Denna motion innehåller de förslag som så många saknade och efterlyste i budgetpropositionen. Förslag för jobb och tillväxt.
Vår ansats är en helt annan än regeringens. Vi registrerar självfallet också med stor tillfredsställelse att konjunkturen just nu är på väg uppåt. För många enskilda människor kan det innebära en åtminstone tillfällig lättnad. Men enligt vår analys är det inte alls tillräckligt för att verkligen lösa Sveriges ekonomiska problem.
Vår politik handlar om att förändra själva strukturen i svensk ekonomi så att högkonjunkturerna blir högre och längre och lågkonjunkturerna grundare och kortare än med den nuvarande politiken. Det är nämligen det – en högre och uthålligare tillväxt – som krävs för att massarbetslösheten ska besegras.
Den svenska krisen framgår, kanske tydligare än på något annat sätt, av att nästan var tredje svensk i arbetsför ålder inte har arbete. Och att andelen inte ens till sekelskiftet, trots högkonjunkturen, når upp till nivån som gällde i början av 90-talet, när det var borgerlig regering.
För oss är det skäl nog. Sverige behöver en ny kurs.
De framstående liberala ekonomerna J M Keynes i Storbritannien och Bertil Ohlin i Sverige framförde på 1920-talet teorier om hur konjunkturernas svängningar kunde motverkas.
Ämnet känns lika aktuellt idag.
Sverige genomled i början av 1990-talet den djupaste ekonomiska nedgången på flera årtionden – det rörde sig om en kombinerad struktur- och konjunkturkris som dessutom förstärktes av faktorer av engångskaraktär, som nedväxlingen från höginflations- till låginflationssamhälle. De sociala och ekonomiska effekterna var djupgående och förödande. De består till stora delar fortfarande.
Det ter sig för den rationelle djupt otillfredsställande att samhällsbygget ska behöva utsättas för så destruktiva krafter, som en så djup nedgång utlöser.
Men sjuttio år av empiri har tvingat både ekonomer och politiker till en kritisk prövning av teorierna bakom konjunkturpolitiken. Resultatet har för de flesta blivit en mer realistisk inställning. Det är förenat med stora svårigheter att bedriva en framgångsrik anticyklisk politik.
Det har därför talats om ett behov av ”En ny Keynes”. Ibland har den moderna uttolkningen av konjunkturteorin antagits vara, att anticyklisk politik kan bedrivas, men inte på nationell utan på internationell nivå.
I Sverige har Socialdemokraterna varit de som haft svårast att se svagheterna hos keynesianismen och dess praktiska tillämpning över tiden. Där har också förtjusningen över tanken att kunna använda EU för konjunkturpolitik på europeisk nivå varit störst.
Liberal ekonomisk politik i Sverige på 1990-talet har, såsom den kommit till uttryck i Folkpartiets riksdagsmotioner och den borgerliga regeringens finansplaner, bejakat möjligheterna att anpassa finanspolitiken till konjunkturläget, men framför allt framhållit betydelsen av förändringar av ekonomin som är till glädje i både upp- och nedgångar – det som brukar kallas strukturförändringar.
I internationell debatt har de senaste åren uppmärksammats den exceptionellt långa högkonjunkturen i USA och några andra länder. En del har gått så långt att de förutsagt evig högkonjunktur. Andra har påpekat att den typen av förutsägelser kommit under varje högkonjunktur.
I Sverige verkar den socialdemokratiska regeringen ha gripits av den eviga högkonjunkturens förföriska evangelium. Vi liberaler har varnat för tron att den ekonomiska aktivitetens cykliska karaktär skulle ha upphört.
Men det går inte att komma ifrån, att de resultat som uppnåtts i vissa delar av världsekonomin under 1990-talet – låg inflation och hög tillväxt under ett stort antal år i sträck – är intresseväckande och hoppingivande.
Den spännande fråga som infinner sig är denna: Är det möjligt att skapa sådana strukturella förutsättningar för den ekonomiska aktiviteten, att svackorna kan begränsas kraftigt?
En uppenbar iakttagelse – som den svenska socialdemokratiska regeringen dock tycks ha missat – är att den uthålliga tillväxten kommit i länder med en dynamisk struktur på sina ekonomier: avreglerade, konkurrensutsatta, alltmer globaliserade.
Vi tror att det finns viktiga lärdomar att dra av detta. Den konjunkturuppgång som Sverige nu är inne i kommer att bli kraftigare än den i slutet av 1980-talet därför att några strukturproblem åtgärdats: sjukfrånvaron, de extrema marginaleffekterna, inflationsförväntningarna, EU-relationen etc.
Men vår övertygelse är att uppgången kan bli ännu starkare – och en kommande nedgång mindre allvarlig – om ytterligare strukturproblem nu åtgärdas.
Sverige lider fortfarande av ett för dåligt företagsklimat, en för hårt reglerad arbetsmarknad, en illa fungerande lönebildning och ett för högt skattetryck.
Men det är en inspirerande tanke att de förödande konsekvenserna av en ekonomisk depression skulle kunna undvikas om ekonomin gavs en mer öppen och dynamisk utformning i kombination med stabila spelregler. För oss står det under alla förhållanden helt klart att nedgångarna i Sverige hade varit mindre allvarliga och uppgångarna kraftigare om vi svenskar tidigare och mer kraftfullt åtgärdat våra strukturproblem. För framtiden finns det därför all anledning att omedelbart ta itu med de strukturella problem som fortfarande präglar svensk ekonomi.
Det alternativ vi redogör för i denna motion syftar till en tillväxt som är både större och uthålligare än den som Socialdemokraterna kan åstadkomma. En uthållig tillväxt skapas genom bra och stabila företagarvillkor, genom en politik för social sammanhållning, genom öppenhet mot omvärlden och genom hänsyn till naturens villkor.
Det är det vi menar med att Sverige behöver en ny kurs.
Folkpartiet liberalerna söker väljarnas mandat för några viktiga kursomläggningar i svensk ekonomisk politik.
Vi vill göra Sverige företagsammare.
Vi vill göra Sverige mer rustat för global konkurrens – det handlar om bättre skolor, bättre lönebildning, mer forskning, valutasamarbete, fler avregleringar etc.
Vi vill också i den ekonomiska politiken motverka segregation och nya klassklyftor därför att vi är övertygade om att ett välfärdssamhälle, rätt utformat, har större dynamik och växtkraft.
Vi vill sänka skattetrycket genom att renodla den offentliga sektorns uppgifter – det finns t ex mycket socialistisk näringspolitik kvar att rensa bort.
Vi vill säkerställa att tillväxten sker i former som värnar, inte hotar, naturen.
Mot den bakgrunden är vi starkt kritiska till det som skett hittills under mandatperioden.
Mängder av företagsfientliga beslut har fattats (högre arbetsgivaravgifter, krångligare arbetsrätt, orimliga momsregler, värnskatt och förlängd värnskatt, dubbelbeskattning, skatt på industrilokaler etc).
Ingenting positivt har gjorts för lönebildningen – tvärtom fortsätter regeringen den förödande kombination av retorik om parternas ansvar och hot om lagstiftning som redan förstört så mycket i svensk lönebildningshistoria. Det senaste exemplet är arbetstiderna.
Skatterna har höjts mycket kraftigt.
Den kommunala förnyelsen, t ex den viktiga koncentrationen på kärnområdena, har avbrutits. Konkurrensutsättning av offentliga verksamheter har blivit mindre vanligt. En av de viktigaste åtgärderna – att sälja ut kommunala bolag – har delvis omöjliggjorts genom lagstiftning.
EMU har inte bara fått nej utan ett hårt nej. Den svenska handlingsfriheten har beskurits kraftigt genom den socialdemokratiska linjen.
Många år av samsyn mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna i energipolitiken har brutits genom det politiskt betingade beslutet om en forcerad stängning av Barsebäcksverket.
Listan kan göras längre, men den räcker för att förklara varför vi arbetar för att Sveriges riksdag ska få en annan majoritet efter 1998 års val.
Jobben, vården och skolan. Det är frågor som griper in i så gott som alla människors vardag. Det är också de områden där den socialdemokratiska politikens misslyckanden är som mest tydliga.
Trots att konjunkturen ljusnar slår arbetslösheten rekord i år. Sysselsättningen är den lägsta som uppmätts under 1990-talet. Nyföretagandet sjunker. Medan regeringen talar om ”skördetid” och ”sju feta år” står 70.000 människor i kö till vården och nästan tio gånger så många står i kö till arbetsförmedlingarna. Trots att riksdagen fattat beslut om nya miljarder till kommunerna för i år och nästa år slår skolfolk (t ex Thomas Johansson, ordförande i LR, på DN Debatt 1/10) larm om att nästan inga kommuner planerar att tillföra skolan resurser för att hejda förfallet.
Om regeringens prognoser för arbetsmarknadsläget 1997–98 slår in kommer den öppna arbetslösheten i genomsnitt under mandatperioden att vara 7,9 procent. Under den borgerliga mandatperioden var motsvarande genomsnitt 7,2 procent. Skillnaden motsvarar ca 30.000 fler personer i öppen arbetslöshet.
Än värre är utvecklingen av antalet sysselsatta. Den andel av befolkningen i s k arbetsför ålder som har arbete sjunker stadigt. I genomsnitt var det relativa sysselsättningstalet under perioden 1992–94 73,6 procent. Genomsnittet för åren 1995–98 beräknas till 71,4 procent. Skillnaden motsvarar ca 100.000 färre sysselsatta personer. Inte ens till sekelskiftet räknar regeringen med att nå upp till samma sysselsättningsgrad som under den borgerliga regeringens tid. Det är en minskning med nästan tio procentenheter på ett decennium. Allt färre människor har arbete och allt färre människor kan försörja sig själva.
Vi noterar att rubriken ”politiska prioriteringar” numera utgått från finansplanen. När valfebern griper omkring sig verkar s-politiken inriktas på att försöka tillfredsställa alla intressen samtidigt.
Folkpartiet håller fast vid sina prioriteringar: jobben, vården och skolan.
Den överordnade uppgiften är att skapa förutsättningar för bättre ekonomisk utveckling och fler jobb i näringslivet. Bara därigenom kan massarbetslösheten knäckas. Bara därigenom kan uthålliga resurser skapas för kunskapsbejakande skolor och en värdig vård och omsorg.
Vi föreslår därför omedelbara insatser för fler jobb genom företagande.
Folkpartiet föreslår att arbetsgivaravgifterna sänks med drygt 18 miljarder kronor redan 1998. Det motsvarar nära sex procentenheter om hela sänkningen riktas mot den sektor av ekonomin där potentialen för nya jobb bedöms vara som störst – den privata tjänstesektorn. Aktuella forskningsrön tyder på att sänkningen kan förväntas resultera i minst 70.000 nya jobb, under förutsättning att sänkningen – precis som vi föreslår – finansieras genom lägre offentliga utgifter. Avgifterna för egenföretagarna skall naturligtvis sänkas i motsvarande grad.
Sammantaget vill vi sänka skatterna med nästan 30 miljarder kronor nästa år. Därtill kommer en sänkning av inkomstskatten med ca 10 miljarder kronor som motsvaras av höjda försäkringspremier inom arbetslöshetsförsäkringen och därför mest har karaktären av växling. Skattesänkningarna är i princip nästan helt koncentrerade på att skapa förutsättningar för fler jobb. Ungefär 23 miljarder kronor avser lägre skatt på arbete. Resten avser bl a skattesänkningar för att förbättra försörjningen med riskkapital.
Tabell 2.1
Omedelbara insatser för jobben (miljarder kronor)
Omedelbara insatser för jobben |
27 |
Sänkta arbetsgivaravgifter |
18,3 |
* nära 6 procentenheter lägre i privat tjänstesektor |
17,5 |
* nära 6 procentenheter lägre egenavgifter för småföretagare |
0,4 |
* helt slopade arbetsgivaravgifter för vissa hushållstjänster |
0,4 |
”Hälften kvar” |
5 |
Summa lägre skatt på arbete |
23,3 |
|
|
Andra skattesänkningar för jobben |
3,8 |
*sänkt skatt på sparande (budgeteffekt 1999 på 2 mdkr) |
|
*höjt avdrag för pensionssparande (budgeteffekt 1999 1 mdkr) |
|
Avskaffad dubbelbeskattning |
3 |
Lägre skatt fåmansbolag, momsbet.tid, vinstandelar |
0,8 |
Vår ekonomisk-politiska strategi kan sammanfattas med orden: jobb genom företagande. Vi brukar säga att Sverige inte behöver högre skatter utan fler skattebetalare. Landstingsförbundets kalkyler från i våras som visade att landstingens del av de extra statsbidragen för 1997 precis motsvarade bortfallet genom fallande skatteintäkter illustrerar tydligt sambandet mellan jobb–skatteintäkter–resurser för vård. Motsvarande gäller naturligtvis för primärkommunerna och skolan.
De växande vårdköerna, oro över skakiga pensioner och brister i äldreomsorgen, skolornas förfall och högarna av ouppklarade brott bottnar alla i ett sviktande skatteunderlag. Därför är fler jobb nyckeln till en ljusare vardag och tillförlitlig välfärd.
Sedan regeringen tillträdde har 74 000 offentliganställda förlorat sina jobb enligt beräkningar i finansplanen. När det gäller vårdjobben talar regeringen med kluven tunga. I finansplanen heter det att ”Regeringen har sedan den tillträdde konsekvent prioriterat skolan, vården och omsorgen”. I budgetens bilaga 4 står att läsa vad denna prioritering har inneburit: ”Under perioden 1992 till 1994 var det främst antalet sysselsatta inom förvaltningen som minskade, men under senare år är det framförallt antalet sysselsatta inom vård och omsorg som minskat.”
