2. Mer ägarmakt till flitiga företagare – mindre till lata kapitalister
3. Organisera löntagarägandet
4. Aktivera staten och kommunerna som ägare och beställare
5. Avskaffa styrelseproffsen – fler anställda och fler kvinnor i
bolagsstyrelserna
6. Kräv redovisning av human- och miljökapital
7. Inrätta ett Statens databanverk
8. Inför en klausul om ägardelning i konkurrenslagen
9. Lagstifta om maximal marknadsandel för privata ägare inom medier
10. Demokratisk makt över det transnationella kapitalet
11. Litteratur använd på mer än ett ställe i texten:
12. Hemställan
Sedan sammanbrottet i Östeuropa har det varit på gränsen till tabubelagt att få gehör för kritik av privata kapitalägares ekonomiska makt i den offentliga samhällsdebatten. De flesta erkänner att den parlamentariska demokratin har problem i den globaliserade kapitalismen. Det fallande valdeltagandet, misstron mot politiker, valrörelsernas kommersialisering (i USA blir man inte längre medlemmar i partier, valrörelserna drivs som företag på en marknad) nämns ibland. Men om man antyder att problemen har med formerna för ägandet av och makten över kapitalet att göra är det lätt att bli utstämplad som anhängare av diktatur och byråkratisk planhushållning.
En grundläggande tanke i den marxistiska traditionen är att produktivkrafternas (teknologin, kunskaperna) förändringar har en grundläggande betydelse för ägandet av produktionsmedlen som i sin tur har en grundläggande betydelse för makten i samhället. Marx skulle därför ha nickat igenkännande om han hade kunnat ta del av den moderna debatten om ”humankapitalets” eller ”det intellektuella kapitalets” ökande betydelse.
På de mest moderna och mest framgångsrika företagen är man i dag mer beroende av de anställdas ”humankapital” – dvs av deras kunskaper – än av det penningkapital som omsätts på världens aktiebörser. Det är svårare att styra humankapitalet – en människas tankar, än det fysiska kapitalet – maskinerna, byggnaderna, dvs de produktivkrafter som är det kapitalistiska ägandets grund. De nya tendenserna i produktivkrafterna innebär – eller kan innebära – en försvagning av den kapitalistiska ägarmakten.
Det finns också en annan viktig faktor som talar för en försvagning av denna ägarmakt: den individualistiska industrikapitalistiska företagarandan trängs tillbaka av en mer anonym och kortsiktigt spekulativt inriktad finanskapitalism. Det är ingen slump att olika kooperativa ägarformer är på frammarsch, särskilt i de nya tjänsteföretagen (i USA har denna ägarform ökat stadigt och är nu uppe i ca 10 %). Många moderna företag försöker knyta de anställda närmare ägarmakten genom olika former av vinstdelningssystem. Ett av syftena är att kunna styra bättre och att kunna motverka lönekamp, men man riskerar också att de anställda alltmer upptäcker att de gamla ägarna i längden är obehövliga.
Ett annat syfte är att man genom vinstdelning kan behålla värdefulla anställda med värdefull kompetens.
Enligt arbetarrörelsens ursprungliga begreppsvärld är en kapitalist en människa som lever på att köpa och exploatera andras arbetskraft. Att äga sina egna kunskaper gör en lika litet som att man äger sin egen bostad eller aktier i det företag där man själv arbetar till en kapitalist. När vi inom vänstern säger att vi vill avskaffa kapitalismen är det denna ”rena” sort av kapitalister vi menar.
Vår socialism är således också förenlig med ett utbrett privat ägande – om än detta ägande i första hand tar sig olika kollektiva och kooperativa former. Socialismen i denna frihetliga mening står inte heller i någon motsättning till vare sig marknadsmekanismen eller den parlamentariska demokratin – tvärtom innebär vår socialism demokratins fördjupning. Genom att arbetet och kunskaperna ger mera makt och penningägandet mindre makt i produktionen kan makten fördelas jämnare. Det måste också betonas att en utveckling av den ekonomiska demokratin inte står i motsättning till en stabil ekonomisk utveckling. Stabila förhållanden för näringslivet med låga räntor och låg inflation är lika viktigt i ett samhälle med ökad ekonomisk demokrati. Ja, kanske ännu viktigare, då hela den arbetande människans identitet står på spel och kan förödas av en lättsinnig ekonomisk politik.
Men det finns i dag också en risk att det uppstår ett nytt klassamhälle baserat på olika kunskaper. Risken finns att stora grupper som i dag står utanför välfärdssystemen och utanför arbetsmarknaden inte blir delaktiga i en utveckling av demokratin och kanske särskilt den ekonomiska demokratin. Det måste förhindras. Därför är en avgörande förutsättning för ett utvecklande av demokratin och särskilt då den ekonomiska demokratin den fulla sysselsättningen. Att alla som vill har arbete är kanske den enskilt mest avgörande friheten för individen.
Den socialism vi strävar efter måste också innebära att kunskaperna erövras av alla. Den ursprungliga socialistiska idén var människans frigörelse – att de arbetande människorna själva skulle organisera produktionen i ”fria associationer” och därmed befria sig från det förtryck och det främlingskap som kapitalistens/kapitalägarens envälde på arbetsplatsen innebar.
Människans frigörelse är hennes eget verk, socialismen kan inte genomföras genom beslut i parlamentariska församlingar. Men den ekonomiska demokratin kan stärkas genom lagstiftning och politiska beslut. Vi hälsar med tillfredsställelse statsminister Göran Perssons besked på s-kongressen om att en demokratiutredning skall tillsättas. Vi förutsätter att denna utredning också tar upp den ekonomiska makten. I denna motion har vi formulerat ett antal förslag inom tio områden som är ägnade att främja en demokratisering av den ekonomiska makten.
Industrikapitalismens ursprungliga entreprenörer kom mycket sällan från överklassen. De byggde själva upp sina företag, några av dem blev rika och kunde lämna över stora förmögenheter till sina barn. Barnen blev nästan aldrig själva entreprenörer.
Joseph Schumpeter konstaterade redan i början av 1940-talet att entreprenörer av den typ som var avgörande för den unga dynamiska industrikapitalismen blivit alltmer sällsynta. Sekelskiftets uppfinneri och företagaranda hade omvandlats till rutin och byråkrati i de moderna storföretagen. Schumpeter – som själv var politiskt konservativ – drog av detta slutsatsen att en seger för socialismen – i hans mening av begreppet – i längden skulle vara omöjlig att förhindra.
