1 Inledning 3
2 Folkpartiets prioriteringar 4
2.1 Ett nytt mål för sysselsättningspolitiken 4
2.2 Jobben – det måste löna sig att anställa och växa 5
2.3 Nästa steg: lägre skatt för låg- och medelinkomsttagare 5
2.4 Regeringen ”mörkar” sannolikt 20 miljarder kronor i framtida utgifter 6
2.5 Ökad kärnkraftssäkerhet i Ryssland och Ukraina 7
2.6 Brott skall inte löna sig 8
2.7 Fem åtgärder för lägre boendekostnader 8
2.8 Fler jobb genom färre och enklare regler 8
2.9 Lika chanser för män och kvinnor 9
2.10 Nu startar euron: Sverige förlorar ekonomiskt och politiskt 9
2.11 Det lönar sig att sälja statliga bolag: för skattebetalarna, konkurrenterna och demokratin 10
2.12 Bättre vård 10
3 Den sanna bilden 12
3.1 Konjunkturförbättring på det sluttande planet 13
3.2 Sysselsättningen – det stora misslyckandet 16
3.3 Sanningen om budgetsaneringen 18
4 Jobb genom företagande – en liberal strategi 19
4.1 Företagsklimatet 19
4.2 Sänkt skatt på jobben 22
4.3 Vita hushållsjobb 25
4.4 Bättre lönebildning 27
4.5 Mindre krångel 29
5 En mänskligare vård 30
5.1 Vårdens resurser måste öka 31
5.2 En heltäckande och effektiv vårdgaranti måste införas 31
5.3 Alla vårdgivare måste få verka på samma villkor som de offentliga 32
6 Ny kurs för skolan 33
6.1 Ett livslångt lärande 34
6.2 Högre utbildning och forskning 34
7 Det måste löna sig att vara hederlig 35
7.1 Svarta miljarder 35
7.2 Det måste löna sig att ta ett jobb 37
8 Vissa frågor om kommunernas situation 38
9 Det ekonomiska läget 40
9.1 Vår omvärld 40
9.2 Utvecklingen i Sverige 43
10 Sverige i Europa 46
10.1 Framtidens frågor 46
10.2 Euron 46
11 Folkpartiets budgetalternativ 49
11.1 Intäkter 49
11.2 Utgifter 51
12 Folkpartiets förslag till tilläggsbudget för budgetåret 1998 59
13 Hemställan 62
Mänskligare Sverige
Sverige behöver en ny kurs och en ny regering. I ett kvarts sekel har det politiska tänkandet dominerats av staten, systemet och strukturen snarare än av människan. Liberalismen har vunnit stora segrar ute i världen men här hemma har andra krafter haft det största inflytandet. Sverige har mer än alla andra länder präglats av socialdemokratiskt tänkande.
Ett resultat är ekonomisk stagnation. Under ett kvartssekel har vår nation fallit från välståndsligans topp till dess artonde plats. I dag har färre ett riktigt jobb än när regeringen tillträdde. 1997 var nivån på sysselsättningen lägre än på 23 år! Ett annat resultat är minskat utrymme för individen. Den som vill bryta nya vägar, arbeta hårt, utbilda sig eller starta företag möts ofta med skepsis och misstänksamhet.
Sverige har fortfarande världens högsta skatter, men inte världens bästa vård och skola. I vården har stordrift och monopol ofta fått ersätta närhet och mångfald. I skolan har flummigt politiserande tillåtits skymma huvuduppgiften: att ge våra barn en god grund av kunskaper att bygga på.
I krisens spår har Sverige blivit hårdare. Vi ser allt oftare tecken på en omänsklig behandling av människor. Vårdköer som växer, gamla människor som far illa i vården, flyktingar som utvisas under brutala former.
Vi liberaler menar att det är dags att höja ambitionsnivån för Sverige – när det gäller ekonomisk tillväxt, nya jobb, skolan och ansvaret för dem som har det svårt.
