Vi lever i en tid då det politiska ledarskapet är utmanat. I regel förklaras detta med en kombination av de skandaler som ägt rum, inte minst i kommunala bolag och i vissa kommuner, samt att politiker i besparingstider aldrig kan förvänta sig att vinna uppskattning. Människors irritation mot beslut som påverkar dem negativt skulle enligt detta synsätt vändas mot politiker och politiken i allmänhet.
Naturligtvis ligger det en hel del i detta. Däremot tror jag att problemen också har betydligt djupare förklaringar än så, vilka det vore oklokt att bortse från.
Förr – i det gamla Sverige – var politiken enkel. Sverige var ett mycket materialistiskt samhälle, både i tanke och i praktisk politik. Mänskliga resurser mättes i kronor och ören. Den svenska modellen konstruerades kring tanken att ta från dem som hade resurser med hjälp av skatten och ge till dem som inte hade via välfärdssystemen. Detta var åtminstone ambitionen i retoriken.
Dåtidens politiker försökte vinna människor genom ett samhällskontrakt som löd: Låt oss beskatta, så lovar vi välfärd! Varje samhällsproblem kom närmast automatiskt att mötas med ökade offentliga åtaganden, utan att någon egentligen visste om det löste problemen.
Det fanns från början inget mål för välfärdsstatens utveckling. Varje politisk generation byggde med nya stenar på de äldres murar, med ökade kostnader som följd. En konsekvens av detta var, att det heller inte fanns någon slutpunkt, eller gräns för statens expansion. ”More of the same”, blev en inbyggd kraft i utvecklingen.
Det är förvånande att välfärdsstatens utbyggnad föregåtts av så lite diskussion i Sverige. Rimligen hade löpande utvärderingar av existerande system varit påkallade, inte minst i samband med att ambitionsnivån för välfärdsstaten successivt höjdes.
Ett vet vi, att trots höga politiska ambitioner för välfärdsstaten så har de sociala problemen inte försvunnit i Sverige. I stället har ett halvt folk förvandlats till bidragstagare. Antalet hushåll som är direkt beroende av staten för sin levnadsstandard har troligen aldrig varit större. Närmare hälften av den vuxna befolkningen är beroende av bidrag för sin försörjning och mer än 50 procent av hushållens disponibla inkomster kommer från transfereringar. Sårbarheten i människors ekonomi är hög. Eftersom skatterna har tagit så stor del av människors inkomster, så har det för de flesta också varit omöjligt att bygga upp ett sparande som är så stort att det kan ge verklig trygghet. Därmed har vi svenskar gjorts starkt beroende av politiken och de förändringar i bidragsnivåer och skatter som landets politiker beslutar om. Att folk nu försöker spara eller reducera sina skulder är i ett individuellt perspektiv sunt.
När staten, inte minst på grund av strukturella fel i transfereringssystem och ekonomin som helhet måste skära i bidragsnivåerna, så blir många hushåll oerhört utsatta. Samtidigt blir hushållen förändringsobenägna eftersom det finns en rädsla för att en grundläggande förändring – inte minst kortsiktigt – skulle försämra den egna situationen än mer.
”Stora grupper med låga inkomster har svårt att klara sig med de skatter de är tvungna att betala”, slog Kjell-Olof Feldt för en tid sedan fast i Svenska Dagbladet. Människor är beroende av bidrag inte bara på grund av låga inkomster, utan minst lika mycket därför att de skattas till bidragsberoende. Skatterna är hushållens största utgift.
Var femte låginkomsttagare – rättare sagt normalinkomsttagare – får mindre kvar efter skatt än socialbidragsnormen säger vara skälig levnadsstandard.
Ett genomsnittligt socialbidragshushåll betalar 23 000 kr i skatt och får 21 000 kr tillbaka i socialbidrag.
