Det privata hushållssparandet är av stor betydelse såväl för individen som för ett dynamiskt näringsliv. Det finns åtminstone två skäl för medborgarna att fortsätta att spara i minst samma omfattning som i dag. Dels är skuldsättningen fortfarande hög hos många hushåll, vilket gör dem känsliga för höjda räntor, dels finns det tydliga tecken på att statens trygghetssystem inte kan leva upp till löftena att förse medborgarna med ett fullgott försäkrings- och pensionssystem. Möjligheten att spara en del av sin inkomst i ett eget privat sparande blir med andra ord en av grundpelarna i ett flexibelt och väl fungerande trygghetssystem. I takt med att de offentliga försäkringssystemen vittrar sönder eller anpassas till nivåer som kan liknas vid grundtrygghet ökar kraven på möjligheter för medborgarna att kunna spara till en stor del av sin egen trygghet, kompetensutveckling, boende och ålderdom.
Den globaliserade ekonomin medför att de svenska hushållens sparande inte har samma betydelse för näringslivets utbyggnad som tidigare. För de mindre och medelstora företagen är emellertid det inhemska sparandet av stor betydelse. Det gäller framför allt vid nystartande och i ett tidigt uppbyggnadsskede. Här sker finansieringen ofta genom egna kapitalinsatser i form av belåning av eget hem, användning av egna sparmedel etc. Ofta ingår också familj, släkt och vänner bland finansiärerna.
En mer flexibel arbetsmarknad som bland annat innebär återkommande perioder av vidareutbildning förutsätter ett ökat privat sparande. Hushållens sparande ökade under en tid till en nivå som närmade sig den som är gängse i andra demokratiska industriländer. Denna sunda utveckling borde stimuleras. Det är därför oroande att hushållssparandet åter minskar.
Syftet med den moderata sparpolitiken är att skapa ett generellt gott klimat för privat sparande, med regler och skatter som är internationellt konkurrenskraftiga och stabila över tiden.
Att staten uppmuntrar och underlättar enskild förmögenhetsbildning skall också ses som ett led i en politik syftande till att ge hushållen möjligheter att återta en del av det ansvar för den framtida tryggheten som i dag missköts av det allmänna.
Bland de åtgärder vi föreslår för att skapa ett generellt gott klimat för sparande märks avskaffandet av dubbelbeskattningen, en avveckling av förmögenhetsskatten samt en minskning av fastighetsskatten som på längre sikt skall avskaffas. Vi vill dessutom återgå till de regler för sparande i aktier och andra värdepapper som gällde 1994.
I denna motion föreslås att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om nya spar- och försäkringslösningar, bl.a. startsparande för ungdomar. Vi vill också underlätta anställdas möjligheter till vinstandelar eller aktieägande i det egna företaget.
Hur de än mödade sig och strävade, kunde de aldrig förkovra sig här i Korpamoen. -- -- -- Han för sin del ledsnade på att sträva om han inte längre såg någonting att sträva fram emot. Han kunde inte arbeta med någon lust, om han inte trodde att han hjälpte sig och de sina till en bättre lott. Och alla människor ville väl ha något att sträva fram emot, åtminstone så länge de var unga, som nu hon och han ännu var. Vad skulle de annars leva för?
Strävan efter att förkovra sig och förbättra tillvaron för sig själv och de sina är och har alltid varit en mäktig drivkraft. Ett samhälle som inte ger sina medborgare möjligheter att förkovra sig genom eget arbete, företagsamhet, sparande och investeringar stagnerar och stöter slutligen bort de människor och det kapital som utgör förutsättningen för utveckling och välstånd. Likt Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" söker de sig bort.
Oupplösligt förknippat med denna drivkraft är det egna ägandet av kapital och egendom. Skyddet för äganderätten är en förutsättning för att människor skall vilja investera och våga ta de risker som alltid är förknippade med företagande samt teknisk och ekonomisk utveckling. Den enskilda äganderätten är basen för den ekonomiska tillväxt som i sin tur är en förutsättning för välstånd, såväl den enskildes som samhällets.
Det egna ägandet och möjligheterna till ett privat sparande ger en trygghet som inte kan ersättas av aldrig så heltäckande, politiskt beslutade och offentligt finansierade välfärdssystem. Möjligheterna att bestämma över och kontrollera sin egen ekonomi utgör en fast grund för individens frihet och trygghet.
Sparandet och ägandet av sparandet är av central betydelse för kapitalbildningen. Det är ur sparandet investeringsmedlen tas. "Sparsamheten är den omedelbara orsaken till tillväxten i kapital", sade redan Adam Smith. Den statliga produktivitetsutredningen (SOU 1991:82) anslöt sig till detta synsätt och framhöll kapitalbildningen som central för produktivitetsutvecklingen. I en internationell ekonomi är det summan av det inhemska sparandet och utländska placeringar i Sverige som är det viktiga.
Enskilt ägande är jämte fri konkurrens grundläggande inslag i marknadsekonomin, som obestridligen är det mest effektiva systemet för ianspråkstagande av resurser och fördelning av nyttigheter. Marknadsekonomin bygger på decentraliserat och individuellt beslutsfattande. Det kräver den handlingsfrihet och självständighet som enbart personligt ägande medger. Den enskilda äganderätten är därför en förutsättning för dynamiken i det ekonomiska livet.
Enskilt ägande och marknadsekonomi är framför allt nödvändiga förutsättningar för demokratin. De garanterar visserligen inte demokrati, men ingenstans där de har avskaffats har en fungerande demokrati kunnat fortleva. Från historien vet vi att det var i de länder där äganderätten respekterades som den ekonomiska och demokratiska utvecklingen kunde skjuta fart.
I det utpräglade jordbrukssamhället baserades ägandet och därmed den ekonomiska och politiska makten på innehavet av brukbar mark. Det var en statisk ekonomi, byggd på självhushållning, där den ene kunde förmera sin rikedom endast på den andres bekostnad.
Med köpenskap och handel följde en växande penningekonomi. Successivt växte fungerande bank- och finansinstitut fram vilka möjliggjorde nya finansieringsformer och riskspridning. Därmed lades också en grund för möjligheterna att utnyttja tekniska framsteg för investeringar i produktion och reala tillgångar. Ekonomisk tillväxt i modern mening blev möjlig. Hushållens inkomster och köpkraft började stiga.
Genom att skråväsendet och andra former av monopol avskaffades och näringsfrihet infördes kunde entreprenörer och företag utvecklas. De möjligheter som den tekniska utvecklingen gav kunde utnyttjas. Enskilda personer kunde på eget initiativ och av egen kraft starta och driva företag. Finansieringen av investeringar kunde ske med olika grader av risktagande i olika lagreglerade företagsformer eller juridiska personer såsom aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Framför allt gjorde aktiebolagsformen det möjligt att till företagen attrahera riskkapital från utomstående intressenter via det växande bank- och finansväsendet. Såväl vinster som förluster kunde spridas över en vidare krets intressenter. Marknadsekonomin började utvecklas.