Vi vill arbeta för ett Sverige som sjuder av företagsamhet, där det lönar sig för individen att satsa på hederligt arbete, företagande och utbildning. Vi vill se ett Sverige där kunskaper värderas högre, och där skolan ger barn och ungdomar en bra start i livet. Vi vill se ett Sverige som tar tillvara internationaliseringens fördelar och är öppet för impulser utifrån. Vi vill se ett Sverige där män och kvinnor har samma möjligheter att förverkliga sina drömmar – och där ett jämställdhetsperspektiv genomsyrar politikens alla områden. Vi vill se ett Sverige där omsorgen om de utsatta – både här hemma och i de fattigaste delarna av världen – blir tydligare. Vi vill se ett mänskligare Sverige.
Våra prioriteringar är därför annorlunda än regeringens.
Folkpartiet satsar inte pengar på att förmå människor att lämna arbetsmarknaden för att hyfsa arbetslöshetsstatistiken. Vi sänker skatterna på jobben rejält – på arbete och på investeringar. Vi ”släpper loss” tjänstesektorn och gör det lättare att starta och driva företag så att fler kan få riktiga jobb.
Målet är 300.000 nya jobb under nästa mandatperiod.
Folkpartiet accepterar inte att tiotals miljarder sänks i de kommunala förlustbolagens svarta hål. Vi vill förvissa oss om att det som satsas extra på vården och skolan verkligen hamnar rätt. Folkpartiet kräver att de extra statsbidragen till kommuner och landsting öronmärks och att kommunala och statliga bolag försäljs.
Folkpartiet satsar inte mångmiljardbelopp på den nu aktuella snabbstängningen av Barsebäck. Vi satsar istället resurser på ökad kärnsäkerhet där hotet mot svenskarna och våra grannar är som störst – i Ryssland och Ukraina.
Vi säger nej till dolda byggsubventioner genom det planekonomiska projekt som går under de varierande benämningarna ”Kretsloppsmiljarden” och ”Lokala investeringsprogram”. Vi satsar istället på riktig miljövård, bland annat genom inköp av skyddsvärda naturmarker.
Folkpartiet kan inte acceptera att solidariteten med världens nödlidande sätts på undantag i tider av ekonomisk motgång. Vi vill återställa enprocentsmålet i biståndspolitiken.
Enligt vår uppfattning måste polisväsendet dels inriktas mera på vardagsbrottslighet. Vi vill också skärpa kampen mot MC-kriminaliteten. Detta kräver både nytt arbetssätt och ökade resurser till polisen.
Jobb, vård och skola. Det är Folkpartiet liberalernas tre viktigaste frågor i 1998 års val.
Regeringen har misslyckats med jobben. Färre har ett riktigt jobb idag än när den nuvarande regeringen tillträdde. I dag har en lägre andel av den arbetsföra befolkningen jobb än någon gång sedan 1950-talet. Den samlade arbetslösheten är omkring elva procent. Antalet företagare minskar. Sverige går kräftgång i den internationella välfärdsrankningen, och passerades förra året av bl a Finland.
Vi brukar säga att det måste löna sig att arbeta. Men det måste också löna sig för den enskilde att ta ett jobb. För företagen måste det löna sig mera att anställa och expandera. För kommuner, arbetsförmedlingar och a-kassor måste det löna sig att arbetslösa får jobb.
Regeringens mål är att halvera den öppna arbetslösheten till sekelskiftet. Det är – som vi anfört ända sedan det antogs – ett dåligt formulerat mål. Vi ser nu hur det uppfylls genom att människor på olika sätt förs bort ur statistiken. Antalet människor i jobb har visserligen ökat något sedan en bottennotering förra året, men ökningen är svag. Med nuvarande takt skulle det ta minst tio år innan Sverige når något som liknar full sysselsättning. Vi vill höja ambitionsnivån rejält.
Vi vill, istället för regeringens mål för den öppna arbetslösheten, formulera ett mål som tar sikte på antalet arbeten. Med andra ord är det den samlade arbetslösheten, inte bara den öppna, som ska nedbringas. Vi föreslår att målet för en bred politisk och samhällelig ansats under nästa mandatperiod sätts till 300.000 nya jobb. Siffran kan sägas vara ambitiös. Den förutsätter en ännu något högre tillväxt än regeringens optimistiska prognoser. Den kommer ändå inte att föra Sverige till ett läge som kan kallas full sysselsättning och är lägre än det mål för år 2002 vi satte upp 1996. Delvis kan det förklaras med att två år gått förlorade och utgångsläget är sämre nu än då. Ändå torde det krävas mycket omfattande åtgärder för att målet ska nås: Dels politiska beslut i fråga om skatter, arbetsmarknadens funktionssätt och företagsklimat i övrigt, dels en medverkan för övriga delar av samhället, t ex fackliga organisationer. Men vi tror att det finns en växande insikt om att en bra för framtid för Sverige förutsätter att antalet riktiga jobb expanderar. Därför tror vi att detta mål kan nås.
