Regeringen föreslår i propositionen att Sverige inte går med i EMU från start den 1 januari 1999. Vänsterpartiet välkomnar naturligtvis detta förslag. Men samtidigt finns det anledning att begrunda regeringens egentliga avsikter. Motivet till att regeringen säger nej till EMU är att det svenska folket till övervägande del är kritiska till ett deltagande i valutaunionen. Den socialdemokratiska regeringen framför ingen kritik mot EMU-projektet i sak. Regeringen framför inte heller någon kritik mot de senaste årens anpassning av den ekonomiska politiken i åtstramande och inflationsbekämpande riktning. Konvergenskraven framställs som helt okontroversiella. Regeringen menar i korthet att Sverige skall uppfylla konvergenskraven fullt ut trots att vi kommer att stå utanför EMU från starten. Detta ger också möjligheter till ett snabbt EMU-inträde – eller ”maximal handlingsfrihet” – om folkopinionen plötsligt skulle vända i mer positiv riktning.
Regeringens förslag ligger i linje med den tidigare EMU-utredningen som också föreslog att Sverige skulle avvakta med ett deltagande i EMU. I utredningen framhölls att Sverige inte uppvisar den löneflexibilitet och arbetskraftsrörlighet som krävs om negativa ekonomiska chocker skall kunna pareras utan att leda till massarbetslöshet. Vi menar, i likhet med LO i dess remissvar, att EMU-utredningens analys vilar på felaktig grund. Försämrad arbetsrättslig lagstiftning och ökad lönespridning är inga garantier för flexibilitet. Däremot vet vi säkert att denna typ av förändringar leder till social utslagning. Precis som också Jämställdhetsombudsmannen framhåller i sitt remissvar till EMU-utredningen drabbas kvinnor genomgående negativt av en större lönespridning. Hela EMU-projektet lider av ett stort legitimitetsproblem. Projektet förutsätter större sociala klyftor och könsorättvisor. Den ekonomiska politik som följer i EMU:s spår drabbar kvinnor hårdare än män. Krav på sänkta offentliga utgifter går framför allt ut över kvinnor som arbetar med vård och omsorg.
Vänsterpartiet ställer sig starkt avvisande till såväl regeringens syn på valutaunionen som regeringens försvar av de senaste årens konvergenspolitik. Det är orimligt att binda upp den ekonomiska politiken vid rigida normer. Den ekonomiska politiken måste i stället vara tillräckligt flexibel för att kunna anpassas till kraven på hög sysselsättning och ekonomisk tillväxt. EMU-politiken har fokuserat på prisstabilitet trots att resursutnyttjandet i flertalet EU-länder varit lågt under ett flertal år. Sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiken har fått en helt underordnad betydelse. Detta har i sin tur bidragit till att arbetslösheten bitit sig fast på höga nivåer. 20 miljoner människor går arbetslösa inom EU, samhällsklyftorna har ökat och fackföreningar och andra progressiva organisationer har försvagats. Nedskärningarna i de offentliga trygghetssystemen har inneburit att stora grupper helt utestängts från samhällets gemenskap. En följd av den ökade segregationen är också att radikala antidemokratiska grupper fått ett förnyat fotfäste. Främlingsfientlighet och rasism göds av sociala orättvisor.
Vänsterpartiet har länge krävt en folkomröstning om EMU-medlemskapet. Som bland andra statsministern framhållit är frågan om medlemskap i EMU av en ännu större räckvidd än medlemskapet i EU. Vi anser att det är självklart att svenska folket skall få ta ställning i frågan – efter en omfattande debatt. Vi förordar en rådgivande folkomröstning där partierna förbinder sig att följa utslaget. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Vi noterar att kravet på att folket i någon form skall få avgöra EMU-medlemskapet nu tycks vinna ökat stöd. Socialdemokraterna förordar ställningstagande i form av riksdagsval i första han, men de utesluter inte en folkomröstning. Moderaterna har nu också – såvitt vi kunnat tolka de uttalanden som gjordes av Carl Bildt i partiledardebatten den 8 oktober – anslutit sig till kravet på en folkomröstning. Han förordade då en omröstning i anslutning till valet till EU-parlamentet 1999. Vänsterpartiet har tidigare uttalat att vi vill ha en folkomröstning så tidigt som möjligt, den kan för vår del gärna äga rum vid den av Moderaterna föreslagna tidpunkten.
Självklart skall det bara finnas två alternativ vid folkomröstningen: ja eller nej till EMU.
Regeringen skriver i propositionen att Sverige inte får återgå ”till ett mönster av hög inflation, svaga statsfinanser och en trendmässig försvagning av valutan” (s. 62). Vi menar att regeringen gör sig skyldig till en grovt tendentiös beskrivning av de senaste decenniernas ekonomiska historia. Syftet är att måla så pass mörkt att det ekonomisk-politiska regimskifte som regeringen indirekt förordar plötsligt framstår i positiv dager.