En absolut förutsättning för denna utveckling har varit och är den enskildes möjligheter att genom sparande och kapitalförvaltning ackumulera kapital för eget företagande och investeringar eller för att satsa i andras företagande. För detta krävdes ett skydd för äganderätten.
Så inleddes den exceptionellt dynamiska period under vilken världens demokratier utvecklade sina ekonomier och deras medborgare skapade välstånd och välfärd, frihet och trygghet. På detta sätt lades också i Sverige grunden för den enastående 100-åriga period av välståndsutveckling som inleddes i slutet av 1800-talet och kulminerade under de två decennierna närmast efter andra världskriget fram till 1970.
Diagram 2.1
Sveriges BNP-utveckling sedan sekelskiftet (1991 års priser)
Källa: Riksdagens utredningstjänst
Ses Sveriges tillväxt i ett kortare perspektiv blir bilden betydligt mindre upplyftande. Från att under många år ha tillhört toppskiktet i tillväxtligan började Sverige i slutet av 1960-talet att tappa mark mot sina konkurrenter i Europa och övriga OECD. De hundra åren av tillväxt övergick i 30 år av omfördelningspolitik.
Diagram 3.1
Orsaken till detta ras i tillväxten kan sammanfattas i tre intimt hopkopplade begrepp: strukturella problem, kostnadskris och finanskris.
De strukturella problemen bottnar i en för liten konkurrensutsatt sektor, en för stor offentlig sektor och en av den offentliga sektorn undanträngd och för liten privat tjänstesektor.
Kostnadskrisen under 1970- och 1980-talen berodde på Sveriges bristande förmåga till anpassning efter nya internationella förutsättningar. Genom en övertro på politisk ingenjörskonst försökte man i stället att genom s.k. överbryggningspolitik avskärma Sverige från omvärldsfaktorer, såsom tillkomsten av nya framgångsrika industriländer och oljekriserna. När detta misslyckades och lönekostnaderna rusade i väg jämfört med omvärlden tillgreps devalveringar. Dessa ledde i sin tur till en fortsatt inflations- och lönespiral som snabbt gröpte ur näringslivets konkurrenskraft utan att ge några reallöneökningar. Sverige blev allt fattigare.
Finanskrisen i spåren på den skenande inflations- och spekulationsekonomin under andra hälften av 1980-talet är den tredje viktiga faktorn i förklaringen av Sveriges ekonomiska kris. Överhettningen av ekonomin i kombination med dålig samordning av avregleringarna skapade en grogrund för en snabb stegring av fastighetspriserna och stor upplåning mot klena säkerheter.
Genom politisk kortsiktighet lyckades man under den långa högkonjunkturen på 1980-talet urholka förtroendet för den svenska ekonomin istället för att skörda frukterna av en osedvanligt långvarig högkonjunktur. Investeringskvoten minskade kraftigt från 1960-talet. Svenska folket blev ännu fattigare.
Socialismens huvudtanke är att begränsa för att slutligen avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen. Dessa skall i stället överföras i det allmännas ägo, och deras handhavande därmed läggas under den offentliga maktens kontroll.
I Sverige har Socialdemokraterna tillämpat en annan strategi för att uppnå liknande resultat. I stället för att låta staten socialisera produktionen har i Sverige produktionsresultatet och den enskildes ekonomi lagts under offentlig kontroll, huvudsakligen via ett nästintill konfiskatoriskt skattesystem och ett omfattande statligt socialförsäkringssystem, men också via detaljstyrande statliga regleringar. Samtidigt har inflytandet för de organisationer som inräknas i den socialdemokratiska sfären successivt stärkts och de har tilldelats en halvofficiell ställning.
Politiken inriktades på att, utöver inkomster, socialisera sparande, kapitalbildning och investeringar. I detta syfte fördes en lågräntepolitik med hjälp av valutakontroll och kreditmarknadsreglering. Skattefria avsättningar till investeringsfonder medgav billig finansiering så länge företagen återinvesterade i den egna verksamheten eller inriktade sina investeringar på för det allmänna angelägna objekt. Vad som var angeläget avgjordes av Riksbanken eller i korporativa former.
Den hårda skattebelastningen i allmänhet och de höga kapitalskatterna i synnerhet gör det naturligtvis mycket svårt att bygga upp och vidmakthålla ett enskilt ägande och skapa sig en trygghet genom privat sparande.
Alltmer av sparandet och kapitalbildningen har kollektiviserats. Den statliga och fackliga kontrollen av företagen och löntagarna har successivt stärkts. Sedan andra hälften av 1960-talet har ekonomin fungerat allt sämre, på grund av stora strukturfel.
Den klena tillväxten men också den stela lönebildningen och de små möjligheterna att påverka den egna lönen har inneburit att det i dag för många inte lönar sig att arbeta eller att genom extra arbete söka förbättra sin ekonomi. Än värre är att incitamenten för den enskilde medborgaren att öka sin kompetens eller ta på sig ökat ansvar kraftigt har reducerats. Att lön är ersättning för en arbetsinsats låter som en självklarhet. I Sverige är dock kopplingen mellan lön och arbetsinsats klen. Detta beror på flera faktorer, däribland det ovan berörda skattesystemet och konstruktionen av de sociala skyddsnäten. Tillsammans har detta inneburit att många heltidsarbetande efter skatt har en lägre levnadstandard än de hade kunnat hålla om de levt på socialförsäkringar och/eller socialbidrag.
I jämförelse med omvärlden har Sverige blivit ett höglöneland för lågutbildade och ett låglöneland för högutbildade. Med den framväxande globaliseringen, ökad rörlighet och fria kapitalflöden kommer det inte att vara möjligt länge till för Sverige att ha civilingenjörer som har avsevärt lägre köpkraft än sina tyska kolleger.
Den kraftiga utbyggnaden av de kollektiva skyddsnäten och den ständiga fokuseringen på omfördelning har medfört att många enskilda hushåll dragit slutsatsen att de inte själva behöver spara för framtida behov eller för att ha en buffert för oförutsedda händelser. Ett eget sparande kan tvärtom i många fall leda till väsentligt sämre förmåner från det allmänna än eljest.
De kollektiva försäkringssystemen och socialpolitikens utformning har därmed bidragit till att hushållens sparande i Sverige trendmässigt varit lägre än i jämförbara länder. Detta bekräftas i rapporten Pensionssystemets inverkan på hushållens sparande. Där konstateras det att enligt fyra av fem ekonometriska studier som gjorts på svenska data har ATP minskat hushållens sparande. Resultaten från dessa studier är att sparkvoten skulle ha varit mellan 1,5 och 4 procentenheter högre under 1960- och 1970-talen, om pensionssystemet inte ändrats och ATP således aldrig införts.
