 20 miljarder för att finansiera kostnaderna för Sveriges medlemskap i EU. Det kan noteras att de borgerliga partierna samfällt gick emot dessa förslag som syftade till att sanera den offentliga ekonomin.
I budgetförslaget januari 1995 höjde regeringen nivån på saneringsprogrammet till 114 miljarder kronor. Vänsterpartiet ställde sig bakom denna målsättning.
I kompletteringspropositionen våren 1995 höjde regeringen med stöd av Centerpartiet kravet till 118 miljarder kronor. Regeringen föreslog vidare en sänkning av ersättningen i arbetslöshets- och sjukförsäkringen till 75 %. Vänsterpartiet kunde inte stödja vare sig nivån på 118 miljarder kronor eller förslaget att sänka a-kassa och sjukförsäkring.
I konvergensprogrammet från sommaren 1995 höjde regeringen nivån på saneringsprogrammet till 126 miljarder kronor. Skillnaden mellan Vänsterpartiets bedömning och regeringens kom genom detta att ligga på 12 miljarder kronor.
I vårpropositionen 1997 kunde regeringen konstatera att de offentliga finanserna förbättrats snabbare än väntat. Regeringen föreslog då en satsning på 14 miljarder för att bekämpa arbetslösheten.
I budgeten för 1998 redovisar regeringen att det fram till år 2 000 finns ett budgetutrymme på 12 miljarder kronor för satsningar på kommunal välfärd och förstärkningar av hushållens ekonomi bland annat i form av återställda barnbidrag.
Genom dessa satsningar har regeringen i praktiken anslutit sig mycket nära till Vänsterpartiets bedömning från 1995 om att saneringsprogrammet inte borde omfatta en högre nivå än 114 miljarder kronor.
Det är uppenbart att Finansdepartementet under de senaste åren gjort en rad felbedömningar. Regeringen har överskattat risken för inflation och behovet av att höja målen för saneringsprogrammet. Lika konsekvent har man underskattat risken för att massarbetslösheten skulle bita sig fast. Detta betyder att både finans- och penningpolitiken borde ha varit mer expansiv.
Budgetsaneringen har lett till att staten varje år dragit in köpkraft från hushållen, dvs. de reala disponibla inkomsterna har minskat trots att reallönerna ökat. Den privata konsumtionen – som motsvarar ungefär hälften av BNP – har därmed hållits tillbaka. Detta har tillsammans med ett högt ränteläge försvagat hemmamarknaden. Investeringar och nyföretagande har uteblivit samtidigt som massarbetslösheten bestått.
Vänsterpartiet anser att det är dags för en mer expansiv finanspolitik. För 1998 då staten fortfarande beräknas låna 15 miljarder kronor vill vi skapa förutsättningar för en ökad efterfrågan genom en skatteväxling. Inom ramen för ett i princip oförändrat skatteuttag vill vi omfördela från finansiellt sparande till ökad efterfrågan. Vi vill göra en omfördelning till hushåll med låga inkomster och för välfärdssatsningar i kommunerna. För de två kommande åren föreslår vi en finanspolitisk expansion med 10 miljarder kronor för 1999 och med 20 miljarder kronor för 2000. Vad som ovan anförts angående finanspolitiken bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För budgetåret 1998 föreslår Vänsterpartiet en nivå på de statliga utgifterna som överstiger regeringens förslag med 1,8 miljarder. Vårt skattenetto för 1998 är också 1,8 miljarder starkare än regeringens förslag. Vänsterpartiet föreslår att anslagsbehållningarna inte skall kunna utnyttjas i lika stor utsträckning som regeringen föreslår. Vi menar att det är mer rimligt att tillgodose utgiftsbehoven över anslagen på utgiftsområdena. Vi föreslår därför att enbart 2,5 miljarder kronor av anslagsbehållningarna får förbrukas under budgetåret 1998. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen avser att också i fortsättningen driva en stram finanspolitik. I vårpropositionen 1997 föreslog regeringen ett långsiktigt mål för överskott i de offentliga finanserna på 2 % av BNP i genomsnitt över konjunkturcykeln. För 1999 är målet ett överskott på 0,5 % av BNP, för år 2000 är det 1,5 % av BNP och för år 2001 är målet för överskott 2 % av BNP.
Överskotten skall enligt regeringen användas för att amortera statsskulden. Redan 1999 räknar regeringen med att amortera drygt 8 miljarder kronor. Argumenten för att snabbt börja betala av på statsskulden kan tyckas starka. Räntebetalningar tränger ut angelägna behov och beskär den politiska handlingsfriheten. Det behövs också en stabil ekonomi för att klara de framtida kostnader som följer av ett ökande antal pensionärer.
I praktiken innebär dock en snabb nedamortering av statsskulden att staten försämrar möjligheterna att öka sysselsättningen. Den faktiska effekten blir lägre ekonomisk tillväxt, och därmed mindre resurser för välfärd, sparande och framtida pensionsåtaganden.
Regeringspolitiken illustrerar den sparparadox som Keynes talade om: Sparniten i budgeten straffar sig långsiktigt i ett lägre offentligt sparande. Eller för att citera Ernst Wigfors: ”Den ekonomiska poltiken har vägletts av den orimliga föreställningen att vi är för fattiga för att arbeta”.
Vänsterpartiet menar att målet om 2 % överskott i de offentliga finanserna måste underordnas målet om den fulla sysselsättningen. Detta gäller särskilt så länge som riksdagens fastlagda mål om att halvera den öppna arbetslösheten inte är uppfyllt. Detta är en uppfattning som Vänsterpartiet av allt att döma delar med den socialdemokratiska partikongressen. Då riksdagen tidigare ställt sig bakom regeringens mål för överskott i de offentliga finanserna kan det finnas skäl att riksdagen preciserar sin uppfattning på denna punkt.
Riksdagen bör därför som sin mening ge regeringen till känna vad som ovan anförts om att målet om ett överskott på 2 % av BNP i de offentliga finanserna skall vara underordnat målet om full sysselsättning.
Om sysselsättningen ökar och arbetslösheten minskar väsentligt mer än i regeringens prognos kan det dock bli möjligt att betala av mer på statsskulden. Men vi vill understryka att det är nettoskulden snarare än EMU-begreppet ”konsoliderad bruttoskuld” som är det intressanta begreppet. Det är den offentliga nettoförmögenheten eller nettoskulden som avgör handlingsutrymmet för den ekonomiska politiken snarare än bruttoskulden. EMU-målet att minska bruttoskulden som andel av BNP har ett ideologiskt inslag på så sätt att målet ger motiv att privatisera offentligt ägda tillgångar.
Det var bra att Riksbanken ändrade strategi under 1996 och sänkte reporäntan kraftigt – närmare 5 procentenheter. Det bidrog till den konjunkturuppgång vi är inne i nu. Det har också bidragit till allmänt sjunkande räntenivåer. Räntegapet gentemot tyska obligationsräntan är nere i 0,6 %. Det finns emellertid utrymme för ytterligare sänkningar. Realräntan ligger på drygt 4 % (reporäntan 4,1 %). Långsiktigt bör inte realräntan överstiga nivån på den ekonomiska tillväxten.
Vänsterpartiet anser att också penning- och valutapolitiken måste underordnas det övergripande målet full sysselsättning. Det är bra att regeringen tar över det direkta ansvaret för valutapolitiken, men också den måste vara underordnad riksdagens långsiktiga ekonomisk-politiska strategi. Det skulle vara ett starkt hot mot den nuvarande tendensen till ökad sysselsättning om Sverige knöts till ERM eller till andra valutor där den ekonomiska politiken styrs av monetaristiska principer.
Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet motsätter sig en anpassning av grundlagen till EMU:s krav på en så kallad ”fristående” riksbank. Vi hävdar att förslaget är ägnat att underlätta för att den ekonomiska politiken skall underordnas EMU:s monetaristiska principer och göras immun gentemot riksdagens och ytterst väljarnas åsikter. Vi anser det vara fel att en del av den ekonomiska politiken lyfts undan politiskt inflytande till en bank, ledd av en direktion där medlemmarna inte skall ta några politiska hänsyn. Vi anser att varje politisk fråga skall skötas av personer som får ta ett politiskt ansvar och vars mandat med jämna mellanrum skall prövas av väljarna.
Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetslösheten är vår tids största samhällsproblem. All politisk kraft måste inriktas på att öka sysselsättningen. Tyvärr ger regeringen inga svar på frågan om hur de nya jobben skall skapas. Den budget som presenterats är i stora delar ett kameralt aktstycke. Den tecknar en ljus bild av statens ekonomi men en mörk bild av sysselsättning och inkomstfördelning.
Det finns mycket som talar för att Sverige kan få en mycket positiv utveckling av både sysselsättning och tillväxt framöver. Insikterna är stora både när det gäller behovet av ekologisk omställning och ny teknik. Välfärdssystemen har utsatts för stora nedskärningar men Sverige har inte utsatts för det nyliberala systemskifte som drabbat vissa andra länder. Trots ökande problem i skolan håller det svenska utbildningsväsendet hög standard och forskningen är av god internationell klass. Sveriges tekniska infrastruktur och kommunikationssystem är likaså av hög standard och tillförlitliga.
