Svenska folket känner att levnadsstandarden kontinuerligt har sjunkit de senaste 25 åren. Detta gäller både vid bedömning av privat standard eller av total standard, dvs. inklusive de nyttigheter som den offentliga sektorn tillhandahåller.
Konsumtionsutbudet har blivit magrare och det genomsnittliga hushållet har fått allt knappare hushållsbudgetar. En iakttagelse som bekräftar denna uppfattning är den allt äldre svenska personbilsparken och att varaktiga konsumtionskapitalvaror nyttjas under en längre tid innan de förnyas.
Att kvaliteten på den offentliga konsumtionen sjunkit är allmänt omvittnat. Statens kärnverksamheter försvar, polis och lag och ordning uppvisar så betydande brister, att professor Nils Elvander nyligen skrev i Dagens Nyheter att ”brottsutvecklingen och nedskärningarna i rättsväsendet gör det befogat att tala om den svenska rättsstatens förfall”. Rättsstaten är en grundbult i vår demokratis legitimitet.
Med tanke på de känslor av pessimism och näst intill uppgivenhet som många svenskar känner, är det förvånande att regeringen inleder den reviderade finansplanen med följande ord: ”Svenska folket kan möta nästa sekel med tillförsikt och framtidstro.” Förvånande, därför att regeringen i så stor utsträckning begränsar sin analys till statsfinansernas tillfälliga tillstånd. Sveriges ekonomi är så mycket mer än blott och bart statsfinanser och intresset för svensk ekonomis långsiktiga strukturfrågor är ytterst svagt.
Sveriges BNP låg 1970 högt över genomsnittet för OECD (BNP per capita i löpande köpkraftspariteter). Nivån i förhållande till OECD har sjunkit kontinuerligt (försprånget har gått förlorat) och på 1990‑talet låg BNP under genomsnittet för OECD. Redan 1991 under den socialdemokratiska regeringen inleddes 90‑talsdepressionen. Den borgerliga regeringens politik lyckades stoppa raset 1993–94. Det första året efter regeringsskiftet 1994 noterades en smärre BNP‑tillväxt. Det kan dock ifrågasättas hur mycket av denna uppgång som berodde på den föregående regeringens åtgärder. 1996 års siffror är ännu inte tillgängliga men det tycks som om vi kan förvänta oss en viss eftersläpning 1996.
Ett relevant mått på levnadsstandard i ett land är dock knappast BNP per capita, som är ett utbudsmått. Vid bedömning av levnadsstandarden borde i stället siffror för vad som finns tillgängligt för konsumtion och sparande användas. Sparande är uppskjuten konsumtion. Nationalinkomsten består således av summan av konsumtion och sparande (investeringar och finansiellt sparande) och nationalprodukten (BNP) beräknas som summan av konsumtion, investeringar och nettoexport (export minus import). Nettoexporten motsvarar således approximativt det finansiella sparandet. Detta innebär att nettoexporten kommer att absorbera en viss del av det samlade nationella sparandet. Ett stort exportöverskott innebär att inhemska investeringar konkurrerar med utlandet. Ett högt exportöverskott kan således endast komma till stånd på bekostnad av inhemska investeringar. Det reala inhemska sparandet, investeringarna, utgör grunden för framtidens produktion. Investeringar lockas fram genom konsumtion och om konsumtionen hålls tillbaka för mycket kan BNP endast stiga på grund av ökat exportöverskott.
Konsumtionsutvecklingen i Sverige har sedan 1970‑talet haft en något avvikande utveckling i förhållande till BNP-tillväxten. Konsumtionen har också haft en mycket dålig utveckling jämfört med OECD-länderna. Detta är särskilt fallet på 1980‑talet då konsumtionen började avta 1983. (De ”förlorade åren” 1970–1973 kännetecknades också av låg konsumtion.) Köpfesten i slutet av 1980‑talet kan knappast benämnas fest. Konsumtionen ökade mycket begränsat de åren. Under de svåra åren 1991–93 minskade konsumtionen. BNP‑nivån stabiliseras 1993–94 på en låg nivå och vände sedan uppåt 1995, men konsumtionsnivån fortsatte att falla. Medan Sveriges BNP-volym ökade med 1,1 procent under 1996 ökade den totala konsumtionen mycket litet kanske med 0,3 procent efter borträknad folkökning.
Den dystra konsumtionsutvecklingen borde mana till viss försiktighet när man spår en hög BNP-tillväxt för framtiden. Exportökningen är dock mycket stor men en snabb återhämtning är vansklig att förutspå, eftersom allt talar för en långsam ökning av den inhemska konsumtionen. Det finns visserligen faktorer som kan bidra till att öka den inhemska konsumtionen. Hit hör framför allt uppgången i förmögenhetsvärden; obligationer, aktier och kanske också fastigheter.