CH Hermansson – Vänsterpartiets ordförande mellan 1964 och 1975 – myntade i sina böcker om den svenska storfinansen begreppet ”De femton familjerna”. Han visade hur hög grad av monopolism och kartellisering som präglade det svenska näringslivet samt att den svenska storfinansen hade mer makt i Sverige än vad dess motsvarigheter hade i andra länder. Den statliga koncentrationsutredning som tillsattes senare kom fram till ungefär samma slutsatser.
Ekonomihistorikern Jan Glete knöt i sin bok Nätverk i Näringslivet från 1994 an både till Schumpeter och till Hermanssons analyser av den svenska kapitalmakten. Glete konstaterar visserligen att den gamla svenska industrikapitalistiska makteliten med familjen Wallenberg i spetsen i huvudsak lyckats bevara den industriella dynamiken inom de svenska storföretagens ramar. Men de har alltmer tvingats ”...från offensivt agerande till defensivt – försvar av det etablerade”. De mest framgångsrika företagen – Astra och Ericsson för att ta två exempel – bygger fortfarande till stor del på gamla uppfinningar.
Glete anser också att den ”svenska modellen”– med dess närings‑, arbetsmarknads- och skattepolitik bl.a. befrämjade de ursprungliga ägargruppernas dominans. Han anser att ”...statsmakternas näringspolitik var till sina praktiska konsekvenser den att 1920 års ekonomiska elitgrupp ... kunde utnyttja rikedom och privilegier som man inte gärna såg att nya företagare fick del av.”
Den tidigare stabila ägarmiljön har – trots de gamla ägarfamiljernas fortsatta styrka – radikalt förändrats under de senaste 25 åren. Ännu 1970 ägde enskilda hushåll nästan hälften av de börsnoterade aktierna. 30/6 1997 ägde svenska privatpersoner (direkt eller via fåmansbolag eller aktiefonder) knappt 18 % av det samlade marknadsvärdet på Stockholmsbörsen. Svenska institutioner ägde drygt 48 % (börsföretagens ägande i varandra är borträknat) och utlänningar ägde (privat och institutionellt) resterande knappt 34 % av detta värde. (Junisiffrorna här och i fortsättningen har vi från Sven-Ivan Sundqvist).
De som man kan kalla de ”lata kapitalisterna” (fonder, försäkringsbolag, finanskapitalister) – dvs. de som enbart vill ha hög avkastning och inte engagerar sig långsiktigt i företagen – tar en allt större andel av ägandet. Eller med Jan Gletes ord: Alltmer ägs ”utan ägarengagemang, utan långsiktiga avsikter och utan ambition att vara ett industriellt orienterat mellanled mellan aktieägare och företagsstyrelser”.
Det har följaktligen blivit allt svårare att hitta genuina entreprenörer och engagerade privatkapitalister som är villiga att satsa sina pengar i nya projekt som innebär stor osäkerhet och risk. En konsekvens av detta är bl.a. att det i dagens Sverige finns få entreprenörsinriktade privatkapitalister som vågat satsa på elektronik, datorer, bioteknik eller annan modern högteknologi. De mest framgångsrika nya entreprenörsinriktade kapitalisterna har satsat på förpackningar (Rausing), möbler (Kamprad) och kläder (Persson i Hennes & Mauritz).
Det utländska ägandet har ökat starkt i de svenska börsbolagen samtidigt som det svenska ägandet har ökat starkt i utlandet. Största utländska aktieägare i Sverige var i februari 1997 de USA-baserade Fidelity-fonderna på knappt 10 miljarder kronors ägarvärde. Andra stora ägare var tyska Preussen Elektra och British Steel (7,3 respektive 7,2 miljarder). (Källa Sundin & Sundqvist, se litteraturförteckning). Problemet med denna internationalisering är inte utlandsägandet i sig – en utländsk kapitalist handlar oftast efter samma principer som de svenska – utan att utlandsägande tenderar att vara mer kortsiktigt inriktat. För det långsiktiga ägarengagemanget minskar normalt med avståndet till produktionsplatsen.
Listan över Sveriges största aktieägare toppas av 10 institutionella ägare. Det Wallenbergkontrollerade Investor kommer först med drygt 88,3 miljarder i värde 30/6 1997. Wallenbergsstiftelserna kommer på plats elva med 28,4 miljarder. Wallenbergarna torde direkt och indirekt dominera företag som representerar ca halva marknadsvärdet på Stockholmsbörsen. Familjens nya makthavande generation är finansiellt snarare än industriellt inriktad. De liksom de andra viktigare finansfamiljerna utövar sin makt genom ett komplicerat nätverk av indirekt ägande via stiftelser, finans- och investmentbolag. Ägarfamiljerna måste utöva sin makt genom ett slags ”vasallsystem” av lojala direktörer. De löper ständigt risken att vasallerna vill bryta sig ut och utöva egen makt.
Oftast tvingas entreprenörer och uppfinnare välja mellan att underordna sig de redan rika och etablerade storföretagen och ägarfamiljerna eller att gå under. Storföretagen har också genom sin konservatism låst in sitt kapital i kärnverksamheten och inte satsat på nya och kanske oprövade idéer. Särskilt saknas i Sverige ”mellankapitalet” – dvs. finansieringen mellan det att en ny prototyp för en produkt tagits fram och att produkten är klar att marknadsföras. I detta skede är entreprenören beroende inte bara av riskvilligt kapital utan också av en lindrig beskattning. Här har staten, i form av NUTEK, haft ett avgörande inflytande på utvecklingen i en hel del fall.
Jan Glete skriver att "... om stora förmögenheter över huvud taget ska tillåtas uppstå ska det vara som resultat av entreprenöriell företagarverksamhet ...". "Ur strikt ekonomisk effektivitetssynvinkel är ärvd makt något som inte går att försvara..." Det finns därför skäl att tänka på "... om arvsskatteregler och regler för kooptering (komplettering inom styrelsen) till stiftelser och fonder kan utformas annorlunda för att gynna omvandling." En möjlighet att pröva kunde vara att skärpa reavinstskatten för kortsiktsinnehav och mildra den för långsiktsinnehav.
I Sverige tillämpas ofta systemet med olika röstvärde på aktier: A- och B-aktier. Den officiella motiveringen har varit att behålla företagen i svensk ägo. Men systemet har i praktiken alltmer utvecklats till en försvarsbastion för gamla ägare utan förmåga till förnyelse. Olika röstetal på aktier bör enligt vår mening bara kunna motiveras med olika grader av långsiktigt engagemang – anställda och de som innehaft aktier länge bör kunna ha högre röstetal än de som handlar kortsiktigt.
Förslag om skärpt skatt på stora förmögenheter och kortsiktig handel finns i skattemotionen. Vänsterpartiet föreslår också en höjd bolagsskatt till 30 % i skattemotionen. Vi föreslår också förändringar av egenavgifterna för egenföretagare som leder till större möjligheter för t.ex. entreprenörer att komma i gång.
