Motion till riksdagen
1997/98:Fi219
av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)

Den ekonomiska politiken

Innehåll

1 Sammanfattning 

2 En grön finansplan 

2.1 En politik för social och ekologisk hållbarhet 

2.2 Den ekonomiska utvecklingen 

2.3 Finanspolitiken 

2.4 Penning- och valutapolitiken 

2.5 Skattepolitiken 

2.6 En politik för fler arbeten 

2.7 En bättre fördelning 

2.8 EMU och EU-medlemskapet 

3 Fördelning av statens utgifter 

3.1 Beskrivning av utgiftsområden 

4 Sverige ut ur EU – år 2000 

5 Kommunsektorn 

6 Konsekvenser och beräkningar 

6.1 Offentligt sparande 

6.2 Effekter av sänkt arbetstid 

6.3 Effekter av skatteväxling 

7 Hemställan 

1 Sammanfattning

Regeringens budgetproposition är ett misslyckande när det gäller att föreslå nödvändiga och mer grundläggande förändringar i den ekonomiska politiken för att kunna uppnå full sysselsättning, lösa miljöproblemen och utveckla ett socialt hållbart samhälle.

Budgetsaneringen har varit framgångsrik och den har skett i brett samför­stånd mellan partierna i rikdagen. Miljöpartiet de gröna har konsekvent ansett att omfattningen av besparingar och skattehöjningar, liksom tids­schemat, i sina huvuddrag varit riktiga, men vi har samtidigt menat att välfärdens kärnområden (vård, omsorg och skola) och människor med små ekonomiska marginaler i högre utsträckning kunnat besparas åtstramningar; istället borde sparandet varit större på militär, motorvägsbyggen och transfereringar till dem som har goda inkomster. Vi kan nu konstatera att regeringen delvis tillmötesgår våra krav i dessa avseenden. Vi föreslår nu ytterligare förbättringar för kommuner, landsting och de grupper som har minst ekonomiska marginaler. Särskilt allvarlig är situationen i kommuner och landsting där ökningen av skatteunderlaget föregående år var betydligt mindre än tidigare beräknat; det innebär tillsammans med skattebortfall till följd av egenavgifter m.m. att regeringens påplussningar redan är förbrukade, med råge. Regeringens förslag innebär därför inte några egentliga förbättringar inom den hårt ansträngda vården, äldreomsorgen och grund­skolan, utan endast att försämringarna blir mindre än vad som annars skulle ha varit fallet.

Miljöpartiet de gröna har i en uppgörelse med regeringen i det konvergensprogram som Sverige genom medlemskapet EU blev tvingat att upprätta slagit fast såväl vissa övergripande budgetpolitiska som penning­politiska målsättningar för perioden 1995–1998. Uppgörelsen innebar framför allt att det svenska konvergensprogrammet utvidgades till att mål om minskad arbetslöshet och minskad miljöskuld ska klaras samtidigt och parallellt med EU:s konvergenskrav. Till budgetpropositionen har en uppföljning av konvergensprogrammet fogats. Av denna framgår att de två tillkommande målen om sysselsättning och miljö inte kan anses ha uppnåtts för år 1997. Arbetslösheten har tvärtom nått nya rekordnivåer och miljö­skuldens utveckling är i allt väsentligt höljd i dunkel i regeringens redovisning. Andra rapporter från miljöinstitutet, myndigheter och miljö­organisationer antyder att miljöskulden har ökat under perioden 1995–1997. Vi föreslår nu en förändrad ekonomisk politik som tar sikte på att radikalt minska arbetslösheten och minska miljöproblemen. Detta förutsätter strukturella, dvs mer grundläggande och långsiktiga förändringar av ekonomins funktionssätt. På medellång sikt anser vi att tre förändringar måste göras:

För det första måste miljöskuldens tillväxt, utarmningen av natur­resurserna och de ökade kostnaderna för miljöförstöringen stoppas. Bl.a. studier av s.k. rättvist miljöutrymme visar tydligt att den ekonomiska utvecklingen är ekologiskt ohållbar. För att detta ska vara möjligt måste det bli lönsamt och lätt att bli mer energieffektiv och att minska miljöpåverkan för både producent och konsument. Miljölagstiftningen måste utvecklas och skärpas och miljökostnaderna till fullo tas med i ekonomiska bedömningar i såväl offentlig som företags- och privat ekonomi. En grön skattereform där beskattningen av arbete minskas och istället skatterna på energi och miljö­störande utsläpp höjs, är en avgörande förutsättning för att miljöinriktade investeringar och satsningar ska kunna ge avsedd effekt på sikt.

För det andra så måste arbetstiden generellt förkortas och bli mer flexibel och i samband därmed beskattningen på arbete sänkas. Våra förslag innebär bl.a. att normalarbetstiden sänks till 35 timmar per vecka, att lönen efter skatt blir oförändrad för låginkomsttagare och att arbetslösheten sjunker en bit under 3 % år 2000. Skatte- och avgiftssänkningarna finansieras av att statens kostnader för a-kassa och arbetsmarknadspolitik samtidigt minskar. Det medför att både statens utgifter och det totala skattetrycket minskar något. Förslaget innebär dessutom väsentligt förbättrad jämställdhet mellan könen och bättre förutsättningar för att barnen ska få en tryggare uppväxt. Att nya jobb skapas ökar delaktigheten och livskvaliteten, men främjar även integrationen, genom att fler invandrare och svenskar – med andra ord fler människor – får möjlighet att komma in på arbetsmarknaden.

För det tredje minskas kostnaderna för arbetskraft och tjänster genom såväl skatteväxlingen som skattesänkningen för att möjliggöra en snabb arbetstidsförkortning. Detta gynnar, framför allt på längre sikt, företag inom den expansiva tjänstesektorn och miljösektorn (i vid mening). Särskilt små och medelstora företag kan därigenom expandera och i ökad omfattning bidra till en positiv ekonomisk utveckling.

Dessutom föreslår vi en mer aktiv fördelningspolitik genom en lång rad åtgärder. Ersättningsnivån i socialförsäkringar och a-kassa föreslås höjas till 85 % för låginkomsttagarna och succesivt sänkas i högre inkomstlägen. Vi föreslår också förbättrade villkor för handikappade, tandvårdsbehövande och människor med små ekonomiska marginaler. Vi ökar dessutom på biståndet, den del av budgeten som går till de allra fattigaste i vår värld, med 2,4 miljarder år 2000. Med tanke på de stora katastroferna just nu i världen, som fordrar snabba humanitära insatser, behövs en höjning av anslaget till bistånd redan 1998 med 1,6 mdkr. Flertalet av dessa förslag leder till såväl förbättrad jämställdhet som bättre förutsättningar för att barnen ska få en bättre start i livet.

Vårt förslag till ekonomisk politik leder till bättre ekonomi för kommuner och landsting, vilket förbättrar situationen i skolorna, i vården, i omsorgen. Härigenom förbättras också möjligheterna till integration. Vi hälsar regeringens påplussning med glädje, men anser att ytterligare satsningar måste göras genom återhållsamhet på andra områden. Våra förslag innebär sammantaget att kommunsektorns ekonomi jämfört med regeringens förslag förbättras med 3 mdkr ytterligare redan 1998, 5,5 mdkr mer 1999 och 6,7 mdkr mer år 2000. Det innebär att vi nu ytterligare prioriterar kommuner och landsting jämfört med tidigare förslag. Vi avvisar dessutom förslag som på olika sätt inskränker kommuners och landstings självbestämmande.

Vi föreslår besparingar på bland annat det militära försvaret, på regeringens förslag till ytterligare större vägutbyggnader, på bidrag till näringslivet inklusive jordbruket och på bidrag till politiska partier m.m.

Förslagen innebär att vi håller fast vid samma utgiftstak för staten som vi anvisade för budgetarbetet i våras. Det innebär samma tak som regeringen 1998, och en sänkning av taket med 3 mdkr 1999 och 16 mdkr år 2000 jämfört med vad regeringen nu föreslår. Sänkningarna beror i första hand på vårt förslag till arbetstidsförkortning som medför både minskade kostnader och inkomster för staten.

Våra förslag innebär att det offentliga finansiella sparandet blir 0,7 % av bruttonationalprodukten 1998. Långsiktigt bör överskottet i de offentliga finanserna vara minst 1 procent av bruttonationalprodukten i genomsnitt över en konjunkturcykel. Det offentliga sparandet blir med Miljöpartiet de grönas förslag något högre än i regeringens förslag.

Vi ser stora ekonomiska risker i ett EMU-medlemskap. Frågan om svenskt medlemskap i EMU bör avgöras i en folkomröstning. Vi anser att Sverige bör lämna EU och presenterar därför också en bedömning av det ekonomiska utfallet om Sverige inte längre är medlem i EU år 2000.

2 En grön finansplan

2.1 En politik för social och ekologisk hållbarhet

Den ekonomiska politiken ska utformas så att samhällets ekonomiska tillgångar förvaltas och utvecklas inom givna ekologiska ramar för att uppnå såväl individuellt välstånd som större social rättvisa. För att detta varaktigt ska kunna uppnås krävs en ny ekonomisk politik med utgångspunkt i ett demokratiskt och ekologiskt synsätt där socialt ansvar sätts i första rummet. Den ekonomiska politik som förts i Sverige under överskådlig tid har däremot medfört en tilltagande utarmning av naturkapital, ökad miljöförstöring, hög arbetslöshet och under senare tid också ökade sociala motsättningar. Regeringen godtar i budgetpropositionen att denna negativa utveckling fortsätter. Den föreslår i huvudsak en oförändrad ekonomisk politik, trots de mycket stora brister som den ekonomiska krisen under 90-talet har ådagalagt. Det är med gröna utgångspunkter helt oacceptabelt att nu inte genomföra de mer långsiktiga förändringar som krävs för att minska arbetslösheten, minska miljöskulden, öka den sociala hållbarheten och minska riskerna för nya ekonomiska kriser.

Problemen i svensk ekonomi orsakas i huvudsak av regeringens egen politik. De är främst strukturella, inte konjunkturella. Den konjunktur­upp­gång vi upplever kan inte lösa problemen med bl.a. hög arbetslöshet och växande miljöskuld. Den politik som regeringen nu föreslår tar sikte på att fullfölja den statliga budgetsaneringen – vilket i sig naturligtvis är utmärkt – och att i någon mån dämpa andra ekonomiska problem, bl.a. med vissa lättnader för småföretagare, vissa miljösatsningar och ett rimligare utrymme för offentlig tjänstesektor i kommuner och landsting. Dessvärre föreslås inga avgörande eller trovärdiga förändringar som kan avhjälpa de strukturella bristerna. Avsikterna och innehållet i regeringens olika förslag i budget­propositionen är ibland sympatiska och ibland mindre välbetänkta, men det verkligt allvarliga är att regeringen saknar en långsiktigt hållbar ekonomisk politik för att lösa de avgörande strukturproblemen i svensk ekonomi.

Strukturella problem

De tre allvarligaste strukturella problemen i svensk ekonomi är:

Skattesystemet är så utformat att det ofta är lönsamt att rationalisera bort människor snarare än miljöförstöring och resursslöseri. Hög skatt på arbete och låg på energi och utsläpp leder till att resursslösande och miljöfientliga beteenden på marknaderna gynnas. Såväl den tidigare borgerliga regeringen som den nuvarande socialdemokratiska har bidragit till detta bl.a. genom införande av obligatoriska egenavgifter respektive höga arbetsgivaravgifter. I avsnittet ”Den ekonomiska utvecklingen” redogör vi närmare för de stora och kraftigt negativa effekter som förluster av naturkapital och miljöförstöring redan har på svensk ekonomi.

Regeringens förslag i budgetpropositionen är ett misslyckande när det gäller att åtgärda de mer grundläggande och strukturella problemen i svensk ekonomi. Regeringen fortsätter, trots en del projektmedel för miljösatsningar, en våldsam nedskärning på den långsiktiga miljöpolitiken samtidigt som den inte förändrar de grundläggande ekonomiska spelreglerna som gör det lönsamt med rovdrift och miljöförstöring. Både kompetensen och de långsiktiga satsningarna urholkas med regeringens politik. Regeringen gör inte heller något vettigt åt de alltför långa arbetstiderna – regeringens satsning på nya varianter av förtidspensioneringar betyder 100 % kortare arbetstid för vissa, som får betalas med att alla andra ska jobba desto mer. Delar av utbildningssatsningen hotar att få samma karaktär. Regeringen gör inte heller något åt de extremt höga skatterna på arbete, en rad utredningar om bl.a. skatteväxling och tjänstebeskattning till trots.