Allt detta är viktigt, inte bara för oss som enskilda individer utan också för att företag skall vilja bedriva verksamhet i Sverige. Sverige ligger i topp på IT-området. Inget annat land – förutom USA – investerar en så stor andel av BNP i IT (datorer, mjukvara, service och telekommunikation). Sverige är det persondatortätaste landet i världen. Den nya informationsteknologin har också lett till en kraftig strukturomvandling inom näringslivet. Den arbetsintensiva varuproduktionens andel av Sveriges totala produktion har halverats sedan början av 1970-talet. Samtidigt har den kunskapsintensiva tjänsteproduktionen fördubblats. Även inom industrin har det skett en utveckling i riktning mot kunskapsintensiv produktion. Produktionen av teleprodukter femdubblades mellan 1990 och 1996. Informationsföretagens samlade exportvärde är idag lika stort som skogsföretagens – eller ca 70 miljarder kronor.
Det finns också andra faktorer som talar för svensk ekonomi. Historiskt sett har Sverige klarat att förena höga sysselsättningsnivåer med låga prisökningar. 1970- och 80-talens inflationssiffror var historiska undantag. En stabil prisutveckling är bra – det skapar förutsättningar för stigande reallöner och lägre avkastningskrav i näringslivet. Idag är inflationen inget problem i svensk ekonomi. Inflationen kommer inte att öka – trots stigande tillväxttal. En aktiv och rörlighetsinriktad arbetsmarknadspolitik i kombination med ett ökat konkurrenstryck – bl.a. på livsmedelssidan – talar istället för att sysselsättningen kommer att kunna stiga till betydligt högre nivåer än idag utan att priserna ökar, reallönerna urholkas och företagens vinstkrav stiger.
Det som kan begränsa förutsättningarna för en bättre ekonomisk utveckling är frånvaron av en verklig politisk vilja att göra något åt arbetslösheten och de växande samhällsklyftorna. Arbetslösheten har orsakats av svag tillväxt och en stram och ensidigt inflationsbekämpande ekonomisk politik. Vi vet att det inte räcker med exporttillväxt för att öka sysselsättningen. Hela den svenska ekonomin måste växa. Det förutsätter i sin tur att företagens investeringar blir billigare, d.v.s. att realräntenivåer fortsätter att falla och att små och medelstora företags tillgång till pengar för investeringar underlättas.
Det förutsätter också att hushållen vågar satsa på framtiden, exempelvis i nya eller ombyggda bostäder. Skall hushållen våga göra större ekonomiska åtaganden måste oron om priser på bostäder och framtida räntesatser minska. Människor måste veta att våra trygghetssystem är stabila – att inte några nya dramatiska nedskärningar väntar runt hörnet. Ekonomisk-politisk stabilitet gör det lättare att planera för framtiden. En effektiv sysselsättningspolitik förutsätter bred politisk uppslutning.
Vänsterpartiet förordar en aktiv politik för sysselsättning och omfördelar stora resurser redan 1998 för arbetsskapande åtgärder. Vi ser med oro på tendenser till att allt fler ställs utanför arbetsmarknaden. Det är därför viktigt att vi bekämpar arbetslösheten genom att öka sysselsättningen och inte genom att minska utbudet av arbetskraft.
Skall vi kunna bekämpa arbetslösheten och komma tillbaka till full sysselsättning kräver det deltagande och samarbete mellan olika delar av samhället. Arbetsmarknadens parter har en strategisk roll. Avtalskampen mellan parterna har en direkt betydelse för inkomstfördelning, produktion och investeringsbeslut – och indirekt också för sysselsättningen.
Vänsterpartiets sysselsättningspolitik omfattar en mer efterfrågestimulerande fördelningspolitik, riktade skattesänkningar till tjänstesektorn, förbättrad riskkapitalförsörjning för små och medelstora företag samt investeringar för ekologisk omställning.
Vänsterpartiet avdelar medel för försöksverksamhet med arbetstidsförkortningar och för kompetenshöjningar i arbetslivet. Vänsterpartiet anslår vidare 840 miljoner kronor för att sysselsätta 25 000 långtidsarbetslösa i tillfälliga – avtalsenligt betalda – kommunala arbeten under 1998. Arbeten som till största delen kommer att finansieras via arbetslöshetskassorna.
Socialdemokraterna har under senare år förordat vad som skulle kunna kallas en omvänd expansionspolitik. Regeringens förhoppning har varit att starkare statsfinanser skulle leda till lägre räntor, högre investeringar och ökad sysselsättning. Vi kan konstatera att regeringens politik inte fått avsedda effekter. Den omvända expansionspolitiken har inte fungerat ur sysselsättningssynpunkt. Statens förbättrade finanser och den begynnande högkonjunkturen skapar ett större ekonomisk-politiskt handlingsutrymme. Detta utrymme måste användas för att bekämpa arbetslösheten.
Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I en särskild motion om den ekonomiska makten lägger Vänsterpartiet ett antal förslag som är ägnade att stärka löntagarnas och samhällets inflytande över kapitalbildningen och det långsiktiga ägaransvaret i det svenska näringslivet. Vi anser att det är hög tid att vidga debatten om demokratin så att den också omfattar ekonomin. Vi välkomnar statsministerns uttalanden om att tillsätta en demokratiutredning och förutsätter att den skall behandla också den ekonomiska demokratin.
På de mest moderna och framgångsrika företagen är man idag mer beroende av de anställdas ”humankapital” – d.v.s. av deras kunskaper – än av det penningkapital som omsätts på världens aktiebörser. Vänsterpartiet menar att detta kan öka möjligheterna för humankapitalets ägare – de arbetande – att erövra en större del av ägandet och den ekonomiska makten.
Det finns också en annan viktig faktor som talar för en försvagning av den ekonomiska makt som idag är starkt koncentrerad till ett begränsat antal finansfamiljer. Och det är att den äldre kapitalistiska företagaranda som tidigare var etablerad håller på att ersättas av en allt mer spekulativ finanskapitalism. I detta läge måste både de arbetande människorna på varje enskilt företag och det kollektivt ägda samhällskapitalets företrädare ikläda sig ett mer aktivt och långsiktigt ägaransvar.
I denna motion skall vi enbart redovisa några av de förslag vi lägger för att samhället skall kunna spela en mer aktiv roll för att underlätta investeringar och riskkapitalförsörjning i näringslivet. Vänsterpartiet föreslår bl.a. att AP-fonderna utnyttjas i tillväxt- och sysselsättningsbefrämjande syfte. De placeringsregler som idag förhindrar att det kollektiva sparandet används för samhällsekonomiskt motiverade investeringar måste förändras. Frågan är redan aktuell i samband med den utredning som just ser över dessa placeringsregler.
Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet föreslår vidare att sjätte AP-fonden successivt tillförs 10 miljarder kronor för att underlätta riskkapitalförsörjning för nya entreprenörer och mindre företag. Dessutom vidhåller vi tidigare förslag om ett kreditavdrag för små företag, bl.a. för att kompensera för den diskriminering små företag utsätts för på riskkapitalmarknaden. Bankernas kreditriskbedömningar leder ofta till att mindre företag får bära betydligt högre räntekostnader än stora företag. Över huvud taget måste villkoren för riskkapitalförsörjningen ses över och förbättras.
Vad som ovan anförts om sjätte AP-fonden bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Riksdagen bör också ge regeringen till känna vad som ovan anförts om kreditavdrag.
Vänsterpartiet ställer sig positivt till en bättre samordning av lönebildningen. Lönebildningen har stor betydelse för såväl investeringar som sysselsättning och är vid sidan av skatter och bidrag den viktigaste mekanismen vid fördelningen av samhällets ekonomiska resurser. En bättre samordning är den bästa garantin för ökade reallöner och ett värn mot ökade inkomstklyftor. Vänsterpartiet avvisar dock en direkt statlig inblandning i lönebildningen, och vi vänder oss emot ett åsidosättande av parternas förhandlings- och konflikträtt.
Lönebildningen måste också ses i ljuset av könsorättvisorna på arbetsmarknaden. Låglönegrupperna på arbetsmarknaden domineras av kvinnor, medan männen är överrepresenterade bland de högavlönade. Men också när män och kvinnor arbetar i samma sektor eller i likartade befattningar tjänar männen vanligen mer än sina kvinnliga arbetskamrater. Det krävs nu att sektorer där kvinnor arbetar uppvärderas, och att hårdare regler införs mot lönediskriminering av kvinnor. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad som ovan anförts om lönebildningen.