En lägre kostnad för att anställa medför att fler anställs. Vi föreslår sänkt skatt på arbete. Huvudförslaget är en sänkning av arbetsgivaravgiften med sex procentenheter för företag i tjänstesektorn. Kostnadsberäkningen har reviderats jämfört med vår senaste motion efter konsultation av riksdagens nyinrättade budgetkontor. Vi har nu i kalkylen tagit in att det är omöjligt att undvika en viss löneövervältring, d v s att en viss del av sänkningen kommer att resultera i högre löner genom bl a löneglidning. Det försämrar utfallet i form av nya jobb, men förbättrar den statsfinansiella kalkylen genom att skatteinkomsterna ökar. Eftersom vi antar att löneövervältringen successivt blir allt mindre, genom att arbetsmarknaden kommer att fungera allt bättre, har vi kalkylerat med en stigande kostnad för denna åtgärd, nämligen 12 miljarder kronor 1999, 14 miljarder kronor 2000 och 16 miljarder kronor år 2001.
Förutom denna åtgärd vill vi sänka skatten på hushållstjänster till en kostnad om 1 miljard kronor 1999, och 1,6 miljarder kronor per år därefter.
Tillsammans räknar vi med att enbart dessa skattesänkningar skapar förutsättningar för minst 100 000 nya jobb i den privata tjänstesektorn. Detta är försiktigt räknat. Men en högre tillväxt och strukturreformer på arbetsmarknaden tillkommer fler jobb.
Skattekvoten 1997 var över 54 %. Sverige har världens högsta skatter. Många hushåll har mycket svårt att få ekonomin att gå ihop på grund av de höga skatterna.
Om svensk ekonomi kommer in i en sådan tillväxtbana att ett stabilt överskott i statsfinanserna etablerats är det vår uppfattning att statsskulden ska amorteras ner i enlighet med den statsskuldpolitik som fastlagts. Vi stöder alltså målet om ett tvåprocentigt överskott över konjunkturcykeln. Att statsskuldkvoten sänks är bl a viktigt för att underlätta ett svenskt EMU-inträde.
Skulle överskottet vara större än vad som krävs för att uppnå målet i statsskuldpolitiken ska skatterna sänkas. Enligt regeringens prognoser föreligger ett sådant utrymme redan år 2000. Det är mot den bakgrunden oroande att Socialdemokraterna inte fört fram något förslag till skattesänkning under nästa mandatperiod, utan tvärtom i den offentliga debatten och i påkostade annonskampanjer binder sig allt hårdare vid ståndpunkten att sänkta skatter inte går att förena med bevarad välfärd.
Vår bedömning är, att med socialdemokratisk politik är det osäkert om något utrymme för skattesänkningar uppstår. Chansen ökar om vår politik får börja föras från hösten 1998.
Vid en positiv konjunktur- och tillväxtutveckling räknar vi med att det kan uppstå ett utrymme för skattesänkningar år 2000 med ca 25 miljarder kr. Vi anser att det utrymmet i första hand ska användas för att sänka inkomstskatten i skatteskalans nedre del och att minska marginaleffekterna för barnfamiljer. Folkpartiet avser att återkomma med ett preciserat förslag i den offentliga debatten senare i vår i frågan hur ett eventuellt skattesänkningsutrymme bör utnyttjas.
Folkpartiet stöder som nämnts målet om två procents överskott över konjunkturcykeln i de offentliga finanserna. Enligt OECD ligger Sverige allra sämst till i fråga om de offentliga finansernas konjunkturkänslighet av alla medlemsländer. Tillförlitlig kunskap har vi dock först sedan Sverige passerat botten av nästa lågkonjunktur, vilket självfallet talar för en stark finanspolitik.
