Internationaliseringen och globaliseringen av länders ekonomier går numera snabbt sedan kalla kriget tog slut och gränshinder i ökande grad tagits bort. Ökad öppenhet och frihandel har en kraftigt stimulerande effekt på den ekonomiska utvecklingen och medför nya möjligheter att lösa problem med fattigdom och orättvisor mellan nord och syd, sprida demokratiska styrelseskick och åstadkomma en miljöanpassad global förnyelse av de moderna mänskliga samhällena.
Men allt detta möjliga goda kommer inte av sig självt. Lika lite som laissez-faire-politik på nationell nivå kan åstadkomma social rättvisa och miljöanpassning, kan den det på global nivå. Nyliberala idéer om total frånvaro av insyn och demokratisk kontroll av de nu snabbt växande globala marknaderna är inget annat än den starkes krav på att ostört få fortsätta att roffa åt sig. Varje marknad behöver spelregler för att kunna fungera på ett ekonomiskt bra sätt – vi måste ställa krav på insyn och information, likställdhet mellan olika aktörer, hinder mot destruktiv spekulation och monopolitiska tendenser, minimikrav för att skydda människor och miljö mot kortsiktig överexploatering. Allt detta framstår som självklart på den nationella nivån, men vi glömmer lätt att denna utformning av väl fungerande marknader ofta tagit mycket lång tid att utveckla.
Ett exempel är aktiemarknaderna som i och med aktiebolagens tillkomst i slutet av förra seklet blev snabbt växande marknader. Börser inrättades, men trots en betydande reglering kantades de första 40 åren av dessa marknader av ständigt upprepade katastrofala förlopp. Spekulation i alltmer uppblåsta fiktiva värden ledde gång på gång till att bubblorna sprack med åtföljande nedgång, förluster, konkurser och störningar i ekonomin. Till en början sprack bubblorna redan efter några år och hann inte bli alltför stora, men i takt med att marknaderna blev allt större och omfattade större delar av den totala samhällsekonomin och berörde allt fler människor blev också krascherna våldsammare. Försök till reglering tenderade till en början också att snarare fördröja förloppen än att hindra dem – effekten blev att bubblorna snarare hann bli större. Till slut kom den stora börskraschen i New York i slutet av 20-talet vars effekter spreds över hela världsekonomin och medförde en global depression under 30-talets första del. Sannolikt hade detta också stor betydelse för framväxten av de sociala spänningar som ledde fram till andra världskriget. Sedan dess har emellertid dessa aktiemarknader givits spelregler som har fungerat betydligt bättre. Det har också byggts upp dämpande politik på såväl nationell som global nivå (inom FN-systemet) för att hantera allvarligare störningar. Allt fungerar inte idealt, men historiskt sett betydligt bättre.
De globala finansmarknaderna har vuxit oerhört snabbt de sista tio åren. Sparande för ålderdomen i i-länderna har fonderats och placerats på en alltmer internationell marknad. I-länders omfattande skuldsättning de sista 20 åren har öppnat för en omfattande handel med räntebärande skulder. Även små skillnader och förändringar av olika valutors värde beroende på realekonomiska förändringar i olika länder och skillnader i deras valutapolitik öppnar numera för stora möjligheter till förtjänster hos de globala penningplacerarna. Det öppnar också för nya och stora möjligheter till manipulation och spekulation. Små länder som Sverige har under 90-talet också fått erfara att hela landets valutareserv kan tömmas på i princip nolltid när den globala penningspekulationen tar fart. Självklart skadar detta såväl samhällsekonomin som enskilda företag och hushåll. Naturligtvis är det nationella ekonomier som har misskötts och är i kraftig obalans som är särskilt utsatta, och därmed är den främsta åtgärden att få en god ordning på de nationella finanserna. Globaliseringen av ekonomin har det goda med sig att det inte längre ostraffat går att missköta de nationella ekonomierna och regeringarna tvingas till en långsiktigt mer hållbar ekonomisk politik. Men samtidigt kan de spekulativa inslagen medföra att problemen förvärras och att nationella försök att bedriva en socialt och miljömässigt rimlig ekonomisk politik saboteras. Det behövs också en internationell och global reglering av finansmarknaderna som tar sikte på att få dessa marknader att fungera bättre ur ett ekonomiskt långsiktigt, medmänskligt och miljömässigt perspektiv. Detta arbete bör präglas av synsättet att socialt ansvar och miljöhänsyn inte står i motsatsförhållande till bra ekonomi, utan att det snarare handlar om olika tidsperspektiv och helhetssyn – med bredare och mer långsiktiga synsätt är social rättvisa och miljöhänsyn till fördel för ekonomin.
