1 Sammanfattning 4
2 Rättvisa för fler jobb 4
3 Den historiska bakgrunden 6
3.1 Åren 1975–1990 6
3.2 1990-talet 7
3.3 Statens ekonomi 8
4 Klass, kön och miljö – utmaningar inför 2000-talet 9
4.1 Klass 9
4.2 Kön 10
4.3 Miljö 12
5 En finans- och penningpolitik för fler jobb 14
5.1 Finanspolitiken 14
5.2 Penningpolitiken 16
5.3 Lönebildning och sysselsättning 17
6 En rättvis skatte- och fördelningspolitik 17
7 En grön näringspolitik 23
7.1 Jämlikhet är bra för företagsklimatet! 23
7.2 Kunskapslyft och framtidsfonder 24
7.3 Gör informationstekniken tillgänglig för alla 25
7.4 Reformera arbetsmarknadspolitiken 26
7.5 Omställningen till ett kretsloppssamhälle 27
8 Arbetstidsreform genom lag och avtal 27
8.1 Det är dags för kortare arbetstid 27
8.2 Beslut nu! 29
8.3 Tidsplan och avtalsfrågor 29
8.4 Finansiering och samhällsekonomiska vinster 29
8.5 Från försöksverksamhet till konkreta steg 31
8.6 Begränsad övertid ger fler arbetstillfällen 31
8.7 Kortare arbetstid motverkar könsorättvisorna 31
9 Större utrymme för kommuner och landsting 33
9.1 Bakgrund 33
9.2 Kommunsektorns ekonomi 33
9.3 Det föds allt färre barn 34
9.4 Vänsterpartiets förslag 34
10 Ett stabilt skyddsnät 36
10.1 Socialförsäkringarna 36
10.2 Den sociala bostadspolitiken 36
10.3 Generationsgapet 38
10.4 Storstadssatsning mot segregering 40
11 Regeringens förslag till skatteförändringar 41
11.1 Statlig inkomstskatt 41
11.2 Småföretagsbeskattning 41
11.3 Omräkningstalen för 1999 års taxeringsvärden 42
11.4 Tobaks- och alkoholbeskattningen 42
11.5 Fastighetsskatt på vattenkraftverk 43
12 Utveckla Europasamarbetet – nej till EMU 43
12.1 Rättvis fördelning av informationspengar 44
12.2 Revision och kontroll av EU-medel 44
13 Offentliga finanser och utgiftstak för offentlig sektor åren 1999–2001 45
14 Utgiftsområden för 1999–2001 46
14.1 Utgiftsområde 1 Rikets styrelse 46
14.2 Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning 46
14.3 Utgiftsområden 3 Skatteförvaltning och uppbörd 47
14.4 Utgiftsområde 4 Rättsväsendet 47
14.4.1 Polisväsendet 47
14.4.2 Säkerhetspolisen 47
14.4.3 Kriminalvården 48
14.4.4 Kronofogdemyndigheterna 48
14.4.5 Åklagarväsendet 48
14.4.6 Brottsofferjourer 48
14.4.7 Rättshjälpskostnader 48
14.5 Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan 49
14.6 Utgiftsområde 6 Totalförsvar 49
14.7 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd 49
14.8 Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar 50
14.8.1 Asylrätten och internationella konventioner 50
14.8.2 Flyktingmottagandet 50
14.8.3 Rättshjälp 51
14.8.4 Integration 51
14.9 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg 51
14.9.1 Fortsatt utbyggnad av tandvårdsförsäkringen 51
14.9.2 Frikort för pensionärer 51
14.9.3 Vissa bidrag 51
14.9.4 Assistansersättning 51
14.10 Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom m.m. 52
14.10.1 Höjd ersättningsnivå m.m. 52
14.10.2 Försäkringskassorna 52
14.10.3 Förtidspensioner 52
14.11 Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom 52
14.11.1 Änkepensionen 52
14.11.2 Bostadstillägget (BTP) 53
14.12 Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn 53
14.12.1 Föräldraförsäkringen 53
14.12.2 Umgängesresor 53
14.12.3 Garantinivån 53
14.13 Utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet 54
14.14 Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv 55
14.15 Utgiftsområde 15 Studiestöd 56
14.16 Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning 56
14.16.1 IT-program för skolan 58
14.17 Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid 58
14.18 Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande 58
14.19 Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling 59
14.20 Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård 60
14.21 Utgiftsområde 21 Energi 60
14.22 Utgiftsområde 22 Kommunikationer 61
14.22.1 Infrastrukturen 61
14.22.2 Sjöfartspolitiken 61
14.23 Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske m.m. 62
14.24 Utgiftsområde 24 Näringsliv 62
14.25 Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommunerna 63
14.26 Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m. 63
15 Tilläggsbudgeten för 1998 65
15.1 Utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet 65
15.2 Utgiftsområde 15 Studiestöd 65
15.2.1 NT-svux 65
15.2.2 Timersättning för sfi 66
15.3 Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning 66
15.3.1 Centrala studiestödsnämnden 66
15.4 Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid 66
15.5 Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande 67
15.6 Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling 67
15.7 Utgiftsområde 22 Kommunikationer 68
15.7.1 Göteborgsöverenskommelsen 68
15.8 Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske m.m. 68
16 Hemställan 69
De politisk-ekonomiska förslag vi lägger i denna motion är grundade i vår socialistiska och feministiska ideologi. Vårt mål är ett samhälle där alla har samma möjligheter att påverka samhället och sina egna liv och där ekonomin ställts om till vad naturen tål. Den avgörande uppgiften för den ekonomiska politiken de närmaste åren är att öka sysselsättningen och avskaffa massarbetslösheten. Under de närmaste fem åren är vårt mål att sysselsättningen skall ligga på nivån 4,5 miljoner och den öppna arbetslösheten skall vara högst 2 %.
Regeringen vill snabbt amortera ner statsskulden till en nivå som tillfredsställer EMU:s krav. Vi vill inte att den svenska politiken anpassas till ett framtida medlemskap i EMU. Tvärtom bör politiken inriktas på valutapolitisk neutralitet. Vi delar regeringens uppfattning att det är önskvärt med starka offentliga finanser. Men en starkare samhällsekonomi förutsätter först och främst att fler är i arbete. Därför vill vi använda mer pengar än vad regeringen vill till att öka antalet jobb. Vi föreslår som preliminära ramar att 10, 20 respektive 30 miljarder av de pengar regeringen vill amortera på den offentliga skulden i stället skall användas till ökad sysselsättning. Nivåerna måste ytterst bestämmas av sysselsättningsmålet.
Vi säger ja till mer pengar till skola, vård och omsorg men hävdar att regeringens förslag ännu är otillräckliga. Vi skjuter därför till ytterligare ca fem miljarder kronor till kommuner och landsting. Genom att omfördela från dem som har höga inkomster till dem som har låga och från stora och vinstrika företag till små och fattiga företag stärker vi efterfrågan i Sverige och därmed sysselsättningen. Vi vill behålla värnskatten och i stället sänka egenavgifterna. Vi föreslår en mer aktiv och sammanhållen näringspolitik inriktad på att omställningen till ett kretsloppssamhälle skall gå väsentligt snabbare. Vi presenterar ett program för genomförande av 35 timmars normalarbetsvecka under den kommande mandatperioden.
Den politik som presenteras i denna motion har i allt väsentligt samma inriktning som den vi haft under hela denna mandatperiod och som vi senast presenterade i vår budgetmotion i höstas.
Det finns en uppenbar risk att den höga arbetslösheten biter sig fast om vi inte får en radikal omläggning av den ekonomiska politiken. Situationen är i själva verket mycket allvarligare än vad som framgår av den statistik som presenteras i regeringens vårbudget. Den andel av den vuxna befolkningen som deltar i arbetskraften har minskat kraftigt under senare år. För att bryta den negativa trenden på arbetsmarknaden behöver vi en politik för högre sysselsättning och skarpare fördelning mellan klass och kön. Endast en politik för rättvisa har utsikter att bidra till fler jobb i Sverige.
Vänsterpartiet föreslår i denna motion ett omfattande program för fler jobb. Målet är att sysselsättningens nivå skall ligga på 4,5 miljoner och den öppna arbetslösheten på max 2 % i slutet av den kommande mandatperioden. Programmet innehåller både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder och omfattar dels en finanspolitisk expansion om totalt 60 miljarder kronor, dels stora omfördelningar från passivt arbetslöshetsunderstöd till nya jobb de närmaste åren. Delar av programmet kan genomföras redan 1999, medan andra delar måste genomföras stegvis under mandatperioden. En viktig utgångspunkt i Vänsterpartiets politik är att det inte räcker med efterfrågestimulerande insatser för att få fram de nya jobben. Det behövs också åtgärder för att få ner den strukturella arbetslösheten.
A. Omfördela arbetstiderna! Vi menar att 35-timmarsveckan skall genomföras under nästa mandatperiod. Om riksdagen tar ett beslut i år kan en lagstadgad arbetstidsförkortning inledas hösten 1999. En omfördelning av arbetstiderna krävs om vi skall få ner den del av arbetslösheten som inte beror på för låg efterfrågan utan som orsakas av strukturella förhållanden, dvs. produktivitetsförändringar och omvandlingsproblem i näringslivet. Omfördelningen skall ske inom ramen för en totalt växande arbetstidsvolym.
B. Omfördela konsumtionsutrymme! Vi behöver en annan fördelningspolitik och en progressiv skattepolitik för att få fram de nya jobben. Vänsterpartiet föreslår en ekonomisk politik som dels stimulerar den privata konsumtionen, dels ger ett ökat utrymme för skola, vård och omsorg. Vår politik stärker låg- och medelinkomsttagare och skapar ett 5 miljarder större ekonomiskt utrymme för kommunsektorn jämfört med regeringens förslag. En högre konsumtionsnivå och ett lägre sparande i ekonomin som helhet är en nödvändig förutsättning för fler jobb. En annan åtgärd som omfördelar konsumtionsutrymmet är att genomföra det förslag som Vänsterpartiet lagt om att höja nivån i a-kassan samt om att höja ersättningen i föräldra- och sjukförsäkringen till 85 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. En sådan höjning tillfaller med automatik grupper med lägre inkomster vilka använder den ökade inkomsten till konsumtion.
C. Uppmuntra de nya tjänsteföretagen! Vi behöver fler företag om vi skall få upp sysselsättningen. Vänsterpartiet presenterar en rad skatteförslag som gynnar nyföretagande, bl.a. sänkta egenavgifter för egenföretagare. Vi vidhåller också vårt förslag om att företag med högst 10 anställda skall undantas från lagen om en sjuklöneperiod på 14 dagar i sjukförsäkringen. Dessutom föreslår vi en riktad skattesänkning i privat tjänstesektor motsvarande 4 miljarder. Sammantaget medför dessa förslag skattelättnader motsvarande 5,5 miljarder. Skattelättnaderna finansieras genom att bolagsskatten höjs med 2 procentenheter. Vidare föreslår vi av kulturpolitiska skäl sänkt bokmoms till 6 %.
D. Utveckla demokratin i näringslivet! Ökad löntagarmakt över företagens arbetsorganisation och investeringar är en viktig förutsättning för näringslivets framsteg. Vänsterpartiet föreslår bl.a. att vinster omfördelas till framtidsfonder för att höja kunskapsnivån och för att ta fram nya produkter.
E. Utveckla ett europeiskt samarbete för fler jobb och social rättvisa! Europas stater behöver samarbeta för att få ner arbetslösheten och öka sysselsättningen. Vi behöver mer mellanstatligt samarbete om vi skall kunna utveckla välfärden och garantera ett större folkligt inflytande över politik och ekonomi. Det samarbete som existerar inom EU i dag är för styrt av EMU-projektet. EMU driver fram en högre arbetslöshet, ökade samhällsklyftor och marginalisering av stora folkgrupper. Europapolitiken behöver därför ett nytt innehåll: Mindre åtstramande EMU-politik och mer frigörande vänsterpolitik. Vänsterpartiet uppmanar regeringen att ta konkreta initiativ för att möjliggöra en samordnad och expansiv ekonomisk politik i Europa.
Det finns några huvuddrag i den svenska ekonomin sedan 1970-talet som på många sätt bildar en bakgrund till de ekonomisk-politiska problem som diskuteras idag.
Arbetsmarknaden: Från 1975 till 1990 ökade antalet sysselsatta på den svenska arbetsmarknaden med närmare en halv miljon personer, från 4 miljoner till 4,5 miljoner. Från 1990 till 1995 sjönk sedan den totala sysselsättningen med ungefär lika mycket.
Produktionens sammansättning: Industrins relativa betydelse i den totala produktionen har minskat sedan 1970-talet. Under 1960-talet stod industrin, inklusive byggandet, för 30 % av BNP. År 1993 hade andelen sjunkit till 18 %. Denna relativa nedgång i industrins andel av BNP innebar en ännu kraftigare nedgång i industrisysselsättningen jämfört med den totala sysselsättningen. År 1995 hade arbetsstyrkan inom industrin minskat med 400 000 personer jämfört med 1975, samtidigt som den totala sysselsättningen i stort sett var oförändrad.
Ekonomisk tillväxt: Den ekonomiska tillväxten var i Sverige efter 1975 betydligt lägre än under perioden dessförinnan. Även jämfört med omvärlden var den svenska tillväxten lägre. Under perioden 1970–1995 var tillväxten i Sveriges BNP 1,5 % per år jämfört med 2,4 % för de europeiska OECD-länderna. Bakom den svaga tillväxten låg främst en lägre gynnsam produktivitetstillväxt än i omvärlden.
Avindustrialisering och låg tillväxt har präglat alla de högindustrialiserade ekonomierna sedan 1975, men den svenska ekonomin har ändå på många sätt varit unik. Från slutet av 1960-talet började de svenska industriföretagen att möta en betydligt hårdare internationell konkurrens än tidigare på såväl exportmarknaden som på den inhemska marknaden. Denna starkare konkurrens tvingade fram förändringar inom stora delar av den svenska industrin: textil och konfektion, skeppsvarven, gruv- och stålindustrin, skogsindustrin samt delar av verkstadsindustrin. Men även för företagen inom byggnadsbranschen, ekonomins ”motor”, försämrades de ekonomiska villkoren, när väl det ambitiösa ”miljonprogrammet” 1965–1974 var slutfört.
Den kris som drabbade Sverige vid mitten av 1970-talet efter en lång period av hög tillväxt kan till stor del ses som ett resultat av ökade oljepriser och en internationell lågkonjunktur. Men också en hårdare konkurrens från nya länder och producenter avslöjade en underliggande svag industriell bas som i sin tur gav upphov till en strukturell kris för hela ekonomin. Industrin var i behov av en radikal förnyelse.
Vissa ekonomisk-politiska åtgärder vidtogs som svar på de förändrade förhållandena. Investeringsbanken inrättades för att underlätta finansieringen av de svenska företagen och Statsföretag kom till stånd med uppgift att förnya den statliga industripolitiken. Samtidigt fick arbetsmarknadspolitiken en annan inriktning. Den tidigare ”flyttlasspolitiken” – där man med olika medel stimulerat till ökad geografisk rörlighet – övergavs, medan regionalpolitiken förstärktes. Den offentliga sektorn – och då framför allt kommunerna – byggdes ut mycket kraftigt.
Den efterfrågestyrande – ”keynesianska” – karaktären på den ekonomiska politiken förstärktes genom den s.k. överbryggningspolitiken vid mitten av 1970-talet. Denna politik kom till stånd, eftersom krisen främst sågs som konjunkturell och inte som strukturell. Politiken innebar stora statliga subventioner till sårbara och hårt konkurrensutsatta industrier (”Åslingakuten”) och en expansiv finanspolitik för att motverka nedgången i den utländska efterfrågan. Samtidigt gick penningpolitiken in i en period med betydligt högre räntor.
Överbryggningspolitiken kunde emellertid inte lösa de grundläggande strukturella problemen i den svenska ekonomin. Därför beträddes devalveringsvägen med en första smärre valutajustering 1976, några mindre devalveringar under 1977 – på sammanlagt 14 % – och två stora devalveringar 1981 och 1982. Följden blev en undervärderad valuta. I kombination med en kraftig expansion av den offentliga sektorn och en aktiv arbetsmarknadspolitik gjorde devalveringarna det möjligt att hålla nere arbetslösheten och upprätthålla full sysselsättning under resten av 1980-talet, trots att de strukturella problemen i den svenska ekonomin fanns kvar.
De positiva effekterna av den undervärderade kronan fanns kvar vid mitten av 1980-talet, men i början av 1990-talet hade de helt försvunnit beroende på en högre inflation och på en lägre produktivitet än i omvärlden. Under slutet av 1980-talet avvecklades under närmast panikartade former regleringarna på kredit- och valutamarknaden. Såväl ekonomer som ledande politiker hade helt undervärderat effekterna av att kapitalet nu kunde röra sig fritt över gränserna. När sista resten av valutaregleringen togs bort 1989 flödade massor av spekulativt inriktat kapital ut ur landet. Bland annat köptes ett stort antal fastigheter i stora städer i Europa.
”Århundradets skattereform”, med kraftigt sänkta marginalskatter och breddad skattebas, genomfördes etappvis åren 1990 och 1991. Alla dessa åtgärder hade som uttalat syfte att öka industrins konkurrenskraft på lång sikt, men på kort sikt kom de negativa effekterna av åtgärderna att dominera, vilket resulterade i att industrins situation förvärrades och statsfinanserna försämrades. Eftersom inflationen var högre än i omvärlden steg räntorna. Samtidigt ökade kreditutbudet kraftigt. En spekulationshysteri i snabbt stigande priser på fastigheter och andra realtillgångar utbröt. Resultatet blev en finanskrasch på hösten 1990 med konkurser för många fastighetsbolag och finansbolag och stora kreditförluster för bankerna som följd.
Sammanfattningsvis hamnade den svenska ekonomin i en djup kris, som utlöstes av en internationell lågkonjunktur, men som var ett resultat av flera samverkande faktorer inräknat grova politiska misstag. För det första pågick en oförlöst strukturell kris som kan dateras till 1970-talet, men som doldes av devalveringar. När krisen blev synlig och uppenbar förvärrades den av låg nivå på byggandet och finansiella kriser. För det andra uppstod en kraftig ökning av de offentliga utgifterna som inte motverkades av åtgärder för att minska hushållens efterfrågan. För det tredje bidrog övergivandet av den politik som hade haft full sysselsättning som främsta mål.
Istället utformades en politik för att åstadkomma prisstabilitet, få ner räntorna och den flytande kronan. Denna politik innebar också att hushållens efterfrågan hölls tillbaka samtidigt med att en internationell lågkonjunktur slog igenom i Sverige. Den höga realräntan ledde till att hushållens sparande ökade markant, vilket fick till följd att efterfrågan på konsumtionsvaror och tjänster minskade. Ekonomin drevs in i en ond cirkel där arbetslösheten försvagade statens ekonomi, och åtgärderna för att sanera statens ekonomi i sin tur försvagade sysselsättningen.
Sedan 1994 och 1995 har det skett en återhämtning från 1990-talets inledande år med fallande produktion och ökad arbetslöshet. Produktionen har återigen vuxit, räntenivåerna har fallit och värdet på den svenska kronan har stärkts. Inflationen har fallit till extremt låga nivåer – om man räknar bort effekter av höjda indirekta skatter och minskade bostadssubventioner har den till och med varit negativ. Bytesbalansen visar fortsatt stora överskott. Sysselsättningen fortsatte att falla både 1996 och 1997, framför allt genom att antalet kommunalanställda minskade.
I år beräknas den totala sysselsättningen öka med 20 000 personer enligt Konjunkturinstitutets prognoser. Det innebär emellertid att sysselsättningen fortfarande är lägre än 1993, det sista året med fallande ekonomisk tillväxt. Sedan regeringsskiftet 1994 har det inte skett någon radikal förbättring av sysselsättningsläget. Tillväxten har möjliggjorts av snabba produktivitetsstegringar. Industriproduktionen har ökat kraftigt utan att efterfrågan på arbetskraft påverkats nämnvärt. Antalet sysselsatta i offentlig sektor har minskat sedan 1994. Det är bara i privat tjänstesektor som sysselsättningen har ökat under 1990-talet.
Vid valet 1994 befann sig de offentliga finanserna i ett kaotiskt tillstånd. Det året betalades ca 14 000 kronor per invånare av de offentliga utgifterna med lånade pengar. Totalt uppgick underskottet i den offentliga sektorn till en nivå motsvarande drygt 10 % av BNP.
I år beräknas den offentliga sektorn gå med överskott i det finansiella sparandet. Denna gigantiska uppstädning i de offentliga finanserna är till helt dominerande del en effekt av att svenska folket i år beräknas betala nära 24 000 kronor mer per invånare – och drygt 55 000 kronor mer per sysselsatt – i skatter och socialavgifter jämfört med 1994. Denna väldiga inkomstökning beror på bättre konjunkturer, men till stor del beror den också på politiska beslut där uppgörelserna mellan regeringen och Vänsterpartiet om värnskatt m.m. hösten 1994 var det tyngsta inslaget.
Det var nödvändigt att få ordning på den offentliga sektorns ekonomi och skattehöjningarna var en nödvändig del av budgetsaneringen. Regeringen hade knappast kunnat finna det oppositionsparti som ställt upp på de gigantiska besparingar som hade krävts om inte skattehöjningarna genomförts. Samarbetet med Vänsterpartiet avbröts emellertid i januari 1995.
Samarbetet mellan regeringen och Centerpartiet från våren 1995 och till och med hösten 1997 innebar att budgetsaneringens bördor alltför mycket lades på dem som inte kan bära dem. De sänkta barnbidragen, de lägre nivåerna i socialförsäkringssystemen samt indragningen av resurser från skola, vård och omsorg fick förödande negativa effekter. Dessutom tog man 1996 i för mycket då man ökade den totala omfattningen av saneringsprogrammet med ytterligare 12 miljarder.
De förslag som lades våren 1997 innebar att regeringen i efterhand i praktiken erkände att Vänsterpartiets bedömning av saneringsbehovet var den rimliga och att särskilt skola, vård och omsorg måste ges mer resurser – ”Persson följer Schyman” som Veckans Affärer uttryckte det (28.4 1997). Den olyckliga följden av felbedömningen blev att den nu pågående ökningen av sysselsättningen kom för sent och blev för svag. Och inom vården och skolan passerade besparingarna smärtgränsen på ett sätt som kan få långsiktiga negativa följder.
De övergripande utmaningarna inför 2000-talet för Vänsterpartiet är att skapa ett samhälle utan klass- eller könsbarriärer och som är i ekologisk balans. Utifrån dessa mål formulerar vi vår ekonomiska politik för full sysselsättning, uthållig ekonomisk tillväxt och rättvis fördelning mellan samhällsklasser, mellan kvinnor och män och mellan olika åldersgrupper. Förutsättningen för att dessa mål skall infrias är att ekonomiska resurser omfördelas och att makt och inflytande sprids. En stabil och demokratisk ekonomi förutsätter en socialistisk politik.
Vänsterpartiet verkar för att sprida demokratins principer till alla samhällsområden. Mot den politiska demokratins principer står dock ägarmakten som beskär demokratin och politikens möjligheter. Vi ser därför som en av våra huvuduppgifter att verka för den ekonomiska demokratin. Endast på så sätt kan klassamhället undergrävas. Vi har i särskilda riksdagsmotioner redovisat en rad förslag för att nå detta syfte. I denna motion upprepar vi inte alla dessa förslag. Vår huvudinriktning är dock att stärka de anställdas rättigheter och ägarmakt samtidigt som vi vill bygga upp ett samhälleligt kapital, för att bryta koncentrationen av makt till ett fåtal finansaktörer.
Den alltmer internationaliserade ekonomin ökar behovet av en sådan politik. Globaliseringsprocessen reser dessutom krav på en internationell samordning av demokratiska krafter för att stävja valutaspekulationer och social dumpning liksom exploatering av människor och natur. Den EMU-process som i dag pågår i Europa är dock raka motsatsen till ett sådant demokratiskt och progressivt socialt projekt. I stället för att stänga oss inne bakom EU:s murar vill vi verka för global solidaritet. Vi vill ha en solidarisk handel och ökat bistånd.
Två viktiga trender präglar ägandemönstret i dagens avancerade kapitalism. Den ena innebär att de finansiellt inriktade penningägarna får en ökande makt. Den andra innebär att de kunskaper som de arbetande och tänkande människorna äger i sina huvuden – det ekonomer kallar ”humankapitalet” – blir allt mer värt på bekostnad av maskinerna, byggnaderna – det ”fysiska realkapitalet”.
I takt med den globala finansmarknadens tillväxt har de kapitalägare som enbart vill ha hög avkastning erövrat en allt större andel av ägandet. Forskning och produktion är dock en i grunden kollektiv process. I det långa loppet måste olika kollektiv av arbetande och tänkande människor ikläda sig det långsiktiga ägaransvaret. Bara så kan den nödvändiga omställningen till ett jämlikt och jämställt kretsloppssamhälle klaras.