Regeringen ”mörkar” flera av sina framtida utgifter. Budgeten är därför inte så stark som man gör gällande. Det är exempelvis uppenbart att regeringen ”mörkar” om de verkliga kostnaderna för att fylla i de svarta hålen i de kommunala bostadsbolagen. 600 miljoner kronor per år är budgeterat. Men:
förlusterna på borgensförbindelser på nödlidande lån aktualiseras i ett läge med två år av sjunkande nominella räntor,
finans- och inrikesministrarna har i andra sammanhang nämnt minimistorleken på statens möjliga kostnad till fem till sju miljarder kronor,
i Kommunförbundets redovisning har man satt som en övre gräns 40-50 miljarder kronor för riskfyllda kommunala borgensåtaganden.
Vi menar att regeringen ”mörkar” en utgift om minst ca 3 miljarder kronor per år de närmaste åren. Regeringens underbudgetering på denna punkt är alltså minst 2,4 miljarder kronor per år.
Regeringen ”mörkar” också om notan för stängningen av Barsebäck. Vi menar att man lågt räknat skulle ha budgeterat ca två miljarder kronor per år, och att den totala kostnaden torde ligga i intervallet 12-15 miljarder kronor, beroende bl a på vilken alternativ energiförsörjning som väljs och beroende på omfattningen av de kompenserande åtgärderna för att rädda miljön i Skåne och övriga Sydsverige mot angrepp från ökade utsläpp från danska olje- och gaskraftverk som måste till. Regeringens underbudgetering på denna punkt är alltså minst 2 miljarder kronor per år för Barsebäck, plus ett par hundra miljoner kronor per år för bl a ökad kalkning av skog och sjöar i Sydsverige.
Regeringen ”mörkar” om framtida utgifter för vuxenutbildning och fortsättningen på kunskapslyftet. Samtidigt som regeringsföreträdare så gott som dagligen framhäver livslångt lärande och ökad satsning på vuxenutbildning som en socialdemokratisk hjärtefråga finns inga medel anslagna det tredje året i budgeten. Vi anser att regeringens retorik på denna punkt måste innebära att minst dagens nivå bibehålls, dvs regeringen underbudgeterar 4,5 miljarder kronor år 2001.
Regeringen ”mörkar” om framtida ROT-avdrag. I budgeten upphör ROT-avdragen efter första kvartalet 1999. Vi tror inte på det utan bedömer att regeringen – om den skulle få sitta kvar – underbudgeterar nya åtgärder av motsvarande slag med minst 600 miljoner kronor per år. Sannolikt dimper detta åtagande ned i valrörelsen som svar på beställning från männen i Byggnadsarbetarförbundet.
Sammantaget ”mörkar” och underbudgeterar alltså regeringen för åren 1999 och 2000 med mer än 5 miljarder kronor per år, och för år 2001 med nära 10 miljarder kronor. Sammantaget för budgetens treårsperiod är alltså underbudgeteringen ca 20 miljarder kronor.
Svensk energipolitik är för närvarande inriktad på nedläggning av fungerande produktionskapacitet utan att miljövänliga inhemska alternativ finns tillgängliga. Ju mer inhemsk produktion som läggs ned, desto större import kan komma att krävas. De resurser som i hemlighet måste ha avsatts för en nedläggning av Barsebäck hade kunnat användas för t ex vård, skola och fler riktiga jobb.
Det ursprungliga, och genuina, motivet för nedläggning av kärnkraft är säkerhetsskäl; risken för en olycka. Idag vet vi att den risken är oerhört mycket större i anläggningar och avfallshantering på andra sidan Östersjön än i Sverige. Istället för att satsa enorma belopp på en forcerad stängning av en eller flera reaktorer här bör man satsa mer resurser på ökad säkerhet och nedläggningar i Ryssland och Ukraina.
Folkpartiet vill göra just detta. I vårt budgetalternativ ställs 200 miljoner kronor per år till förfogande för höjd säkerhet i kärnkraftsanläggningarna i Sveriges närområde främst i Ryssland – Murmanskområdet och St Petersburg. Medlen skall användas dels för att höja säkerheten i befintliga anläggningar, dels för finansiering av alternativ till existerande verk. Vi är inte naiva utan för fram detta krav i fullt medvetande om att länderna själva idag dessvärre är måttligt intresserade av denna typ av insatser om de inte får betalt. För att få ett större genomslag för höjd säkerhet i Ryssland och Ukraina bör Sverige dessutom göra åtaganden om matchande finansiering: För varje ny miljon som övriga nordiska länder satsar på ökad kärnkraftssäkerhet i Ryssland och Ukraina åtar sig Sverige att satsa 1 miljon. Sverige bör göra liknande matchande åtaganden vis-à-vis andra potentiella medfinansiärer som t ex EU. För den händelse de nu tillförda 200 miljoner kronorna inte skulle räcka i detta sammanhang bör Sidas s k ”östram” användas som buffertfinansiering i kombination med ett bemyndigande.