En samhällsekonomiskt väl avvägd lönebildning förutsätter att företagens vinster omsätts i produktiva investeringar. Dagens rekordvinster i industriföretagen måste utnyttjas i socialt progressiva syften. Vänsterpartiet föreslår att delar av dessa vinster avsätts till framtidsfonder för utbildning och arbetslivsutveckling. Det är också viktigt att de lokala fackliga organisationerna får inflytande över hur dessa vinstmedel investeras. Framtidsfonderna kan bli ett viktigt instrument för att påverka företagens långsiktiga utveckling och blir därmed ett strategiskt inslag i arbetet för ekonomisk demokrati. Ett ökat löntagarinflytande är följaktligen en viktig förutsättning för en stabil lönebildning. Vad som ovan anförts om framtidsfonder bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetstidsförkortning är en nödvändig välfärdsreform som handlar om livskvalité, jämställdhet, hälsa och rätten till arbete. Det är också en nödvändig reform i en strategi för full sysselsättning. Det handlar om att fördela det betalda och det obetalda arbetet mellan könen och mellan människor i och utanför arbetsmarknaden.
Idag står över 500 000 människor utanför arbetsmarknaden, i öppen arbetslöshet eller i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vid sidan av dessa finns flera hundratusen deltidsarbetslösa, de flesta kvinnor som önskar gå upp i arbetstid. Den massarbetslöshet som bitit sig fast i Sverige är till stora delar strukturell och kommer inte att utplånas vid en högkonjunktur. Skall arbetslösheten pressas ned till en rimlig nivå inom rimlig tid så krävs därför strukturella åtgärder som en arbetstidsförkortning.
Vänsterpartiet anser att normen för heltidsarbete skall sänkas genom lagstiftning. Ett första steg bör kunna tas vid sekelskiftet så att veckoarbetstiden sänks till 35 timmar under kommande mandatperiod. Vi vill sänka arbetsgivaravgifterna främst i vissa branscher som tjänstesektorn. Detta för att skapa ekonomiska förutsättningar för en arbetstidsförkortning med bibehållen lön och för att stimulera till nyanställningar.
Det går att finansiera en arbetstidsförkortning. Arbetstidsförkortningen är i grunden en fördelningsfråga. I statens budget handlar det inte minst om en omfördelning från utgifter för arbetslöshet till arbete. Vi har bedömt att en arbetstidsförkortning till 35 timmar i veckan bör kunna ge ca 200 000 nya arbetstillfällen.
Den lagstadgade arbetstidsförkortningen är ingen lätt väg att gå. Den förutsätter samordnade insatser av staten och de avtalsslutande parterna på arbetsmarknaden. Den innefattar skatter och arbetsgivaravgifter såväl som att delar av kommande löneutrymme kommer att beröras när reformen skall finansieras. Ändå är en arbetstidsförkortning nödvändig. Rätt genomförd ger den en rejäl sysselsättningsökning samtidigt som köpkraften utvecklas positivt för dagens lågavlönade, deltidsanställda och arbetslösa som får arbete.
Det är dags att tillsätta en arbetstidskommission som har till uppgift att presentera hur stora resurser som kan omfördelas och en tidsplan för att genomföra en lagstiftad arbetstidsförkortning. Det är också dags att inleda överläggningar med arbetsmarknadens parter om hur snabbt en arbetstidsförkortning kan träda i kraft och hur den samordnas med avtalsförhandlingarna. Vad som ovan anförts om en arbetstidskommission bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att driva på processen mot en generell arbetstidsförkortning avsätter Vänsterpartiet 3 miljarder kronor för försöksverksamhet under budgetåret. Vi vill initiera försök i olika sektorer och branscher för att undersöka vilka företagsekonomiska och samhällsekonomiska effekter en arbetstidsförkortning ger. Bidrag till försöksverksamhet villkoras med att förkortningen av arbetstiden ersätts med nyanställningar.
Idag motsvarar det registrerade och dolda övertidsuttaget 130 000 årsarbetstillfällen. Vänsterpartiet föreslår att taket för övertidsuttag i lagen halveras. Det skulle få till effekt att nyanställningarna ökar. Vad som ovan anförts om övertidsuttaget bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att Sverige bör ta initiativ till ett utvecklat mellanstatligt samarbete för att bekämpa arbetslösheten. En samordnad finanspolitisk expansion motsvarande 1 % av BNP skulle ge betydande tillväxt- och sysselsättningseffekter.
Fördelen med ett mellanstatligt samarbete är att vi undviker de stora läckage som annars drabbar mindre och utrikeshandelsberoende länder som strävar efter att motverka arbetslösheten med en mer expansiv finanspolitik. Utrikeshandeln motsvarar t.ex. mindre än 10 % av BNP inom EU:s 15 medlemsländer. Följaktligen skulle en finanspolitisk expansion kunna uppnå mycket hög effektivitetsgrad. Den sammanlagda bruttonationalprodukten i EU:s femton medlemsländer uppgår till ca 60 000 miljarder svenska kronor. Sveriges andel av EU:s BNP är ca 3 %.
Tillväxttalen har varit låga i flertalet länder under senare år och legat långt under 50- och 60-talens höga nivåer. Både investeringar och konsumtion har minskat. Ett grundläggande problem ur tillväxtsynpunkt är att en trendmässigt minskad andel av BNP anslås till investeringar. Andelen har minskat med tre procentenheter sedan 60-talet. Minskade investeringar går på sikt ut över sysselsättning och välfärd. Under åren 1992 till 1996 var den genomsnittliga årliga tillväxten i EU-länderna 1,4 %, vilket är helt otillräckligt om sysselsättningen skall kunna hävdas.
Vilka resultat skulle kunna uppnås om EU-länderna genomförde en samordnad finanspolitisk expansion för att motverka arbetslösheten? Det går att grovt säga något om utfallet med hjälp av den s.k. Heimdal-modellen som utvecklats vid Arbejderbevaegelsens Ervhervsråd i Köpenhamn och som redovisas i LO-rapporten ”Att tänka EUropeiskt – allianser för sysselsättning”.
Beräkningarna utgår från en finanspolitisk expansion motsvarande 1 % av BNP i EU:s tio största medlemsländer och visar ett mycket positivt utfall. Den ackumulerade effekten på BNP i Sverige skulle vara 5,8 % efter tre år, vilket motsvarar en genomsnittlig årlig tillväxtökning med ca 1,8 %. Sysselsättningen skulle öka med 3,5 % eller knappt 150 000 personer. Prisnivån skulle stiga med knappt 1 % per år. Den negativa effekten på budgetsaldot skulle endast bli 0,7 % av BNP. Bytesbalansen skulle också försvagas med 1,1 %. Alla dessa beräkningar är gjorda under antagande om fortsatt rörlig växelkurs och ett ökande arbetskraftsutbud.
Som ett resultat av denna relativt begränsade finanspolitiska expansion skulle närmare 5 miljoner arbetstillfällen kunna skapas i Europa under en treårsperiod. Genom att resursutnyttjandet förbättras ökar det ekonomiska utrymmet för insatser mot fattigdom och social utslagning. Politiken skulle kunna leda till en ny och positiv anda i ekonomin med fördelaktiga återverkningar på såväl investeringar som konsumtion.
Vänsterpartiet anser att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att snarast möjligt utarbeta förslag till hur ett mellanstatligt finanspolitiskt samarbete för att öka sysselsättningen och motverka arbetslösheten skulle kunna genomföras. Vi anser att Sverige skall söka stöd för ett sådant initiativ inom EU men också från övriga europeiska stater.
Med hänsyn till den politiska förskjutning åt vänster som skett i flera EU-länder på senare tid finns det bättre utsikter än tidigare att ett sådant förslag kommer att bemötas positivt också inom EU. Vad som ovan anförts om Europa i arbete bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet redovisar partiets skattepolitik i särskild motion. I detta avsnitt behandlas endast de viktigaste punkterna samt riktlinjer för skattepolitiken.
Vänsterpartiets skattepolitik bygger på två grundprinciper, en grön och en röd skatteväxling. Vi menar att skattepolitiken måste utformas med inriktning på ökad sysselsättning. Samtidigt är det nödvändigt att vi inte återigen tappar kontrollen över statsfinanserna.
Vänsterpartiet anser att det i nuvarande läge inte är möjligt att sänka det totala skatteuttaget, det vore att äventyra statsfinanserna. Vi delar inte heller uppfattningen att lösningen på sysselsättningsproblemen ligger i stora generella skattesänkningar. Det är en myt att stora skattesänkningar genom dynamiska effekter automatiskt skulle öka sysselsättningen. Det finns inga vare sig teoretiska eller praktiska belägg för något direkt samband mellan låga skatter och hög tillväxt.
Samtidigt anser vi att det inte finns särskilt mycket utrymme för skattehöjningar. Vi föreslår en marginell höjning av skattekvoten med 0,1 % eller med 1,8 miljarder kronor. Inom detta skattenetto genomför vi emellertid en röd skatteväxling. Vi höjer skatten för höginkomsttagare och sänker den för låginkomsttagare. Vi föreslår att skatten höjs för stora företag, d.v.s. företag med höga vinster, och vill sänka skatten för små företag. Vänsterpartiet menar i likhet med flertalet bedömare, att det är de små företagen som i framtiden kommer att stå för merparten av sysselsättningsökningen i landet. Totalt omfördelar Vänsterpartiet 13 miljarder kronor inom personbeskattningen och 13 miljarder kronor inom företagsbeskattningen.