Sveriges löntagare äger redan – direkt eller indirekt – en mycket stor del av aktierna i företagen. Aktiefonderna och försäkringsbolagen bygger i huvudsak på löntagarnas insatta pengar. I listan över de största aktieägarna kom 30/6 1997 pensionsförvaltarna SPP och AMF Pensionsförsäkringar AB på fjärde och sjätte plats med 66,9 respektive 42,5 miljarder kronor. Bland facken ägde SIF (drygt 2,8) och Metall (drygt 1,8) mest. Det direkta personalägandet är däremot av liten betydelse i Sverige om man jämför internationellt.
Rudolf Meidners m.fl. förslag till löntagarfonder 1975 byggde bl.a. på tanken att om de anställda fick ett direkt medägande och därmed medinflytande i företagen så skulle de också kunna acceptera att en större andel av förädlingsvärdet gick till investeringar och en lägre andel till löner. De rådslag om fonder som genomfördes inom LO med mer än 17 000 deltagare visade att man ville ha löntagarfonder, men de skulle vara lokalt knutna till de enskilda företagen – inte toppstyrda.
Tyvärr lyckades inte arbetarrörelsen forma ett löntagarfondsförslag som var förankrat i rörelsens bas. Tvärtom backade man stegvis från de ursprungliga målen. Fonderna blev traditionella placeringsfonder som köpte aktier i de gamla vanliga slagskeppen på börsen. De hade inte någon påtaglig förnyande inverkan på Sveriges näringsliv. De leddes vanligen av väletablerade organisationsproffs. De blev en del av det anonyma ägande utan långsiktiga mål som Jan Glete beskriver.
Kanske är det av den orsaken som de fackliga organisationerna i dag är så skeptiska till ett långsiktigt ägarengagemang. Enligt ett reportage av Katarina Butovitsch i Dagens Industri (26/5 1997) är SIF visserligen intresserat av vinstdelning, men man sägs "föredra att investera i flera bolag och obligationer hellre än att investera i ett företags aktier". Och som en facklig företrädare säger att man inte vill "..lägga alla ägg i samma korg, utan sprida riskerna". LO har uttalat att man ser sina aktieinnehav i första hand som kapitalplaceringar.
I andra länder är frågan om en mer aktiv ägarroll för löntagarägda pensionsfonder en stor diskussionsfråga. Rudolf Meidner har i en intervju med Peter Bratt (Dagens Nyheter den 4 maj 1997) tagit upp att den kanadensiska fackföreningsrörelsen aktivt använt sina pensionsfonder för att begära styrelseposter och bedriva näringspolitik i de ägda företagen. Nyligen publicerades en bok, Ägarstyrning (av Rolf H Carlsson och Magnus Hallberg, Ekerlids), där det bland annat beskrivs hur en kalifornisk pensionsfond aktiverat sin ägarroll.
Det borde i dag finnas stora möjligheter för ett organiserat kollektivt löntagarägande knutet till de enskilda företagen men med gemensam organisation av utbildning och övergripande näringspolitisk strategi. Ägaransvaret skulle kunna utövas i nära samarbete med AP-fonderna samtidigt som dessa fonder (dvs. 1:a till 3:e fondstyrelserna) får ökad rätt att placera sina tillgångar i aktier (se nedan). Om det nya pensionssystemets premiereservsystem kommer till stånd bör staten i samråd med fackföreningsrörelsen erbjuda alternativet att placera de individuella pensionsandelarna i ett löntagarstyrt system.
Framtidens ägarmakt bör bygga mer på eget arbete i ett företag, på kunskaper om produktion och teknologi och på viljan att ta ett långsiktigt ansvar, mindre på kortsiktigt vinstintresse. En möjlighet att överväga – i den utredning vi föreslog i förra avsnittet – kan vara att tillåta högre rösträtt på aktier enbart för dem som själva arbetar med eller i ett företag. Vidare bör stat och kommuner finna former för att ge ett ökat ansvar till de anställda i sina företag.
Vänsterpartiet har medverkat till att det tas ut löneskatt på avsättningar till vinstandelsstiftelser. Detta eftersom dessa avsättningar i dag fungerar som allmänt lönepåslag snarare än som ett sätt att öka de anställdas långsiktiga engagemang i företagen. Om lagen ändras så att dessa stiftelser har karaktären av långsiktigt inriktade förvaltare av ett kollektivt ägande för de anställda är vi beredda att ta bort löneskatten. Vi kan också tänka oss att stimulera ett sådant ägande för anställda på andra sätt. Detta bör utredas. I annan motion tas yrkandet upp.
Historiskt har det statliga ägarengagemanget haft avgörande betydelse för det svenska näringslivets styrka. Utan den liberale finansministern J. A:s våghalsiga låneprojekt och statens storskaliga investeringar i den svenska järnvägsutbyggnaden under 1800-talet hade industrialiseringsprocessen allvarligt försvårats och försenats. Hade inte staten gått in i gruvorna, energiförsörjningen, telekommunikationerna och läkemedelsindustrin så skulle med stor säkerhet dessa branscher inte haft den styrka de har i dag i Sverige.
Dagens största svenska börsbolag är intimt förknippade med den offentliga sektorn och den statliga näringspolitiken. Ericsson har till mycket stor del levt på samarbetet med det (f.d.) statliga telemonopolet. Astra bygger till stor del på en forskning som på ett avgörande sätt berott på en stark offentligt finansierad sjukvård. ABB (ASEA) har varit starkt beroende av beställningar från Vattenfall och andra företag och institutioner med samhälleliga ägare. Volvo och Saab hade inte kunnat utvecklas utan skattefinansierade vägar och omfattande stödpaket i kristider.
Under 80-talet lyckades den nya högern få genomslag för tanken att staten eller kommunen inte dög som ägare i näringslivet, att statliga företag präglades av byråkratisering och ovilja att ta ansvar. Det fanns onekligen visst underlag för kritiken. Men felet var också att de offentligägda företagen ibland apade efter det sämsta i de privata: man satsade kortsiktigt och vågade inte formulera en egen långsiktig ägarstrategi. Den utförsäljning av statliga företag som inleddes på allvar under regeringen Bildt 1991–94 har fortsatts av den socialdemokratiska regeringen. Och det finns planer på att fortsätta dessa utförsäljningar.
