Motion till riksdagen
1997/98:Fi208
av Johan Lönnroth m.fl. (v)

Ekonomisk politik i EU


1 Ny ekonomisk politik i EU

Den fulla sysselsättningen måste vara ett överordnat mål för all ekonomisk politik som styrs av socialistiska värderingar. Ett helt avgörande villkor för att detta mål ska kunna nås är en omläggning av den ekonomiska politiken. Inte bara Sverige utan samtliga EU-länder måste skapa ett större finanspolitiskt utrymme för åtgärder som ökar sysselsättningen. En sådan omläggning kommer också att påverka EES-länderna och de länder som ansöker om medlemskap och bör kunna utvecklas till ett alleuropeiskt samarbete. Den omläggning av den ekonomiska politiken som Vänsterpartiet förordar innebär ett utvecklat mellanstatligt ekonomisk-politiskt samarbete, men avvisar bestämt Maastricht­avtalets inriktning på ett federalistiskt EU. EMU-processen måste stoppas och ersättas av ett mellanstatligt samarbete för högre sysselsättning.

Den s.k. konvergenspolitiken är en central del av övergången till EMU:s tredje steg. Konvergenskriterierna ska uppnås av alla de medlemsländer som ska godtas som medlemmar i valutaunionen våren 1998. De fem kraven handlar om stabilitet i den nominella ekonomin och består av krav på låg inflation och ränta, varaktigt lågt budgetunderskott, krympande statsskuld och växelkursstabilitet. Dessutom är det önskvärt att deltagande i ERM-mekanismen varar i två år.

Ända från början har en huvudkritik varit att konvergenspolitiken genomförs i stor hast och med brutala nedskärningar av offentlig verksamhet och transfereringar oavsett vilken arbetslöshet politiken ger upphov till. Därför har också en motreaktion mot dessa stelbenta abstrakta normer inträffat. Kraven från fackliga organisationer och folkrörelser i Europa har växt och framtvingat bland annat en rad resolutioner och deklarationer från EU:s institutioner med inriktningen att sätta kampen mot arbetslöshet överst på unionens politiska dagordning. Kommissionens vitbok om sysselsättningen från 1993 är det första tyngre dokumentet. För att kompensera för den redan då existerande arbetslösheten och kommande bortfall av jobb bedömde kommissionen att 15 miljoner jobb behövde skapas i EU för att kunna halvera den öppna arbetslösheten till år 2000. På Essen-toppmötet i december 1995 diskuterades strategier för att åstadkomma en mer arbetskraftsintensiv ekonomisk utveckling.

De s.k. Essenpunkterna har sedan dess legat till grund för en rad resolutioner och utfästelser. I det i juni 1997 framlagda förslaget till nytt fördrag, Amsterdamfördraget, har på socialdemokratiskt initiativ ett sysselsättningsavsnitt skrivits in i fördraget. Men trots alla diskussioner, alla resolutionstexter och politiska åtaganden sker i praktiken mycket litet för att få ner arbetslösheten. Detta beror i sin tur på att ett mer omfattande samarbete för att motverka arbetslösheten är oförenligt med EMU-processen. Inriktningen på att skapa förutsättningar för en gemensam valuta är överordnat tillväxt- och sysselsättningsmålen.

I höst planeras ett nytt toppmöte med sysselsättningsfrågan som huvudtema. Det är stor risk att dessa möten och resolutioner mer och mer börjar betraktas som en sämre sorts politisk teater.

2 Tillväxt och sysselsättning

Vid Europeiska rådets junimöte i Amsterdam i år drevs också igenom en resolution om tillväxt och sysselsättning. Resolutionen var ett sätt att förmå den nya franska regeringen att godta den stabilitets- och tillväxtpakt som rådet beslutade om i december 1996 och som ska gälla när valutaunionen genomförts. Denna pakt, som tillkommit på tyskt initiativ 1995, syftar till en sträng budgetdisciplin. Den innebär övervakning av hur medlemsländerna uppfyller EU:s krav på statsfinanserna och ett bestraffningssystem för de som inte följer kraven. En hög arbetslöshet i ett medlemsland är t.ex. enligt pakten inget skäl för att under en period tillåta ett budgetunderskott över 3 procent av BNP. Sveriges regering har ingått i stabilitets- och tillväxtpakten utan debatt eller beslut i Sveriges riksdag. Det svenska deltagandet i denna pakt innebär att Sverige också fortsättningsvis ska lämna konvergensprogram till EU vars innehåll ska motsvara de s.k. stabilitetsprogrammen för de länder som deltar i valutaunionen. Ett konvergensprogram innebär att landet förbereder sig för ett deltagande i valutaunionen.