Regeringen har nyligen tillsatt en särskild kommission för att utreda demokratins roll och ställning i dagens samhälle. Detta är ett bra initiativ men vi är kritiska till att regeringen i uppdraget inte tagit med frågan om den ekonomiska demokratin. Vi menar att i det beredningsarbete som på regeringens uppdrag pågår kring demokratin och samhällets uppgifter och mål inför millenieskiftet borde ingå att ge förslag om hur den ekonomiska demokratin skall stärkas.
Vad som ovan anförts angående den ekonomiska demokratin bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Alla samhällsförhållanden präglas av en maktrelation mellan kvinna och man, en relation där kvinnorna som grupp underordnas männen. Ofta är orättvisorna tydliga, t.ex. i fördelningen av förvärvsarbete, hemarbete och i fördelningen av löner. Ibland är könsorättvisorna mer osynliga och omedvetna. Denna könsordning är en social konstruktion som är djupt förankrad i vår kultur. Om den skall kunna förändras måste den synliggöras.
Regeringen skriver i vårpropositionen om en ”framgångsrik mandatperiod”. Sett i ett könspolitiskt perspektiv kan vi definitivt inte hålla med om den beskrivningen. Tvärtom har den gångna mandatperioden på många sätt inneburit bakslag för jämställdhet och kvinnors makt. Det gäller t.ex. på arbetsmarknaden där andelen osäkra korttidsanställningar ökat och där den stora minskningen av de offentliganställda mest gått ut över kvinnors arbete. Det gäller neddragningarna inom socialförsäkringarna där kvinnor drabbats hårdare än männen. Det gäller genomdrivandet av behovsprövningen av änkepensionen.
Regeringen använder – liksom så många andra i den allmänna samhällsdebatten – gärna olika andelsmått för att visa på framgångar för jämställdheten: det kan gälla en ökning av andelen kvinnor i riksdagen, i olika utredningar eller på olika typer av statliga befattningar. Samtidigt finns det ganska många undersökningar som visar att kvinnor tenderar att vara överrepresenterade inom socialt orienterade områden i politiken, samtidigt som de tenderar att vara underrepresenterade på områden som gäller ekonomi eller teknik.
Den ekonomiska politiken är fortfarande ett manligt maktområde. Vi menar att det är dags att seriöst diskutera hur vi uppnår en jämnare könsfördelning på de områden där den ekonomiska politiken formuleras och inte bara mäter antalet kvinnor och män i riksdagen eller i olika statliga utredningar. Tyvärr handlar det ofta om något som vi skulle vilja beteckna som en ”grindvaktsrepresentation”, dvs. man sätter in kvinnor som ”grindvakter” på de mindre betydelsefulla positionerna – i olika samhällsinstitutioner. Sedan redovisas statistiken på ett sådant sätt så att den kvarblivande könsmaktsfördelningen döljs.
Det är ingen större tröst att tillståndet är långt värre inom det privata näringslivet. De 35 personer som hade minst fem styrelseuppdrag i börsföretagen i juni 1997 var alla män. (Sundin & Sundqvist, ”Styrelser och revisorer i Sveriges börsföretag 1997–98”, Dagens Nyheter). I de 258 företagen på börsen är mindre än 5 % (60 stycken) av styrelseledamöterna (totalt över 1 200) kvinnor. I 21 börsföretag, bl.a. ABB, Ericsson, Investor och Volvo, var ingen i styrelsen kvinna. Av de 60 kvinnorna var mer än hälften företrädare för de anställda. Ca 20 var släkt med en manlig huvudägare och de flesta av dessa var troligen där i första hand i den egenskapen. Åren 1993 till 1996 ökade antalet kvinnor i styrelserna långsamt, men under 1997 års bolagsstämmor minskade antalet med två, trots att antalet företag ökat från 233 till 258 (Källa: Sven-Ivan Sundqvist Få kvinnor i börsbolagens styrelser DN 22/6 1997).
Varför är kvinnorna i bolagsstyrelser så få? Enligt Sven-Ivan Sundqvist kan en hypotes värd att testa vara att kvinnor är mindre ”lönsamhetsinriktade” än män. Det kan ligga en hel del i detta, särskilt om man tolkar begreppet lönsamhet företagsekonomiskt och kortsiktigt. Vår uppfattning är dock att den viktigaste faktorn är att det manliga maktmönstret är osedvanligt starkt i just aktiebolagen. Det är en männens kultur där värderingar fortfarande råder som skulle betraktas som starkt reaktionära i de flesta folkrörelser och parlamentariska församlingar.
Kvinnors underordning är också tydlig om man ser på arbetsmarknad och lönebildning. Enligt SCB tjänade en genomsnittlig heltidsarbetande man 18 600 kronor i månaden 1996 och en genomsnittlig heltidsarbetande kvinna 15 500 kronor. Detta trots att kvinnor i genomsnitt har både längre och mer framgångsrika studier bakom sig. Orsaken är dels att kvinnoyrken fortfarande är låglöneyrken. 55 % av kvinnorna arbetar i yrken med mindre än 15 000 i månadslön. Motsvarande andel för männen är 20 %. Till detta kommer att många kvinnor arbetar deltid mer eller mindre ofrivilligt. Dessutom har männen lättare att göra karriär i sina yrken, bland annat beroende på kvinnors större ansvar för barn och hemarbete. Det förekommer också ren diskriminering – dvs. olika lön för likvärdiga jobb.
När regeringen i vårpropositionens avsnitt om fördelningspolitiken skriver att budgetsaneringen ”värnat jämställdheten” därför att ”nettoeffekten i stort sett varit lika för kvinnor och män” gör man sig skyldig till en grov skönmålning. Dels framgår av 1998 års budgetproposition att kvinnors disponibla inkomster då på grund av saneringsprogrammet beräknades falla något mer procentuellt räknat jämfört med männens (prop. 1997/98, bil. 7 sid. 8). Dels är kvinnors disponibla inkomster i genomsnitt väsentligt lägre än för män vilket innebär att en ungefär lika stor procentuell minskning av disponibelinkomsterna är tyngre att bära för kvinnor. Dels mildras nu värnskatten, som var ett av de få inslagen i budgetsaneringen som slog hårdare mot män än mot kvinnor.
Det finns enstaka exempel på positiva händelser ur ett könsperspektiv under mandatperioden. Vi vill peka på två: För det första lade regeringen fram och riksdagen beslutade om en bra proposition om åtgärder mot våld mot kvinnor. För det andra har riksdagen beslutat om åtgärder för att öka andelen kvinnor i högre befattningar vid universiteten. Några statsråd har uppenbarligen ett engagemang i frågan. Andra statsråd verkar strunta helt i de stolta deklarationerna vid mandatperiodens början om att alla regeringsförslag skulle genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv.
Den av regeringen tillsatta Kvinnomaktsutredningen har tagit fram en rad rapporter och studier som i huvudsak redovisar redan kända fakta men som också sammanställer forskning så att man kan få ett bättre helhetsperspektiv och som ger ett gott underlag för att föra dessa frågor framåt. Utredningen redovisar dessutom en rad förslag. Det handlar i huvudsak om sådant som Vänsterpartiet motionerat om tidigare i riksdagen. Det behövs inte flera utredningar nu. Nu måste regering och riksdag gå från ord till handling.
Vi upprepar inte nu alla de förslag vi presenterade under allmänna motionstiden förra året. Men vi vill ändå upprepa två förslag vilka det borde vara självklart att riksdagen nu borde stödja om alla stolta ord om jämställdhet skall kunna tas på allvar. Det gäller förslaget om en likalönelag. Vi föreslår ett tillkännagivande till regeringen med denna innebörd.
Det andra förslaget gäller aktiva åtgärder för att genomföra Beijingkonferensens handlingsplan i Sverige. Sverige som nation var mycket drivande för att det skulle vara regeringarnas ansvar att handlingsplanen genomfördes i alla nationer som ställt sig bakom handlingsplanen. Det går alltså inte att – som regeringen gjort hitintills – skjuta över ansvaret för detta på andra. Vänsterpartiet menar att regeringen snarast har att återkomma till riksdagen med ett förslag till och en tidsplan för genomförandet av handlingsplanen från FN:s kvinnokonferens, i Sverige och i det internationella samarbetet. Vi föreslår ett tillkännagivande till regeringen med denna innebörd.
Arbetet för att nå kretsloppssamhället är för Vänsterpartiet lika avgörande som arbetet för en rättvisare fördelning och jämställdhet mellan könen. Dessa mål är också sammanflätade i varandra – det är nästan alltid de fattigaste som drabbas först och värst av miljöproblem och resursbrist. Att bekämpa miljöproblemen är också att bekämpa orättvisor vad gäller ekonomisk fördelning och inflytande.
Allt fler inser att vi inte kan skapa en uthållig ekonomisk tillväxt genom att förbruka miljö- och naturresurser. Inför 2000-talet gäller det att trygga en ekologiskt uthållig utveckling. Det gäller nu att kretsloppsanpassa både produktion och konsumtion.
För att nå dessa mål måste en rad olika strategier användas. Det gäller att skapa ett miljömedvetande genom utbildning, forskning och information. Samhället måste sätta upp tydliga mål för en effektivare resursanvändning och styra utvecklingen genom allt snävare gränsvärden och regler för vad som får förbrukas och släppas ut i miljön. Genom en kombination av allt medvetnare konsumenter och styrande skatter kan konsumtion och produktion anpassas till kretsloppssamhället. Samhällets styrmedel på miljöområdet i form av lagar, information, forskning, skatter och avgifter måste vara entydiga och logiska. Annars motverkas den ekologiska utvecklingen.
Regeringen har i ord deklarerat mål som går i denna riktning, men handlingskraften har varit alltför svag. Energiöverenskommelsen mellan Vänsterpartiet, den socialdemokratiska regeringen och Centerpartiet är dock ett steg i rätt riktning. Riksdagens beslut om den s.k kretsloppsmiljarden och investeringarna på ekologiskt byggande är andra positiva delar. Vi är dock starkt kritiska till att partipolitisering tagit över vid utdelningen av pengar till olika kommunala miljöprojekt i stället för behoven av miljöomställningen. Vi menar vidare att en genomgripande utvärdering av miljöfonderna är nödvändig innan ytterligare satsningar görs. Dels är det tveksamt om kretsloppsanpassningen skall ske i projektform, dels är det omöjligt att bedöma behovet av medel när information och utvärdering saknas. Till sist är det av intresse att utvärdera till hur stor del projekt som tilldelats medel har bidragit till en verklig kretsloppsanpassning. Vad som ovan anförts om en utvärdering av de ekologiska fonderna bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Takten i och omfattningen av den ekologiska omställningen måste också öka väsentligt. Det finns också en rad förslag från olika utredningar som regering och riksdag kan omforma till konkreta beslut. Här nedan tar vi upp två exempel.
Miljövårdsberedningen har tagit fram förslag till gröna nyckeltal som skall mäta hur väl vi hushållar med naturens resurser när det gäller effektivare resursanvändning, skyddet för miljön, och för omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle. På alla dessa områden föreslår beredningen konkreta och mätbara mål.
Vänsterpartiet menar att det vore av stort värde om riksdagen snarast möjligt tog beslut för att fastställa miljöindikatorer. Dessa måste ta hänsyn till den nya miljöbalken samt de politiska beslut som föranleds av miljöpropositionen angående nya miljömål. Vad som ovan anförts angående miljöindikatorer bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Skatteväxling, dvs. att höja skatten på produktion och konsumtion som påverkar miljön negativt och i motsvarande grad sänka den på arbete, har varit en fråga som diskuterats under lång tid. År 1997 avslutade Skatteväxlingskommittén sitt arbete med att ställa sig bakom principerna för en skatteväxling. Bakom kommitténs förslag stod samtliga riksdagspartier förutom Moderaterna. Sedan kommittén avslutade sitt arbete har dock föga hänt. Vänsterpartiet menar att regeringen nu skyndsamt bör presentera förslag till riksdagen med anledning av Skatteväxlingskommitténs betänkande i syfte att inleda en grön skatteväxling. Vad som ovan anförts angående skatteväxling bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Miljöomställningen bidrar också till högre sysselsättning. Som exempel kan nämnas att energiomställningen kommer att skapa förutsättningar för nya arbetstillfällen inom energisektorn. Ökade krav på energisnålhet och energieffektivitet bidrar dessutom till nytänkande och utveckling av miljö- och energiteknik som i förlängningen leder till nya arbetstillfällen.
Regeringen har framhållit tre övergripande mål för den ekonomiska politiken:
1. Den öppna arbetslösheten skall minska till 4 % år 2000.
2. Kommunernas kärnverksamheter – skola, vård och omsorg – skall stärkas.
3. Fördelningsrättvisan skall prioriteras. Ett ökat budgetutrymme skall utnyttjas för att förbättra villkoren för barnfamiljer, låginkomstpensionärer och arbetslösa.
I dag kan vi konstatera att dessa mål inte kommer att infrias. Den ljusa och oproblematiserade samhällsbild som ges i olika regeringsdeklarationer – och nu senast i den ekonomiska vårpropositionen – stämmer inte överens med människors erfarenheter utan hör nog bäst hemma i valkampanjernas förtrollade värld. Det är sant att statsfinanserna förbättrats. Men sysselsättningspolitiken är ett misslyckande. Skolan, vården och omsorgen har rustats ned. Klass- och könsskillnaderna har ökat.
En stark offentlig ekonomi är en förutsättning för såväl högre sysselsättning som rättvis fördelning. Stora underskott och omfattande statlig upplåning minskar det ekonomisk-politiska handlingsutrymmet, tränger ut angelägna sociala utgifter och hotar på sikt den politiska demokratin. I en skuldtyngd offentlig ekonomi får långivarnas fordringar styra politiken på folkviljans bekostnad. Det var med andra ord nödvändigt att få ordning på de offentliga finanserna.
Ett grundläggande fel i regeringens politik är att budgetsaneringen utformats på ett sätt som försvårat kampen mot arbetslösheten. De stora underskotten från 1990-talets första hälft orsakades av det kraftiga fallet i sysselsättningen. En generös välfärdspolitik förutsätter en högre sysselsättningsnivå och en lägre arbetslöshet. Budgetpolitiken måste alltså ses i ett större samhällsekonomiskt sammanhang som innefattar både ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Regeringens politik har i för stor utsträckning vägletts av EMU-kravens trångsynta kameralism.
Regeringen har fastställt ett budgetmål som innebär att de offentliga finanserna skall ha ett överskott på 2 % av BNP. Detta mycket långtgående mål innebär att den offentliga nettoskulden som andel av BNP skall vara 0 redan år 2007. Enligt regeringens budgetmål skall den offentliga sektorn få sparöverskott på 16, 30 respektive knappt 42 miljarder kronor de tre närmaste åren. Den konsoliderade bruttoskulden i enlighet med EMUs definition skulle då vara nere på knappt 63 % av BNP i slutet av år 2001.
Denna amortering av skulderna inkluderar dessutom något som regeringen kallar ”beräkningsteknisk överföring” till hushållen på 16,5 och 32,3 miljarder år 2000 respektive 2001. Det vill säga regeringen räknar med en snabbamortering av skulderna samtidigt som dessa summor skall överföras till hushållen. Eftersom regeringen inte tar med denna överföring i utgiftstaken så tycks regeringen förutsätta att överföringen skall ske genom någon typ av skattesänkning. Vi återkommer till denna fråga i avsnittet om skattepolitiken.
Bytesbalansen beräknas också gå med mycket stora överskott. Som andel av BNP beräknas ett överskott i bytesbalansen på 3,7 % för 1999 och med 4 respektive 4,3 % för 2000 och 2001.
Sammantaget innebär detta att regeringen i praktiken räknar med att föra det som på ekonomspråk kallas en restriktiv finanspolitik. En återhållsam finanspolitik brukar ofta tillämpas i ekonomier som kännetecknas av överhettning, inflation och mycket hög efterfrågan på arbetskraft. Inga av dessa kännetecken kan dock iakttagas i dagens Sverige.
Förhoppningen att nå målet om en öppen arbetslöshet på 4 % i slutet av år 2000 bygger dock på en rad mycket osäkra antaganden, bland annat att lönerna inte stiger med mer än 3 % per år och att arbetskraftsutbudet skall hållas tillbaka genom stora utbildningssatsningar. I en känslighetskalkyl anger regeringen t.ex. att om lönerna stiger med 4 % kommer arbetslösheten att öka med 1,1 % dvs. från 4 till drygt 5 %. Regeringen skriver också: ”Visar det sig svårt att få till stånd alla utbildningsplatser, till följd av t.ex. lärarbrist, finns det risk för att den öppna arbetslösheten överstiger 4 % vid slutet av år 2000” (proposition 1997/98:150 bil. 1 sid. 34).
Sverige behöver en stark offentlig ekonomi. Det är önskvärt att vi kan samla i ladorna under uppåtgående konjunkturer. Men det är inte rimligt med mycket stora överskott i bytesbalansen eller med stora offentliga sparandeöverskott så länge arbetslösheten är så stor som den är. Kan vi inte komma ner på rejält lägre arbetslöshetsnivåer finns en risk att en ungdomsgeneration får svårt att någonsin komma ut på arbetsmarknaden. Dessutom finns i dag offentliga investeringar – det gäller särskilt investeringar i utbildning – som ger väsentligt större samhällsekonomisk avkastning än avbetalningar på statsskulden. Det är samhällsekonomiskt mer lönsamt att genomföra utbildnings- och jobbsatsningar som leder till en långsiktigt hållbarare ekonomi än att göra omfattande amorteringar på statsskulden.
En fortsatt restriktiv ekonomisk politik med stora offentliga överskott och prisstabilitet som främsta mål talar knappast för en snabb sysselsättningsökning. Den ekonomiska vårpropositionen fullföljer i själva verket ett spår som präglat regeringens ekonomiska politik sedan valet 1994: att alltför stela budgetmål överordnas sysselsättningsmålen. Regeringens förhoppning är att stora offentliga överskott skall pressa löner och räntenivåer ytterligare och därigenom skapa förutsättningar för högre investeringar och en större efterfrågan på arbetskraft. Nu finns det istället en uppenbar risk att stramheten i regeringens finanspolitik leder till att sysselsättningsmålen inte alls infrias.
Vänsterpartiet avvisar regeringens politik att låta det långsiktiga målet om 2 % i överskott över konjunkturcyklerna vara det överordnade politiska målet. Vi menar att det enda sättet att åstadkomma varaktigt starkare statsfinanser är att öka sysselsättningen. Men det förutsätter i sin tur en lättare finanspolitik.
Vänsterpartiet förslår därför att riksdagen uttalar som sin mening att målet om en ökad sysselsättning inte får underordnas målet om 2 % överskott i de offentliga finanserna. Vad som ovan anförts angående målet om ökad sysselsättning och målet om 2 % överskott bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet förespråkar att 10, 20 respektive 30 miljarder kronor investeras i fler jobb i stället för att användas till amorteringar jämfört med regeringens förslag. Detta innebär att Vänsterpartiets budgetförslag ger en starkare finanspolitisk stimulanseffekt i ekonomin. Endast med en sådan mer expansiv politik tror vi det finns en möjlighet att nå – och överträffa – de mål för sysselsättningen som regeringen sätter upp. Då kan vi ändå tillgodoräkna oss ett positivt offentligt finansiellt sparande – och därmed en viss amortering på den offentliga skulden – under de kommande åren.
Den penningpolitik som bedrivits i Sverige under 1990-talet har genomgående varit för stram. Höga realräntor har hämmat nyföretagande och investeringar och hållit tillbaka den offentliga konsumtionen. Under 1996 inledde emellertid Riksbanken en omläggning av politikens inriktning mot lägre räntenivåer. Reporäntan sänktes med knappt 5 procentenheter till en nivå på drygt 4 %. Denna nivå höjdes sedan helt omotiverat till 4,35 % under slutet av 1997. Vänsterpartiet menar att det finns utrymme för sänkningar av reporäntan. Den extremt låga inflationen i Sverige gör att realräntan fortfarande ligger på en omotiverat hög nivå. I kombination med en förstärkt kronkurs kan penningpolitiken på nytt få en åtstramande inverkan på ekonomin. Det vore i så fall mycket olyckligt och skulle kunna hämma den konjunkturuppgång som vi är mitt inne i. Vad som ovan anförts angående sänkt reporänta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Principiellt delar Vänsterpartiet regeringens uppfattning att stabila priser är en viktig förutsättning för såväl en långsiktigt uthållig tillväxt som en rättvis fördelningspolitik. En hög inflation omfördelar inkomster från låginkomsttagare och småsparare till rika spekulanter, samtidigt som produktiva investeringar förrycks och finansiell spekulation uppmuntras. Men detta konstaterande är inte samma sak som att förorda en åtstramningspolitik av den kaliber regeringen föreslår. Vi menar att stabila priser underlättas av en rättvis fördelningspolitik, en solidarisk lönepolitik och en snabb produktivitetsstegring. En arbetsmarknadspolitik som uppmuntrar rörlighet och tar bort flaskhalsar och kunskapsbrister på arbetsmarknaden bidrar också till en lägre inflation.
I dag har regeringen till stor del övergivit de riktlinjer för lönebildningen som växte fram i Sverige under inflytande av den s.k. Rehn-Meidnermodellen. Det är förvisso sant att förutsättningarna på arbetsmarknaden har förändrats sedan 1950- och 60-talen, och att en ny och framgångsrik lönebildningsmodell måste anpassas till dessa nya förutsättningar. Men det finns ändå inslag i den gamla Rehn-Meidnermodellen som är värda att hålla fast vid.
Vi delar regeringens uppfattning att utrymmet för löneökningar – liksom för vinsterna! – långsiktigt bestäms av avkastningen på arbetet i produktionen. Löneökningsutrymmet bestäms således av inhemska produktivitetsökningar i kombination med prisökningar i omvärlden. Frågan är bara hur man skall uppnå en långsiktigt hållbar lönebildning som garanterar rättvis fördelning, stabila reallöneökningar och låg inflation.
Regeringen lägger hela ansvaret för lönebildningen på arbetsmarknadens parter. Man talar också ensidigt om lönernas roll för inflationen, inte om vinsternas. Vi menar att detta är en orimlig inställning. Det måste vara regeringen som bär det övergripande ansvaret för att lönebildningen fungerar. I dag bedrivs en ekonomisk politik som inte skapar några goda förutsättningar för löneförhandlingarna. Det gör i sin tur att regeringens prognos på en löneökningstakt om i genomsnitt 3 % per år inte framstår som särskilt realistisk.
En hållbar lönebildning underlättas av en aktiv fördelningspolitik. Regeringen kan också underlätta löneförhandlingarna genom att uppmuntra företagen att avsätta vinstmedel till utbildnings- och arbetslivsinvesteringar, genom att sänka arbetsgivaravgifterna i nya och mindre företag och genom att underlätta för en arbetstidsförkortning. De historiska erfarenheterna talar entydigt för att höga vinster har ett destabiliserande inflytande på lönebildningen. Dessutom är det högst sannolikt att många löntagare väljer kortare arbetstid framför en privat konsumtionsökning.
En första och grundläggande förutsättning för en bättre fungerande lönebildning är emellertid att vi kommer ifrån systemet med förbundsvisa löneförhandlingar. Rättvisan så väl som makroekonomiska effektivitetssynpunkter talar för centrala och samordnade förhandlingar.
Under 90-talet har klassklyftorna ökat i Sverige. Budgetsaneringens tyngsta bördor fick också bäras av dem med lägst inkomster. Regeringen har i vårpropositionen enbart angivit de olika inkomstgruppernas absoluta andelar av förlusterna i realinkomst på grund av saneringen. Men det relevanta måttet är hur stor andel av realinkomsterna olika grupper förlorat.
Dessutom ger regeringens val av tidsperiod en felaktig bild av hur skattepolitiken verkat fördelningspolitiskt. Om man istället valt att också ta med skattereformen och de nu föreslagna skattesänkningarna för höginkomsttagarna så hade bilden sett helt annorlunda ut. Då skulle det framgå att höginkomsttagarna är 1990-talets vinnare.
Skattepolitiken måste utformas med inriktning på ökad sysselsättning. Den måste också upplevas som rättvis genom att vara utjämnande och trovärdig för att skattesystemet skall kunna upprätthålla sin legitimitet. Samtidigt är det viktigt att vi inte tappar kontrollen över statsfinanserna utan bedriver en skattepolitik som kan finansiera den statliga och kommunala verksamheten. Vänsterpartiet avvisar därför högerns krav på stora och omfattande skattesänkningar som hotar den gemensamma välfärden. Vi sätter behoven inom välfärdssamhället framför vidlyftiga löften om skattesänkningar.