Vår röda skatteväxling motiveras både av rättviseskäl och näringspolitiska skäl. Saneringspolitiken har belastat alla samhällsgrupper, men det står helt klart att det är hushållen med låga inkomster som drabbats värst. Hushåll med höga inkomster har trots saneringspolitiken kunnat kompensera sig bland annat genom ständigt och snabbt stigande börsvärden.
Den svaga utvecklingen av hushållens köpkraft och i många fall även minskande köpkraft har gjort att företag som verkar på hemmamarknaden haft problem med svag efterfrågan och dålig lönsamhet. Genom en omfördelning av köpkraften menar vi att efterfrågan kommer att öka. Det är främst hushåll med högre inkomster som ökat sitt sparande under senare år. Ett ökat skatteuttag på de högre inkomstskikten kommer därför till stor del att påverka dessa gruppers sparande och inte hushållens totala konsumtion.
Regeringen gör bedömningen att det år 2000 finns ett utrymme för skattesänkningar på 20 miljarder kronor. Åtminstone redovisar man detta belopp i budgeten som ett utrymme för skattesänkningar.
Vänsterpartiet delar regeringens bedömning att det är möjligt att stärka hushållens ekonomi under de närmaste åren. Det är emellertid viktigt att alla förstärkningar av hushållens ekonomi får en fördelningspolitiskt riktig profil. En del av utrymmet bör också brukas för att slå vakt om den offentliga sektorns behov och för de offentliga välfärdssystemen.
Vänsterpartiet har redovisat förslag till ökade utgiftstak på ca 20 miljarder kronor för år 2000. Detta tillsammans med de 20 miljarder kronor som regeringen redovisat som en reservering för skattesänkningar skapar dock betydande resurser både för riktade skattesänkningar och andra angelägna satsningar.
Vänsterpartiet har vidare ställt sig bakom Skatteväxlingskommitténs slutrapport där en bred majoritet angett ett framtida utrymme för en miljörelaterad skatteväxling till knappt 30 miljarder kronor. Vänsterpartiet ser kommitténs förslag som ett viktigt steg mot en ökad miljörelatering av skattesystemet.
Sysselsättningsskäl talar för att arbeta vidare från kommitténs förslag om att i första hand prioritera selektiva skattesänkningar i arbetsintensiva tjänstebranscher. Vänsterpartiet föreslår skattesänkningar på 9 miljarder kronor för tjänstesektorn under kommande budgetår.
När det gäller skattesänkningar för hushåll och löntagare menar vi att det finns två alternativa vägar att gå för att få en bra fördelningspolitisk profil: dels att höja grundavdragen i lägre inkomstskikt, dels att successivt minska uttaget av egenavgifter. I vår skattemotion föreslår Vänsterpartiet att egenavgifterna inte höjs 1998.
Den allt mer internationaliserade ekonomin och globaliseringsprocessen medför risker för osund skattekonkurrens och därmed en press nedåt på de offentliga inkomsterna. Det är därför viktigt att Sverige i olika internationella forum arbetar för att begränsa förutsättningarna för skattekonkurrens, valutaspekulationer och gränsöverskridande ekonomisk brottslighet.
Vänsterpartiet har argumenterat för en internationell transaktionsskatt på spekulativ valutahandel. Vi menar att regeringen bör driva denna fråga med kraft i internationella sammanhang. Det är viktigt att regeringen i EU reser krav på stopp för möjligheterna att inom ramen för EU:s fria kapitalmarknad komma undan nationell kapitalbeskattning. Det gäller vidare att stoppa konkurrens om jobb genom låga bolagsskatter eller frånvaro av rimliga nivåer på energi- och miljöskatter. Vänsterpartiet menar att det är viktigt att regeringen verkar för att fastställa miniminivåer inom EU för skatt på kapital, bolag och vissa miljöområden främst Co2. Vad som ovan anförts angående riktlinjerna för skattepolitikens utformning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet redovisar i en särskild motion mer utvecklade synpunkter vad gäller barnens ställning i samhället. I detta avsnitt redovisas endast de budgetmässiga synpunkterna på barnens rätt.
Vänsterpartiet har redan tidigare krävt att den svenska regeringen skall följa den norska regeringens exempel och presentera en barnbilaga till budgeten. Det vill säga en bedömning av hur budgeten påverkar barnens rätt. Det är självklart svårt att bedöma hur alla förslag berör just barn, eller hur barn påverkas av övergripande ekonomiska beslut. Vänsterpartiet anser dock att det är av stort värde att budgeten granskas ur ett barnperspektiv. Riksdagen bör därför som sin mening ge regeringen till känna att regeringen bör foga en barnbilaga till kommande budgetförslag.
Även om regeringen inte redovisat någon barnbilaga står det klart att regeringens förslag att höja barnbidragen gynnar barnen. Regeringens förslag att ge mer pengar till kommunernas satsningar på skola, barnomsorg och sjukvård gynnar också barnens ställning i samhället.
Allmänt sett kan man dock inte säga att regeringen fört någon barnvänlig politik. De sjunkande födelsetalen under den gångna mandatperioden är en tydlig indikation på detta.
Vänsterpartiet förslag till budget innebär ett resurstillskott på 5 miljarder kronor till kommunernas verksamhet – omsorg och skola – och vi avdelar en del av pengarna, 300 miljoner kronor till särskilda skolutvecklingsprojekt. Många barn drabbas av allergier, ett problem bl.a. i skolmiljö. Vänsterpartiet anvisar bland annat därför 200 miljoner kronor för allergisanering. Vi föreslår höjda bostadsbidrag på 675 miljoner kronor, ett stöd som i praktiken är ett stöd till barnfamiljerna. Vänsterpartiet vill anslå 200 miljoner kronor till den s.k. pappamånaden, ett förslag som gynnar kontakten mellan barn och far. På det internationella området anslår vi bl.a. ytterligare 100 miljoner kronor till Unicef, Förenta nationernas barnfond.
Vänsterpartiets enskilt viktigaste krav för barnen är dock förslaget om kortare arbetstid. Det är en välfärdsreform som i särskilt hög grad skulle gynna barnfamiljerna och därmed barnen.
Utgiftsområde 1
Vi anser att en nedskärning av anslaget C 1 Regeringskansliet m.m. med 50 miljoner kronor är befogad. Vidare anser Vänsterpartiet att anslaget C 4 Stöd till politiska partier, skall återställas till 1996 års nivå och således sänkas med 30 miljoner kronor. Totalt innebär detta att vi anvisar 80 miljoner kronor mindre än regeringen till utgiftsområdet.
Utgiftsområde 2
Anslaget till detta utgiftsområde går bl.a. till olika centrala myndigheter inom Finansdepartementets område. Dessa myndigheter måste vara föredömen när det gäller effektivisering och budgetdisciplin om den nya budgetprocessen skall ha trovärdighet inom andra utgiftsområden. Enligt RRV hade dessa myndigheter och nämnder preliminärt 205 miljoner kronor i anslagsbehållning den 1 januari i år. Det borde mot denna bakgrund vara möjligt att minska anslagen. Vi föreslår att utgiftstaket för 1998 sänks med 50 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslår.
Utgiftsområde 3
Vänsterpartiet anser inte att det är möjligt att skära ned mer på skattemyndigheterna och Tullverket. Det kommer ständiga larmrapporter om situationen inom skatteförvaltningen. Granskningen är eftersatt på grund av underbemanning. Vi menar också att det är viktigt att skattebrottsenheterna kommer igång och anslår därför ytterligare medel till skatteförvaltningen. När det gäller tullen kan vi konstatera att smugglingen ökat drastiskt sedan nedskärningarna påbörjades. De kompensatoriska åtgärder som utlovats har ännu inte införts. Vänsterpartiet föreslår därför högre anslag än regeringen till dessa myndigheter. Totalt handlar det om 170 miljoner kronor för utgiftsområdet.
Utgiftsområde 4
Vänsterpartiet föreslår att Säkerhetspolisen får ett minskat anslag med 50 miljoner kronor under 1998. Till Kronofogdemyndigheten tillför vi 36 miljoner kronor för att myndigheten bl.a. skall kunna förbättra indrivning och bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Rättshjälpen tillförs 96 miljoner kronor i syfte att återställa den beslutade neddragningen på detta område. Polisorganisationen tillförs 64 miljoner kronor att användas för anställning av administrativ personal. Vi vill även öka anslaget till Brottsoffermyndigheten med 1 miljon kronor att användas i brottsofferjourernas verksamhet. För inrättandet av ett informationscentrum föreslår vi en ökning med 3 miljoner till anslaget för Gentekniknämnden. Totalt anvisar vi 140 miljoner kronor mer än regeringen för 1998.