Brott skall inte löna sig. Rättssäkerheten måste höjas. Offren skall stå mera i fokus, utan att vi för den skull hemfaller åt enkel ”hårdare-tag”-filosofi i kriminalvården. Polisens arbete måste mera inriktas på ingripanden vid mindre brott. Skälet är att dessa brott – om än små tagna vart och ett för sig - erfarenhetsmässigt är början på brottets bana för många och driver bort vanliga hyggliga människor från gator, torg och bostadsområden. Det gäller därför att stämma i bäcken och i enlighet med priciperna för den så kallade New York-modellen, men anpassat för svenska förhållanden, reformera polisen arbete.
Då krävs att polisens arbete läggs om och får en annan inriktning än idag. Arbetsformerna behöver effektiviseras. Folkpartiet anser därutöver att mer resurser behöver tillföras för att få kraft i reformer med denna inriktning. Vi vill därför tillföra 100 miljoner kronor, utöver regeringens förslag, till polisen. Vi biträder också regeringens förslag om förstärkning av tullens arbete.
För många är bostadskostnaden en tung utgiftspost, särskilt som fastighetsskatten stigit snabbt under senare år. Successivt motverkas detta av lägre räntor på lån, men icke desto mindre menar Folkpartiet att det är viktigt att lindra bostadskostnaderna. Vi vill göra fem saker: För det första, Folkpartiet vill skjuta upp införandet av fastighetsskatt i de sk krisårgångarna. För det andra, sänka fastighetsskatten med 0,2 procentenheter, eller ca 2,2 miljarder kronor per år, för såväl småhus som bostadsdelen i flerfamiljshus – dvs lägre hyror än eljest! För det tredje, sänka fastighetsskatten ytterligare för hushåll i särskilt utsatta områden med snabba värdestegringar som t ex sommarorter längs kusterna. För det fjärde, höja fribeloppet i förmögenhetstaxeringen från dagens 900 tusen till 1,2 miljoner kronor i kombination med avskaffad sambeskattning vid förmögenhetstaxering. Sist, men inte minst, som vår långsiktiga strategi har vi att Sverige skall komma bort från en politik byggd på subventioner, specialbidrag och regleringar. Vi vet genom flera undersökningar att det bidragit till att Sverige sannolikt har världens högsta boendekostnader. Våra åtgärder hjälper till att sänka kostnaderna för boende i både småhus och flerfamiljshus.
Folkpartiet vill att ett företagarperspektiv i svensk politik jämställs med löntagarperspektivet. Det skall vara lika naturligt att vara egen företagare som att vara anställd. Regler, arbetsmarknadslagar, skatter och byråkrati skall alla ändras för att tjäna företagarnas intressen lika väl som löntagarnas. Regelmassan som företagen dignar under måste minska. En generell sk solnedgångsparagraf bör eftersträvas – dvs regler ska falla bort med automatik om inget aktivt görs för att de skall behållas. Därmed flyttas ”bevisbördan” över på dem som vill behålla en regel. De som idag protesterar mot regler och byråkrati kommer därmed att väga tyngre i vågskålen när besluten fattas. En särskild avregleringsgrupp inrättas på högsta politiska nivå hos stats- och finansministrarna för att sätt kraft bakom avregleringsbesluten. När detta är gjort kan företagare och löntagare syssla mera med det de skall göra: producera, tjäna kunderna och säkra lönsamheten. Istället för att skyffla papper och grubbla över kanslisvenska och juridik.