Obligationsvärdena har sannolikt nått sitt maximum, eftersom räntenivån snarare kommer att stiga än falla. Aktiemarknaden kan utsättas för ras som initieras från utländska börser och fastighetsmarknaden är fortfarande osäker.
En konsumtionsuppgång som är förmögenhetsdriven är dock inte helt osannolik, men det gäller då de mer besuttna hushållen. De mindre besuttna har fortfarande svårigheter. En konsumtionsuppgång räcker därför inte för att vända den svenska ekonomin. Vad som också krävs är svenska investeringar. Frågan är om den företagsfientliga och dessutom ojämna politik regeringen för kan locka fram tillräckligt med inhemska investeringar. Utlandsägare har redan och kan i växande grad börja lämna sina svenska investeringar. Detta är en risk om utlandsbörserna faller i vinter.
Med tur kan regeringens finansplan träffa någorlunda rätt. Men man skall aldrig förlita sig på tur. För svensk ekonomi behövs det en beredskap om inte allt löser sig spontant till det bästa.
Det måste finnas alternativ för att få i gång Sveriges ekonomi om inte förmögenhetsökningarna ökar konsumtionen, om exporten inte utvecklar sig så positivt som förutsätts, utländska investerare i ökad utsträckning hämtar hem sina investeringar och de inhemska investeringarna förblir svaga. Antydningar om alternativa åtgärder saknas i finansplanen.
Vad måste göras i ett sådant läge? Hur skall man kunna stimulera konsumtionen utan att komma i konflikt med de restriktioner som underskott i statsfinanserna utgör?
Först och främst bör politiken drivas så att akuta krislägen om möjligt undviks. Därför borde finansplanen redan nu ha innehållit förslag om skattesänkningar, som skulle befrämja de inhemska investeringarna. Att den svenska skattepolitiken sett som en helhet är hämmande på svenska investeringar går inte att förneka med någon trovärdighet. Förmögenhetsskatten är klart skadlig och likaså är de höga arbetsgivareavgifterna särskilt inom personalintensiv serviceverksamhet.
Ett sätt att verkligen få ner skattetrycket och samtidigt behålla kvaliteten i offentlig konsumtion vore att finansiera detta genom avyttring av kommunala fastigheter. Förberedelser för hur en sådan avyttring skall kunna ske på ett väl planerat sätt, bör redan nu inledas. Sannolikt bör fastigheterna överföras till staten om kommunerna delar denna uppfattning, så att staten kan kanalisera utförsäljningen på ett balanserat långsiktigt sätt, samtidigt som skattesänkningar sätts in där de gör mest strategisk nytta. Det innebär att åtgärderna både skall stimulera företagsamhet och investeringar samt hushållens konsumtion.
En invändning som säkerligen kommer att göras mot en sådan politik är att intäkterna av fastighetsförsäljningar är engångsintäkter, men om dessa utnyttjas för strategiska skattesänkningar, som skall få i gång inhemska investeringar och konsumtion, erhålls dynamiska effekter, dvs. skatternas tillväxthämmande effekter undanröjs. En av orsakerna till att de s.k. dynamiska effekterna kommit i vanrykte i Sverige är att skatteförändringarna i början av 1990‑talet utgjordes av en skatteomläggning, ingen skattesänkning. Detta medförde bl.a. negativa förmögenhets- och konsumtionseffekter, vilket också framgår av bilaga 6 till prop. 1997/98:1.
Svensk ekonomi behöver komma in i en god utveckling efter de senaste 25 årens tillbakagång. Detta kräver en ökning både av konsumtionen och en tillväxt av BNP i linje med förändringar i den inhemska efterfrågan. Ett finansiellt handlingsutrymme uppnås lättare med en flytande växelkurs och egen räntesättning.
Åtgärder för att vid behov stabilisera konjunkturutvecklingen bör främst läggas på det penningpolitiska området.
Eventuell inflation bör dock också kunna mötas av finanspolitiska medel genom sänkning av indirekta skatter i kombination med neddragningar av den offentliga konsumtions- och investeringstillväxten.
Budgetunderskott, bytesbalans och statsskuld skall underordnas målet om tillväxt och konsumtionsökning. De först nämnda storheterna är inga mål och skall inte behandlas som sådana. De är restriktioner i en politik som skall skapa tillväxt och bättre levnadsstandard.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riskerna för alltför optimistiska analyser i finansplanen samt bristen på alternativa analyser och planer om prognoserna för den ekonomiska utvecklingen slår fel.
|
Margit Gennser (m) |
Stig Rindborg (m) |