I jämförelse med andra OECD-länder har Sverige en mycket stor offentlig sektor och en förhållandevis liten privat sektor som domineras av ett antal storföretag. Sverige har ett jämförelsevis stort antal globala storföretag, huvudsakligen grundade kring sekelskiftet. De globalt verksamma storföretagen utgör en omistlig bas för den svenska industrins utveckling och för vår ekonomiska stabilitet. De blir emellertid allt mindre beroende av den svenska marknaden och svenska förhållanden. Produktionen förläggs så nära marknaden som möjligt och finansieringen sker på de internationella kapitalmarknaderna. Hur mycket av dessa företags framtida investeringar och nyanställningar som hamnar i Sverige avgörs av hur bra klimat för företag och företagare vi har jämfört med andra länder.
Koncentrationen till stora företag framstår än tydligare vid en koncernkorrigering av sysselsättningsstatistiken.
Diagram 3.4
Sysselsättningen i det privata näringslivet per storleksklass 1993
(procent och koncernkorrigerat)
Källa: NUTEK (1995, sid 40)
Lägger man gränsen för storföretag vid 200 anställda, arbetar ungefär hälften av antalet sysselsatta i stora företag. Inom industrin är storföretagens dominans än tydligare. Drygt 61 procent av de industrisysselsatta arbetar i koncerner med minst 500 anställda och 70 procent i koncerner med minst 200 anställda. Närmare 50 procent av de industrianställda fanns 1994 i koncerner med minst 2 000 anställda.
Samtidigt har egenföretagandet minskat dramatiskt.
Diagram 3.5
Egenföretagarnas andel av sysselsättningen i Sverige, 1950-1995
Källa: Statistiska centralbyrån, nationalräkenskaperna
Nästan hela nedgången i egenföretagandet ägde rum mellan slutet av 1950-talet och början av 1980-talet. Sedan början av 1970-talet har Sverige haft den lägsta andelen egenföretagande utanför jordbruket av samtliga OECD-länder.
Denna utveckling innebär risk för svag innovationskraft och vikande investeringar. Det visar sig bland annat i att, samtidigt som vårt beroende av de största företagen har ökat har den totala svenska industriproduktionen halkat efter jämförbara länder sedan 1970-talet.
Det svaga nyföretagandet i industrisektorn har inte heller kompenserats av en tillräckligt kraftig tillväxt inom den framväxande kunskaps- och tjänstesektorn. Anledningen till detta är att betydande delar av tjänstesektorn, framförallt tjänster till hushållen, har skyddats av omfattande offentliga produktionsmonopol. Härigenom har marknadsutrymmet för tjänstekonsumtion begränsats.
Samtidigt kan konstateras att soliditeten är lägre i de mindre företagen än i de större vilket negativt påverkar de mindre företagens finansierings- och kreditmöjligheter.
Till den dåliga miljön för mindre företag bidrar otvivelaktigt också de sedan 1970-talet ökande kommunala ambitionerna att i bolagsform bedriva affärsverksamhet.
Den utpräglade koncentrationen till stora företag och institutionellt ägande är resultatet av en medveten politik präglad av planhushållningsambitioner.
När Socialdemokraterna utpekar det privata sparandet som ett hot mot tillväxten och välfärden, finns det anledning att närmare granska grunderna för den socialdemokratiska politiken.
Den likformiga lönestruktur på hela arbetsmarknaden som utgör kärnan i arbetarrörelsens utjämningsideologi har lett till en utslagning av företag som inte har kunnat betala de centralt överenskomna lönerna. Samtidigt har lönsamma företag förhindrats att låta medarbetarna få del av goda vinster i form av lokala löneökningar och/eller delägarskap. Problemet beskrivs som att det i de lönsamma företagen på grund av den solidariska lönepolitiken har uppstått s.k. övervinster, betraktade som "en löntagarnas present till företagen". Sådana "övervinster" uppfattas som anstötliga och ett störande inslag i politiken.
En metod för att eliminera dessa störande inslag har varit och är att genom olika former av kollektiv kapitalbildning dra in vinstmedlen till av staten och/eller de fackliga organisationerna kontrollerade fonder. Löntagarfonderna som infördes 1983 är det tydligaste och mest kända exemplet på denna form av kollektiv kapitalbildning.
AP-fonderna är ett annat exempel på hur sparande har undandragits den enskildes inflytande och kontroll genom att, i detta fallet, lönemedel indragits till statligt kontrollerade fonder, varifrån de huvudsakligen använts för att finansiera det kommunala bostadsbyggandet. Efter hand har AP-fondernas möjligheter att placera i aktier utvidgats. Fondernas uppgift i pensionssystemet är emellertid endast att utjämna kostnadsbelastningen mellan år med låga respektive höga pensionsutbetalningar. Inbetalade avgifter har i allt väsentligt använts för direkta utbetalningar till vid varje tillfälle ATP-berättigade medborgare. Något pensionssparande i egentlig mening har inte skett.
Fondsocialismen har efter hand försetts med nya skott. 1990 infördes t.ex. ett statligt förvaltningsbolag i syfte att äga och förvalta aktier i ett antal stora företag. Regionala riskkapitalbolag inrättades i syfte att köpa andelar i småföretag. Dessutom återkommer socialdemokraterna ständigt med förslag och beslut om utvidgade möjligheter för AP-fonden att placera i svenska aktier.
En ytterligare negativ effekt för medarbetarna i de framgångsrika svenska exportföretagen är att arbetarrörelsen på grund av den solidariska lönepolitiken konsekvent motarbetat direkt löntagarägande i form av aktier i det egna företaget. Denna strävan att hålla medarbetarna utestängda från delägarskap i företagen har kostat medarbetarna många hundra miljoner kronor i utebliven värdeökning.
Det är inte bara sysselsättningsstrukturen som är snedvriden i Sverige. Ägandet har varit och är mycket koncentrerat vilket har lett till ett kraftigt ökat institutionellt – och på senare tid utländskt – ägande av svenska aktier på bekostnad av hushållens ägande.
Det är i sig inte något negativt med utländskt ägande – snarare tvärtom. Det som oroar är när ökningen delvis sker på grund av att svenskt folkligt aktieägande missgynnas.
1950 var hushållens direktägande på den svenska börsen 75 procent. Denna andel har under åren stadigt sjunkit och är idag nere under 15 procent. Nedan redovisas ägarandelarna i procent på den svenska aktiebörsen för åren 1992–1996.
Diagram 3.6
Ägandet på svenska börsen 1992–1996.
|
1992 (febr.) |
1993 (febr.) |
1993 (dec.) |
1994 (dec.) |
1995 (dec.) |
1996 (dec.) |
|
|
Off. sektor |
9,5 |
7,8 |
7,5 |
6,5 |
7,9 |
8,2 |
|
Finansiella företag (exkl. fonder) |
26,2 |
23,0 |
20,3 |
20,3 |
20,7 |
21,6 |
|
Aktiefonder |
8,6 |
9,9 |
9,9 |
9,1 |
9,1 |
8,6 |
|
Övr. Företag |
20,0 |
19,8 |
17,1 |
11,7 |
9,4 |
8,6 |
|
Intresseorg. |
7,6 |
6,8 |
7,2 |
7,6 |
7,9 |
7,4 |
|
Hushåll |
14,3 |
13,2 |
16,6 |
16,5 |
15,4 |
14,0 |
|
Utlandet |
12,3 |
18,0 |
21,3 |
28,3 |
29,6 |
31,6 |
Källa: SCB
Ett annat problem när det folkliga direkta aktieägandet stadigt minskar är att ett litet antal professionella investerare och förvaltare får stor makt. Den medvetna diskrimineringen av direkt personligt aktieägande har satt sina tydliga spår. Allt fler väljer att spara i aktier via aktiesparfonder eller andra indirekta sparformer.