Fram till 1970-talets mitt förenade Sverige full sysselsättning och hög ekonomisk tillväxt med låga prisökningar. Egentligen var det först en bit in på 1980-talet som Sverige började avvika från Europamönstret med årliga prisökningar som låg över genomsnittet. Detsamma gäller de offentliga underskotten. Historiskt sett har Sverige haft – och har fortfarande – en mycket låg offentlig nettoskuld. Det är dessutom fel att tala om de stora budgetunderskotten under 1990-talets inledning i termer av ”dålig” och ”ansvarslös” politik. Utan statlig skulduppbyggnad hade krisen förvärrats, tillväxttalen hade fallit ytterligare och arbetslösheten hade sannolikt blivit än mer omfattande. Regeringen ger en förenklad bild av den samhällsekonomiska innebörden av offentliga underskott.
Vi delar den kritik av målet om permanenta offentliga överskott som framkom på Socialdemokraternas kongress nyligen. Offentliga överskott i en ekonomi som präglas av massarbetslöshet och obefintlig inflation avspeglar ett överdrivet sparande. Detta sparande sker på bekostnad av produktion och konsumtion i den privata sektorn och riskerar att permanenta ett svagt resursutnyttjande i ekonomin.
Regeringen antyder dessutom att den låga tillväxten och den höga inflationen under 1970- och 1980-talen helt kan tillskrivas en alltför expansionistisk ekonomisk politik. Även detta är en grov förenkling. Det är visserligen riktigt att den ”tredje vägen” som Socialdemokraterna lanserade under tidigt 1980-tal i praktiken innebar kraftiga devalveringar och reallönesänkningar. De avregleringar som genomfördes av kreditsystem och kapitalmarknader bidrog tillsammans med en vinstexpansion till en våldsam tillväxt av finansiell och spekulativ verksamhet på bekostnad av förnyelse och nyföretagande. Den socialdemokratiska ekonomiska politiken sänkte omvandlingstrycket i ekonomin och bidrog därigenom till en lägre ekonomisk tillväxt.
Men det är orimligt att skylla alla problem på politiken. Den låga tillväxten och höga inflationen berodde i lika stor utsträckning på brister på företagssidan, på en för svag produktivitetsutveckling och på kompetensbrister på arbetsmarknaden.
Vänsterpartiet ifrågasätter mot denna bakgrund regeringens beskrivningar av de senaste decenniernas ekonomiska utveckling. En förvrängd bild av den ekonomiska historien får motivera en felaktig inriktning på den ekonomiska politiken. Vad som ovan anförts bör riksdagen ge regeringen till känna.
I november återkommer regeringen till riksdagen med förslag om att öka Riksbankens oberoende och att lagstadga prisstabilitetsmålet. En viktig men hittills obesvarad fråga handlar om hur Riksbankens oberoende kommer att påverka statens kostnader för att återfinansiera statsskulden. Regeringen blundar även i detta avseende för konsekvenserna av en successiv EMU-anpassning.
I en nyligen publicerad bilaga till EMU-utredningen jämför Ronald I McKinnon EU:s medlemsländer med delstaterna i USA (Bilaga 10 ”Alternativa växelkursarrangemang, EMU och Sverige: restriktionerna på finanspolitiken”). USA:s delstater har en relativt stor ekonomisk-politisk handlingsfrihet. Däremot har de naturligtvis inget inflytande över den federala centralbanken. Delstaternas bruttoskulder är mycket låga – 10 till 20 procent av BNP. Arbetskraftens och kapitalets rörlighet över delstatsgränserna gör att skattehöjningsinstrumentet nästan är helt uteslutet vid budgetsvårigheter. Dyr upplåning i kombination med hård skattekonkurrens tvingar alltså fram en stram ekonomisk politik, dvs. en ensidig inriktning på utgiftsnedskärningar.
Enligt McKinnon talar omfattningen på EU-ländernas skulder för att problemen kan bli mycket stora vid övergången till en gemensam valuta. Spekulationsattacker och räntehöjningar kan tvinga fram en snabb skuldamortering som ger negativa effekter på sysselsättning och tillväxt. Höga räntenivåer gör också att det krävs större budgetöverskott för att hålla statsskulden oförändrad som andel av BNP – dvs. höga räntenivåer som förstärker tendensen mot en alltmer stram och tillväxthämmande finanspolitik.
Det finns åtskilliga anledningar till att Sverige inte bör fullfölja EMU-anpassningen. Men ett av de mest avgörande argumenten mot anpassningspolitiken handlar om att EMU omöjliggör en tillväxt- och sysselsättningsinriktad ekonomisk politik. Vad som ovan anförts bör riksdagen ge regeringen till känna.
Tyvärr står EMU i vägen för ett effektivt mellanstatligt samarbete för att bekämpa arbetslösheten i Europa. Vänsterpartiet menar att den fulla sysselsättningen måste vara det överordnade målet för den ekonomiska politiken. Inte bara Sverige utan samtliga EU-länder måste skapa ett större finanspolitiskt utrymme för åtgärder som ökar sysselsättningen. Vänsterpartiet förordar ett utvecklat mellanstatligt ekonomisk-politiskt samarbete, men avvisar däremot Maastrichtsavtalets inriktning på ett federalistiskt EU. EMU-politikens åtstramning måste vändas i expansion, något som också förordats av en rad svenska ekonomer (se t.ex. Donald Storries bidrag i boken ”28 recept mot arbetslösheten”, SNS förlag 1997).