Utgiftsområde 5
Vänsterpartiet föreslår att ett projektbidrag för information och studier om Europas och EU:s utveckling inrättas. Stödet skall riktas till frivilliga organisationer och stiftelser. Detta anses motiverat med tanke på frågornas politiska betydelse. Anslaget bör omfatta 10 miljoner kronor. Vänsterpartiet anvisar därför 10 miljoner kronor utöver regeringens förslag för utgiftsområdet.
Utgiftsområde 6
Totalförsvarets uppgifter, organisation och behov av resurser bestäms av förhållandena i vår omvärld. Vänsterpartiet anser att Sveriges långsiktigt gynnsamma säkerhetspolitiska situation medger besparingar med 700 miljoner kronor utöver regeringens förslag under 1998. Det ligger i sakens natur att åtgärderna är av sådan karaktär att de får full ekonomisk effekt först efter några år. Till största delen gäller besparingarna Försvarsmakten. För totalförsvarets civila del anser vi det motiverat med ett minskat skyddsrumsbyggande.
Utgiftsområde 7
I Vänsterpartiets riktlinjer för den ekonomiska politiken ingår en strategi för global utveckling och internationell solidaritet. För att utjämna skillnaderna mellan fattiga och rika länder, och skillnaden mellan rika och fattiga inom länder, krävs en politik där ändrade handelsvillkor, skuldavskrivningar, stärkt FN, nedrustning och ökat internationellt bistånd ingår. Biståndet är sålunda inte det enda instrument vi förfogar över för att åstadkomma en mer rättvis värld. Biståndet är dock ett väsentligt medel. Genom att återgå till att 1 % av BNI återigen satsas på internationell samverkan och bistånd kan Sverige visa sin goda vilja till global utjämning av resurser. Vänsterpartiet föreslår att regeringen utarbetar en plan för att efter en treårsperiod år 2000 återigen vara uppe i 1 % av BNI, med början år 1998. Vi anslår i 1998 års budget en miljard utöver regeringens förslag, samt anger att ytterligare medel får tas ur anslagsbehållningar för att under 1998 komma upp till 0,8 %.
Utgiftsområde 8
A 1. Statens invandrarverk
Vänsterpartiet ställer sig inte bakom regeringens förslag att inrätta en ny integrationsmyndighet och tillför därför Statens invandrarverk ytterligare 10 miljoner kronor för uppgifter som bör ligga kvar på verket, nämligen att medverka vid nyanlända invandrares bosättning i kommuner och att fatta beslut om statlig ersättning till kommuner.
A 2. Mottagande av asylsökande
Regeringens asylpolitik har medfört att antalet personer som varje år söker asyl har minskat betydligt snabbare i Sverige än i nästan alla andra jämförbara länder. Efter en topp 1992 med nästan 90 000 asylsökande beräknas antalet för hela 1997 stanna på cirka 8 000. Regeringen räknar med fortsatt minskning av antalet asylsökande i mottagningssystemet under 1998. Vänsterpartiet anser i och för sig att det bör vara möjligt att korta handläggningstiderna hos Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden och därigenom minska antalet personer i mottagningssystemet. Å andra sidan kan vi inte godta den politik som f.n. förs och som har till syfte att med olika medel hindra människor som behöver skydd för liv och lem från att ta sig till Sverige. Vi räknar med att denna respekt för Sveriges internationella åtaganden vad gäller mänskliga rättigheter kommer att leda till ytterligare utgifter för mottagande av asylsökande med 300 miljoner kronor.
A 5. Offentligt biträde i utlänningsärenden
Regeringen föreslår att anslaget för offentligt biträde i utlänningsärenden minskas med närmare 4 miljoner kronor. Vänsterpartiet anser att detta kan äventyra de asylsökandes rättssäkerhet och förslår därför att ytterligare 5 miljoner kronor tillförs detta anslag.
B 1. Integrationsmyndighet
Vänsterpartiet motsätter sig förslaget till inrättande av en ny integrationsmyndighet och avslår i konsekvens härmed anslaget till integrationsmyndighet.
B 3. Integrationsåtgärder
Vänsterpartiet anser att Ombudsmannen mot etnisk diskriminering även i fortsättningen skall vara en självständig myndighet och att den bör få utökade uppgifter. Vi anslår 5 miljoner kronor till DO. Vänsterpartiet anser inte att Invandrartidningen bör läggas ner och anslår 15 miljoner kronor för fortsatt utgivning under 1998.
B 4. Kommunersättningar vid flyktingmottagande
Vi anser att anslaget för kommunersättningar vid flyktingmottagande skall ökas med 300 miljoner kronor. Anledningen till detta är att regering och riksdag har ett övergripande ansvar för att utlänningslagen och våra internationella konventionsåtaganden respekteras i handläggningen av asylärenden. I allt för många fall är detta inte förhållandet idag. Så har Sverige t.ex. under en tolvmånadersperiod fällts för brott mot FN:s tortyrkonvention tre gånger med anledning av beslut om avvisning av asylsökande.
Utgiftsområde 9
A 1. Sjukvårdsförmåner
Vänsterpartiet anslår 200 miljoner kronor för att göra det möjligt att behålla en god bastandvård och föreslår en ny konstruktion av tandvårdsförsäkringen som garanterar det grundläggande tandvårdsbehovet. Vänsterpartiet föreslår vidare 50 miljoner kronor mer än regeringen till att utveckla hjälpmedelsservicen till funktionshindrade och för att öka utbildningen och kvalitén på hjälpmedel.
A 2. Bidrag för läkemedelsförmånen
Vänsterpartiet har föreslagit ett frikort för pensionärer när det gäller medicindelen i högkostnadsskyddet. För detta ändamål föreslår vi 465 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit. Vi motsätter oss också regeringens förslag att Apoteksbolaget skall spara 300 miljoner kronor eftersom det innebär nedläggningar av ett 30-tal apotek företrädesvis i glesbygd.
A 3. Bidrag till hälso- och sjukvård
Patienternas rättssäkerhet måste stärkas och de måste få större möjlighet till ersättning när de blivit felbehandlade. Vi föreslår en ökning av anslaget till patientförsäkringen med 50 miljoner kronor. Vi föreslår också 10 miljoner kronor till rökavvänjningsmedel för den som vill sluta röka under kontrollerade former.
A 4. Insatser mot aids
Vänsterpartiet vill återföra bidraget till insatser mot aids som skall förebygga spridningen av sjukdomen (90 miljoner). Utöver detta föreslår vi 5 miljoner kronor för ökat stöd och förstärkning av hivförsvaret.
B 1. Vissa statsbidrag inom äldre- och handikappområdet
Bidragen till psykiatriområdet vill vi höja med 50 miljoner kronor till kommunernas arbete med ädelreformen, den s.k. psykädel. Avtrappningen av dessa pengar har skett för snabbt så kommunerna klarar inte verksamheten utan ett högre bidrag. Vänsterpartiet vill att en del av dessa pengar skall gå till vården och behandlingen av de tortyrskadade. Det är också viktigt att de utslussade patienterna i psykvården ges möjlighet till adekvat vård och behandling utan att de skall behöva drabbas av skyhöga behandlingsavgifter p.g.a. att samhället inte löst problematiken med olika ersättningsregler inom psykområdet.
B 3. Bidrag till viss verksamhet för personer med funktionshinder
Driften vid vissa av handikapprörelsens rekreationsgårdar är hotad, bl.a. Mättingen där svårt funktionshindrade barn och föräldrar kan återhämta sig. Anläggningen är bara några år gammal och i ett ekonomiskt känsligt läge. Vänsterpartiet föreslår därför 6 miljoner kronor till rekreationsverksamhet för funktionshindrade.
B 6. Bilstöd till handikappade
Bilstödet till handikappade får 80 miljoner kronor, vilket vi motiverar i en särskild motion om handikappolitiken. Vi tror att ett ökat stöd för anpassade bilar inte bara ger den funktionshindrade möjlighet till ett mer oberoende liv utan även kan spara in pengar då det minskar kostnaderna för färdtjänst.
B 7. Kostnad för statlig assistansersättning
Vänsterpartiet motsätter sig en övervältring av kostnaderna för assistansen på kommunerna och vi anser att stödet till svårt funktionshindrade skall vara ett statligt ansvar. Vi anslår 400 miljoner kronor mer än regeringen för att täcka dessa kostnader.
B 9. Handikappombudsmannen
Vänsterpartiet kräver att Handikappombudsmannen skall kunna föra processer i enskilda mål och myndigheten behöver därför ökad juridisk kompetens. Vi ökar anslaget till Handikappombudsmannens organisation med 1,5 miljoner.
C 1. Bidrag till missbruks- och ungdomsvård samt alkohol- och narkotikaförebyggande arbete
Vi ökar bidraget till Statens institutionsstyrelse med 8 miljoner kronor för att ge unga omhändertagna en adekvat och differentierad vård.
C 2. Bidrag till organisationer på det sociala området
Kilen är en organisation som på ideell basis arbetar för att stödja människor med läkemedelsberoende samt sprida kunskap om alternativ till psykofarmaka. Vänsterpartiet anslår 3 miljoner kronor till deras verksamhet som skall upptas i statens budget.