Men det finns kvar ett stort antal framgångsrika offentligägda företag. Staten äger fortfarande ganska mycket aktier. I företag med direkt statligt ägande samt i affärsverk har staten ett justerat eget kapital på ca 148 miljarder kronor i slutet av 1996 (Regeringens skrivelse 1997/98:20 – 1997 års redogörelse för företag med statligt ägande). Fjärde AP-fonden ägde aktier till ett värde av 73,5 miljarder den 30/6 1997, staten direktägde aktier till ett noterat värde av 47 miljarder, den fortfarande statsägda Nordbankens aktiefonder ägde för knappt 40 miljarder och femte AP-fonden ägde knappt 11 miljarder. Från 1/7 i år har också en sjätte AP-fond med säte i Göteborg inrättats med ett startkapital på 10 miljarder. I forskningsstiftelserna fanns i juni i år nära 32 miljarder – till stor del placerade i aktier. Sammantaget äger staten betydligt mer aktier än Investor och Wallenbergsstiftelserna ihop. Om staten blev lika bra på indirekt maktutövning som Wallenbergarna borde man kunna utöva en långt större ägarmakt än i dag.
Det finns också positiva tecken på att en viss omprövning av synen på staten som ägare i aktivistisk riktning är på väg. Finansministern har sagt att det skall komma ett förslag om vidgad placeringsrätt för AP-fonderna. Trepartiöverenskommelsen om kärnkraftsavveckling bygger också bland annat på att en aktiv roll i omställningen ges åt Vattenfall. Staten borde kunna utveckla sin ägarroll inom energiområdet mer än så i samarbete med i första hand kommunernas energiföretag. Man borde också mer aktivt kunna uppträda som beställare av förnybar energi.
En mer aktiv näringspolitisk roll för det statliga ägandet borde också kunna utvecklas på andra områden. Det gäller läkemedel där man bör överväga att byta ut statens sjuprocentiga minoritetsandel i Pharmacia & Upjohn mot ett ägande som ger större möjligheter att utveckla billiga läkemedel på monopoliserade områden. På trafikområdet pågår en omställning av storstädernas trafiksystem där stat och kommuner spelar en avgörande roll för att trafikmönstret ställs om i mer miljövänlig riktning. Via NUTEK borde staten kunna bli mer aktiv när det gäller att utveckla mer miljövänliga bilar. Motsvarande gäller återvinningssystem och miljövård. Ett hinder i detta sammanhang kan vara EU:s upphandlingsregler. Men erfarenheten hitintills är att dessa inte hindrar olika EU-medlemmar i dag att genomföra upphandlingsprogram. Sverige måste ju inte alltid vara ”bäst i klassen” i EU. Dessutom bör Sverige verka för att avbyråkratisera detta otympliga upphandlingssystem.
Kommunerna äger företag inom i första hand bostads- och energisektorn. Dessa företag har varit nödvändiga på områden där privatföretag aldrig hade tagit det sociala och fördelningspolitiska ansvaret. Dessa företag har också varit nödvändiga för att förhindra att privata ägare gör orimligt stora vinster på områden präglade av starka konjunktursvängningar och av ett beroende av politiska beslut. Det finns naturligtvis också exempel på att kommuner äger i onödan och att företagen är dåligt skötta. Men det kommunala ägandet skall utvecklas, inte avvecklas.
Det är bra att utredningen Översyn av den kommunala medelsförvaltningen inte tycks föreslå några begränsningar i kommunernas rätt att placera sina tillgångar i aktier (enligt intervju i Kommun-aktuellt med utredningens ordförande generaldirektören Bo Jonsson)
Vänsterpartiet begär en utredning i positiv anda kring om kommunerna på egen hand skall ha möjlighet att engagera sitt pensionskapital och andra finansiella tillgångar i långsiktiga ägarengagemang.
Över huvud taget är en lokal/regional förankring alltför litet uppmärksammat som en viktig beståndsdel i en lyckad företagsutveckling. Företag som genom sin lokala förankring även har en social dimension har i studier visat sig ha en betydande förmåga till att överleva ekonomiska nedgångar och bli ekonomiskt lyckade.
Jan Glete drar av sin historiska analys slutsatsen att ”... vad som behövs är ... kapitalförvaltare som medvetet gynnar entreprenöriella individer med vilka de har så pass täta sociala relationer att de förmår bedöma vad entreprenörerna klarar av att åstadkomma.” Vi är eniga med Glete om detta. Och de som har de närmaste sociala relationerna med entreprenörerna – åtminstone när produktionen väl kommit i gång i ett företag – är utan tvekan de som arbetar på företaget.
Vi har redan konstaterat att den gamla sortens aktiva industrikapitalister med breda kontaktytor in i företagen, av typ de gamla generationerna Wallenberg, är på utdöende. De stora börsbolagens styrelser domineras av ett ganska litet antal herrar med många uppdrag: styrelseproffs. Alltfler av dem är finansiellt snarare än industriellt inriktade. De som har fler uppdrag än två har knappast möjlighet att utföra sitt arbete på ett rimligt sätt – och de har oftast orimligt höga arvoden som ligger långt högre än varje mått på deras produktiva insats.
De 35 som hade minst fem styrelseuppdrag i juni 1997 var alla män. (Sundin & Sundqvist, Styrelser och Revisorer i Sveriges Börsföretag 1997–98, DN ). I de 258 företagen på börsen är mindre än 5 % (60 stycken) av styrelseledamöterna (totalt över 1 200) kvinnor. I 21 börsföretag, bl.a. ABB, Ericsson, Investor och Volvo, är ingen i styrelsen kvinna. Av de 60 kvinnorna är mer än hälften företrädare för de anställda. Ca 20 är släkt med en manlig huvudägare och de flesta av dessa är troligen där i första hand i den egenskapen. Åren 1993 till 1996 ökade antalet kvinnor i styrelserna långsamt, men på årets bolagsstämmor minskade antalet med två, trots att antalet företag ökat från 233 till 258. (Källa: Sven-Ivan Sundqvist, Få kvinnor i börsbolagens styrelser, DN 22/6 1997).
Varför är kvinnorna i bolagsstyrelser så få? Enligt Sven-Ivan Sundqvist kan en hypotes värd att testa vara att kvinnor är mindre ”lönsamhetsinriktade” än män. Det kan ligga en hel del i detta, särskilt om man tolkar begreppet lönsamhet företagsekonomiskt och kortsiktigt. Vår uppfattning är dock att den viktigaste faktorn är att det manliga maktmönstret – patriarkatet – är osedvanligt starkt i just aktiebolagen. Det är en männens kultur där värderingar fortfarande råder som skulle betraktas som starkt reaktionära i de flesta folkrörelser och parlamentariska församlingar.
Med fler kvinnor i styrelser och företagsledningar skulle det mer långsiktiga ägaransvaret stärkas. Samma sak gäller med fler anställda och färre styrelseproffs.