Denna utveckling måste stoppas. Folkpartiet anser inte att bristerna i vården kan vänta på lösning till sekelskiftet. Regeringens förslag om ytterligare 4 miljarder kronor årligen åren 1999–2000 är nödvändigt, men vården behöver tillskott nu. Vi föreslår därför att sjukvården tillförs medel från sjukförsäkringen genom s k finansiell samordning samt att ett särskilt statsbidrag införs. Därutöver krävs mycket medvetna prioriteringar av kärnverksamheterna i kommuner och landsting. Det låter som en självklarhet, men är tyvärr långt ifrån verklighet. 1995 tvingades skattebetalarna pumpa in 2,2 miljarder kronor i kommunernas förlustbolag. Det motsvarar ungefär 12.000 platser på sjukhem, eller knappt 10.000 lärartjänster.
Framförallt måste Sverige växlas in på en bana för högre tillväxt. Fler människor måste komma i arbete och bidra till välfärden. Med en politik som leder till t ex en procentenhets högre tillväxt årligen har kommuner och landsting mellan 50 och 60 miljarder mer till sitt förfogande under tiden fram till år 2005.
Till skillnad från regeringen har Folkpartiet en politik som gör en sådan utveckling sannolik. Det behövs en ny kurs – för Sveriges skull.
Folkpartiet vill skapa förutsättningar för en dynamisk samhällsekonomi, med växande näringsliv och sysselsättning. Då måste samhällets spelregler och attityder i högre grad präglas av förståelse för de motiv som driver människor och företag att utvecklas.
Om hundratusentals nya jobb skall tillkomma, måste Sverige bli ett mer attraktivt land att investera i.
Följande hörnstenar utgör grunden i ett liberalt program för ekonomisk tillväxt och fler nya jobb.
Att sänka skatten på jobben.
Att minska krångel och byråkrati för företagarna.
Att lösa ”svenska långbänkar”, bl a inom lönebildning, energipolitiken och socialförsäkringssystemen.
Att ta tillvara internationaliseringens möjligheter, bl a genom att Sverige går med i EMU.
Att sikta mot kunskapstoppen.
Sverige har ett av världens högsta skattetryck och det högsta skatteuttaget på arbete bland jämförbara länder. Både skatternas nivå och deras utformning bidrar till att hämma människors vilja – och praktiska möjligheter – att starta och driva företag. Vi har aldrig kunnat förstå hur nästan alla är överens om att varje enskild skatt är snedvridande samtidigt som många påstår att summan av alla skatter inte är snedvridande! Vi anser att den svenska erfarenheten stöder en åsikt vi framfört länge: att ett samlat skatteuttag över 50 procent är oförenligt med en dynamisk och växande ekonomi.
Viktigast är att sänka de skatter som är mest skadliga för tillväxt och sysselsättning. Det gäller skatten på arbete och skatten på riskkapital. Folkpartiet vill sänka skatterna med nära 30 miljarder kronor – ännu mer om ”växlingen” mellan sänkt inkomstskatt och höjd försäkringspremie i a-kassan räknas in. Fortsatta sänkningar av skattetrycket utöver vad som omedelbart behövs för jobben bör inriktas på lägre skatter för låg- och medelinkomsttagare. Enligt regeringens kalkyler finns vid sekelskiftet ett ”utrymme” på 20 miljarder kronor. Om detta utrymme skulle komma att realiseras, vilket är mer sannolikt och kan ske tidigare med vår politik, anser vi att huvuddelen bör användas till skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare. Med detta utrymme inräknat skulle våra samlade skattesänkningar under perioden vara uppemot 50 miljarder kronor.
Vi föreslår också en omfattande reformering av socialförsäkringarna. Pensionssystem, sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring reformeras i detta förslag till en allmän trygghetsförsäkring med ”raka rör” mellan utgående förmån och inbetald försäkringspremie. Detta innebär en kraftig minskning av skattekilen och det samlade skattetrycket på ca 4,5 procentenheter.
Inräknat alla våra förslag torde vi kring sekelskiftet ha nått ner till ett skattetryck kring 46 %.
Det höga skattetrycket i dagens Sverige för oundvikligen med sig en hög skattebelastning på de stora och breda skattebaserna, dvs de inkomstskikt där majoriteten av befolkningen befinner sig. Sverige är det land bland industriländerna som har det lägsta grundavdraget och en av de högsta inledande skattesatserna. Det innebär att små inkomster beskattas hårdare i Sverige än i jämförbara länder. Det är viktigt att skattesänkningarna genomförs på ett sätt som leder till minskade marginaleffekter för i synnerhet barnfamiljerna. Idag har många av dem – genom en kombination av höga inkomstskatter, avtrappningsregler i bostadsbidragen, differentierade dagistaxor m.m. – totala marginaleffekter på upp till 80 procent. De är fast i den s k fattigdomsfällan och har mycket små möjligheter att påverka sin ekonomi genom egna beslut och initiativ. Det vill vi ändra på.
Folkpartiet föreslår en omedelbar sänkning av arbetsgivaravgifterna. Eftersom vi bedömer att den största potentialen för nyföretagande finns i den privata tjänstesektorn anser vi att hela sänkningen på drygt 18 miljarder kronor bör riktas mot denna del av ekonomin. Det är också i den privata tjänsteproduktionen som de höga skatterna bedöms ställa till med störst skada för jobben. Vårt förslag innebär att arbetsgivaravgifterna kan sänkas i tjänstesektorn med ca sex procentenheter, från ca 33 procent till ca 27 procent. Det gäller självfallet också egenföretagarnas egenavgifter. En sänkning i denna storleksordning bedöms enligt en studie inom OECD ge upphov till minst 70.000 nya jobb! Aktuella forskningsrön bekräftar alltså att sänkta skatter på arbete är den bästa vägen att stimulera till fler arbeten.
Den politik som förts sedan 1994 har varit förödande för företagandet. Höjda arbetsgivaravgifter, höjd skatt på fåmansbolag, dubbelbeskattning på aktier, förtida momsinbetalning, höjd förmögenhetsskatt, förlängd sjuklöneperiod osv. Listan på företagarfientliga skatter kan göras lång. Halvhjärtade återställare kompenserar inte på långa vägar för de försämringar som genomförts. Att den förlängda sjuklöneperioden nu tas tillbaka är naturligtvis positivt, men tekniken för att ”förbättra” manar inte till efterföljd. Med sådan teknik uppnås förbättringar genom att nyss beslutade försämringar upphävs. Samtidigt avslöjar ”fram-och-tillbaka-politiken” att småföretagsamhetens villkor är och förblir regeringspartiets blinda fläck.
Våra skattesänkningar är finansierade, bland annat genom minskade selektiva företagsstöd med ca 11 miljarder. De selektiva stöden snedvrider konkurrensen inom branscher och ofta är det småföretagen som drabbas när konkurrenten på orten plötsligt kommer i åtnjutande av någon form av offentligt stöd.
Det höga skatteuttaget för privata tjänster riktade till hushållen har i praktiken lagt en död hand över den vita marknaden för t ex barnpassning, städning, trädgårdsskötsel m.m. När inkomstskatter, arbetsgivaravgifter och moms ska läggas på priset blir det så högt att få anser sig ha råd att köpa privata tjänster. I många fall måste man arbeta sex, sju timmar eller mer för att kunna köpa en timmes arbete.
Folkpartiet föreslår därför att arbetsgivaravgifterna för s k hushållsnära tjänster slopas helt, under en fyraårig försöksperiod, för att stimulera nyföretagandet inom denna sektor. Tillsammans med vårt förslag om införande av s k servicecheckar, som underlättar för köpare som vill vara hederliga, bör detta innebära att den vita marknaden för hushållsnära tjänster kan växa avsevärt. (Se vår motion om servicecheckar.)
Reglerna för momsinbetalning bör ändras. Dagens regler för betalning av mervärdesskatt innebär att företagaren inte alltid hinner få betalt från sina kunder innan den mervärdesskatt han/hon debiterat för statens räkning skall redovisas och betalas in. Detta har lett till stora likviditetsproblem i många företag, högre kostnader och ökad administration. Folkpartiet anser att det borde vara en grundläggande princip att reglerna utformas på ett sådant sätt att företagen inte behöver betala in skatten innan betalningen erhållits. Detta bör kunna lösas smidigt inom ramen för en ändrad utformning av det s k skattekontot. Regeringen bör snarast förelägga riksdagen ett sådant förslag.
Skattevillkoren för fåmansbolagen måste förbättras. De har i decennier diskriminerats jämfört med de börsnoterade företagen. Regelverket upplevs på goda grunder som orättvist och snårigt. De s k 3:12 reglerna , som innebär att fåmansbolagen träffas av strängare skatteregler när det gäller reavinster och skatt på utdelningen måste åtgärdas.
En lösning som för närvarande diskuteras i Holland är att all utdelning i fåmansbolaget – efter det att ägaren tagit ut en lön motsvarande ungefär vad en anställd i branschen tjänar – beskattas som kapitalinkomst. Vi tycker att förslaget är värt att pröva också i Sverige. En sådan regel skulle kunna införas omgående, i avvaktan på en mer grundlig översyn av hela regelverket för fåmansbolagen.
De små företagens och de nya företagens kapitalförsörjning är en ständig källa till problem. I synnerhet gäller detta riskkapital för mindre tillväxtföretag. En viktig orsak är att Sverige saknar en väl fungerande marknad för privat riskkapital. Olika försök har gjorts att kompensera detta med hjälp av offentliga satsningar, utan någon större framgång. Den viktigaste åtgärden är att avskaffa dubbelbeskattningen på aktier. Dessutom måste skatten på risksparande (förmögenhetsskatten) sänkas och på sikt avskaffas.
Vi vill också utreda lättnader i bolagsskatten för tillväxtföretag. För nya snabbväxande företag borde möjligheterna att använda egna vinstmedel för expansionen kunna öka. Idag bromsas ofta denna möjlighet av stora skattebetalningar. En utredning bör syna om inte företag kunde få uppskov med bolagsskatten så länge ägaren avstår från utdelning och vinsten således helt återinvesteras i företaget.
Utformningen av skattereglerna för tjänstebilar har blivit mycket olycklig. Det visar sig att reglerna varken är lämpliga från miljösynpunkt, eftersom skatten när tjänstebil är löneförmån i alltför hög grad tas ut som ett fast belopp oberoende av körsträcka, eller från synpunkten att bilen för många yrkesutövare är en ”arbetslokal”. Vi anser att reglerna måste göras om och begär ett förslag från regeringen som utgår från ovan nämnda synpunkter.
En naturlig del i ett dynamiskt näringsliv är att företag både föds och dör. Genom konkurser avvecklas olönsamma företag och kapitalet kan lösgöras och användas någonstans där man får mer nytta för pengarna. Tyvärr händer det också att i grund och botten livskraftiga företag tvingas i konkurs helt i onödan. Genom att förändra förmånsrättsordningen vill vi ge kreditinstituten ett starkare intresse att medverka till rekonstruktion snarare än konkurs.
Många mindre företag upplever administrationen kring den egna verksamheten som alltför omfattande. Regler, förordningar, deklarationer och ständigt ökande krav på uppgiftslämnande till myndigheter ställer stora krav på kunskaper hos företagaren. Det omfattande uppgiftslämnandet och redovisandet kan också lätt uppfattas som ett slags misstroende mot företagarna.
Vi vill tillsätta en ny Förenklingskommission – med uppgift att granska, slopa eller förenkla varje blankett som företagare är skyldiga att fylla i. En förutsättning för att den skall lyckas är att kommissionens arbete ges en väsentligt högre politisk prioritet än vad som tidigare varit fallet. När regeringens småföretagardelegation velat få förslag på förenklingar från departementen har flera, bl a Finansdepartementet, inte ens brytt sig om att svara!
Sverige behöver fler entreprenörer och växande företag. Då måste det också bli lättare att ”bli sin egen”.
Den avskräckande effekten av omfattande administrativt arbete, myndighetskontakter m.m ska inte underskattas när det gäller unga människors vilja att välja eget företagande framför anställning.
Många goda företagsidéer stupar på att skattemyndigheten inte beviljar F-skattsedel. Kriterierna för avslag på en ansökan sammanfaller dessvärre med kännetecknen på en enmansföretagare i tjänstesektorn. Man bör t ex inte ha varit anställd hos uppdragsgivaren tidigare, man bör inte bedriva verksamhet av ”allmän karaktär”, man får inte använda uppdragsgivarens utrustning, osv. Regeringen flaggar i höstbudgeten för någon form av översyn. Den har nyligen resulterat i en lagrådsremiss, där de konkreta förslagen till förbättringar dessvärre lyser med sin frånvaro.
Folkpartiet anser att det vore mycket enkelt att låta människor själva avgöra om de bedriver näringsverksamhet eller är uppdragstagare. Alla som vill ha F-skattsedel borde få en, såvida de inte har näringsförbud. Konstigare än så bör det inte vara. Varför skall skattemyndigheten överpröva affärsidéerna?