Starkare statsfinanser och ökad sysselsättning som ger överskott i de offentliga finanserna kan dock ge utrymme för att ta ner det samlade skatteuttaget–skattekvoten. Sådana skattesänkningar skall läggas ut med stor fördelningspolitisk träffsäkerhet så att inkomst- och förmögenhetsklyftorna minskar. Ett minskat avgifts- och skatteuttag kan också underlätta den av oss förslagna arbetstidsreformen. Vänsterpartiet har i sitt förslag för kortare arbetstid dels reserverat utrymme för sådana sänkningar under perioden 1999–2001, dels väsentliga belopp för perioden därefter.
Under de senaste åren har skatteutaget höjts relativt kraftigt för att sanera de offentliga finanserna. Inför det förra riksdagsvalet 1994 deklarerade Vänsterpartiet att det för 90-talet kunde bli nödvändigt med skattehöjningar på ca 65–67 miljarder kronor för att sanera statsfinanserna. Detta program är nu genomfört. Vänsterpartiet är dock kritiskt till saneringspolitikens fördelningseffekter. Ett utrymme för ett sänkt skatteuttag måste därför läggas ut så att det i främsta rummet gynnar de ekonomiskt sämst ställda.
Regeringen räknar med att dess ekonomiska politik skall ge stora överskott, och väsentliga delar av dessa skall enligt regeringen ”beräkningstekniskt” överföras till hushållen. För år 2000 beräknas överföringen till hushållen till 16 miljarder kronor, och för 2001 till 32 miljarder kronor. En tolkning är att detta kan komma att ske genom skattesänkningar.
När ett utrymme för ett sänkt skatteuttag uppstår måste lättnaderna läggas ut så att de gynnar de skattebetalare som har de lägsta disponibla inkomsterna. Det bör närmare övervägas hur detta bäst kan ske, genom vissa sänkningar av den indirekta beskattningen eller genom avdragsmöjligheter till exempel genom ett återinfört schablonavdrag under inkomst av tjänst.
Vad som ovan anförts om skatteuttaget och skattesänkningar för låginkomsttagare bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Även inom ramen för dagens skatteuttag kan dock väsentliga förbättringar göras. Vänsterpartiet anser att fördelningspolitiska och miljöpolitiska skäl talar för två typer av skatteväxlingar, en röd och en grön. Vår röda skattehöjning innebär att vi höjer skatten för höginkomsttagare och sänker den för låginkomsttagare. Samtidigt höjer vi skatterna för storföretag och sänker på motsvarande sätt skatterna för småföretag. Vi menar, i likhet med flertalet bedömare, att det är de små företagen som i framtiden kommer att stå för merparten av sysselsättningsökningen i landet.
Det är främst hushåll i de högre inkomstskikten som ökat sitt sparande under senare år. Ett ökat skatteuttag som riktar in sig på de högre inkomstskikten kan därför huvudsakligen antas påverka dessa gruppers sparande och inte hushållens totala konsumtion. Genom skattelättnader för de lägre inkomstskikten kan hushållens totala konsumtion förväntas öka. Det är därför märkligt att regeringen väljer att ta bort värnskatten på inkomster mellan 19 200 och 32 467 kronor i månaden. De inför en skattelättnad för höginkomsttagare och menar att man genom en sådan åtgärd bedriver en fördelningspolitiskt riktig politik. Vänsterpartiet föreslår att värnskatten ligger kvar samtidigt som man inför ett nytt skikt på sammanlagt 30 % i statlig inkomstskatt på inkomster över 360 000 kronor.
Vänsterpartiet motsatte sig den senaste höjningen av egenavgifterna. För att öka konsumtionsförmågan för hushållen föreslår vi att den allmänna pensionsavgiften sänks med en procentenhet från 6,95 % till 5,95 %. Vi kan konstatera att de fem partier som står bakom pensionsreformen ännu inte löst finansieringsfrågan. Vi menar därför att man bör överge tanken på en avgiftsväxling och i stället med en statsskatt finansiera den delen av pensionsreformen som de fem partierna vill finansiera genom allmän pensionsavgift, med en statsskatt. En sådan modell skulle få positiva fördelningspolitiska effekter och samtidigt ta bort alla de kompensationsproblem som uppstår med en avgiftsväxling.
Vi anser också att nivån i beskattningen av förmånsbilar bör återställas. Detta är inte bara bra fördelningspolitik. En höjning av marginalkostnaden (dvs. kostnaden för att köra bilen ytterligare en kilometer) är ett inslag i en grön skatteväxling som gynnar miljön.
De mindre företagen spelar en stor roll i den svenska ekonomin. Genom att underlätta för nya och redan existerande företag skapas förutsättningar för en ökad sysselsättning. Här spelar skattepolitiken en viktig roll. Tyvärr gör regeringen för lite för att underlätta för dessa företag. Ett förslag som vi välkomnar är det återställda taket från 20 till 25 % för avsättningar till periodiseringsfond för enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag. Det är också ett krav som Vänsterpartiet framförde redan när regeringen införde begränsningen.
För att ytterligare underlätta för de mindre företagen föreslår Vänsterpartiet att man slopar arbetsgivarinträdet för företag med upp till 10 anställda. Den nedsättning av arbetsgivaravgifter och egenavgifter som finns för företag vill Vänsterpartiet begränsa till att enbart gälla för företag med högst tio anställda. Dessutom bör egenavgifterna för egenföretagarna sänkas genom att ett ”grundavdrag” införs med 50 000 kronor.
Vi föreslår också ett stöd för mindre företag i form av skattesänkningar för tillväxt inom privat tjänstesektor. Den s.k. Tjänstebeskattningsutredningen föreslog 1997 skattelättnader i den privata tjänstesektorn inom ett netto på 3,6 miljarder kronor. Utredningen beräknade att detta skulle kunna ge ca 35 000 nya jobb. Utredningen förutsatte skattesänkningar bl.a. för restauranger, personalmatsalar, bilreparationsverkstäder, vissa städföretag, reparationsverkstäder, persontransporter, etc.
Vänsterpartiet har redan tidigare föreslagit skattesänkningar – en ram för tillväxt inom den privata tjänstesektorn på 4 miljarder kronor. Vi har avvisat skatteavdrag för hemhjälp men ställt oss positiva till andra skattelättnader t.ex. sänkt moms eller sänkta arbetsgivaravgifter. Vi föreslår nu att 1,9 miljarder kronor av denna ram används för att sänka restaurangmomsen så att vi får en likformig beskattning av livsmedel. Återstående medel av ramen bör läggas ut som sänkt moms eller sänkta arbetsgivaravgifter i samma riktning som förslogs av Tjänstebeskattningsutredningen. Den mer exakta utformningen av dessa skattesänkningar bör dock prövas i särskild ordning, bland annat gäller detta en prövning gentemot EU:s regelverk.
För att finansiera förslagen ovan föreslår Vänsterpartiet vissa skattehöjningar för den delen av näringslivet som bl.a. gynnats av exportkonjunktur och låg kronkurs.
Bolagsskatten höjs från 28 % till 30 %.
En värnbolagsskatt tas ut med 5 % på vinster över 50 miljoner kronor.
Begränsning av nedsättning av arbetsgivaravgifter enligt ovan.
Begränsad lättnad av dubbelbeskattningen.
Totalt slopad avdragsrätt för organisationskostnader.
Den svenska bolagsskatten är låg i jämförelse med övriga europeiska länder. För att komma upp i en jämförbar nivå med övriga Europa bör bolagsskatten höjas till 30 %. Det är viktigt att Sverige samtidigt verkar för att vissa länder inte bedriver skattedumpning för att locka till sig företag, och att man uppnår några slags minimiskatteregler.
Enligt utländska bedömare är företagsklimatet i huvudsak gott. Trots detta har det pågått en omfattande och omoralisk skatteplanering i de stora företagen. Det är med viss förvåning som vi konstaterar detta. Om samtliga aktörer hade agerat på ett moraliskt riktigt sätt så hade vi kunnat ha en betydligt enklare skattelagstiftning och en beskattning som i större utsträckning kunde gynna en ökad sysselsättning. De vidtagna åtgärderna för att komma till rätta med denna omoraliska skatteplanering ser vi som nödvändiga.
Vi konstaterar också att de s.k. stopp-regler som infördes i fåmansskattelagstiftningen motiverades med just den bristande respekten för lagstiftarens avsikter med den då rådande skattelagstiftningen. Vi menar att det nu är dags att se över och ta bort stoppreglerna, men inser samtidigt att den bristande moralen hos de stora företagen kan komma att äventyra en sådan förändring för de mindre och medelstora företagen.
Vänsterpartiet anser inte att kostnader vid ökning av aktiekapital skall vara avdragsgilla. Vi menar att den tidigare regeln om avdragsrätt för kostnader som fakturerades via VPC var felaktig. Denna typ av organisationskostnad bör inte till någon del vara avdragsgill.
KOMKOM föreslog att bensinpriset skulle höjas med 10 öre per år, men vi menar att det vore motiverat med en höjning med 15 öre per år och föreslår att bensinskatten höjs med 15 öre år 1999. Det är förvånande att regeringen inte ens är beredd att följa KOMKOM:s förslag som ju är en minimihöjning med syftet att klara målet om halverade CO2-utsläpp till år 2000. Vi vill ha en differentierad skatt för bilismen. En sådan differentierad beskattning bör utformas så att den rörliga kostnaden ökar för att på så sätt ge incitament för en minskad bilkörning. Vi bör ha högre skatter och avgifter på bilismen i storstäderna där det finns effektiva alternativa transportmedel. Ett system för det måste snarast tas fram. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vidare anser vi att effekten av dieselskatten bör elimineras för jordbruken genom ett restitutionsförfarande i stil med det danska. Samtidigt bör elskatten bli densamma som för industrin. Generellt anser vi, i likhet med Tjänstebeskattningsutredningen, att momssänkningar är effektivare än sänkning av arbetsgivaravgifterna. Problemet är att EU inte tillåter momssänkningar inom alla områden där vi anser att det vore motiverat ur sysselsättningssynpunkt.
När det gäller miljörelaterade skatter fullföljer vi vår tidigare politik – den gröna skatteväxlingen. Vänsterpartiet anser att det nu är dags att införa en konsumtionsskatt på el även för industrin. Den bör ligga på en nivå motsvarande 50 % av hushållens skatt. De elintensiva företagen bör emellertid få lättnadsregler.
När det gäller energibeskattningen i övrigt avvaktar vi diskussioner med regeringen och Centerpartiet om hur trepartiöverenskommelsen om kärnkraftsavvecklingen skall genomföras mer i detalj. Därför föreslår vi inte något precist belopp inom denna del av skattesystemet för 1999.
Regeringen har tidigare aviserat införande av en avfallsskatt. Detta finns inte med i den nu aktuella propositionen, vilket vi beklagar. Vänsterpartiet menar att det finns mycket positivt att vinna på ett införande av en avfallsskatt och har återkommit till detta krav vid ett flertal tillfällen. I andra länder där detta genomförts har det givit många positiva effekter så som bättre återvinning, återanvändning och minskade avfallsmängder. Det är rimligt att till en början räkna med att få in 400 miljoner kronor på en sådan skatt. Ett införande av avfallsskatt bör ges regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att det är dags att fullfölja tanken på en enhetlig kulturmoms. Det skulle vara en viktig signal till kulturlivet och samtidigt öka läsandet. Litteraturen och läsandet, det tryckta ordet i boken, utsätts för hård konkurrens från nya medier. Allt fler skolelever rapporteras ha lässvårigheter. Priset på barnböcker gör att försäljningen av barn- och ungdomslitteratur visar vikande tendens. Utgifterna för kurslitteratur för studenter som inte kan köpa böcker från utlandet via Internet ökar.
Det tryckta ordet, litteraturen och bokläsandet måste främjas. Det effektivaste sättet är lägre bokpriser. Vänsterpartiet kommer därför i budgeten för 1999 att lägga fram förslag på en moms på allmänlitteratur, dvs. böcker, på 6 %. Kostnaden för staten beräknas till 530 miljoner kronor.
Nedan redovisas en skattetabell med de förslag som vi tänker återkomma till under hösten 1998. I ett separat skatteavsnitt (11) redogör vi också för Vänsterpartiets ställningstaganden till regeringens konkreta skatteförslag i budgetpropositionen.
|
Tabell 1. Skatteförslag 1999. Avser avvikelser i förhållande |
||
|
till regeringens förslag, miljoner kronor. |
||
|
1999 |
||
|
Inkomstskatt |
||
|
Slopat grundavdrag över brytpunkt |
2 300 |
|
|
Ram skattesänkning/sänkning egenavgifter |
-8 000 |
|
|
Ändrad bilförmånsbeskattning |
500 |
|
|
Nytt skalsteg 10 % över 360 000 kr |
2 500 |
|
|
Värnskatt |
3 000 |
|
|
Summa |
300 |
|
|
Kapitalägande |
||
|
Ny förmögenhetsskatt |
1 200 |
|
|
Strikt avdragstak 70 000 kr |
600 |
|
|
Summa |
1 800 |
|
|
Företagsskatt |
||
|
Höjd bolagsskatt från 28 till 30 % |
3 200 |
|
|
Värnbolagsskatt 5 % över 50 milj kr |
4 300 |
|
|
Periodiseringsfond HB, ensk fa 20 till 25 |
0 |
|
|
Lättnad i dubbelbeskattning, begränsning |
1 600 |
|
|
Kreditstöd/skattereducering |
0 |
|
|
Restitution dieselskatt jordbruk |
-700 |
|
|
Borttagande av halva elskatten jordbruk |
-150 |
|
|
Framtidsfonden |
-3 500 |
|
|
Rederinäringen |
-255 |
|
|
Slopad avdragsrätt organisationskostnader |
800 |
|
|
Summa |
5 295 |
|
|
Avgifter o indirekt skatt |
||
|
Sänkta a-avgifter kommuner |
-5 000 |
|
|
Ram skattesänkning tillväxt |
-2 100 |
|
|
Sänkt restaurangmoms |
-1 900 |
|
|
Sänkt bokmoms |
-530 |
|
|
Nedsättning socialavgifter, begränsning |
900 |
|
|
Slopat arbetsgivarinträde mindre företag |
-700 |
|
|
Sänkta egenavgifter egenföretagare |
-1 200 |
|
|
Reducerad a-avgift sänkt arbetstid |
-4 000 |
|
|
Slopade sociala avgifter vinstandelsstiftelser |
-100 |
|
|
Egenavgifter över tak |
2 800 |
|
|
Summa |
-11 830 |
|
|
Energi o miljöskatter |
||
|
Elskatt industri |
4 000 |
|
|
Avfallsskatt |
400 |
|
|
Höjd avgift/skatt bekämpningsmedel |
250 |
|
|
Bostadsstöd |
-650 |
|
|
Lättnadsregel fastighetsskatt |
-550 |
|
|
Höjd bensinskatt 15 öre per liter |
1 000 |
|
|
Summa |
4 450 |
|
|
Totalsumma |
15 |
|
Traditionellt har den svenska arbetarrörelsen bejakat förändringar i ekonomin som lett till högre produktivitet. Arbetarrörelsen har i grunden sett positivt på rationaliseringar och teknisk utveckling trots att dessa förändringar ställt stora krav på omställningar, t.ex. att många tvingats byta jobb och skaffa sig nya kunskaper. Genom stabila sociala skyddsnät, genom en aktiv arbetsmarknadspolitik och en solidarisk lönepolitik skapades den sociala miljö som garanterade trygghet i förändringen.
Vänsterpartiet anser att det är ett samhällsansvar att se till att alla har rätt och möjligheter att skaffa sig de kunskaper som kan göra sig gällande i framtidens produktionssystem. Principen skall vara allas lika rätt att ha tillgång till sådana kunskaper men med stor frihet att använda dem efter eget huvud.
Skapandet av ett blomstrande näringsliv och ett bra företagsklimat är en betydligt mer komplicerad process än ett antal sänkta skatter eller förändrade arbetsrättsregler. Det har i stor utsträckning att göra med attityder och kultur. ”Kan grannen kan väl också jag.” Man kan fråga sig hur företag på orter som Gnosjö och Anderstorp och i regioner som norra Italien kan skapa dessa mängder med sysselsättningstillfällen, med arbetslöshetstal på några procent och med relativt lågteknologiska produkter, trots höga skatter och relativt sträng arbetsrätt?
Nästan alla de stora globala företagen har strukturplaner som innebär specialisering av produktionen och att färre anställda totalt skall producera mer. Mot denna bakgrund driver högern sin kampanj om att skatten måste sänkas och löneskillnaderna öka för att Sverige skall bli attraktivt för det globala kapitalet. Men kampanjen vilar på myter. Det svenska företagsklimatet är bra för de stora företagen. Problemet är snarare att de i perioder inte varit utsatta för ett sådant tryck att de förmått att förnya sig. Tyvärr är det samma gamla företag, ofta grundade före första världskriget, som tjänar stora pengar i numera trimmade gamla industrianläggningar. Nya växande företag är svåra att upptäcka.
Jämlikhet och ekonomisk demokrati är bra för företagen – rättvisan är produktiv. En orörd natur, en god miljö samt en hög nivå på skola, barnomsorg, vård och kultur är attraktiva faktorer vid jämförelser mellan olika länder. Och om Sverige kan stärka positionen som världens mest jämställda land har vi en annan stark fördel som kan locka hit de mest progressiva och framtidsinriktade företagen. Sedan 1980 har svenska aktier ökat nästan dubbelt så mycket i värde som aktier i USA och mer än dubbelt så mycket som tyska aktier. Det tyder knappast på att storföretagen har haft svårt att locka fram riskvilligt kapital.
Däremot har de små företagen märkvärdigt svårt att attrahera kapital. I en nyligen publicerad undersökning från småföretag i landsbygdsregionerna visar sig det här vara det allvarligaste problemet. Vänsterpartiet har i en nyligen publicerad regionalpolitisk motion föreslagit ett antal åtgärder för att öka möjligheterna för företag i landsbygds- och glesbygdsregionerna att dra till sig riskkapital. Men även bristerna när det gäller åtgärder för att komma till rätta med det låga kvinnliga företagandet har Vänsterpartiet uppmärksammat sedan många år. Nya siffror visar att andelen kvinnliga företagare i Sverige är mindre än hälften av vad det är i Norge, Kanada och USA. Vi föreslår också att AP-fonderna får större frihet att uppträda som aktiva långsiktiga ägare och att sjätte AP-fonden får nya näringspolitiska uppgifter. 10 miljarder kronor bör omfördelas från första, andra och tredje AP-fonderna till sjätte AP-fonden.
Människors villkor i arbetslivet och i vardagen förändras i allt snabbare takt. Ny teknik och ett växande informationsflöde är starka inslag i den omvandling som pågår. Detta leder till ökade krav på generellt höjd utbildningsnivå, ökade krav på fort- och vidareutbildning och förändrade arbetsorganisationer. Vi behöver inte bara lära mer och nytt, vi behöver också utveckla färdigheter och social förmåga och ändra attityder till lärandet. Men utbildning är inte bara till för att på ett rationellt sätt uppfylla samhälleliga mål. Utbildning ger människan ökade möjligheter och förmåga att hantera förändringar i omvärlden och att påverka den egna livssituationen, såväl i som utanför arbetslivet. Tillgång till likvärdig utbildning för alla är ett krav som kommer att vara högaktuellt för framtiden.
Både fackliga organisationer och offentliga institutioner måste bli mer delaktiga i förnyelsen av det svenska näringslivet. Hög kunskapsnivå, omställningsförmåga och effektiva offentliga institutioner behövs om Sverige skall kunna locka till sig investeringar och nya jobb i framtiden. Det är positivt att regeringen via det s.k. kunskapslyftet avsätter medel för att erbjuda utbildningsmöjligheter åt människor som saknar grundskole- och gymnasiekompetens. Men det behövs också aktiva satsningar på utbildning i företag och offentliga institutioner.
För att uppmuntra större investeringar i kunskap och undvika utslagning av medelålders och äldre arbetskraft har vi föreslagit att s.k. framtidsfonder skall inrättas. Dessa fonder skall utnyttjas för investeringar i höjd kunskapsnivå och bättre arbetsorganisation samt administreras gemensamt av arbetsgivare och fackliga organisationer på lokal nivå. Finansieringen skall ske ur företagens vinster. Vi är inte låsta till en bestämd teknisk konstruktion. Vi kan också tänka oss att alla arbetande – löntagare som företagare – får disponera en för företaget skattebefriad fond – eller ett ”konto” – som den enskilde disponerar efter regler som fastställs i kollektivavtal. Det är också viktigt att framtidsfonderna får en sådan konstruktion att de arbetande människornas behov av ökade kunskaper på också små företag kan tillgodoses. Vad som ovan anförts om framtidsfonderna bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utbildning och undervisning är den verksamhet i kommunerna som berör flest människor. Ungdomsskolan, folkbildningen och vuxenutbildningen är grundpelarna i utbildningssystemet. Det är en av orsakerna till att kommunerna måste ges vidgade finansiella ramar. Samarbetet mellan olika offentliga utbildningsanordnare i kommunerna bör kunna utvecklas. Vi stödjer helhjärtat kunskapslyftets allmänna inriktning. Men det krävs att ett nytt sammanhållet studiestödssystem med bidragsdelar anpassade efter utbildningsnivå snarast ersätter de nuvarande olika studiestöden. Tills dess bör det särskilda utbildningsbidraget utgå under fyra terminer, oavsett när studier i kunskapslyftet påbörjas. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Vi måste få fram ett hållbart studiefinansieringssystem som bättre bidrar till att bryta den sociala snedrekryteringen så att fler ges tillträde till högskole- och universitetsutbildning. Forskningen visar entydigt att förutsättningarna på arbetsmarknaden förbättras avsevärt efter att en individ genomgått högskoleutbildning, medan förbättringarna efter grundskole- och gymnasieutbildning är ganska marginella. Vänsterpartiet stödjer därför också satsningen på de mindre och medelstora högskolorna.
Vi anser att den viktigaste och mest angelägna uppgiften som staten har när det gäller informationsteknik är att se till att samtliga hushåll och företag i landet har tillgång till snabb och effektiv uppkoppling mot nätet till rimliga priser. Staten har det övergripande ansvaret för andra kommunikationsformer och som det i dag anses fullständigt självklart att alla omfattas av. På samma sätt som posten och telefonen är naturliga delar i människors vardag måste informationstekniken göras tillgänglig för alla och ses som en självklar del i vardagslivet.
Lika förutsättningar i hela landet är även en viktig regionalpolitisk fråga. Full täckning av fibernätet är en förutsättning för att parollen ”hela landet skall leva” skall vara en realitet. Det är angeläget både för näringslivet och för privatpersoner att fibernätet byggs ut så att det omfattar hela landet. Vänsterpartiet har i en regionalpolitisk motion föreslagit åtgärder så att denna ambition kan förverkligas.
Det är bra att regeringen särskilt uppmärksammar den ojämna könsfördelningen när det gäller användandet av IT och att man tänker arbeta för att motverka den. Vi förutsätter att man även uppmärksammar de klassmässiga skillnaderna i tillgång, användning och kunskap inom IT-området, och att man även aktivt tänker arbeta för att motverka dessa ojämlikheter.
Arbetsmarknadspolitikens huvuduppgift är att underlätta arbetskraftens omställning till nya förutsättningar på arbetsmarknaden. Den skall betraktas som en del av den ekonomiska politiken. Arbetsmarknadspolitiken har under nittiotalet blivit alltmer överlastad och tappat i effektivitet och trovärdighet. Inte sällan har arbetsmarknadspolitik i egentlig mening kommit att blandas ihop med rent näringspolitiska och socialpolitiska inslag.
Arbetsmarknadspolitiken måste i grunden reformeras. Näringslivet måste ta ett betydligt större finansiellt ansvar för kostnaderna för rekrytering, praktik och kompetensutveckling liksom för rehabilitering och inrättande av anpassade arbetstillfällen för funktionshindrade. Vänsterpartiets förslag om framtidsfonder och obligatoriska praktikplatser är exempel på denna inriktning. Det fackliga inflytandet skall förstärkas inom ramen för denna process.
Arbetsmarknadspolitiken måste avveckla de lågkvalitativa volymåtgärderna av typen ”gratis arbetskraft” med stor undanträngningseffekt som t.ex. ALU, API, OTA m.fl. I stället skall kompetenshöjande insatser av typen utbildningsvikariat och arbetsmarknadsutbildning prioriteras. Inom ramen för kvalitetssäkrade individuella handlingsplaner skall inslag av utbildning, praktik och jobbsökeri kombineras. Huvuduppdraget är att förmedla arbetstillfällen och stärka den enskilde inför arbetsmarknadens krav.
Enligt Vänsterpartiets uppfattning skall det arbetsmarknadspolitiska volymkravet tas bort liksom en rad av detaljregleringar för de arbertsmarknadspolitiska åtgärderna vilket medger en bättre flexibilitet och en större lokal handlingsfrihet för arbetsförmedlingsnämnderna. Enligt Vänsterpartiets mening måste en friare medelsanvändning tillåtas inom ramen för decentraliserade beslutsformer. En förutsättning är dock att de nationellt definierade målen för arbetsmarknadspolitiken kan tillgodoses. På så sätt kan ett utökat kommunalt inflytande kombineras med det statliga ansvaret för kampen mot arbetslösheten.