Vänsterpartiet föreslår sammanfattningsvis att ingen bör få sitta i mer än två bolagsstyrelser, de offentliga företagen kan redan nu reglera det här. Sitter man i en styrelse och får arvode för detta, bör motsvarande löneavdrag göras för den tid det tar att sitta av ett styrelsesammanträde plus förberedelser. Arbetarrörelsens organisationer bör utöva sitt inflytande i de privatägda företagen i samma riktning. En ambitionsinriktning bör göras vad avser antalet kvinnor i bolagsstyrelserna. Vänsterpartiet anser att det bör vara rimligt med 25 % kvinnor i styrelserna år 2000 och 50 % år 2010.
Som vi redan sagt i inledningen är de som arbetar i ett företag redan de viktigaste kapitalförvaltarna – dvs. de förvaltar sitt eget humankapital: innehållet i de egna hjärnorna. Avkastningen från det kapitalet är långt större än avkastningen från maskiner och byggnader i moderna företag. Rädslan för att förlora anställda med specialkunskaper är i dag större än rädslan för att någon av ägarna skall hoppa av på de flesta börsföretag.
Under det i och för sig ganska orealistiska antagandet att lönerna avspeglar arbetsproduktiviteten var enligt en beräkning det samlade humankapitalet i Sverige 1990 värt 10 000 miljarder kronor om man använder lön efter skatt som mått och 16 000 miljarder om man använder bruttolöner. Detta betyder att humankapitalet då skulle ha varit värt 7 till 10 gånger mer än den fysiska kapitalstocken i näringslivet. (Finanstidningen 15 juni 1994 som refererar Studier av svensk utbildning, Ekonomiska rådets årsbok).
Enligt en annan beräkning är de "intellektuella tillgångarna" (definierat som summan av det individuellt ägda humankapitalet och det av företaget ägda övriga kunskapskapitalet i form av databaser m.m.) i ett företag genomsnittligt värda tre till fyra gånger mer än det kapital som värderas i balansräkningen. (Thomas A. Stewarts ledarartikel i Fortune 3/10 1994). Enligt en tredje kalkyl är de icke-materiella tillgångarna ("Intangible Assets") nästan tio gånger så mycket värda som de materiella tillgångarna ("Net Tangible Assets") i det världsledande dataföretaget Microsoft (Karl E. Sveiby på Internet).
Roland Spånt, chefsekonom på TCO, har länge pläderat för en redovisning av företagens personal och ”humana” tillgångar. Försäkringsbolaget Skandia har under senare år utvecklat metoder för detta (särskilda supplement har givits ut till årsredovisningar). Vänsterpartiet har också motionerat i frågan. Vi har också krävt att redovisningslagen ändras så att både jämställdhetsarbetet och miljöarbetet redovisas. I mera progressiva företag har man på senare tid lyft fram miljöfrågorna i redovisningen. En långsiktig kretsloppsanpassning av produktionen blir ett allt starkare vapen i konkurrensen om de alltmer miljömedvetna kunderna.
Kunskapernas ökande roll betyder att gränserna mellan företagen eroderas. Företaget kan ju inte hävda äganderätten till de anställdas tankar och det är svårt att kontrollera att tänkandet inte används av konkurrenterna. Nyckeln till framgång för det moderna företaget är därför enligt en internationell auktoritet på området (Keith Bradley, se litteraturförteckningen) att omvandla det individuellt ägda ”humankapitalet” till det kollektivt inom företaget ägda s.k. strukturkapitalet: databaser, nätverk, kundkontakter etc.
Staten har i allmänhet stått för finansieringen av en stor del av den utbildning och forskning som utgör företagens intellektuella kapital. Eftersom det sällan är privatekonomiskt lönsamt att satsa på sådan utbildning och forskning som i första hand kommer till kollektiv nytta är det nödvändigt att stat och kommuner tar på sig detta ansvar. Men det är också ett samhälleligt slöseri – och en orättvisa gentemot skattebetalarna – att delar av detta kapital utan vidare kan monopoliseras av ett privat ägt företag och dess aktieägare. Staten borde bli bättre på att själv söka patent och ta in royalties på de nya idéer och produkter som tas fram i den skattefinansierade forskningen.
Men självklart skall staten också se till att de kunskaper som tas fram med skattemedel kommer hela samhället – både företag och enskilda – till godo. Keith Bradley formulerar kravet på politiken så här: ”Governments need to set policies that provide sufficient incentives for companies to pursue new technologies while, at the same time, allowing other companies and individuals access to the ideas that flow from research.” (Bradley s 13).
Staten kan bara i en mycket begränsad omfattning styra den trafik som går på de elektroniska vägarna. Men man borde kunna använda sitt ägande i sina olika IT-företag – Telia, Teracom, inom etermedia etc. – till att skapa en slags motsvarighet till Statens banverk på IT-området. Ägandet i Enator (f.d. Celsius Information System AB) kan ersättas av ett mer aktivt ägande i branschen. Det måste vara en politisk uppgift att se till att tillgängligheten till de olika näten inte förbehålls en informationsteknologisk elit utan att alla kan använda den nya tekniken till rimliga kostnader. Principen bör vara: politiskt ansvar och samhällsägande för maximal tillgänglighet – stor frihet att använda denna samhälleliga teknologi.
Carl-Erik Wallström och Marie-Louise Rönnmark skrev om detta tema under rubriken ”IT är statens ansvar” i ett inlägg på Dagens Nyheters debattsida nyligen (22/7 1997). De ansåg att staten skall ”göra infrastrukturen tillgänglig för medborgarna” och ta ett större ansvar för utbyggnaden av infrastrukturen för IT. I en debattskrift har SEKOs klubbar på Telia krävt att ägaren staten talar om vad man vill med Telia och att man låter företaget vara en ”motor för IT-utvecklingen” i Sverige.
Staten bör således aktivera sitt ägande i sina IT-relaterade företag – och självklart inte sälja ut de strategiska tillgångarna till privata. Vänsterpartiet har tidigare motionerat om att staten borde inrätta en motsvarighet till Statens banverk på IT-området. Vi är inte emot att staten ändrar strukturen i sitt ägande. Man kan mycket väl sälja mindre strategiska delar av sitt ägande på detta område om man därigenom kan finansiera inköp av mer samhälleliga delar av infrastrukturen.
Den moderna informationsteknikens betydelse för demokratin och samhällsmakten är alldeles särskilt tydlig när det gäller de finansiella marknaderna. Kapitalets globalisering och de ökande svårigheterna att driva en nationell politik i strid med finansmarknadernas diktat är naturligtvis inte enbart orsakat av de nya informationsteknologiska betalningssystemen – men dessa är en strategisk faktor.