Roks, kvinnojourverksamhet, anser vi på samma sätt skall få ett årligt bidrag över budgeten och vi anslår 3 miljoner kronor till deras verksamhet.
C 3. Barnombudsmannen
Vänsterpartiet anser att Barnombudsmannen skall ha processrätt i enskilda mål och vi anslår i 1998 års budget 1,5 miljoner kronor för att öka ombudsmannens juridiska kompetens.
Utgiftsområde 10
A 1. Sjukpenning och rehabilitering, m.m.
De senaste åren har besparingar gjorts på rehabilitering, bl.a. på yrkesinriktad rehabilitering. Att rehabilitera människor tillbaka till arbetslivet är en mycket central uppgift. Nyligen förändrade kriterier för sjukskrivning och förtidspensionering ställer också högre krav på att nödvändiga rehabiliteringsresurser finns tillgängliga. Vänsterpartiet förslår att riksdagen för budgetåret 1998 anslår ytterligare 100 miljoner kronor till rehabiliteringsverksamhet.
B 2. Allmänna försäkringskassor
Försäkringskassorna som förmedlar en stor och viktig del av vår välfärd har fått kännas vid kraftiga besparingar. Dessutom har en lång rad regeländringar trätt ikraft de senaste åren. Tiden från det att beslut fattas i riksdagen och fram till ikraftträdandet har många gånger varit alldeles för kort. I och med återgången till 14 dagars sjuklöneperiod kommer drygt 160 000 fler ärenden per år att administreras hos kassorna. I budgetpropositionen avsätts inga medel för den ökade arbetsbelastning som detta innebär. För att upprätthålla en rimlig nivå i försäkringskassornas verksamhet föreslår Vänsterpartiet att riksdagen för budgetåret 1998 avsätter ytterligare 200 miljoner kronor. Vänsterpartiet tar i en separat motion upp frågan om förtidspensionärer som omfattas av gammal lagstiftning vid beräkning av pension. Vänsterpartiet föreslår att riksdagen avsätter 5 miljoner kronor för att förhindra att gammal, nu ej gällande, lagstiftning skall påverka förtidspensionärers ekonomiska situation. Vänsterpartiet föreslår i en separat motion att riksdagen avsätter 5 miljoner kronor för att ge anhörigbegreppet en vidare innebörd vid närståendevård av hivsmittade. Vänsterpartiet föreslår en höjning av ersättningsnivån i sjukförsäkringen till 85 %. Höjningen skall träda ikraft 1 januari 1999.
Allmänna egenavgifter – allmänna pensionsavgifter
Vänsterpartiet motsätter sig ytterligare höjning av de allmänna egenavgifterna (allmänna pensionsavgifterna) från 1 januari 1998. Vänsterpartiet föreslår dessutom att avgifter tas ut på inkomster över 7,5 basbelopp. Då egenavgifterna har en felaktig fördelningsprofil och medför minskade skatteintäkter för kommuner och landsting bör allmänna egenavgifter som finansieringsform på sikt tas bort helt.
Sjuklöneperioden
I årets budgetproposition föreslår regeringen en återgång till 14 dagars sjuklöneperiod. Vänsterpartiet välkomnar förslaget. Risken för s.k. utestängningseffekter minskar därmed, men försvinner inte helt. Det är framför allt i de mindre företagen som rädslan för höga sjuklönekostnader kan vara ett hinder för expansion. Vänsterpartiet vill därför helt undanta företag med högst 10 anställda från kravet att betala sjuklön. För att slippa administrativt krångel och ökad arbetsbelastning på försäkringskassorna föreslår vi att under månaden utbetald sjuklön får dras av vid närmast följande uppbördsredovisning. Förslaget innebär minskade intäkter för staten på 700 miljoner kronor. Förslaget finansieras inom ramen för Vänsterpartiets budgetalternativ.
Reducering av arbetsgivaravgifter och egenavgifter
Vänsterpartiet föreslår att den av regeringen föreslagna nedsättningen av arbetsgivaravgifterna bör begränsas till företag med högst 10 anställda. Vi föreslår också ett ”grundavdrag” på 50 000 kronor vid beräkning av egenavgifter i avsikt att reducera egenavgiftsuttaget för enskilda näringsidkare och handelsbolag.
Vinstandelsstiftelser
I syfte att stödja och ytterligare utveckla anställdas möjlighet till inflytande och delaktighet föreslår vi att avsättningar till vinstandelsstiftelser skall befrias från nuvarande löneskatteavgift.
Utgiftsområde 11
Vänsterpartiet tillför utgiftsområdet 810 miljoner kronor för 1998 som fördelas på ålderspensioner till invandrare istället för socialbidrag med 10 miljoner kronor och efterlevandepensioner till vuxna med 800 miljoner kronor.
A 1. Ålderspensioner
Många äldre invandrare får inte folkpension beroende på att de beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl. Dessa pensionärer måste varje månad gå till socialkontoret och ansöka om socialbidrag för sitt uppehälle. Det har t.o.m. inträffat att en äldre, pensionerad invandrare tvingats söka socialbidrag för kostnaderna för ett svenskt medborgarskap. Kommunerna ersätts av staten för kostnaderna för socialbidragen, men det tar inte bort det faktum att detta är mycket förnedrande för äldre människor. Socialbidragsnormen varierar och ligger cirka 500 kronor under folkpensionsnivå. I stället borde staten ta ansvar för sin politik och snarast införa folkpension för de pensionerade invandrare som i dag lever på socialbidrag. Flera partier har tidigare lyft den här frågan och Vänsterpartiet tycker därför att det är märkligt att regeringen inte lyfter den, vare sig i integrationspropositionen eller inom utgiftsområdet Ekonomisk trygghet vid ålderdom.
Vänsterpartiet anser att staten skall ta ansvar för de pensionerade invandrare som lever på socialbidrag och vi har därför avsatt 10 miljoner kronor i vår budget för att äldre invandrare skall få sin folkpension.
A 2. Efterlevandepensioner till vuxna
Vänsterpartiet har ända sedan förslaget lades fram av regeringen sagt nej till behovsprövningen av änkepensionen. Behovsprövningen är en grundstöt mot tilliten och förtroendet för våra generella och obligatoriska socialförsäkringar. De avlidna makarna har redan en gång avstått löneutrymme och betalat in för att deras efterlevande skall få ersättning för det inkomstbortfall som det innebär när en inkomst försvinner. Behovsprövningen riktar sig ensidigt mot kvinnor och aldrig någonsin har väl någon grupp i samhället fått sin inkomst minskad med så stora belopp. Vänsterpartiet har utvecklat sina synpunkter på behovsprövningen och dess konsekvenser för det generella trygghetssystemet i en separat motion. Vänsterpartiet anser att beslutet att behovspröva änkepensionen måste rivas upp och vi har för det ändamålet avsatt 800 miljoner kronor i vår budget.
Utgiftsområde 12
A 2. Föräldraförsäkring
Vänsterpartiet tillför utgiftsområdet 200 miljoner kronor för en höjd ersättningsnivå till 90 % på den s.k. pappamånaden. Ett viktigt jämställdhetsmål är att männen tar större ansvar för barnen. Detta borde förstås kunna ske utan ”morötter” men Vänsterpartiet anser att det är viktigt med ekonomisk stimulans, allra helst som männen oftast har högre lön än kvinnorna och det därför av familjeekonomiska skäl kan bli så att pappan avstår.
Det är bra att ersättningen i föräldraförsäkringen höjs till 80 % den 1 januari 1998. Men Vänsterpartiet anser att ersättningen i föräldraförsäkringen bör återställas till det den en gång var och att den därför bör höjas till 85 % 1999 med målet 90 %.
A 3. Underhållsstöd
Regeringen tillför området cirka 588 miljoner kronor i tilläggsbudgeten eftersom man inte fått in de förväntade medel som det nya underhållsstödet förväntades ge. Anslaget för 1997 var 2 411 450 000 kronor och utgiftsprognosen för 1997 är 3 000 000 000 kronor. För budgetåret 1998 har regeringen anslagit 2 125 661 000 kronor – en minskning med 874 339 000 kronor. Detta är rent ut sagt uppseendeväckande. Först konstaterar regeringen att anslaget för 1997 måste ökas med 588 miljoner kronor och sedan säger man att det kan minskas med 874 miljoner kronor utan att ange var pengarna skall tas. Vänsterpartiets bedömning är att regeringen tvingas återkomma i tilläggsbudgeten för 1998, varför vi väntar till dess med att ta ställning till anslagets storlek för 1998.
Utgiftsområde 13
Vänsterpartiet föreslår att grundbelopp och tak för dagpenningbeloppen i arbetslöshetsförsäkringen höjs liksom att en löneföljsamhetsregel för ersättningsnivåerna införs. På detta sätt blir försäkringen mer inkomstrelaterad. Vi föreslår även att arbete med hjälp av arbetsmarknadspolitiskt stöd skall vara kvalificerande för a-kassan liksom att den bortre parentesen avförs från vidare utredning. Dessutom föreslås att dagens begränsningsregel för deltidsarbetslösa avskaffas. Utgiftsområdet tillförs 600 miljoner kronor av dessa skäl.