Globaliseringen av världsekonomin är en omvärldsfaktor som än snabbare förändrar ägandet i de globala storbolag vi ofta kallar för svenska. Bara en snabb blick på ägarförhållandena i de 20 största aktiebolagen på Stockholms Fondbörs visar med stor tydlighet att bilden är betydligt mer sammansatt och svåröverskådlig än tidigare.
|
Företag |
Utländskt ägande (%) |
Svenskt ägande (%) |
Institutioner |
Övriga ägare |
|
Ericsson |
51,5 |
48,5 |
68,4 |
31,6 |
|
Astra |
44,5 |
55,5 |
75,1 |
24,9 |
|
ABB (Sverige) |
35,6 |
64,4 |
82,4 |
17,6 |
|
Volvo |
42,0 |
58,0 |
74,1 |
25,9 |
|
Investor |
18,0 |
82,0 |
67,2 |
32,8 |
|
Sandvik |
17,9 |
82,1 |
80,1 |
19,9 |
|
Hennes & Mauritz |
23,4 |
76,6 |
95,1 |
4,9 |
|
SHB |
20,9 |
79,1 |
69,1 |
30,9 |
|
Nordbanken |
16,6 |
83,4 |
93,0 |
7,0 |
|
Skanska |
9,2 |
90,8 |
67,3 |
32,7 |
|
Scania |
16,0 |
84,0 |
81,1 |
18,9 |
|
Incentive |
14,9 |
85,1 |
77,3 |
22,7 |
|
SE-Banken |
18,4 |
81,6 |
57,2 |
42,8 |
|
Electrolux |
48,8 |
51,2 |
79,8 |
20,2 |
|
Atlas Copco |
38,2 |
61,8 |
83,5 |
16,5 |
|
Stora |
31,7 |
68,3 |
72,9 |
27,1 |
|
Sparbanken Sverige |
24,3 |
75,5 |
67,1 |
32,9 |
|
SCA |
16,9 |
83,1 |
70,6 |
29,4 |
|
Sydkraft |
35,8 |
64,2 |
85,1 |
14,9 |
|
Aga |
38,6 |
61,4 |
79,3 |
20,7 |
Källa: Ägarna och makten i Sveriges Börsföretag 1997, Anneli Sundin och Sven-Ivan Sundqvist
I ovanstående tabell redovisas andelen utländskt respektive svenskt ägande (%) samt andelen institutioner respektive övriga ägare (%) i respektive bolag.
Det finns dock ett stort intresse från svenska folkets sida till direktägande i svenska företag. Inte minst de lyckade privatiseringarna av AssiDomän och Pharmacia där flera hundra tusen svenskar blev aktieägare för första gången visar på ett utbrett intresse.
Skapandet av ett folkligt aktieägande kräver rätt förutsättningar. Allmänheten måste få möjlighet att köpa aktier i de statliga företag som säljs. Detta kräver också att svenska medborgares ägande av aktier i svenska företag inte missgynnas så som sker i dag.
Socialdemokraterna är olyckligtvis på väg att ytterligare snedvrida förutsättningarna för ett folkligt ägande av aktier i svenska företag genom att ännu en gång skattemässigt missgynna småsparare.
Reporter: – Hur kan det vara rättvist att den som äger väldigt mycket aktier i ett företag, den slipper förmögenhetsskatt, medan den som äger lite tvingas betala?
(Thomas Östros (s), skatteminister: – Arbetande kapital förmögenhetsbeskattas inte men spekulationskapital förmögenhetsbeskattas. (SVT Rapport 970910)
I klartext innebär detta att regeringen säger att småspararnas medel är mindre värda. Att beteckna småspararnas placeringar som något annat än ”arbetande kapital” och beskatta det högre än mycket rika personers ägarkapital är inte bara stötande utan också skadligt och leder till ett minskat folkligt aktieägande.
Sambandet mellan en nations sparande och dess förmåga att skapa välstånd är tydligt.
Diagram 4.1
Alltsedan regeringsförklaringen 1994 har Socialdemokraterna utnämnt sparandet till ett hot mot välfärden och sysselsättningen. Att denna kritik ensidigt har avsett det privata sparandet framgår med stor tydlighet när regeringen nu i finansplanen anger att målet för budgetpolitiken efter 1998 bör vara att etablera ett permanent överskott i den offentliga sektorns finansiella sparande. Ett sådant överskott sägs vara väsentligt för att kunna finansiera framtida investeringar och samtidigt undvika omfattande bytesbalansunderskott.
Ett ökat sparande är förvisso önskvärt för såväl framtida investeringar som för undvikande av underskott i bytesbalansen. Det finns däremot inga bärande motiv för att detta sparande skall vara offentligt. Tvärtom har ett ökat privat sparande gynsammare effekter.
Risken är snarare stor att regeringens ambitioner blir kontraproduktiva. För att uppnå målet om ett permanent ökat offentligt sparande kommer ett alltför högt skattetryck att vidmakthållas, vilket innebär en permanent indragning av köpkraft och därmed risk för fortsatt låg tillväxt jämfört med våra konkurrentländer.
Vi har i annat sammanhang föreslagit att målet för budgetpolitiken skall vara att uppnå balans i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel. Ett sådant mål utgör ett effektivare instrument för att utjämna konjunktursvängningar utan skadliga effekter på kapitalbildning och investeringar.
Det totala finansiella sparandet är lika med bytesbalansens saldo. Det kan delas upp i offentligt sparande och privat sparande. Socialdemokraterna byggde under 1960- och 1970-talen medvetet upp ett stort offentligt sparande genom överuttaxering av skatter. Detta offentliga sparande användes sedan för investeringar i miljonprogrammets mycket omfattande bostadsbyggande. Med den förda högskattepolitiken trängde man också effektivt undan det privata sparandet. Under 1980-talet ökade det offentliga sparandet åter som en följd av högkonjunkturen och ökade skatteinkomster. Under 1990-talet var det offentliga sparandet däremot länge starkt negativt på grund av lågkonjunkturen, räntor på utlandslån och minskade skatteinkomster.
Diagram 4.2
Källa: SAF
Det privata finansiella sparandet kan delas upp i företagssparande och hushållssparande. Som framgår av diagrammet nedan låg hushållens sparande under 1970- och 1980-talen på en låg nivå, för att sjunka till att bli klart negativt i slutet av 1980-talet. Först under 1990-talet har det privata sparandet nått upp till internationellt godtagbara nivåer, men nu har åter en nedgång inletts.