Bristfällig fördelning

Vi är också kritiska till den bristfälliga fördelningspolitik som regeringen för, de smärre förbättringar som nu föreslås till trots. En jämnare fördelning av samhällets ekonomiska resurser leder, enligt vår uppfattning, till en totalt sett stabilare och starkare ekonomi. Det skapar också den nödvändiga förutsättningar för ett demokratiskt, mänskligt och öppet samhälle. Internationellt sett har Sverige tidigare lyckats föra en förhållandevis hyfsad fördelningspolitik, vilket verkningsfullt bidragit till en positiv ekonomisk utveckling – Sverige tillhör de rikaste länderna i världen. Den ekonomiska recessionen i början av 90-talet innebar bl.a. en statsfinansiell kris som gjorde en snabb och stor budgetsanering helt nödvändig. Det sätt som regeringen genomförde besparingar och skattehöjningar på medförde ökade ekonomiska klyftor i samhället med ökad utslagning, ökade ekonomiska orättvisor och ökade motsättningar. Kostnaderna för budgetsaneringen och den ekonomiska krisen övervältrades i huvudsak på hushållen och småföretagen; det har haft en starkt åtstramande effekt på den inhemska ekonomin vilket främst syns som hög arbetslöshet och stora svårigheter för mindre företag. Vi anser att vid en finansiell åtstramning måste också fördelningspolitiken skärpas – annars får man en omfördelning från de ekonomiskt svagare till de starkare och så har det också blivit under senare år. Många av våra förslag tar därför sikte på att omfördela resurserna så att de ekonomiskt svagare för ett större utrymme. Genom övergång till ökad grundtrygghet i socialförsäkringarna och a-kassa uppnås utan ökade kostnader på kort sikt och med mindre kostnader på lång sikt bättre ersättningar till dem som bäst behöver stöd.

Omvärlden förändras

Internationalisering av ekonomin går nu snabbt och ställer nya eller ökade krav på svensk ekonomi.

Det innebär att den traditionella planerande socialdemokratiska inställ­ningen till ekonomi och samhälle blivit allt mindre relevant och alltmer destruktiv. En rad förändringar som ökar förmågan i svensk ekonomi och svenskt näringsliv att både parera och utnyttja oväntade förändringar borde nu vidtas. Den begynnande högkonjunkturen erbjuder i själva verket ett utmärkt tillfälle att minska de offentliga finansernas konjunkturkänslighet, förstärka småföretagens eget kapital och tillväxtförmåga, öppna bättre möjligheterna för entreprenörer och innovatörer, göra åtminstone medel­inkomst­tagarna mindre beroende av bidragssystemen, minska omfattningen av arbetsmarknadspolitiken osv. Regeringens politik innebär att mycket stora delar av samhällets resurser låses in i en reparativ ekonomi som inte leder vidare. Man har inte heller lyckats med att ta tillvara all den utländska kompetens som finns i vårt mångkulturella samhälle. Detta dels på grund av de strukturella bristerna i den förda ekonomiska politiken och dels på grund av att man inte har lyckats komma åt diskrimineringen. Detta leder till både lägre tillväxt och högre arbetslöshet, samtidigt som avgörande och växande samhällsproblem som miljöskulden och ökade sociala motsättningar inte får någon hållbar lösning. Tvärtom ökar risken för omfattande miljömässiga och sociala katastrofer – inte för att regeringen vill det, utan för att den saknar en hållbar politik i en föränderlig värld.

Grön ekonomisk politik

Sverige behöver en grön ekonomisk politik som rättar till de grundläggande strukturella felen i svensk ekonomi. Under de kommande tre åren, som budgetpropositionen och den här motionen främst spänner över, måste den ekonomiska politiken läggas om med en grön skattereform, förkortad generell arbetstid och bättre villkor för små och medelstora företag. Vi föreslår att målen för den ekonomiska politiken ska vara:

2.2 Den ekonomiska utvecklingen

Regeringens bedömning av den ekonomiska utvecklingen är alltför ljus

Regeringen bedömer att tillväxten i svensk ekonomi nästa år ska vara 3,1 % av BNP, och därefter 2,9 % de två följande åren. Med tanke på den nu tydligt uppåtgående konjunkturen och fullföljandet av budgetsaneringen är det troligen en riktig bedömning för 1998, men för följande år framstår det mer som uttryck för ett önsketänkande. En varaktig tillväxt kring 3 % per år är historiskt sett mycket ovanligt – det är tvärtom troligt att konjunkturen åter vänder ner 1999 eller 2000. Av regeringens beräkningar framgår det att kommunsektorn förväntas öka sin konsumtion 1998 trots att deras resultat försämras, vilket naturligtvis inte är särskilt troligt. Hushållens sparande förutsätts varaktigt stanna på en lägre nivå än vad som varit fallet under senare år – det är inte heller särskilt troligt. Den internationella konjunkturen antas vara positiv, trots åtskilliga orosmoln i Sydostasien och de ökade osäkerheterna som EMU och globaliseringen av ekonomin medför.

Revideras tillväxtbanan ner försvinner också snabbt de ”överskott” som regeringen redan nu lovar bort i form av utgiftsökningar till strategiska väljargrupper.

Vad värre är så innebär förändringar i omvärlden och i det svenska samhället de senaste 20 åren att det är blivit allt svårare att förutse konjunkturella förändringar och störningar i ekonomin, samtidigt som det ömsesidiga beroendet över landgränserna ökat. Denna utvecklingen har varit särskilt påtaglig under 90-talet, och tenderar nu snarast att accelerera.

Ohållbart energislöseri

Under 1900-talet har Sverige utvecklats från en jordbruksbaserad ekonomi till att mindre än 3 % av befolkningen arbetar inom jordbrukssektorn. Omställningen inleddes av en snabb tillväxt inom tillverkande och råvarubaserad industri. Ett kallt klimat, tidig profilering på energiintensiv industri och hög levnadsstandard medför en internationellt sett hög nivå av energianvändning per invånare och ett stort beroende av importerad hjälpenergi i form av olja och kol. Den första oljekrisen 1973 initierade ett trendbrott som har inneburit minskad och effektivare energianvändning. Kärnkraftsavvecklingen ställer nu ytterligare krav på energieffektiviseringar och begränsar utrymmet för energikrävande verksamheter. Detta är en positiv och i grunden nödvändig utveckling för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle – dagens energianvändning ligger på en långsiktigt orimligt hög nivå.

Växande obalanser i ekonomin

Trots recessionen under 90-talet och inbromsningarna till följd av 70-talets ”oljekriser”, är den allmänna trenden de senaste 40 åren en stadig ekonomisk tillväxt på i genomsnitt 2 % per år och invånare. Det har inneburit att bruttonationalprodukten realt sett har fördubblats per invånare. Tillväxten var emellertid högre på 50- och 60-talen och lägre främst de senaste tio åren. Den lägre tillväxten sker å andra sidan från en högre total nivå. Utvecklingen påminner om vad som varit fallet i de flesta västländer. Strukturen i den svenska tillväxten är emellertid i flera avseenden egenartad. Den offentliga konsumtionen (transfereringar oräknade) ökade från 20,2 % av BNP 1950 till 25,9 % 1996, samtidigt som den privata konsumtionen sjönk från 67,7 % till 52,7 %. Detta är uttryck för att omfattande offentliga sociala välfärdsprogram har genomförts, men också för att det privata näringslivet och hushållen har haft en svag utveckling de senaste 20 åren. Hushållens sparande har då varit mycket svagt, och vissa år rentutav negativt, under den andra halvan av 40-årsperioden. De små och medelstora företagens investeringar var alltför små för att tillåta en mer utvecklad ekonomi. Skattebaserna för de offentliga verksamheterna har därigenom haft en förhållandevis svag utveckling vilket tillsammans med bristande utgiftskontroll i de offentliga och politiska systemen ledde till en växande, och till slut exploderande, statsfinansiell kris.

Inflationsekonomin – en parentes

Försvagningen och urholkningen av svensk ekonomin under 70- och 80-talen karaktäriserades också av hög inflation. Det medförde ett högt och varierande ränteläge som bromsade investeringar i näringslivet, särskilt hos små och medelstora företag. Inflationen innebar också att spekulationsekonomi gynnades framför mer långsiktig realekonomi. Det lönade sig många gånger att låna och spekulera i allt från fastigheter till värdepapper istället för att inve­stera i ny produktion, ökad produktivitet eller nya idéer. Det är, bl.a. av dessa skäl, helt nödvändigt att hålla fast vid en låg och stabil inflation, och därmed också varaktigt låga räntor både nominellt och realt. Det gynnar investeringar i små och medelstora företag, det pressar ner boendekostnaderna som utgör en mycket stor del av hushållens utgifter och det gynnar både ett ökat sparande och minskat bidragsberoende. I förlängningen är stabila priser en avgörande förutsättning också för att få fler jobb till dem som annars skulle hamna i ofrivilllig arbetslöshet.

Tre budgetpolitiska misstag

Den succesiva och sedemera snabba uppbyggnaden av en enorm räntebärande statsskuld berodde till stor del på två ekonomisk-politiska misstag under 70- och 80-talen. För det första så innebar sammanbrottet av Bretton-Woodssystemet i början på 70-talet att det blev lättare att finansiera underskott i de offentliga finanserna med lån direkt eller indirekt på de internationella marknaderna utan att det till en början återverkade på något påtagligt sätt på ekonomin. Avregleringarna under 1980-talet underlättade ytterligare för lånefinansering på den snabbt växande globala finansmarknaden. Sverige var ingalunda ensamt om att ”upptäcka” att nu gick det att tänja i budgeten och släppa fram populära kostnadsdrivande reformer, trots att det medförde underskott år ut och år in. Det första misstaget var alltså att inte skaffa någon annan form av effektivare utgiftskontroll när den internationella motkraften försvann. Det är först nu med ny budgetprocess i staten och lagstadgat krav på balans i kommuner och landsting, som vi är på väg att återupprätta en hållbar budgetpolitik.

Det andra misstaget består i ett tankefel: att ständiga underskott i de offentliga finanserna är ofarliga och t.o.m. en verkningsfull metod att påskynda den ekonomiska tillväxten. Ofarliga genom att staten alltid kan ta tillbaka pengarna genom höjda skatter, eller genom att på ett eller annat sätt släppa fram ökad inflation. Verkningsfulla genom de stimulanseffekter på ekonomin som ökad offentlig konsumtion och ökade transfereringar ger. Dessa stimulanseffekter förutsätts då vara större än den belastning som ökade räntor medför. När vi nu ser tillbaka på statistiken för svensk ekonomi de senaste 25 åren kan vi konstatera att denna idé var ett önsketänkande som i verkligheten ledde till sin motsats. Miljöpartiet de grönas hårda kritik mot tillväxt- och konsumtionsfixeringen i svensk ekonomi under 80-talet kom att besannas på ett mycket konkret sätt under 90-talet.

Det tredje misstaget var den underfinansierade skattereform som genom­drevs av Socialdemokraterna och Folkpartiet 1990. Moderaternas motförslag var dessutom ännu mer underfinansierat! Underfinansieringen motiverades med att sänkta marginalskatter skulle få folk att arbeta mer, och därmed skulle skattebasen växa och skattemedlen flyta in i en så riklig ström att underskottet omdelbart skulle försvinna och snabbt övergå i överskott. Så blev det nu inte, tvärtom! Skattereformen förvärrade lågkonjunkturen under första hälften av 90-talet. Underskottet i statsfinanserna växte oerhört snabbt åren efter skattereformen. Företagen slogs ut på löpande band, massarbets­lösheten blev ett faktum, en fjärdedel av statens utgifter fick när det var som värst bekostas med nya lån. Detta bäddade för spekulation mot kronan som var ansluten till ERM, dvs fast knuten till ecu, ett våldsamt och extremt kostsamt kronförsvar och stora ytterligare förluster för svensk samhälls­ekonomi som vi sedan dess tvingas betala dyrt för. Denna erfarenhet visar bl.a. att skattesänkningar för de välbeställda inte alls automatiskt ger tillväxteffekter eller stimulerar till någon positiv samhällsutveckling.

Miljöskulden ökar

Långtidsutredningen 1992 föreslog att välfärdsbegreppet borde utvidgas till att innefatta faktorer som utarmning av naturresurser och kostnader för reparation av miljöskador. Den svenska miljöskulden beräknades 1992 till minst 260 mrd kr med en årlig ökningstakt på ca 7 mrd kr (SOU 1992:58). Den OECD-rapport om svensk miljövård som kom under 1996 visar att Sverige har stora brister inom framför allt naturvården – detta pekar på att miljöskulden sannolikt fortfarande ökar. Beräkningar av det s.k. rättvisa miljöutrymmet som gjorts av ett antal miljöorganisationer pekar på att Sverige har en ekologiskt ohållbar utveckling. En annan utredning (SOU 1991:37) föreslog att miljöräkenskaper i anslutning till nationalräkenskaperna ska införas och SCB, KI och SNV fick i uppdrag att utveckla dessa. Det sistnämnda projektet pågår ännu.

1996 publicerade Stockholm Environment Institute (SEI) en rapport om bl.a. miljöjusterad BNP för Sverige under perioden 1950–1992. Metoden, som har prövats på en rad västländer, innebär att ett index för hållbar ekonomisk välfärd (Index of Sustainable Economic Welfare, ISEW) beräknas och adderas till det traditionellt beräknade BNP-värdet. Förutom en rad miljöfaktorer ingår även vissa sociala faktorer, främst för inkomstfördelning (jämnare fördelning ger högre värde) och kostnader för sjukvård m.m. De största neddragande komponenterna är utarmning av naturresurser, långsiktiga miljöskador och kostnader för utsläpp till luft och vatten. De miljökostnader man räknat med ligger i linje med eller lägre än svenska bedömningar i bl.a. Miljöavgiftsutredningen (bl.a. SOU 1989:83) och Miljöskuldsutredningen (SOU 1992:58). Naturligtvis har man av praktiska skäl inte kunnat räkna med alla miljökostnader, varför bedöm­ningarna kan antas ligga i underkant. De största pluskomponenterna är jämnare inkomstfördelning och hushållsarbete (informell sektor).