Vid granskningen av de löpande budgetunderskotten vore det rimligt att också ta hänsyn till arbetslösheten i landet och att tolerera tillfälliga underskott i krissituationer om arbetslösheten rusar i höjden. Sysselsättnings­politiken måste till skillnad från nu kopplas på ett tydligt och nära sätt till den ekonomiska politiken. Självfallet måste det långsiktiga målet vara stabila statsfinanser med inkomster som täcker utgifterna och ger överskott så att varje lands statsbudget balanserar över konjunkturcyklerna.

För hela den ekonomiska politiken i EU är strävan efter prisstabilitet överordnad alla andra krav. Om prisstabiliteten hotas samtidigt som arbetslösheten sjunker kommer centralbankens mekanismer obönhörligen att slå till med höjda räntor som dämpar den ekonomiska aktiviteten och ånyo pressar upp arbetslösheten. Prisökningarna kan vara en följd av ökad efterfrågan som då också lett till minskad arbetslöshet. Men detta samband tar inte penningpolitiken någon större hänsyn till.

Det kan till och med vara så att höjda räntor i sig själva pressar upp priserna t.ex. på boendet vilket i sin tur leder till nya krav på höjda räntor för att pressa ner efterfrågan och en stagnation av ekonomin blir följden. En dogmatisk kamp för prisstabilitet till varje pris blir lätt en kamp mot lägre arbetslöshet. Kampen mot inflationen måste förenas med kampen mot arbetslöshet. Medlemsländernas centralbanker och den framtida europeiska centralbanken måste få instruktioner som väger in hänsynen till arbets­lösheten.

I längden kommer det inte att gå att hålla fast vid en finans- och penningpolitik som permanentar sociala klyftor och massarbetslöshet. Det är genom strävan efter full sysselsättning, ökad produktivitet, förnyelse av näringslivet, rimliga löneökningar och effektiv skattepolitik som sunda statsfinanser och återhållen inflation kan uppnås.

Den nyliberala monetaristiska modellen har visat sig omöjlig att förena med full sysselsättning och en ekologiskt uthållig utveckling. Denna modell utgår från att det primära i den ekonomiska politiken är att försvara det finansiella kapitalets intressen oavsett vad som händer med massarbetslöshet, ökade sociala och regional klyftor och utslagning av hela skikt av medborgare. Likväl ligger denna modell till grund för såväl EMU- strategin som den s.k. pakten för stabilitet och tillväxt som ingicks i december 1996. En ny ekonomisk modell måste skapas. Den offentliga verksamheten måste reaktiveras som ett instrument för att producera varor och tjänster som motsvarar invånarnas behov. Prioritet ges till vård, omsorg och utbildning. Överenskommelser måste formas som gör skattepolitik och skatteindrivning effektiv när t.ex. inkomster och tillgångar i ett land ska beskattas i ett annat land. Överenskommelser om miniminivåer på kapital- och miljöskatter kan också vara en väg att motverka skattedumping. Det finns redan nu möjligheter för EU att enhälligt fastställa miniminivåer inom EU för skatten på kapital och bolag och skatt inom vissa miljöområden, främst CO. Det är viktigt att denna möjlighet prövas.

Arbetstiden måste förkortas ner mot målet 30 timmars arbetsvecka. En aktiv arbetsmarknadspolitik med syfte att integrera folk i arbetsmarknaden främst genom adekvat arbetsmarknadsutbildning måste formas i medlems­länderna. Hela näringslivet måste mobiliseras för att ge ungdomar som avslutat sin yrkesutbildning obligatorisk rätt till praktik och yrkes­introduktion. Garantier måste utfärdas att arbetslöshetsersättning, social­försäkringar och pensioner inte kommer att skäras ner ytterligare. Social trygghet är en förutsättning för att medborgarna ska våga konsumera och dra i gång den inhemska efterfrågan. Ökad lönespridning och ökad flexibilitet på arbetsmarknaden genom svagare arbetsrätt leder inte framåt. Jobb ska skapas även genom offentliga insatser för att ställa om våra samhällen till ekologisk uthållighet. Tillsammans med regeringar och parlament i andra länder måste kampen tas upp för att erövra den politiska makten över det internationella kapitalet i syfte att genomföra en övergång till ett ekologiskt uthålligt samhälle med full sysselsättning för kvinnor och män.