För att aktivera arbetslösa överförs 1 000 miljoner kronor till UO 14 för att användas som aktivitetsstöd för otraditionella projekt. Dessutom överförs
3 300 miljoner kronor av a-kassemedel till UO 25 för att sysselsätta långtidsarbetslösa i tillfälliga men avtalsenligt betalda kommunala arbeten. Sammanlagt minskas anslaget till utgiftsområdet med 3 700 miljoner kronor.
Utgiftsområde 14
Vänsterpartiet tillför utgiftsområdet sammanlagt 5 093 miljoner kronor mer än regeringen. Särskilda satsningar görs för arbetshandikappade via lönebidrag och Samhall med 830 miljoner kronor. Ett riktat sysselsättningsprogram för kvinnor vars arbeten rationaliserats bort föreslås om 500 miljoner kronor, också i syfte att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden. JämO tillförs extra resurser för att motverka lönediskriminering och utarbeta arbetsvärderingssystem. Vi tillför 800 miljoner kronor för att utöka insatser för kompetensutveckling och lokala flexibla åtgärdsmedel. Inte mindre än 1 900 miljoner kronor avsätts för att höja ersättningsnivån för de mest utsatta grupperna, i första hand invandrare och ungdomar.
Strukturella reformer som obligatoriska praktikplatser, framtidsfonder för kompetensutveckling och arbetstidsförkortning föreslås liksom förstärkningar av arbetsrätten. På så sätt skapas de finansiella och demokratiska förutsättningar som gynnar en positiv sysselsättningstillväxt.
Utgiftsområde 15
Genom kunskapslyftet, den stora vuxenutbildningssatsningen, ges ett särskilt utbildningsbidrag på a-kassenivå till studerande på grundskole- och gymnasienivå. Stödet lämnas längst under ett studieår. Vänsterpartiet menar att det inom ett år är omöjligt för många kortutbildade och studieovana att uppnå avsedd kompetensnivå. Vi anslår 1 miljard för att finansiera en tredje termin för dem som nu studerar med särskilt utbildningsbidrag.
Utgiftsområde 16
Satsningar på utbyggnad av högskolan och på kunskapslyftet är några av de viktigaste åtgärderna för att regeringen skall nå målet om en halverad öppen arbetslöshet till år 2000. Vänsterpartiet är positivt till utökningen av antalet utbildningsplatser på högskolan under de två närmaste åren. Vi välkomnar också förslaget att tidigarelägga en del av utökningen till våren och hösten 1998.
Vänsterpartiet betonar vikten av att åtgärder vidtas för att garantera alla barns rätt till en likvärdig utbildning. Vi föreslår att 282 miljoner kronor avsätts till ett särskilt utvecklingsstöd till skolor i utsatta bostadsområden. Skolforskningen är ett område som vi vill prioritera och vi tillskjuter därför 30 miljoner kronor utöver regeringens förslag till detta. Vi mer än fördubblar anslaget till skolutveckling och produktion av läromedel för elever med handikapp. Vänsterpartiets utgångspunkt är att alla skall ges samma möjligheter till utbildning.
Vänsterpartiet anser att möjlighet till grundläggande universitetsstudier i allmänna ämnen bör finnas i varje kommun. En möjlighet att stimulera detta är att inrätta högskoleutbildning på distans med lokal förankring och kommunikation via IT. Vi ser en sådan satsning som ett led i den svenska folkbildnings- och folkupplysningstraditionen. Lokala studiecentra för det personliga mötet mellan studenterna kan etableras i samverkan med folkhögskolor eller studieförbund. Vänsterpartiet anslår 10 miljoner kronor för fortsatt utvecklingsarbete.
Utgiftsområde 17
Vänsterpartiet föreslår att ramen för utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid utökas med 200 miljoner kronor. Folkbildningens pedagogik och möjligheter att nå kortutbildade är väl dokumenterade. Inom ramen för kunskapslyftet behöver dess roll förstärkas. Vi anslår 100 miljoner kronor för ytterligare 4 000 helårsstudieplatser under utgiftsområde 17. Vi avvisar regeringens förslag om 40 miljoner kronor till LO, TCO med fler.
På flera områden anser vi att det behövs mer resurser. Vi anslår pengar till länsmusiken, idrotten, forskning om ungdomars livsvillkor, satsningar på arbetsplatsbibliotek m.m. Vi har förutom en övergripande kulturmotion skrivit särskilda motioner på följande områden; mediapolitik, folkbildning, ungdomsfrågor och om folkrörelse- och idrottsfrågor.
Utgiftsområde 18
Vänsterpartiet föreslår att bostadsbidragen förstärks med 675 miljoner kronor. Dessutom föreslår vi en omfattande byggsatsning. Det ekologiska byggandet tillskjuts 400 miljoner kronor och vi tillför 600 miljoner kronor till nybyggnation. Anslagen till solvärmeanläggningar respektive handikappboende ökas med 40 miljoner kronor. Däremot minskar vi anslaget till stöd för lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet med 450 miljoner kronor där 200 miljoner kronor överförs till utgiftsområde 20 och 200 miljoner kronor överförs till det ekologiska byggandet.
Utgiftsområde 19
Vänsterpartiet stöder till stora delar inriktningen på den ”lilla” regionalpolitiken. Vi konstaterar dock att den ”stora” regionalpolitiken som i grunden avgör utvecklingsmöjligheter och levnadsvillkor i landet misslyckats. De regionala klyftorna ökar. Det krävs enligt Vänsterpartiets uppfattning politiska krafttag för att ändra på denna situation. Fortfarande är effekterna av EU:s strukturfonder och regelsystem för den regionala utvecklingen oklara. Regeringen aviserar att den uppskjutna regionalpolitiska propositionen kommer att ta ett samlat grepp om mål och riktlinjer liksom om insatser för att samordna statliga åtgärder och höja effektiviteten i åtgärderna. Vi avvaktar denna proposition och återkommer med ett samlat regionalpolitiskt förslag. Vänsterpartiet tillför nu ytterligare 400 miljoner kronor för att stimulera det regionala utvecklingsarbetet för att främja en ekologiskt hållbar tillväxt, för att höja kompetens- och tekniknivån och för att höja sysselsättningen.
Utgiftsområde 20
Vänsterpartiet accepterar inte neddragningarna inom miljöområdet. Vi höjer anslaget med 570 miljoner kronor. En del av medlen återför vi från den fond på 5,4 miljarder kronor som regeringen skapat för ekologisk omställning. Vissa åtgärder, t.ex. marksanering kan inte på ett effektivt sätt finansieras via en fond. Av de 570 miljonerna går 150 miljoner kronor till köp av naturreservatsmark. Marksanering kostar 200 miljoner kronor extra, 60 miljoner kronor används till kalkning och vardera 50 miljoner kronor går till kommunala miljörådgivare respektive Naturvårdsverket.
Utgiftsområde 22
För att kretsloppsanpassa kommunikationssektorn för vi över medel från vägbyggnation till järnvägsinvesteringar. Ca 900 miljoner kronor förs över till järnvägsinvesteringar, 200 miljoner kronor används till att sänka SJ:s priser och 150 miljoner kronor används av staten för att köpa olönsam järnvägstrafik, företrädesvis i Norrland. Väginvesteringar minskas med ca 2 miljarder kronor, underhållet av vägarna behålls på nuvarande nivå. Ramen minskas med ca 700 miljoner kronor och pengarna används till mer angelägna områden.
Utgiftsområde 23
Det är positivt att regeringen i denna proposition anslagit 20 miljoner kronor till fiskevård samt att den minskning av de regionala stöden som majoriteten i riksdagen fattade beslut om i våras nu tas tillbaka. Vänsterpartiet upprepar föregående års krav på ett särskilt miljöstöd till fjällnära jordbruk. Vidare föreslås en utökning med 15 miljoner kronor för bekämpande av smittsamma djursjukdomar till följd av ett ökat utbyte av levande djur inom EU och de därmed ökade riskerna för smittspridning. På motsvarande sätt föreslås att anslaget till Statens livsmedelsverk räknas upp med 5 miljoner kronor för ökad kontroll av livsmedel. 5 miljoner kronor anslås till röjning och gallring inom skogssektorn. Liksom i våras avslås regeringens utökade ram för miljöstöd. Det program för resurshushållande konventionellt jordbruk som regeringen föreslår fyller inte de krav Vänsterpartiet anser att man kan ställa på en utökad ram på 700 miljoner kronor. Istället föreslår Vänsterpartiet att dessa pengar används i samband med den översyn av samtliga stöd som skall göras inför den nya stödperioden år 2000.