I departementspromemorian Förstärkt tillsyn av börser (Ds 1997:40) föreslås att börsernas oberoende ställning skall stärkas gentemot större ägare och att den krets som skall få handla på börsen vidgas. Vidare skall Finansinspektionen få en vidgad roll när det gäller kontrollen av att börsens regler följs och av att större ägare är lämpliga. Förslagen är steg i rätt riktning – fast de är för små.
I vårpropositionen uppmärksammade regeringen också behovet av statliga investeringar och statligt ägaransvar i den "finansiella infrastrukturen"- som kan definieras som "de metoder, regelverk och den kapitalstock som krävs för att hantera information, matchning av affärer, äganderättsövergång, registrering och betalning" (vice riksbankschef Stefan Ingves tal på Stockholms handelskammare 9/6 1997). Regeringen föreslog att staten skulle sälja sin andel av VPC för att finansiera investeringar på detta område. En extra utdelning från Securum på 500 miljoner kronor har också angivits som finansieringskälla.
Vänsterpartiet anförde i sin motion till vårpropositionen (1996/97:Fi44) att det kan tänkas att det statliga ägandet i VPC inte är så viktigt, men vi ville veta till vad pengarna skulle användas innan försäljningen godtogs. Enligt vår uppfattning borde det demokratiska systemet – regering och riksdag – ha ett betydligt fastare grepp om det finansiella systemet. Inte minst ökar betydelsen av detta nu när alltfler handlar via det globala datasystemet. Principen bör vara densamma som för informationsteknologin generellt: det demokratiska systemet skall garantera att alla har tillgång till teknologin på lika villkor och stor frihet för alla att använda systemet.
Det är bra att regeringen nu har föreslagit åtgärder som skall ge större direkttillgång till börsen. Det finns ingen anledning att behålla systemet med ett antal legitimerade mellanhänder. Vänsterpartiet är också positivt till en sammanslagning av Fondbörsen och OM. Staten bör vara ensam ägare av den nya handelsplatsen – en ”Folkbörs”. Den nya teknologin gör det möjligt att sprida den geografiskt över landet. I princip skall det vara lika lätt för en småbrukare i Pajala att köpa en aktie som det är för en direktör vid Kungsträdgården i Stockholm
Vänsterpartiet anser också att staten bör behålla Nordbanken. Det faktum att den statligt majoritetsägda Nordbanken – näst efter den privata GOTA-banken – råkade allra mest illa ut under finanskrisen användes som det slutliga beviset på det statliga företagandets misslyckande. Men man skall komma ihåg att Nordbankens vansinnesutlåningar gjordes i ett företagsklimat som präglades av kulturkrocken mellan den gamla PK-bankens konservativa banktjänstemän och Pensersfärens spekulativt inriktade aktörer vid den delvisa privatiseringen. Och inte heller de privata storbankerna hade klarat sig utan staten som yttersta garant.
Om utförsäljningen av Nordbanken genomförs måste posten ges desto större möjligheter att tillsammans med Statens Bostadsfinansieringsbolag (SBAB) skapa ett slagkraftigt alternativ på den svenska marknaden för finansiella tjänster. Staten behöver äga en av de större bankerna – inte minst för att säkra en rimlig grad av konkurrens och minskande räntemarginaler.
Koncentrationen av ägarmakten har också en motsvarighet i en stark storföretagskoncentration i Sverige. Den hårda koncentrationen till ett begränsat antal storföretag kan illustreras genom en fördelning av det samlade börsvärdet på olika företag. Två storföretag – Ericsson och Astra – representerar tillsammans ca 25 % av det samlade börsvärdet (februari 1997). 25 företag representerade tillsammans 72 % av det samlade börsvärdet (februari 1997). S-E-Bankens planerade köp av Trygg-Hansa är ett färskt exempel på hur koncentrationsprocessen fortsätter.
Enligt den svenska konkurrenslagen kan ett köp av ett företag förbjudas om det ”skapar eller förstärker en dominerande ställning som väsentligt hämmar eller är ägnad att hämma förekomsten eller utvecklingen av en effektiv konkurrens på den svenska marknaden eller på en avsevärd del av den och detta sker på ett sätt som är skadligt från allmän synpunkt.” Förbudsmöjligheten gäller dock inte köp på en svensk eller utländsk börs eller ”någon annan reglerad marknad eller genom inrop på exekutiv auktion”. I dessa fall kan man i stället tvinga köparen att sälja tillbaka (1993 års konkurrenslag § 34.)
Sedan den nya konkurrenslagen kom till 1/7 1993 och t.o.m. 30/6 1996 hade 569 anmälningspliktiga köp lämnats utan åtgärd. I 28 fall fattade Konkurrensverket beslut om särskild åtgärd. I sju ärenden gjordes s.k. frivilligt åtagande och i sex av dessa fall blev det bötesstraff. Bara i ett fall har ett köp förbjudits.
I Sverige har vi – till skillnad från exempelvis USA – ingen lag som gör det möjligt att bryta upp marknadsdominerande företag. Förslag om att införa en sådan lag har tillbakavisats av olika utredningar – nu senast av Konkurrenslagsutredningen (SOU 1997:20, kap 6). Motiven har främst varit effektivitetsvinster som kan uppnås vid stordrift och koncentration, men också att Sveriges hemmamarknad är liten internationellt sett.
I Konkurrenslagsutredningens nya betänkande refereras också tidigare utredningars motiv för att avslå sådana förslag. Det framhölls att enbart på marknader som saknar utländsk konkurrens kan en sådan lag bli aktuell. I regeringen Bildts motivering till 1993 års konkurrenslag angavs också att ”internationalisering och avreglering kommer att medföra att flera marknader öppnas för nationell och internationell konkurrens”.
Regeringen Bildt sade också att det visserligen kommer att finnas marknader avskärmade från konkurrens och att det kan finnas skäl att bryta upp ”mycket starka företagskoncentrationer på sådana marknader”. Men med ”hänsyn till de stora konsekvenser det skulle få för berörda företag” och till ”svårigheter av rättslig och annan art” avvisades en sådan lag. I den nya utredningen hänvisar man till Industriförbundets ”ägarrättsliga invändningar”. Utredningen hävdar också att det främst är ”statligt ägda företag” som har mycket stor marknadsdominans – och där kan man bryta upp företagen utan konkurrenslagens hjälp.
Den nya konkurrenslagen visar, anser Vänsterpartiet, hur stark den borgerliga ideologin kring ägandet har trängt in också bland utredare som tillsatts av en socialdemokratisk regering. Arbetarrörelsen har alltid skiljt på de "naturliga monopol" som staten bör äga och där vinster tillfaller alla (eller där förluster får täckas av alla) samt privatägda monopol eller oligopol (få dominerande företag) där enskilda individer kan berika sig på en icke konkurrensutsatt marknad. Av detta ser man inte ett spår i utredningens resonemang utan man hänvisar bara till "ägarrättsliga invändningar".