Jämställdhet är bland annat att skapa likvärdiga möjligheter för kvinnor och män att själva forma sina liv. På denna punkt misslyckas regeringen ånyo såväl i analysen som i förslagen. Förutsatt att de ökade statsbidragen till kommunerna verkligen går till vård och skola kommer de förvisso att leda till att ett antal kvinnor antingen får arbete eller slipper bli uppsagda på en även fortsättningsvis könssegregerad arbetsmarknad. Men det saknas långsiktiga åtgärder för att öka kvinnors och mäns förutsättningar till jämställda jobb och ett jämställt familjeliv.
Regeringen vidhåller sin politik med speciella skattesänkningar inriktade på sektorer och branscher där män är såväl producenter som konsumenter. Regeringen vägrar dock styvnackat att inse behovet av fler och vita jobb i den mer kvinnligt dominerade tjänstesektorn. Regeringens omvårdnad om manliga jobbare är lika stark som bidragen från de manliga facken är höga.
Vi vill skapa jämställda förutsättningar för kvinnor och män. Därför vill vi t ex bryta kommuners och landstings monopoldominans som arbetsgivare och som de som tillhandahåller tjänster inom t ex vård och barnomsorg. Vi vill införa skattereduktioner för vita jobb i hela den hushållsnära tjänstesektorn. Våra förslag att genomföra avregleringar och förenklingar av skatter och regler på bred front är till fördel inte minst för dem som arbetar och driver företag i privata tjänstesektorn.
Vi vill förbättra barntillägget i det särskilda vuxenstudiestödet, något som ger framförallt småbarnsmammor bättre ekonomiska möjligheter att studera. Vi vill ha fler doktorandtjänster, som ger möjlighet att kombinera lång studie- och forskartid med föräldraskap. Vi vill höja ersättningen i den särskilda pappa- och mammamånaden. Det är ett sätt att ekonomiskt understödja vår syn att barnen har rätt till båda sina föräldrar, och att båda föräldrarna skall ha goda möjligheter till såväl jobb som familj. Regeringens bilaga om jämställdhet är så smal och ytlig att den i kombination med sitt innehåll blivit försumbar.
Om några dagar beslutar EU:s stats- och regeringschefer vilka länder som deltar när euron införs som gemensam valuta den 1 januari 1999. Sverige tillhör inte den gruppen. Regeringspartiet har satt partiintresset av inre sammanhållning främst. På grund av denna splittring, som når ända upp i regeringen, är ledningen för Sverige idag helt handlingsförlamad i en av tidens största frågor. Regeringspartiets interna splittring medför att regeringen ”mörkar” om konsekvenserna för Sverige och svenskarna av den nya euron.
Nu flyttas dock bevisbördan i debatten till dem som skall motivera varför Sverige inte bör gå med i euron. Varför skall inte Sverige gå med när andra länder samarbetar med en gemensam valuta, euron? Varför skall vi svenskar stå ute i en tilltagande ekonomisk och politisk kyla när andra länder, som Finland, är inne i den europeiska stugvärmen?
Den som inte kan gå i konkurs skall inte ägna sig åt affärer. Det är inte bra för skattebetalarna, inte för privata konkurrenter till statliga bolag, som löper risken att subventioneras bort eller råka ut för att plötsliga politiska nycker slår igenom på en enskild marknad. De är heller inte bra för demokratin. Det senare gäller eftersom parlamentarisk demokrati bygger på tanken att det finns en rollfördelning mellan styrande och styrda. Offentligt ägande av konkurrensutsatt kommersiell verksamhet bryter mot denna princip och innebär ett oliberalt sammanblandningsekonomiskt system. Staten är dessutom ineffektiv som ägare – generellt sett – jämfört med privata ägare eftersom staten med nödvändighet har många andra mål för sin verksamhet än hög lönsamhet på satsat kapital. Därmed kan, eller vill, inte heller staten som ägare uppfylla den för en marknadsekonomi avgörande granskningsfunktionen – att hävda produktivitets- och lönsamhetskravet! – på ett korrekt sätt.
Vi vill därför till så höga priser som möjligt sälja statliga företag. Vi uppskattar att man under 1999 och 2000 kan sälja för tillsammans ca 90 miljarder kronor. Det ger för staten en räntevinst på ca 5 procent på den reducerade statsskulden, minus ett bortfall av utdelningar från dessa bolag till staten.