Diagrammet visar också hur den politiska kontrollen över sparandet ökar under socialdemokratiska regeringar, medan den minskar under borgerliga regeringar.
Diagram 4.3
Källa SAF
Motiven för att spara är många. En del sparar för att förränta sitt kapital, andra sparar för att köpa en bil, ytterligare andra vill lägga upp en buffert för att kunna möta oförutsedda framtida utgifter. Allt fler inser också att endast ett privat sparande är en garanti för en trygg ålderdom. Inte minst den offentliga sektorns neddragningar och devalverade löften gör att medborgarna inte längre litar på ATP-systemet. En sparteori som rönt ökat intresse är livscykelsparandet. Enligt denna teori strävar hushållen mot att upprätthålla en viss konsumtionsprofil över en livscykel. En viktig slutsats i denna teori är att tillväxt i form av såväl en befolkningsökning som en ökning av hushållens inkomster (efter skatt) har en positiv effekt på sparandet.
Hushållens disponibla inkomster utgör ca 60 procent av BNP. Hur de fördelas mellan konsumtion realt och finansiellt sparande har stor betydelse för landets ekonomi.
Tabell 4.1
Hushållens finansiella och reala nettosparande, 1987–1997, miljoner kronor
|
Realt nettosparande |
Finansiellt nettosparande |
Totalt nettosparande1 |
|
|
1987 |
4 371 |
-25 501 |
-21 130 |
|
1988 |
6 702 |
-33 740 |
-27 038 |
|
1989 |
8 911 |
-31 265 |
-22 354 |
|
1990 |
10 489 |
-14 300 |
-3 811 |
|
1991 |
2 847 |
24 834 |
-21 987 |
|
1992 |
-8 415 |
73 834 |
65 419 |
|
1993 |
-14 999 |
87 047 |
72 048 |
|
1994 |
-17 912 |
90 518 |
72 606 |
|
1995 |
-17 634 |
81 000 |
63 366 |
|
1996 |
-16 561 |
66 468 |
49 907 |
|
19972 |
-18 149 |
49 236 |
31 087 |
Källa: Konjunkturinstitutet
Det tidigare skattesystemet har utpekats som en viktig faktor när det gäller hushållssparandets inriktning. Genom att systemet gynnade vissa sparformer och missgynnade andra fick det snedvridande effekter på sparandet. Innehav av aktier och banksparande missgynnades, medan sparande i egna hem, fritidshus, konst och diamanter gynnades.
Dessa snedvridningar minskades drastiskt i samband med skatteomläggningen 1991 som syftade till en mer likformig beskattning av olika sparformer. Härmed ökade lönsamheten i det samhällsekonomiskt viktiga finansiella sparandet i aktier och bank på bekostnad av realsparandet i bostäder och kapitalvaror.
Fördelningen av hushållens sparande är viktig. Ett finansiellt sparande innebär att hushållen avstår från reala resurser och istället lånar ut medlen till andra viktiga sektorer i samhället, där de kan användas till produktiva investeringar. Ett realt sparande å andra sidan innebär att hushållen ökar sin egen kapitalbildning, oftast i form av en bostad eller ett fritidshus.
Sparkvoten i Sverige har legat på en låg nivå jämfört med de stora OECD-länderna. Om man jämför sparkvoter för finansiellt sparande, blir skillnaderna ännu större. Det långvariga negativa sparandet i kombination med stora investeringar i bostäder och kapitalvaror gjorde att hushållen i slutet av 1980-talet var kraftigt skuldsatta. Trots det positiva hushållssparandet under 1990-talet är det därför långt kvar innan hushållen är skuldfria.
Den viktigaste förutsättningen för att såväl svenskt som utländskt kapital investeras i Sverige är att det råder ett gynnsamt näringsklimat. Moderata samlingspartiet har i andra motioner lagt fram förslag till hur ett sådant klimat skall åstadkommas inom ramen för den ekonomiska politiken och skattepolitiken, näringspolitiken, utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken.
De svenska skatterna på riskkapital är mycket höga. I en studie av det totala skattetrycket på enskilt aktiesparande i 21 olika OECD-länder, inklusive Sverige, som genomförts av Aktiespararna konstateras:
Trots att den svenska dubbelbeskattningen under senare år har lindrats i såväl bolagsledet (till 28 procents bolagskatt) som hos mottagaren (30 procents skatt) är den samlade skatten på utdelad vinst högre i Sverige än i genomsnittet för de 20 OECD-länderna. Den totala skatten på utdelad vinst är i Sverige 50 procent. Genomsnittet för de 20 OECD-länderna är 41–43 procent i vanliga inkomstlägen (SEK 200-300 000).---
Vad gäller måttligt stora reavinster (SEK 10 000) och vanliga inkomstlägen är beskattningen av reavinster i Sverige betydligt hårdare än i flertalet andra länder. Skillnaden är särskilt markant när det gäller långa innehav (två–fem år). Reavinstskatten är i Sverige 30 procent (oavsett innehavstid), vilket kan jämföras med 7–13 procent i genomsnitt hos övriga 20 OECD-länder och 3–8 procent i genomsnitt hos övriga EU-länder (innehavstid två–fem år, beskattningsbar inkomst SEK 200–300 000).---
Även förmögenhetsbeskattningen skiljer sig markant mellan länderna. Endast 11 av totalt 21 undersökta länder har över huvud taget någon förmögenhetsskatt.
Sammantaget innebär det att det samlade skattetrycket på långsiktigt aktiesparande uppgår till 40 procent av totalavkastningen, vilket är dubbelt så mycket som i andra jämförbara länder. Konsekvenserna av denna överbeskattning kan bli förödande för Sverige. I en global ekonomi går det inte att under längre tid diskriminera svenskt ägande och svenskt aktiesparande. Samtidigt som svenska företag förlägger stora delar av sina investeringar utomlands ser vi redan i dag hur en allt större del av tidigare svenskägda företag tvingas söka utländska ägare på grund av det svenska skattesystemet.
Den globaliserade ekonomin medför att de svenska hushållens sparande inte har samma betydelse för näringslivets utbyggnad som tidigare.
För de mindre och medelstora företagen är emellertid det inhemska sparandet av stor betydelse. Det gäller framför allt vid nystartande och i ett tidigt uppbyggnadsskede. Här sker finansieringen ofta genom egna kapitalinsatser i form av belåning av eget hem, användning av egna sparmedel etc. Ofta ingår också familj, släkt och vänner bland finansiärerna.
Ett av hindren för nyföretagandet i Sverige och ett skäl till att enmansföretag förblir enmansföretag står att finna i bristen på denna typ av kapital. Härigenom tvingas många gånger goda idéer och innovationer ut ur Sverige.
Den bästa stimulansen för ett ökat hushållssparande är en ekonomisk politik som ökar hushållens disponibla inkomster och höjer realavkastningen på sparande efter skatt. En minskning av skattetrycket vidgar människors utrymme för att spara. En anpassning till förhållandena inom EU är dessutom nödvändig, om inte investeringskapitalet återigen skall strömma ut ur vårt land.