Omkring en kvarts miljon människor, fler kvinnor än män, arbetar hemifrån mer eller mindre regelbundet. Många egenföretagare har hemmet som arbetsplats. Utvecklingen av informationstekniken gör detta val allt lättare och rationellare. I skattesystemet finns emellertid ett antal regler som försvårar för företagare att driva verksamheten från den egna bostaden, i synnerhet om man bor i egethem. Mer än halva ytan i bostaden måste användas för företaget för att den ska anses vara näringsfastighet. Annars får endast kostnader som uppkommit särskilt på grund av verksamheten dras av i företaget, alla andra slags utgifter anses ha uppkommit ändå. Folkpartiet anser att möjligheterna till avdrag behöver förbättras och anpassas till det nya företagandets behov. Reglerna behöver därför ses över.
Mycket av dagens regelverk är illa anpassat till den moderna tjänsteföretagarens verklighet. Skatte- och deklarationsregler är i stor utsträckning formade efter kapital- och materialintensiva tillverkande företag. Bland de nya entreprenörerna är det många som säljer framförallt sin tid och sitt kunnande, och som har ganska små omkostnader. Vi anser att de bör kunna välja att avge en förenklad företagardeklaration, precis som en löntagare kan välja förenklad självdeklaration.
Om fler människor skall vilja ta steget till eget företagande får de inte mötas av en mur av byråkrati. Det måste vara vars och ens egen ambition och förmåga som avgör om man lyckas, inte om man klarar att forcera byråkratin. I dag kan framkörningssträckan till eget företagande vara lång. Rader av blanketter skall beställas och fyllas i, myndigheter kontaktas – väntan på besked om tillstånd kan bli lång.
Lika smidigt som det är att gå in på posten och hämta ett kuvert för ”Postens-flytt-kom-ihåg”, lika lätt borde det vara för en blivande entreprenör att gå till skattekontoret och hämta ”Starta-eget-boxen”. Den skulle t ex kunna innehålla en beställningskupong för F-skattsedel, en begriplig informationsskrift om regler för beskattning, en förenklad företagardeklaration, en enkel kassabok och instruktioner för redovisning. Folkpartiet har tagit fram en sådan ”Starta-eget-box”.
Egenföretagare betalar avgifter till socialförsäkringssystemen som alla andra, men är inte berättigade till förmåner på samma villkor. Reglerna varierar också beroende på företagsform för verksamheten. Den som driver aktiebolag har i ett uppbyggnadsskede t ex sämre inkomstskydd mot sjukdom än den som driver handelsbolag eller enskild firma. De senare har möjlighet att under de första åren, då inkomsten vanligvis är mycket låg, erhålla en ersättning grundad på en fiktiv inkomst, motsvarande ungefär vad en anställd skulle ha fått. Denna möjlighet finns inte för den som startar aktiebolag.
För anställda beräknas ersättning i sjuk- och föräldraförsäkringen på inkomsten utslagen på årsarbetstiden, dvs 260 dagar per år. Egenföretagaren däremot får sin dagersättning beräknad på årets 365 dagar, dvs ett lägre belopp.
Dessa och andra diskriminerande regler i socialförsäkringssystemet behöver ses över. Den som vill ta steget till eget företagande ska självfallet inte få en sämre trygghet än andra.
Arbetsmarknaden håller på att förändras. En allt större del av de nytillkommande jobben är inte fasta anställningar utan olika former av ”visstidsanställningar”. Det kan röra sig om projektanställningar, tidsbegränsade uppdrag och liknande. Denna utveckling rymmer både positiva och negativa inslag.
Negativt är att det hårda regelverket på arbetsmarknaden tvingar fram ”lösare” anställningsformer. I t ex ett land som Spanien med en traditionellt hård arbetsmarknadsreglering har man tvingats öppna för lösare anställningsförhållanden. Denna temporära anställningsform har blivit helt dominerande vid nyanställning. I Sverige har andelen tillfälligt anställda ökat, särskilt efter 1994. Hittills under 1997 rör det sig om drygt 15 procent av de nya arbetstillfällena, vilket kan jämföras med ca 10 procent år 1990. Konsekvensen av mycket höga ”trygghetskrav” blir paradoxalt nog ingen trygghet alls för många.
De mer tillfälliga anställningsformerna är också till en del en naturlig följd av samhällsutvecklingen. Människor kommer förmodligen i framtiden att byta arbete flera gånger i livet och t ex vara ”sin egen” under vissa perioder. De säljer i större utsträckning sin egen kompetens och tid. Fler kommer att arbeta hemifrån mot olika uppdragsgivare, etc. För dem är ”trygghetskraven”, lagstiftning som reglerar arbetstider, övertid och semesterrätt inte relevanta. Mycket av det regelverk som omgärdar arbete och företagande, inte bara arbetsmarknadslagstiftningen, bromsar i praktiken denna positiva utveckling. Regelverket måste anpassas till den nya arbetsmarknaden.
Ett första steg i anpassningen till en modern arbetsmarknad är att reglerna i LAS och MBL återgår till vad som gällde under den borgerliga regeringsperioden. Det innebär bl a att turordningsreglerna ändras så att arbetsgivaren kan undanta två personer i varje turordningskrets, att fackets vetorätt vid entreprenader slopas och att det inte blir tillåtet att sätta enmansföretagare i blockad. Det innebär också att möjligheterna att provanställa personal förlängs till tolv månader och reglerna för visstidsanställningar mjukas upp. De små förändringar regeringen beslutat om i denna riktning är inte tillräckliga.
Dessutom behövs en ny parlamentarisk arbetsrättsutredning, som grundligt analyserar arbetsmarknadslagstiftningens inverkan på lönebildningen liksom behovet av ytterligare förenklingar för småföretagen och ytterligare avregleringar.
Som en röd tråd går genom regeringens finansplan insikten att lönebildningen måste förbättras om antalet jobb skall öka rejält och arbetslösheten minska. Desto mer anmärkningsvärt och klandervärt är det att regeringen bara antagit att detta sker utan att ha föreslagit några åtgärder. Självfallet skall regeringen inte direkt ingripa i lönebildningen utan skapa gynnsamma förutsättningar. Vi anser att en återgång till skattereformens principer om ”hälften kvar” skulle ha gynnsamma effekter på lönebildningen. Likaså skulle en reformering av arbetslöshetsförsäkringen med högre egna försäkringspremier och en s k bortre parentes verka i samma riktning. Våra förslag om en förstärkt medlingsfunktion kan också bidraga. Vi konstaterar också att våra förslag till reformeringar inom arbetsrätten skulle bidra till att skapa en bättre maktbalans mellan parterna på arbetsmarknaden, vilket skulle underlätta lönebildningen.
Den energipolitik som regeringen för är skadlig. Den är skadlig för samhällsekonomin, skadlig för miljön, skadlig för välfärden, skadlig för de offentliga finanserna. Den försämrar Sveriges internationella rykte som investeringsland.
Energiöverenskommelsen har skapat stor osäkerhet kring energiförsörjningen och ökat misstron i en tid när Sverige är i akut behov av mer investeringar och nya jobb. Den innebär också att tidigare samförstånd och majoriteter har övergivits. Energifrågan får inte tillåtas bli ett evigt inrikespolitiskt trätoämne, som splittrar nationen. Risken är emellertid stor att det nu aktuella beslutet befäster just detta. Vi är övertygade om att det skulle gå att finna andra överenskommelser som samlar en majoritet av befolkningen, företrädare för näringsliv och arbetsmarknadsorganisationer. Folkpartiet håller fast vid 1991 års breda energipolitiska uppgörelse.
Regeringen har ännu inte redovisat några beräkningar av kostnaderna för samhällsekonomin, de offentliga finanserna eller de enskilda hushållen av den beslutade snabbstängningen av Barsebäck. Vi anser detta vara en allvarlig brist. De totala kostnaderna har av flera bedömare uppskattats till 20–30 miljarder kronor. Väsentligt högre belopp beräknas av andra. De långsiktiga negativa effekterna på Sveriges industristruktur och av ett försämrat investeringsklimat kan bli betydande.
Folkpartiet har formulerat målen för energipolitiken så här:
Det svenska energisystemet bör successivt ställas om så att det blir ekologiskt hållbart. Vårt långsiktiga mål är att såväl fossilt bränsle som kärnkraft fasas ut ur energisystemet och ersätts av ekologiskt hållbara energikällor. Sverige ska genom egna aktiva insatser och tillsammans med andra EU-länder verka för säkrare kärnkraft i Öst- och Centraleuropa.
Omställningen av energisystemet måste ske med hänsyn taget till Sveriges behov av tillväxt och ökad sysselsättning. Trots att konjunkturen nu ser ut att förbättras är de långsiktiga tillväxtförutsättningarna för Sverige fortfarande dåliga. Ett skäl till detta är osäkerheten kring energiförsörjningen. En långsiktig energipolitik som syftar till en successiv omställning av energisystemet är därför att föredra framför kortsiktiga beslut på partipolitiska grunder.
Folkpartiet anser att det ligger i Sveriges intresse att vara med i det tredje steget i den ekonomiska och monetära unionen (EMU) från starten 1999. Socialdemokraternas ställningstagande – att Sverige skall säga nej från starten för att se hur det går för andra länder och därefter möjligen gå med – innebär både politiska och ekonomiska kostnader.
De politiska kostnaderna för ett utanförskap är oomtvistade. Det blir svårare att vinna gehör för svenska intressen, t ex i fråga om utvidgningen, om miljöskatter, om bekämpning av internationell brottslighet, om Sverige sitter på åskådarplats när integrationen inom EU fördjupas.
De ekonomiska kostnaderna är likaså betydande. Högre räntor, större svårigheter för mindre företag att konkurrera i andra EU-länder, avsevärda kostnader för storföretag och finansiella företag för att räkna och redovisa i dubbla valutor, m.m. Den räntenedgång som skett de senaste veckorna efter indikationer på att labourregeringen överväger ett mer positivt beslut om EMU och bedömningen att Sverige, och kanske Danmark, inte då kan stå utanför illustrerar tydligt några av de positiva effekterna av ett deltagande.
De s k konvergenskriterierna för deltagande i den ekonomiska och monetära unionen (EMU) innebär sunda offentliga finanser, låg ränta och inflation samt stabil växelkurs. Det sistnämnda tolkas av det stora flertalet EU-länder som deltagande i växelkurssamarbetet ERM, medan Sverige hävdar att det är faktisk stabilitet som krävs, inte formellt deltagande i ERM. Vad gäller statsskuldskriteriet tycks den tolkningen gälla att det är tillräckligt med en sjunkande skuldkvot även om nivån överstiger 60 procent. Folkpartiet stöder regeringens tolkning av kriterierna, vilket innebär att Sverige uppfyller kraven för deltagande från starten 1.1.99.
Vi anser således att Sverige bör sträva efter att delta i EMU från starten 1999 och har medverkat till en flerpartiuppgörelse om Riksbankens ställning så att den i sig önskvärda och av EU föreskrivna självständigheten realiseras.
Alla – oavsett inkomst och livssituation – ska ha rätt till god vård och omsorg. Det är ett grundläggande krav i ett liberalt välfärdssamhälle. En väl utbyggd vård angår alla människor, inte bara de sjuka. I något skede av livet blir alla beroende av att vården fungerar bra – och det gör den fortfarande till stora delar. Men kristecknen blir fler och fler.
Folkpartiet vill fokusera på de tre områden där den socialdemokratiska politikens misslyckanden blivit som mest uppenbara.
Det första gäller hur vi behandlar våra gamla. Inom äldreomsorgen blir bristerna alltmer uppenbara. Alltför många tvingas ligga i ensamhet, utan omvårdnad. Alltför många har ont utan att någon hinner lindra deras plågor. Trots att antalet gamla människor har ökat, är det 60.000 färre som får hemtjänst nu än för några år sedan. På de gamla långvårdssjukhusen, nu i Ädelreformen omdöpta till sjukhem, tvingas tusentals människor dela rum med andra som de inte känner.
Det andra är de växande köerna. Länge var årslånga köer till viktiga operationer och behandlingar ett normalt inslag i vården. Under de borgerliga regeringsåren blev väntetider på mer än tre månader en sällsynthet. Efter drygt tre år med socialdemokratisk politik i regeringen och i 25 av 26 landsting är köerna i vården tillbaka. Detta är ett gigantiskt misslyckande. 70.000 människor står i kö. 13.000 av dem har väntat i mer än tre månader.
Mot denna bakgrund är regeringens svala intresse för att korta vårdköerna genom samverkan mellan vården och försäkringskassan obegripligt! Folkpartiet anser att ungefär 1 miljard kronor av försäkringskassemedel omedelbart bör kunna användas inom sjukvården för att korta köerna. Beloppet kan fördubblas på 1–2 år. Att döma av den försöksverksamhet som skett är detta en ren vinst, inte bara för köande patienter utan också för de samlade offentliga finanserna.
Det tredje gäller det framtida finansieringsproblemet, eller det s k vårdgapet, skillnaden mellan framtida behov och resurser. Enligt HSU 2000 växer vårdgapet, främst därför att antalet invånare över 80 år kommer att öka med 83.000 till år 2010.
Mot bakgrund av hur regeringen har bedrivit den ekonomiska politiken anser Folkpartiet att de extra pengarna, 4 miljarder kronor årligen till och med år 2000, behövs. De krävs dels för att hejda uppsägningarna av personal, dels för att förbättra kvaliteten inom vården och omsorgen. Men det är uppenbart att ytterligare insatser därutöver krävs för att åstadkomma en värdig vård. Dessa måste koncentreras på att åstadkomma ett växande skatteunderlag i kommunerna. Dessutom krävs förmåga till omprioriteringar och nytänkande.
