Socialförvaltningen. Redan på gatan utanför, i trappan på väg upp känner jag ögonen på mig. Känner hur det pirrar i huden. Det känns som om alla känner mig, ... vet vem jag är. Situationen känns plötsligt absurd. Jag biter ihop tänderna, lyfter på huvudet och går in. Tjejen bakom glasrutan känner jag sen tidigare. Hon ler igenkännande. Hennes ansiktsuttryck skiftar mellan förvåning, nyfikenhet och (som jag upplever det) förlägenhet, när jag frågar efter socialsekreteraren. Jag tvingar mig till att stå avslappnad och lugn, när hon ringer upp och frågar om jag är väntad. Varsågod. Trappan rakt upp. Sitt och vänta utanför dörren, uppmanar hon. Så sitter jag ytterst på stolen i korridoren. Väntar. Känner mig som om jag vore ett utställningsföremål. Folk går förbi. Alla tittar. Jag känner hur svetten rinner ner mellan brösten på mig. Först känns det varmt – sedan kallt och klibbigt. Fastän jag är nyduschad så känner jag mig ofräsch. Så öppnas dörren och socialsekreteraren säger: Hej, varsågod ...
Här följer en beskrivning av mötet med socialsekreteraren och den vånda som kvinnan i berättelsen känner inför att för första gången i sitt liv behöva be om pengar. Sedan fortsätter berättelsen:
Nej, tänker jag. Inte hit en gång till. Jag är inget socialfall. Vill inte vara det. Ska aldrig hit igen, ringer det inom mig. Försöker hålla huvudet högt när jag går ut. Trottoaren gungar. Jag hittar en tom bänk i parken. Förödmjukelsen, skammen svider i mig. Att jag kände mig så liten!
Berättelsen avslutas med att hon trots allt kände sig nöjd med sig själv – att hon vågade.
Tandläkarbesök är ett minne blott. De gånger någon tand behöver lagas får tandläkaren dra ut den i stället. Det blir billigare. Läkarbesök får vänta i det längsta. En kopp kaffe och sedan är det bara att invänta dagens stora händelse, posten. För att spara på el brygger jag kaffe i större mängder och slår upp på termos, det betyder att mitt kaffe nu inte är dagsfärskt utan bryggdes kvällen före...
Själv har jag slutat att äta varje dag. Mjölk, bröd och pålägg är inte att tänka på för min egen del, det får gå till barnen. Jag lagar riktig middag till dom. När jag äter själv, så blir det bukföda. Makaroner eller ris. Än så länge har barnen haft mat varje dag, tack vare vänner som ställer upp. Men det håller inte i längden ...
Att inte klara sin försörjning, att tvingas söka socialbidrag är för många mycket svårt och kan kännas som en förnedring. Texterna är hämtade från ett skrivarprojekt ”Svart på vitt”, initierat av länsstyrelsen i Värmland. Socialbidragstagare har på detta sätt beskrivit delar ur sin vardag. ”Svart på vitt” handlar om hur man blir bemött, om skam och förnedring, och om svårigheten att klara sig med en knapp ekonomi.
Att bekämpa ökade klyftor i samhället är att främja demokrati, mänskliga rättigheter och en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling.
Vänsterpartiet föreslår att en kommission tillsätts som skall analysera faktorerna bakom den ökade inkomstspridningen och därmed de ökade klassklyftorna. Könsmässiga skillnader skall särskilt beaktas, liksom saneringsprogrammets och arbetslöshetens betydelse.
I finansplanen skriver regeringen att saneringspolitiken har utformats med sikte på att alla medborgare rättvist skall vara med om att dela på bördorna. Regeringen drar slutsatsen att saneringen av de offentliga finanserna i huvudsak har skett rättvist, och att Sverige har klarat den ekonomiska krisen utan att klyftorna har tillåtits öka påtagligt.
I en fördelningspolitisk redogörelse (bilaga till finansplanen) konstateras att den femtedel hushåll som har högst ekonomisk standard bidragit med 43 procent av budgetförstärkningarna i saneringsprogrammet medan den femtedel som har lägst standard har bidragit med 11 procent. Därefter redovisas hur saneringsprogrammet påverkat hushållens disponibla inkomst. Hushållen är uppdelade i deciler (tiondelar) beroende på ekonomisk standard. I decilgrupp 1 finns de med lägst ekonomisk standard, i decilgrupp 10 de med högst ekonomisk standard. I ett diagram informeras vi om att decilgrupp 10 fått den största minskningen av disponibel inkomst i procent räknat. Därefter följer decilgrupperna 1 och 2. Att människor med låg ekonomisk standard drabbats så hårt av saneringsprogrammet anser Vänsterpartiet vara helt oacceptabelt.
Under 1980-talet ökade befolkningens inkomster totalt sett och många hushåll förbättrade sin ekonomi. Trots det har vi under 1980- och 1990-talet fått en utveckling mot ökade inkomstskillnader. Tendensen har ökat under 1990-talet i takt med den stigande arbetslösheten.