Enligt dessa beräkningar skedde ett trendbrott kring 1980, varefter den justerade BNP-siffran har haft en fallande trend. 1992 ligger den justerade BNP-siffran per capita 27 % lägre än den traditionellt beräknade. Den ekonomiska utvecklingen under hela perioden 1950–1992 har således varit betydligt svagare än vad den tradionella BNP-beräkningen visar. Tillväxten har i medeltal varit 0,9 % per år och invånare, dvs knappt hälften av vad som vanligen uppges. Sedan 1980 har tillväxten varit obefintlig eller negativ, dvs de negativa miljöeffekterna har varit större än den traditionellt beräknade ekonomiska tillväxten.

Sedan 1992 har inga förändringar skett som kan antas ha minskat de negativa miljöeffekterna i någon större omfattning. Inkomstfördelningen har däremot blivit mindre jämlik, varför vi kan anta att en fortsatt fallande trend är för handen.

Regeringen har i en bilaga till budgetpropositionen nu gjort ett första försök till en motsvarande redovisning av miljösituationens förändring som en följd av den ekonomiska utvecklingen. Därmed tillgodoses delvis den överenskommelse som gjordes mellan Miljöpartiet de gröna och regeringen i konvergensprogrammet i juni 1995. Det är i sig utmärkt – och efterlängtat.

Regeringens redovisning av miljösituationens förändring har emellertid inte tagit till vara de ovan refererade studierna och analyserna. Redovis­ningen är också så pass ostrukturerad och knapphändig att det är svårt att av den avgöra hur miljöskulden eller miljösituationen i sin helhet förändrats. Likväl drar regeringen slutsatsen att miljön inte har försämrats under de år konvergensprogrammet har gällt. Det framstår i sammanhanget som en visserligen from, men dessvärre alltför ogrundad förhoppning.

Det är därför angeläget att regeringen även framdeles redovisar även miljöskuldens utveckling, och att denna redovisning fördjupas och förstärks.

Det skall också sägas att de allmänna föresatser som regeringen ger uttryck för i sin miljöbilaga till budgeten är utmärkta. De följer synbarligen den överenskommelse Miljöpartiet de gröna och regeringen gjorde i tillväxt­propositionen hösten 1995. Dessa föresatser borde dock komma till betydligt tydligare uttryck i den ekonomiska politikens konkreta utformning än vad som nu skett.

2.3 Finanspolitiken

Finanspolitiken måste kännetecknas av bra utgiftskontroll och långsiktig balans i de offentliga finanserna. Offentliga underskott ska under normala år inte accepteras. Statsskulden har på grund av långvariga och i början av 90-talet accelererande underskott blivit så stor att enbart räntebetalningarna för denna utgör den största enskilda utgiftsposten på den statliga budgeten – för 1998 beräknas nu räntekostnaden till 108 miljarder kronor. Det kan jämföras med budetåret 91/92 då räntekostnaden var ca 60 mdkr. Ökningen motsvarar större delen av de besparingar som staten har gjort på sina övriga utgifter under de senaste tre åren.

Efter stora underskott de senaste åren beräknas de offentliga finanserna åter vara i balans 1998. Det är emellertid också nödvändigt att den del av de offentliga inkomsterna som går till räntor på statsskulden minskar, bl.a. för att kunna möta behoven från ett växande antal äldre i framtiden utan att andra gruppers behov trängs undan.

Det är nödvändigt att på en rad olika sätt förbättra statens och kommunsektorns utgiftskontroll, att minska utgiftstrycket i den offentliga ekonomin genom besparingar i främst transfereringar med liten fördelnings­effekt och vissa föråldrade statliga verksamheter. Ytterligare steg bör tas för att bättre organisera och effektivisera i offentliga verksamheter och transfererings­system; kostnadstrycket måste hållas tillbaka på långsiktigt hållbara nivåer. Prioriteringarna ur social och miljömässig synpunkt måste förbättras avsevärt. Besparingar kan ske på transfereringar till hög- och medelinkomsttagare, men inte till dem som saknar ekonomiska marginaler. I det sistnämnda fallet leder det till övervältringar på socialbidragssystemen som kommunerna bekostar. Besparingar kan göras i betydligt högre grad på militär och större vägbyggen, men däremot är de genomförda besparingarna på t.ex. kalkning mot försurning, sanering av allvarligt miljöskadade områden och miljöforskning klart kontraproduktiva.

Miljöpartiet de gröna anser principiellt att det privata hushållssparandet bör uppmuntras. Därför har vi sett positivt på de senaste årens ökade hushållssparande. Förutsättningarna för privat sparande måste dock bli jämnare fördelade genom en mer aktiv fördelningspolitik så att även hushåll med lägre inkomster får möjlighet att minska sin skuldsättning och helst också lägga undan en slant för att öka sin ekonomiska trygghet och handlingsfrihet. Ett ökat och mer spritt hushållssparande ger också ökade möjligheter till ett spritt ägande och risktagande i näringslivet.

Mot den här bakgrunden finns det inget egenvärde i ett högt offentligt sparande mer än vad som är nödvändigt för att långsiktigt säkra den välfärd som vi valt att trygga inom ramen för den gemensamma sektorn. Formerna för pensionssparandet bör här särskilt diskuteras.

Miljöpartiet de gröna anser att statens åtaganden för trygghet på ålderdomen framför allt bör omfatta en bra grundpension för alla och ekonomiska garantier för god vård och äldreomsorg. Det skall däremot inte vara en uppgift för staten att trygga uppnådda högre inkomstnivåer. Det bör i första hand vara en uppgift för den enskilde att trygga genom avtalsförsäkringar, privata försäkringar eller sparande i andra former. Med den här utgångspunkten behövs inte något stort offentligt pensionssparande mer än för att säkra en ”buffert” för väntade variationer i pensions­utbetalningarna. En lagom nivå på sparandet till en sådan buffert kan vara de ca 10 mdkr/år (ca 0,5% av BNP) som för närvarande sparas i AP-fonderna.

Miljöpartiet de gröna anser av ovan angivna skäl att det inte behövs något offentligt ”tvångssparande” i form av ett premiereservsystem i det nya pensionssystemet.

En annan faktor som har stor betydelse i bedömningen av den framtida finanspolitiken är miljöskuldens utveckling. En ökande miljöskuld leder till krav på ökade offentliga utgifter eller minskande skatter på längre sikt för att sanera även denna skuld. Ju tidigare denna sanering kommer igång desto mindre blir den totala kostnaden. Detta är också av stor betydelse för ekonomins framtida bärkraft och utvecklingsförmåga. Vi föreslår därför bl.a. en rad åtgärder och satsningar för att motverka den framtida ökningen av miljöskulden. Hit hör bland annat en kraftfull satsning på skatteväxling, en skärpt miljölagstiftning och ytterligare ”reguljära” anslag på miljöområdet.

Slutsatser

En sammanvägning av den förda diskussionen leder, enligt vår mening, till att kravet på framtida överskott i de offentliga finanserna kan ställas något lägre än vad regeringen föreslår. För detta talar främst en större betoning på privat sparande i stället för offentligt och att miljöskulden inte längre behöver öka med den av Miljöpartiet de gröna föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken. Mot den bakgrunden anser vi att ett långsiktigt mål om överskott i de offentliga finanserna på minst 1 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel är tillräckligt.

Vid en konjunktur över genomsnittet bör följaktligen kravet på överskott vara högre än 1 procent av BNP. Med de tillväxtprognoser fram till 2000 som regeringen presenterat är, även om prognoserna kan ifrågasättas, ett överskott på 1,5 procent av BNP år 2000 rimligt.

2.4 Penning- och valutapolitiken

Riksbanken ska i högre grad än hittills stödja den långsiktiga ekonomiska politik som riksdagen beslutat. Övergripande krav att minska miljöskulden och arbetslösheten ska vara centrala. Vi anser att riksdagen i lag ska fastställa att riksbankens mål ska vara att stödja den långsiktiga ekonomiska politiken.

Även det penningpolitiska målet för Riksbanken bör fastställas av riksdagen. Målet bör vara att bibehålla en prisstabilitet på god europeisk nivå. Prisstabilitet har en avgörande betydelse för möjligheterna att uppnå en ekologiskt hållbar ekonomisk utveckling. En varaktigt låg och stabil prisökningstakt leder bl.a. till lägre räntor och minskad känslighet för konjunktursvängningar. Små företag med bra potential får bättre möjligheter att investera, bygga upp eget kapital samt växa genom att lånat kapital blir billigare. Bristen på medelstora företag och arbetstillfällen i den privata sektorn torde till stor del bero på att 70- och 80-talens inflationsekonomi effektivt hindrade nya goda idéer och kreativa människor att bygga upp nya livskraftiga företag. En varaktigt låg och stabil inflationstakt medför bättre förutsättningar för ökad självtillit och livskvalitet i vårt land.

Under senare år har emellertid inflationen antingen understigit eller legat i underkanten av Riksbanken mål. Det tyder på att Riksbankens styrräntor har hållits på en onödigt hög nivå. Även framgent tyder så gott som alla prognoser på fortsatt mycket låg inflation. Vi anser därför att Riksbanken borde ge låga räntor en större vikt i penningpolitiken. Det nu krympande räntegapet gentemot bl.a. Tyskland borde också kunna medge en sänkning av styrräntorna.

Avgörande förändringar i den valutapolitiska regimen som t.ex. en eventuell anslutning till ERM, anser vi ska beslutas av regeringen istället för Riksbanken. Riksdagen, eller riksdagspartierna, måste ges inflytande över sådana beslut. Det kan lämpligen ske genom informella konsultationer på ett motsvarande sätt som i säkerhetspolitiska frågor. Det kan övervägas att hela valutapolitiken i sista hand avgörs av regeringen det ska i så fall ske i nära samarbete med Riksbanken.

Vi anser att den nuvarande valutaregimen ska behållas och att kronan inte ska knytas till andra valutor. En knytning till ERM eller andra valutor skulle medföra att kronan riskerar utsättas för spekulation, att obalanser mellan svensk ekonomi och andra länder tilltar och att räntenivån pressas upp igen.

2.5 Skattepolitiken

Skatterna ska utformas så att en god hushållning med begränsade resurser främjas och så att enskilda människors kreativitet och skaparkraft gynnas. En lägre beskattning av arbete, högre miljöskatter och åtgärder för att skapa förutsättningar för en växande privat sektor med fler små och medelstora företag utgör viktiga led i strävandena att vrida utvecklingen i rätt riktning. Skatterna påverkar i hög grad prisbildningen och utgör ett mycket viktigt politiskt medel att påverka samhällsutvecklingen.

Som en del av budgetsaneringen har skattetrycket pressats upp, men det har samtidigt haft en åtstramande effekt främst på hushållen och de mindre företagen. Det har bidragit till den höga arbetslösheten. Våra förslag innebär att minskande kostnader vid lägre arbetslöshet åtminstone delvis ska användas till att minska skattetrycket – genom att i första hand sänka egen­avgifterna och inkomstskatten. Även arbetsgivaravgiftena måste sänkas, vilket vi föreslår genom växling mot energi- och miljöskatter.

På längre sikt bör skattetrycket kunna dämpas ytterligare genom ökade inslag av grundtrygghet i socialförsäkringar och a-kassa.

Våra förslag på skatteområdet beskrivs mer ingående i en särskild skattepolitisk partimotion som inlämnas samtidigt med denna. I det följande följer en kort sammanfattning.

Behov av skattefinansiering – problem med högt skattetryck

Behoven av offentligt finansierade miljöinvesteringar, bättre vård, bättre skola och bättre omsorg, det faktum att andelen äldre blir fler i framtiden, samt förhållandet att produktivitetsutvecklingen i många av dessa verksamheter är lägre än i näringslivet, gör att det finns ett starkt tryck på att snarare öka än sänka skatterna. Men samtidigt är skattetrycket redan högt i Sverige jämfört med vår omvärld – för närvarande bland de högsta i världen. Det beror främst på omfattande offentliga transfereringar i Sverige, och det faktum att dessa, till skillnad från andra länder, till stor del är beskattade påverkar också det redovisade skattetrycket.

Skatterna har den uppenbara fördelen att de bekostar viktiga offentliga verksamheter som skola, vård och omsorg och att de ger ett väl utvecklat trygghetssystem i livets alla faser. Vi anser att välfärdens kärnområden, vården, skolan och omsorgen, måste byggas ut och få kosta mer. Men nackdelarna är också påtagliga. Enskilda människor får vidkännas dryga direkta och indirekta skattekostnader och får mindre över till det de själva vill köpa eller bekosta. För många människor ökar dessutom beroendet av bidrag och andra transfereringar. Företag, särskilt de mindre, får svårare att bygga upp tillräckligt med eget kapital för att klara framtidssatsningar, ökad konkurrens eller djupare lågkonjunkturer. Det leder till färre arbetstillfällen och mindre skattebas.

Det ökade internationella samarbetet och den tilltagande internationali­seringen av ekonomin innebär att höga skatter i ökande grad är en nackdel för svensk ekonomi. I vissa fall innebär samarbetet inom EU att vi direkt eller indirekt tvingas att minska vissa skatter.