Den vårdgaranti som infördes av den borgerliga regeringen syftade till att fokusera köproblemen, och fick precis den avsedda effekten. Folkpartiet kommer aldrig att acceptera det onödiga lidande som tiotusentals människor tvingas utstå bara därför de inte får den operation de behöver. Vi vill ha en ny och bättre vårdgaranti. En vårdgaranti är en av de viktigaste metoderna för att åstadkomma nytänkande och prioriteringar i vården.
Folkpartiet anser också att den s k FINSAM-modellen – som innebär att sjukvården tillförs pengar från sjukförsäkringen för att korta köer i vården – bör införas i hela landet. När alternativen står mellan att betala ut ca 100.000 kronor i sjukpenning under ett antal månaders sjukskrivning och att betala ca 20.000 för en operation, så vinner både individen och samhällsekonomin på det senare alternativet. Försöksverksamheterna visar att ett riks-FINSAM skulle kunna tillföra vården 1 miljard kronor omedelbart och det dubbla inom 1–2 år. Såväl statsministern som finansministern har i riksdagsdebatter visat sig förvånansvärt okunniga om detta grepp för att korta vårdköerna utan att öka de offentliga utgifterna.
Enligt Landstingsförbundet har i genomsnitt 1.000 vård- och omsorgsanställda fått lämna jobbet för gott varje månad under flera års tid. Denna utveckling måste hejdas om äldreomsorgen ska kunna präglas av värdighet och omtanke. Folkpartiet har presenterat flera förslag om hur detta kan bli möjligt.
Frågan om prioriteringar rör inte bara de extra medel regeringen planerar att skjuta till. De resurser som kommuner och landsting redan förfogar över idag måste också tydligt koncentreras till kärnverksamheterna – vård, omsorg och skola. Det kan låta som en självklarhet, men är långt ifrån verklighet. Varje år förs stora summor över från skattebetalarna till de kommunala förlustbolagen. Under 1995 försvann 2,2 miljarder kronor in i förlustbolagen – detta motsvarar ca 11.000 platser på ett sjukhem! Folkpartiet anser att de kommunala bolagen successivt måste avvecklas. Det finns flera goda skäl till detta. (Se vår motion om de kommunala bolagen.) Det omfattande slöseriet med skattepengar är ett av dem.
Fler entreprenörer, och en konsekvent konkurrensutsättning av kommunala verksamheter, kan frigöra betydande belopp. All erfarenhet visar att mångfald föder nya idéer och ökar kvaliteten. Återställarmentaliteten i riksdag, landsting och kommuner har gjort det kärvare för ny- och småföretagare de senaste åren och bromsat genomslaget för nya idéer. Sjukvården behöver den syresättning som fler aktörer innebär. Folkpartiet vill ge vården de redskap som behövs för att bedriva verksamheterna så rationellt som möjligt.
En politik för fler skattebetalare – det är och förblir den enda långsiktigt hållbara vägen till förbättrad välfärd. Många problem, vårdköer, slitna skolor, m.m. bottnar i ett sviktande skatteunderlag.
Ett stabilt och växande skatteunderlag krävs för att uthålligt klara kvaliteten inom vård, omsorg och skola.
För varje procentenhet som arbetslösheten sjunker genom fler jobb inom näringslivet förbättras de offentliga finanserna med ca 8 miljarder kronor.
Med en årlig tillväxt på en procentenhet mer än i regeringens prognos skulle kommuner och landsting ha omkring 50–60 miljarder kronor mer att förfoga över under tiden fram till år 2005.
Det är ingen slump att Sveriges liberala parti lyfter fram skolan som ett av de viktigaste områdena. Problemen inom skolan är idag mycket stora. Var femte 16-åring som lämnar grundskolan kan i praktiken inte läsa eller skriva sammanhängande meningar. Färre än hälften av dem som började gymnasiet kan skriva en uppsats med något så när flytande språk. En riktigt allvarlig signal är också den undersökning som visar att de elever som uppvisade de bästa resultaten i mellanstadiet hade blivit sämre när de kom upp i högstadiet.
Förfallna, slitna och smutsiga skolmiljöer speglar i någon mening den syn på kunskap som präglat decennier av socialdemokratisk skolpolitik. Lärarna spelar den centrala rollen i skolan. Men när hade läraryrket status? Man måste gå tillbaka till den tid då liberalerna styrde skolpolitiken, den första halvan av 1900-talet. Då var folkskolläraren en högt respekterad person i samhället.
Idag har svenska lärare sämst betalt i västvärlden. Trots massarbetslösheten står stolar tomma i lärarutbildningen. Yrket har låg status för de unga människor som är på väg att välja yrke.
”Det är inget fel på de socialdemokratiska skolreformerna, det är bara lärarna som inte har förstått.” Så sade Alva Myrdal på 1960-talet och så tycks Ylva Johansson mena idag. Tanken att de nuvarande lärarna inte klarar sina arbetsuppgifter utan att det behövs en ny lärarkår verkar evig för socialdemokratiska skolpolitiker.
Folkpartiet anser att lärarnas roll måste uppgraderas. Det handlar inte bara om pengar, utan också om att skapa ett positivt arbetsklimat, om bättre lärarutbildning, om återkommande fortbildning, om bättre ledarskap i skolan och om nya karriärvägar.
En socialliberal skolpolitik sätter elevernas kunskap i centrum. I en socialliberal skola får de svaga eleverna mer hjälp och stöd, och de starkare eleverna får mer stimulans.
Lusten att lära är medfödd. Små barn har en enorm inlärningskapacitet. De pedagogiska inslagen i förskolan bör därför stärkas. För att ännu bättre ta tillvara barns lust att lära vill Folkpartiet att alla barn från tre års ålder ska erbjudas plats inom barnomsorg med tydlig pedagogisk inriktning.
Idag lämnar alltför många elever grundskolan med bristande kunskaper. Folkpartiet vill bland annat inrätta en tioårig grundskola, avveckla timplanen för att sätta kunskapen – inte tiden – i centrum, införa betyg från sjätte årskursen samt öka resurserna till barn med läs- och skrivsvårigheter.
Göran Perssons gymnasiereform måste rivas upp. Förra året hade mer än 25 procent av eleverna på fordons- och byggprogrammen betyget icke godkänd i något av ämnena svenska, engelska eller matematik. I vissa skolor var andelen så hög som 40 procent. Larmklockorna ringer allt tätare om att den nya gymnasieskolan håller på att bädda för en ny social utslagning. Det är naturligtvis oacceptabelt att nära hälften av eleverna på vissa utbildningsprogram går ut i livet med ”icke godkänt” i sitt eget modersmål. Folkpartiet kräver en ny gymnasiereform där kunskap och kvalitet står i centrum.
Vi vill bland annat ha en ny gymnasieexamen, satsningar på ökad kvalitet genom bättre läromedel, fler lektorer, IT i undervisningen och ökad internationalisering. Ett modernt lärlingssystem behöver också införas. (Se Folkpartiets motion ”Ny kurs för gymnasieskolan”.)
Utbildningsnivån hos befolkningen blir allt viktigare för att Sverige skall kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. Människor kommer i framtiden att behöva utbilda sig många gånger under livstiden. Att utveckla ”det mänskliga kapitalet” genom satsningar på utbildning och forskning spelar en avgörande roll för det framtida välståndet. Utbildningssystemets omfattning, inriktning och kvalitet har stor betydelse för landets produktivitet och långsiktiga konkurrenskraft.
Det talas ibland om en ”u-landisering” av svensk ekonomi. Uttrycket avser tendensen till sjunkande kunskapsinnehåll i Sveriges industriproduktion jämfört med andra industrinationer. Om en sådan utveckling skulle fortsätta riskerar Sverige att tvingas konkurrera med låga reallöner snarare än med sofistikerade, högförädlade produkter. Om Sverige ska uppnå en högre tillväxt inom den kunskapsintensiva industrin krävs t ex att antalet civilingenjörer ökar kraftigt under kommande år. Det kräver inte bara medvetna satsningar på högre utbildning och forskning, det kräver också att det lönar sig för den enskilde att satsa på utbildning.
Internationella jämförelser visar på behovet att ytterligare höja utbildningsnivån. Om man till utbildning vid universitet och högskolor lägger annan eftergymnasial utbildning är den andel av varje ungdomsgeneration som i Sverige påbörjar någon form av eftergymnasial utbildning lägre än i jämförbara länder. Folkpartiet anser att detta är fel. Målet måste vara att minst hälften av varje årskull ungdomar söker sig till högre utbildning.
Vi vill säkra kvaliteten inom grundutbildningen. Idag ökar antalet studenter snabbt. Enligt uppgift behövs ca 3.000 nya lärare under den kommande fyraårsperioden, utöver det tillskott som följer av stora pensionsavgångar. Mot detta skall ställas att 1.600 doktorer utexamineras varje år, dvs får den examen som krävs för lärartjänst. Vi föreslår därför ett antal förbättringar inom universitet och högskolor, fler doktorandtjänster, sommaruniversitet, m.m.
Förtroendet för socialförsäkringarna måste återupprättas. Därför föreslår Folkpartiet en bred uppgörelse av samma slag som den stora pensionsreformen. En ny trygghetsförsäkring, byggd på tydliga principer, bör byggas upp.
Den växande misstron mot socialförsäkringarna beror bl.a. på att budgetsituationen gjort det nödvändigt med besparingar i olika socialförsäkringssystem. Fram-och-tillbaka-politik inom regelsystemet har naturligtvis också gjort systemen mindre pålitliga. Vidare är principerna bakom systemen inte klara och stabila.
Folkpartiet föreslår att dagens socialförsäkringar görs om till tre riktiga försäkringar:
en allmän pensionsförsäkring
en allmän sjukförsäkring
en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Alla tre skall vara obligatoriska, men fristående från statens budget. Till skillnad från idag skall det vara raka rör mellan avgifter och förmåner. Lönerna höjs i en avgiftsväxling, arbetsgivaravgifterna sänks med samma belopp och den enskilde betalar själv in sina försäkringspremier.
För att försäkringspremierna skall vara riktiga avgifter och inte uppfattas som skatter behöver ett antal villkor vara uppfyllda:
Bara de som betalat premien skall ha rätt till förmånen.
Försäkringarna måste vara önskade av försäkringstagarna.
Nivåerna får inte vara högre än vad flertalet frivilligt skulle ha valt.
Det måste finnas ett starkt samband mellan premier och förmåner.
Den pensionsreform vars principer fastlades under fyrpartiregeringen och som nu genomförs inom ramen för fempartiuppgörelsen är ett steg på vägen till en sådan allmän pensionsförsäkring som Folkpartiet vill ha. De viktigaste punkterna i pensionsreformen är:
Pensionerna står i proportion till inkomsten under den yrkesverksamma delen av livet. Pensionsförmånen motsvaras av inbetalda pensionsavgifter eller direkta statsbidrag.
Det skall finnas en lägsta garanterad nivå. Mellanskillnaden mellan intjänad pensionsrätt och denna nivå finansieras av staten.
Pensionsförmånerna följer den ekonomiska utvecklingen i landet och påverkas av förändringar i medellivslängden.
En del av pensionsavgiften placeras av den enskilde i premiereserver.
Som en del av fempartikompromissen beslöts att avgifterna över förmånstaket inte skulle tas bort helt utan halveras. Men Folkpartiet skulle vilja gå vidare och knyta avgifter och förmåner ännu närmare varandra. Det innebär att inkomst över förmånstaket på 7,5 basbelopp, dvs drygt 22 500 kronor per månad, skall vara befriad från avgifter. För den inkomstdelen utgår ju inga förmåner. Vidare skulle vi vilja öka den del av pensionssystemet som är ett premiereservsystem. Det innebär att en större del än 2 procentenheter av de 18,5 procent av lönesumman som enligt pensionsöverenskommelsen finansierar pensionerna borde avsättas till premiereservsystemet.
Vidare vill vi att systemet skall vara flexiblare. Det skall vara möjligt för den som så vill att efter ett antal år använda pensionsavsättningar till att ”mitt i livet” under något år fortbilda sig eller starta eget. Det skulle ske på försäkringsmässiga villkor, dvs utnyttjandet av denna möjlighet påverkar den framtida pensionen.
Även med det nya pensionssystemet kommer många att vilja ha ett pensionsskydd därutöver. Folkpartiet föreslår därför en variant av medborgarkonto på så sätt att den nuvarande avdragsrätten för avsättningar till privata pensionsförsäkringar tredubblas, från 0,5 till 1,5 basbelopp. Det innebär en ökning av möjligheten till en skattefri avsättning upp till drygt 4.500 kronor per månad. Beskattning sker när pensionen tas ut.
Sjukförsäkringen skall vara en sjukförsäkring och ingenting annat. Den socialdemokratiska regeringen har överfinansierat sjukförsäkringen därför att man av hänsyn till LO inte vågat kräva en höjning av avgifterna till a-kassan.
Den försäkringspremie som – under namn av egenavgift – fr.o.m. den 1 januari 1998 skulle ha varit 5,95 procent anser vi helt skall gå till finansiering av sjukförsäkring, sjukpension och föräldraförsäkring. Försäkringspremien bör vara i storleksordningen 7–8 procent för att finansiera dessa områden. Vi motsätter oss regeringens förslag i budgetpropositionen om en gigantisk omstuvning av egenavgifter och arbetsgivaravgifter vars enda syfte är att dölja det faktiska skattetrycket.
Det är lämpligt med en ersättningsnivå på 80 procent med en viss karenstid.
Vi förordar att arbetsgivarna i lag åläggs att teckna arbetsskadeförsäkring för arbetsolycksfall. Frihet skall finnas att teckna denna försäkring på den privata marknaden. Försäkringspremierna kommer att variera med risken för olycksfall på den enskilda arbetsplatsen, vilket ger starkare incitament än idag till det förebyggande arbetet.