I takt med att politiken och välfärdsstaten tappade fokuseringen, att hjälpa dem som verkligen behövde hjälpen, så började det politiska samhällskontraktet att förändras. Det kom i tysthet att lyda: Ta från alla – ge till alla, men främst till medelklassen och särintressen, på vilken vi politiker baserar vår makt! Eller: Ta efter politikens behov – ge efter politikens behov! Bara en fjärdedel av transfereringarna omfördelar mellan olika människor. Den svenska omfördelningspolitiken är inte minst på grund av de generellt höga skatterna en myt.
Någonstans i den svenska välfärdsstatens utveckling gick det fel. Välfärdsstaten kom att konstrueras så att den fungerar i goda tider, men fallerar i dåliga, då behoven är som störst. Sverige har hårddraget fått ett pensionssystem som fungerar utan pensionärer, en a-kassa som fungerar utan arbetslösa och en sjukvård som fungerar utan sjuka.
Det är ett välfärdsstatens och politikens moraliska svek vi nu ser. Politikerna har lovat att staten skall ge människor välfärd, bara alla accepterar höga skatter. När hjälp som mest behövs, så riskerar systemen att fallera och bidragen att skäras ner. Det säger sig självt att ett sådant system i grunden bör förändras.
Socialdemokraterna har ägnat mandatperioden åt att göra precis det som partiet i opposition lovade att bekämpa. Regeringen sänker förmåner och höjer skatten för människor. Det gör att många människor kläms ekonomiskt från två håll. Marginalskatterna och marginaleffekter som uppstår t.ex. genom tanklöst konstruerade barnomsorgstaxor gör att svenska folket inte heller kan öka sitt ekonomiska utrymme genom att arbeta mer. Många svenskar saknar möjlighet att påverka sin ekonomiska situation.
Samhällskontraktet mellan människor och politiken har brutits. Det leder naturligen till stor upprördhet. Detta är en del av förklaringen av problemen i dagens Sverige, men vi måste gå djupare.
Sveriges problem beror till stor del på att politiken varit så materialistiskt inriktad; på att mänskliga resurser mätts så enögt i kronor och ören. Att politik varit fördelning av pengar har resulterat i att Sverige idag står dåligt rustat för kunskapssamhället.
Idag mäts mänskliga resurser inte i kronor och ören utan i kunskap, engagemang, idérikedom och ansvarstagande – ett mjukt kapital.
Vi är på väg att få en allt tydligare indelning av folket – efter kunskap. Den nya uppdelningen av människor är hårdare än den gamla ekonomiska – antingen har man tillräcklig kunskap för ett arbete eller så har man det inte. Det är hårddraget ett digitalt förhållande, vilket framgår t.ex. av arbetslöshetsstatistiken för långtidsarbetslösa.
Ett grundläggande problem är att dagens välfärdssystem riskerar att bli allt mer irrelevanta. De är materiellt inriktade verktyg för politikens omfördelning av pengar. Problemet nu är att vi är på väg att få en permanent underklass, där klassen baseras på kunskapsnivå. På det problemet saknar välfärdssystemen och välfärdsstaten svar.
Mänskliga resurser i form av kunskap går inte att politiskt överföra från en person till en annan. Det går inte att via beslut kring ett sammanträdesbord ta kunskap från en person och ge till annan. Att tillägna sig kunskap kräver egen vilja att lära och utveckla sig, engagemang och nyfikenhet.
Här syns den svenska modellens systemfel. Den fungerar inte, biter inte på det nya Sveriges problem. Trots detta fortsätter många politiker med retoriken om hur det tidiga industrisamhällets ekonomiska transfereringslösningar skall lösa det nya Sveriges problem. Detta är den grundläggande orsaken till varför politiken och det politiska ledarskapet är på väg förlora sin legitimitet.
Tas inte steget från välfärdsstatens kollektivistiska och materiella system nu, när det kan ske under ordnade och planerade former så kommer det istället att tvingas fram i nästa lågkonjunktur av statsfinansiella problem. Konsekvenserna för hushållen kan då bli oerhört svåra att bära eftersom utrymme inte har getts för dem att bygga upp egna skyddsnät. Ingenting skulle vara ett större politiskt misslyckande.