Den socialdemokratiska regeringen har återfallit i en politik som försämrar förutsättningarna för hushållssparandet. En ökad sparvilja förutsätter stabila spelregler så att människor vågar spara långsiktigt. Sparandet bör premieras – inte motverkas.
Enligt riksdagens principbeslut skall den nuvarande pensionsordningen (folkpension plus ATP) successivt ersättas med ett avgiftsbaserat pensionssystem. Det kommer att vara konstruerat som ett fördelningssystem kombinerat med försäkringssparande i fonder. Av avgiften 18,5 procent skall nämligen två procentenheter avsättas till individuellt fondsparande efter den enskildes val.
Beräkningar av premiereservsutredningen tyder på att denna begränsade fonderade del kommer att höja pensionerna väsentligt. Den slutsats som kan dras av beräkningar som gjorts gällande avkastningen av fonderade medel i det reformerade pensionssystemet är att ett fullständigt eller ett till hälften fonderat system skulle tillåtit bättre pensionsnivåer till halva kostnaden eller mindre. De nu nämnda beräkningarna bekräftas av analyser gjorda av professor Martin Feldstein och IUI-ekonomen Stefan Fölster.
Den tidplan som ursprungligen gjordes upp gällande lagstiftningsarbetet för det reformerade pensionssystemet har blivit flera år försenad. Detta är allvarligt, inte minst för de generationer som kommer att få hela sin framtida pension från det nya systemet. De medel som skall avsättas till det fonderade försäkringssystemet får en försämrad avkastning genom en onödigt långvarig placering på räntebärande konto hos Riksgäldskontoret. Det första året fick de insatta medlen endast avista-räntan. Nu är medlen placerade som om pengarna vore bundna 2–3 år. Hade den enskilde pensionsspararen i stället kunnat investera medlen i t.ex. aktiefonder, hade den reala avkastningen blivit betydligt högre. Svenska och internationella beräkningar tyder på att den reala avkastningen av en långsiktig aktieportfölj ligger fyra till fem procent högre än av en obligationsportfölj. Med ränta på ränta-effekter kan ett fåtal års sämre avkastning betyda mycket för pensionskapitalet i
65-årsåldern för den som i dag är i 20-årsåldern.
Informationen om pensionssystemet kommer att leda till möjligheter för den enskilde att fatta mer rationella sparbeslut. Pensionsavsättningar blir inte i första hand en fråga om skattehänsyn utan ett väl genomtänkt beslut om pensionsålder och pensionsnivå med en riskbuffert för sämre livsinkomst än beräknat. Från statens synpunkt är det angeläget med ett stabilt hushållssparande. Mycket talar också för att hushållens bättre och mer konkreta kunskaper om hur realtillväxt, inflation och kapitalavkastning kommer att påverka de framtida inkomsterna leder till en annan syn på beskattning, lönerörelser, företagsvinster och företagsinvesteringar etc. Hushållen får då en helt annan motivation att ta ansvar.
Betydelsen av den avreglerade och snabbt globaliserade kapitalmarknaden skall inte underskattas. Genom en stor mängd mycket förfinade finansiella instrument kan placerare i dag sprida sina risker på ett helt annat sätt än tidigare. Svenska och internationella fonder, bankerna och andra kreditgivare, med många miljarder att placera, kan i dag sprida sina risker över hela världen.
1970-talets hushållssparande var huvudsakligen inriktat på reala tillgångar i form av egna hem, fritidshus och kapitalvaror som delvis lånefinansierades. Under 1990-talet har hushållen dragit ner på sina reala tillgångar, slutat att låna och bygger därmed upp sina finansiella tillgångar. Att denna inriktning påverkar efterfrågan i ekonomin är uppenbart.
Genom sin återställarpolitik har den socialdemokratiska regeringen förstört mycket av den grogrund för företagsamhet och företagande som den borgerliga politiken skapade. Värnskatten, uppluckringen av inflationsskyddet samt höjda kommunalskatter innebär att det återigen tas ut mycket höga skatter i Sverige, vilket kraftigt minskar möjligheten till privat sparande.
Exempel på höjda skatter på sparande är den återinförda dubbelbeskattningen på utdelningar, höjd reavinstskatt på aktier samt den nya förmögenhetsskatten. Dessutom har villkoren för pensionssparande och kapitalförsäkringar försämrats.
Fastighetsskatter av olika slag är ytterligare ett sätt att beskatta sparande och investeringar för såväl medborgare som företag. Sammantaget har Socialdemokraterna efter sin återkomst till regeringsmakten höjt skatter på arbete och sparande med över 90 miljarder kronor.
Genom drastiskt ökade skatter och försämrade förutsättningar för privat sparande har bidragsberoendet befästs. Aldrig har så många varit beroende av bidrag som i dag. Återigen skall svenska folket berövas möjligheten att genom arbete och sparande förkovra sig och bygga en egen trygghet för framtiden.
Det privata sparandet utnämns till ett hot mot det offentliga sparandet och tillväxten. Därför anses det nödvändigt att den privata sparkvoten sjunker. Detta framgick tydligt redan i regeringsförklaringen 1994.
Genom att i debatten beskriva det privata sparandet som att "pengar läggs på hög" bereds marken för fortsatta ingripanden och indragningar. Det finns inte någonting som Socialdemokraterna fruktar mer än att det i Sverige skulle uppstå ett i verklig mening folkligt ägande.
Få marknader är så världsomspännande och konkurrensutsatta som finansmarknaden. Därav följer att det är helt naturligt för såväl stora som små sparare att investera sina pengar med ett globalt perspektiv. I en allt mer global ekonomi kommer såväl stora som små placerare att kräva god avkastning och förutsägbart risktagande på sina investeringar.
I takt med att allt fler svenskar inser att de statliga kollektiva systemen för sparande inte kommer att ge medborgarna den trygghet och den levnadsstandard som utlovats har det privata sparandet ökat.
Sverige behöver ett uthålligt högt privat sparande. Det innebär att politiken måste inriktas på att skapa god tillväxt och en långsiktig balans i bytesbalansen.
Ett högt, spritt hushållssparande leder till en effektivare kapitalförsörjning, räntabla investeringar, mindre beroende av centrala beslut och en bättre fungerande marknadsekonomi.
Balans, i stället för överskott, i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln behöver inte betyda ett lägre totalt sparande i ekonomin, snarare tvärtom. Vår politik innebär lägre skatter på arbete. Det betyder att medborgarna får pengar över till att spara själva när skatten är betald. Vår politik innebär även lägre skatter på sparande varför det kommer att bli mer attraktivt att spara själv, såväl i aktier som på banken och i privata pensionsförsäkringar. Individen har dessutom möjlighet att välja risknivå och därmed potentiell avkastning på sina investeringar, exempelvis aktier i början av arbetslivet och banksparande när pensionen närmar sig. Ett privat sparande ger individen både möjlighet till bättre avkastning och större trygghet än det statliga sparandet, vilket ju visat sig inte räcka till de utfästelser staten gjort exempelvis i form av pensionsåtaganden. Det är dessutom det privata sparandet och risktagandet som måste utgöra basen för näringslivets decentraliserade riskkapitalförsörjning och därmed för investeringarna och tillväxten i ekonomin.