Arbetslöshetsförsäkringen är ingen försäkring i vanlig mening, eftersom det är svårare att beräkna sannolikheten för att försäkringen måste utnyttjas än på andra områden. Arbetslöshetsersättningen och KAS skall vara omställningsförsäkringar. Därför är det viktigt med en s k bortre parentes i a-kassan. Arbetslöshetsersättningen bör vara ett inkomstskydd vid arbetsbyte, inte en permanent försörjningskälla.
Den statliga finansieringen av arbetslöshetsersättningen bör minska och a-kassornas andel öka, dvs de som har jobb skall betala en större del. Kopplingen mellan arbetslöshetsskapande löneavtal och kostnaden för arbetslösheten blir tydligare, vilket är en förutsättning för att en ansvarsfull lönebildning kan komma till stånd. Regeringen har antagit en sådan lönebildning utan att ange förutsättningarna. Det kan vara lämpligt att egenfinansieringen via försäkringspremier uppgår till 25 procent och den statliga delen till 75 procent. Den statliga besparingen på ca 10 miljarder kronor växlas över i en skattesänkning för löntagarna.
Genom denna reform blir det ett tydligare samband mellan lönebildning och kostnaderna för arbetslösheten. Avtal som företagen inte kan bära ökar kostnaden för arbetslöshetskassorna, dvs för de löntagare som har arbete.
Gemensamt för de olika delarna av den nya trygghetsförsäkringen är dess oberoende av budgetläget. Styrelse och ledning skall inte vara politisk, även om riksdagen har ett yttersta ansvar för villkoren. Buffertfonder kommer att behövas. De skall inte användas för näringspolitiska ändamål.
Finansinspektionen skall utöva tillsyn.
Fördelningspolitiska inslag skall finansieras genom direkta statsbidrag.
Knytningen till den enskilde skall ske inte bara genom kopplingen mellan avgifter och förmåner utan också genom regelbunden information om den enskildes förmåner i försäkringen.
På detta sätt kan skattetrycket sänkas, på lång sikt i betydande grad. Redan fram till år 2000 kan skatte- och utgiftstrycket på detta sätt sänkas med drygt 4,5 procentenheter.
Tabell 6.1
Skatter och offentliga utgifter år 2000. Procent av BNP, hela offentliga sektorn
Skatter |
Totala inkomster |
Offentliga utgifter |
|
Regeringen |
51,8 |
59,9 |
58,4 |
Fp – sänkning 1998 |
50,3 |
58,4 |
56,9 |
Fp – trygghetsreform |
45,7 |
53,8 |
52,3 |
Europa befinner sig i en konjunkturuppgång. Den kommer att ha positiva effekter på tillväxt, sysselsättning och offentliga finanser. Men efter en konjunkturuppgång kommer en nedgång. Sverige måste idag rusta sig för att klara den nedgång som förr eller senare kommer.
Det finns i den internationella debatten en föreställning om att konjunkturen är död. Detta är förmodligen lika fel som påståendet att historien är död. Denna diskussion är främst en amerikansk företeelse. Även om detta mot förmodan skulle gälla för USA skulle det i så fall bero på den större rörlighet och flexibilitet som på olika sätt präglar den amerikanska ekonomin och som inte finns i Europa som helhet eller i Sverige i samma utsträckning.
Konjunkturuppgången i Västeuropa är nu väl etablerad. Inom EU steg industriproduktionen med drygt fem procent i årstakt under det andra kvartalet. Tysklands och Frankrikes ekonomier beräknas båda växa med drygt 2 och drygt 2,5 procent i år respektive nästa år. Storbritannien som ligger före i konjunkturen får i år en BNP-tillväxt om drygt 3 procent och något långsammare tillväxt nästa år, drygt 2,5 procent.
Tillväxten kommer att ha positiva effekter på sysselsättningen. Nästa år beräknas mer än 1 miljon nya jobb tillkomma i hela EU. Men det är ändå för lite för att ha några avgörande effekter på arbetslösheten. När sysselsättningen stiger ökar nämligen också det antal människor som söker sig ut på arbetsmarknaden. Nästa år väntas ett nytillskott på ca 700.000 personer till arbetsmarknaderna i EU-länderna. Arbetslösheten sjunker därför bara långsamt.
I USA väntas tillväxten hålla sig på ungefär två procent. Den amerikanska ekonomin har visat en remarkabel styrka där det under lång tid varit möjligt att förena god tillväxt, ökande sysselsättning och sjunkande arbetslöshet med låg inflation. För att bevara förutsättningarna för att detta ska kunna fortsätta är det möjligt att den amerikanska centralbanken, Fed, kommer att höja styrräntan inom relativt kort tid. Detta behöver dock i och för sig varken leda till uppgång i de långa räntorna, som är viktiga för investeringar, eller till skärpning av penningpolitiken i Västeuropa. Denna kommer troligen att bestämmas i hög grad av vad som krävs för att EMU:s tredje fas ska starta på utsatt tid.
Ett orosmoln har dykt upp i form av krisen i de sydostasiatiska länderna. Trots betydande skillnader dessa länder emellan har de under lång tid haft god tillväxt, stigande levnadsstandard och ökande sysselsättning. Den kris som de nu drabbas av tycks i huvudsak ha två förklaringar. Deras valutor har varit knutna till den amerikanska dollarn. När dollarn steg i värde följde dessa valutor med. Uppskrivningen av deras valutor medförde att konkurrenskraften försvagades och exporten sviktade. Dessutom har länderna präglats av uppblåsta investeringar på fastighetsmarknaden, och ett antal strukturella brister. Resultatet blev valutakris.
Krisen i dessa länder kan medföra två problem för Sverige och övriga västländer. Dels har de blivit betydande och snabbt växande marknader för vår export. I fjol gick 7 procent av den svenska exporten till Sydostasien (inklusive Kina och Sydkorea.) En kraftig dämpning av dessa länders ekonomiska aktivitet skulle innebära att vår export dit skulle drabbas. Dessutom kan kombinationen av att deras valutor deprecierats i samband med krisen och att deras hemmamarknader försvagats medföra att de riktar kraftiga exportansträngningar till den övriga världen där de är mycket konkurrenskraftiga.
Krisen i Sydostasien kan också medföra att återhämtningen i den japanska ekonomin försenas.
Det finns dock ingen anledning att tro annat än att detta är ett relativt snabbt övergående problem. Stillahavsasien kommer med all sannolikhet att återta sin ställning som ett snabbväxande och dynamiskt område.
Lärdomarna av det som hänt är dels att med snabbt agerande kan hjälp utifrån, i detta fall främst från IMF, förhindra en ytterligare försämring. Vidare att det i grunden är en sund ekonomisk politik, utan en överhettad fastighetsmarknad, utan gynnande av vissa företag men med ett högt privat sparande som är det bästa botemedlet mot liknande kriser.
Trots de problem som onekligen finns på den internationella scenen kan man räkna med en god tillväxt i omvärlden nästa år.
Sveriges ekonomi är mycket internationaliserad. Detta påverkar i hög grad förutsättningarna för en framgångsrik ekonomisk politik. Detta samband har blivit mycket tydligt under de senaste tio åren. I många avseenden är den arena på vilken även den svenska ekonomiska politiken ska verka inte inhemsk, inte ens europeisk, utan global.
Globalisering är idag ett fult ord på många håll. Begreppet ses som synonymt med internationell låglönekonkurrens där skrupelfria multinationella företag lyckas konkurrera ut arbetare i västvärlden genom att suga ut arbetskraft i utvecklingsländer.
Men verkligheten är annorlunda.
Sveriges goda utveckling under många decennier var en följd av att vi drog nytta av globaliseringen. Ett antal stora företag med sin bas i Sverige utnyttjade skickligt den ökande internationaliseringen och världshandelns tillväxt. Sedan seklets början har exporten bidragit positivt till BNP-tillväxten. Under efterkrigstiden har exporten brutto svarat för mer än hälften av BNP-ökningen. Netto efter att hänsyn har tagits till importinnehållet kan bidraget till BNP-ökningen sedan 1950 uppskattas till 35–40 procent. Det betyder att av en BNP-ökning på 1.240 miljarder kronor i 1997 års prisnivå har exporten netto bidragit med 450-500 miljarder kronor. Svensk välfärd och sysselsättning har i hög grad baserat sig på tillgång till växande exportmarknader, dvs en ökande globalisering.
Den välfärd som många idag främst förknippar med offentliga utgifter och offentlig verksamhet hade inte varit möjlig utan en stark skattebas och en starkt växande skattebas, dvs en utvecklingskraftig privat sektor. Denna har i hög grad byggt på en framgångsrik exportsektor under industrialiseringsfasen.
Världshandelns tillväxt och den ökande internationaliseringen har också gynnat utvecklingsländerna. Sedan slutet av 1970-talet har industriländernas BNP vuxit med ungefär 2 procent per person och år. I utvecklingsländerna har tillväxten varit snabbare, 2,8 procent per person och år. Detta har givit dem möjlighet att göra sina ekonomier starkare och göra sig kvitt ett ensidigt beroende av råvaruexport. Sammansättningen av deras export har förändrats kraftigt sedan mitten av 1970-talet:
Utvecklingsländer inklusive de s.k. tigerekonomierna.
Andel av exporten, procent
1975 |
1995 |
|
Råvaror och bränsle |
71,5 |
16,9 |
Industrivaror |
28,2 |
83,0 |
Globaliseringen har med andra ord gjort det möjligt för utvecklingsländerna att göra sig avsevärt mindre beroende av ensidig råvaruexport.
Alla utvecklingsländer har inte utnyttjat de förutsättningar som växande världsmarknader givit i samma grad. Vad beror det på att vissa kunnat utnyttja förutsättningarna och stigit upp till en ekonomisk nivå där de snabbt närmar sig industriländerna? Flera förklaringar finns, men den dominerande orsaken tycks stå att finna i flexibla ekonomier och stor förmåga att absorbera ny teknik.
Det finns en myt att det är konkurrensen från låga löner i de växande nya industriländerna som har lett till utslagning av traditionell industri i västvärlden. Det tycks snarare vara den tekniska utvecklingen.
Genombrottet under de senare decennierna för ny teknik inom kommunikations- och informationsteknologi har varit kraftfullt. Det kan illustreras med följande exempel på prisutvecklingen av några produkter/tjänster:
Tabell 7.1
Kostnad för kommunikation och informationsöverföring (1990 års USD).
År |
Flygtransportpris per passagerarmile |
Kostnad för ett treminuters telefonsamtal New York –London |
Prisindex för datorer U. S. Department of Commerce 1 1990 = 100 |
1930 |
0,68 |
244,65 |
.. |
1940 |
0,46 |
188,51 |
.. |
1950 |
0,30 |
53,20 |
.. |
1960 |
0,24 |
45,86 |
12.500 |
1970 |
0,16 |
31,58 |
1.947,4 |
1980 |
0,10 |
4,80 |
362 |
1990 |
0,11 |
3,32 |
100 |
Källa: Richard J. Herring and Robert E. Litan, Financial Regulation in the Global Economy Washington, Brookings, 1995, återgiven i IMF World Economic Outlook May 1997.
Det säger sig självt att så stora prisförändringar ger helt nya förutsättningar för nästan all ekonomisk verksamhet. Det är inte möjligt, ens om man skulle vilja, att avskärma sig från effekterna av dessa förändringar. Den enda möjligheten att möta detta är att göra på samma sätt som Sverige gjorde i slutet av förra och början av detta sekel, att försöka dra nytta av de nya förutsättningarna. Det är också så de mest framgångsrika nya industriländerna har gjort. Nyckelorden är flexibilitet och anpassningsförmåga.
Detta innebär bl.a. att det är viktigt med tillgång till och bra incitament till utbildning och kunskapsinhämtande. Men det medför också krav på förändringar av skatter, arbetsmarknad och offentliga utgiftssystem. Skattebaser blir allt rörligare. Den nation som inte inser detta, riskerar att se verksamheter expandera utomlands, eller rent av flytta, så att höga skattesatser blir självförstörande.
För ett litet land som Sverige är globaliseringen, rätt utnyttjad, en bra möjlighet till stigande välstånd. Med en felaktig politik blir den i stället ett skrämmande hot.
Folkpartiet anser att de nya villkoren för den ekonomiska politiken måste utnyttjas till medborgarnas fördel. Det betyder bl a att politiken måste koncentreras på att skapa tillräckligt attraktiva miljöer för företagande, investeringar, arbete, utbildning och sparande.
När konjunkturen går uppåt i den internationella ekonomin förbättras också läget i Sverige. T ex beräknar Konjunkturinstitutet att marknaden för svenska exportvaror ökar med 7 procent både i år och nästa år.
Konjunkturuppgången ger en frist och en möjlighet, precis som under andra hälften av 1980-talet. Det gäller nu att denna möjlighet, till skillnad från då, utnyttjas för att göra den svenska ekonomin och de svenska offentliga finanserna mera robusta och mindre känsliga för upp- och nedgångar. OECD, IMF och EU har alla konstaterat att Sverige har de mest konjunkturkänsliga offentliga finanserna av alla industriländer. Vid en förändring av BNP förändras de offentliga finanserna motsvarande tre fjärdedelar av förändringen. För t ex Danmark och Norge ligger motsvarande tal bara på drygt 55 procent, för Finland ännu lägre. Statsfinansernas höga konjunkturkänslighet beror på det höga skattetrycket och de stora offentliga utgifterna.
