Den ekonomiska politiken under 1990-talet har inneburit en nedväxling av inflationstakten, sanerade statsfinanser och minskad räntedifferential mot andra länder.
Trots detta innebär den rekordhöga arbetslösheten ett misslyckande. För att nå målet om halverad öppen arbetslöshet måste åtgärder snabbt vidtas för att minska arbetslösheten innan långtidsarbetslösheten permanent slår ut arbetskraften.
Den hittills förda debatten om arbetslösheten tyder på att den har kommit in på vissa stickspår när det gäller arbetslöshetens orsaker och att det finns låsningar om vilka åtgärder som bör vidtas för att minska den.
Ett sådant stickspår vad gäller arbetslöshetens orsaker är att den skulle vara i huvudsak strukturellt betingad och bero på teknologiska förändringar eller konkurrens från låglöneländer som slår ut framför allt den lågutbildade arbetskraften i industriländerna. Detta har diskuterats i den internationella debatten som möjliga förklaringar till det europeiska arbetslöshetsproblemet.
Den starka betoningen i debatten av utbildning av de lågutbildade kan tolkas som att problemet är större för denna grupp än för andra grupper.
Det finns dock inga belägg för att arbetslösheten i Sverige ännu skulle vara strukturell i någon större omfattning. Tvärtom har arbetslösheten under 1990-talet varit jämnt fördelad såtillvida att den, med några få undantag, likvärdigt drabbat samtliga grupper på arbetsmarknaden.
Det är svårt att utifrån befintlig statistik komma fram till någon annan slutsats än att det svenska arbetslöshetsproblemet i grunden sammanhänger med en generellt minskad efterfrågan på arbetskraft.
Huvudorsaken till arbetslöshetskrisen var kron- och kreditkraschen och en försvagad internationell konjunktur som kraftigt förstärktes av att den ekonomiska politiken drastiskt lades om i riktning mot inflationsbekämpning, och att den genomförda skattereformen stimulerade till ökat sparande vilket sammantaget medförde en dramatisk nedgång av hushållens konsumtionsefterfrågan.
Ett problem med antiinflationspolitiken, eller den så kallade normpolitiken, var bland annat att den momentana nedväxlingen av inflationen inte åtföljdes av lika snabba nominalräntesänkningar, något som kraftigt drev upp realräntorna. De skador som uppstod på arbetsmarknaden hade kunnat vara mindre om Riksbanken gjort en riktigare bedömning av situationen. De anpassningsproblem som härmed uppstod i bland annat den finansiella sektorn medförde att den inhemska efterfrågan pressades tillbaka och att arbetslösheten därmed ökade. När arbetslösheten ökade uppstod kraftiga budgetunderskott som bekämpades med minskade utgifter bland annat i form av avskedanden i den offentliga sektorn.
Det kan verka vara en paradox att även om krisen utlöstes av en minskad efterfrågan är debattens standardrecept att arbetsmarknadens funktionssätt måste förbättras genom avreglering och lönebildningsreformer. Men detta är konsistent med en ekonomisk politik som prioriterar inflationsbekämpningen. En bärande tanke bakom normpolitiken är just att arbetslösheten inte ska motverkas av ekonomisk-politiska åtgärder utan genom en hög real löneflexibilitet.
Med den nuvarande låginflationspolitiken måste en trovärdig sysselsättningsstrategi inriktas på åtgärder som minskar den så kallade jämviktsarbetslösheten för att därmed inte påverka inflationsförväntningarna. I praktiken har detta uteslutit arbetslöshetsminskande åtgärder som uppfattas som "aktivistiska".
Det avgörande problemet skulle vara att en efterfrågestimulans driver upp lönerna och hotar trovärdigheten för inflationsbekämpningen, vilket driver upp räntorna. Sammantaget leder detta till att sysselsättningseffekterna uteblir.
Det är bland annat här vi menar att det finns en låsning i debatten. Åtgärder som avser att påverka arbetsmarknadens efterfrågesida tycks, såväl bland ekonomer som politiker, vara brännmärkta som "keynesianska". Ett rimligare kriterium vid val av åtgärder borde i stället vara om de är konsistenta med inriktningen av den ekonomiska politiken eller ej.
Det har hävdats att när arbetslösheten kommer ner från 8 procent till 6–7 procent kommer inflationen att stiga. Riksbankens uppgift blir då att motverka denna arbetslöshetsminskning.