En global reglering av finansmarknaderna måste sannolikt se annorlunda ut än vad vi vant oss vid i andra sammanhang. Dessa marknader växer och förändras snabbt och har egenskaper som inte är lika väl kända. Det är därför oundvikligt att det internationella samfundet, lika väl som enskilda länder och aktörer, tvingas pröva sig fram. En viss självsanering verkar redan ha påbörjats, delvis inför hotet om tilltagande protektionism och hårdhänt politisk reglering. Men det är osannolikt att det i sig skulle förhindra framtida spekulationsvågor som slår hårt mot enskilda länder och också kan medföra stora störningar i världsekonomin.
En av de mer konstruktiva och internationellt diskuterade idéerna till stabiliserande åtgärder på global nivå är förslaget om en valutaavgift eller skatt som fördes fram av nobelpristagaren James Tobin för några tiotals år sedan. Förslaget utvecklas och undersöks nu av ett antal expertgrupper, bl.a. inom FN-systemet. En ad valorem-skatt skulle kunna tas in av nationella regeringar direkt hos banker och andra valutahandlare. Skatteflykt kan minimeras genom förbud eller straffskatt för de handlare som gör valutatransaktioner utan den påförda valutaskatten. Skattesatsen bör sättas lågt, förslagsvis på 0,1 % av det växlade beloppet. Därigenom blir det inte någon märkbar belastning för seriösa investeringar och placeringar, däremot kommer spekulativa inslag som kännetecknas av många, snabba och stora transaktioner att belastas betydligt hårdare.
En sådan globalt överenskommen valutaskatt skulle stabilisera finansmarknaderna. En följd borde kunna bli att räntenivåerna globalt sett kan sänkas något. De globala finansmarknadernas kortsiktiga inflytande över nationell ekonomisk politik skulle dämpas. Med hänsyn till de stora totala belopp som omsätts skulle det också medföra en hyfsad inkomst för staterna – den inkomsten kan antingen föras till det internationella arbetet (t.ex. inom FN) eller möjliggöra en viss sänkning av andra nationella skatter.
En sådan global valutaskatt förutsätter internationella avtal där alla mer betydande länder ingår. Ett sådant avtal bör kopplas till arbetet inom FN-systemet, Världsbanken och Internationella valutafonden. De länder som väljer att stanna utanför kan straffas genom svartlistning i de ingående länderna och genom att de utestängs från möjligheter till stöd och lån från Världsbanken och Internationella valutafonden m.m. Även kopplingar till WTO-systemet bör prövas i sammanhanget.
Det är naturligtvis för tidigt att lägga ett komplett och genomarbetat förslag som omgående kan genomföras. Frågan bör utredas såväl för svensk del som i internationella sammanhang. Regeringen bör omgående tillsätta en parlamentarisk utredning som får till uppgift att se över den snabbt växande globala finansmarknadens funktionssätt och påverkan på svensk ekonomi i syfte att utveckla en rimlig demokratisk insyn och att få den att fungera bättre ur ett långsiktigt socialt och miljömässigt perspektiv. Regeringen bör också ta aktiv del i det internationella arbetet, särskilt kring förslaget om en valutaskatt. Särskilt gäller detta inom EU-samarbetet och i FN.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en parlamentariskt sammansatt utredning bör tillsättas med uppgift att se över den globala finansmarknadens effekter på svensk ekonomi och föreslå åtgärder för att utveckla den i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om en mer aktiv roll i internationellt samarbete vad gäller utveckling av förslag om bättre spelregler för den globala finans- och penningmarknaden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av en särskild skatt eller avgift på valutatransaktioner.
|
Roy Ottosson (mp) |
Gotab, Stockholm 1997