Om trenden dras ut med socialdemokratisk kollektivistisk och enögt materiell politik kommer sannolikt Sverige att bli ett starkt segregerat samhälle. Jag tänker inte bara på segregation av invandrade och infödda svenskar, inte heller bara på att klyftorna kommer att öka mellan de som har och de som inte har arbete. Det finns en betydande risk för segregation som utgår från skillnader i kunnande och kompetens, snarare än från ekonomiska resurser. Ekonomiskt utanförståendeskap blir utfallet av detta. Mycket tyder på att vi – om inget görs – kan komma att få en arbetsmarknad och därmed ett samhälle uppdelat i fyra skikt:
Arbetslösa – människor vars utanförstående köpes med höjd a-kassenivå.
Människor i offentlig sektor och hemmamarknadsindustri – de kommer att ha relativt trygga arbeten, men med låga löner.
Människor i exportindustri – de kommer att ha relativt höga löner, men vara konkurrensutsatta och därmed inte ha lika trygga arbeten.
En elit – som kommer att finnas inom samhällets olika sektorer.
Politisk dogmatism är ett allvarligt hinder för människors utveckling idag. Ungdomar hindras av politisk trångsynthet från att via rimliga ingångslöner komma in på arbetsmarknaden. Föråldrat politiskt tänkande har gjort att dagens beslutsfattare bestämt att arbetslöshet är bättre för en ung människa än låg ingångslön. Människor som är vana att arbeta med sina händer och vars arbeten till del rationaliserats bort i industrin hindras idag att få arbete av att samma politiker vägrar se poängen med en sansad beskattning av den privata tjänstesektorn. Också för dessa människor har dagens beslutsfattare gjort valet att arbetslöshet är bättre än arbete.
Problemet är inte att alla människor inte är likadana, arbetar för samma lön, lika många timmar, lika länge i livet. Det är det statiska som är problemet. Det är hindren för människor att växa – och börja växa – som är allvarliga. Låga ingångslöner är inget hot, inte heller låga löner inom tjänstesektorn, så länge som samhället möjliggör och uppmuntrar social rörlighet. Problemen kommer om människor mot sin vilja låses fast i låglönejobb av marginaleffekter, skatter, bristande utbildningsmöjligheter m.m. Brutalt uttryckt: Det är ett problem om vissa människor aldrig ges möjlighet till annat än vända hamburgare, men det är en välsignelse att en stor del av landets ungdomar får sitt första arbete i en hamburgerbar.
Arbetslivet är en trappa där ansvar och löneökningar följer av egen utvecking. För att ge arbetslösa möjlighet till arbete måste lönebildningen förändras och arbeten med låga löner accepteras. För att ge alla människor en rimlig levnadsnivå skall människor med riktigt låga inkomster inte betala skatt alls eller t.o.m. få negativ skatt, dvs pengar tillbaka från staten.
De svenska ”välfärdssystemen” måste inriktas på att uppmuntra, möjliggöra och stödja att människor växer. Att överföra kunskap är viktigare än att överföra pengar. Det är naturligtvis inte så att människors ekonomiska standard är ointressant. Pengaöverföring behövs för att ge människor en rimlig levnadsnivå och fördelningspolitiken bör stärkas vad gäller dem som har de minsta ekonomiska resurserna. En stor del av bidragen kan dock växlas över i sänkta skatter. Poängen är att pengaöverföring är kortsiktig hjälp. Kunskapsöverföringen är däremot nödvändig för att människor skall kunna växa och själva bygga sig en bättre materiell framtid. Risken är att bidrag kan användas för att köpa människors tystnad. Alltför många har intresse av det. Tänk ett slag på a-kassans utformning: Regeringen har intresse av att det inte står tusentals arbetslösa och demonstrerar mot hårda ekonomiska villkor utanför Rosenbad. De arbetslösa har ett legitimt och fullt begripligt intresse av att kunna leva på en acceptabel standard. Facket har ett intresse av att andra än de egna medlemmarna betalar för a-kassan och av att hålla reservationslönerna uppe. Resultatet lär bli höjning av a-kassan, men inte fler arbeten för de människor som idag är arbetslösa. Det lönar sig bättre politiskt att angripa symptomen än de verkliga problemen, i det här fallet att ekonomin fungerar så dåligt att människor inte kan få jobb. Resultatet riskerar bli att fler människor blir permanent utanförstående.
