Nya Zeeland kan tyckas vara ett land långt borta och därmed utan intresse för den som bryr sig mer om den svenska inrikespolitiken än om utrikespolitiken. Så är dock inte fallet. Likt Sverige var Nya Zeeland länge ett av västvärldens mest välmående länder. Men likt Sverige så hamnade man i en nedåtgående spiral med rötter i tidigt 1970-tal. Välfärdsstaten med stora offentliga utgifter och omfattande regleringar av olika marknader visade sig sårbar i återkommande konjunkturnedgångar och bidrog till nedgångar genom att kväva växtkraften i ekonomin.
Till skillnad från Sverige, som fortfarande brottas med en övertung offentlig sektor, hårt reglerad arbetsmarknad och ständigt förlorar i välstånd gentemot omvärlden, så har Nya Zeeland lyckats vända utvecklingen. En ekonomi stadd i förfall har blivit en av de mest konkurrenskraftiga i världen.
World Economic Forum har i sin årliga ranking, där faktorer som anses ge en hög tillväxt värderas, visat på den dramatiska skillnaden i utveckling mellan Nya Zeeland och Sverige. 1992 var Sverige på 10:e plats bland världens mest konkurrenskraftiga ekonomier. Nya Zeeland låg samma år på 18:e plats. Fyra år senare, 1996, rankas Nya Zeeland som den 3:e konkurrenskraftigaste ekonomin. Sverige har däremot fallit tillbaka till plats 21.
Under åren 1992–96 har sysselsättningsgraden i Nya Zeeland ökat från 58,6 till 60,7 procent. Under samma tid har arbetslösheten minskat från 10,3 procent till 6,3 procent. Det tidigare höga underskottet i den statliga budgeten har minskat kraftigt samtidigt som inflationen kunnat hållas mellan 0,5 och 1,5 procent.
Således finns det all anledning att närmare studera Nya Zeeland och de metoder som använts där.
Nya Zeelands omfattande välfärdsstat tillhör världens äldsta. Folkpensionssystemet infördes så tidigt som 1898. Man brukar dock datera födseln av den mer utvecklade välfärdsstaten till 1938. Då infördes i en enda lagstiftning motsvarigheten till ATP, arbetslöshets- och sjukförsäkringssystem samt ett system där kostnader för sjukvård betalades av det offentliga. Skolan byggdes ut och en aktiv och statligt planerad bostadspolitik infördes. Nya Zeeland var länge det land i världen som lade ner mest resurser på det sociala området. Sverige passerade först under 1960-talet.
Det bör noteras att den nyzeeländska välfärdsstaten visserligen var omfattande men att den inte ägnade sig i samma utsträckning som den svenska åt att omfördela resurser mellan medborgarna. Där den svenska välfärdsmodellen byggde på en generell princip så byggde den nyzeeländska på en individuell välfärdsmodell. Samtidigt minskade Nya Zeeland de offentliga utgifterna något redan i slutet av 1960-talet. De sociala utgifterna hade börjat bli alltför betungande. Dessa två skillnader – individuell välfärdspolitik och tidiga försök till bantning av de offentliga utgifterna – utgör de stora skillnaderna jämfört med den svenska modellen.
Nya Zeeland har alltid varit och är till stor del fortfarande ett jordbruksland. Landet har 3,5 miljoner invånare och 50 miljoner får. Dessutom har man omfattande nötköttsproduktion samt odling av äpplen, kiwi och vindruvor. Länge var den nyzeeländska ekonomin hårt knuten till Storbritannien som var största handelspartner och importör av landets produkter.
När Storbritannien 1971 gick med i Europeiska gemenskapen och därmed ålades handelsrestriktioner och nya tullar tappade Nya Zeeland sin viktigaste marknad. Parallellt försämrades också skillnaden mellan export- och importpriser. Upprepade internationella lågkonjunkturer drev upp arbetslöshet och inflation.
Som ett svar på denna negativa ekonomiska tillväxt började den konservativa regeringen (National Party) under ledning av premiär- och finansminister Robert Muldoon att tillämpa en närmast protektionistisk politik. Man sökte skydda inhemskt jordbruk och industri genom att upprätta omfattande system av skyddstullar. Målet var att genom regleringar och ökad inhemsk produktion arbeta sig ur beroendet av utländska varor. Följden blev dock snarare att invånare och företag fick köpa dyrare och kvalitetsmässigt underlägsna produkter jämfört med konkurrentländerna. Då exportpriserna ökade möttes de med devalvering. Kostnadsökningarna fick den konservativa regeringen att införa pris- och lönestopp. Snart sagt allt som gick att styra med politiska beslut utsattes för omfattande regleringar. Det gällde hyror, räntor, aktieutdelningar och mycket annat. Subventioner ströddes omkring och landet låg sämst till av OECD-länderna. Levnadsstandarden sjönk vilket tydligt framgick när landet jämfördes med grannarna i de snabbväxande ekonomierna i Sydostasien. Landet fick under perioden öknamnet ”Poland of the Pacific”. Länge trodde många att landet skulle ta samma väg som 1930-talets välfärdsstat Uruguay som efter upprepade ekonomiska kriser aldrig lyckats reda ut sina problem. Förändringar skulle dock komma att ske och med dem skulle också en förvandling som många länder skulle önska sig inledas.