Sammantaget är det troligen inte möjligt att höja skattetrycket utan att de negativa effekterna överväger de positiva. Ett visst utrymme för angelägna satsningar inom offentliga verksamheter och skattesänkningar kan emellertid erhållas genom att minska arbetslösheten och minska på transfereringar till välbeställda och företag. Miljöpartiet de grönas förslag till arbetstids­förkortning innebär att kostnaderna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ersättningar minskar, samt att skatter och avgifter på arbete minskas. Skattesänkningen är en direkt förutsättning för att arbetstidsförkortningen verkligen ska kunna ge nya arbetstillfällen. För år 2000 räknar vi med att den ekonomiska ramen för kommunsektorn förbättras med 6,7 miljarder kronor samtidigt som statsskatterna minskar med 18 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag. Skattesänkningen finansieras således med minskade kostnader för arbetslöshet.

Skatteväxling

Vi bedömer att den totala skattekvoten med våra förslag kommer att minska något de närmaste åren. Inom ramen för detta skatteuttag föreslår vi att en skatteväxling genomförs med lägre skatt på arbete och högre på energi, utsläpp och råvaruförbrukning. Skatteväxlingen föreslås omfatta ca 25 mdkr år 2000 och ca 100 miljarder om 15 år. Inom den ramen föreslås skatten på arbete (arbetsgivaravgifter, egenavgifter och i viss mån inkomstskatten) sänkas med nära 12 procentenheter. Det behövs klara långsiktiga beslut som anger färdriktningen mot ett ekologiskt hållbart kretsloppssamhälle. Riksdagen bör därför nu fatta beslut om skatteväxling för åren 1998–2000 och principbeslut om fortsatt skatteväxling fram till år 2010.

Förslag angående skatteinkomster

Miljöpartiet de grönas syn på skattepolitiken utvecklas i detalj i vår skattemotion. Våra aktuella skatteförslag sammanfattas i tabell 1 och kommenteras vidare nedan. Se också en illustration av vårt förslag till skatteväxling i avsnitt 6.3.

Tabell 1 Statens inkomster

Avvikelse från regeringens förslag. Miljoner kronor

Miljöpartiets förslag

avvikelse från regeringen

Litt

Förslag

1998

1999

2000

1110

Fysiska personers inkomstskatt

Extra uppräkning av skiktgräns pga av utebliven höjning 1997

-920

-920

Bilförmån. Återgång till tidigare intäktsnivå

350

350

Ändrad skatteskala när värnskatten tas bort 1999

4200

4200

Ej höjd gräns för avdragsgilla resekostnader till 7 000

-30

-50

-70

Reseavdrag görs om till skattereduktion

-200

-200

-200

Ej förlängt ROT-avdrag

1000

500

1120

Juridiska personers inkomstskatt

Bolagsskatt höjs från 28 till 29% 1999

1600

1900

Slopat avdrag för representation

500

500

1200

Socialavgifter

Sänkta arbetsgivaravgifter

-800

-8600

-12600

1260

Allmänna egenavgifter

Ej höjd egenavgift 1998

-8000

-8200

-8600

Sänkta egenavgifter från 1999

-4100

-21500

1310

Fastighetsskatt

Sänkt fastighetsskatt bostäder

-2500

-2600

-2700

Höjd fastighetsskatt vattenkraftverk

1300

1900

2500

1320

Förmögenhetsskatt

Sambeskattningen avskaffas 1998

-1700

-1700

Aktier värderas till 75% i stället för 80%

-150

-150

-150

1411

Mervärdesskatt

Följd av höjda energiskatter

700

1500

2100

1428

Energiskatt

Koldioxidskatten

4100

7400

10600

Energiskatten

2700

5600

8300

Minskad intäkt vägkostnadsansvar

-300

-300

-300

Reserv för nedsättning

-1800

-2700

-3600

1431

Särskild skatt på elektrisk kraft från kärnkraftverk

Successivt höjd skattesats

1300

1900

2400

2500

Offentligrättsliga avgifter

Höjd avgift på handelsgödsel och bekämpningsmedel

1400

1100

800

Höjda landningsavgifter, flyg

150

150

150

6100

Bidrag från EU:s jordbruksfond

Ej så stor ökning av bidrag

-100

-100

-100

TOTALT INKOMSTER

-2230

-2420

-18140

Energi- och miljörelaterade skatter

Höjningen av energi- och miljörelaterade skatter inom ramen för en skatteväxling bör ske successivt och enligt en i förväg annonserad plan för att ge företag och hushåll möjlighet att planera för en smidig anpassning. Samtidigt bör en total översyn göras av energibeskattningens uppbyggnad som idag är ett osammanhängande lapptäcke.

Energiskatten på el och fossila bränslen föreslås höjas årligen med ca 1 öre per kWh. Koldioxidskatten höjs årligen med 10 öre per kg CO2. Produktionsskatten på el från kärnkraftverk höjs 1998 med 2 öre per kWh och sedan årligen med 1 öre per kWh. Den särskilda fastighetsskatten på vattenkraftverk bör höjas till 4,1% från och med 1998.

För de mest energikrävande företagen reserveras ett utrymme för tillfälliga skattenedsättningar under en övergångsperiod för att ge möjlighet till smidig anpassning. I nedsättningen ingår också en reservation för kompensation till trafikanter i glesbygd.

Vi föreslår också att avgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel i jordbruket höjs för att stimulera utvecklingen mot en ekologisk anpassning samt att landningsavgifterna på flyg höjs för att kompensera för den borttagna miljöskatten 1997.

Skatt på arbete

Höjda energirelaterade skatter och lägre kostnader för arbetslösheten vid en arbetstidsförkortning möjliggör sänkta skatter på arbete de närmaste åren.

För företagen föreslås en sänkning av arbetsgivaravgifterna med en och en halv procentenhet under treårsperioden. Vi avvisar regeringens förslag om en höjning med 0,11 procentenheter 1998.

Sänkningen av skatten på arbete för hushållen bör ha en tyngdpunkt på låg- och mellanlönegrupper, bland annat för att underlätta en arbetstids­förkortning. Totalt kan egenavgifterna sänkas med 2,5 procentenheter fram till år 2000 i stället för att höjas med en procentenhet enligt regeringens förslag. Vi föreslår vidare att grundavdragen höjs 1999 upp till ca 23 500 kronor vid inkomster mellan ca 125 000 och 150 000 kronor per år.

När värnskatten avskaffas 1999 bör den ersättas permanent med ett skikt med 25% skatt i den statliga skatteskalan. Det är naturligt att det skiktet kopplas till taket i egenavgifterna, f.n. ca 272 000 kr/år, eftersom annars inkomster över det taket beskattas lägre på marginalen än inkomster under taket. Samtidigt bör gränsen där statlig skatt med 20% skall betalas justeras något uppåt genom att den ”frysning” av brytpunkten som gjordes för 1997 återställs.

Skatten på bilförmån bör höjas så att intäkterna återställs till nivån före sänkningen 1997.

Vi avvisar regeringens förslag till förlängt s.k. ROT-avdrag och föreslår istället på utgiftsbudgeten riktade bidrag för allergisanering m.m. Vi avvisar också förslaget att höja gränsen för reseavdrag från 6 000 till 7 000 kronor. I stället föreslår vi att reseavdraget görs om till en skattereduktion på 30 %, lika för alla oberoende av inkomst.

Övriga skatter

Höjningen av fastighetsskatten på bostäder har, i kombination med höjda taxeringsvärden, inneburit en kraftigt ökad belastning för många boende. Skattesatsen bör därför, inom ramen för en skatteväxling, redan 1998 återställas till den tidigare nivån 1,5%. Fastighetstaxeringen ses för närvarande över – det är viktigt att miljöförbättringar inte straffas med högre skatt och taxeringsvärden inte höjs så att fastboende i t.ex. attraktiva skärgårdsområden får så hög fastighetsskatt att de tvingas flytta. På sikt anser Miljöpartiet de gröna att den statliga fastighetsskatten i nuvarande form bör avskaffas.

Vi föreslår vidare att sambeskattningen i förmögenhetsskatten avskaffas och att istället bolagsskatten höjs med en procentenhet till 29 %. Dessutom föreslår vi att förmögenhetsskatten på A-aktier sänks till 75 % av börsvärdet. Förmögenhetsskatten, som liksom fastighetsskatten beräknas på fiktiva värden och inte reella inkomster, har visat sig medföra stora problem för såväl aktie- som fastighetsinnehav. Det kan på sikt visa sig omöjligt att ha olika skattesatser på olika aktielistor på börsen. Omflyttningar mellan listorna det senaste halvåret illustrerar detta. Det är inte heller bra att beskatta arbetande kapital, vilket skulle bli följden om även O- och OTC-listorna skulle beskattas. Regeringens förslag till ändrad förmögenhetsbeskattning av aktier har dessutom den absurda konsekvensen att de mest förmögna helt slipper skatt. Det är enligt Miljöpartiet de grönas mening angeläget att kapitalförsörjningen för företagen istället underlättas – det gäller särskilt för de mindre företagen. Däremot är det rimligt att något öka beskattningen av vinsten hos företagen för att på så vis undvika en försvagning av de offentliga finanserna.

2.6 En politik för fler arbeten

Regeringen klarar inte målet att minska den öppna arbetslösheten till 4 procent år 2000, trots mycket optimistiska beräkningar av sysselsättningsutvecklingen och trots att en betydande del av arbetslösheten ”göms undan” i form av ”förtidspensioneringar”, extra utbildningsinsatser och nya former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Slutresultatet av regeringens strategi riskerar att bli en sorts sämre variant av arbetstidsförkortning där allt färre måste jobba allt hårdare för att med höga skatter försörja allt fler som utestängs från arbetsmarknaden.

Vi anser i stället att man skall gå den motsatta vägen och sänka skatterna på arbete, skapa bättre och långsiktigt hållbara förutsättningar för företagen, samt förkorta normalarbetstiden. En generell arbetstidsförkortning innebär att den ekonomiska tillväxten och den behövliga totala arbetstiden fördelas på ett socialt mer rättvist sätt.

Näringspolitiken

Under den ekonomiska tillbakagången i början av 90-talet försvann 400 000 jobb i den privata sektorn, många företag gick i konkurs och andra drog ner radikalt. Massarbetslösheten blev ett faktum. Ekonomin blev tydligt tudelad; exportindustrin blev oerhört konkurrensstark utomlands tack vare det reducerade värdet på kronan, inom landet blev lågkonjunkturen permanent med massarbetslöshet, låg efterfrågan, minskade disponibla inkomster hos hushållen (mest beroende på skattehöjningar för att finansiera arbetslösheten och EU-medlemskapet), fortsatt höga realräntor och naturligtvis fortsatt stora svårigheter för företagen.

Den ekonomiska krisen och budgetsaneringen har inneburit att kost­naderna i huvudsak har övervältrats på hushållen och de mindre företagen. De stora exportföretagen och den offentliga sektorn har däremot stärkt sin ekonomi. Detta har medfört både hög arbetslöshet och bristande förnyelse och växtkraft i näringslivet. Förnyelsen och växtkraften hos mindre företag har varit bristfällig under de senaste 25 åren och utgör ett av svensk ekonomis allra största problem.

En politik för minskad ofrivillig arbetslöshet och hyfsat välstånd (oavsett om det är privat eller offentligt finansierat) kräver att företagen blir både fler och större. Mänsklig skaparkraft och kreativitet måste bättre tillvaratas i näringspolitiken. Det är särskilt de små och medelstora företagen som drabbas av snåriga regelverk, stelheter på arbetsmarknaden, hög arbets­beskattning och höga realräntor – de större företagen har andra möjligheter att få råd med specialister som klarar byråkratin, förlägga verksamheter där lönsamheten blir bäst, skaffa internationellt kapital vid investeringar osv. Näringspolitiken måste därför särskilt inriktas på de små och medelstora företagen. I sammanhanget är det inte minst viktigt att satsa mer på kvinnor som företagare. Det här säger numera alltfler politiker i alla läger, inte minst i regeringskretsen. Det är därför förvånande att endast mycket marginella förslag nu läggs fram i budgetpropositionen.

Vi föreslår sänkta (resp. ej höjda) arbetsgivaravgifter och egenavgifter med totalt 5,1 procentenheter till år 2000, vilket motsvarar ca 36 miljarder kronor i minskade nettointäkter för staten. Finanseringen sker genom minskade kostnader för arbetslösheten i samband med att normalarbetstiden sänks och höjda energiskatter inom ramen för skatteväxlingen. Vår avsikt är att fortsätta efter sekelskiftet med ytterligare sänkningar av arbetsgivar- och egen­avgifterna, vilket då i sin helhet beräknas finansieras genom höjda energi- och miljöskatter. Därigenom minskas risken att satsa på investeringar och utveckling i de små företagen och i arbetsintensiva, kunskapsberoende framtidsbranscher. Sammantaget ger dessa avgifts- och skatteförändringar de allra flesta företagen bättre förutsättningar till en positiv utveckling där ytterligare värden tillförs hela samhällsekonomin.

Under lång tid har risken för småföretagaren ökats genom övervältringar från det offentliga, från storföretag och banker samt från arbetsmarknaden. Det har försvårat för uppbyggnaden av tillräckligt eget kapital för att klara svåra år och kunna satsa framåt på egna meriter. Låneberoendet har samtidigt blivit alltför stort. Detta kombinerat med höga realräntor har effektivt strypt förnyelsen. Den extremt höga risknivån har gynnat de spekulativa inslagen på bekostnad av mer långsiktiga och framsynta satsningar. Våra förslag om sänkt skatt på arbete och arbetande kapital minskar den ekonomiska risken och underlättar för kapitaluppbyggnaden och framtidssatsningarna i främst de mindre företagen.