Starkare insatser måste sättas in för att stödja särskilt utsatta grupper som hotar att marginaliseras i arbetslivet, t.ex. funktionshindrade, äldre, lågutbildade och invandrare.
Reformer måste till inom arbetsrättens område för att kunna tillgodose berättigade krav på trygghet i det nya arbetsmarknadspolitiska läge där korttidsjobb, uthyrd arbetskraft och egenföretagande blir mer vanligt förekommande. Detta är nödvändiga kompletteringar till reformerna inom arbetsmarknadspolitiken. Vad som ovan anförts om en reformering av arbetsmarknadspolitiken bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En radikal omställning av de svenska produktions- och energisystemen till det ekologiska kretsloppets krav är inte bara bra för natur och människors välbefinnande. Omställningen kommer också att ge svenska företag konkurrensfördelar när produkterna skall säljas till allt mer miljömedvetna konsumenter på världsmarknaden. För detta krävs att staten uppträder som en mer aktiv ägare och som beställare av ny teknik. Energiuppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet med dess nya roll för Vattenfall och med stimulans av investeringar i ny teknik kan stå som modell för andra branscher. Detta kan bland annat gälla inom trafikpolitiken och inom ekologiskt byggande.
Grundläggande för miljöomställningen är ett energieffektivare samhälle. Energiöverenskommelsen påskyndar omställningen i och med att första kärnkraftsreaktorn stängs 1998. Avvecklingen av resten av reaktorerna måste nu också klaras på ett planerat sätt. De fossila bränslena skall successivt fasas ut framför allt med hjälp av miljöskatter. Energieffektivisering och energisparande måste stimuleras också genom bidrag. Sverige måste driva på hårdare för att få till stånd högre miljöskatter också i andra länder. Högre priser på icke förnybar energi och lägre priser på förnybar energi skulle göra att biobränsle, solenergi, vindkraft och värmepumpar på allvar kan utvecklas som starka alternativ till kärnkraft och fossilkraft i Sverige.
Också en omläggning av trafikpolitiken behövs. Det behövs vägtullar i storstäderna så att pengar kan flyttas från privatbilism till kollektivtrafik. Vidare krävs ett mer samlat grepp om de pengar som delas ut från den omställningsfond för kommunerna som regeringen vill anslå stora belopp till.
Arbetstidsdebatten i dag handlar inte om vi skall ha en arbetstidsförkortning utan om hur den skall genomföras.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning så som den kommer till uttryck i vårbudgeten ”att det under den närmaste tiden kommer att skapas utrymme för en arbetstidsförkortning”. Vi delar också regeringens uppfattning att kortare arbetstid kan leda till ökad jämställdhet och ökad livskvalitet.
Regeringen menar att en generell arbetstidsförkortning inte kan bli lösningen på arbetslöshetsproblemet. Vänsterpartiet anser att det krävs en rad politiska åtgärder för att komma till rätta med massarbetslösheten; det handlar bl.a. om en ekonomisk politik som stimulerar efterfrågan så att det totala antalet arbetade timmar ökar. Kortare arbetstid är ingen ersättning för dessa åtgärder. Men skall arbetslösheten kunna bringas ned till rimliga nivåer inom en överblickbar framtid och skall vi kunna hävda allas rätt till arbete är det nödvändigt att omfördela arbetstiden så att fler arbetar, samtidigt som de som i dag förvärvsarbetar många timmar arbetar kortare tid.
Den stora arbetslöshet vi har i samhället är inte bara konjunkturbestämd, den beror också på strukturella förhållanden. Bland annat handlar detta om produktivitetsförändringar och omställning till ny teknik och arbetsorganisation i näringslivet. I dag producerar industrin större mängder varor än 1990 men med 20 % färre anställda. Produktivitetsökningen kommer att fortsätta. Samtidigt står en halv miljon människor utanför arbetsmarknaden. Dessutom finns en stor grupp deltidsarbetslösa som önskar gå upp i arbetstid. Kostnaderna för arbetslösheten pressar både statens och kommunernas ekonomi. Om man kombinerar en arbetstidsreform med ekonomiska styrmedel så är det möjligt att genomföra den på ett sådant sätt att den bidrar till att fler kommer i arbete.
Andra länder har gått före och förkortat arbetstiden, i Tyskland har hela metallindustrin infört 35-timmarsvecka, i Frankrike har parlamentet just beslutat om 35-timmarsveckan och i Italien har den nya regeringen lovat att presentera ett förslag till 35-timmarsvecka. I alla tre länderna har ett av motiven varit att säkra jobben och skapa nya. EU-parlamentet har antagit en resolution (18/9 1996) med krav på kortare arbetstid. Resolutionen bygger på en rapport av förre franske premiärministern Rocard, där denne pekar på sambandet mellan den höga arbetslösheten och avsaknaden av arbetstidsförkortningar för att möta den strukturomvandling som skett på arbetsmarknaden.
För att en arbetstidsförkortning skall bli generell krävs en lagstiftning. Avtalade arbetstidsförkortningar kan aldrig bli generella och omfatta hela arbetsmarknaden. De avtalsförhandlingar som genomförts visar också att förbund med relativt högt löneläge, ofta manligt dominerade, aktivt driver frågan om en arbetstidsförkortning, medan förbund med relativt lågt löneläge, ofta kvinnligt dominerade, inte har råd att avstå löneutrymme för att finansiera en avtalad kortare arbetstid. Resultatet blir selektiva (branschvisa) arbetstidsförkortningar som innebär att branscher med lågt löneläge dessutom har en längre heltidsnorm medan branscher med högre löneläge har en kortare heltidsnorm. Orättvisorna på arbetsmarknaden fördjupas.
I en del sektorer finns det i dag ett ekonomiskt utrymme för en arbetstidsförkortning medan andra sektorer, t.ex. den offentliga sektorn, behöver ekonomiskt stöd för att kunna genomföra en arbetstidsförkortning med bibehållen lön, i vart fall om den förkortade arbetstiden ersätts med nyanställningar. Erfarenheterna visar att arbetstidsförkortningar har positiva produktivitetseffekter. Inom offentlig sektor i Finland medförde förkortad arbetstid att ca 80 % av den bortfallna tiden ersattes med nyanställningar medan resterande 20 % kompenserades genom effektiviseringar i samband med ny arbetsorganisation och nya scheman. Utvärderingar av arbetstidsförkortningar inom metallindustrin i Tyskland visar att den bortfallna arbetstiden ersattes med nyanställningar i en omfattning som motsvarade mellan 30 och 80 % av den minskade arbetstiden för de redan anställda.
Alla beräkningar om sysselsättningseffekter av en arbetstidsförkortning är mycket vanskliga. Det visar inte minst det faktum att företagsekonomer och nationalekonomer kommer till helt olika resultat när de bedömer sysselsättningseffekter av en arbetstidsförkortning. Likaså visar utvärderingar av genomförda arbetstidsförkortningar på sysselsättningseffekter medan teoretiska beräkningar om framtida arbetstidsförkortningar ofta visar ingen eller liten sysselsättningseffekt. Våra antaganden om sysselsättningseffekter bygger på utvärderingar av genomförda arbetstidsförkortningar.
Vänsterpartiet menar att det nu är dags att gå från diskussion till handling när det gäller arbetstiderna. Vänsterpartiet förslår därför att riksdagen redan denna vår tar principbeslut om att korta normalarbetstiden från 40 till 35 timmar, detta som ett första steg till 30 timmars arbetsvecka och sex timmars arbetsdag. Vad som ovan anförts om principbeslut bör riksdagen hos regeringen begära förslag om.
En arbetstidsreform leder till förändrade förutsättningar för avtals- och lönerörelserna. Riksdagen kan inte via lagstiftning fastställa lönenivåer. Vår utgångspunkt är att en arbetstidsförkortning skall genomföras med bibehållen lön. I praktiken innebär kortare arbetstid med oförändrad lön att timlönen höjs för löntagarna. Vid en lagstiftning om kortare arbetstid kommer därmed en del av det framtida löneutrymmet att påverkas.
Enligt Vänsterpartiets mening skall lagen om 35 timmars arbetsvecka träda i kraft den 1 oktober 2002. Om riksdagen tar principbeslutet att korta arbetstiden i vår ger det en omställningsperiod på 4 år från beslut till ikraftträdande. Det ger arbetsmarknadens parter rimliga möjligheter att ta hänsyn till den nya lagstiftningen i avtalsförhandlingar. Flera av arbetsmarknadens parter har dock nyligen tecknat avtal som sträcker sig till och med år 2000. En lagstiftning om en arbetstidsreform kräver därför överläggningar med arbetsmarknadens parter om hur och när en lagstiftad arbetstidsförkortning kan träda i kraft och hur den samordnas med avtalsförhandlingarna.
En arbetstidsreform som genomförs på rätt sätt kommer att stärka samhällsekonomin genom att fler kommer i arbete och genom minskade kostnader för arbetslösheten. Det är vår bedömning att en arbetstidsförkortning till 35 timmar i veckan bör kunna ge minst 200 000 nya arbetstillfällen. Regeringen räknar med att en procents sänkning av arbetslösheten minskar statens utgifter med 10 miljarder kronor. En arbetstidsreform skulle därmed kunna ge en förstärkning av de offentliga finanserna med 40 miljarder kronor.
Sänkt arbetstid leder dock inte till att all frigjord arbetstid omsätts i nya jobb. En sänkning av arbetstiderna är därför inte självfinansierande utan påverkar löneutrymme och produktionskostnader. Enligt Vänsterpartiets mening bör därför lagstiftningen om en arbetstidsreform kombineras och underlättas genom beslut om avgifts- och skattelättnader för arbetsgivare och löntagare.
Det råder en bred enighet i riksdagen att Sverige under kommande år bör driva en process för en grön skatteväxling med ökad skatt på energi och miljöstörande verksamheter, och motsvarande skattesänkningar på arbete. 1997 föreslog skatteväxlingskommittén en sänkning för löneintensiva branscher, t.ex. genom sänkta arbetsgivaravgifter i tjänstesektorerna. Sådana skattesänkningar kommer att underlätta genomförandet av en kortare arbetsdag.
Vänsterpartiet har i tidigare motioner diskuterat sänkta arbetsgivaravgifter vid en nivå på ca 40 miljarder kronor för att underlätta en arbetstidsreform. Inom en ram på 40 miljarder kronor skulle arbetsgivaravgifterna teoretiskt kunna sänkas med 5 procentenheter. Om sänkningen begränsas till kommun och stat samt halva den privata tjänstesektorn skulle arbetsgivaravgifterna inom dessa områden kunna sänkas med hela 10 %. Det är naturligtvis möjligt att lägga ut sänkningarna på en rad alternativa sätt.
Ramen kan också ökas genom tillkommande finansiering. I sitt förslag till finansplan redovisar regeringen mycket stora offentliga överskott för de kommande åren. En väsentlig del av dessa har regeringen redovisat som beräkningstekniska överföringar till hushållen. Sådana överföringar, i praktiken skattesänkningar, kan också användas för att underlätta en process för kortare arbetstid.
Hur stor den totala sänkningen av arbetsgivaravgiften skall vara och hur den skall fördelas mellan olika sektorer på arbetsmarknaden bör dock utredas vidare.
Vi har gjort en första grov kalkyl för att få en uppfattning om vad reformen kan komma att kosta. På basis av internationella erfarenheter (se ovan) antar vi i denna kalkyl att offentlig sektor ersätter 80 %, den privata tjänstesektorn ersätter 50 % och den varuproducerande industrin ersätter 30 % av den förkortade arbetstiden med nyanställningar eller utökad arbetstid för deltidsarbetande. I vårt beräkningsunderlag täcks resterande 20, 50 respektive 70 % av arbetstidsbortfallet av höjd produktivitet.
Vi förutsätter vidare att löner och ersättningar förblir oförändrade för de heltidsarbetande samt att de deltidsarbetande behåller sina arbetstider, som således räknas upp i förhållande till den nya heltidsnormen. Staten subventionerar kostnaderna för nyanställningarna till 100 % i den offentliga sektorn, till 50 % i den privata tjänstesektorn och till 30 % i den privata varuproducerande sektorn via sänkta arbetsgivaravgifter.
Om vi då gör en rent statisk beräkning baserad på sysselsättningsläge och lönesummor 1996 skulle staten behöva subventionera nyanställningar i den privata tjänstesektorn med drygt 6,1, i den privata varuproducerande sektorn med knappt 2,8 och i den offentliga sektorn med knappt 15,8 – totalt drygt 24,7 miljarder kronor. Kompensationen för de deltidsarbetande skulle kosta totalt ca 13,7 miljarder kronor. Dvs. totalkostnaden för staten skulle hamna på nivån 38,4 miljarder kronor.
Med dessa kalkylantaganden, som bl.a. innebär antagande om oförändrad produktion, ökar antalet årsarbeten i den privata tjänstesektorn med drygt 104 000. I den privata varuproducerande sektorn blir ökningen knappt 47 000 och i den offentliga sektorn drygt 90 000 – totalt ca 241 000 årsarbeten. Med tanke på att de offentliga finanserna stärks med storleksordningen 200 000 kronor för varje arbetslös som får arbete i den privata sektorn skulle reformen till mycket stor del därigenom kunna finansieras.
Vänsterpartiet har tidigare påtalat att det finns ett behov av att initiera fler försök med sextimmarsdagen inom nya sektorer och branscher för att kunna undersöka vilka effekter en arbetstidsförkortning får såväl företagsekonomiskt som samhällsekonomiskt. Vi vidhåller denna uppfattning men menar att det nu är möjligt att gå från försök till handling.
Nedanstående förslag bygger på samma grundläggande princip som i Frankrike. Vi har redovisat förslag till tidpunkt för ett ikraftträdande av den lagstiftade 35-timmarsveckan till den 1 oktober 2002. Fram till det datum då reformen skall vara genomförd skall arbetsmarknadens parter ha frihet att förhandla om och sluta avtal om hur 35-timmarsveckan skall införas inom respektive avtalsområde. De parter som går före och förkortar/omfördelar arbetstiden inom sitt avtalsområde skall kunna få del av bidragen när de anpassat sig till lagen.
När sådana avtal börjat gälla får berörda företag eller offentliga institutioner bidrag från staten som täcker merkostnaden – detta med villkor att bortfallen arbetstid ersätts med nyrekrytering alternativt ökad arbetstid för deltidsarbetande. Tekniskt utgår bidraget i form av nedsatta sociala avgifter. Vi räknar med att de första bidragen skall betalas ut under hösten 1999. Vi har i våra långtidsramar för den offentliga sektorn avsatt 4,8 respektive 16 miljarder kronor de tre närmaste åren för att finansiera ett sådant förtida och stegvist införande av arbetstidsreformen. Vad som ovan anförts angående en arbetstidsreform bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En annan nödvändig förutsättning för att en arbetstidsförkortning skall ge positiva sysselsättningseffekter är att den kombineras med skärpta övertidsregler. Vi menar att en arbetstidsförkortning måste kombineras med att taket för övertid halveras och med att övertidstimmarna görs dyrare så att arbetstidsförkortningen omsätts i nyanställningar istället för övertid.
Vad som ovan anförts angående en begränsning av övertidsuttaget bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Heltidsnormen för arbetsdagen, 8 timmar, infördes på 1920-talet och 40-timmarsveckan 1970. Det skedde i en tid då förvärvsmönstret var att en i hushållet arbetade, oftast mannen, och kvinnan fanns hemma och ”servade” arbetskraften. Idag förvärvsarbetar kvinnor i lika stor utsträckning som männen, men trots denna drastiska förändring av förvärvsmönstret, under de decennier som gått, kvarstår den manliga normen för heltidsarbete dvs. 8-timmars dag och 40-timmarsvecka.
Resultatet har blivit att kvinnor i stor utsträckning arbetar deltid och alltså själva bekostar sin egen arbetstidsförkortning, frivilligt eller ofrivilligt. Frivilligt i den meningen att två i en familj inte kan arbeta heltid och samtidigt hinna med ansvar för hem och barn varför en, oftast kvinnan, ”väljer” deltid och deltidsinkomst. Ofrivilligt i den meningen att stora delar av den kvinnligt dominerade arbetsmarknaden (delar av offentlig sektor, handel, hotell och restaurang m.fl.) enbart erbjuder deltidstjänster och deltidslöner, ofta med motivet att arbetet inte går att organisera efter den arbetstidsnorm som satts i industrin med heltidstjänster och åtta timmars arbetsdag.
Idag arbetar män 41 timmar i veckan med lönearbete och 20 timmar i veckan med oavlönat arbete medan kvinnor arbetar 27 timmar i veckan med lönearbetet och 33 timmar i veckan med oavlönat arbete (SOU 1996:45 bilaga 10). Vi arbetar alltså i stort sett lika mycket, men den betalda arbetstiden liksom tiden för oavlönat arbetet är inte jämlikt fördelad mellan könen. En sänkning av normen för heltidsarbete, rätt genomförd, kan medverka till en jämnare fördelning av det betalda arbetet mellan könen och dessutom bidra till en jämnare fördelning av inkomsterna mellan könen. Skall vi komma tillrätta med det växande lönegapet mellan könen måste vi också angripa arbetstidsgapet mellan könen. För att en arbetstidsförkortning skall ge tydliga effekter på arbetstidsgapet mellan könen så måste den kombineras med att deltiderna räknas upp i förhållande till den nya heltidsnormen.
Kvinnors förvärvsmönster har aldrig stämt med den manliga arbetstidsnormen på arbetsmarknaden. Den arbetstidsnormen innebär heltidsanställning hela livet och den utgör också grunden för olika socialförsäkringssystem. Socialförsäkringssystemen är konstruerade så att man skall arbeta heltid, kontinuerligt. Kvinnor arbetar deltid, gör återkommande avbrott i arbetslivet för barnafödande, vård av barn m.m. Det innebär att löneskillnader mellan kvinnor och män fortplantas och reproduceras i socialförsäkringarna. Det nya pensionssystemet innebär dessutom att dessa skillnader kommer att förstärkas.
Vi menar att det blir svårt att uppnå jämställdhet så länge som det manliga sättet att förlägga lönearbetstiden utgör normen på arbetsmarknaden och i hushållen. En majoritet av männen lönearbetar heltid, hela veckan, hela året och hela sitt yrkesverksamma liv, medan de ägnar relativt lite tid till hemarbete. Denna norm gör det svårt för kvinnor att konkurrera på lika villkor med männen på arbetsmarknaden. För att kvinnor och män skall kunna uppnå jämställda villkor, både i hemmet, på arbetsmarknaden och i arbetslivet måste arbetstidsnormen förändras.
Kortare arbetstid för heltidsarbetande skulle minska framför allt mäns lönearbetstid och därmed skapa förutsättningar för att de skall kunna delta mer aktivt i ansvaret för hushållet och utveckla nära relationer till sina barn. Kortare arbetstid skulle också öka kvinnornas möjligheter att arbeta heltid och kunna försörja sig på sin lön. Det skulle stärka kvinnornas ekonomiska oberoende och minska kvinnors beroende av transfereringar som bostads- och socialbidrag.
Dessutom medför en arbetstidsförkortning att kvinnorna får en starkare ställning på arbetsmarknaden, med ökade möjligheter till internutbildning, befordran och en positiv löneutveckling. Med detta följer också högre ersättning vid arbetslöshet, sjukdom och pensionering. Det skulle sannolikt vara den viktigaste jämställdhetsreformen som införts sedan den kvinnliga rösträtten.
Den kommunala sektorn expanderade kraftigt under 1970-talet. Efterfrågan på kommunala tjänster steg och kvinnor gick från hemarbete och ekonomiskt beroende till lönearbete och ekonomiskt oberoende. Expansionen inom den offentliga sektorn hade stor betydelse för kvinnors möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Under hela 1980-talet ökade antalet anställda i kommuner och landsting med ca 15 000 personer per år. Under 1990-talet har kommunernas och landstingens ekonomi påverkats negativt av massarbetslöshet och en svag ekonomisk utveckling. Den ekonomiska krisen har ökat trycket på utgifterna samtidigt som intäkterna hållits tillbaka. Det har fått till följd att den kommunala verksamheten minskat mellan åren 1991 och 1997. Mätt i antal anställda har det inneburit en minskning med ca155 000 personer mellan dessa år. När detta skrivs uppgår antalet anställda till ca 993 000 personer, varav 80 % är kvinnor. Saneringspolitiken har fått direkt inverkan på verksamheterna i kommuner och landsting, och därmed också på en för kvinnor viktig arbetsmarknad.
1997 års budget innehöll nya pengar till kommuner och landsting. De högt ställda förväntningarna förbyttes i besvikelse. De nya jobben uteblev. Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning minskade istället antalet anställda. En vanlig förklaring hos många kommuner och landsting var att det fanns många stora hål att stoppa de nya pengarna i. Även inledningen på 1998 ser dyster ut. SCB redovisar ett färre antal anställda även under januari och februari. Även de s.k. resursarbetena som man ställde stor förhoppning till blev inte den succé man väntat.
Kommunsektorn utgör en stor och viktig del av välfärden i Sverige. Den kommunala sektorns andel av bruttonationalprodukten (BNP) minskar dock. Knappt en femtedel av BNP bestod år 1997 av utgifter för kommunal verksamhet. Den är en klar minskning jämfört med 1980-talet.
En hög arbetslöshet innebär att skatteunderlaget minskar. Det förhållandet tillsammans med växande sociala kostnader i kommunerna har försämrat ekonomin. Budgetsaneringen, med bl.a. höjda egenavgifter och lägre nivåer i socialförsäkringarna har också haft betydelse. De ekonomiska underskotten i kommunsektorn blev stora under åren 1994, 1995 och 1996.
Det finansiella sparandet, förhållandet mellan kommunernas totala inkomster och utgifter, uppgår för år 1997 preliminärt till -7,2 miljarder kronor för sektorn som helhet. Uppdelat på kommuner och landsting blir siffrorna -4,7 miljarder respektive -2,5 miljarder. För år 1997 är det fortfarande drygt 200 kommuner som uppvisar negativt resultat. Samma år fanns bara ett landsting som kunde redovisa ett positivt resultat. Genomgående för både kommuner och landsting är att de ekonomiska resultaten varierar kraftigt. Det förhållandet befästs också i rapporter från bland annat Kommunförbundet.
Vårt nuvarande utjämningssystem infördes 1 januari 1996. Syftet var just att ge kommunerna likvärdiga ekonomiska förutsättningar oavsett strukturella förhållanden. För år 1998 är det långt fler kommuner som kommer att erhålla utjämningsbidrag än som betalar. Det visar sig också att bland de 40 kommuner som betalar störst utjämningsavgift är 29 förortskommuner till storstäderna. Samtidigt är drygt 90 % av de 40 kommuner som erhåller störst utjämningsbidrag gles- och landsbygdskommuner. Det nya utjämningssystemet har hittills inte i någon nämnvärd omfattning lyckats påverka de kraftiga skillnader som är ett faktum bland landets kommuner och landsting. För närvarande sitter en parlamentarisk kommitté som senare under 1998 kommer med en utvärdering och eventuella förslag till förändringar.
Under de närmaste åren beräknas befolkningen öka med 10 000–15 000 personer årligen. Det är en väsentligt lägre ökningstakt jämfört med början av 1990-talet då befolkningen ökade med 50 000–60 000 personer årligen. Minskad nettoinvandring och lägre födelsetal är förklaringen. Under början av 1990-talet skedde en gradvis föryngring av befolkningen. Barnen blev fler jämfört med andra åldersgrupper. En annan grupp som också ökade sin andel av befolkningen var de över 80 år. Den förskjutningen i åldersstrukturen väntas hålla i sig de närmaste åren, med den avgörande skillnaden att det i dag föds färre barn, men att åldersgruppen 7–15 år växer kraftigt. Det betyder att behoven inom grundskolan och äldreomsorgen ökar mest de kommande åren. Enligt Kommunförbundet skulle dessa behov på den kommunala sidan öka med 0,7–0,8 % årligen. Det skall jämföras med att befolkningen som helhet växer med 0,1–0,2 % per år. Man kan med fog säga att de behov som finns i kommunal verksamhet växer snabbare än de resurser som ställs till förfogande.
Mot bakgrund av den här utvecklingen och inte minst mot bakgrund av de senaste årens kraftiga besparingar anser Vänsterpartiet att kommuner och landsting är i behov av ytterligare resurser, utöver de s.k. Perssonpengarna. Inför budgeten 1998 föreslog Vänsterpartiet att kommunsektorn skulle tillföras ytterligare drygt 8 miljarder kronor. Vi fördelade tillskottet dels genom en riktad sänkning av arbetsgivaravgiften med 5 miljarder kronor, dels genom att föra över a-kassemedel till kommunsektorn. A-kassemedlen, 3,4 miljarder kronor, beräknades ge 25 000 arbetstillfällen under ett år. Det var ett sätt att omvandla passiva bidragsersättningar till aktiva insatser för fler jobb.