Enligt VD Bengt Braun på Tidnings AB Marieberg är det fel att företagets tidningar ”skulle gå att inordna under någon politisk etikett”. Han anser också att det faktum att ett antal ”socialistiska tidningar försvunnit eller har stora problem” inte kan lastas på Bonniers eller Marieberg. Han säger: ”Jag ser inte några som helst förutsättningar för någon Berlusconi-situation i Sverige.” (Tal på bolagsstämman 24/4 1997)
Brauns bild av mediasituationen i Sverige kontrasterar med den som gavs av Tor Wennerberg i Aftonbladet 14/7 1997 i en recension av The Global Media av Edward Herman och Robert McChesney:
Annonserande privata storföretag har inte intresse av att medierna ägnar sig åt att ifrågasätta deras samhälleliga roll, eller varför samhällets produktiva resurser skall ägas och kontrolleras av en privat maktelit. Vad de behöver är i stället kulturell produktion som stimulerar materiell konsumtion och stöder den rådande ekonomiska ordningen ideologiskt. ... Effekten blir att det kommersiella mediasystemet i stor utsträckning fungerar som en propagandaapparat i den ekonomiska maktens tjänst. Att det är så beror inte på någon konspiration, utan är en följd av mediemarknadens institutionella uppbyggnad (koncentrerat privat ägande, profitmotiv, annonsberoende). Det fungerar inte heller totalitärt, som ett statligt propagandaministerium, utan med en bevarad illusion av frihet och mångfald. Därmed blir det också effektivare.
Kanske kan man hävda att svenska medier är litet bättre än det internationella mediasystem som beskrivs i citatet ovan. Framför allt har vi tack och lov kvar ett rejält samhälleligt inflytande inom etermedia. Men det delbetänkande som Rådet för mångfald inom massmedier nyligen publicerade (Medieföretag i Sverige) visar att den idylliska bild som ges av VD på Marieberg är falsk i grunden.
Om vi börjar med dagspressen så är dominansen för några ägarfamiljer och för borgerliga åsikter ganska förfärande. Störst är släkten Bonnier som 1996 hade 26,6 % av upplagan inom flerdagarspressen inräknat Göteborgs-Tidningen (GT) (som inte köptes av Expressen förrän i år). Bilden nyanseras något av att ägandet är splittrat på olika grenar inom familjen som på sikt kan få svårt att hålla samman. Men å andra sidan finns en tendens till likriktning i högborgerlig riktning på de stora Bonnierägda tidningarna.
Wallenbergs är jämfört med Bonniers en mer anonym storägare inom dagspressen. Viktigast är ägandet i Svenska Dagbladet. Men där är ägandets inflytande tydligt.
Jan Stenbeck har velat ge ett intryck av pluralism genom att bland annat satsa på tidskrifter som Moderna Tider och genom att tillåta frispråkiga kritiker av honom själv på TV 4 (som Stenbeck i och för sig bara äger en mindre del av). Men om något av hans mediaföretag i grunden skulle få en icke-borgerlig profil skulle det troligen inte leva länge.
Genom försäljningen av GT har familjen Hjörnes monopolställning i Göteborgs tidningsvärld reducerats. Göteborgs-Posten har dock en farlig dominans i Göteborgsområdet. Genom köpet av Bohusläningen får Stampen och dess huvudägare Hjörne också en helt dominerande ställning i Bohuslän.
De tre stora morgontidningarna i storstäderna, DN, GP och Sydsvenska Dagbladet, samverkar i ett riksannonspaket. Detta samarbete stärker det borgerliga åsiktsmonopolet och försvagar möjligheterna för de mindre tidningarna – särskilt för A-pressen. Schibsteds köp av Aftonbladet ”bildar slutpunkt för den svenska arbetarrörelsens ambitioner att på central nivå agera aktivt som tidningsägare.” (SOU om Medieföretag i Sverige s 25).
Privata intressen och därmed borgerlig ideologi stärks nu också inom etermedia. Det Wallenbergsdominerade TV 4 stod för 28 % av tittartiden 1996 och det Stenbecksägda TV 3 stod för 9 %. De yngre tittarna föredrar de reklamfinansierade kanalerna. (Medieföretag i Sverige s 105). Av de fem största TV-produktionsbolagen i Sverige mätt i omsättning äger Stenbeck två, Bonniers två och Schibsted en. ”Program kan bli en bristvara, vilket kan förstärka TV-produktionsbolagens roll i det framtida TV-samhället.” (Medieföretag i Sverige s 123)
På den totala mediamarknaden i Sverige dominerar släkten Bonnier med nära 13 miljarder kronor om man mäter i omsättning. På plats två kommer förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR med 5,3, Jan Stenbeck är trea med 3,2, Wallenbergssfären, staten och arbetarrörelsen delar fjärdeplatsen med 2,5 och familjen Hjörne är femma med 1,7.
Enligt sina direktiv skall Rådet för mångfald inom massmedierna i sin utredning ”utreda behovet av lagstiftning och/eller andra åtgärder som kan begränsa skadlig koncentration av ägandet av massmedierna.” Förslagen skall vara framme så att beslut kan tas i samband med 1998 års budgetproposition. Pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius menar dock att en grundlagsändring är nödvändig för att bryta maktkoncentrationen. Närmast är det då en ändring av tryckfrihetsförordningen (TF) som behöver göras. Detta måste klarläggas. Vänsterpartiet anser att det måste vara möjligt att lagstifta om maximala marknadsandelar för ägare utan att ändra TF.
Under 80-talet och det tidiga 90-talet bredde nyliberalismens glättade syn på den globala ekonomin ut sig. Man hävdade att alla länder tjänade på globalisering och på den ökande specialiseringen. Genom avregleringar på finansmarknaderna och genom försvagad arbetsrätt, ökad lönespridning och flexiblare arbetsmarknader kan – sade man – varje land satsa på det man är bäst på. Då ökar handeln och välståndet. Globaliseringen är en process där alla är vinnare.
I FN-rapporten A Call to Action från den av Ingvar Carlsson och Shridath Ramphal ledda FN-kommissionen för ”global governance” (från december 1994) ges en annan bild än den nyliberala. Man tar där upp kraven på förändring av den internationella politiken för att kunna skapa ett mer demokratiskt och mer rättvist världssamhälle. Rapportens huvudtema är att det behövs en ökad internationell samverkan genom FN för att motverka kapitalets ökade makt och istället stärka demokratin.