Sysselsättningsutvecklingen

Regeringen räknar med att den totala sysselsättningen efter minskningen 1997 skall öka de följande åren med i genomsnitt 1,4 procent per år samtidigt som BNP under samma tid beräknas öka med i genomsnitt 2,9 procent per år. Det är en betydligt mindre skillnad (1,5 procent per år) mellan BNP-ökningen och sysselsättningsförändringen än exempelvis under tillväxtåren 1994–95 då motsvarande skillnad var i genomsnitt drygt 3 procent per år. Regeringen motiverar skillnaden i bedömning med att medelarbetstiden inte förväntas öka som den gjorde 1994–95 och med att produktivitetsökningen de närmaste åren kommer att bli betydligt lugnare än tidigare, bland annat eftersom en större del av BNP-ökningen faller på sektorer med lägre möjligheter till produktivitetsförbättringar.

Även om produktivitetsutvecklingen kan variera mellan olika år tror vi att regeringens bedömning av sysselsättningsutvecklingen är alltför optimistisk. Ekonomisk tillväxt är inte längre på samma sätt som förr en garant för ökad sysselsättning och det vore farligt att bygga hela landets arbets­marknads­politik på antaganden om sådana starka samband. Risken är stor att förhopp­ningarna kommer på skam och då har situationen för både de arbetslösa och samhället i stort snarare förvärrats. I stället behövs mer strukturella grepp mot arbetslösheten i form av en kortare arbetstid och varaktigt sänkt beskattning av arbete.

Vi har i våra beräkningar förutsatt att regeringens förslag skulle innebära en öppen arbetslöshet på 5,0 % år 2000, dvs 0,5 % högre än vad regeringen anger.

Utbildningssatsningen

Miljöpartiet de gröna anser det i och för sig positivt och nödvändigt att satsa på utbildning för att höja arbetskraftens kompetens för att öka Sveriges internationella konkurrenskraft. Förutsättningen för detta är dock att utbildningen håller en hög kvalitet och att de studerande känner en god motivation för sina studier. På båda dessa punkter finns det anledning att hysa vissa farhågor med den snabba utbyggnad av utbildningsinsatser som regeringen föreslår.

När det gäller utbildningens kvalitet är tillgången på bra lärare en nyckelfaktor. Lärarutbildningen har inte hängt med i de senaste årens snabba expansion av utbildningsväsendet. Vi anser därför att lärarutbildningen måste prioriteras inom den utbyggnad av högskolestudierna som regeringen föreslår.

Elevernas motivation för studierna är givetvis som högst om de själva frivilligt valt att studera och också kunnat komma in på den utbildning de önskat. I arbetslöshetens spår har det tyvärr blivit allt vanligare att studier bedrivs i brist på bättre alternativ. Det visas av att ungefär hälften av de ca 200 000 latent arbetssökande enligt SCB består av studerande som i första hand skulle vilja arbeta. Motivationen försämras naturligtvis ytterligare om utbildningen sedan inte leder till arbete utan följs av en ny arbetslöshets­period. Därför måste en ökad satsning på utbildning kombineras med en arbetstidsförkortning som gör att fler har chans att få arbete efter studierna. Då blir utbildningssatsningen meningsfylld.

”Förtidspensioneringar”

Regeringens förslag till ”tillfällig avgångsersättning” och ”generations­kontrakt” visar tydligt på den totala hållningslösheten och inkonsekvensen i regeringens politik. Tidigare fanns inom ramen för förtidspensioneringen en möjlighet att göra en samlad bedömning av äldres medicinska och arbetsmarknadsmässiga status och bevilja förtidspension för dem där en återgång till arbetslivet inte längre bedömdes realistisk. Denna möjlighet har tagits bort och förtidspensioneringen, liksom den planerade nya ohälsoförsäkringen, har begränsats till renodlat medicinska kriterier. De som inte haft tillräckliga medicinska skäl har hänvisats till att fortsätta att söka arbete och leva på en osäker ersättning, som dessutom hotats av en ”bortre parentes” trots att det varit uppenbart att chansen att få nytt arbete är mikroskopisk.

Nu väljer istället regeringen att ”förtidspensionera” fem hela årskullar av arbetslösa genom att erbjuda dem en tillfällig avgångsersättning i form av arbetslöshetsersättning utan krav på att söka arbete. Erbjudandet gäller dock bara för en slumpmässigt utvald grupp. Erbjudandet gäller under en begränsad tid mellan den 1 juli och 31 december i år och bara för dem som mellan den 1 januari 1996 och 15 april 1997 fått arbetslöshetsersättning eller deltagit i arbetsmarknadspolitisk åtgärd under minst 12 månader. Vad som händer efter den 31 december i år sägs ingenting om och erbjudandet kan därför närmast karakteriseras som en sämre variant av Bingo-lotto: vissa har chansen att komma med och bli arbetsbefriade med god ersättning fram till pensionen. Andra, som varit något halvår för unga eller saknat någon månad i kvalificeringstid eller blivit arbetslösa för sent för att få ihop tiden under den aktuella perioden, får kämpa vidare i fem år till. Det är knappast likhet inför lagen.

”Generationskontraktet” där 63- och 64-åringar med arbete skall erbjudas ”förtidspension” med A-kassa om deras arbete övertas av en ungdom är en kortsiktig och dålig åtgärd. Möjligheterna till fusk med övertagandevillkoret är stora, särskilt i något större företag som normalt har en personal­omsättning där man även anställer ungdomar. Det torde sällan vara aktuellt, på grund av brister i utbildning och erfarenhet, att en ungdom hoppar in och övertar exakt de uppgifter som den äldre hade. I stället kan det bli omorganisationer och personalbyten i flera led som kanske i bästa fall resulterar i att en ungdom anställs i ”andra änden” av kedjan. Men att bevisa dessa samband blir nästan omöjligt; de som ändå av andra orsaker anställer ungdomar kan alltid hävda att de ersätter en äldre fastän den egentliga orsaken kanske är en helt annan.

Generationskontraktet liksom den tillfälliga avgångsersättningen kan ses som en sämre variant av arbetstidsförkortning där vissa får en 100% kortare arbetstid och flertalet ingen förkortning alls. Även om regeringen anser sina åtgärder som tillfälliga är risken stor att de snart kommer att följas av flera liknande erbjudanden om det visar sig att arbetslösheten inte kan lösas på annat sätt. Om några år kan vi då ha en helt ny situation på arbetsmarknaden där större delen av de äldre över 55–60 år permanent hamnar utanför arbets­marknaden. Det kommer att bli mycket dyrbart för den förvärvsarbetande mellangenerationen som med sina skatter skall försörja ett allt större antal ”100-procentiga arbetstidsförkortare”. En långt bättre lösning, både mänskligt och ekonomiskt, är givetvis att göra en måttlig förkortning av arbetstiden för alla arbetande så att fler kan få arbete och också orkar arbeta fram till pensionsåldern.

Förkorta arbetstiden

Vi har tidigare i en särskild rapport och i en motion till riksdagen (motion 1996/97:A711) som återupprepas i år utförligt beskrivit vårt förslag till en arbetstidsförkortning till 35 timmar i veckan fram till sekelskiftet. Därför återger vi här endast en sammanfattning av förslaget.

Miljöpartiet de gröna anser att många skäl talar för både kortare och mer flexibla arbetstider. Kortare arbetstider är en fråga om ökad livskvalité som medger mer tid för barn och familj. I många slitsamma yrken kan också en kortare arbetstid bidra till färre arbetsska­dor och en förbättrad hälsa. Det har visats vid försöksverksamheter inom bland annat hemtjänsten och sjuk­vården under senare år.

I dagens läge på arbetsmarknaden skulle också en arbetstidsförkort­ning aktivt kunna bidra till en sänkning av arbetslösheten. De senaste årens utveckling visar att traditionella medel som ökad ekonomisk tillväxt inte längre förmår att komma till rätta med arbetslösheten. Framtidens arbetsliv kommer att se ut på ett helt annat sätt än man hittills varit van vid.

Miljöpartiet de grönas långsiktiga mål är en förkortning av arbetstiden till 30 timmar per vecka. Dagens höga arbetslöshet gör att det bör vara möjligt att sänka ar­betstiderna till 35 timmar i veckan i en första etapp utan att den totala produktionen minskar. I rapporten presenterar vi närmare hur detta kan gå till och genom­föras.

Arbetstidslagen bör ändras så att normalarbetstiden sänks från nuvarande 40 till 35 tim­mar i veckan. Den nuvarande s k dispositiviteten i lagstiftningen bör finnas kvar. Den innebär att parterna på arbetsmarknaden genom avtal kan komma överens om avvikel­ser, särskilda villkor, flexibla regler, m m som underlättar ett flexibelt genomförande av reformen.

Den föreslagna sänkningen innebär en minskning av antalet timmar i lönearbete med ca 9 procent. Vi räknar med att storleksordningen 30 procent av den minskningen kan komma att kompenseras av en förbättrad produktivitet. Resten av arbetstidsbortfallet kompenseras av att arbetslösa och personer som står utanför arbetskraften kan få jobb och att personer med låg deltid som önskar öka sitt arbete kan få göra det.

Frågan om eventuell lönekompensation bör avgöras i fackliga förhandlingar. Om timlö­nerna höjs i samma grad som produktiviteten ökar till följd av arbetstidsförkortningen, ökar inte arbetsgivarnas kostnader för arbetskraften.

För den offentliga sektorn innebär en arbetstidsförkortning både ett minskat skatteunder­lag och minskade utgifter för stöd till arbetslösa. Netto, minskade utgifter minus mins­kade skatteintäkter, uppgår besparingarna i vårt räkneexempel till drygt 20 miljarder kronor. Dessa nettobesparingar bör användas till att sänka egenavgifterna med 2,5 procentenheter och till att höja grundavdraget med inriktning på gruppen lågavlönade heltidsarbetande. Höjd timlön, sänkta egenavgifter och höjt grundavdrag i kombination med att genomförandeårens normala utrymme för reallöneökningar ianspråktas, gör att arbetstidsförkortningen kan genomföras utan sänkningar av den reala månadsinkomsten för lågavlönade heltidsarbetande. Medel- och högavlönade får mindre sänkningar av inkomsten. De som idag är arbetslösa eller arbetar deltid får i stället en kraftigt höjd inkomst.

Arbetstidsförkortningen bör genomföras i samspel mellan staten och parterna på ar­betsmarknaden. Detta bör ske genom ett övergripande ”kontrakt” mellan dessa parter som ger ramarna för arbetstidsförkortningen. Detaljerna fastställs sedan i avtal på ar­betsmarknaden. Statens roll i kontraktet är att svara för en ny arbetstidslagstiftning, sänkta egenavgifter och att svara för nödvändig kompletterande utbildning av de arbets­lösa. Löntagarorganisationerna åtar sig att medverka till en ökad flexibilitet och att inte kräva högre löneökningar än som motsvarar produktivitetsökningen. Arbetsgivarnas främsta bidrag är att åta sig att nyanställa och vid behov ge utbildningsinsatser till ar­betslösa och andra för att fylla upp de luckor efter arbetstidsförkortningen som inte täcks av en ökad produktivitet.

Resursarbeten

Regeringens ”resursarbeten” enligt den s.k. Kalmarmodellen är ännu ett i den långa raden av tillfälliga och framimproviserade arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det kommer i längden att vara omöjligt att skilja resursarbetarna från den normalt anställda personalen och risken för övervältringseffekter och inlåsning är betydande. Inriktningen bör i stället vara att föra en sådan politik att kommuner och landsting har råd att mer permanent anställa fler personer. Effekterna för kommunsektorn av vår ekonomiska politik beskrivs närmare i ett separat kapitel.

Förbättrad ekonomi för kommunsektorn avlastar arbetsmarknads­politiken

Den ytterligare förbättrade ekonomi för kommunsektorn som blir resultatet av våra förslag kommer också att leda till en ytterligare avlastning på arbetsmarknadspolitiken. Avlastningen ökar successivt från ca 0,7 till ca 2,5 miljarder kronor mellan åren 1998 och 2000. Det innebär att fler får behålla eller kan erhålla anställningar istället för att bli placerade i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är uppenbart orimligt att människor först hamnar i arbetslöshet på grund av långtgående besparingar i offentlig verksamhet, och sedan via arbetsmarknadspolitiska åtgärder går tillbaka i ett liknande arbete. Särskilt allvarligt är det i de fall då den arbetslöse blir socialbidragsberoende. Med våra förslag går pengarna i högre grad direkt till verksamheterna så att människor inte behöver bli arbetslösa.

2.7 En bättre fördelning

Internationellt sett har Sverige uppvisat en jämnare fördelning av inkomsterna än vad de flesta andra länder kunnat göra. Detta har otvivelaktigt varit en viktig orsak till en historiskt sett stark tillväxt och en fortfarande mycket hög bruttonationalprodukt. En extra tusenlapp till en fattig familj ökar välståndet betydligt mer för samhället som helhet än en extra tusenlapp till en rik familj. En jämn inkomstfördelning torde också ha den ekonomiska fördelen att inte i samma grad ge upphov till kriminalitet, sociala klyftor etc.