Vänsterpartiet välkomnar den ytterligare ökning av statsbidragen som regeringen föreslår i vårpropositionen. Vi ser det som att regeringen till viss del går oss till mötes i de krav vi ställt för år 1998. Vi ser det också som att regeringen delar vår uppfattning att kommunsektorn är i behov av förstärkta resurser. Den viktning av bidraget efter olika åldersgrupper som föreslås i den ekonomiska vårpropositionen tror vi kan vara en bra åtgärd. Mot bakgrund av förändringen i åldersstrukturen och de stora skillnader som råder mellan kommuner, kan detta vara en framkomlig väg att på ett mer precist sätt fördela resurserna.
I konsekvens med vårt tidigare resonemang kommer Vänsterpartiet att i budgeten för år 1999 och kommande år föreslå att kommunsektorn får ett ökat konsumtionsutrymme om 5 miljarder kronor. Trots ökade statsbidrag fortsatte antalet sysselsatta inom kommunsektorn att minska under 1997, och nedgången i den kommunala konsumtionen blev större det året än vad man trodde då beslutet om 1998 års budget togs. Vi kommer därför att föreslå en riktad sänkning av arbetsgivaravgiften i kommuner och landsting med 5 miljarder kronor för att stimulera nyanställningar.
Vänsterpartiet har tidigare motsatt sig de ingrepp i det kommunala självstyret som regering och riksdag beslutat om. Det gäller bland annat kravet på budget i balans år 2000. Det har i debatten nyligen förts fram krav om att de extra pengar som regeringen nu vill ge till kommunsektorn skall öronmärkas just till vården, skolan och omsorgen. Vi tror att man i de flesta kommuner delar uppfattningen att det är vård, skola och omsorg som är i störst behov av resurstillskott. Det bekräftas också i Kommunförbundets skrift från mars 1998, att kommunerna huvudsakligen använder det ökade statsbidraget till satsning på skolan och vården. Mot bakgrund av detta uppfattar vi att kommunerna kan bedöma vilka behov som skall tillgodoses. Vänsterpartiet är dock villigt att medverka till översyn och vissa justeringar i systemen för att trygga resurser till vård, omsorg och skola. Möjligheten att ”öronmärka” eller styra pengar från statens sida till vissa verksamheter försvåras dock betydligt och kan omöjliggöras genom det av riksdagen lagstadgade balanskravet för kommuner och landsting. Vi menar att detta är ytterligare ett skäl till att ompröva det s.k. balanskravet för kommuner och landsting. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I vårpropositionen föreslår regeringen en förlängning av nuvarande lag för att motverka skattehöjningar ytterligare ett år. Genom att beslagta hälften av en eventuell skattehöjning anser Vänsterpartiet att det är fråga om intrång i den kommunala beskattningsrätten. Vi motsätter oss ett sådant lagförslag. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett växande problem i många kommuner är att kommunala bostadsföretag många gånger försämrat kommunernas redan dåliga ekonomi. Av regeringens föreslagna tillskott av medel till kommunsektorn avsätts 400 miljoner kronor för särskilda insatser i kommuner och landsting. Regeringen skriver nu att en betydande del av dessa pengar behövs för att lösa de kommunala bostadsproblemen. Vi befarar att kommunernas åtaganden i bostadsbolag kommer att bli ett växande problem. På annan plats i motionen utvecklar vi vår syn på bostadspolitiken.
Ett effektivt näringsliv kräver förändring. Och förändring kräver stabila socialförsäkringssystem som gör att människor vågar söka sig nya vägar. Under 90-talet har socialförsäkringarna blivit allt mindre heltäckande. Det är inte bara ersättningsnivåerna som justerats ned utan allt fler ställs helt utanför systemen. Den sociala otryggheten skapar vanmakt och utanförskap. Vi föreslår att riksdagen skall ge regeringen till känna att nivåerna i a-kassan, sjuk- och föräldraförsäkringen bör följas till högst 85 % från den 1 januari 1999.
Stora grupper har fått det bättre, framför allt de som är i medelåldern och som har en stark arbetsmarknadsposition samt pensionärer med höga ATP-poäng och stabil ekonomisk bakgrund. Detta är också grupper som domineras av män. Samtidigt har det uppstått en nyfattigdom, framför allt bland ungdomar, ensamstående kvinnor med barn och bland invandrare. Gemensamt för dessa grupper är att de har svårt att komma in på arbets- och bostadsmarknaden. Oftast bottnar problemen i en kombination av olika orsaker, t.ex. låg utbildning, låga inkomster och långvarig arbetslöshet. De får ut allt mindre av de offentliga trygghetssystemen och hänvisas allt oftare till den kommunala socialtjänsten.
Enligt Socialstyrelsens beräkningar kan 10 % av den vuxna befolkningen i dag betraktas som socialt marginaliserad (enligt definitionen minst tre problem inom områdena arbete, bostad och försörjning i åldrarna 25–64 år). Men skillnaden är alltså stor mellan olika befolkningsgrupper. Bland invandrare är marginaliseringsgraden 26 % och bland ensamstående mödrar 27 %. De sociala problemen är betydligt större i storstadsområdena än i landsorten.
Socialförsäkringssystemens och a-kassans inträdeströsklar tenderar att höjas. Vänsterpartiet vill återupprätta den generella välfärdspolitiken. Stora och riktade insatser måste göras för att förbättra försörjningsvillkoren för de grupper som i dag fastnar i ett ”välfärdsvakuum”.
Massarbetslösheten gör att många uppfattar fattigdomen som en mer eller mindre oundviklig företeelse. Här finns en förrädisk tillvänjningsprocess. De politiska förväntningarna och de sociala anspråken måste öka.
Det är nödvändigt att åstadkomma större rättvisa inom bostadspolitiken. Särskilt hyresboendet har missgynnats de senaste åren eftersom hyresgästerna inte kunnat kompenseras för de avvecklade räntebidragen genom sänkta räntor på det sätt som kunnat inträffa inom småhusboendet. Vi lägger därför förslag som minskar bostadskostnaderna för i första hand de hyresgäster som drabbats av 90-talets orimliga hyresstegringar.
Under 1990-talet har den svenska bostadspolitiken genomgått en radikal förändring. Den borgerliga regeringen avskaffade bostadsdepartementet, bostadsministerposten, bostadsförsörjningslagen, bostadsanvisningslagen m.m. Den försämrade också påverkansmöjligheterna för hyresgästerna när det gällde fastighetsunderhållet samt införde ett nytt räntebidragssystem med kraftigt försämrade villkor för stöd både till nyproduktion och ombyggnation.
Socialdemokraternas och Folkpartiets uppgörelse om skattereformen ökade kraftigt boendekostnaderna och innebar lägre skatt för medel- och höginkomsttagare. Snabbare avtrappning och engångsindragningar av räntebidragen har lett till ytterligare höjningar av boendekostnaderna. Statens budgetsaneringsprogram har försämrat låginkomsttagarnas möjligheter ytterligare. Försämringar av bostadsbidragen och andra förändringar har bidragit till att boendekostnaderna som andel av disponibel inkomst ökat ytterligare.
Trots kraftigt sänkta räntor, som naturligtvis är bra för Sverige som helhet, så har vi i dag Europas högsta boendekostnader, en kraftigt ökande boendesegregation, en nyproduktion av bostäder som är ”all-time-low” och en nivå på ombyggnationerna som är så låg att fastighetskapitalet sjunker i värde på grund av bristande underhåll. Byggarbetslösheten är på en fortsatt hög nivå, en naturlig följd av byggkonjunkturen och av regeringens nuvarande bostadspolitik.
Den socialdemokratiska regeringen har i princip inte gjort några bestående förändringar av den borgerliga regeringens bostadspolitik, utan fullföljer. Man fullföljer genomförandet av det borgerliga räntebidragssystemet, det s.k. Danellsystemet.
Efter två års utredande och ett års funderande, presenterade regeringen sin proposition med förslag till en bostadspolitik för en hållbar utveckling. Tyvärr ger den inget svar på en rad svåra och avgörande frågor: Hur skall vi få en nyproduktion på en acceptabel nivå, där boendekostnaderna inte stänger ute stora grupper av bostadssökande? Hur skall vi få en ombyggnation av det redan byggda i en ekologiskt hållbar riktning, som inte ger alltför höga boendekostnader? Hur löser vi frågorna runt boendesegregationen och de utsatta gruppernas behov av goda bostäder till ett rimligt pris?
Frågorna är många, men svaren få. Det enda man kan vara riktigt nöjd med är den vackra portalparagraf som inleder den bostadspolitiska propositionen och som skall vara en ledstjärna för en framtida svensk bostadspolitik. Tyvärr så följs den inte upp av konkreta åtgärder i tillräcklig omfattning.
Orättvisorna mellan de olika boendeformerna, där hyresrätten drabbats värst, löser regeringen med att tillsätta en utredning om fastighetsskatten. Vänsterpartiet motsätter sig inte detta, men att begränsa uppdraget till en översyn av enbart fastighetsskatten visar på uppenbara brister för förståelsen av orättvisornas bakgrund. En översyn av skattereformen, räntebidragen och bostadsbidragen bör också ingå i uppdraget.
Högre boendekostnader i framförallt hyresrätter måste stoppas. Regeringens tillfälliga lindring av nedtrappningen för det som är byggt i de s.k. krisårgångarna är bra, men alldeles otillräcklig. Infasningen av samma fastigheter i fastighetsskattesystemet bör stoppas tills vidare. Infasningen motsvarar ett hyreshöjningskrav om ca 300 kr/månad för en genomsnittlig trerumslägenhet. Regeringens något lugnare avtrappning av räntebidragen motsvarar uteblivna hyreshöjningskrav med ca 200 kr för samma bostad. Regeringen ger med ena handen och tar tillbaka med råge med den andra. Det är inte acceptabelt.
Vänsterpartiet tycker dock att en rad akuta åtgärder i regeringens politik är bra. Den s.k. kommunakuten, med stöd till kommuner i kris med kommunala bostadsbolag på obestånd är bra. Men stödet bör även kunna utgå till enbart de kommunala bostadsbolagen. Tyvärr saknas dock åtgärder som på längre sikt säkerställer de allmännyttiga bostadsbolagens position på bostadsmarknaden, något som regeringen glädjande nog säger sig vara för.
Investeringsbidraget till ny- och ombyggnation i ekologiskt hållbar riktning är bra, men omfattningen alldeles för liten för att ge stabilitet och tilltro till regeringens politik. Inte heller regeringens prognoser för den fortsatta ny- och ombyggnationen som sker de kommande åren är trovärdiga. Anmärkningsvärt är också att regeringen inte redovisar Boverkets prognoser från februari. Dessa visar på en sämre utveckling för nyproduktionen än den prognos regeringen redovisar i den ekonomiska vårpropositionen.
Vänsterpartiet föreslår en rad åtgärder för att få en bostadspolitik i hållbar riktning. Vi vill införa ett permanent investeringsbidrag för nybyggnation av flerbostadshus med krav på ett hyrestak, som garanterar även att de med lägre inkomster kan efterfråga en bostad i nyproduktionen. Vi vill införa ett permanent ombyggnationsstöd med höga miljökrav, men som inte leder till krav på stora hyreshöjningar. Vi har i vår motion om att försvara och utveckla den sociala bostadspolitiken, lagt en rad förslag som motverkar boendesegregationen och som ger större möjligheter för de utsatta hushållen att få tillgång till goda bostäder.
Regeringen bör i höstens budgetmotion återkomma med förslag till en bostadspolitik som motsvarar den portalparagraf som presenterades i propositionen 1997/1998:119, Bostadspolitik för en hållbar utveckling. Regeringen bör i det sammanhanget ta tillvara de förslag som Vänsterpartiet presenterat i sina motioner 1997/1998:Bo231 Försvara och utveckla den sociala bostadspolitiken och 1997/1998:Bo20 Bostadspolitik för en hållbar utveckling. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Klassklyftorna har ökat generellt under 90-talet. En grupp som missgynnats i särskilt stor utsträckning är ungdomen. Ungdomarna får allt svårare att komma in på arbetsmarknaden. Genom detta stängs de ute från många av de generella trygghetssystemen, och tvingas alltför ofta uppbära socialbidrag.
Ungdomen får genom sin svaga ekonomiska ställning inte möjlighet att skaffa egen bostad, och deras möjlighet att forma sitt eget liv socialt och kulturellt begränsas. Denna situation måste brytas, och det krävs nu särskilda satsningar på att öppna upp samhälle och arbetsliv för ungdomen. De uppväxande generationerna måste känna att samhället erbjuder nya möjligheter och inte minskade förväntningar. För att trygga detta krävs en systematisk genomgång av samhällets lagar och regler i syfte att stärka ungdomens möjligheter till eget arbete och självständigt liv.
Ungdomspolitiska kommittén har lagt fram en del förslag som Vänsterpartiet kan stödja, men kommitténs arbete begränsades av att den inte fick ställa förslag som medförde nya ekonomiska åtaganden för samhället.
Vänsterpartiet menar därför att det finns skäl att tillsätta en ny kommitté med vidare ramar i syfte att lägga förslag som kan stärka ungdomens ställning såväl i arbetslivet som i samhället i övrigt. Regeringen bör vidare skyndsamt bereda de förslag som ungdomspolitiska kommittén redan presenterat och därefter avge en proposition med anledning av kommitténs betänkande. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är ett problem i sig att ungdomen stängs ute från arbets- och samhällsliv men också att födelsetalen i Sverige minskar. Minskningen kan bero på många faktorer, men en av orsakerna är sannolikt den försämrade ekonomiska situation som många familjer fått känna av under senare år. Den försämrade ekonomin har framförallt drabbat många kvinnor. Regeringen bär därmed ett indirekt ansvar för de minskade födelsetalen. De vikande födelsetalen innebär också ett ekonomiskt problem på sikt. Låga födelsetal gör att de ekonomiska kraven på de kommande yrkesverksamma ökar, t.ex. när det gäller att via skatter finansiera samhällets gemensamma åtaganden.
Problemet förstärks av att det blir allt större grupper som går i pension på andra sidan sekelskiftet. Runt 2020 och 2030 växer antalet äldre mycket snabbt, och man kan då beskriva situationen som en form av åldersexplosion, en situation som kommer att kräva stora satsningar på sjukvården och äldreomsorgen.
Det är Vänsterpartiets uppfattning att det nu krävs särskilda åtgärder kring detta hotande generationsgap. Det krävs åtgärder för att klarlägga orsaker till de minskade födelsetalen samt förslag till åtgärder för att återigen höja födelsetalen. Det krävs dessutom en särskild analys av vilka resurser som krävs för att möta ett allt större antal gamla, liksom särskilt vårdkrävande mycket gamla. Och det fordras en plan för hur resurser skall garanteras för att klara dessa utmaningar.
En lämplig form för att belysa dessa frågeställningar kan vara en särskild kommission med parlamentariska företrädare liksom representanter för kommunförbunden samt vissa centrala statliga myndigheter som Socialstyrelsen. Det vore därutöver av värde om det i en sådan kommission fanns företrädare för olika medborgarintressen, arbetsmarknadens parter men också för pensionärer och ungdom. Vad som ovan anförts angående en särskild kommission för att belysa frågan om generationsgapet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Samhället präglas i dag av växande klyftor. I storstadsregionerna märks dessa klyftor särskilt tydligt. Vi håller på att få en permanent segregering i vissa av storstädernas bostadsområden. Resultatet har blivit att vissa områden kännetecknas av en extremt hög arbetslöshet, fattigdom, många sociala problem och en befolkning som huvudsakligen består av nya svenskar. Denna utveckling mot ett segregerat samhälle måste brytas. Arbetslöshet, och utanförskap får inte bli del av allt fler unga människors uppväxtvillkor.
En mängd utredningar och kommittéer har belyst problemen men alltför lite positivt har hänt. Nyligen avslutade ännu en utredning – Storstadskommittén – sitt arbete med betänkandet Tre städer, en storstadspolitik för hela landet. I utredningen beskrivs problemen: stor arbetslöshet, ökade inkomstklyftor mellan män och kvinnor, mycket kraftiga hyreshöjningar bidrar till ökad fattigdom. På grund av ökad fattigdom avstår människor från att göra nödvändiga sjukhusbesök. Otrygga familjeförhållanden skapar dåliga studiemiljöer. Enligt en utredning hade 20 % av eleverna i utsatta områden låga eller ofullständiga betyg.
Utredningen redovisar ett flertal förslag som helt eller delvis snabbt kan genomföras. Det gäller bl.a. åtgärder för att förenkla företagandet, skattelättnader i tjänstesektorn, förbättrad riskkapitalförsörjning, en förstärkt arbetslinje med samordnade insatser från arbetsförmedling, socialförvaltning och försäkringskassa, ett ökat statligt ansvar för socialbidragen, en rad satsningar inom utbildningsområdet, åtgärder för miljö och boende i de s.k. miljonprogrammen samt folkhälsosatsningar. Utredningen slår fast behovet av en nationell storstadspolitik, och betonar samtidigt vikten av lokalt förankrade åtgärder. I det senare ligger bl.a. krav på lokala handlingsplaner och insikten att det är de boende som själva måste ges redskap att aktivt påverka och forma sina livsbetingelser.
I de flesta fall kan Vänsterpartiet uttala sitt stöd för utredningens förslag och vi menar att det nu gäller att gå från förslag till handling. Regeringen har anmält att man tänker lämna förslag till riksdagen senare denna vår. Vänsterpartiet förutsätter att regeringen fullföljer löftet så att riksdagen kan fatta beslut nu i vår. Om regeringen av något skäl skulle dröja med att redovisa förslag så menar vi att riksdagen bör begära ett skyndsamt förslag från regeringen i syfte att fatta beslut med anledning av Storstadskommitténs betänkande.
Vi kommer senare genom en särskild motion att mer i detalj utveckla våra förslag för en ny storstadspolitik. Redan i denna motion redovisar vi dock en rad förslag som direkt och indirekt innebär satsningar för de aktuella områdena. Det gäller bl.a. åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken som ligger inom en ram på 500 miljoner kronor, näringspolitiska och sociala insatser och åtgärder inom miljö- och boendeområdet. Den totala omfattningen av dessa insatser kan summeras till ca 1 miljard kronor. Vi menar att detta är en rimlig utgångsnivå för de pengar som riksdagen bör anslå för att säkerställa en ny storstadspolitik. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen presenterar under kapitel 6 ett antal förslag på skatteområdet. Vänsterpartiet har under avsnitt 6 redovisat de principiella överväganden som ligger till grund för våra skatteförslag. Under detta avsnitt redovisar vi vår inställning till de konkreta förslag som regeringen lägger på skatteområdet. Dessutom redovisar vi de förslag som vi anser bör genomföras för att vi skall få fart på landets ekonomi och för att vi skall få ett rättvisare Sverige.
Regeringen föreslår i propositionen att den så kallade värnskatten skall tas bort och ersättas med en 5 % högre statlig inkomstskatt på beskattningsbara inkomster som överstiger 360 000 kronor, dvs. på inkomster över 389 600 kronor. Vänsterpartiet har med ökad förvåning noterat regeringens förslag på skatteområdet. Det verkar som om man helt övergivit en skattepolitik som bygger på en rättvis fördelningspolitik. När det nu verkar som om landets mest akuta ekonomiska problem är lösta och det ges utrymme för reformer eller sänkta skatter så har vi svårt att acceptera att personer med de högsta inkomsterna och förmögenheterna kommer i första hand när det gäller lättnader och förbättringar. Först införde regeringen förmögenhetsskattebefrielse för personer med miljardförmögenheter i aktier, samtidigt som personer med betydligt lägre förmögenheter, där t.ex. en bostadsfastighet med högt taxeringsvärde utgör den stora delen av förmögenheten, får betala förmögenhetsskatt.
Nu ger regeringen skattelättnader åt dem som har de högsta inkomsterna, samtidigt som låginkomsttagare inte får några skattelättnader. Det är vad vi brukar kalla omvänd fördelningspolitik, sådan politik som vi brukar se hos partier långt ut på högerkanten. Det är därför särskilt intressant att läsa regeringens skrivningar om rättvisa skatter. Man skriver att skatterna måste utformas på ett fördelningspolitiskt rättvist sätt. Det är sällan man ser en så tydlig skillnad mellan politisk retorik och verklig handling som i detta avsnitt i propositionen. Vänsterpartiet avslår regeringens förslag inom den statliga inkomstbeskattningen.
Vänsterpartiet föreslår istället att värnskatten blir kvar enligt nuvarande modell, och att den kompletteras med ytterligare 5 % på inkomster över 360 000 kr. Det innebär att statsskatten på inkomster över 360 000 blir 30 %. Riksdagen bör besluta om att värnskatten blir kvar enligt nuvarande modell. Vad som ovan anförts om ett ytterligare skatteskikt bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När det gäller beskattningen för småföretag beklagar vi att regeringen inte heller nu kommer med vare sig regelförenklingar eller förenklingar i skattelagstiftningen. Det räcker inte med att ge Förenklingsutredningen utvidgade direktiv, det måste hända något konkret också. De förslag som småföretagsdelegationen, SAF och FR lagt fram borde kunna snabbehandlas och redan nu ha resulterat i en ”förenklingsproposition”.
Vänsterpartiet motsatte sig sänkningen från 25 till 20 % för handelsbolag/kommanditbolag och enskilda firmor när det gäller avsättning till periodiseringsfond. Vi ansåg att det var fel att finansiera lättnader för aktiebolag med försämringar för de ovan angivna företagsformerna. Vi välkomnar därför förslaget om en återgång till 25 % för dessa företagsformer.
När det gäller förslaget om ökat lättnadsutrymme vid beskattningen av utdelning och reavinst på onoterade aktier så motsätter vi oss de föreslagna förändringarna. Vi anser att det finns ett motiv för lättnadsregler och accepterar den del som i dag grundar sig på kapitalinsatsen, men anser att den lönebaserade delen inte hör hemma i en lagstiftning med det aktuella syftet. Vi anser att skattesänkningar bör utformas på ett sådant sätt att de ger maximal effekt på sysselsättningen. Ytterligare lindringar i dubbelbeskattningen har ytterst marginell betydelse när det gäller sysselsättningen. Det aktuella förslaget torde inte innebära ett enda nytt jobb. Vänsterpartiet avslår därför regeringens förslag om ökat lättnadsutrymme. I övrigt accepterar vi regeringens förslag inom företagsområdet.
Regeringens förslag att frysa omräkningstalen för 1999 års fastighetstaxering för hyreshus och för småhusenheter och för småhus på lantbruksenheter ställer vi oss bakom. Vi anser också att man skall avvakta med infasningen av fastighetsskatten för krisårgångarna när det gäller hyresfastigheter och bostadsrätter.
När det gäller de drabbade fastighetsägarna i attraktiva områden som fått kraftigt höjda taxeringsvärden på grund av de höjda marknadspriserna i området, föreslår vi en temporär lättnadsregel i avvaktan på den utredning som är tillsatt för att se över fastighetstaxeringsvärdena. Vi föreslår att man skall begränsa uttaget av fastighetsskatt genom att skatten beräknas på hälften av taxeringsvärdet för byggnaden på nivån 500 000–1 000 000. På de delar av taxeringsvärdet som ligger under 500 000 respektive över 1 000 000 tas full skatt ut.
När det gäller markvärdet gäller motsvarande belopp 300 000 kr och 1 000 000 kr.
Förslaget skall ses som en tillfällig åtgärd för att minska problemen för de värst drabbade fastighetsägarna i avvaktan på ett nytt system enligt California-modell. Förslaget beräknas kosta 550 miljoner kronor. Vad som ovan anförts bör riksdagen besluta om.
Vi kan nu konstatera att höjningen av tobaksskatten medförde en avsevärt ökad smuggling av tobak. Kombinerat med de åtgärder som föreslås inom tullområdet tror vi att ett sänkt pris på tobak kan minska de problem som tobaksskattesänkningen medförde. Tyvärr har distributionssystem hunnit byggas upp under den tid som vi på ett markant sätt avvikit prismässigt mot omvärlden. Därför tror vi inte att smugglingen helt kommer att återgå till samma nivå som före skattehöjningarna. Vi ser emellertid skattesänkningen som en av flera nödvändiga åtgärder för att minska smugglingen. Vi accepterar också förslaget om att upphäva reglerna om indexering av skattesatserna för tobaksskatt och alkoholskatt.
När det gäller problemen med den ökade illegala försäljningen av alkohol, främst sprit, anser vi att detta problem noga bör analyseras. Å ena sidan innebär ett högt pris på alkohol att konsumtionen hålls tillbaka, vilket är ett eftersträvat folkhälsomål. Samtidigt betyder ett pris, som uppåt kraftigt avviker mot omvärldens, att den illegala försäljningen ökar. Denna problematik bör noga analyseras vid utformningen av den framtida alkoholpolitiken.
Förslagen om att sänka fastighetsskatten på markvärdet av vattenkraft med 1,71 % och att slopa reklamskatten på reklamtrycksaker ställer vi oss också bakom.