Skillnaden mellan mäns och kvinnors inkomster är fortfarande stor. I dag har heltidsarbetande kvinnor ca 77 procent av männens arbetsinkomst. Det har dock skett en inkomstutjämning mellan män och kvinnor från mitten av 1970-talet fram till mitten av 1990-talet. Kvinnors andel av männens inkomst har under den tidsperioden ökat från 44 procent till 69 procent. Orsaken till den utvecklingen torde dock helt kunna tillskrivas det faktum att kvinnors förvärvsarbete ökat kraftigt.
Ålderspensionärer, betraktade som grupp, har fått bättre ekonomi. Det beror på att det nu finns fler pensionärer som har högre ATP och att antalet pensionärer med enbart folkpension har minskat. De med låg eller ingen ATP har ändå drabbats mycket hårt av försämrad ekonomi. Det beror bland annat på höjda avgifter i kommunerna för t ex hemtjänst. Bland pensionärerna har även inkomstskillnaderna ökat mellan män och kvinnor. År 1975 hade kvinnorna 71 procent av männens pension medan de 1994 endast hade 59 procent. Orsaken är att de inkomstskillnader som fanns i förvärvslivet har fortsatt in i pensionssystemet eftersom ATP grundar sig på tidigare inkomster.
Den höga arbetslösheten är en viktig orsak till många människors försämrade ekonomi. Antalet människor i aktiv ålder (20–64 år) som i dag befinner sig utanför arbetskraften, är återkommande arbetslösa, långtidssjuka eller på annat sätt har en långvarig svag förankring i arbetslivet kan beräknas till c:a 1,65 miljoner. Arbetslösheten och den försämrade ekonomin har dock drabbat olika grupper med olika styrka. Många äldre kvinnor och män samt ensamstående föräldrar är överrepresenterade bland dem som har inkomster i närheten av eller under socialbidragsnormen. Ungdomar och invandrare har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden. Också de lågutbildades och arbetshandikappades situation har försämrats i flera avseenden.
Den ökade arbetslösheten har inneburit att många människor som tidigare har kunnat försörja sig nu är beroende av samhällsstöd. Det ökade beroendet och besparingar inom transfereringarna har bidragit till att alltfler närmat sig vad man kan kalla fattigdomsstrecket (här definierat som socialbidragsnormen). Kommunernas kostnader för socialbidrag har ökat dramatiskt. Dess ursprungliga syfte – att vara en tillfällig ekonomisk hjälp – urholkas. Långvarigt socialbidragsberoende blir allt vanligare.
Om alltfler människor står utanför arbetsmarknaden hotas välfärdssystemet. En hög sysselsättning är en förutsättning för ett väl fungerande välfärdssystem. En fortsatt hög arbetslöshet och låga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna kommer med all sannolikhet att öka inkomstspridningen mellan olika grupper. Med ett urholkat välfärdssystem kommer också inslaget av privata försäkringar att öka. Det kommer att finnas en skiljelinje mellan dem som har råd att på privat väg försäkra sig mot t.ex. sjukdom och dem som är hänvisade till låga ersättningsnivåer. Detta kan ytterligare påverka inkomstspridningen.
I Sverige har vi alltfler medborgare vars inkomst befinner sig i närheten av eller under socialbidragsnivå. Alltfler har ett litet konsumtionsutrymme och därmed svårigheter att klara löpande utgifter. (Konsumtionsutrymmet är det utrymme som återstår då basala utgifter betalats. Till basala utgifter räknas livsmedel, boende, barnomsorg och hälso- och sjukvård.) Det finns också en tendens till att de som tidigare hade det bra ställt får ett ytterligare ökat utrymme medan låginkomstgruppernas utrymme minskar.
Om man utgår från socialbidragsnormen eller existensminimum som ett mått på fattigdom, är det naturligtvis fråga om helt andra nivåer än vad som gällde i vårt land för hundra år sedan. Och i ett internationellt perspektiv handlar det om helt andra förutsättningar. Nästan en fjärdedel av jordens befolkning saknar möjligheter att täcka grundläggande mänskliga behov. Svält och undernäring berör 800 miljoner människor. Det är kvinnor och barn i utvecklingsländerna som drabbas värst. Svälten beror inte på brist på mat globalt sett. I dag produceras tillräckligt med mat för att föda världens befolkning. Människor svälter alltså inte i första hand för att det inte finns mat, utan för att de är fattiga.
Regeringen har nyligen överlämnat en skrivelse, ”De fattigas rätt – vårt gemensamma ansvar”, till riksdagen. I skrivelsen diskuteras hur Sverige skall kunna bidra till fattigdomsbekämpning på internationell nivå. ”Fattigdomsbekämpning”, skriver man, ”är ett oumbärligt instrument för att främja fred och global säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter samt en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling.”
Fattigdom i Sverige har inte samma innebörd som fattigdom i ett underutvecklat land. Men vi måste på fullaste allvar lyssna till varningssignalerna. Det handlar om äldre människor som blivit undernärda till följd av besparingar inom äldreomsorgen. Det handlar om den ensamstående mamman som mot sin vilja ställs inför valet att antingen köpa mat eller antibiotika till sina barn.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en kommission som skall analysera faktorerna bakom den ökade inkomstspridningen i samhället enligt vad i motionen anförts om behovet av åtgärder mot de ökade klassklyftorna.
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Marie Engström (v) |