Under senare år har ökade inkomstskillnader redovisats för svensk del, bl.a. i ett särskilt avsnitt i budgetpropositionen hösten 1996. Dessa ökade skillnader har förstärkts av den statliga budgetsaneringen. De med minst disponibel inkomst har tvingats ge ifrån sig en större andel än medel- och till del även höginkomsttagare. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt och visar att vi i Miljöpartiet de gröna haft rätt när vi krävt en väsentligt skärpt fördelningpolitik i samband med budgetsaneringen. Vårt förslag till ekonomisk politik och budget innefattar en rad omfördelningar till dem med små inkomster och utsatta grupper både på kort och lång sikt:

Vi anser också att avgifter för barn i sjukvården bör avskaffas. Detta är en fråga som vi som parti avser att driva i de landsting som fortfarande tar ut patientavgifter även för barn.

Väl så viktigt som dessa åtgärder är den minskning av arbetslösheten och förhöjda livskvalité som våra förslag om arbetstidsförkortning och skatteväxling ger. En stor del av de orättvisor vi sett växa under senare år har ett direkt eller indirekt samband med den ökade arbetslösheten. Den största orättvisan har uppkommit mellan den som blivit arbetslös och utförsäkrad, och den som kunnat fortsätta i jobbet, få 5 % lönelyft och halverad ränta på sina villalån.

Den ytterligare satsning vi föreslår på kommunsektorn innebär att välfärdens kärnområden, skola, omsorg och vård, får ett viktigt resurstillskott till nytta för företag, hushåll och arbetslösa. Det har också stora positiva effekter på en rättvisare fördelning såväl mellan olika inkomstgrupper som mellan män och kvinnor. Det är de som är ekonomiskt och socialt missgynnade som vinner mest på en väl fungerande offentligt finansierad skola, omsorg och vård.

2.8 EMU och EU-medlemskapet

Medlemskapet i Europeiska unionen har försvårat våra möjligheter att utveckla en socialt och ekologiskt hållbar ekonomi. Medlemskapet har för Sveriges del inneburit en tilltagande underkastelse i en framväxande europeisk superstat. De utlovade ekonomiska fördelarna med medlemskapet har inte gått att skönja i verkligheten.

Vi anser att det är helt fel väg att bilda nya superstater eller tätt samman­foga superstatsblock som metod att möta en alltmer internationaliserad ekonomi. Det löser i praktiken inga problem, men hotar däremot att bygga upp allt större och farligare konflikter såväl inom som mellan superstaterna. Bildandet av EU har också medfört reaktioner i andra världsdelar som går ut på att stater går ihop i syfte att öka sin konkurrenskraft mot ett alltmer hotfullt Europa.

Den planerade valutaunionen i EU (EMU) framstår mer som ett hot än en möjlighet för Europa och Sverige. En sådan union ökar de ekonomiska skillnaderna och de sociala spänningarna mellan unionens olika delar och hotar därmed den grundläggande idén att skapa ett fredligt, samarbetande Europa. Den skulle också försvåra en ansvarsfull och för landet optimal ekonomisk politik i de enskilda länderna. Miljöpartiet de gröna säger därför nej till ett svenskt medlemskap i EMU och anser att regeringen bör arbeta för att EMU inte förverkligas.

Oaktat vårt ställningstagande i EMU-frågan anser vi att den ska avgöras i en folkomröstning. Frågan har vittgående konsekvenser för svenska folkets framtida självbestämmande och kräver flera grundlagsändringar. Det kan inte vara rimligt att i ett land med långtgående demokratiska ambitioner avstå från en folkomröstning i en sådan fråga. Det faktum att alla riksdagspartier, mer eller mindre, är splittrade i frågan förstärker behovet av en folk­omröstning.

En särskild proposition om EMU ska lämnas under hösten. Vi kommer då att i en partimotion närmare utveckla vår syn på valutaunionens för- och nackdelar och den ekonomiska politik som krävs för att med framgång stanna utanför EMU.

3 Fördelning av statens utgifter

Vid fördelning av statens utgifter vidhåller vi samma utgiftstak för staten för budgetåret 1998 som vi föreslog som bindande riktlinje för regeringens budgetarbete i våras. Den ekonomiska utvecklingen de senaste månaderna har inte föranlett oss att omvärdera det ekonomiska utrymmet för budgetåret 1998.

Vi presenterar i det följande också beräkningar för utgifterna 1999 och 2000. Vi har även i de fallen vidhållit våra tidigare angivna förslag till utgiftstak. Vid beräkningen av nivåerna för utgiftstaken har vi utgått från prioriteringarna i den gröna finansplanen och våra prioriteringar i övrigt mellan olika utgiftsområden.

Vårt förslag till fördelning av utgifter på utgiftsområden och anslag för budgetåret 1998, samt preliminära beräkningar för 1999 och 2000 framgår av tabell 2. Beräkningar av statsbudgetens saldo och det offentliga sparandet finns i kapitel 6.

Tabell 2 Utgiftstak och preliminär fördelning på utgiftsområden
Avvikelser från regeringens förslag. Miljoner kronor

Miljöpartiets förslag

UO

BETECKNING

avvikelse från regeringen

1998

1999

2000

1

Rikets styrelse

-160

-160

-160

2

Samhällsekonomi och finansförvaltning

-31

-31

26

3

Skatteförvaltning och uppbörd

0

0

0

4

Rättsväsendet

17

10

10

5

Utrikesförvatlning och internationell samverkan

0

0

0

6

Totalförsvar

-2420

-3020

-6320

7

Internationellt bistånd

1730

2130

2530

8

Invandrare och flyktingar

-8

-8

-8

9

Hälsovård, sjukvård och social omsorg

677

677

677

10

Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

-810

-745

-815

11

Ekonomisk trygghet vid ålderdom

20

285

550

12

Ekonomisk trygghet för familjer och barn

-120

-120

-120

13

Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet

-3795

-9020

-7720

14

Arbetsmarknad och arbetsliv

-1800

-9030

-20728

15

Studiestöd

0

0

0

16

Utbildning och universitetsforskning

40

40

40

17

Kultur, medier, trossamfund och fritid

32

42

42

18

Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

160

10

-290

19

Regional utjämning och utveckling

0

0

0

20

Allmän miljö- och naturvård

1195

1345

1645

21

Energi

433

470

455

22

Kommunikationer

683

961

1777

23

Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar

-118

-128

-138

24

Näringsliv

-193

-204

-205

25

Allmänna bidrag till kommuner

2200

10900

9300

26

Statsskuldsräntor m.m.

0

0

0

27

Avgiften till Europeiska gemenskapen

0

0

0

Summa utgiftsområden

-2268

-5596

-19452

Summa utgiftsområden (exkl. statsskuldsräntor)

-2268

-5596

-19452

Socialförsäkringar vid sidan av statsbudgeten

0

630

1300

Minskning av anslagsbehållning

0

0

0

Budgeteringsmarginal

2268

1966

2152

UTGIFTSTAK TOTALT STATEN

0

-3000

-16000

Miljöpartiets utgiftstak

720000

732000

728000

3.1 Beskrivning av utgiftsområden

Nedan beskrivs kortfattat de viktigaste förändringarna, jämfört med regeringens förslag, som vi föreslår inom olika utgiftsområden. För närmare motiveringar och konkreta anslag hänvisas till de partimotioner för olika utgiftsområden som inlämnas till riksdagen parallellt med denna.

Utgiftsområde 1. Rikets styrelse

Besparingar kan göras inom Regeringskansliet, m.m. genom effektiviseringar, mindre av onödiga och dyra resor inom EU, bättre utnyttjande av modern IT-teknik m.m. Den senaste uppräkningen av partibidragen bör återtas. Vi ser inget hållbart skäl till att de politiska partierna ska erhålla ökade bidrag när statsförvaltning, myndigheter, landsting, kommuner och en stor del av folkhushållet tvingas till kraftiga åtstramningar.

Utgiftsområde 2. Samhällsekonomi och finansförvaltning

Miljöpartiet de gröna har tidigare avvisat förslag om folk- och bostadsräkningar, inklusive inrättandet av lägenhetsregistret. Dessa undersökningar har ofta kränkande inslag och det kan ifrågasättas om nyttan med dem kan motivera både kostnaderna och ingreppen i den personliga integriteten. Anslaget till folk- och bostadsräkningar bör därför avskaffas. Statistiska centralbyrån bör däremot tillföras medel för förbättrad miljöstatistik, könsuppdelad stati­stik liksom förbättrad statistik för att på ett bra sätt klara kostnadsutjämningen mellan landsting och kommuner. Konjunkturinstitutet bör tillföras medel för att utveckla och påskynda arbetet med miljöjusterade nationalräkenskaper (s.k. grön BNP).

Riksdagens revisorer föreslås byggas ut stegvis. Riksdagens kontroll och uppföljning av den statliga verksamheten förstärks därmed. För 1999 och år 2000 överförs en mindre del av effektivitetsrevisionen hos Riksrevisions­verket till Riksdagens revisorer.

Utgiftsområde 4. Rättsväsendet

Ytterligare 17 miljoner kronor tillförs ramen för rättsväsendet som fördelas på dels åklagarväsendet, dels Rättsmedicinalverket i Uppsala. För att bl.a. förstärka och förbättra närpolisverksamheten överförs medel från A 2 Säkerhetspolisen till A 1 Polisorganisationen.

Utgiftsområde 6. Totalförsvar

Miljöpartiets vision är en global, total, militär nedrustning. Hoten är inte militära utan bl.a. miljöförstöring, resursutarmning samt ökande sociala och ekonomiska klyftor.

I en tid då en enig riksdag säger att det inte föreligger något som helst militärt hot mot Sverige satsar majoriteten i riksdagen på t.ex. ytterligare inköp av stridsflygplanet JAS 39 Gripen. Under budgetåret 1998 beräknas medlen för JAS-programmet uppgå till drygt 7,6 miljarder kronor. Hela JAS-ramen är nu uppe i fantastiska 76,4 miljarder kronor. Av dessa är 27,9 miljarder tillkommande investeringar för delserie tre, alltså ytterligare 64 flygplan, vilket regeringen beslutade i juni 1997. För år 1998 vill regeringen ha bemyndigande att beställa miltärt material för 23 513 miljoner kronor. Den totala bemyndiganderamen är 83 505 miljoner kronor. Detta är oacceptabelt!

Miljöpartiet vill göra stora besparingar på det militära försvaret. På sikt vill vi ställa om från ett militärt försvar till ett starkt civilt försvar. Vi vill avbryta kostsamma materielprojekt, minska antalet armébrigader till sex till år 2001 och uppdra åt regeringen att förhandla med Industrigruppen JAS om att riva upp beslutet om anskaffning om ytterligare 64 plan i delserie tre till en kostnad av 27,9 miljarder kronor. Eftersom vi avvisar delserie tre av JAS förespråkar vi fyra krigsflygflottiljer med två JAS-divisioner på varje flottilj (de redan beställda delserie ett och två). Inom anslaget A1 Försvarsmakten anser vi att en civilmotståndsutbildning skall finansieras och att två regementen bör ställas om till miljövärnsregementen. Vi föreslår minskade ramanslag på Försvarsmakten, i förhållande till regeringens förslag, med ca 2,6 mdkr 1998, 3,2 mdkr 1999 och 6,5 mdkr 2000.

Utgiftsområde 7. Internationellt bistånd

Kampen mot fattigdomen måste stå i fokus i allt utvecklingssamarbete, och bristen på mat är ett akut problem som ofta hänger samman med tillgången på vatten. Brist på vatten betyder brist på mat, bådadera sen gammalt en källa till konflikter länder emellan. Stöd till inhemsk livsmedelsproduktion är en viktig hjälp ett utvecklingsland kan få. Biståndet är också ett viktigt säkerhetspolitiskt instrument, som har stor betydelse för global stabilitet och internationella fredssträvanden.

Regeringen sviker löftet att så snart som möjligt återgå till ett bistånd på en procent av BNI. Först år 2000 föreslås en mycket marginell uppräkning av nivån från nuvarande 0,7 till 0,72 procent, trots kraftigt förbättrade allmänekonomiska förutsättningar. Vi föreslår en väsentligt snabbare upptrappningstakt till 0,79 procent 1998, 0,81 procent 1999 och 0,84 procent år 2000.

Behovet av ekonomiskt bistånd till det fortsatta arbetet för miljön i och kring Östersjön är stort, bland annat för starthjälp till alternativ energi­produktion. Det femåriga programmet på 1 miljard för att stödja utveck­lingen i Östeuropa bör genomföras snabbare genom ökade anslag de närmaste åren.

Utgiftsområde 8. Invandrare och flyktingar

Vi anser inte att det behövs någon ny integrationsmyndighet utan att föreslagna medel till denna i stället skall användas direkt till integrationsåtgärder. Den marginella minskningen av anslaget vi föreslår beror på att projektet ”Stöd för demokratiutveckling” inte bör flyttas till detta utgiftsområde från kulturbudgeten, som regeringen föreslår.

Utgiftsområde 9. Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Tandvård får inte åter bli en klassfråga! Vi föreslår en återgång till de regler i tandvårdsförsäkringen som gällde före den senaste försämringen 1 oktober 1997. Statens institutionsstyrelse bör få ökat anslag bland annat för att kunna sänka avgifterna gentemot kommunerna. Vidare föreslår vi bl.a. bidrag till projekt för hemlösa och ökad information i skolan om tobak.