Vi anser dock att industrin bör betala en elskatt motsvarande 50 % av den som hushållen betalar. De elintensiva företagen bör få lättnadsregler. Generellt anser vi att produktionsskatter är en mindre lämplig form av beskattning. Undantaget från denna regel är de produktionsskatter som syftar till att minska användandet av bristråvaror eller råvaror av skadlig karaktär.
Europa behöver ett brett mellanstatligt politiskt samarbete för högre sysselsättning och social upprustning. Det borde finnas förutsättningar för ett sådant samarbete, inte minst därför att en stor majoritet av EU:s medlemsländer i dag styrs av regeringar dominerade av arbetarrörelsepartier. Detta samarbete måste ges ett helt annat innehåll än EMU-processen. EMU:s konvergenskrav tvingar fram en politik som hämmar tillväxten och ökar de sociala klyftorna.
En progressivt och expansionistiskt inriktad politik på mellanstatlig nivå skulle ha goda förutsättningar att lyckas, bl.a. därför att det finanspolitiska läckaget blir betydligt mindre än på nationalstatsnivå. En gemensam finanspolitisk expansion motsvarande 1 % av BNP i EU:s medlemsländer ger betydande sysselsättningseffekter. Beräkningar visar att fem miljoner nya arbetstillfällen skulle kunna skapas under en treårsperiod. Samarbetet skulle också kunna utvidgas till att omfatta miniminormer för kapitalbeskattning och sociala avgifter.
Sverige skall inte vara med i EMU från start. Det är bra. Men regeringen ”vill hålla dörren öppen” till EMU och säger sig vilja ha full handlingsfrihet för Sverige att bli medlem. Det är därför man drivit igenom första omgången av grundlagsändringen när det gäller Riksbankens ställning och det är därför man har anpassat den ekonomiska politiken till de krav som en framtida låsning av kronan till euron kräver.
Både de överdrivet stora planerade amorteringarna på den offentliga skulden samt de planerade fortsatta utförsäljningarna av offentlig egendom skall ses mot bakgrund av behovet av att få ner bruttoskulden i enlighet med EMU-kriteriet. Det verkar som om det enda regeringen har att anföra mot EMU är att opinionen inte är mogen.
Sverige klarar sig bättre utanför än innanför EMU. Men det räcker inte med att konstatera det, vi måste också forma en ekonomisk politik som varaktigt håller Sverige utanför EMU. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna. Vi lever i en extremt internationaliserad kapitalistisk marknad. Exporten utgjorde 48 % av BNP och importen 38 % 1997. Den dagliga omsättningen på den svenska valutamarknaden var i genomsnitt 100 miljarder 1997 – mer än 10 000 kronor per innevånare. Detta kan jämföras med ett dagligt producerat BNP till marknadspris på 500 kronor per innevånare.
Andelen av den svenska utrikeshandeln med EU var 55 % för exporten och 66 % för importen 1997. Det är mycket, men väsentligt lägre än för de flesta andra EU-länder. Sverige avviker också markant när det gäller utlandsinvesteringar. Investeringarna i Sverige från världen utanför EU var dubbelt så stora jämfört med investeringar från EU-länderna under perioden 1992–96. I genomsnittet av alla EU-länder kommer 65 % av utlandsinvesteringarna från andra EU-länder.
Det ger oss starka argument för en svensk valutapolitik som förhåller sig neutral i förhållande till alla världens valutor. Tills vidare bör vi ha en halvfast kronkurs knuten till en valutakorg med alla världsvalutorna, som kan ändras efter behov. Det enda rimliga är att svenska folket i en folkomröstning får ta ställning till hela projektet – ja eller nej till EMU med allt vad därtill hör. Om det blir ett nej är det därmed också självklart att vi inte skall göra de förändringar av grundlag och ekonomisk politik som enbart syftar till att förbereda medlemskapet i EMU. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
20 miljoner kronor skall nu avsättas till informationsinsatser om Europapolitiken och särskilt om euron. Hälften av dessa medel bör avsättas för folkbildningsinsatser i Europafrågor. Sådana medel bör enligt dansk modell kunna sökas av alla ideella organisationer som har relevanta projekt bl.a. för att förbereda folkopinionen för en folkomröstning om valutaunionen. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
EU-parlamentet har valt att skjuta på beslutet om ansvarsfrihet för EU-kommissionen när det gäller kontroll av hur pengarna används. Regeringen argumenterar för att ansvarsfrihet trots allt måste beviljas. Vi anser att regeringen skall verka för att ansvarsfrihet inte beviljas tills kommissionen redovisat vilka åtgärder som den vill vidta. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Under åren fram till 2001 räknar regeringen med växande överskott i den offentliga sektorns finansiella sparande. Även efter den ”beräkningstekniska” överföringen av pengar till hushållen som regeringen talar om uppstår stora överskott. Dessa förväntade sparöverskott i den offentliga sektorn skall också ses i perspektivet av att regeringen räknar med fortsatta sparöverskott i den privata sektorn, i hushåll och företag. Det betyder i sin tur att bytesbalansen också blir fortsatt starkt positiv. Det samlade sparandet och de totala överskotten i den svenska ekonomin beräknas således bli fortsatt stora de närmaste åren.
Vänsterpartiet menar att det finns anledning att utnyttja en starkare ekonomisk konjunktur de närmaste åren till att stärka sparandet i den offentliga sektorn. Det är också angeläget att inleda en amortering av den offentliga skulden får att få ner den räntebelastning som skulden utgör. Ränteutgifterna på statsskulden är den enskilt största utgiftsposten i statsbudgeten och beräknas i år uppgå till över 100 miljarder.
Men vi menar samtidigt att sparandet i ekonomin som helhet inte får vridas upp på för höga nivåer. Det riskerar i så fall att försvaga konjunkturuppgången och leda till lägre investeringar och färre nya jobb. Vår bedömning är att regeringen går alldeles för långt i sin iver att tillgodose EMU-kravet på en s.k. konsoliderad bruttoskuld på högst 60 % av BNP. Regeringen räknar med att denna skuld skall minska från drygt 74 % som andel av BNP i år till knappt 63 % år 2001. Det förutsätter en hög ekonomisk tillväxt parallellt med mycket omfattande amorteringar. Vi tror inte att regeringens prognos är realistisk. Om sparandet drivs för långt hämmas den ekonomiska tillväxten. Om tillväxten hämmas minskar i sen tur de offentliga inkomsterna samtidigt som utgifterna tenderar att öka. Resultatet blir ett svagare saldo i statsbudgeten och ett lägre finansiellt sparande i den offentliga sektorn som helhet.
En mer önskvärd och realistisk uppläggning av budgetpolitiken talar istället för något högre utgifter de närmaste åren och ett något lägre offentligt sparande. Då finns det förutsättningar för en högre offentlig och privat konsumtion i kombination med en ökad sysselsättning. Då skulle man dessutom kunna göra troligt att regeringens mycket ljusa tillväxtprognos verkligen kommer att infrias. Någon risk för högre räntor eller en ökad inflation finns inte. Inflationsförväntningarna ligger på en avgjort mycket lägre nivå än under 1990-talets inledning samtidigt som den omfattande arbetslösheten i kombination med stora utbildningssatsningar gör att det finns ledig kapacitet i ekonomin. Mycket talar också för att kronkursen kommer att stärkas de närmaste åren, bl.a. som en följd av stora bytesbalansöverskott och den valutapolitiska instabilitet som troligen följer i EMU:s spår. En starkare kronkurs har en återhållande effekt på prisökningarna i Sverige genom att importpriserna sjunker.
Vänsterpartiet föreslår mot denna bakgrund att utgiftstaken höjs för staten med 10, 12 och 14 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag 1999, 2000 respektive 2001. Vi föreslår också motsvarande höjning av utgiftstaket för den offentliga sektorn. Givet dessa nivåer på utgiftstaken respektive år räknar vi med att det finns utrymme för en förstärkt offentlig nettoförmögenhet på 6, 10 resektive knappt 12 miljarder kronor år 1999–2001. Med Vänsterpartiets förslag och givet regeringens kalkyler skulle följande amorteringar kunna göras på statsskulden: 0 miljarder kronor 1999, 20,3 miljarder kronor 2001 och 33,2 miljarder kronor 2001. Alternativt kan staten öka sina tillgångar med motsvarande belopp. Dessa bedömningar är naturligtvis mycket osäkra och är helt beroende av att sysselsättningen i Sverige ökar de närmaste åren. Om arbetsmarknaden utvecklas svagare än förväntas måste utgifterna omfördelas till fördel för mer av direkta jobbsatsningar inom ramen för de föreslagna utgiftstaken.
För 1998 uppgår utgifterna till ca 4 000 miljoner kronor, varav 2 200 till regeringen, 1 000 till riksdagen samt 700 miljoner till mediafrågor. Regeringen föreslår att utgiftsområdet skall ges ett ökat anslag med 222 miljoner kronor för 1999, 322 miljoner kronor för år 2000 och 547 miljoner kronor för år 2001. Syftet är att förstärka regeringens ledning och styrning av statsförvaltningen, öka kvalitén i Regeringskansliets beredning av regeringsärenden och förbereda och genomföra det svenska ordförandeskapet i EU år 2001. Totalt utgör det en kostnadsökning med 1 091 miljoner kronor fördelat på tre år. Med tanke på att det årliga anslaget för Regeringskansliet rör sig om drygt 2 000 miljoner ter sig den föreslagna anslagshöjningen synnerligen hög. Regeringen har inte redovisat närmare underlag som motiverar dessa höjningar. Vänsterpartiet anser därför att dessa ökningar inte kan accepteras för närvarande. Vi föreslår att utgiftstaket för utgiftsområdet sänks med 222, 322 respektive 547 miljoner kronor åren 1999, 2000 och år 2001 i förhållande till regeringens förslag.
Anslagen inom detta utgiftsområde går bland annat till olika centrala myndigheter inom Finansdepartementets områden. Dessa myndigheter måste vara föredömen när det gäller effektivisering och budgetdisciplin om den nya budgetprocessen skall ha trovärdighet inom andra utgiftsområden. Vidare innebär processen mot ökat regionalt självstyre att de statliga kontrollsystemen bör decentraliseras till länsstyrelser och regionala självstyrelseorgan. Vi säger nej till förslaget att inrätta en ny myndighet för ”kvalitets- och kompetensutveckling” eftersom vi anser att dess planerade uppgifter kan klaras i de enskilda myndigheterna och decentraliseras regionalt. Vi föreslår att utgiftstaket för utgiftsområdet sänks med 50, 100 respektive 150 miljoner kronor åren 1999, 2000 respektive 2001 jämfört med vad regeringen föreslår.
De senaste åren har skattemyndigheterna och Tullverket tvingats till besparingar som har drabbat verksamhetsområdena. Nya skattebrottsenheter har fattats beslut om och krav har ställts på ökad kontroll inom skatteområdet/tullen. Det här har gjort att man tvingats använda sig av anslagsbehållningar för att klara av den löpande verksamheten. Besparingarna har dock lett till uppsägningar vilka främst har drabbat kvinnor. För att värna kontrollverksamheten och tullverksamheten i övrigt ökar Vänsterpartiet anslaget på utgiftsområde 3 i förhållande till regeringens förslag med sammanlagt 175 miljoner kronor per år för 1999, 2000 och år 2001.
Regeringen föreslår att polisen ges utökat anslag med 200 miljoner för år 1999. Medlen skall bl.a. användas till närpolisen och till att bekämpa vardagsbrottslighet och ekobrottslighet. Vänsterpartiet delar regeringens bedömning att polisen behöver en anslagsökning men anser att medlen skall användas på annat sätt för att säkerställa en godtagbar polisorganisation. De utökade medlen bör förutom ovan nämnda ändamål, användas till att anställa civilanställda administratörer. Polisorganisationen har inte klarat av att möta de senaste årens stora besparingskrav med effektivitetsvinster. I stället för effektivisering har polisen tvingats skära ner den befintliga organisationen i stor utsträckning. Det har varit de civilanställda administratörerna, huvudsakligen kvinnor, som sagts upp från sina anställningar. Poliser har övertagit en stor del av de civilanställdas arbetsuppgifter. Vi anser att det inte är samhällsekonomiskt försvarbart att utbildade poliser används för rent administrativt arbete, samtidigt som behovet av fler poliser i det ordinarie polisarbetet är stort. Vi föreslår därför att 100 miljoner av anslagsökningen skall användas för att återanställa civilanställda administratörer.
När alla andra myndigheter ålagts ett besparingskrav anser vi att också säkerhetspolisen måste spara. Det säkerhetspolitiska läget har förändrats under de senaste åren och någon besparing med anledning av detta har inte gjorts. Detta innebär att budgetramen kan beskäras och vi föreslår ett minskat anslag med 50 miljoner kronor för de närmaste budgetåren.
Vänsterpartiet anser att kriminalvården behöver ökade anslag med 30 miljoner för att utveckla vården för kvinnor i anstalt, satsning på ökad utbildning på anstalt, fortsatt ombyggnad av anstalter för att skapa besökslägenheter och för att förstärka den ordinarie verksamheten.
Kvinnor i anstalt kostar bara en tredjedel jämfört med manliga interner. På landets enda slutna kvinnoanstalt Hinseberg finns t.ex. ingen professionell psykologhjälp (dock tillgång till en psykiatriker som besöker fängelset varannan vecka). Detta trots att det är väl känt att kvinnor på anstalt ofta har särskilda behov som kräver speciella insatser. Riktlinjer för kvinnor i fängelse har utarbetats och för att kunna leva upp till dessa behöver kriminalvården ökat anslag.
Vänsterpartiet har sedan lång tid drivit krav på kraftfulla åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Här spelar Kronofogdemyndigheten en viktig roll och den genererar inkomster till staten. Utredningar har visat att varje krona som satsas på Kronofogdemyndigheten ger staten sex kronor tillbaka. Mot denna bakgrund, och med tanke på de balanser som finns inom myndigheten och att både förbättrad kvalitet och en förkortad handläggningstid ingår i verksamhetsmålet, bör anslaget ökas. Därför vill vi ge Vänsterpartiet ett ökat anslag med 30 miljoner kronor för 1999.
Åklagarväsendet har fått vidkännas mycket hårda besparingar. Det minskade antalet anställda har lett till problem i verksamheten. Antalet administratörer har minskat med över 30 %. Vänsterpartiet anvisar ett ökat anslag med 30 miljoner för 1999.
Vi vill ge ytterligare en miljon kronor till Brottsofferjourernas riksförbund, att användas inom dess basverksamhet. Det är en fördubbling av de medel brottsofferjourerna har i dag.
Den 1 december 1997 trädde en ny rättshjälpslag i kraft. Den nya lagen innebar stora försämringar i möjligheterna till rättshjälp. Detta drabbar främst låginkomsttagare som genom dessa försämringar fråntas reella möjligheter att tillvarata egna intressen. Vänsterpartiet avvisade i en särskild motion de flesta av de föreslagna förändringarna. De ändrade reglerna beräknas ge en årlig besparing på ca 200 miljoner kronor. Vi anser att rättshjälpen skall återupprättas och vi vill tillföra anslaget för rättshjälpskostnader motsvarande summa, dvs. 200 miljoner kronor under kommande budgetår.
Totalt på utgiftsområde 4 avsätter Vänsterpartiet 241 miljoner kronor mer per år än regeringen för budgetåren 1999, 2000 och 2001.
Vänsterpartiet föreslår att ett projektbidrag för information och studier om Europas och EU:s utveckling inrättas. Stödet skall riktas till frivilliga organisationer och stiftelser. Detta anses motiverat med tanke på frågornas politiska betydelse. Anslaget bör omfatta 10 miljoner kronor. Vänsterpartiet anvisar därför 10 miljoner kronor per år utöver regeringens förslag för utgiftsområde 5.
I samband med kontrollstationen 1999 kommer riksdagen att ta ställning till förändringar av totalförsvarets uppgifter och organisation som motiveras av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Den obalans mellan uppgifter och resurser som – ingalunda förvånande – har visat sig efter 1996 års försvarsbeslut kommer dessutom att kräva omfattande ingrepp i nuvarande krigs- och grundorganisation. I realiteten blir 1999 års beslut ett nytt försvarsbeslut. Dessbättre är det säkerhetspolitiska läget gynnsamt. Vänsterpartiet menar att våra förslag medger minskningar för åren 1999–2001 med 1 500, 2 500 respektive 3 000 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag.
Regeringen står i vårpropositionen fast vid att biståndsnivån för Sveriges del skall vara 0,7 % till och med år 1999 och att – som man planerat – avser att höja till 0,72 % under år 2000. Det nya i vårpropositionen är att man förklarar att man avser att 2001 höja biståndet till 0,73 %. Med den sistnämnda förutsägelsen angående 2001 avser uppenbarligen regeringen att antyda att man på detta sätt anträder sin ”långa marsch” tillbaka till ett förverkligande av det enprocentsmål, vilket i decennier varit ledstjärnan i svensk biståndspolitik. Med den takt i ökningen av biståndet som regeringen antyder i vårpropositionen kommer sannolikhet det proklamerade målet under mycket lång tid att framstå som mycket avlägset och som ett mål som i händelse av nya, ännu ej förutsägbara, ”statsfinansiella problem” lätt kan förvandlas till blott en hägring.
När det gäller att bidra till internationell utvecklingssamverkan med global rättvisa och internationell solidaritet som mål torde det inte vara en fråga endast om välvilja utan också om ett rimligt och överblickbart tidsperspektiv.
Vidare vill vi understryka att internationell utvecklingssamverkan inte endast handlar om det som i budgetpropositionen rubriceras som Internationellt bistånd utan berör en rad andra förhållanden som t.ex. handelsfrågor, vilket så tydligt kommit till uttryck under debatten om MAI-avtalet, där u-länderna inte haft möjlighet att yttra sig, trots att de berörs av det.
Vänsterpartiet har i andra sammanhang instämt i regeringens allmänna inriktning av den svenska biståndspolitiken när det gällt att komma bort från ett gammalt paternalistiskt mönster. Vi instämmer i att biståndet i fortsättningen mer skall ha formen av internationell utvecklingssamverkan, där det också förutsätts att mottagaren har något att ge i form av kunskaper och erfarenheter.
När det gäller de ekonomiska ramarna för att förverkliga den svenska delen av ett sådant internationellt utbyte i syfte att ta itu med denna uppgift för att uppnå global rättvisa, understödja demokratiutveckling i olika delar av världen och utveckla den internationella solidariteten, anser Vänsterpartiet att dessa ramar i dag är alltför snäva. Det krävs en snabbare takt när det gäller Sveriges strävan att uppnå enprocentsmålet. Vi anser att ökningen inte skall förläggas in i framtiden utan måste påbörjas nu.
Vänsterpartiet har vid flera tillfällen föreslagit en plan på tre år för en återgång till det en gång näst intill förverkligade enprocentsmålet. Vänsterpartiet föreslår i enlighet med detta att utgiftstaket för utgiftsområdet ökas med 1 000, 3 700 och 5 500 miljoner kronor för de tre kommande åren jämfört med regeringens förslag.
Vänsterpartiet kan inte godta den asylpolitik som förs för närvarande och som har till syfte att med olika medel hindra människor som behöver skydd för liv och lem i Sverige från att ta sig hit. Vi räknar med att denna respekt för Sveriges internationella åtaganden vad gäller mänskliga rättigheter kommer att leda till ytterligare utgifter för mottagande av asylsökande med 300 miljoner kronor.
Vänsterpartiet menar att inställningen i flyktingmottagandet bör vara att alla som söker fristad här skall erbjudas ett mottagande som ger bästa möjliga förutsättningar för integration i det svenska samhället. Det därför är viktigt att integrationen börjar första dagen en flykting kommer till Sverige. Vi vill därför att flyktingbarn skall ha rätt till samma utbildning som svenska barn, både på grundskole- och gymnasial nivå. Vi anser att flyktingbarn inte skall bo i s.k. korridorförläggningar. För detta ändamål avsätter vi 100 miljoner i vår budget.
Kommunförbundet visar i sina undersökningar att det statsbidrag som går till kommunerna för flyktingmottagandet inte fullt ut kompenserar kommunerna för deras kostnader. Detta kan vara en orsak till att kommuner som tidigare tagit emot flyktingar nu tvekar. Vi avsätter därför 180 miljoner, utöver regeringen, i kompensation för att täcka kommunernas kostnader.
En del av de som söker asyl vid gränsen till Sverige direktavvisas utan möjlighet till biträde. Vänsterpartiet anser att alla som söker asyl i Sverige bör ha rätt till biträde. Vi anser vidare att de nedskärningar som gjordes förra året på rättshjälpen för flyktingar kan leda till att FN-deklarationen om mänskliga rättigheter artikel 7 urholkas. Vi avsätter därför 15 miljoner i vår budget för detta ändamål.
Riksdagen kommer under 1998 att anta en ny diskrimineringslagstiftning som förhoppningsvis är betydligt skarpare än nu gällande. Detta kommer att leda till ökad arbetsbelastning hos Diskrimineringsombudsmannen (DO). Vänsterpartiet anser också att DO skall ha en lika utåtriktad roll som nuvarande JämO har och vi avsätter därför 5 miljoner för detta ändamål.
Totalt för utgiftsområde 8 avsätter Vänsterpartiet 600 miljoner kronor per år utöver regeringens förslag för 1999, 2000 och år 2001.
Vänsterpartiet anser att tandvårdsförsäkringen måste få ytterligare medel till förbättringar av högkostnadsskyddet och för fortsatt rabattering av bastandvården. Vi vill därför 1999 avsätta 250 miljoner för detta ändamål och åren därefter reservera medel för att garantera en grundläggande tandvård för befolkningen.
Vänsterpartiet har tidigare förslagit att ett frikort skall införas för pensionärer när det gäller högkostnadsskyddets medicindel. För detta ändamål kommer vi att avsätta medel i vårt budgetalternativ för 1999 med 465 miljoner.
En del statliga bidrag har inte räknats upp på många år. Detta gäller exempelvis bidrag till äldre och handikapporganisationer. Det gäller också bidrag till andra ideella och specifika verksamheter. Vänsterpartiet vill också avsätta mer pengar för att öka bilstödet till funktionshindrade. Sammantaget avsätter vi 330 miljoner för dessa ändamål år 1999.
Regeringen nämner ingenting om ett förväntat underskott när det gäller kostnaden för assistansersättningen. Vi antar därför att detta är ett problem som regeringen funnit en lösning på och som den kommer att presentera i höstens budgetproposition och då utan att åsidosätta funktionshindrades behov av assistans.
Nu går många av de som tidigare fått ersättning till personlig assistans i pension. De faller för 65-årsregeln. De har nu haft ett rikare liv och varit delaktiga i samhällslivet. Om regeln kvarstår kommer många att fråntas detta. Vänsterpartiet föreslår därför att åldersgränsen tas bort och vi vill anslå 200 miljoner kronor för att bibehålla assistansersättningen för denna grupp.
För utgiftsområde 9 avsätter Vänsterpartiet totalt 1 245 miljoner kronor mer per år än regeringen för 1999, 2000 och 2001.
Vänsterpartiet har föreslagit en höjning av sjukpenningnivån till 85 % av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI:n) och därefter till 90 %. Vi tillför därför utgiftsområdet 600 miljoner kronor.
Antalet handlagda ärenden ökar stadigt hos försäkringskassorna. Exempelvis har förändringen av sjuklöneperioden från fyra till två veckor inneburit 160 000 fler ärenden. För att upprätthålla en rimlig servicenivå hos kassorna föreslår vi att bidraget till administrationen ökas med 100 miljoner kronor 1999.
Vänsterpartiet har tidigare tagit upp frågan om förtidspensionärer som omfattas av gammal lagstiftning vid beräkning av pension. Vi anser fortsatt att riksdagen bör avsätta 5 miljoner kronor för att förhindra att gammal, nu ej gällande lagstiftning skall få påverka förtidspensionärers ekonomiska situation.
Totalt för utgiftsområdet avsätter Vänsterpartiet 705 miljoner kronor mer per år än regeringen 1999, 2000 och år 2001.
Vänsterpartiet har ända sedan förslaget lades fram av regeringen sagt nej till en behovsprövad änkepension. Tilliten och förtroendet för våra generella och obligatoriska socialförsäkringar har fått ett avbräck. De avlidna makarna har redan en gång avstått löneutrymme och betalat in för att deras efterlevande skall få ersättning för det inkomstbortfall som det innebär när en inkomst försvinner. Den behovsprövning som genomförs riktar sig ensidigt mot kvinnor och aldrig har väl någon grupp i samhället fått sin inkomst minskad med så stora belopp. Vänsterpartiet anslår 800 miljoner till 1999 års budget så att vi kan återställa efterlevandepensionen.
Bostadstillägget till pensionärer är den del av pensionssystemet som har den bästa fördelningspolitiska träffsäkerheten. Ersättningsnivån är nu 85 %. Med en höjning av denna med 2 % till 87 % så förbättrar vi de ekonomiska förutsättningarna för 500 000 pensionärer med låg pension. Vi anslår därför 300 miljoner kronor för detta ändamål i vår budget för 1999.