Det är viktigt att människor känner att de kan påverka sin situation. Det vore farligt om dagens stela och icke-fungerande arbetsmarknad bestod. Då skulle människor stängas ute från arbete, respektive låsas fast i låglönejobb. Rörlighet och möjlighet till kompetenshöjning är nyckeln till ett samhälle utan ökad segregation. Att utveckla och motivera människor till utveckling är den stora utmaningen. En politik för detta får inte var fördömande, utan baseras på viljan att alla skall komma med på tåget mot framtiden.
Det finns annars en uppenbar risk att det sena 1990-talets politik kommer att präglas av ”grupp mot grupp-politik”. När den ekonomiska kakan inte växer ökar konkurrensen om de förmåner och nyttigheter som finns idag. Intressegrupper söker genom politiska påtryckningar gynna de egna medlemmarna på bekostnad av andra.
Samtidigt, när välfärdssystemens legitimitet minskar, när insatserna inte upplevs riktas till rätt människor – ja, då ökar risken för att människor och grupper kommer att kräva sin rätt, eller sin del av kakan, alldeles oavsett reella behov. Vi får ett slags kvotering av välfärd. Min grupp betalar si och så mycket i skatt, därför skall vi ha si och så stor del av kakan, kan det låta.
Särintressenas ambitioner kommer allt tydligare i konflikt med det allmänna bästa.
Ett exempel ger fackets allmänna inställning till dagens arbetsrätt, som upprätthåller en klyfta mellan dem som har arbete och dem som står utanför. De sk trygghetslagarna ger trygghet åt vissa, men total otrygghet åt andra, genom att de gör tröskeln till arbete mycket hög. Ett annat och än tydligare exempel ger Handels som medvetet i förra avtalsrörelsen valde att driva fram så dyra löneavtal att tusentals människor försattes i arbetslöshet. Avtalen var kanske bra för dem som satt tryggt och fick behålla jobbet, men katastrofala för dem som fick sluta.
De människor som saknar politisk påtryckargrupp riskerar att hamna vid sidan av. Vem talar i dagens Sverige för den enskilda människan utanför de stora kollektiven? Det politiska priset för att vidta åtgärder som riktar sig mot politiskt ofarliga grupper – som änkor eller handikappade – har den här mandatperioden visat sig vara lågt. Alltför lågt.
Det är likaså möjligt att vi tvingas uppleva mer av politik inte bara för grupper utan också mot vissa grupper, som flyktingar, arbetslösa eller ungdomar. Naturligtvis ger dåliga tider grogrund för detta, men det är inte hela förklaringen. Motsättningarna stammar från postulatet att det är rätt och rimligt att politikens uppgift är att i mycket stor utsträckning omfördela ekonomiska resurser mellan människor, inte att skapa växande resurser och människor. Därför är det inte underligt att missnöje riktas mot grupper som rätt eller fel anses ta för stor del av kakan. Fördelningen är ett nollsummespel.