Utgiftsområde 10. Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

Vi föreslår ändrade ersättningsnivåer i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna med 85 procents ersättning upp till inkomster på 4,2 basbelopp (ca 12 700 kr/mån) och 40 procents ersättning på den del av inkomsten som överstiger detta belopp. Taknivåerna i försäkringarna bör samordnas vid 6,5 basbelopp, ca 19 700 kr/månad. Under detta utgiftsområde bör också försäkringskassan få ökat anslag för att mildra verkningarna av de omfattande neddragningar som skett de senaste åren.

Utgiftsområde 11. Ekonomisk trygghet vid ålderdom

Miljöpartiets förslag till skatteväxling medför ett något förhöjt basbelopp, som ger pensionärer kompensation för de ökade energipriser som följer av skatteväxlingen.

Utgiftsområde 12. Ekonomisk trygghet för familjer och barn

Vi föreslår nya ersättningsnivåer i föräldraförsäkringen (se uo 10). Garantinivån bör räknas upp från dagens 60 till 180 kronor per dag, samtidigt som de nuvarande 3 månaderna med garantiersättning slopas. Resebidraget till vissa föräldrar med underhållsstöd bör förbättras.

Utgiftsområde 13. Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet

Upptagna besparingar avser främst minskade kostnader för arbetslösheten till följd av arbetstidsförkortning. Vidare föreslås nya ersättningsnivåer (se uo 10), höjd grundnivå och kortare kvalificeringstid till arbetslöshetsförsäkringen.

Utgiftsområde 14. Arbetsmarknad och arbetsliv

Upptagna besparingar avser främst minskade kostnader för arbetslösheten till följd av arbetstidsförkortning och ökade ekonomiska ramar för kommunsektorn enligt våra förslag. Vi föreslår också något höjda anslag för lönebidrag och till Samhall.

Utgiftsområde 16. Utbildning och universitetsforskning

Vi föreslår ytterligare satsningar inom utbildningsområdet. Extra medel anvisas för stöd till elever med behov av speciellt stöd i grundskola och gymnasium. De ökade anslagen skall i första hand användas för hjälpmedel för elever med specifika läs- och skrivsvårigheter och fortbildning av lärare inom området samt utveckling av undervisningsformer och pedagogik inom gymnasieskolan genom fortbildning av lärare och skolledning.

Den ökade satsningen på vuxenutbildning medför ökade arbetsuppgifter för CSN, vilket i vår budget kompenseras genom överföring av 10 miljoner från vuxenutbildningsanslaget.

Ett nytt anslag för information och utbildning om genteknikens miljö­mässiga, sociala och etiska problem föreslås.

Forskarutbildning och grundforskning vid universitet och högskolor måste stärkas kraftigt. Ett grundforskningsavdrag (GFA) om 5 % från medel för tillämpad forskning inom stadsbudgeten, vissa stiftelser och fonder föreslås i vår partimotion om universitetsforskning. Förslaget innebär en omfördelning av medel från tillämpad forskning till grundforskning. En preciserad bild av förslagets konsekvenser redovisas i vår partimotion om utbildning och universitetsforskning i en tabell över fördelning av de förstärkningar som uppkommer vid ett GFA om 5 %. I förslaget fördelas 370 milj kr av tillkom­mande medel på forskningsråd och 580 milj kr på universitet. Förslaget innebär en förstärkning av grundforskningsanslagen med ca 30 % och ca 2 000 nya doktorandtjänster. 50 milj kr avsätts till en Utvecklingsfond för små och medelstora högskolor.

Utgiftsområde 17. Kultur, medier, trossamfund och fritid

Vi föreslår förstärkningar för bland annat länsmusiken och icke-statliga kulturlokaler. Kvinno- och filmmuseum bör projekteras och tas i bruk under perioden. Det särskilda anslaget till fackliga organisationer under bidraget till folkbildningen kan dras in.

Utgiftsområde 18. Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

Den tidigare överenskommelsen mellan regeringen och Miljöpartiet på 1,8 miljarder kronor till allergisanering reducerades och fullföljdes sedan inte av regeringen, trots stora och ökande behov. Vi föreslår därför ett nytt reguljärt anslag till allergisanering på 300 miljoner kronor per år. Stödet till åtgärder mot radon i bostäder och vatten måste också öka.

Det föreslagna stödet till lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet kan bli ett värdefullt tillskott till den ekologiska omställningen. Att kommunerna ges stor frihet och också får huvudansvaret för vilka insatser som skall göras är viktigt. Med tanke på att de allra flesta kommuner tillsammans med kommuninvånarna, företag och intresseföreningar tagit fram planer för det fortsatta Agenda 21-arbetet, finns redan det nödvändiga underlaget för insatserna. Det är dock fel att, som regeringen föreslår, låta detta stöd gå ut över de ordinarie miljöanslagen (utgiftsområde 20), som under flera år bantats hårt. Vi föreslår därför en omföring av en mindre del av medlen för lokala investeringsprogram till de ordinarie miljöanslagen.

Utgiftsområde 20. Allmän miljö- och naturvård

Regeringen har, trots mångordigt tal om en ny satsning på ekologisk omställning, i praktiken rustat ner de ordinarie anslagen på miljöområdet flera år i följd. Detta är mycket tragiskt eftersom det är här den största kompetensen på området finns. Vi anser att en del av de pengar regeringen föreslår till stöd för lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet (utgiftsområde 18) bör föras över till de ordinarie miljöanslagen, som också i övrigt förstärks kraftigt i vårt budgetförslag. Detta innehåller bland annat kraftiga satsningar på Naturvårdsverket, på bidrag till kalkning, skydd av urskogar och sanering och återställning av miljöskadade områden.

Utgiftsområde 21. Energi

Vårt förslag till ökade anslag följer förslagen från vår energiproposition våren 1997. Den innehåller bland annat en ökad satsning på vindkraft och solvärme samt ett större stöd än regeringen föreslår till åtgärder för minskad elanvändning, effektivare energianvändning och introduktion av ny energiteknik.

Utgiftsområde 22. Kommunikationer

Inom kommunikationsområdet föreslår vi en kraftig minskning av anslaget till byggande av nya vägar och ett ännu kraftigare påslag för investeringar i nya stomjärnvägar. Detta för att på sikt kunna bygga upp en miljövänlig, effektiv och energisnål transportinfrastruktur. Även det regionala anslaget bör öka liksom köp av interregional persontrafik på järnväg.

Utgiftsområde 23. Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar

Regeringen föreslår en mycket kraftig ökning av miljöstödet från EU, som kräver lika stor tilläggsfinansiering av pengar ur den svenska budgeten. Vi anser att det är svårt att snabbt absorbera en så stor ökning och att flera av de projekt som föreslås inte verkar tillräckligt genomtänkta. En besparing kan därför göras på detta anslag.

Utgiftsområde 24. Näringsliv

Vi föreslår besparingar inom bland annat områdena teknisk forskning och utveckling (stiftelsepengar bör kunna utnyttjas mer), rymdverksamhet, inve­steringsfrämjande, turistfrämjande och Nuteks förvaltningskostnader. I flera fall bör det vara möjligt för berörda företag och branscher att själva finansiera dessa former av stöd. Däremot bör stödet ökas till lokal kooperativ utveckling och i stöd till småföretagsutveckling, bland annat s.k. såddfinansiering och kvinnlig nätverkskredit.

Utgiftsområde 25. Allmänna bidrag till kommuner

Upptagna medel avser regleringar mellan kommunerna och staten till följd av vårt förslag om arbetstidsförkortning. Se vidare kapitel 5 Kommunsektorn.

Socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten

Miljöpartiets förslag till skatteväxling medför ett något förhöjt basbelopp, som ger pensionärer kompensation för de ökade energipriser som följer av skatteväxlingen.

4 Sverige ut ur EU – år 2000

Det svenska medlemskapet i Europeiska unionen (EU) kan inte sägas ha medfört ekonomiska fördelar för svensk ekonomi.

Den utlovade fördelen att arbetslösheten skulle gå ner har kommit ordentligt på skam.

Räntorna har gått ner kraftigt på senare år, dock inte mer än vad som rimligen kan förväntas med hänsyn till budgetsaneringen och den lägre inflationen. Jämfört med andra länder som sedan länge varit EU-medlemmar och som för några år sedan hade lika höga räntor som Sverige har inte den svenska utvecklingen varit bättre eller väsentligt annorlunda. Just det faktum att Sverige gått med i EU synes inte ha påverkat förändringarna av räntenivåer.

Den ekonomiska tillväxten i Sverige verkar inte heller ha påverkats av EU-medlemskapet. Däremot har den inhemska ekonomiska politiken, konjunkturen och omvärldsförändringar uppenbart påverkat tillväxten.

De direkta kostnaderna över statsbudgeten för medlemskapet har däremot inte låtit vänta på sig. Vi betalar 3 mrd kr i tullavgifter, 8 mrd kr i momsbaserade avgifter samt en BNI-avgift på 7,6 mrd kr. Dessa kostnader har genom riksdagsbeslut finansierats genom höjda skatter på arbete, fastigheter, energi m.m. Kostnaderna har därmed övervältrats på hushåll och främst mindre företag.

Därtill kommer för statens del ökade kostnader i myndigheter, länsstyr­elser, departement, regeringskansli och riksdagen. Dessa kostnader är svåra att beräkna, men nettokostnaden kan uppskattas till minst ett par miljarder per år. Tillsammans med de direkta avgifterna till EU blir då statens direkta kostnad för EU-medlemskapet minst 21 miljarder kronor per år.

Sverige får också tillbaka pengar från EU. Dels ett jordbruksstöd på 7,3 mdkr, regionalstöd på 0,8 mdkr, fiskebidrag på 0,2 mdkr, bidrag från socialfonden på 1,6 mdkr, forskningsbidrag på 0,6 mdkr samt övrigt 0,2 mdkr. Sammantaget är det 10,7 miljarder kronor. En stor del av dessa bidrag från EU kräver också nationella bidrag, dvs ytterligare utgifter från stats­budgeten. Dessa EU-bidrag har dessutom i många fall motiverat neddrag­ningar på tidigare nationella utgifter till de berörda verksamheterna, trots att EU:s utformning av bidragen genomgående har varit sämre anpassade till svenska förhållanden. Det egentliga eller nyttiga bidraget är därför svårt att beräkna, men torde vara väsentligt lägre. Innan vi gick med i EU pågick en avreglering av jordbruket i Sverige med inriktningen att ta bort alla bidrag till lantbruksproduktionen. En fullt rimlig bedömning är att dessa EU-bidrag kan ersättas med hälften så mycket nationella bidrag om vi lämnar EU, utan att vi behöver förlora någon nytta.

Resultatet av en sådan enkel kalkyl visar att medlemskapet kostar staten minst 15 miljarder kronor per år netto.

Om Sverige lämnar EU, vilket vi förordar, skulle staten minst spara dessa 15 miljarder kronor årligen. Genom den snabba budgetsanering som genomförts, och vars takt och storlek Miljöpartiet de gröna ställt sig bakom, finns ingen anledning att befara att omvärlden skulle reagera så att räntorna skulle behöva stiga. Men detta kräver troligen också en uttalat strikt ekonomisk politik, som bl.a. medför att en del av de besparingar som staten gör genom att slippa medlemsavgiften m.m. till EU används till att sanera statsfinanserna. Kraven på svensk ekonomi skulle inte minska vid ett utträde, men ändå kommer åtskilliga miljarder att kunna användas till goda investeringar i ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle.

Förutsatt att en bra ekonomisk politik förs i landet finns det mycket goda förutsättningar för svensk ekonomi att utvecklas betydligt bättre utanför EU. EU- och EMU-projekten innehåller så mycket av stel centralistisk byråkrati, bristande frihandel, gigantiska bidragssystem och inbyggda konflikter mellan olika länder och regioner att vi på goda grunder kan anta att det är en fördel att stå utanför. Sverige har då mycket goda förutsättningar att bli något av en säker hamn för investeringar och placeringar, och svensk ekonomi kan i ett internationellt sammanhang utvecklas fritt. Då kan de miljöriktiga och socialt anpassade investeringarna i både infrastrukturer och människor öka, samtidigt som statsskulden kan tas ner till en mer hovsam nivå än nu. Miljöskulden kan betalas av och Sverige kan bli ett föregångsland både ekonomiskt, ekologiskt och socialt. Ett Sverige utanför EU medger helt enkelt betydligt bättre möjligheter till en starkare ekonomisk utveckling med ekologiska och sociala förtecken.

5 Kommunsektorn

Den ekonomiska ramen

Regeringens förslag att höja nivån på det generella statsbidraget till kommunerna med 4 miljarder kronor varje år 1997–2000 är välkommet och tillgodoser delvis tidigare krav från Miljöpartiet de gröna om en vidgad ekonomisk ram för kommunsektorn. Vi anser dock att regeringens bedömning om att ytterligare personalminskningar i kommunsektorn kan undvikas från och med 1998 är alltför optimistisk. Exempelvis förlorar kommunsektorn 2,5 miljarder kronor i skatteintäkter 1997 och ytterligare lika mycket 1998 när de avdragsgilla egenavgifterna höjs. 1998 måste kommunerna betala tillbaka ca 3 miljarder till följd av lägre ökning i skatteunderlaget 1996. Av regeringens tillskott på fyra miljarder per år går vidare omkring en tredjedel till att värdesäkra statsbidraget. Det blir således inga ”nya pengar” 1998 och endast till en mindre del 1999 och 2000.