Sammanlagt avsätter vi 1 100 miljoner kronor mer på utgiftsområdet än regeringen för 1999. Motsvarande belopp för år 2000 och 2001 är 1 400 miljoner kronor och 1 550 miljoner kronor.
Vänsterpartiet vill på sikt höja föräldraförsäkringen till 90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI). Vi vill höja nivån till 85 % av SGI:n från den 1 januari 1999. Vi tillför därför området 600 miljoner kronor. Vi vill även ha en förhöjd ersättningsnivå med 10 % i föräldraförsäkringen för den s.k. pappamånaden. Ett viktigt jämställdhetsmål är att männen tar större ansvar för barnen. För detta ändamål reserverar vi 200 miljoner i vår budget.
Vänsterpartiet anser att det är oacceptabelt att barn till föräldrar med låg inkomst inte skall kunna träffa den förälder de inte bor med, av ekonomiska skäl. Vi vill därför att barnen skall ges rätt till två umgängesresor per månad. Resorna skall behovsprövas och inte utgå till barn med välbeställda föräldrar. Behovsprövningen kan göras av försäkringskassan i samband med fastställandet av den underhållsskyldiges återbetalningsskyldighet.
Om någon inte fått en sjukpenninggrundande inkomst och föder barn har han eller hon rätt att erhålla ett garantibelopp. Nivån har legat på 60 kronor per dag sedan mitten av 1970-talet. Vänsterpartiet anser att det är dags för en uppräkning av denna nivå. Vi reserverar därför 400 miljoner för att höja garantinivån till 100 kronor per dag för att stödja de föräldrar som inte kommit in på arbetsmarknaden och som inte fått någon inkomst som kan ge dem föräldrapenning.
Vänsterpartiet avsätter totalt 1 200 miljoner kronor mer per år än regeringen 1999, 2000 och år 2001 på utgiftsområde 12.
Vänsterpartiet menar att arbetslöshetsförsäkringen skall vara en effektiv omställningsförsäkring som ger trygghet åt den som blivit arbetslös under den tid som ansträngningarna att få ett nytt jobb pågår. Kraven på den arbetslöse skall motsvaras av krav på en effektiv sysselsättningspolitik där både stat och kommun har ett stort ansvar. Försäkringen är en viktig del av arbetslinjen. Vi menar att den bortre parentesen nu slutgiltigt skall avföras från diskussionen och att i stället inriktningen skall vara att finna metoder, som med bevarad trygghet för den arbetslöse leder till en förstärkt framtida position på en arbetsmarknad som förändras snabbt.
Vänsterpartiet föreslår liksom tidigare att såväl grundbelopp som högsta dagpenningbelopp i försäkringen höjs. Likaså föreslår vi att det införs en löneföljsamhetsregel för ersättningsnivåerna i syfte att göra försäkringen mer inkomstrelaterad. Regeringen har i åratal försinkat en lösning av detta. För år 1999 föreslås en höjning till 85 % kompensationsnivå. Vi menar också att begränsningsregeln för deltidsarbetslösa skall avvecklas. De deltidsarbetslösa kvinnorna skall inte behöva drabbas i väntan på den utredning som regeringen just skall tillsätta. Även reguljärt arbete som utförs med stöd av arbetsmarknadspolitiska medel skall kunna vara kvalificerande för försäkringen och effekterna av de hårdare arbetsvillkoren bör prövas i förhållande till den framväxande korttidsarbetsmarknaden.
Enligt vår uppfattning vore det mer ändamålsenligt att sammanföra utgiftsområdena 13 och 14, som uppvisar ett starkt ömsesidigt samband. Detta borde prövas. I syfte att minimera passiva ersättningsperioder för de arbetslösa bör det vara möjligt att flytta medel från kontantstöd till aktivitetsstöd om det bedöms vara arbetsmarknadspolitiskt rationellt.
Vi föreslår att det för 1999 överförs 1 miljard kronor till utgiftsområde 14 som försörjningsmedel för aktiva otraditionella insatser. Vi föreslår också att 2,5 miljarder kronor överförs till utgiftsområde 25 för extra jobbsatsningar inom kommuner och landsting under 1999. Förutsättningen för att dessa pengar kan disponeras inom kommunsektorn är dock att arbetslösa anställs till avtalsenliga löner. Vänsterpartiet är starkt kritiskt till flera av de nu existerande åtgärderna som ofta ersätter riktiga och behövliga arbetstillfällen och som bedrivs under undermåliga villkor. Statligt finansierade åtgärder som OTA, resursarbeten och vissa ALU-placeringar bör successivt omvandlas till anställningar av denna typ. I och med kommunsektorns eget åtagande att fylla upp lönenivån enligt avtal skapas härmed ett utrymme om 13 000 till 14 000 arbetstillfällen för år 1999.
Sammantaget föreslår Vänsterpartiet att utgiftsramen för utgiftsområde 13 sänks med 1 500 miljoner kronor för 1999 i förhållande till regeringens förslag. Hänsyn har då tagits till såväl förbättringarna i försäkringen som till överföringar till andra utgiftsområden. En lyckosam sysselsättningstillväxt som stimuleras av arbetstidsförkortningens resultat minskar trycket på arbetslöshetsförsäkringen under kommande år.
Liksom tidigare avsätter Vänsterpartiet betydande belopp till arbetsmarknadspolitiska åtgärder som understödjer en offensiv sysselsättningstillväxt. Arbetsmarknadspolitiken måste bort från volymtänkandet som medför att många arbetslösa placeras i åtgärder av låg kvalitet. Vänsterpartiet menar också att volymkravet bör avskaffas eftersom det på ett olyckligt sätt motverkar ett effektivt resursutnyttjande. Inriktningen skall vara att med utgångspunkt i en individuell handlingsplan av hög kvalitet kombinera utbildning, praktik och jobbsökaraktiviteter.
Arbetsmarknadspolitiken måste decentraliseras och befrias från detaljregler. I dag finns ett lappverk med motstridiga bestämmelser mellan likartade åtgärder. De är ofta svåra att kombinera och utforma på ett rationellt sätt efter lokala förhållanden. I kombination med ett komplicerat finansieringssystem motverkar regelsystemet en effektiv strategi för att öka sysselsättningen och bekämpa arbetslösheten.
De lokala arbetsförmedlingsnämnderna måste få ett större inflytande. Dagens situation med en detaljreglerad centralstyrd verksamhet i kombination med allsköns experimenterande och frizoner är inte hållbar. Vänsterpartiet har sedan länge föreslagit en reform som innebär ett friare resursutnyttjande i mer decentraliserade former, utan att de arbetsmarknadspolitiska målen går förlorade. AMS har föreslagit ett förenklat finansierings- och regelsystem som innebär steg på vägen mot ett enklare och mer effektivt resursutnyttjande med ett väsentligt större lokalt handlingsutrymme. Regeringen måste återkomma i frågan i budgetförslaget för 1999.
Vänsterpartiet föreslår att en miljard kronor överförs från utgiftsområde 13 för att förse de lokala instanserna med försörjningsmedel i samband med sysselsättningsprojekt.
Förutom denna förstärkning av aktivitetsstöd beräknar vi ett motsvarande extra utrymme för otraditionella insatser för att kunna möta de lokala behoven som arbetsförmedlingsnämnderna anger. Det kan t. ex. handla om inrättande av skogliga beredskapsarbeten, insatser för invandrare inom ramen för en storstadssatsning eller miljöinriktade projekt med särskild inriktning på ungdomar.
Regeringens förslag om IT-utbildning inom offentlig sektor ligger i linje med vad vi tidigare föreslagit och kan bidra till bekämpandet av den könssegregerade arbetsmarknaden. Dock finns fortfarande ett stort behov av ett riktat stöd till kvinnor som drabbats av strukturomvandlingens rationaliseringseffekter på arbetsmarknaden i enlighet med vad vi upprepade gånger föreslagit. Generellt måste kompetenshöjande insatser förstärkas. Det är exempelvis viktigt att få till stånd kombinationslösningar med utbildning och praktik som utbildningsvikariaten tidigare innebar men som till stor del upphört efter det att reglerna förändrats. Här vill Vänsterpartiet återinföra tidigare ekonomiska stödnivå.
Även om arbetslösheten kommer att minska talar alla prognoser för att sysselsättningsproblemen kommer att vara växande för de utsatta grupperna. Funktionshindrade, personer med utländsk härkomst, kortutbildade och äldre är exempel på grupper som alltmer drabbas på en hårdare arbetsmarknad. Riktade sysselsättningsinsatser på detta område är en viktig del av Vänsterpartiets jämlikhetspolitik som kräver utökade resurser. Insatser för de arbetshandikappade bör utökas i linje med våra tidigare förslag.
Vi menar att den sänkning som genomfördes av utbildningsbidraget för dem som ej varit kvalificerade för a-kassan och den nivå som utvecklingsersättningen för ungdom fick inte är acceptabel. De som drabbats är huvudsakligen en grupp med svag förankring på arbetsmarknaden som socialbidragsberoende ungdomar och invandrare. Såväl fördelningspolitiskt som arbetsmarknadspolitiskt är det en prioriterad uppgift att återställa nivån till arbetslöshetsförsäkringens grundnivå.
Vi menar att ett kompetensutvecklingsprogram i arbetslivet baserat på vinstdelning och statlig finansiering måste tillskapas liksom ett effektivt system för avskaffande av lönediskriminering på grund av kön. Vänsterpartiet menar också att en lagstiftning för personaluthyrning är angelägen i enlighet med föreliggande utredningsförslag och föreslår även en lagstiftning på företagshälsovårdens område. Regeringen har på alla dessa områden visat en påfallande passivitet.
Sammanfattningsvis justeras ramen för utgiftsområde 14 upp med 5 800 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag 1999 inklusive överföringen av medel från utgiftsområde 13. Med flera i jobb inom ramen för en rättvisare fördelad sysselsättningstillväxt minskar belastningen på anslaget successivt.
Vänsterpartiet vill ha ett nytt sammanhållet studiestödssystem för alla utbildningsformer. Bidragsdelen, som kan sägas vara en obeskattad studielön, bör höjas och lånedelen inte vara större än att lånet kan betalas tillbaka före pensionsåldern. Vänsterpartiet yrkar avslag på den föreslagna besparingen för särskilt vuxenstudiestöd vid vissa naturvetenskapliga och tekniska utbildningar (s.k. NT-svux). Tidigare kunde timersättning utgå för studerande i svenskundervisning för invandrare (sfi). Vi anser fortfarande att det är angeläget att timersättning skall kunna utgå till invandrare som vill studera svenska, även om de har fått arbete, och anslår för detta ändamål 80 miljoner kronor per år för perioden 1999–2001. För utgiftsområde 15 Studiestöd anvisas totalt 112 miljoner kronor per år utöver regeringens förslag för 1999, 2000 och år 2001.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att kvaliteten i skolan måste stärkas. Förutom det föreslagna tiopunktsprogrammet, över vilket vi har yttrat oss i samband med att regeringen presenterade utvecklingsplanen, anser vi att det behövs ett särskilt utvecklingsstöd till skolor i utsatta bostadsområden eller till skolor som av olika skäl behöver extra resurser för att komma tillrätta med segregationsproblem. För detta ändamål anvisar vi 300 miljoner kronor per år under perioden 1999–2001.
Enligt Skolverkets och SCB:s statistik och de antaganden som görs i Skolverkets rapporter om studieavbrott och sökfrekvens till högre studier på gymnasieskolans NV-program fanns det omkring 12 000 tänkbara sökanden till högskolestudier inom naturvetenskap och teknik läsåret 1994/95. Därtill tillkom ca 1 500 basårsstuderande och ett mindre antal studerande på komvux. Samma år fanns ca 15 000 nybörjarplatser inom högskolan som krävde särskild behörighet av detta slag. Andelen av en årskurs som söker till det naturvetenskapliga programmet har hittills inte förändrats i någon större utsträckning. Om benägenheten att söka högskolestudier inom det naturvetenskapliga och tekniska området är någorlunda densamma även i fortsättningen tvingas man att konstatera att rekryteringsbasen till högskolan är mycket bräcklig.
Sedan 1994/95 har regeringen tillfört högskolan ytterligare ca 5 000 nybörjarplatser inom det naturvetenskapliga och tekniska området. År 2000 tänker regeringen utöka antalet nybörjarplatser med ytterligare 2 000. Samtidigt har regeringen dragit bort det riktade stödet till högskolans basår och avslutar nu NT-svuxantagningen. Dessutom föreslår regeringen att en besparing skall göras under innevarande budgetår på det särskilda vuxenstudiestödet till studerande vid vissa naturvetenskapliga och tekniska utbildningar.
Vi är bekymrade över den uppkomna situationen och menar att kraftfulla åtgärder måste vidtas för att öka rekryteringsbasen till högskolans naturvetenskapliga och tekniska utbildningar. Vi tycker att regeringens förslag om ett nytt teknikprogram i gymnasieskolan är ett steg i rätt riktning, men vi menar att det också behövs en total översyn av NV-programmet för att göra det mer attraktivt för sökande från grundskolan. Särskilt flickornas intressen och behov bör bättre tillgodoses. Vi har i en tidigare motion visat på behovet av en reformerad, sammanhållen ungdomsskola där större hänsyn tas till elevernas mognadsnivå och intresse, bl.a. för naturvetenskap och teknik.
För att på kort sikt upprätthålla rekryteringen bör regeringen säkerställa att basåret kan fortsätta med ökad volym. Vi föreslår därför att det riktade bidraget till basåret på högskolan återinförs och anslår i vårt budgetalternativ 60 miljoner kronor per år under åren 1999 till 2001 för detta ändamål.
Den snabba förändringstakten i samhället kräver en flexibel och förändringsbenägen skola. Inom viktiga områden behövs fördjupade kunskaper för att skolan skall kunna utvecklas maximalt och också som grund för utbildningspolitiska beslut. Vänsterpartiet har i tidigare motioner visat på ett antal områden som borde beforskas. Vi beklagar de nedskärningar som drabbat skolforskningen och föreslår att 30 miljoner kronor återinförs för detta ändamål under åren 1999–2001.
Vänsterpartiet bedömer att CSN även i fortsättning har behov av resurstillskott för att kunna klara en acceptabel servicenivå och anvisar 25 miljoner kronor utöver regeringens förslag för perioden 1999–2001.
Inom bara ett par decennier kommer troligen mer än en tredjedel av jobben att finnas inom områdena kunskapsutveckling och informationshantering. Kommunikationsförmåga och förmåga att söka, sovra och – kanske framför allt – förmåga att värdera och kritiskt bedöma informationsflödet med hjälp av modern teknik kommer att bli ett nytt krav på funktionsduglighet i samhället. Denna framtidsbild kräver en förändrad ungdomsskola. Tillgången till datorer och förmåga att behärska den snabbt föränderliga IT-tekniken kommer att bli en viktig jämlikhets- och jämställdhetsfråga.
I ljuset av detta välkomnar Vänsterpartiet regeringens förslag att ett IT-program för skolan skall läggas fram. Vi menar dock att det är viktigt att IT-satsningen knyts till läroplanens mål och att den även inriktas på metod och kompetens. Kärnfrågan är hur skolan och läraren förhåller sig till detta nya verktyg och medium.
Det är därför betydelsefullt att det parallellt med utbyggnaden av datoranvändningen i skolan också sker en kraftig satsning på IT-användning i lärarutbildningen. Varje lärarstuderande bör under hela sin utbildningstid ha tillgång till en personlig dator för att få erfarenhet av hur studier, informationssökning och kunskapsproduktion bäst kan bedrivas med hjälp av modern kommunikationsteknik. Lärarstudenterna bör under sin egen utbildningstid få använda datorer på samma sätt som deras blivande elever i skolan kommer att få. Vänsterpartiet föreslår därför att 200 miljoner av det föreslagna anslaget till IT-program för skolan tillförs lärarutbildningen.
För utgiftsområde 16 anvisar Vänsterpartiet totalt 415 miljoner kronor per år utöver regeringens ram för 1999, 2000 och 2001.
Folkbildningen har fått minskade resurser de senaste fem åren samtidigt med vidgade uppgifter. Mer resurser krävs för att t.ex. den reguljära utbildningen vid folkhögskolorna inte skall urholkas. I Vänsterpartiets motion Om folkbildning och vuxenutbildning pekar vi på vikten av ytterligare satsning på folkbildningen. För perioden 1999–2001 anvisar vi ökade anslag.
Anslaget för Världskulturmuseet i Göteborg måste säkras och barnkultur och barns kulturaktiviteter stärkas. Vi stödjer förslaget om ett kvinnohistoriskt centralmuseum samt att stödet till de fria grupperna och kulturminnesvården ökas. För att bokläsandet och litteraturen skall främjas föreslår vi som ett steg mot en allmän kulturmoms sänkt moms på allmänlitteratur, dvs. på böcker, till 6 %. Vänsterpartiet föreslår att utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid utökas med totalt 250 miljoner kronor per år utöver regeringens förslag 1999, 2000 och 2001.
Regeringen tillför resurser motsvarande 490 miljoner kronor år 1999, 530 miljoner kronor år 2000 och 200 miljoner år 2001 för genomförande av förslag i propositionen Bostadspolitik för en hållbar utveckling (1997/98:119). Inom ramen för regeringens IT-satsning stimuleras en ökad användning av geografiska informationssystem (GIS) inom den offentliga sektorn. Ramen räknas för detta ändamål upp med 10 miljoner kronor för 1999 och med 9 miljoner kronor vardera för året 2000 och 2001.
Ett trettiotal kommuner beräknas få statsbidrag under våren 1998 ur regeringens satsningar på lokala investeringsprogram. Programmet beräknas utökas med resurser motsvarande 2 miljarder kronor år 2001.
Regeringens satsning för att skapa en hållbar bostadspolitik är otillräcklig och vi tillför därför utgiftsområdet 2025 miljoner kronor ytterligare per år 1999 och 2000. För 2001 är motsvarande belopp 2 675 miljoner kronor. Medlen skall gå till ett investeringsstöd till nyproduktion och ett stöd för ombyggnation i enlighet med förslagen i vår motion i anslutning till regeringens proposition Bostadspolitik för en hållbar utveckling. Vi avsätter också stimulansmedel för stöd till solvärmeanläggningar och handikappanpassning av den byggda miljön. Tillsammans för dessa ändamål avsätts 1 350 miljoner kronor. Vänsterpartiet ämnar också omfördela medel från programmet för lokala investeringar till vårt förslag till investeringsstöd för ombyggnation. Vi anser att dessa medel får en bättre hantering via den myndighet som vanligtvis hanterar stöd till byggande, Boverket. Vårt förslag ger stöd till ny- och ombyggnation av ca 20 000 lägenheter.
Vänsterpartiet finner det anmärkningsvärt att regeringen inte ger ett ökat stöd till utsatta hushåll på bostadsmarknaden genom att höja bostadsbidragen. Regeringen fullföljer skattereformen genom att ta bort den s.k. värnskatten, men glömmer löftena om höjda bostadsbidrag. Vänsterpartiet tillför anslaget för bostadsbidrag 675 miljoner kronor. Det höjda anslaget skall användas till stora barnfamiljer genom att införa ett nytt skalsteg för det fjärde och det femte barnet, för att höja den bidragsgrundande ytan 80, 100, 120 kvadratmeter till 90, 110, 130 kvadratmeter, för att ge studerande över 29 år bostadsbidrag på samma villkor som ungdomsbostadsbidraget, liksom till att ge familjer där den ene studerar bostadsbidrag på samma grund som för ensamstående med barn. Ungdomsbostadsbidraget bör ses över för dem som inte studerar, men har låga inkomster. Den gruppen har väldigt svårt att efterfråga en bostad med hjälp av det nuvarande ungdomsbostadsbidraget, eftersom det är anpassat efter de studerandes ekonomiska villkor.
Vänsterpartiet menar att en kraftsamling måste till för att bryta utvecklingen mot ökade regionala klyftor. Det finns mycket optimism och folklig handlingskraft att ta tillvara. I regeringens politik saknar vi konkreta förslag på en rad områden. Därför måste mer av ett helhetsgrepp tas samtidigt som man systematiskt för ner beslutanderätten. Vänsterpartiet vill utveckla den kommunala välfärden som en förutsättning för glesbygdsutveckling, stimulera småföretagsutvecklingen och öka riskkapitalmarknaden genom bl.a. riskkapitalfonder i utsatta regioner. Vi vill ge statens bolag och verk större regionalt ansvar, samtidigt som vi vill se ett utvecklat landsbygds- och glesbygdsprogram för en godtagbar samhällsservice. Vi vill utnyttja regionernas råvaruförutsättningar för vidareförädling och företagsväxt. Vi vill dessutom utvidga distansutbildningen, skapa ett ROT-bidrag för utbyggnaden av fibernätet och ge mer stöd till resurscentrum för kvinnor. För att öka antalet högutbildade i inlandet vill vi reducera studielån vid flytt dit. Vi vill också se en återföring av vattenkraftsvinster till de producerande länen. Slutligen vill vi demokratisera arbetsmarknadspolitiken i hela Sverige – inte i bara några frilän. Vi vill också demokratisera svensk regionalpolitik – forma direktvalda länsparlament och demokratisera svensk glesbygdspolitik – och ge mer makt åt byautvecklingsgrupper och lokalsamhällen. På utgiftsområde 19 ökar vi därmed anslaget för 1999 med 500 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag. För år 2000 och 2001 är motsvarande belopp 800 miljoner kronor respektive 1 000 miljoner kronor.
Regeringen presenterar siffror för de kommande budgetåren vad gäller ”Allmän miljö- och naturvård” och menar att området tillförs budgetmedel. Vänsterpartiet vill påpeka att det är marginella förstärkningar och att regeringen under de senaste åren minskat kraftigt på samma anslag.
Vänsterpartiet delar regeringens syn på de mycket övergripande och kortfattade principer för miljöarbetet som presenteras i vårpropositionen. Dock noterar vi att det inte finns skrivningar om t.ex. utökade ramar för kalkning. Detta trots att riksdagen poängterat vikten av tillräckliga medel för detta ändamål. Inte heller finns förslag som vi tidigare presenterat om t.ex. miljörådgivare i kommunerna. Med tanke på att det är en åtgärd som både skapar bättre miljöverksamhet och arbetstillfällen borde våra förslag ha hörsammats.
Dessutom verkar regeringen inte ha lyssnat på kritiken mot att budgetposter för ordinarie miljöverksamhet ersätts med de tillfälliga pengar som finns i diverse miljöfonder. Ett tydligt exempel som vi tidigare tagit upp är saneringen av mark efter miljöfarlig verksamhet. Det betyder att vår kritik mot utformningen av den ekologiska fonden kvarstår och att vi i vårt budgetalternativ inför hösten kommer att fortsätta att hävda att verksamheter som miljösanering skall räknas som ordinarie verksamhet och inte finansieras genom temporära fonder. Vi vill också fortfarande skapa budgetramar som rymmer tillräckliga medel för kalkning, miljörådgivare i kommunerna och förslag som garanterar att skyddsvärd skog skyddas. Vänsterpartiets preliminära ramar innebär en utökning med vardera 690 miljoner kronor 1999 och 2000 samt 700 miljoner kronor år 2001.
Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet träffade våren 1997 en överenskommelse om energipolitiken. Inriktningen i denna överenskommelse innebär kretsloppsanpassning av energisektorn. En rad åtgärder skall genomföras – icke förnyelsebara energislag såsom kärnkraft och fossila energislag skall fasas ut och ersättas av förnybara, långsiktigt uthålliga energislag – biobränslen, vattenkraft, vindenergi, solenergi, värmepumpar etc. Energisparande och energieffektivisering skall premieras. Ny miljöanpassad energiteknik skall utvecklas. Omfattande stöd till energieffektivitetsåtgärder i Östeuropa genomförs. För att nå dit satsar staten bl.a. 9 miljarder under 7 år för energiutveckling och forskning. Första kärnkraftsreaktorn stänger 1 juli 1998 och nästa reaktor avvecklas senast år 2001. Skatten på fossila bränslen skall successivt höjas.
Överenskommelsen om energin är ett långsiktigt arbete och skall utvecklas, utvärderas och fullföljas under en rad år. Vi står följaktligen bakom propositionen i denna del och hoppas att flera riksdagspartier ansluter sig.
Vänsterpartiet anser att ramen för detta område är för stor. Främst är det anslag A 2 Väghållning som skall minskas. Detta beroende på att vägnätet i stort sett är färdigutbyggt, och de kostnader som uppkommer om man slopar onödiga projekt och satsningar inom området ger en lägre summa än den för anslaget tilldelade. Vi anser att man istället bör satsa på en utveckling av järnvägen och de kollektiva kommunikationerna. Sammanlagt minskar vi ramen för 1999 med 1 224 miljoner kronor, år 2000 med 1 724 kronor och år 2001 med 2 224 miljoner kronor.