Det finns åtminstone två skäl för hushållen att fortsätta spara i minst samma omfattning som i dag. Dels är skuldsättningen fortfarande oroväckande hög hos många hushåll, vilket gör dem känsliga för höga räntor, dels finns det tydliga tecken på att statens trygghetssystem inte kan leva upp till löftena att förse medborgarna med ett fullgott försäkrings- och pensionssystem. Att bygga upp ett privat sparande har visat sig nödvändigt för att kunna behålla en god levnadsstandard över livscykeln.
Möjligheten att spara en del av sin inkomst i ett eget privat sparande är en av grundpelarna i ett flexibelt och väl fungerande trygghetssystem. I takt med att de offentliga försäkringssystemen vittrar sönder eller anpassas till nivåer som kan liknas vid grundtrygghet ökar kraven på möjligheter för medborgarna att kunna spara till en stor del av sin egen trygghet, kompetensutveckling, boende och ålderdom. En mer flexibel arbetsmarknad som bland annat innebär återkommande perioder av vidareutbildning förutsätter ett ökat privat sparande. Hushållens sparande ökade under en tid till en nivå som närmade sig den som är gängse i andra demokratiska industriländer. Denna sunda utveckling borde stimuleras. Det är därför oroande att hushållssparandet åter minskar.
Hushållens sparande är inte ett hot mot samhällsekonomin. Tvärtom utgör ett högt och stabilt hushållssparande en grundförutsättning för att medborgarna skall kunna styra och ta ansvar för sin egen ekonomi och därmed känna ekonomisk trygghet.
Syftet med den moderata sparpolitiken är att skapa ett generellt gott klimat för privat sparande, med regler och skatter som är internationellt konkurrenskraftiga och stabila över tiden.
Att staten uppmuntrar och underlättar enskild förmögenhetsbildning skall också ses som ett led i en politik syftande till att ge hushållen möjligheter att återta en del av det ansvar för den framtida tryggheten som i dag missköts av det allmänna. Uppgiften kan också beskrivas som att det gäller att öka det personliga ansvaret och grundlägga goda vanor.
Bland de åtgärder vi föreslår för att skapa ett generellt gott klimat för sparande märks avskaffandet av dubbelbeskattningen, en avveckling av förmögenhetsskatten samt en minskning av fastighetsskatten som på längre sikt skall avskaffas.
Vi vill dessutom återgå till de regler som gällde 1994 för sparande i aktier och andra värdepapper.
Det borde vara möjligt att finna en bred politisk samsyn när det gäller ett framtida socialförsäkringssystem med tydliga privata spar- och försäkringsinslag. Två olika system bör diskuteras mer ingående. Vi presenterar alternativen nedan och ser dem som ingångsvärden för en kommande studie.
Det ena systemet har som utgångspunkt obligatorisk försäkring vid inkomstbortfall som beror på sjukdom/arbetsskada och arbetslöshet. Grunden för förslaget måste vara att alla yrkesverksamma skall omfattas av en allmän trygghetsförsäkring, vars syfte är att erbjuda grundläggande skydd vid tillfälliga förluster av förvärvsinkomster.
Systemet bör utformas med utgångspunkten att det ger ett skydd vid inkomstbortfall upp till en viss nivå och att den enskilde ges möjlighet att efter egen prioritering tilläggsförsäkra sig. Denna frivilliga försäkring skall vara möjlig att teckna individuellt för att komplettera det offentliga skyddet. Det problem som nu föreligger med en överefterfrågan på försäkringsskydd via den politiska marknaden reduceras genom att tilläggsförsäkringar prissätts på en fri marknad. När enskilda direkt betalar kostnaderna för en del av sitt försäkringsskydd minskar också överutnyttjandet. Att den enskilde själv har ett delansvar för sitt inkomstskydd ökar också tryggheten.
Tilläggsförsäkringarna bör vara skilda från den allmänna försäkringen. Premier, försäkringsvillkor, allmänna krav och självrisk bestäms via privaträttsliga avtal mellan parterna. Det är knappast en uppgift för politiska beslut att ange den närmare utformningen av dessa tilläggsförsäkringar. Det skall dock även vara möjligt – åtminstone inledningsvis – för de allmänna försäkringskassorna att erbjuda dessa tilläggsförsäkringar.
En alternativ lösning är olika former av individuella sparkonton. De senaste åren har bland annat medborgarkonton, livscykelkonton och kompetenskonton diskuterats i olika sammanhang. Det viktigaste är inte vad sparformen kallas, utan vad den innehåller. Det vore av värde att utreda hur olika sparkonton skulle kunna ersätta eller komplettera andra delar av försäkringsskyddet. I korthet skulle ett sparkonto för t.ex. tillfälliga inkomstbortfall eller för vård och omsorg kunna konstrueras på följande sätt.
I stället för att betala in avgifter i ett offentligt försäkringssystem och genom försäkringskassorna få sina förmåner vid behov, innebär sparkontot att man avsätter samma avgifter till ett eget personligt sparkonto. Under årens lopp förändras saldot på kontot. Ibland visar det ett överskott, ibland ett underskott, beroende på personliga förhållanden. Över en livscykel torde det dock bli en jämn nivå på sparsaldot. Kontot måste självfallet kompletteras med ett offentligt försäkringsskydd för dem som på grund av t.ex. funktionshinder eller andra skäl inte har arbetsinkomst.
Eftersom denna sparkontoform ger den enskilde möjlighet att själv prioritera en del av sitt skydd är det väsentligt att man skapar ett gott sparklimat.
Därutöver vill vi premiera två typer av långsiktigt bundet sparande, startsparande och pensionssparande. Vi vill därför föreslå införande av ett startsparande för barn och ungdomar. På konton, som är spärrade för uttag intill 18 års ålder, skall föräldrar och släktingar årligen kunna sätta in upp till ett visst belopp, t.ex. 10 000 kronor. Vidare kan ungdomars inkomster från feriearbete o.dyl. föras in på kontot. Någon typ av tak får övervägas. All avkastning på kontot bör vara skattefri under den tid medlen inte får disponeras. På detta sätt kan barnen ges en trygg start i vuxenlivet.
Vid 18 års ålder upplöses startsparkontot och pengarna kan användas för t.ex. utbildning eller bostad. Möjligheter ges också att överföra hela eller delar av startsparandet till ett medborgarkonto.
Regeringen bör ges i uppdrag att framlägga förslag med denna inriktning.
Marknaden för pensionssparande och pensionsförsäkringar har utvecklats under senare år. Konkurrensen har ökat och det finns i dag ett betydligt större urval av olika alternativ än för bara några år sedan. Denna utveckling mot nya och mer individuellt anpassade försäkringsformer och distributionskanaler kommer säkerligen att fortsätta, inte minst som en följd av internationaliseringen.