Det finns anledning att varna för att enfrågepartier, eller partier med uttalat syfte att arbeta för att gynna en viss grupps intressen kan försvåra politikens roll som den institution som skall klara att väga samman olika gruppers intressen. Ett exempel ger Arne Thorén och hans pensionärsparti. Thorén har uttryckligen deklarerat att hans mål var att göra upp politiskt med vem som helst, bara det gynnade den egna intressegruppen. Ansvaret för helheten, för landet, får någon annan ta. Både partierna som organisationer och de politiska församlingarna har som uppgift att integrera olika intressen för hela samhällets bästa. Gruppkonflikterna, särintressena flyttar med kategoripartier eller intressepartier in i de politiska församlingarna och kan därmed förlama arbetet.
Det finns en risk att partierna möter intressegruppernas krav på tillmötesgående av särintressen genom att kvotera uppdrag till företrädare för dessa grupper. Det allvarliga med kvoteringar i svensk politik är att på sikt en situation kan skapas där allt annat än kompetens och de personliga egenskaperna styr rekryteringen av politiker. Kön, ålder, hudfärg, bostadsort osv blir viktigare än vilja, kunnande och erfarenhet. Då uppstår en situation där den politiska insatsen en person gör inte spelar värst stor roll längre.
Politiker förlorar då möjligheten att påverka sin situation genom eget arbete. Få saker torde vara mer demoraliserande för det politiska livet och beslutens kvalitet. Kvoteringar motverkar därför synnerligen effektivt rekrytering av kompetenta politiker. Det är inte ökade gruppkonflikter politiken behöver, utan ökad individualism.
Det behövs en ny vision för Sverige. Politiken står inför en stor pedagogisk utmaning: För det första att övertyga människor om att stöda förändring trots att många känner motvilja mot och osäkerhet inför just förändring. För det andra att i ett land av gruppintressen få människor att rösta för det allmänna bästa. Visionen behövs för att få människor att känna trygghet i förändringen. Det handlar inte om att konstruera en ny allomfattande politisk modell, utan snarare om att visa vägen mot framtiden. Framtidens Sverige beskrivs ofta som kallt. Människor som inte är unga, välutbildade och ändå erfarna kommer att slås ut från arbetsmarknaden, sägs det ofta. Bara de starkaste överlever, sägs det vidare. Den bilden menar jag är felaktig. Framtidens samhälle kan lika gärna beskrivas som mjukt – betydligt mjukare än det gamla industrisamhället.
I det gamla Sverige sågs människor i arbetskraften som mot varandra utbytbara för arbetsuppgifter som inte var kvalificerade eller krävde teoretisk kompetens. Johansson kunde flyttas från det löpande bandet och ersättas med Bengtsson – och ingen märkte någon skillnad. Det var uttryck för en mekanisk och ganska kall människosyn. Välfärdsstaten byggdes som svar på detta, men organiserades också som en spegel av den tidens samhälle. Välfärdssystemens organisation är ett arv från det tidiga industrisamhället. Den har baserats på en ideologi som utgår från grupptänkande och en kollektiv syn på samhället. Välfärdsstatens funktion är långt ifrån alltid värst mänsklig – och kan närmast per definition inte heller vara det. Precis som i arbetslivet har människor i välfärdssystemen setts som utbytbara kuggar. Det är människor som skall försvaras av politiken – inte systemen. Politiken måste se enskilda människor och inte kollektiv eller system.
Idag och i framtiden är människors kunnande, engagemang och ansvarstagande företagens viktigaste konkurrensmedel. Ju duktigare vi är, desto bättre går det för Sverige. Varje medarbetares personliga utveckling och initiativförmåga ställs i centrum. Det är en oerhört positiv förändring. Det går inte att flytta bort Johansson och sätta in Bengtsson vid det löpande bandet utan att det ger betydande effekter.
Industrisamhällets klasspartier är dömda till glömska just genom att de tar sin utgångspunkt i ett samhälle utan rörlighet och individualism, där människor kan delas in i grupper och kollektiv med samma påstådda behov, ideal och vilja.