3 Svenskt initiativ mot arbetslösheten

Vi menar att Sverige borde ta initiativ till ett utvecklat mellanstatligt samarbete för att bekämpa arbetslösheten. Det är möjligt att utnyttja befintliga institutioner inom EU för att främja detta samarbete. Bestämmandet av dagordningen och initiativrätten i detta samarbete måste vara medlemsländernas. EU:s medlemsländer kan t.ex. förbinda sig att använda överskott från EU:s budget som återbetalas till medlemsländerna till investeringar som ger jobb. En större restriktivitet med jordbrukssubventioner kan på så sätt öka det finansiella utrymmet. En samordnad finanspolitisk expansion motsvarande en procent av BNP skulle ge betydande tillväxt- och sysselsättningseffekter.

Fördelen med ett mellanstatligt samarbete är att vi undviker de stora läckage som annars drabbar mindre och utrikeshandelsberoende länder som strävar efter att motverka arbetslösheten med en mer expansiv finanspolitik. Utrikeshandeln motsvarar mindre än 10 procent av BNP inom EU:s 15 medlemsländer. Följaktligen skulle en finanspolitisk expansion kunna uppnå mycket hög effektivitetsgrad. Den sammanlagda bruttonationalprodukten i EU:s femton medlemsländer uppgår till c:a 60 000 miljarder svenska kronor. Sveriges andel av EU:s BNP är c:a 3 procent.

Tillväxttalen har varit låga i flertalet länder under senare år och legat långt under 50- och 60-talens höga nivåer. Både investeringar och konsumtion har minskat. Ett grundläggande problem ur tillväxtsynpunkt är att en trend­mässigt mindre andel av BNP anslås till investeringar. Andelen har minskat med tre procentenheter sedan 60-talet. Minskade investeringar går på sikt ut över sysselsättning och välfärd. Under åren 1992 till 1996 var den genom­snittliga årliga tillväxten i EU-länderna 1,4 procent, vilket är helt otillräckligt om sysselsättningen ska kunna hävdas.

Vilka resultat skulle kunna uppnås om EU-länderna genomförde en samordnad finanspolitisk expansion för att motverka arbetslösheten? Det går att grovt säga något om utfallet med hjälp av den s.k. Heimdal-modellen som utvecklats vid Arbejderbevaegelsens Ervhervsråd i Köpenhamn.

Beräkningarna utgår från en finanspolitisk expansion motsvarande 1 procent av BNP i EU:s tio största medlemsländer och visar ett mycket positivt utfall. Den ackumulerade effekten på BNP skulle vara 5,8 procent efter tre år, vilket motsvarar en genomsnittlig årlig tillväxtökning med ca 1,8 procent. Sysselsättningen skulle öka med 3,5 procentenheter eller knappt 150 000 personer i Sverige. Prisnivån skulle stiga med knappt 1 procent per år. Den negativa effekten på budgetsaldot skulle enbart bli 0,7 procent av BNP. Bytesbalansen skulle också försvagas med 1,1 procent. Alla dessa beräkningar är gjorda under antagande om fortsatt rörlig växelkurs och ett ökande arbetskraftsutbud.

Som ett resultat av denna relativt begränsade finanspolitiska expansion skulle närmare 5 miljoner arbetstillfällen kunna skapas under en treårsperiod. Genom att resursutnyttjandet förbättras ökar det ekonomiska utrymmet för insatser mot fattigdom och social utslagning. Politiken skulle kunna leda till en ny och positiv anda i ekonomin med fördelaktiga återverkningar på såväl investeringar som konsumtion.

Vi menar att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att snarast möjligt utarbeta förslag till hur ett mellanstatligt finanspolitiskt samarbete för att öka sysselsättningen och motverka arbetslösheten skulle kunna genomföras. Med den förstärkta ställning för socialdemokrater och vänsterkrafter som åstadkommits genom allmänna val i flera EU-länder bör det finnas en lyhördhet för en mer expansiv ekonomisk politik. Det finns inte heller någon brist på angelägna investeringsområden.

4 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen skall verka för en förändring av EU:s riktlinjer för den ekonomiska politiken,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att snarast utarbeta förslag till ett finanspolitiskt samarbete i Europa som ett led i kampen mot arbetslösheten.

Stockholm den 6 oktober 1997

Johan Lönnroth (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Owe Hellberg (v)

Tanja Linderborg (v)

Eva Zetterberg (v)

Bengt Hurtig (v)

Gotab, Stockholm 2002