Socialdemokraterna klarar varken vården eller skolan. De stadigt växande köerna till operationer; vanvård och bristfällig omsorg om de äldre – och en skola där var femte 16-åring inte kan läsa och skriva en sammanhängande text – är några av de tydligaste uttrycken för bristande resurser och systemfel. I grunden ligger den misslyckade jobbpolitiken, ett dogmatiskt motstånd mot förnyelse och privata alternativ i offentliga verksamheter.
Vi anser att vårdens resurser måste få öka. Regeringens extra statsbidrag till kommuner och landsting är ett nödvändigt tillskott i en akut situation, men det är inte tillräckligt. Vi kräver att pengarna öronmärks för vården och skolan så att de inte försvinner in i t ex de kommunala bostadsbolagens gigantiska underskott. Därutöver finns många vägar att förbättra kvaliteten i vården och skolan genom att använda befintliga resurser bättre. Vi vill återinföra vårdgarantin, som under den borgerliga regeringen visade sig vara ett effektivt medel för att snabbt bli av med vårdköerna. Vi tycker det är självklart att pengar som idag används till långtidssjukskrivning av personer som står i vårdkö i stället ska användas till operationer. Vi vill ha en skola där kunskap och kvalitet står i centrum. Då måste lärarens roll stärkas, bland annat genom höjda lärarlöner och införande av lärarlegitimation. Privat vård och skola måste få verka på samma villkor som offentliga. Årtionden av trakasserier från socialdemokratiska majoriteter i stat, kommun och landsting har inneburit ett sämre resursutnyttjande, sämre valfrihet och en bromskloss mot förnyelse och utveckling av verksamheterna. Detta måste upphöra.
Helt avgörande för möjligheterna att klara välfärden är en politik för tillväxt och sysselsättning. Den långsiktigt hållbara vägen till en trygg vård och bra skolor går genom en politik för fler skattebetalare.
Regeringens kapitulation inför den låga sysselsättningen är inte bara ett hot mot jobben, utan också det största hotet mot vårdens och skolans ekonomiska bas. Den långsiktigt hållbara vägen till trygg vård och bra skolor går genom en politik för fler skattebetalare.
Varken historien eller konjunkturen är slut. Just nu är konjunkturen god och förbättras sannolikt fortfarande en tid. Detta är inget unikt. Det har hänt förr. Konjunkturerna har alltid varierat, se diagram 3.1. Sedan början av 60-talet har vi haft sex konjunkturuppgångar och lika många nedgångar. Just nu befinner sig både Sverige och merparten av EU-länderna i en konjunkturuppgång, även om OECD varnar för att Sverige möjligen befinner sig på själva konjunkturtoppen. När konjunkturen förbättras, då förbättras produktion, sysselsättning och inkomster.
Diagram 3.1 Industrikonjunkturen 1994-1997
Men efter varje konjunkturuppgång kommer en avmattning. Så kommer det att bli även denna gång. Den kommer troligen under 1999 eller 2000. Då kommer sanningens minut. Är svensk ekonomi tillräckligt stark för att klara en konjunkturnedgång eller kommer det att bli kraftiga påfrestningar på sysselsättning och offentliga finanser?
En ansvarsfull politik måste se bortom den allra närmaste konjunktursvängningen. Långsiktigt har Sveriges position försämrats i jämförelse med omvärlden: från fjärde plats 1970 till 18:e plats 1997 bland industriländerna när det gäller BNP per person, inklusive offentliga tjänster. Detta visar OECD:s köpkraftskorrigerade BNP-siffror som på ett bättre sätt speglar den verkliga köpkraften i ett land än de officiella valutakurserna. Senaste EU-statistik tyder dessutom på att vi i själva verket sjönk ner till 19:e plats 1997. Inom EU är det därmed bara Spanien, Portugal och Grekland som har lägre BNP per person än Sverige.