Striden mellan Socialdemokrater och Moderater om individualismen är avgjord. Människor är inte längre direkt utbytbara mot varandra. Arbetsmarknaden är individualiserad idag, precis som många människors och framförallt ungdomars livssyn. Egentligen är det numera bara det politiska systemet och därmed den offentliga sektorn och välfärdssystemen som inte är individualiserade. Näringslivet är det redan närmast fullt ut. Politiken har blivit en bromskloss i samhällsutvecklingen.
Den politiska debatten bör istället handla om hur politiken skall anpassa sig till – och främja – ett individualiserat samhälle. Den politik för avreglering, skattesänkning och reformering av välfärdssystemen såsom den formulerades i slutet på 1980-talet är fortfarande i högsta grad relevant för att få fart på Sverige. Därtill kommer dock att samma politik skulle ge en rad andra positiva effekter än de som partierna traditionellt talar om, och som kanske upplevs än mer relevanta av människor.
Individualiseringen är antiauktoritär. Den bygger på att enskilda människor själva växer och får större ansvar och möjlighet att påverka sin situation. Politiken kan, skall och måste träda tillbaka till förmån för människors växande inflytande över sina egna liv. Politikens roll blir annorlunda i den nya situationen. Politiker skall ge samhället spelregler, ge alla människor goda förutsättningar för utbildning och personlig utveckling, garantera att människor inte faller igenom de sociala skyddsnäten osv – men rollen som föräldrar åt svenska folket får politikerna lämna.
Utmaningen ligger i att skapa förutsättningar för ett samhälle där medborgarna kan stå på egna ben. Förutom det rent moraliskt riktiga i detta, så undanröjer det risken för att vissa grupper blir syndapojkar när välfärdsstatens resurser minskar. När det socialdemokratiska folkhemmet byggdes skapades en känsla av att landet var på väg mot någonting bättre. Det gjorde att människor accepterade att vägen dit kunde vara tuff och att bättre tider inte kom omedelbart. I själva verket så har välfärdsstaten under huvuddelen av sin existens sett helt annorlunda ut än idag, mindre till både faktiskt omfång och ambitioner.
Framtidens politiska spelplan kommer att avgöras av ett enda ord – empati, eller medmänsklighet. Inga människor kommer att vilja acceptera färden mot framtiden och förändring om de inte kan lita på politikernas goda intentioner.
En individualistisk människosyn ger god grund för medmänsklighet. Det ställs stora krav på de politiker som talar om vikten av ideella insatser och eget ansvar för att lösa viktiga samhällsproblem, att också visa vägen genom att vara goda exempel. Ansvar för den sociala situationen i samhället går inte att delegera till socialarbetare eller köpa sig fri från via skatten. Det är något för alla och envar att ta. Det är en trovärdighetsfråga.
Det är någonstans här en ny borgerlig vision bör ta sin utgångspunkt, med visionen av ett samhälle där människor stärks i sin vardag, där politiken inriktas på att ge möjligheter för alla att klara sig i ett kunskapssamhälle. Där oket av att vara beroende av politiska beslut för att klara sin vardagsekonomi försvinner. Där segregation möts med satsningar på den enskildes kompetens och möjligheter att utveckla sig själv. Där valfriheten att välja också kan ge positiva former av segregation, t.ex. att människor väljer att bo samman med andra från samma land utan att fördenskull slås ut från samhället i övrigt.
Politikens problem är ett symptom på samhällsförändringar, som i grunden är positiva, men som utmanar politikens hegemoni och ställer krav på förändring.
Politiken måste inriktas på att stärka människan framöver. Människan – inte kollektiven. Bara i ett Sverige där enskilda människor kan, får och uppmuntras att växa kommer ekonomin och därmed välfärden att på allvar kunna växa. I ett samhälle där människor växer ökar välfärden också genom möjligheter att förverkliga egna livsprojekt.
Det är därför visionen bör vara ett växande Sverige genom växande människor.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förutsättningarna för att skapa ett växande Sverige genom växande människor.
|
Sten Tolgfors (m) |