Grunden i vår strategi är både att minska transportbehovet och att transporter skall ske med förnybara, långsiktigt hållbara energislag. Det innebär att privatbilismen måste minska och att fossila bränslen successivt måste ersättas med olika former av biobränslen. Det innebär också att det kollektiva åkandet måste stå för en större del av resandet och att godstransporter måste ske effektivare. Utvecklingen av transporter har i flera hänseenden skett i en icke önskvärd riktning och denna utveckling måste vi se till att vända.
En effekt av Vänsterpartiets kommunikationspolitik är att vägtrafiken successivt minskar i omfattning per capita. Det leder till att flertalet av de infrastruktursatsningar i vägsektorn som ingår i anslaget blir samhällsekonomiskt olönsamma. Om vi lyckas med att minska vägtrafiken med 10 % under kommande tioårsperiod innebär det en överkapacitet i vägnätet. De flesta väginvesteringar skulle då i praktiken innebära samhällsekonomiska förluster, eftersom investeringsmedel hamnat i fel projekt och att vi för en lång tid framöver dragit på oss onödiga drifts- och underhållskostnader.
Den svenska rederinäringen befinner sig i en krissituation. Detta beror på att allt fler länder runt om oss beslutat sig för att utnyttja EU:s nya riktlinjer för sjöfartsstöd. Dessa riktlinjer innebär att det är betydligt mer lönsamt att flagga ut än att fortsätta gå under svensk flagg. Om vi över huvud taget vill ha kvar något svenskflaggat fartyg måste något göras snarast möjligt. Vi beklagar att regeringen i denna proposition inte lägger fram förslag till sådana lagändringar som anpassar vår sjöfartspolitik till övriga Europa, och förväntar oss att detta sker i samband med 1999 års budgetproposition.
Vänsterpartiet föreslår att ramen räknas upp med totalt 250 miljoner kronor utöver regeringens förslag för år 1999 och med totalt 300 miljoner kronor utöver regeringens förslag för vardera åren 2000 och 2001. Den utökade ramen föreslås bland annat användas till en uppräkning av anslaget till SLU, Svenskt lantbruksuniversitet och skogsvårdsåtgärder.
De nedskärningar som skett inom jordbruksforskningen har fått allvarliga negativa konsekvenser. Anslaget till SLU bör därför åter räknas upp med 100 miljoner kronor för 1999, 150 miljoner kronor för vardera 2000 och 2001. Hotet mot den norrländska jordbruksforskningen vid bland annat Röbäcksdalen och Öjebyn, som nedskärningarna inom SLU inneburit, måste undanröjas. Det är positivt att regeringen under innevarande år lämnat ett engångsstöd, men för att verksamheten skall kunna utvecklas måste finansieringsfrågan lösas långsiktigt. Vänsterpartiet föreslår därför att regeringen i budgetpropositionen redovisar en långsiktig finansiering av norrländsk lantbruksforskning.
När det gäller skogsvårdsåtgärder föreslår regeringen att sammanlagt 99 miljoner skall tillföras utgiftsområdet för naturvårdsavtal, biotopskydd samt rådgivning och information till skogsbrukare. Detta är positivt och ligger i linje med de föreslag som redovisas i utvärderingen av den nya skogsvårdslagen. Andra förslag i utredningen avser behov av resurser för tillämpad forskning och sådana vetenskapliga utredningar som hänger samman med sektorsansvaret, åtgärder mot markförsurning och samordning av skogsvägsbyggande. Vänsterpartiet föreslår därför att ytterligare 100 miljoner kronor årligen för åren 1999, 2000 och 2001, utöver regeringens förslag, avsätts till dessa åtgärder.
Inom utgiftsområdet föreslår vi ytterligare åtgärder som befrämjar ett gott företagsklimat, särskilt för de små företagen. Vi vill se mer av mentorskap, nätverksbyggande och forskarbyar. För att främja de små företagen vill vi särskilt se satsningar på småföretag, kooperativ, turism och teknisk forskning och utveckling. Här vill vi särskilt uppmärksamma småföretag i utsatta regioner, kvinnliga företagare och invandrares företag. Vi vill också öka uppmärksamheten på de växande företagen. Viktiga områden för svensk industri- och näringspolitik är den nationella och internationella rymdverksamheten. Rymdverksamheten ger svensk industri möjlighet att utveckla konkurrenskraftiga rymdprodukter och rymdtjänster. Det innebär också att svensk industri kan hålla sig i framkant av teknikutvecklingen. Deltagande i olika rymdprojekt kan vara en möjlig väg för försvarsindustrin att klara ny och civil inriktning av sin verksamhet. Vi återkommer till frågan i höstens näringslivsmotion. På konsumentområdet vill vi också se förstärkningar. I allt innebär det här en utökad ram för utgiftsområde 24 för 1999, 2000 och 2001 med 360 miljoner kronor per år.
För att stärka kommunernas ekonomi och möjligheter att trygga bra kvalitet i vård, skola och omsorger föreslår Vänsterpartiet en riktad arbetsgivaravgiftssänkning till kommuner och landsting motsvarande 5 miljarder kronor 1999. Samtidigt får kommuner och landsting ökade skatteintäkter på 2,5 miljarder kronor genom Vänsterpartiets förslag om en sänkning av pensionsavgiften med en procentenhet. Vi föreslår dock att de ökade skatteintäkterna för pensionsavgiftssänkningen skall neutraliseras genom en motsvarande minskning av de generella statsbidragen.
Vänsterpartiets förslag (se utgiftsområde 13) till omvandling av ca 13 000–14 000 resursarbeten, ALU-placeringar m.m. inom den kommunala sektorn till anställningar med lönenivåer enligt avtal finansieras genom att pengar överförs från arbetslöshetsförsäkringen till statsbidragen, totalt 2,5 miljarder kronor.
Förutsättningen för att dessa pengar skall komma kommunsektorn till godo är emellertid att enskilda kommuner och landsting omvandlar dessa åtgärder till avtalsenliga anställningar. Arbetena skall utföras till ordinarie löner vilket innebär att en mindre del av det ökade resursutrymme som skapas genom de sänkta arbetsgivaravgifterna utnyttjas för att finansiera de tillfälliga kommunjobben. Dessutom betalar kommunerna de sociala avgifterna.
Totalt innebär detta att Vänsterpartiet ger kommunsektorn permanent ökade resurser med 5 miljarder kronor genom sänkta arbetsgivaravgifter. På utgiftsområdet förändras dock inte anslaget gentemot regeringens förslag för 1999.
Eftersom vi använder en mindre del av sparöverskottet i den offentliga sektorn till att amortera på den offentliga skulden jämfört med regeringens förslag till ramar har vi räknat med 250 miljoner kronor i ökad räntekostnad för 1999, 1 500 miljoner kronor för 2000 och 2 500 miljoner kronor för 2001.
|
Tabell 2. Utgiftsramar för budgetåren 1999–2001 |
||||
|
Miljoner kronor, löpande priser |
||||
|
1. Statens utgifter fördelade på utgiftsområden |
Regeringen |
Förändring till regeringens förslag |
||
|
1999 |
1999 |
2000 |
2001 |
|
|
1. Rikets styrelse |
4 163 |
-222 |
-322 |
-547 |
|
2. Samhällsekonomi och finansförvaltning |
2 060 |
-50 |
-100 |
-150 |
|
3. Skatteförvaltning och uppbörd |
5 786 |
175 |
175 |
175 |
|
4. Rättsväsendet |
21 611 |
241 |
241 |
241 |
|
5. Utrikesförvaltning och internationell samverkan |
2 949 |
10 |
10 |
10 |
|
6. Totalförsvar |
44 267 |
-1 500 |
-2 500 |
-3 000 |
|
7. Internationellt bistånd |
12 002 |
1 000 |
3 700 |
5 500 |
|
8. Invandrare och flyktingar |
4 389 |
600 |
600 |
600 |
|
9. Hälsovård, sjukvård och social omsorg |
24 326 |
1 245 |
1 245 |
1 245 |
|
10. Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp |
43 749 |
705 |
705 |
705 |
|
11. Ekonomisk trygghet vid ålderdom |
62 708 |
1 100 |
1 400 |
1 550 |
|
12. Ekonomisk trygghet för familjer och barn |
34 780 |
1 200 |
1 200 |
1 200 |
|
13. Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet |
31 149 |
-1 500 |
0 |
0 |
|
14. Arbetsmarknad och arbetsliv |
48 524 |
5 800 |
5 800 |
5 800 |
|
15. Studiestöd |
21 863 |
112 |
112 |
112 |
|
16. Utbildning och universitetsforskning |
29 245 |
415 |
415 |
415 |
|
17. Kultur, medier, trossamfund och fritid |
7 499 |
250 |
250 |
250 |
|
18. Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande |
19 501 |
2 025 |
2 025 |
2 675 |
|
19. Regional utjämning och utveckling |
3 501 |
500 |
800 |
1 000 |
|
20. Allmän miljö- och naturvård |
1 286 |
690 |
690 |
700 |
|
21. Energi |
1 831 |
0 |
0 |
0 |
|
22. Kommunikationer |
26 044 |
-1 224 |
-1 724 |
-2 224 |
|
23. Jord- och skogsbruk,fiske med anslutande näringar |
13 083 |
250 |
300 |
300 |
|
24. Näringsliv |
2 870 |
360 |
360 |
360 |
|
25. Allmänna bidrag till kommunerna |
104 118 |
0 |
-2 500 |
-2 500 |
|
26. Statsskuldsräntor m.m. |
94 989 |
250 |
1 500 |
2 500 |
|
27. Avgiften till Europeiska gemenskapen |
21 650 |
0 |
0 |
0 |
|
Minskning av anslagsbehållningar |
3 000 |
0 |
0 |
0 |
|
Socialförsäkringar |
130 970 |
0 |
0 |
0 |
|
Budgeteringsmarginal |
6 074 |
-2 182 |
-882 |
-417 |
|
Utgiftstak för staten |
735 000 |
10 000 |
12 000 |
14 000 |
|
2. Skatter och avgifter |
0 |
-8 000 |
-16 000 |
|
3. Den offentliga sektorns finansiella sparande |
-10 000 |
-20 000 |
-30 000 |
|
4. Stärkt offentlig nettoförmögenhet |
1999 |
2000 |
2001 |
|
Enligt regeringen |
16 000 |
30 000 |
41 900 |
|
Enligt Vänsterpartiet |
6 000 |
10 000 |
11 900 |
Fotnot: Med Vänsterpartiets förslag och givet regeringens kalkyler skulle följande amortering kunna göras på statsskulden: 0 miljarder 1999, 20,3 miljarder 2000 och 33,2 miljarder kronor 2001.
Alternativt kan staten öka sina tillgångar med motsvarande belopp.
Vänsterpartiets uppfattning är att resursarbeten successivt skall avvecklas under året och ersättas med kollektivavtalsenliga arbetstillfällen och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi anser därmed inte att det skall beviljas nya resursarbeten under 1999. Vad som ovan anförts om resursarbeten under 1999 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vänsterpartiet menar att förordningen om generationsväxling ej bör ändras så att det blir möjligt att visstidsanställa eller provanställa anvisade personer i detta fall. Vad som ovan anförts om förordningen om generationsväxling bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Andelen av en årskurs som söker till det naturvetenskapliga programmet har hittills, trots satsningar på NOT-projekt etc., inte förändrats i någon större utsträckning. Om studieavbrottsfrekvensen och benägenheten att söka högskolestudier inom det naturvetenskapliga och tekniska området är någorlunda desamma även i fortsättningen tvingas man konstatera att rekryteringsbasen till högskolan är mycket bräcklig. Det som i någon mån hittills har räddat rekryteringssituationen är basåret och satsningen på NT-svux.
Vi yrkar avslag på den förslagna besparingen på 32,5 miljoner kronor då det gäller det särskilda vuxenstudiestödet vid vissa naturvetenskapliga och tekniska utbildningar. Om det har visat sig vara svårt att rekrytera studerande borde ansträngningar istället göras för att nå ut bättre med information till presumtiva sökande.
Tidigare kunde timersättning utgå för studerande i svenskundervisning för invandrare, (sfi). Vänsterpartiet motsatte sig riksdagsbeslutet som tog bort denna möjlighet. Vi anser fortfarande att det är angeläget att timersättning skall kunna utgå till invandrare som vill studera svenska även om de har fått arbete, och anslår för detta ändamål 40 miljoner kronor för 1998 och 80 miljoner kronor de följande åren.
Vänsterpartiet har inget att invända mot förslaget att ersättning till vissa föräldrar som deltar i teckenspråksutbildning skall vara skattepliktig inkomst m.m. och att kommunalskattelagen och andra lagar ändras som en konsekvens därmed. Men eftersom vi vill att timersättning skall kunna utgå för sfi så föreslår vi följande ändring på förslaget på lagtext i kommunalskattelagen (1928:370): ”Korttidsstudiestöd, ... timersättning vid vuxenutbildning för utvecklingsstörda (särvux), timersättning vid svenskundervisning för invandrare (sfi) samt ersättning till deltagare i teckenspråksutbildning för vissa föräldrar (TUFF) räknas som skattepliktig intäkt av tjänst”.
Utbyggnad av högskolan och satsningen på kunskapslyftet har ökat CSN:s arbetsbelastning, vilket resulterat i långa handläggningstider och sänkt servicenivå. Som exempel på detta kan nämnas att CSN under 1997 fick drygt 1,4 miljoner telefonsamtal. Av dessa kunde bara hälften besvaras. För de studerande har svårigheterna i kontakten med CSN inneburit frustration, osäkerhet och otrygghet, vilket för många lett till att man inte kunnat koncentrera sig på studierna på ett sätt som varit önskvärt.
En utredning bedömde CSN:s behov av resurstillskott till 120 miljoner kronor för 1998 för att kunna anställa fler handläggare och öka tillgängligheten. Regeringen har inte hörsammat detta utan föreslår att CSN endast får 60 miljoner kronor mer 1998. Vi är medvetna om att det i ett pressmeddelande senare ställts ut löften från regeringens sida om ytterligare 50 miljoner kronor för innevarande år. I budgeten finns dock inte några sådana uppgifter. Vänsterpartiet väljer att endast ta ställning till förslag som är presenterade i propositionen. Vi hemställer därför att anslaget C 3 Centrala studiestödsnämnden ökas med 50 miljoner kronor 1998.
Vänsterpartiet välkomnar det uppdrag som Statens kulturråd fått om det regionala utfallet av myndighetens verksamhet och vi instämmer i att uppdraget är av en sådan art att det kräver extra resurser. Vi har inget att invända mot att ”Arena Norden” ges särskilt stöd för informationsinsatser. Vi anser det dock vara olyckligt att anslaget D 2 Konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön minskas med tillsammans en miljon kronor och föreslår i stället att anslaget ökas med motsvarande summa.
Vänsterpartiet står bakom förslaget att inrätta ett Världskulturmuseum i Göteborg. Avsikten att samordna och skapa något nytt är god. Det nya museet bör dock inte skapas till priset av ett försämrat verksamhetsinnehåll på museiområdet. Genom en samordning inom den nya myndigheten borde det även finnas möjlighet att förstärka de publika verksamheterna vid Folkens museum, Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet i Stockholm.
Av denna anledning är det synnerligen viktigt att avtalet med Fastighetsverket om hyressättning, drift och underhåll för nybyggnaden i Göteborg utformas på ett sådant sätt att medel för en god verksamhet kan garanteras av de publika verksamheterna både vid museet i Göteborg och museerna i Stockholm, vilket bör ges regeringen till känna.
Folkbildningen har tvingats till mycket stora besparingar de senaste fem åren. Vänsterpartiet föreslår en utökning av anslaget för 1998 med 50 miljoner kronor. Vi föreslår också en omfördelning av medel i kunskapslyftet till folkhögskolorna för fler utbildningsplatser för arbetslösa.
Regeringen föreslår att anslaget A 11 Bonusränta för ungdomsbosparande ökas med 1,4 miljoner kronor. Finansieringen sker genom att utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning minskas med motsvarande belopp. Ett nytt ramanslag A 12 Investeringsbidrag för anordnande av bostäder för studenter m.fl. uppgående till 75 miljoner kronor anvisas för 1998.
Fler och fler ungdomar förväntas avsluta sina bosparkonton under 1998. Anledningen är troligtvis möjligheter till bättre avkastning i andra sparformer. Eftersom det nuvarande systemet för ungdomsbosparande inte är knutet till att skaffa en bostad, så har vi inget att erinra mot detta. Däremot så är vi inte motståndare till ett bosparsystem i sig.
När det gäller investeringsbidraget för anordnande av bostäder till studenter m.fl., så har vi ingen erinran mot bidraget i sig, men vi vänder oss mot att bidragskretsen utvidgas till att gälla något som regeringen kallar ungdomsbostäder. Vänsterpartiet är emot särskilda bostäder för ungdomar och det är dessutom ett begrepp som inte på något sätt är etablerat i t.ex. Boverkets bidragssystem eller som begrepp överhuvudtaget. Vad som ovan anförts om att vidga bidragskretsen angående investeringsbidrag för anordnande av bostäder för studenter m.fl. bör ges regeringen till känna.
Vänsterpartiet avslår förslaget att ge regeringen bemyndigande att för 1998 fatta beslut om ytterligare 500 miljoner kronor för perioden 1999 till 2001. Regeringen aviserar införandet av ett fullständigt bemyndigandesystem för 1999. Detta förslag bör avvaktas så att konsekvenserna för riksdagens och länens inflytande liksom för den regionala fördelningen av medel får klargöras.
Innehållet i Göteborgsöverenskommelsen skiljer sig väsentligt från de trafikprojekt i Stockholmsregionen vi tidigare sagt nej till av såväl finansiella som politiska skäl. Infrastruktursatsningarna i Göteborg handlar till stor del om miljö, kollektivtrafik och järnvägssatsningar, vilket gör denna till en mycket bra överenskommelse i sak. Vänsterpartiet har varit drivande i att få den prägeln på trafiksatsningarna. Vidare finns i Göteborgsregionen en större uppslutning bakom projekten bland allmänheten eftersom kollektivtrafiken under en lång tid varit eftersatt. Vi är dock besvikna över att man inte finansierar överenskommelsen genom miljöstyrande vägavgifter, vilket vi förordat såväl i regionen som i riksdagen. Den tanken diskuteras dock fortfarande, och vi förväntar oss att man återkommer med lösningar på detta. Vi menar att den fortsatta diskussionen och beredningen leder till att någon form av miljöstyrande vägavgifter införs i alla större städer i Sverige. Vi kan ha förståelse för att det är svårare att kräva av Göteborgsregionen att den ensam skall ta det steget att avkräva bilister den verkliga kostnaden av storstadstrafiken när Stockholmsregionen fått klartecken för statlig finansiering av liknande projekt med betydligt tydligare profil på vägbyggen.
Det är både av miljö- och rättviseskäl som Vänsterpartiet anser att biltrafiken skall bära sina egna kostnader. De tekniska lösningarna för vägavgifter/tullar finns redan och behovet är mycket stort vad gäller såväl förbättrad stadsmiljö, minskade kostnader för ohälsa orsakad av luftföroreningar och smidigare innerstadstrafik som behovet av att styra över resandet till kollektiva färdmedel. Det är den effektivaste lösningen för att minska biltrafiken och dess skadeverkningar på miljö, hälsa och byggnader. Att inte använda sig av vägavgifter/tullar innebär framför allt att kostnaderna för storstadspaketen finansieras av övriga regioner. Dessutom innebär ett statligt åtagande i budgeten att övriga regioners möjligheter till infrastruktursatsningar minskas.
Regeringen bör verka för att det införs miljöstyrande avgifter i trafiken i våra större städer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen föreslår en omfördelning av medel från anslaget D 1 Främjande av rennäring till vardera anslaget E 3 Djurhälsovård och djurskyddsåtgärder 3 700 000 kronor och E 5 Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar med 2 000 000 kronor. Vänsterpartiet tillstyrker förslaget men säger nej till att finansieringen sker genom att resurser tas från anslaget D 1. Den reservation som finns under detta anslag är avsett för tillskapande av en katastroffond för rennäringen. I senare års budgetpropositioner har regeringen betonat vikten av att det tillskapas medel för hantering av katastrofsituationer, t.ex. beteskriser. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen föreslår att 5,7 miljoner kronor överförs till andra anslag. Detta bör ges regeringen till känna. Det tål också att påpekas att Vänsterpartiet i sitt budgetförslag för 1998 hade ett höjt anslag för bekämpande av smittsamma djursjukdomar jämfört med regeringens förslag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen med avslag på regeringens förslag godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen (avsnitt 4–10 och 12),
att riksdagen med avslag på regeringens förslag godkänner den beräkning av de offentliga utgifterna för åren 1999–2001 som anförts i motionen (avsnitt 13),
att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar att fastställa utgiftstaket för staten inklusive socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten för år 1999 till 745 miljarder kronor, för år 2000 till 756 miljarder kronor och för år 2001 till 784 miljarder kronor (avsnitt 13),
att riksdagen med avslag på regeringens förslag godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden åren 1999–2001 som riktlinjer för regeringens budgetarbete (avsnitt 14, tabell 2),
att riksdagen avslår förslaget att ge regeringen bemyndigande att för 1998 fatta beslut om ytterligare 500 miljoner kronor för perioden 1999–2001 (avsnitt 15 utgiftsområde 19),
att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt (avsnitt 11),
att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1996:1061) om minskning i särskilda fall av det generella statsbidraget till kommuner och landsting åren 1997 och 1998 (avsnitt 9),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av de ekologiska fonderna (avsnitt 4.3),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skatteväxling (avsnitt 4.3),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målet om ökad sysselsättning och målet om 2 % överskott (avsnitt 5.1),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sänkt reporänta (avsnitt 5.2),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skatteuttaget och skattesänkningar för låginkomsttagare (avsnitt 6),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om differentierad bensinskatt (avsnitt 6),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en avfallsskatt (avsnitt 6),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om framtidsfonderna (avsnitt 7.2),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en reformering av arbetsmarknadspolitiken (avsnitt 7.4),
att riksdagen hos regeringen begär förslag till vad i motionen anförts om ett principbeslut (avsnitt 8.2), beträffande arbetstidens längd,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en arbetstidsreform (avsnitt 8.5),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en begränsning av övertidsuttaget (avsnitt 8.6),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om balanskravet (avsnitt 9.4),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade ramar för att höja nivåerna i a-kassa, samt sjuk- och föräldraförsäkring,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medel för en storstadssatsning mot segregering (avsnitt 10.4),
att riksdagen beslutar att behålla värnskatten enligt nuvarande modell enligt vad i motionen anförts (avsnitt 11.1),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare ett skatteskikt på 5 % över 360 000 kr (avsnitt 11.1),
att riksdagen beslutar om en temporär lättnadsregel i enlighet med vad i motionen anförts (avsnitt 11.3),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att forma en ekonomisk politik som varaktigt håller Sverige utanför EMU (avsnitt 12),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en folkomröstning om EMU (avsnitt 12),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en rättvis fördelning av informationspengar (avsnitt 12.1),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om revision och kontroll av EU-medel (avsnitt 12.2),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om resursarbeten under 1999,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förordningen om generationsväxling,
att riksdagen avslår regeringens förslag till besparing då det gäller det särskilda vuxenstudiestödet vid vissa naturvetenskapliga och tekniska utbildningar (avsnitt 15 utgiftsområde 15),
att riksdagen – på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1998 – hos regeringen begär förslag om höjt anslag med 40 000 000 kr för 1998 till timersättning för studerande i svenskundervisning för invandrare (avsnitt 15 utgiftsområde 15),
att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunalskattelagen (1928:370) att timersättning vid svenskundervisning för invandrare (sfi) räknas som skattepliktig intäkt av tjänst,
att riksdagen beslutar att anslå 50 000 000 kr till anslaget Centrala studiestödsnämnden för 1998 (avsnitt 15 utgiftsområde 16),
att riksdagen avslår regeringens förslag till minskning av anslaget Konstnärlig gestaltning och i stället – på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1998 – hos regeringen begär förslag om höjt anslag med – 1 000 000 kr för 1998 (avsnitt 15 utgiftsområde 17),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avtalet med Fastighetsverket (avsnitt 15 utgiftsområde 17),
att riksdagen – på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1998 – hos regeringen begär förslag om höjt anslag med 50 000 000 kr till folkbildningen för 1998 (avsnitt 15 utgiftsområde 17),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omfördelning av medel i kunskapslyftet till folkhögskolorna (avsnitt 15 utgiftsområde 17),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den regionala fördelningen av medel (avsnitt 15 utgiftsområde 19),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om investeringsbidrag för anordnande av bostäder för studenter m.fl.,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöstyrande avgifter i trafiken i större städer (avsnitt 15 utgiftsområde 22),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansieringen av anslagen Djurhälsovård och djurskyddsåtgärder och Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (avsnitt 15 utgiftsområde 23).
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Johan Lönnroth (v) |
Elanders Gotab, Stockholm 1998