Konjunkturuppgången kommer att förbättra läget på arbetsmarknaden. När efterfrågan på arbetskraft och sysselsättningen ökar kan man dock i Sverige liksom i andra länder räkna med att fler människor söker sig till arbetsmarknaden. Det gäller förmodligen även de personer som för närvarande sysselsätts i olika arbetsmarknadspolitiska utbildningar. Därför kan man inte vara säker på att den öppna arbetslösheten minskar tillräckligt snabbt.
Den höga inflationen under 1980-talet var ett gissel. Det var en höginflationsmiljö som drev fram för höga lönekostnader och ledde till spekulation, lånebaserade fastighetsaffärer och en allmän överhettning. Även om det finns anledning att rikta kritik mot det sätt på vilket bankverksamhet m.m. bedrevs var det ett allmänt inflationsklimat som präglade svensk ekonomi och som gjordes möjligt genom den ekonomiska politik som fördes.
Diagram 7.1 visar att Sverige låg långt efter andra länder när det gällde att få ner inflationen.
Källa: OECD
Anm.: Avser konsumentprisindex. Observera att 1990 och 1991 är siffrorna höga för Sverige på grund av att skattereformen delvis finansierades med höjda indirekta skatter.
Till sist insåg även regeringen att det var nödvändigt att göra något. Inflationsbekämpningen uppvärderades: ”För att värna sysselsättning och välfärd måste den ekonomiska politiken de närmaste åren med all kraft inriktas på att varaktigt nedbringa inflationen. Denna uppgift måste överordnas andra ambitioner och krav.” (Finansplanen januari 1991)
Det finns skäl att erinra om detta när regeringen utan egentlig grund antar att lönebildningen under de kommande åren blir helt annorlunda än den hittills varit. Risken är inte i första hand att inflationen på nytt tar fart utan att Riksbanken måste höja räntan för att undvika att inflationen kommer tillbaka. Detta skulle leda till stigande arbetslöshet.
Den dubbla uppgiften är för det första att nu göra sådana förändringar att svensk ekonomi kan klara konjunkturuppgången utan överhettning och flaskhalsar. Sådana skulle skapa inflationstendenser som driver fram en penningpolitisk åtstramning som snabbt bryter nacken av uppgången. För det andra är det nödvändigt att bädda för att klara en nedgång som förr eller senare kommer.
I inget av dessa avseenden håller regeringens politik måttet.
Omläggningen till antiinflationspolitik kom att i tiden sammanfalla med ett antal andra förändringar. En i sak riktig men sent genomförd skattereform, fastighetskris och bankkris samt dämpning av en arbetsmarknad som tillåtits gå till överhettning verkade alla i samma riktning. 1980-talet överhettningsbubbla bröts kring 1989/90 och vid regeringsskiftet hösten 1991 befann sig svensk ekonomi i fritt fall.
Socialdemokraterna försökte trots detta hävda att ”vändpunkten” uppåt hade kommit. Folkpartiet varnade för ”arbetslöshetsbomben” och fick tyvärr alltför rätt.
Hushållen bestämde sig i detta omvälvande skede för att öka sitt sparande. På fyra år svängde hushållen från att ha konsumerat 105 av 100 kronor i inkomst till att konsumera 92 av 100 kronor. Det är självklart att detta på kort sikt innebär ett bortfall av efterfrågan. Omsvängningen motsvarar ca 125 miljarder kronor i dagens prisnivå eller närmare 10 procent av ett års BNP. Det är oerhört svårt att snabbt ersätta detta efterfrågebortfall med ökade investeringar eller ökad export.
Ingen har på ett intellektuellt tillfredsställande sätt kunnat beskriva vilken alternativ politik som under åren 1991–94 hade kunnat undvika detta bortfall av efterfrågan och de svårigheter för de offentliga finanserna som följde därav. Den borgerliga regeringen började genom omfattande besparingar och strukturreformer gripa sig an saneringen av de offentliga finanserna och strukturbristerna i svensk ekonomi. Det är naturligtvis mycket svårare att i en nedåtgående konjunktur genomföra de åtgärder som borde ha genomförts långt tidigare än att göra detsamma när konjunkturen vänt uppåt.
För att ge en riktig historiebeskrivning är det av intresse att jämföra de besparingar som då beslutades med dem som senare skett.
”Ej mycket prutades, dock prutades genast hälften.”
Miljarder kronor |
Procent av BNP |
|
1. Budgetförstärkningsbeslut 1991–94 |
90,6 |
6,3 |
2. Därav ej accepterade av Socialdemokraterna i opposition |
-64 |
-4,4 |
3. Den socialdemokratiska regeringens budgetförstärkningar enligt dess egna beräkningar |
125,5 |
7,2 |
4. Den socialdemokratiska regeringens budgetförsvagningar |
-59 |
-3,4 |
Vi konstaterar att den dåvarande Socialdemokratiska oppositionen endast mäktade med att acceptera 30 procent av de budgetförstärkningar som föreslogs av den borgerliga regeringen. Många av dem accepterades dock i tysthet efter regeringsskiftet! Det gäller t ex det nya bostadsfinansieringssystemet, som nu svarar för betydande minskningar av de offentliga utgifterna. Det gäller också t ex förändringarna i arbetsskadeförsäkringen med likaledes avsevärda positiva effekter på de offentliga finanserna. Av intresse är också att Socialdemokraterna i opposition föreslog kraftiga utgiftsökningar, t ex nära nog fördubbling av infrastrukturprogrammet (vilket hastigt försvann i regeringsställning), liksom ofinansierade skattesänkningar, t ex en tillfällig sänkning av momsen år 1993 (som även den försvann).
Av de budgetförstärkningar som s-regeringen beslutat om sedan hösten 1994 tas nu hälften tillbaka genom beslutade eller utlovade utgiftsökningar. Kvar blir dock skattehöjningarna!
Vi konstaterar att regeringens förkärlek för höga skatter har manifesterats i ytterligare ett löftesbrott. I en proposition i våras när regeringen föreslog att sjuklönen skulle höjas från 75 procent till 80 procent sades också att företagarna skulle kompenseras för de ökade kostnaderna genom en justering av avgiftsuttaget. Så har emellertid inte skett!
Det är viktigt att dra lärdom av de senaste tio årens utveckling. Den starka konjunkturkänsligheten gör det nödvändigt att förbereda sig för att en avmattning kommer att försvaga de offentliga finanserna. Därför är det fel att nu släppa iväg offentliga utgifter på ett sätt som liknar andra hälften av 80-talet.
Det stora konjunkturberoendet gör det utomordentligt svårt för någon regering att med säkerhet hävda att man har kontroll över statsfinanserna. Relativt små förändringar i konjunkturutsikterna kan snabbt förändra de statsfinansiella perspektiven. Till den konjunkturkänslighet som följer av automatiskt verkande regler för t.ex. arbetslöshetskassa och skatter kommer att det varit svensk politisk tradition att genom direkta beslut öka de arbetsmarknadspolitiska programmen i lågkonjunkturer. Det visar sig således att alla regeringar under 1980- och 1990-talen har underskattat förbättringen i konjunkturuppgångar och likaså underskattat försämringen i nedgångar. Detta mönster är tydligt även nu.
Den enda lösning som finns på detta problem är att minska den offentliga omslutningen. Detta sker genom den politik Folkpartiet föreslår som minskar skatte- och utgiftskvoterna med drygt 6 procentenheter av BNP till sekelskiftet.
Ca 1,5 procentenheter minskning sker genom våra förslag till lägre skatter och lägre utgifter 1998. Därtill kommer en minskning med drygt 4,5 procentenheter genom den förändring av socialförsäkringarna som vi föreslagit.
Konjunkturuppgången måste också utnyttjas på annat sätt. Den politik vi förordar innebär bättre möjligheter för företagen, både de som idag finns och de som ännu inte finns. Det är absolut nödvändigt med starka företag om sysselsättningen ska kunna öka så att arbetslösheten varaktigt minskar.
Den socialdemokratiska regeringens misslyckanden är som störst på de viktigaste områdena: jobben, vården och skolan. Det var också de områden där de stoltaste löftena ställdes ut. Och sveks.
Göran Persson och Ingela Thalén skrev i DN i början av 1994 att en socialdemokratisk politik skulle rädda 20 000 jobb inom vård, omsorg och utbildning. Löftet återkom under hela våren, och i valrörelsen 1994 var det ett återkommande tema att vård, omsorg och skola inte bara skulle fredas från besparingar utan tillföras mer pengar. Så blev det inte. Sedan 1994 har 74.000 jobb försvunnit i den offentliga sektorn. Inte heller blev det mer pengar – tvärtom försvann skatteunderlag genom regeringens beslut.
Den öppna arbetslösheten skulle sänkas till under 5 procent till slutet av 1995, lovade Socialdemokraterna. Det löftet har också svikits å det grövsta. Den öppna arbetslösheten har i stället successivt stigit och väntas i år, enligt regeringens prognoser, slå alla tidigare rekord med nivån 8,4 procent.
Sysselsättningen har sjunkit och nyföretagandet har sjunkit, trots alla vackra ord och löften om nya jobb i nya företag. Det regeringen beskriver under rubriken Ökat företagande i finansplanen är en stor ökning mellan åren 1993 och 1994, delvis på grund av statistikomläggning hos SCB men också i verkligheten. Därefter har trenden varit nedåtgående. Antalet sysselsatta har inte under hela 1990-talet varit så lågt som nu. Det relativa arbetskraftstalet, dvs arbetskraften i procent av befolkningen i åldern 16–64 år, sjunker varje år ända fram till sekelskiftet.
Inför detta uppenbara löftesbrott tycks regeringen ha gripits av panik. Ett mål har formulerats om att halvera den öppna arbetslösheten till 4 procent till sekelskiftet. Formuleringen av målet visar att inte ens regeringen själv tror sig om att kunna skapa förutsättningar för särskilt många nya jobb utan nu handlar det om att med olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och statistiska knep reducera det antal människor som är öppet arbetslösa i SCB:s tabeller. Trots en uppåtgående konjunktur skall antalet människor i olika AMS-program öka nästa år, till 4,7 procent av arbetskraften. Därtill kommer en forcerad satsning på olika utbildningar för drygt 100.000 personer. Utbildningsplatserna är förbehållna arbetslösa eller sysselsatta som ersätts av en arbetslös under utbildningen. Resultatet är att nästan 2,5 procent av arbetskraften nästa år förts bort från tabellerna såsom varken sysselsatta eller arbetslösa.
Ytterligare fler förs bort från arbetskraften genom åtgärder som ”offentligt tillfälligt arbete”, OTA eller 55+ som enligt arbetsmarknadsministern skall ge ”ett värdigt slut” på arbetslivet. Tillfällig förtidspensionering eller s k generationsväxling är utslag av samma statistiska trixande.
Arbetstidsförkortning riskerar att bli nästa inslag i denna jobbfientliga politik. Trots att några statsråd gör sitt bästa för att förklara att arbete är grunden för välståndet och att jobben inte har tagit slut hävdar det för arbetstider ansvariga statsrådet att om parterna på arbetsmarknaden inte kommer överens i avtalen om kortare arbetstid så väntar lagstiftning.
Regeringen hävdar att en förutsättning för att sysselsättningen skall öka och arbetslösheten minska till år 2000 är att lönekostnadsökningen begränsas till 3,5 procent per år. Om den generella arbetstidsförkortning som /delar av/ regeringen talat om sker under en femårsperiod tar den i anspråk 1–1,5 procentenheter av detta utrymme. Härtill kommer en lokal lönebildning som erfarenhetsmässigt uppgår till ca 1,5 procent per år. Därmed har närmare 3 procentenheter använts. Det betyder att den som inte får del av den lokala löneökningen får nöja sig med drygt 0,5 procent per år, nominellt, inte realt, i fem år, utöver den kortare arbetstiden. Risken är stor för att detta inte fungerar utan medför löneökningar som spräcker regeringens antaganden. Det skulle leda till åtstramningar och fortsatt hög arbetslöshet.
Folkpartiet har självfallet ingenting emot att enskilda människor eller grupper av människor avtalar sig till förändringar i arbetstid, vare sig kortare eller längre. Men eftersom människors behov och önskemål är så skiftande avvisar vi en central lagstiftning. Bortsett från sådana regler som följer av rimliga hälso- och säkerhetskrav anser vi att frågan om arbetstiderna bör avregleras, så att var och en i så hög grad som möjligt kan avtala med arbetsgivaren enligt egna önskemål.
Den dystra sanningen är att Sverige tycks ha fastnat i massarbetslöshet. Och regeringen ägnar sig åt att bekämpa arbetskraften i stället för att bekämpa arbetslösheten.
Det finns beräkningar som i själva verket tyder på att regeringens mål om en öppen arbetslöshet på 4 procent inte är förenligt med riksbankens inflationsmål på 2 procent, ±1 procentenhet. Det beror på att den arbetslöshetsnivå vid vilken löner och priser börjar öka för snabbt har stigit kraftigt och nu bedöms ligga kring 6–7 procent. Om detta är korrekt skulle det inte vara möjligt att nå ner till en arbetslöshet på 4 procent utan att Riksbankens inflationsmål bryts igenom. Det kommer inte Riksbanken att kunna tolerera utan då slår man till de penningpolitiska bromsarna långt innan arbetslösheten är nere på 4 procent.