När Labour, med blivande finansministern Roger Douglas i spetsen, vann valet 1984 var inriktningen att så snabbt som möjligt göra sig av med regleringar och istället utsätta näringslivet för internationell konkurrens. Labours valprogram var dock inte något systemskiftesprogram utan mer klassiskt socialdemokratiskt, med inriktning på bl.a. antikärnvapenpolitik. Labour vann valet mer på att National Party var sönderregerat än att man hade en ny och för medborgarna tilltalande ekonomisk politik.
Robert Douglas insåg dock snabbare än de flesta att stora förändringar var nödvändiga om Nya Zeeland skulle kunna bryta den negativa utvecklingen. En kraftfull omorientering av politiken tvingades fram av ekonomiska realiteter och kunde genomföras då ledande politiker, som Douglas, insåg allvaret och vågade försvara ibland hårda men nödvändiga förändringar inför mer tveksamma och missnöjda medborgare. I dag visar återkommande undersökningar att över hälften av nyzeeländarna anser att landet är på rätt väg.
För att få fart på ekonomin så avvecklade man valutaregleringen, allt stöd till bönderna och de flesta subventionerna till näringslivet. Importskyddet reducerades kraftigt och kraven på importlicenser avvecklades. På några år såldes statliga bolag i en rasande takt: televerket, järnvägen, postbanken, flygbolaget, skogstillgångar och en stor statlig affärsbank privatiserades helt heller delvis. Totalt såldes 24 statliga bolag helt eller delvis. Löne- och prisstoppen hävdes nästan omedelbart efter regeringens tillträde 1984. Efterhand reformerade man också skattesystemet. Marginalskatterna sänktes kraftigt från 66 till 33 procent. En enhetlig moms på 12,5 procent infördes.
Pensionsåldern höjdes och välfärdssystemen stramades upp genom att kraven för att få ersättningar ur de olika systemen höjdes. Den statliga sjukvården skiljer numera på finansiering och produktion samtidigt som privata alternativ utvecklas.
Det systemskifte som skett har handlat mer om avregleringar och systemförändringar än om besparingar, vilket ur svenskt perspektiv kan vara intressant att beakta. De offentliga utgifterna har till och med tillåtits att öka inom områden som utbildning och sjukvård. När staten koncentrerade sina insatser blev det också lättare att rikta resurserna till områden där de gör mest nytta. För att slippa hårda besparingar valde Labourregeringen att påverka effektivitet och resursutnyttjande genom förändringar i styrsystemen. Även om produktion och arbetsledning decentraliserats så är finansieringen fortfarande i hög grad offentlig. Barnbidrag och folkpensioner är numera behovsprövade och systemen för arbetsskade- och sjukersättningar är mer försäkringslika.
Ett enda mål – prisstabilitet – är satt för penningpolitiken och landet har en flytande valuta som därmed inte direkt kan påverkas av politiker. Riksbankschefen är ensam ansvarig för penningpolitiken och har i sitt anställningsavtal inskrivet att inflationen inte får överstiga 2 procent.
De offentliga utgifterna kontrolleras numera genom Public Finance Act som introducerades 1989. Lagen specificerar mycket tydligt hur de offentliga myndigheterna skall gå tillväga i budget- och rapporteringsarbetet. En viktig skillnad jämfört med Sverige är att den offentliga budgetprocessen styrs ovanifrån och inte underifrån. Det innebär att varje utgiftsställe får veta sina anslag i förväg och har att hålla sig inom de givna ramarna. Det går inte att i efterhand kräva ytterligare medel eller underbalansera i vetskap om att staten skjuter till mellanskillnaden.
Alla dessa omfattande reformer skedde inte utan protester, tvärtom ansåg många att Labourregeringen gick för fort fram med reformerna. Detta ledde till att National Party återvann regeringsmakten 1990. Det var dock inget reaktionärt parti som återkom till regeringsställning. National Party fullföljde avregleringen och gav sig in på det område som Labourregeringen inte vågat reformera, nämligen arbetsmarknaden.