Utgiftsområde 24
Åtgärder för fler företag och högre sysselsättning på det näringspolitiska området innebär en satsning på entreprenörsverksamhet genom s.k. såddfinansiering med 50 miljoner kronor, teknisk forskning och utveckling med 147,5 miljoner och turismen med 20 miljoner kronor. Varvsnäringen föreslås få 80 miljoner kronor för att kunna konkurrera med de subventionerade varven i resten av Europa. Konsumentverket och regionala kooperatörer får också medel med 20 respektive 6,5 miljoner kronor. Totalt anvisar Vänsterpartiet 350 miljoner kronor mer än regeringen för 1998.
Utgiftsområde 25
Vänsterpartiet föreslår att utgiftsområde 25 tillförs 3,6 miljarder kronor mindre än vad regeringen föreslår. Detta beror i sin tur på att Vänsterpartiet istället väljer att föra över resurser till kommuner och landsting genom justeringar av skatter – bl.a. genom att inte höja egenavgifterna – och genom en riktad arbetsgivaravgiftssänkning. Vänsterpartiet tillför kommunsektorn 5 miljarder kronor mer än regeringen. Vi överför dessutom 3,3 miljarder kronor från UO 13 för en extra jobbsatsning i kommuner och landsting. Vänsterpartiet tillför kommunsektorn 5 miljarder kronor mer än regeringen under 1998.
Till vårpropositionen 1997 föreslog Vänsterpartiet att budgeteringsmarginalen skulle minskas från drygt 10 miljarder kronor till ca 5 miljarder kronor. Vårt motiv var att det är viktigt att styra alla statens resurser på ett effektivt sätt, bl.a. med hänsyn till det ansträngda budgetläget och de krav som ställs på budgeten genom utgiftstaken. Riksdagen avslog dock vårt förslag.
I höstens budgetproposition har regeringen ändrat uppfattning och föreslår en minskning av budgeteringsmarginalen. Regeringen föreslår att marginalen sänks till 3,5 miljarder kronor (3 565 miljoner kronor), en minskning med 6,6 miljarder kronor, (6 608 miljoner kronor). Regeringen föreslår således denna höst en större sänkning än den som Vänsterpartiet föreslog våren 1997. Vi ser positivt på regeringens förändrade principsyn och kan även biträda regeringens förslag till ny nivå.
Regeringen föreslår å andra sidan att budgetposten minskning av anslagsbehållningar höjs gentemot vårpropositionen, en höjning med 1 miljard kronor till 5 miljarder kronor. Enligt Vänsterpartiets bedömning är denna anslagspost i praktiken delvis en schablonberäkning av prognoskaraktär. Budgetposten härrör från anslag som inte förbrukats under tidigare budgetår. Enligt antagna budgetprinciper får myndigheter spara sådana medel ”anslagsbehållningar” till kommande år i syfte att ta ett långsiktigt ansvar för sin verksamhet. Anslagsbehållningarna har också ofta brukats av myndigheterna för att täcka kostnader som inte ryms inom anvisad budget.
Regeringen har tidigare i viss omfattning dragit in en del av dessa medel för att täcka andra i och för sig angelägna satsningar. Ett förfaringssätt som är mycket tveksamt med hänsyn till myndigheternas förutsättningar för långsiktig planering och allmänna budgetprinciper.
Vid ingången av 1997 var anslagsbehållningarna mycket stora och de summerade sig till drygt 42 miljarder kronor. Enligt redovisade utgiftsprognoser kan anslagsbehållningarna beräknas stiga till ca 47 miljarder kronor vid utgången av 1997.
Vänsterpartiet anvisar i sitt budgetförslag höjda utgiftsttak dvs anslagsökningar på ett flertal utgiftsområden. Detta gör att behovet av att använda anslagsbehållningarna för att klara av nödvändiga åtaganden minskar. Vänsterpartiet anser vidare att riksdagen, i ett ansträngt budgetläge och med hänsyn till utgiftstaken, bör prioritera medelsförbrukningen mycket noggrant under 1998. Vänsterpartiet anser med hänsyn till dessa faktorer att budgetposten anslagsbehållningar för 1998 bör räknas ner till 2,5 miljarder kronor.
För kommande år föreslår Vänsterpartiet inte motsvarande nedjustering. För åren 1999 och 2000 föreslår vi dessutom höjda utgiftsttak med 10 respektive 20 miljarder kronor.
Regeringen bör med hänvisning till det ovan anförda beräkna förändringen av anslagsbehållningar till 2 500 miljoner kronor.
Utgiftsområde 6
För B 3. Funktionen befolkningsskydd och räddningstjänst föreslår regeringen en ökning av anslaget till skyddsrumsbyggande med 50 miljoner kronor. Byggandet av skyddsrum bör minska. Någon anledning att anslå ytterligare medel finns inte. Även i år torde skyddsrumsbyggandet i kommunerna, liksom tidigare, inte ha påbörjats i den utsträckning som planerats. Detta bekräftas av att prognosen för budgetåret 1997 visar på ett anslagssparande om cirka 82 miljoner kronor för skyddsrumsbyggandet. Årets anslag behöver helt enkelt inte ökas.
Utgiftsområde 19
A 1. Regionalpolitiska åtgärder
Regeringen begär att få disponera 500 miljoner kronor till projekt inom den regionala näringspolitiken. Finansieringen skulle uppenbarligen ske genom indragning av medlen från årets A1-anslag. Regeringen bedömer att utrymme för den ordinarie verksamheten finns inom anslaget A 1. Regionalpolitiska åtgärder tillsammans med reservationsmedel under anslaget C 2. Regionala utvecklingsinsatser.
Reservationerna uppgår till ca 2 000 miljoner kronor. En mycket stor del av medlen är intecknade av tidigare beslut och i många fall har ej fullföljda projektbeslut ersatts av nya. Läget är dessutom varierande mellan länsstyrelserna. I flera fall är såväl årets A1-anslag som tidigare reservationer under C 2 intecknade genom konkreta beslut. Regeringen ger inget underlag för sin bedömning av tillgängligt utrymme och anger heller inte hur omdisponeringen skulle gå till. Vi antar dock att det avses ske genom en schabloniserad indragning av årets medel. Med ett så stort belopp kommer enligt vår bedömning stora problem att uppstå för den regionalpolitiska verksamheten i många län.
Vänsterpartiet menar att initiativ som förstärker den regionala näringspolitiken i bred mening är viktiga. Vi har därför för år 1998 föreslagit nästan 400 miljoner kronor ytterligare till det s.k. landshövdingeuppdraget som har denna karaktär. Vi menar däremot att en så kraftig omdisponering som regeringen föreslår i detta sena skede av budgetåret knappast är sakligt motiverad. Med hänsyn till de negativa effekter som vi dessutom befarar uppstår i många län är förslaget inte acceptabelt.
Av dessa skäl föreslår Vänsterpartiet att endast 200 miljoner kronor får disponeras för angivet ändamål.
Utgiftsområde 20
Vad gäller regeringens förslag till tilläggsbudget har vi bara en kommentar, som gäller den nya anslagsposten A11. Utbildning och information om miljöbalken. Vänsterpartiet stödjer regeringens förslag till stöd för utbildning inför införandet av miljöbalken. Det är av speciellt intresse att den nya lagstiftningen också kan omsättas i verklig handling och i dagens läge är bristen på miljökunniga personer i förvaltning och domstol stor.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen med avslag på regeringens förslag godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen (2),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhet mellan könen (2.1),1
att riksdagen med avslag på regeringens förslag godkänner den beräkning av de offentliga utgifterna för åren 1998–2000 som anförts i motionen (4.1),
att riksdagen med avslag på regeringens förslag godkänner den fördelning av de statliga utgifterna på utgiftsområden för 1998 som anförts i motionen (tabell 1),
att riksdagen med avslag på regeringens förslag godkänner den inkomstberäkning för 1998 som anförts i motionen (tabell 2),
att riksdagen med avslag på regeringens förslag godkänner de förändringar i anslagsbehållningar under budgetåret 1998 som förordas i motionen (4.1),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det finanspolitiska målet om permanenta överskott i statsbudgeten (4.2),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om penning- och valutapolitiken (4.3),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Riksbankens ställning (4.4),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allmänna riktlinjer för sysselsättningspolitiken (5),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kapitalbildningen och jobben (5.1),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om 6:e AP-fonden (5.1),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kreditavdrag (5.1),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lönebildningen (5.2),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om framtidsfonder (5.2),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en arbetstidskommission (5.3),1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om övertidsuttaget (5.3),1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ”Europa i arbete” (5.4),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skattepolitiken (6),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör infoga en barnbilaga till kommande budgetförslag (7),2
att riksdagen beslutar att till utgiftsområde 6 anslag B 3 ej anvisa medel i tilläggsbudget (10),
att riksdagen beslutar att regeringen på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1997 får använda högst 200 000 000 kr av det under utgiftsområde 19 uppförda ramanslaget Regionalpolitiska åtgärder till ett program för regional näringspolitik och särskilda regionalpolitiska åtgärder (10).
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
1 Yrkandena 2, 16 och 17 hänvisade till AU.
2 Yrkande 20 hänvisat till KU.
Gotab, Stockholm 1997