Den enda möjligheten att lösa detta inkonsistensproblem är att genom strukturförändringar försöka minska den arbetslöshetsnivå vid vilken inflationen börjar öka till 4 procent eller helst därunder. Det kräver åtgärder för en mer flexibel arbetsmarknad, en bättre fungerande lönebildning, en reformerad arbetslöshetsförsäkring med större andel egenfinansiering och en s k bortre parentes som omöjliggör evig rundgång, förändringar i arbetsrätten m fl åtgärder som medverkar till en bättre maktbalans mellan parterna på arbetsmarknaden. Det är emellertid uppenbart att regeringen, förmodligen av hänsyn till LO, inte vågar genomföra sådana förändringar. Då kanske LO drar in bidragen till Socialdemokraternas valfond och inte ställer upp med valarbetare ...
Regeringen har naturligtvis insett detta ekonomiska dilemma. Man löser det genom att rätt och slätt anta att arbetsmarknaden blir mer flexibel och lönebildningen fungerar bättre. Vi anser det vara oförsvarligt att på ett så centralt område i den ekonomiska politiken nonchalera verkligheten.
Folkpartiet föreslår att målet för arbetsmarknaden formuleras som följer: att skapa förutsättningar för så många nya jobb att den totala arbetslösheten kan halveras till sekelskiftet.
Vi konstaterar att EU i sin diskussion om sysselsättningspolitiken formulerar sig på liknande sätt som vi gör. Målet är att öka sysselsättningen så mycket att arbetslösheten kan pressas tillbaka till 7 procent på fem år. Vi tycker inte att målet är tillräckligt ambitiöst, men det tar i varje fall sikte på rätt område – antalet jobb – i motsats till den svenska regeringens mål.
Det är också intressant att konstatera att Amsterdamfördragets sysselsättningskapital, som påstås vara en viktig framgång för Sverige, innefattar krav på strukturella förändringar för en mer flexibel arbetsmarknad samt krav på lägre skatter på arbete.
Den nya labourregeringen i Storbritannien har nyligen förklarat att den avser att sänka både skatter och offentliga utgifter för att underlätta tillkomsten av nya jobb.
Den svenska regeringen håller på att bli ganska ensam kvar på förlegade barrikader.
Regeringen gör ett stort nummer av att man har slutat låna pengar. Det är emellertid inte korrekt. Staten lånar pengar av löntagarna genom att räkna in premiereserven i statens tillgångar. Likaså lånar staten pengar av AP-fonden, dvs av pensionärerna.
Regeringen konstaterar att de svenska offentliga finanserna är mycket konjunkturkänsliga men gör ingenting för att minska denna känslighet.
Regeringen berömmer sig för ett stort budgetsaneringsprogram med omfattande utgiftsminskningar, men efter de genomförda och aviserade utgiftsökningarna återstår bara skattehöjningarna.
Regeringen använder den s k budgeteringsmarginalen på ett sätt som icke är avsett. Budgeteringsmarginalen var avsedd som en marginal för oförutsedda förändringar i de grundläggande ekonomiska antagandena. Om den ekonomiska aktiviteten sjönk, t ex på grund av internationell försvagning, skulle de automatiska utgiftsökningarna åtminstone delvis kunna rymmas inom taket. Om antalet barn blev större än prognosticerat skulle den automatiska utgiftsökningen därav likaså kunna rymmas inom taket. Omvänt skulle naturligtvis utgiftsminskningar, eller inkomstökningar, på grund av bättre ekonomisk utveckling eller färre antal barn leda till en ökad marginal, inte till att regeringen fyllde på med andra nya utgifter. Så har emellertid skett. Därmed försvagas disciplinen i den nya budgetprocessen på ett olyckligt sätt.
Vi konstaterar också att regeringen har gjort ett allvarligt budgeteringsfel. Man har inte avsatt några pengar för de ökade utgifter som kommer att följa av snabbstängningen av Barsebäck. Det är naturligtvis möjligt att det återstående utrymmet inom budgeteringsmarginalen på drygt 3 miljarder kronor för 1998 och mer därefter avses täcka denna ökade utgift och att finansieringen skall ske med någon icke prognosticerad men i hemlighet förväntad aktivitetsförbättring. Eller också har regeringen räknat med att hela kostnaden tas genom minskade inleveranser från Vattenfall. Även då borde detta naturligtvis ha redovisats. Uteblivna intäkter liknar i princip sådant skattebortfall som regeringen beskrev utförligt i en bilaga om skatteavvikelser i vårpropositionen 1996.
Folkpartiets förslag till inkomster och utgifter utgår från våra politiska prioriteringar – jobb, vård, skola. Vi föreslår därför omfattande förändringar i regeringens budget, främst sänkning av skadliga skatter för jobb genom företagande samt omdisponeringar för att främja kvaliteten i vård och utbildning.
Vi anser det mycket angeläget att minska de offentliga finansernas konjunkturkänslighet, vilket är ett ytterligare motiv för att minska både inkomster och utgifter. En hög skuldkvot innebär också att statsfinanserna är mycket känsliga för ränte- och växelkursförändringar, varför det är angeläget att minska skuldkvoten.
Under kommande år är det därför lämpligt att budgetpolitiken har ett mål om överskott. Vi anser att regeringens mål om överskott under åren 1999–2001 och därefter är väl avvägt, så länge skuldkvoten överstiger 60 procent av BNP. När det målet uppnåtts finns det anledning att ompröva målet om överskott.
Vi formulerar målen på följande sätt:
Skadliga skatter skall sänkas.
Utgiftskvoten skall sänkas.
Budgetens konjunkturkänslighet skall minska.
Budgetprofilen skall präglas av rättvisa.
Budgeten skall uppvisa överskott åtminstone till dess skuldkvoten understiger 60 procent av BNP.
Skadliga skatter skall sänkas
Vi föreslår att skatterna sänks med sammanlagt 27 miljarder kr för 1998 – siffran stiger med ytterligare 10 miljarder kr om vår växling mellan höjd försäkringspremie i a-kassan mot sänkt inkomstskatt inräknas. Den helt övervägande delen avser lägre skatt på arbete genom sänkta arbetsgivaravgifter. Arbetsgivaravgifterna sänks med drygt 18 miljarder kronor motsvarande nära 6 procentenheter i tjänstesektorn. Inkomstskatten sänks både genom att det extra 5-procentsskiktet i den statliga skatten avskaffas, och genom den nyssnämnda ”skatteväxlingen”. Den sänkta inkomstskatten innebär att de höjda försäkringspremierna inte medför någon ökad belastning för hushållen.
Dubbelbeskattningen på risksparande skall avskaffas, förmögenhetsskatten skall sänkas, bl a genom avskaffad sambeskattning, och fastighetsskatten skall sänkas. Skatten på fåmansbolag skall sänkas.
Totalt sjunker skattekvoten redan 1998 med ca 1,5 procentenheter genom våra förslag.
Utgiftskvoten skall sänkas
Som framgått ovan har regeringen föreslagit kraftigt ökade utgifter. Av regeringens saneringsprogram för de offentliga finanserna återstår i huvudsak de höjda skatterna. Vi föreslår besparingar i de offentliga utgifterna med samma belopp som de skattesänkningar vi föreslår.
Den största besparingsposten gäller s k selektivt företagsstöd, dvs arbetsmarknadspolitiskt stöd till företag, räntebidrag till bostadsföretag, presstöd, regionalpolitiskt företagsstöd. Den stora sänkning av arbetsgivaravgifter och egenavgifter för småföretagare som vi föreslår ger väsentligt bättre förutsättningar för ett expansivt näringsliv och fler jobb än selektivt stöd, både vad avser tjänsteföretag i allmänhet och t ex företag inom turismen som har stor betydelse för företag i norra Sverige.
Vårt förslag till reformerad arbetslöshetsförsäkring reducerar kraftigt statens utgifter. Vi avvisar också de olika förslagen som innebär minskat arbetsutbud.
Genom att anslå ytterligare medel till skattemyndigheterna och försäkringskassorna anser vi att möjligheterna ökar att bekämpa fusk inom momssystemet, bostadsbidragen, underhållsbidragen, sjukförsäkringen och förtidspensionssystemet. Vad gäller t ex förtidspensionering finns brister i fråga om kontroll av intyg. Dessutom utnyttjas möjligheterna till rehabilitering i alltför liten grad.
Besparingar bör också genomföras i partistöd och vissa organisationsstöd (det särskilda s k LO-stödet).
Vi avvisar regeringens förslag till s k lokalt investeringsprogram, som är ett uttryck för ett planekonomiskt tänkande av traditionellt socialdemokratiskt slag. De omfattande program för infrastrukturinvesteringar och omställning av energisystemet som regeringen föreslår anser vi bör genomföras i något mindre forcerad takt, vilket reducerar de årliga utgifterna.
Regeringen har som framgått ovan gjort en allvarlig felbudgetering genom att inte öppet redovisa de statsfinansiella effekterna av en snabbstängning av Barsebäck. Eftersom vi avvisar snabbstängningen kan vi tillgodoräkna oss ca 2 miljarder kronor årligen i förhållande till regeringen.
Budgetpropositionen saknar en ordentlig genomgång av de statliga myndigheternas behov av investeringar och utvecklingsprogram inför millennieskiftet år 2000. Vi kan därför inte avgöra om de olika anslagen har tagit tillräcklig hänsyn till sådana engångsutgifter utan tvingas anta att så är fallet. Vi anser emellertid – på goda grunder! – att millennieskiftet är en så unik företeelse att finansieringen av de extra utgifterna hos myndigheterna kan ske med engångsvisa inkomster. Vi bedömer att dessa unika utgifter uppgår till åtminstone 2 miljarder kronor under 1998 och ungefär hälften därav året därpå.
Som framgått i andra motioner föreslår vi omfattande försäljning av statliga bolag. Inkomsterna bör – utöver finansieringen av millennieinvesteringarna – användas för att reducera statsskulden, varvid statens räntebetalningar sjunker.
Sammanlagt sjunker utgiftskvoten med ca 1,5 procentenheter år 1998 genom våra förslag.
Budgetens konjunkturkänslighet skall minska
Genom förslagen till lägre skattekvot och lägre utgiftskvot begränsas genomslaget i de offentliga finanserna av upp- och nedgångar i den ekonomiska aktiviteten. De offentliga finanserna blir mer robusta och Sveriges negativa särställning reduceras. Vi har tidigare begärt en redovisning om de offentliga finansernas konjunkturkänslighet. Någon sådan har ej kommit och vi upprepar begäran.
Budgetprofilen skall präglas av rättvisa
Regeringen skriver själv att den största fördelningspolitiska orättvisan finns mellan den som har arbete och den som inte har det. Vi delar den uppfattningen och föreslår därför i motsats till regeringen omfattande åtgärder för att skapa bättre företagsklimat och fler jobb genom företagande.
Även på utgiftssidan föreslår vi omprioriteringar som speglar vår uppfattning om rättvisa. Det gäller framför allt vården och omsorgen.
Vi anser inte att bristerna i vården kan vänta på lösning till sekelskiftet. Regeringens förslag om ytterligare 4 miljarder kronor årligen åren 1999–2000 är nödvändigt, med den politik som regeringen bedrivit, men vården behöver tillskott redan nu. Vi föreslår därför att sjukvården tillförs medel från sjukförsäkringen genom s k finansiell samordning, Finsam. Ett särskilt statsbidrag för att realisera rätten till eget rum bör också införas. Högkostnadsskyddet bör förstärkas. Vi anser också att kommuner och landsting bör avstå från skattesubventionering av mängder av bolag, vilket möjliggör ytterligare förstärkning av vården och äldreomsorgen.
Vi föreslår ökade anslag till handikappolitiken, änkepensionerna och insatserna för de arbetshandikappade. Dessutom bör innehav av fritidsfastighet inte påverka pensionärernas bostadstillägg.
Regeringen har infört ett nytt ”halveringsmål” inom utbildningspolitiken. Antalet elever som studerar utomlands skall halveras. Vi motsätter oss detta förslag och anslår därför ytterligare medel för studier i utlandet. Vi motsätter oss likaså en ny besparing inom grundutbildningen vid universitet och högskolor, föreslår fler doktorandtjänster och platser på sommaruniversitet. Många människors möjlighet att studera har försämrats genom att regeringen har avskaffat barntillägget inom det särskilda vuxenutbildningsstödet. Det gäller särskilt kvinnor. Folkpartiet föreslår att barntillägget återinförs.
Vi anser av jämställdhetsskäl att den högre ersättningen inom föräldraförsäkringen för en s k mamma-pappa-månad skall återinföras.
Vi föreslår också påslag inom miljöpolitiken, främst för inköp av mark för att värna den biologiska mångfalden men också för kalkning.
Vi anser brottsbekämpning vara viktigare än vad regeringen tycker och föreslår omprioriteringar både för att bekämpa MC-relaterad brottslighet och hjälpa brottsoffer samt vissa påslag inom t ex rättshjälpen.
Regeringens förslag om bistånd till u-länderna är pinsamt. Sveriges rykte som företrädare för solidaritet med fattiga länder har solkats ner. Vi föreslår ett omedelbart påslag om 1,5 miljarder kronor och ytterligare därefter.
Budgeten skall uppvisa överskott åtminstone till dess skuldkvoten understiger 60 procent av BNP
En lägre skuldkvot innebär att Sveriges offentliga finanser är mindre utsatta för effekterna av förändringar i konjunkturer och ränte- och växelkurssvängningar. Det reducerar statens räntebetalningar, som för närvarande är den enskilt största posten bland statens utgifter. Skuldkvoten sjunker genom bra tillväxt och sänks också genom våra förslag till försäljning av statens företag. En minskad skuldsättning bör emellertid också åstadkommas genom överskott i statsbudgeten, i genomsnitt över en konjunkturcykel, åtminstone så länge skuldkvoten överstiger 60 procent av BNP.