Även om det saknas säkra belägg för att jämviktsarbetslösheten skulle ligga just vid 6–7 procent är det faktum att inflationsbekämpningens trovärdighet hotas vid en viss arbetslöshetsnivå ett grundproblem för den ekonomiska politiken. Dessutom kan själva osäkerheten om att inflationen kan komma att stiga då arbetslösheten pressas ned innebära en ytterligare begränsande faktor för den ekonomiska politiken.
En nödvändig förutsättning för att den nuvarande politiken, på lång sikt och i ett svagare konjunkturläge än det som nu föreligger, skall bli framgångsrik är att det finns en betydande flexibilitet i de reala arbetskraftskostnaderna. Om arbetslösheten skall kunna minskas måste lönekostnaderna kunna sänkas på delarbetsmarknader där arbetslösheten är särskilt hög.
Ett dilemma för politiken är dock att möjligheterna att åstadkomma denna flexibilitet är mer begränsade när inflationen närmast är obefintlig än när inflationen är måttlig eller hög. Vid en mycket låg inflation kan en reallöneminskning bara åstadkommas genom att nominallönen sänks, vilket varken är önskvärt eller möjligt.
En ståndpunkt är att den nuvarande arbetslöshetssituationen nödvändiggör en lönebildning som innebär att lönekostnaderna åtminstone inte ökar. Vår bedömning är dock att det kommer att dröja alltför länge innan arbetsmarknadens parter har nått en överenskommelse om lämpliga former för löneförhandlingarna som leder fram till en "fungerande" lönebildning.
De hittillsvarande erfarenheterna pekar på att man inte bör underskatta svårigheterna för parterna att förhandla om lönesänkningar.
Givetvis bör man eftersträva att arbetsmarknaden fungerar väl och vidta åtgärder för att minska den jämviktsarbetslöshet som finns i ekonomin. Men strukturella åtgärder är mer långsiktiga och påverkar inte arbetslösheten med den snabbhet som nu är nödvändig.
Kan man då stimulera arbetskraftsefterfrågan utan att detta negativt påverkar budgeten och inte hotar den trovärdighet i inflationsbekämpningen som byggts upp? Mot bakgrund av rådande institutionella förhållanden på arbetsmarknaden vill vi föreslå att regeringen i syfte att minska de reala arbetskraftskostnaderna prövar möjligheterna att under viss tid sänka arbetsgivaravgifterna för nettorekryterade med tillsvidareanställning. En sådan åtgärd kommer därmed att riktas direkt till nyanställningar och ge en allmän stimulans av arbetskraftsefterfrågan.
I dag finns ett potentiellt mycket stort budgetöverskott som skulle realiseras då människor går från arbetslöshet till sysselsättning. Detta överskott skulle förverkligas av denna åtgärd utan att staten behöver satsa några pengar vilket annars skulle kunna hota budgetbalansens trovärdighet.
Det är viktigt att denna åtgärd gäller för en specificerad och tillräckligt lång tid framöver så att företagen vågar anpassa personalstyrkan.
Genom att man sänker kostnaden för den ekonomiska aktiviteten är det svårt att se att åtgärden skulle öka inflationsförväntningarna. Om dock arbetsgivaravgiften sänks drastiskt kan det uppstå tendenser till löneglidning. Detta talar för att sänkningen bör ske etappvis över en period.
Det kan också uppstå vissa ineffektivitetsförluster då nyetablerade företag kan gynnas på redan etablerade företags bekostnad. Sådana förluster bör dock kunna accepteras om de önskvärda effekterna på sysselsättningen kommer till stånd.
Vidare kan det uppstå vissa "dödviktseffekter" genom att företag som ändå skulle ha anställt personal kommer i åtnjutande av åtgärden. Sådana effekter uppkom i samband med det generella anställningsstödet (gas) och riktade stöder (ras) som infördes 1994 respektive 1995.
Det här förslaget är av mer långsiktig karaktär för att företagen skall uppfatta det som en generell och varaktig stimulans av arbetskraftsefterfrågan. Långsiktigheten är viktig eftersom företagen ser anställningar som långsiktiga investeringsbeslut.
De eventuella dödviktseffekter som i ett initialskede kan uppstå till följd av åtgärden måste vägas mot att den är i linje med en politik för inflationsbekämpning och budgetbalans.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomisk-politiska åtgärder för att minska arbetslösheten utan att de står i strid med inflationsbekämpning och budgetbalans.
|
Bengt-Ola Ryttar (s) |
|
|
Barbro Hietala Nordlund (s) |
Leo Persson (s) |