Det nya pensionssystemet, som enligt överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna skall vara i kraft från år 2000, innebär att den enskilde i framtiden kommer att vara bättre informerad om sitt pensionssparande än i dag. Därmed kommer också rationella beslut att kunna fattas om de eventuella pensionsförsäkringar som därutöver kan bli aktuella i varje enskilt fall.
Den växande insikten om att ATP-systemet inte kommer att ge den utlovade tryggheten ger anledning till ett ökat långsiktigt sparande i Sverige. Många blivande pensionärer vill säkert öka sin trygghet och bättra på sin framtida pension med ett privat tillskott.
Under 1994 infördes ett individuellt pensionssparande (IPS) i bank som, under förutsättning att det var bundet i räntebärande papper och aktier, fick samma gynnade skatteställning som försäkringssparande.
De senaste kraftiga höjningarna av skatt på sparande men också den konfiskatoriska engångsskatt på pensionsspararnas pengar som en tidigare socialdemokratisk regering gjorde sig skyldig till innebär att det i dag finns många pensionssparare som ser Sverige som ett alltför riskabelt land att placera sina framtida pensionspengar i. Detta är illavarslande. Ett långsiktigt sparande i Sverige är en förutsättning för tillväxt och välstånd. Sparandet behövs för att få till stånd investeringar, för att försörja företag med riskkapital och för att bygga upp små som stora familjeförmögenheter som i sin tur är en förutsättning för fler familjeföretag. Det är därför alarmerande att så mycket av pensionssparandet nu sker utomlands. Även om Sverige i dag är medlem i EU kommer det inte att sparas och investeras i Sverige om inte villkoren är lika bra eller bättre än EU-snittet.
Marknaden för livförsäkringar är fortfarande jämförelsevis stel i Sverige. Det sammanhänger med att alla livbolag måste vara ömsesidiga. När det inte föreligger något vinstintresse, blir det inget incitament till förnyelse. Konkurrensen skulle öka om livförsäkringsrörelse fick drivas i aktiebolagsform. Det skulle då bli möjligt att sätta räntan under risk. I dag utgår alla bolag från en kalkylränta på 4 procent om året, vartill kommer möjligheten till återbäring. Utomlands är det vanligt att bolaget i stället erbjuder en garanterad ränta på exempelvis 10 procent. Blir avkastningen på gjorda placeringar mindre, får bolaget stå för mellanskillnaden, medan det får behålla den om avkastningen blir större. I förening med fördelaktiga återlåneregler har detta visat sig vara en attraktiv sparform i bl.a. USA.
Unit-link-försäkringarna erbjuder numera ett varierat utbud av placeringsmöjligheter. En annan önskvärd modell vore ett sparande med sikte på förvärv av bostad i samband med övergången från yrkesverksamhet till pensionärstillvaro.
Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt utreda de närmare detaljerna för det ovan skisserade pensionssparandet och återkomma till riksdagen med förslag.
I dag äger varannan svensk aktier, antingen genom direkt ägande eller genom någon typ av aktiefond. Närmare var tredje vuxen svensk äger andelar i någon typ av aktiefond och nästan lika många äger börsnoterade aktier. Bara under 1994 ökade antalet aktiesparare med cirka 500 000 personer. Det innebär att sammantaget cirka 3,8 miljoner svenskar är aktieägare i någon form.
Som framgått ovan av Aktiespararnas jämförande undersökning av det totala skattetrycket på långsiktigt aktiesparande i 21 OECD-länder, inklusive Sverige, är det svenska samlade skattetrycket på långsiktigt aktiesparande cirka 40 procent av totalavkastningen jämfört med cirka 20 procent i genomsnitt för de övriga 20 länderna.
I motion 1997/98:Fi205 föreslår Moderata samlingspartiet att dubbelbeskattningen på utdelade och kvarhållna vinster i bolagen avvecklas.
Dagens, och än mer morgondagens, arbetsmarknad kommer att kännetecknas av ett närmare samband mellan den enskilde anställde, arbetets organisation och genomförande och företagets framgång. De anställda kommer att ha ett större personligt ansvar för arbetsuppgifterna och resultatet. Det är då också rimligt att de skall kunna få del av företagets vinst.
Av denna anledning har många företag med anställda, kollektivt eller enskilt, avtalat om att dessa skall göras delaktiga i företagens vinst. Härigenom blir medarbetarna direkt delaktiga i företagets resultat. Genom att på detta sätt sprida det individuella ägandet och stärka känslan av samhörighet inom företaget kan lönsamheten förbättras. Sparandet ökar och intresset för fortsatt sparande kan stimuleras.
För Socialdemokraterna utgör vinstdelningssystem ett problem. De rubbar förutsättningarna för den övergripande ambitionen att utjämna inkomster. De leder till enskilt sparande och enskild kapitalbildning och strider därmed mot arbetarrörelsens kollektivistiska grundsyn.
Socialdemokraterna har därför konsekvent genomfört åtgärder i syfte att försämra förutsättningarna för vinstdelning genom att göra dem dyra för arbetsgivaren och mindre attraktiva för arbetstagaren.
Moderata samlingspartiet har konsekvent motsatt sig sådana försämringar. I stället hävdar vi att frivilliga vinstandelssystem borde stimuleras t.ex. genom att de stiftelser som förvaltar vinstandelsmedlen skattebefrias. Vidare borde övervägas möjligheten att i viss utsträckning beskatta vinstandelarna som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. De förslag som vi under våren 1987 framförde och sedan upprepat har samma aktualitet i dag, varför vi anser att regeringen bör återkomma med förslag till stimulanser av företagsanknutna vinstandelssystem.
1992 slopade den borgerliga regeringen de sociala avgifterna på vinstandelar, men den socialdemokratiska regeringen återinförde dem 1996.
Vi föreslår nu åter att de sociala avgifterna på vinstandelar avskaffas. Anställda i börsnoterade och andra företag måste också få möjlighet att spara i aktier i det egna företaget utan att eventuell skillnad mellan marknadsvärde och förvärvspris betraktas som löneförmån. Vi föreslår skattefrihet för alla anställdas aktieköp i det egna företaget utan annan begränsning än att köpen skall ha skett på samma ekonomiska villkor som tillämpas för utomstående.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av generellt goda villkor för hushållssparandet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om villkoren för aktiesparande,
att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om nya spar- och försäkringslösningar (inkl. start- och pensionssparande) i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vinstandelssystem och anställdas möjligheter att aktiespara i det egna företaget.
|
Lars Tobisson (m) |
|
|
Lennart Hedquist (m) |
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
Per Bill (m) |
Göran Lindblad (m) |
|
Anna Åkerhielm (m) |
Stig Rindborg (m) |
|
Tom Heyman (m) |
Margit Gennser (m) |
|
Bo Lundgren (m) |
Rune Rydén (m) |
| [1] | |
| [2] | Prognos |