Valet av nivån 60 procent av BNP för en ny prövning av skuldpolitiken motiveras av att detta är högsta tillåtna nivå enligt konvergenskriterierna för den ekonomiska och monetära unionen (EMU).
Den långsiktiga inriktningen av budgetpolitiken bör följa samma principer som ovan. Målet om överskott i budgeten bör prövas på nytt när skuldkvoten sjunkit till 60 % av BNP.
Våra förslag på längre sikt vad gäller skatter och socialförsäkringar innebär fortsatt neddragning av både skatte- och utgiftskvoterna. Regeringens beräknade utrymme på ca 20 miljarder kronor år 2000 anser vi huvudsakligen bör utnyttjas för lägre skatt för låg- och medelinkomsttagare. Regeringen har ”av beräkningstekniska skäl” redan lagt in beloppet i form av lägre skatt. Huruvida Socialdemokraterna verkligen avser att föreslå lägre skatter snarare än ökade offentliga utgifter är ännu höljt i dunkel, men besluten på s-kongressen och olika ministrars uttalanden gör detta mindre sannolikt. I så fall har regeringens prognoser även här en allvarlig budgeteringsmiss.
Folkpartiets förslag till reformerad trygghetsförsäkring skulle medföra att både skatte- och utgiftskvoten sänks med drygt 4,5 procentenheter.
Kring sekelskiftet skulle således med vår budgetpolitik skattekvoten ha sänkts till knappt 46 procent och utgiftskvoten till knappt 54 procent. Eftersom staten också har andra inkomster än skatter innebär vår politik ett budgetöverskott på 1,5 procent, detsamma som regeringen.
FOLKPARTIETS BUDGETALTERNATIV 1998
Lägre skatter 1998 |
29 miljarder kronor |
Sänkta arbetsgivaravgifter |
18,3 mdkr |
* ca 6 pe lägre i privat tjänstesektor |
17,5 mdkr |
* ca 6 pe lägre egenavg. för småföretagare |
0,4 mdkr |
* slopade arbetsgivaravg. hushållstjänster |
0,4 mdkr |
”Hälften kvar” |
5 mdkr |
Sänkt skatt sparande, budgeteff. 99 2 mdkr |
|
Höjt avdrag pensionsspar, bu-eff 99 1 mdkr |
|
Slopad dubbelbeskattning |
3 mdkr |
Lägre skatt fåmansbolag, m m |
0,8 mdkr |
Sänkt fastighetsskatt |
2 mdkr |
Förslaget om sänkt inkomstskatt för att kompensera ökade försäkringspremier inom arbetslöshetsförsäkringen ingår ej i tabellen.
Ökad satsning på vård o glömda Sverige |
Knappt 4 miljarder kronor |
Kortare sjukvårdsköer |
1 mdkr |
Eget rum |
0,5 mdkr |
Handikappersättning |
0,6 mdkr |
Arbetshandikappade |
0,3 mdkr |
Änkepension |
0,9 mdkr |
Högkostnadsskydd |
0,4 mdkr |
Bostadstillägg pensionärer |
0,2 mdkr |
Ökad satsning på skolan |
Knappt 1 miljard kronor |
Studier i utlandet |
0,1 mdkr |
Barntillägg Svux/a |
0,2 mdkr |
Sommaruniversitet |
0,2 mdkr |
Högskola, doktorandtjänster |
0,3 mdkr |
Andra satsningar för ökad rättvisa |
Ca 2 miljarder kronor |
Bistånd |
1,5 mdkr |
Jämställdhet |
0,1 mdkr |
Miljö |
0,3 mdkr |
Rättsskydd o brottsbekämpning |
0,1 mdkr |
Finansiering |
35,5 miljarder kronor |
Selektivt företagsstöd |
10,9 mdkr |
* inom arbetsmarknadspolitiken |
7,0 mdkr |
* inom regionalpolitiken |
1,0 mdkr |
* inom jordbrukspolitiken |
0,6 mdkr |
* inom bostadspolitiken |
2,0 mdkr |
* inom presstödet |
0,3 mdkr |
Långsammare infrastrukturinvesteringar |
3,4 mdkr |
Långsammare energiomställningsprogram |
0,5 mdkr |
Inga lokala investeringsprogram |
0,8 mdkr |
Engångsfin’g av millennieinvesteringar |
2,0 mdkr |
Regeringens budgeteringsfel–Barsebäck |
2,0 mdkr |
Mindre fusk |
2,2 mdkr |
Partistöd, organisationsstöd, m.m. |
0,2 mdkr |
Miljöskatt, ej ROT-avdrag |
0,3 mdkr |
Förtidspension |
2,5 mdkr |
Ej 55+, generationsväxling, m.m. |
3,5 mdkr |
Lån i utbildningsbidragen |
1,2 mdkr |
Finsam |
1,0 mdkr |
Ränteeffekt av företagsförsäljningar |
3,0 mdkr |
Övrigt |
2,1 mdkr |
Förslaget om minskade utgifter inom arbetslöshetsförsäkringen som följer av ökad egenfinansiering–sänkt inkomstskatt ingår ej i tabellen.
Folkpartiets förslag till budgetsaldo, mdkr
1998 |
1999 |
2000 |
|
Skattesänkningar |
-29,1 |
-29,1 |
-29,1 |
Inkomstskatt-försäkringspremie |
-10,0 |
-10,0 |
-10,0 |
Ökade inkomster |
1,1 |
2,4 |
2,1 |
Totalt skatt |
-38,0 |
-36,7 |
-37,0 |
Besparingar inkl ränteeffekt |
34,1 |
34,2 |
35,7 |
Barsebäck |
2,0 |
2,0 |
2,0 |
Millennieinv. med engångsfinansier. |
2,0 |
1,0 |
- |
Total finansiering |
38,1 |
37,4 |
37,9 |
SALDO i förh. till regeringen |
0,1 |
0,5 |
0,7 |
Folkpartiets förslag till utgiftstak och utgifter fördelade på utgiftsområden år 1998 redovisas i tabell A.
Vårt förslag till utgiftstak för staten var i våras 696 miljarder kronor för år 1998, 710 miljarder kronor för år 1999 och 717 miljarder kronor för år 2000. I nuvarande goda konjunkturläge anser vi emellertid inte att hela utgiftstaket bör utnyttjas. Våra förslag till takbegränsade utgifter uppgår för år 1998 till knappt 686 miljarder kronor, för år 1999 till 700 miljarder kronor och för år 2000 till 705 miljarder kronor. Vi anser att budgeteringsmarginalen kan öka något i förhållande till regeringens förslag, men föreslår ändå sänkta tak. Utgiftstaket för staten bör således fastställas till 691 miljarder kronor för år 1998, 705 miljarder kronor för år 1999 samt 715 miljarder kronor för år 2000. Det är ungefär 30 miljarder kronor lägre än regeringens.
1998 |
1999 |
2000 |
|
Regeringens utgiftstak för staten |
720 miljarder kr |
735 miljarder kr |
744 miljarder kr |
Folkpartiets utgiftstak för staten |
691 miljarder kr |
705 miljarder kr |
715 miljarder kr |
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken enligt vad som anförts i motionen,
att riksdagen beslutar fastställa utgiftstaket för staten inklusive socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten för år 1998 till 691 miljarder kronor, för år 1999 till 705 miljarder kronor och för år 2000 till 715 miljarder kronor,
att riksdagen för budgetåret 1998 beslutar om fördelning av utgifterna på utgiftsområden enligt vad som anförts i motionen (tabell A),
att riksdagen för budgetåren 1999 och 2000 godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden som riktlinjer för regeringens budgetarbete enligt vad som anförts i motionen (tabell A),
att riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster för 1998 enligt vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisning till riksdagen om de offentliga finansernas konjunkturkänslighet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för en bättre fungerande lönebildning.
TABELL A
Utgiftsområde m.m. |
Regeringens förslag till statligt utgiftstak |
Folkpartiets förändringar |
Folkpartiets förslag till statligt utgiftstak |
||||||||
1998 |
1999 |
2000 |
1998 |
1999 |
2000 |
1998 |
1999 |
2000 |
|||
1 |
3.977 |
3.941 |
3.895 |
-330 |
-330 |
-430 |
3.647 |
3.611 |
3.465 |
||
2 |
2.063 |
1.977 |
1.927 |
-145 |
-120 |
-10 |
1.918 |
1.857 |
1.917 |
||
3 |
5.662 |
5.827 |
5.922 |
0 |
+50 |
+50 |
5.662 |
5.877 |
5.972 |
||
4 |
21.034 |
21.647 |
22.304 |
+72 |
+257 |
+207 |
21.106 |
21.904 |
22.511 |
||
5 |
2.811 |
2.873 |
2.943 |
0 |
0 |
0 |
2.811 |
2.873 |
2.943 |
||
6 |
41.244 |
43.911 |
45.750 |
0 |
0 |
0 |
41.244 |
43.911 |
45.750 |
||
7 |
11.434 |
12.028 |
13.041 |
+1.500 |
+1.800 |
+2.000 |
12.934 |
13.828 |
15.041 |
||
8 |
3.864 |
3.761 |
3.570 |
-10 |
-10 |
-10 |
3.854 |
3.751 |
3.560 |
||
9 |
22.500 |
24.360 |
25.602 |
+1.415 |
+1.415 |
+1.415 |
23.915 |
25.775 |
27.017 |
||
10 |
37.192 |
39.020 |
40.308 |
-1.375 |
-1.750 |
-2.125 |
35.817 |
37.270 |
38.183 |
||
11 |
62.701 |
62.931 |
63.468 |
+1.070 |
+1.070 |
+1.070 |
63.771 |
64.001 |
64.538 |
||
12 |
35.814 |
36.331 |
36.837 |
-765 |
-965 |
-1.265 |
35.049 |
35.366 |
35.572 |
||
13 |
42.723 |
33.541 |
25.280 |
-14.700 |
-13.000 |
-12.200 |
28.023 |
20.541 |
13.080 |
||
14 |
47.542 |
49.370 |
48.663 |
-7.600 |
-8.100 |
-8.600 |
39.942 |
41.270 |
40.063 |
||
15 |
21.334 |
22.619 |
23.815 |
-275 |
-8 |
+52 |
21.059 |
22.611 |
23.867 |
||
16 |
27.051 |
28.133 |
29.402 |
+364 |
+425 |
+425 |
27.415 |
28.558 |
29.827 |
||
17 |
7.335 |
7.460 |
7.614 |
+35 |
+10 |
+10 |
7.370 |
7.470 |
7.624 |
||
18 |
22.826 |
20.427 |
17.574 |
-3.280 |
-4.380 |
-5.580 |
19.546 |
16.047 |
11.994 |
||
19 |
3.605 |
3.585 |
3.284 |
-1.000 |
-1.000 |
-1.000 |
2.605 |
2.585 |
2.284 |
||
20 |
1.178 |
1.198 |
1.153 |
+290 |
+290 |
+290 |
1.468 |
1.488 |
1.443 |
||
21 |
1.583 |
1.842 |
1.603 |
-863 samt |
-694 Barse |
-488 bäck |
720 |
1.148 |
1.115 |
||
22 |
24.101 |
26.669 |
27.262 |
-3.445 |
-3.300 |
-3.300 |
20.656 |
23.369 |
23.962 |
||
23 |
13.726 |
13.792 |
13.861 |
-675 |
-675 |
-675 |
13.051 |
13.117 |
13.186 |
||
24 |
2.698 |
2.590 |
2.572 |
+118 |
+124 |
+128 |
2.816 |
2.714 |
2.700 |
||
25 |
93.049 |
100.288 |
101.848 |
+80 |
-300 |
-300 |
93.129 |
99.988 |
101.548 |
||
26 |
109.125 |
98.235 |
93.410 |
-3.000 |
-3.000 |
-3.000 |
106.125 |
95.235 |
90.410 |
||
27 |
19.645 |
20.320 |
20.982 |
0 |
0 |
0 |
19.645 |
20.320 |
20.982 |
||
Summa |
687.815 |
688.676 |
683.892 |
-32.519 |
-32.191 |
-33.336 |
655.296 |
656.485 |
650.556 |
||
Summa exkl räntor |
578.690 |
590.441 |
590.482 |
-29.519 |
-29.191 |
-30.336 |
549.171 |
561.250 |
560.146 |
||
Minskn. av anslagsbehålln. |
5.000 |
3.000 |
3.000 |
0 |
0 |
0 |
5.000 |
3.000 |
3.000 |
||
Socialförs. vid sidan av SB |
132.744 |
137.928 |
144.351 |
-1.500 |
-1.875 |
-2.250 |
131.244 |
136.053 |
142.101 |
||
Summa takbegränsade utgifter |
716.434 |
731.369 |
737.833 |
-31.019 |
-31.066 |
-32.586 |
685.415 |
700.303 |
705.247 |
||
Budgeteringsmarginal |
3.566 |
3.631 |
6.167 |
+2.019 |
+1.066 |
+3.586 |
5.585 |
4.697 |
9.753 |
||
Utgiftstak för staten |
720.000 |
735.000 |
744.000 |
-29.000 |
-30.000 |
-29.000 |
691.000 |
705.000 |
715.000 |
||
Avrundat tak mdkr |
720 |
735 |
744 |
-29 |
-30 |
-29 |
691 |
705 |
715 |
Lars Leijonborg (fp) |
|
Anne Wibble (fp) |
Isa Halvarsson (fp) |
Eva Eriksson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
Elver Jonsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
Gotab, Stockholm 1997