En annan kritiker av nyliberalismens världsbild är den amerikanske ekonomen David C Korten. I stället för att tala om frihandel menar Korten att dagens handel är mer reglerad än någonsin och att en allt större del av världshandeln kontrolleras av jättelika transnationella företag (TNCs). Ett exempel är att världens 500 största företag (finansinstitut inte räknade) står för en fjärdedel av världens produktion av varor och tjänster. Samma företag kontrollerar 70 % av världshandeln. En fjärdedel av all handel i världen sker inom och mellan dessa 500 jättar. Korten föredrar att kalla dagens ekonomiska system för en privatägd planekonomi med storföretagen som de främsta aktörerna uppbackade av bakbundna regeringar och statstjänstemän.
När fem företag eller färre kontrollerar mer än hälften av världsmarknaden kan den enligt Korten betraktas som ”mycket monopolistisk”. Enligt affärstidningen The Economist var 1993 varaktiga konsumtionsvaror som bilar, flyg, elektronik och stål monopolistiska i denna mening. (”A Survey of Multinationals. Everybody’s Favorite Monsters”, mars 1993) Korten konstaterar frankt: ”Argumentet att globalisering ökar konkurrensen är helt enkelt fel. Tvärtom stärker den utvecklingen mot en monopolisering på global nivå.”
Korten hävdar att precis som de f.d. kolonierna en gång frigjorde sig från kolonisatörernas förtryck måste dagens världsmedborgare göra detsamma. En avkolonisering och nedmontering av de jättekolosser som de transnationella företagen har utvecklats till måste alltså sättas på dagordningen. En början skulle vara att sätta upp ett tydligt regelverk för det transnationella kapitalet, något som också föreslås i A Call to Action.
En möjlighet skulle vara en internationell konkurrenslagstiftning som möjliggör delning av alltför marknadsdominerande företag. Frihandelsorganisationen WTO skulle kunna användas som verktyg för övervakande av sådan lagstiftning. Man kan också tänka sig FN-stöd till nationell lagstiftning av den typ som vi diskuterat ovan för Sverige. Nationer skall ha rätt att utöka kontrollen och insynen i transnationella företag och i internationella kapitalrörelser. Stater skall ha rätt att kräva att direktinvesteringar görs som s.k. joint ventures med ett stort ägande för landet där investeringen görs. Det skall också gå att få FN-stöd för att maximera det kapitalutflöde som utländskt ägande leder till.
I A Call to Action föreslås också inrättandet av ett ekonomiskt säkerhetsråd som är mer representativt och effektivt än nuvarande G7-gruppen och Bretton Woods-institutionerna. Rådet bör utveckla en långsiktig strategisk politik för att stödja en stabil och balanserad utveckling i världen och för att säkra stabiliteten mellan de stora internationella organisationernas olika målsättningar. Det nuvarande säkerhetsrådet med vetorätten bör enligt rapporten avvecklas i två steg. Först utses fem ordinarie medlemmar varav två från industrialiserade länder och en från vardera Afrika, Asien och Latinamerika. De icke-permanenta platserna utvidgas från 10 till 13 och en kontrollstation bör kunna sättas upp till år 2005.
I FN-rapporten tar man också upp den globala kapitalmarknaden och valutahandeln. Man förordar en transaktionsskatt (en s.k. Tobinskatt) på valutatransaktioner för att öka stabiliteten i världsekonomin och minska volymen av spekulativa kapitalrörelser. Detta förslag har också Kommissionen för globalt samarbete berört i sin rapport om ”vårt globala grannskap”. Även EU-parlamentet har ställt sig bakom en sådan princip.
Bradley, Keith Intellectual Capital and the New Wealth of Nations, föredrag på ett av Skandia ordnat seminarium 21 oktober 1996.
Glete, Jan Nätverk i Näringslivet (1994)
Hermansson, CH Monopol och Storfinans
(ursprungligen 1962, flera upplagor)
Korten, David C When Corporations Rule the World
(Kumarian Press 1995)
Medieföretag i Sverige – ägande och strukturförändringar i press, radio och TV, SOU 1997:92
Sundin, Anneli och Sundqvist, Sven-Ivan 1997 års upplaga av Ägarna och makten i Sveriges börsföretag, Dagens Nyheter.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning kring möjligheterna till sänkt skatt för entreprenörer, aktivt arbetande företagare och långsiktigt ägande enligt vad som sägs i motionen under avsnitt 1,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning för att förändra stiftelse- och aktiebolagslagarna så att reglerna för kooptering respektive reglerna för röstetal på aktier mer gynnar sparande genom eget arbete och långsiktigt ägaransvar enligt vad som sägs i motionen,1
att riksdagen beslutar om sådan ändring i AP-fondernas regler att det blir möjligt att ge stöd till det organiserade löntagarägandet enligt vad som sägs i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om högre rösträtt för löntagarägda aktier i det egna företaget enligt vad som sägs i motionen,1
att riksdagen beslutar om ett borttagande av löneskatten på
vinstandelsstiftelser om dessa är inriktade på att de anställda utövar ägarmakt genom vinstandelsstiftelserna,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om friare placeringsregler för AP-fonderna enligt vad som sägs i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheterna för de kommunala pensionsfonderna att mer aktivt placera medel i det lokala näringslivet enligt vad som sägs i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om färre styrelseproffs, fler anställda och fler kvinnor i företagens styrelser,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsningar till deltagande i två större företags styrelser,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om höga styrelsearvoden,1
att riksdagen beslutar om sådan ändring av redovisningslagen att humankapital, jämställdhetsarbete och företagets miljöarbete införs i årsredovisningen,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allas tillgång till informationstekniken,2
att riksdagen hos regeringen begär en utredning kring instiftandet av ett Statens databanverk enligt vad som sägs i motionen,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ägandet av Telia och andra dataföretag,3
att riksdagen beslutar om en sammanslagning av Fondbörsen och OM till en folkbörs enligt vad som sägs i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att behålla Nordbanken, Posten och SBAB i statlig ägo,
att riksdagen beslutar om sådan ändring i konkurrenslagen att monopolliknande företag kan delas enligt vad som sägs i motionen,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ny lagstiftning för att begränsa mediaägandet,4
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om global konkurrenslagstiftning och WTO,3
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regelverk för det internationella kapitalet och de transnationella företagen genom FN,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av ett ekonomiskt säkerhetsråd i FN,5
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skatt på internationella valutatransaktioner (Tobinskatten).
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
1 Yrkandena 2, 4 och 8–11 hänvisade till LU.
2 Yrkandena 12 och 13 hänvisade till TU.
3 Yrkandena 14, 17 och 19 hänvisade till NU.
4 Yrkande 18 hänvisat till KU.
5 Yrkande 21 hänvisat till UU.