Många, kritiker såväl som anhängare av det nyzeeländska exemplet, pekar ut förändringarna inom arbetsmarknadslagstiftningen som den mest betydelsefulla faktorn. Huvuddelen av dessa förändringar genomfördes när den nya arbetsrättslagstiftningen (Employment Contracts Act – ECA) infördes av den konservativa regeringen 1991.
Den nya lagstiftningen innebär att fackförbundens makt har minskat dramatiskt. Löntagarna kan nu förhandla själva eller låta sig företrädas av i princip vem som helst, en fackförening eller någon annan man har förtroende för. Förhandlingarna kan gälla både lön och arbetsvillkor. Ramlagstiftningen är mycket liberal och det går att träffa avtal om det mesta som rör anställningen. Ett visst socialt grundskydd finns dock kvar även i den nya lagstiftningen. Alla har rätt till viss minimilön och tre veckors semester. Diskriminering får givetvis inte heller förekomma. En ny arbetsdomstol har inrättats som kan ta upp tvister och fredplikt råder så länge ett kollektivavtal är i kraft. Sympatistrejker eller sympatilockouter är inte längre tillåtna.
Sedan denna kontroversiella och långtgående förändring genomfördes har arbetslösheten fallit snabbt. Lönebildningen är numera snarast lokal och förhandlingar sker på företagen. Fortfarande finns många kollektivavtal men fler och fler arbetstagare väljer individuella kontrakt. Kritik har riktats mot dessa omfattande förändringar, främst från fackligt håll. Löneskillnaderna har ökat hävdar många. Detta har dock skett från en nivå där de tidigare var mycket små. OECD framhåller dessutom att löneförändringarna numera verkligen återspeglar behovet av arbetskraft inom olika områden.
Nya Zeeland bröt den negativa ekonomiska utvecklingen och är idag ett modernt välfärdssamhälle med god ekonomisk tillväxt, låg inflation och låg arbetslöshet. Staten tar ett grundläggande ansvar för människors sociala välbefinnande. Hela reformprocessen har lagt grunden för en stabil och långsiktig ekonomisk tillväxt. Nya Zeeland valde reformer och förändring framför den lösning som ofta förespråkas i Sverige – högre skatter och tillbackablickande nostalgi. Sverige har under samma period som Nya Zeeland genomförde reformer visserligen genomfört en rad viktiga förändringar men har nu åter världens högsta skattetryck och en hårt reglerad arbetsmarknad. Med till visshet gränsande sannolikhet skulle strategiska skattesänkningar i kombination med reformer på arbetsmarknaden öka flexibiliteten och minska arbetslösheten också i Sverige.
Det nyzeeländska systemskiftet skedde inte helt utan protester. Kritik riktades mot att Labourregeringen och efterträdaren, National Party, gick för fort fram med reformerna. Dock stöder numera över hälften av invånarna förändringen och anser att landet är på rätt väg. Detta visar att även omfattande förändringar kan få stöd om de bara genomförs konsekvent och med tydliga mål. Politiker får inte vara så rädda om sin makt och sina platser i parlament och regering att nödvändiga förändringar inte genomförs. Det finns ingen ideologisk dogmatism bakom förändringarna på Nya Zeeland. Det var socialdemokraterna som inledde systemskiftet och det konservativa partiet som fortsatte med reformerna.
Nya Zeeland lär idag vara det enda industrilandet i världen med ett helt avreglerat jordbruk utan några som helst subventioner. Samtidigt har man en blomstrande jordbruksnäring och nöjda bönder. Med tanke på EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, och diskussionerna om reformering av densamma finns det all anledning att studera hur Nya Zeeland gick till väga för att bryta med subventioner och regleringar utan att jordbruksnäringen föll samman.
Sverige kan och bör inte kopiera alla de metoder som Nya Zeeland använt utan kritisk analys. Men vi kan lära oss mycket av det som har skett och kanske undvika de misstag som Nya Zeeland begick under systemskiftet. För klart är att Sverige är i lika stort behov av en modernisering av skattesystem och arbetsmarknad nu som Nya Zeeland var 1984. Nya Zeelands exempel visar att det inte är ödesbestämt att ett lands ekonomiska nedgång måste fortsätta. En negativ trend går att vända men det förutsätter att den politiska inriktningen läggs om. Inget land har vänt en negativ trend genom mer av den politik som lett fram till problemen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Nya Zeeland som ett lämpligt studieobjekt för de reformer av skattesystem och arbetsmarknad som bör genomföras i Sverige.
|
Sten Tolgfors (m) |