Miljöpartiet de grönas förslag till ekonomisk politik leder till en förstärkt ekonomi för kommunsektorn som gör det möjligt att undvika fortsatta personalneddragningar.

Totalt bedömer vi, enligt tabell 4, att kommunsektorns ekonomi med de åtgärder vi föreslår förbättras med ca 3 mdkr 1998, 5,5 mdkr 1999 och 6,7 mdkr 2000 jämfört med regeringens förslag.

Tabell 3 Effekter på kommunsektorn

Avvikelse från regeringens förslag. Miljoner kronor

Miljöpartiets förslag

avvikelse från regeringen

1998

1999

2000

Förändrade skatteinkomster pga

Bilförmån. Återgång till tidigare nivå

700

700

Ej höjd gräns för avdragsgilla resekostnader till 7.000

-300

-280

-240

Reseavdrag görs om till skattereduktion

1000

1000

1000

Ej höjd egenavgift 1998

2500

2500

2700

Se skatteväxling o kortare arbtid, kap 6

Sänkta egenavgifter 1999-2000

1300

6700

Se skatteväxling o kortare arbtid, kap 6

Minskad ersättning till arbetslösa, m.m.

-2200

-6900

-10700

Se sänkt arbetstid, kap 6

Omlagt grundavdrag

-5300

-5300

Se sänkt arbetstid, kap 6

Reglering mot staten

Ökade inkomster pga sänkta egenavg.

-1300

-6700

Minskade skatteinkomster från arbetslösa

2200

6900

10700

Omlagt grundavdrag

5300

5300

Förändrade kostnader

Nya energiskatter (del i skatteväxling)

-600

-1200

-1800

Sänkta arbetsgivaravgifter (del i skväxl)

200

2300

3300

Minskade kostn för socialbidrag o arb.markn.

200

500

1000

NETTO efter statsbidrag

3000

5520

6660

Därav till resultatförbättring, procent

50%

50%

25%

Alltså till:

Högre finansiellt sparande, mkr

1500

2760

1665

Konsumtion (ökning alt. lägre minskning)

1500

2760

4995

motsvarar % av kommunal konsumtion

0,5

0,9

1,6

Eftersom kommunsektorn i utgångsläget har en dålig ekonomi med ett prognostiserat finansiellt underskott på över 5 miljarder kronor 1998, bedömer vi att kommunerna kommer att använda ungefär hälften av den förstärkta ekonomiska ramen enligt Miljöpartiets förslag till resultatförstärkning, den andra hälften till ökad konsumtion, alternativt att minska konsumtionen mindre än tidigare planerat. Framemot år 2000, då kommunsektorns ekonomi kan komma att förbättras, kommer troligen en större del av den ökade ramen att användas till konsumtion.

Nej till ingrepp i beskattningsrätten

Beslutet att minska statsbidragen till de kommuner som höjer sin utdebitering 1998 bör rivas upp av såväl principiella som ekonomiska skäl. Beslutet innebär i praktiken ett allvarligt ingrepp i kommunernas självbestämmande. Sådana ingrepp bör bara ses som en yttersta nödfallsåtgärd om det föreligger reella hot att kommunerna genom okontrollerade skattehöjningar riserar att allvarligt skada den totala samhällsekonomin. Några sådana hot föreligger enligt vår mening inte idag.

Av samma skäl avvisar vi de tankar som luftats av vissa statsråd att på något sätt straffa kommuner som sänker skatten. Ingrepp i den kommunala beskattningsrätten som riktar sig mot såväl höjda som sänkta skatter är utslag för ett fyrkantigt regleringstänkande som inte är förenligt med den svenska långvariga traditionen av kommunalt självstyre. Om ett litet antal kommuner med mycket god resp. mycket dålig ekonomi skulle välja att sänka resp. höja utdebiteringen, bör detta ses som naturliga inslag i en fortgående process där kommunerna anpassar sin verksamhet och skattesats efter ändrade yttre förutsättningar och kommuninvånarnas önskemål. Ingrepp i denna process leder bara till ineffektivitet, dåligt resursutnyttjande och skador på den demokratiska processen.

6 Konsekvenser och beräkningar

6.1 Offentligt sparande

Miljöpartiet de grönas budgetförslag innebär ett något högre budgetsaldo för staten och också ett högre sparande för hela den offentliga sektorn jämfört med regeringens förslag, se tabell 4.

Tabell 4 Offentligt sparande

Avvikelse från regeringens förslag. Miljoner kronor.

Miljöpartiets förslag

avvikelse från regeringen

1998

1999

2000

Staten

Inkomster

-2230

-2420

-18140

Utgifter

-2268

-5596

-19452

Summa statens

38

3176

1312

Kommunerna

1500

2760

1665

Socialförsäkringarna

0

-630

-1300

Summa offentligt

1538

5306

1677

Överskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande motsvarar 0,7 procent av BNP 1998 och 1999 samt 1,6 procent år 2000, vilket med viss råge täcker de mål vi satt upp för dessa år. Överskottet används till att amortera statsskulden och till att förbättra kommunernas finanser.

6.2 Effekter av sänkt arbetstid

För att tydligare illustrera effekterna av vissa väsentliga delar i Miljöpartiet de grönas ekonomiska politik visas i detta och följande avsnitt sammanställningar över de poster som ingår i våra ”paket” ”Sänkt arbetstid” eller ”Skatte­växling”. Samtliga poster i paketen ingår i någon av tabellerna Inkomster (tab 1, fyrsiffriga littera anges) eller Utgiftsområden (tab 2, en- eller tvåsiffriga nummer på utgiftsområden anges).

Tabell 5 Ekonomiska effekter för staten av förslag till sänkt arbetstid
Avvikelse från regeringens förslag. Miljoner kronor.

Miljöpartiets förslag

avvikelse från regeringen

Litt/

UO

1998

1999

2000

Ackumulerad andel av totala effekter som uppnåtts under året

20%

60%

90%

Totalt minskar kostnader för arbetslöshet med 32 mdkr (1998 års lönenivå) fram till slutet av år 2000

Direkta effekter för staten

13

Minskad kostnad arbetslöshetsförsäkring

5100

11900

12200

Andel av total minskning som faller på öppen arbetslöshet: 1998 80%, 1999 60%, 2000 40%

14

Minskad kostnad arbetsmarknadspolitiska åtgärder

1300

7900

18300

Andel av total minskning som faller på åtgärder: 1998 20%, 1999 40%, 2000 60%

1260

Ej höjd egenavgift 1998

-4000

-4100

-4300

Hälften av 1% (återstoden på skatte-växling).

1260

Sänkta egenavgifter

-4100

-17200

0,5% 1999, ytterligare 1,5% 2000

Regleringar mot kommunerna, p.g.a. att kommunerna får

25

Skattebortfall p.g.a. minskad utbetalning av arbetslöshetsförsäkring, m.m.

-2200

-6900

-10700

25

Skattebortfall höjt grundavdrag

-5300

-5300

25

Ökade inkomster pga sänkta egenavg.

1300

5300

SÄNKT ARBETSTID, netto

200

700

-1700

Vi har räknat med att de ekonomiska effekterna av arbetstidsförkortningen till 35 tim/vecka har slagit igenom helt till år 2001. På den första raden i tabellen anges hur stor del av besparingarna i form av minskad arbetslöshet, respektive hur stor del av skattebortfallet som hinner slå igenom till resp. år.

Den stora vinsten för staten med en arbetstidsförkortning ligger i minskade kostnader för arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder när den totala arbetslösheten minskar med omkring fem procentenheter. En del av besparingen ”äts upp” av skattebortfall främst för kommunsektorn, som staten måste kompensera denna för. Återstoden av besparingen, år 2000 ca 20 miljarder kronor, används till sänkta egenavgifter och höjt grundavdrag för att minska inkomstbortfallet vid arbetstidsförkortningen för dem som idag arbetar heltid.

6.3 Effekter av skatteväxling

Tabell 6 visar en sammanställning av Miljöpartiet de grönas förslag till skatteväxling åren 1998–2000.

Tabell 6 Miljöpartiet de grönas förslag till skatteväxling

Avvikelser från regeringens förslag. Miljoner kronor

Miljöpartiets förslag
avvikelse från regeringen

Litt/UO

1998

1999

2000

 Höjda energiskatter m.m.

1431

Skatt på el från kärnkraftverk

1300

1900

2400

Höjs 2 öre/kWh 1/1 98, därefter 1 öre/KWh årligen

1310

Höjd fastighetsskatt vattenkraft

1300

1900

2500

Skatten höjs till 4,1% 98 i st.f. sänkning till 2,21%. Därefter årlig inkomstökning pga höjda elpriser

1428

Koldioxidskatten

4100

7400

10600

Höjs 10 öre/kg årligen från 1/1 98. Nedsättningen för industri minskar.

1428

Energiskatten

2700

5600

8300

Höjs 1 öre/kWh årligen från 1/1 98 (för el från 1/1 99). Nedsättningen för industri minskar.

1428

Minskad intäkt vägkostnadsansvar

-300

-300

-300

Minskad bilåkning pga högre skatt

1411

Mervärdesskatt

700

1500

2100

Summa ökade inkomster

9800

18000

25600

Sänkta andra skatter m.m.

1260

Ej höjd egenavgift 1998, brutto

-4000

-4100

-4300

Hälften av 1% (åter­stod­en på sänkt arbetstid).

1260

Sänkt egenavgift 0,5% år 2000

-4300

25

-D:o reglering kommuner

1300

1221

Sänkta arbetsgivaravgifter

-800

-8600

-12600

Ej höjn 0,11% 1998, sänkning 1% 1999, ytterligare 0,5 % 2000

1310

Sänkt fastighetsskatt

-2500

-2600

-2700

Sänkning från 1,7 till 1,5%

1428

Reserv för nedsättning

-1800

-2700

-3600

Energiintensiv industri, glesbygdstrafik m.m.

Summa minskade
inkomster

-9100

-18000

-26200

SKATTEVÄXLING, netto

700

0

-600

Skatteväxlingen genomförs i en takt av inledningsvis 8–9 miljarder kronor per år, därefter något långsammare, så att den om 15 år uppgår till ca 100 miljarder kronor. Skatteväxlingen skall vara inkomstmässigt neutral, dvs ökade skatter på energi kompenseras av sänkta andra skatter, främst på arbete.

7 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den ekonomiska utvecklingen,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den växande miljöskulden m.m. och nödvändigheten att minska denna,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en mer aktiv miljöpolitik som drivkraft för en positiv ekonomisk utveckling,

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hushållens sparande,

  6. att riksdagen fastställer ett långsiktigt mål om överskott i de offentliga finanserna på minst 1 % av bruttonationalprodukten i genomsnitt över en konjunkturcykel,

  7. att riksdagen faställer konjunkturrelaterade mål för budgetpolitiken om ett överskott i de offentliga finanserna till 0,5 % av bruttonationalprodukten för år 1999 och 1,5 % år 2000,

  8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftade övergripande mål för Riksbanken i enlighet med vad som anförts i motionen,

  9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om låg realränta som mål för den ekonomiska politiken,

  10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för näringspolitiken,

  11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sysselsättningsutvecklingen,

  12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildningssatsningen,

  13. att riksdagen upphäver lagen om försök med resursarbete fr.o.m. den 1 januari 1998,1

  14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för en bättre fördelningspolitik,

  15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de tvivelaktiga ekonomiska effekterna av medlemskapet i Europeiska unionen,

  16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nackdelar och risker med ett eventuellt svenskt medlemskap i Europeiska monetära unionen,

  17. att riksdagen beslutar att svenskt medlemskap i Europeiska monetära unionen skall avgöras i en folkomröstning,

  18. att riksdagen godkänner den reviderade beräkning av de offentliga utgifterna för åren 1998–2000 som anges i motionen (tabell 2),

  19. att riksdagen beslutar om fördelning av utgifterna för budgetåret 1998 på utgiftsområden i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 2),

  20. att riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för budgetåren 1999 och 2000 som riktlinjer för regeringens budgetarbete (tabell 2),

  21. att riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret 1998 (tabell 1),

  22. att riksdagen godkänner beräkningen av budgeteffekter för budgetåret 1998 av förändrade skatte- och avgiftsregler (tabell 1),

  23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att förbättra kommunsektorns ekonomiska förhållanden, t.ex. genom att ej höja egenavgifterna, samt andra åtgärder som förbättrar kommunernas skatteunderlag,

  24. att riksdagen godkänner beräkningen av ökade ekonomiska ramar för den kommunala sektorn i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 4),

  25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas rätt att höja eller sänka utdebiteringen utan att drabbas av statliga sanktioner,

  26. att riksdagen avskaffar lagen om att minska statsbidrag till kommuner som höjer sin kommunalskatt.

Stockholm den 6 oktober 1997

Marianne Samuelsson (mp)

Birger Schlaug (mp)

Roy Ottosson (mp)

Elisa Abascal Reyes (mp)

Kia Andreasson (mp)

Peter Eriksson (mp)

Bodil Francke Ohlsson (mp)

Eva Goës (mp)

Gunnar Goude (mp)

Barbro Johansson (mp)

Thomas Julin (mp)

Ronny Korsberg (mp)

Per Lager (mp)

Ewa Larsson (mp)

Gudrun Lindvall (mp)

Annika Nordgren (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

1 Yrkande 13 hänvisat till AU.  Gotab, Stockholm 1997