EU har gjort en del uttalanden för att markera sysselsättningsfrågornas prioritet. I vitboken från december 1993 talades det om att 15 miljoner nya arbetstillfällen skulle skapas i Europa. På Essenkonferensen diskuterades strategier för att åstadkomma en mer arbetskraftsintensiv ekonomisk utveckling. Dessutom har – på socialdemokratiskt initiativ – ett sysselsättningsavsnitt lyfts in i fördragstexten. Men trots alla diskussioner, alla resolutionstexter och politiska åtaganden sker i praktiken mycket litet för att få ner arbetslösheten. Detta beror i sin tur på att ett mer omfattande samarbete för att motverka arbetslösheten är oförenligt med EMU-processen. Inriktningen på att skapa förutsättningar för en gemensam valuta är överordnad tillväxt- och sysselsättningsmålen.
Vi menar att Sverige borde ta initiativ till ett utvecklat mellanstatligt samarbete för att bekämpa arbetslösheten. En samordnad finanspolitisk expansion motsvarande en procent av BNP skulle ge betydande tillväxt- och sysselsättningseffekter.
Fördelen med ett mellanstatligt samarbete är att vi undviker de stora läckage som annars drabbar mindre och utrikeshandelsberoende länder som strävar efter att motverka arbetslösheten med en mer expansiv finanspolitik. Utrikeshandeln motsvarar mindre än 10 procent av BNP inom EU:s 15 medlemsländer. Följaktligen skulle en finanspolitisk expansion kunna uppnå mycket hög effektivitetsgrad. Den sammanlagda bruttonationalprodukten i EU:s femton medlemsländer uppgår till ca 65 000 miljarder svenska kronor. Sveriges andel av EU:s BNP är ca 3 procent.
Tillväxttalen har varit låga i flertalet länder under senare år och legat långt under 1950- och 1960-talens höga nivåer. Både investeringar och konsumtion har minskat. Ett grundläggande problem ur tillväxtsynpunkt är att en trendmässigt mindre andel av BNP anslås till investeringar. Andelen har minskat med tre procentenheter sedan 1960-talet. Minskade investeringar går på sikt ut över sysselsättning och välfärd. Under åren 1992 till 1996 var den genomsnittliga årliga tillväxten i EU-länderna 1,4 procent, vilket är helt otillräckligt om sysselsättningen skall kunna hävdas.
Vilka resultat skulle kunna uppnås om EU-länderna genomförde en samordnad finanspolitisk expansion för att motverka arbetslösheten? Det går att grovt säga något om utfallet med hjälp av den s.k. Heimdal-modellen som utvecklats vid Arbejderbevaegelsens Ervhervsråd i Köpenhamn och som redovisas i LO:s rapport Att tänka EUropeiskt – allianser för sysselsättning.
Beräkningarna utgår från en finanspolitisk expansion motsvarande en procent av BNP i EU:s tio största medlemsländer och visar ett mycket positivt utfall. Den ackumulerade effekten på BNP skulle vara 5,8 procent efter tre år, vilket motsvarar en genomsnittlig årlig tillväxtökning med ca 1,8 procent. Sysselsättningen skulle öka med 3,5 procent eller knappt 150 000 personer. Prisnivån skulle stiga med knappt 1 procent per år. Den negativa effekten på budgetsaldot skulle enbart bli 0,7 procent av BNP. Bytesbalansen skulle också försvagas med 1,1 procent. Alla dessa beräkningar är gjorda under antagande om fortsatt rörlig växelkurs och ett ökande arbetskraftsutbud.
Som ett resultat av denna relativt begränsade finanspolitiska expansion skulle närmare 5 miljoner arbetstillfällen kunna skapas under en treårsperiod. Genom att resursutnyttjandet förbättras ökar det ekonomiska utrymmet för insatser mot fattigdom och social utslagning. Politiken skulle kunna leda till en ny och positiv anda i ekonomin med fördelaktiga återverkningar på såväl investeringar som konsumtion.
Vi menar att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att snarast möjligt utarbeta förslag till hur ett mellanstatligt finanspolitiskt samarbete för att öka sysselsättningen och motverka arbetslösheten skulle kunna genomföras. Med den politiska tyngdpunktsförskjutningen vänsterut, såsom skett i flera EU-länder på senare tid, finns det goda utsikter att ett sådant förslag kommer att bemötas positivt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen med avslag på regeringens förslag förordar riktlinjer för ett Europa i arbete i enligt med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en folkomröstning om EMU-medlemskapet skall hållas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att denna folkomröstning skall hållas i anslutning till EU-valet 1999, i enlighet med vad i motionen anförs,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtstramningspolitikens motiv,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riskerna med en valutaunion med avseende på återfinansieringen av statsskulden.
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |
|
Bengt Hurtig (v) |
Johan Lönnroth (v) |