Tabell 3.1 BNP per invånare, köpkraftskorrigerad
Index OECD-genomsnittet = 100
|
1970 |
1980 |
1997 |
|||
|
1. Schweiz |
154 |
1. USA |
140 |
1. Luxemburg |
160 |
|
2. USA |
148 |
2. Schweiz |
138 |
2. USA |
138 |
|
3. Luxemburg |
134 |
3. Luxemburg |
131 |
3. Schweiz |
123 |
|
4. Sverige |
115 |
4. Kanada |
118 |
4. Norge |
122 |
|
5. Kanada |
108 |
5. Island |
112 |
5. Island |
117 |
|
6. Danmark |
107 |
6. Frankrike |
111 |
6. Japan |
112 |
|
7. Frankrike |
106 |
7. Sverige |
109 |
7. Danmark |
111 |
|
8. Nederländerna |
106 |
8. Nederländerna |
105 |
8. Belgien |
108 |
|
9. Australien |
104 |
9. Österrike |
105 |
9. Kanada |
106 |
|
10. Nya Zeeland |
102 |
10. Belgien |
104 |
10. Österrike |
105 |
|
11. Storbritannien |
98 |
11. Danmark |
103 |
11. Nederländerna |
104 |
|
12. Belgien |
96 |
12. Australien |
102 |
12. Tyskland* |
104 |
|
13. Tyskland* |
93 |
13. Italien |
100 |
13. Frankrike |
101 |
|
14. Österrike |
92 |
14. Norge |
99 |
14. Australien |
100 |
|
15. Italien |
90 |
15. Tyskland* |
97 |
15. Irland |
98 |
|
16. Finland |
87 |
16. Japan |
95 |
16. Italien |
97 |
|
17. Japan |
85 |
17. Finland |
95 |
17. Finland |
95 |
|
18. Island |
84 |
18. Storbritannien |
95 |
18. Sverige |
94 |
|
19. Norge |
81 |
19. Nya Zeeland |
91 |
19. Storbritannien |
93 |
|
20. Spanien |
67 |
20. Spanien |
89 |
20. Nya Zeeland |
84 |
|
21. Irland |
55 |
21. Irland |
61 |
21. Spanien |
74 |
|
22. Portugal |
47 |
22. Portugal |
54 |
22. Portugal |
65 |
|
23. Grekland |
44 |
23. Grekland |
51 |
23. Grekland |
63 |
* Hela Tyskland
Källa: OECD
Inget annat av de länder som jämte Sverige låg i topp i början av 70-talet har fått sin relativa position så kraftigt försämrad som Sverige. Spelar det någon roll? Ja, även om vi inte till vardags jämför oss med den enskilde tysken eller holländaren så har försämringen återverkningar inte bara på den relativa utan även den absoluta levnadsstandarden. Det är inte bara att importvaror och utlandsresor blir dyrare, mer måste betalas i skatt för att hålla oförändrad standard på de offentliga tjänsterna. Reallönen försämras. De som har möjlighet att arbeta på en internationell arbetsmarknad söker sig ut, för kortare eller längre tider, eller för gott.
Om något parti inför 1970 års val – det första med Sveriges nya konstitution – hade presenterat ett program för de närmaste 25 åren med följande huvudpunkter:
en kraftigt ökad statsskuld,
en ökning av arbetslösheten till 13 procent – totalt sett,
en realt sett stillastående köpkraft för hushållen under en stor del av perioden,
en kraftig ökning av offentlig sektor till priset av en ökning av skattekvoten från 40 till 60 procent,
en utförsåkning av den svenska ekonomin i förhållande till andra OECD-länder – från en topposition till 16:e plats,
då tror jag inte att det partiet fått särskilt många röster.
(Ur Ett svårskött pastorat, av Carl Johan Åberg, socialdemokratisk statssekreterare, chefredaktör, landshövding och vd för AP-fonden.)
Den lilla uppgång som diagram 3.2 antyder för 1998 är det som regeringen nu försöker exploatera. Detta presenteras av regeringen som att nu är alla problem i stort sett lösta. Men det viktiga är inte om vi får en tillfällig konjunkturuppgång, det viktiga är att bryta den långsiktiga nedåtgående trenden.
Vi kan jämföra med slutet av 80-talet. Då hade Sverige en liknande uppgång. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen var snabb när det gällde att spendera de överskott som konjunkturen skapade i de offentliga finanserna. Vi fick inflation, överhettning och låg tillväxt. Den begynnande nedgången förnekades: ”vändpunkten” hade kommit!
Nu kommer vi förmodligen i stället att få ökad arbetslöshet när konjunkturen vänder nedåt.
Det som regeringen i sina prognoser presenterar som en permanent tillväxt är i själva verket en högst normal konjunkturuppgång. Det är bra att den kommer. Men den bör användas, inte för att låtsas att våra problem är över, utan för att ta itu med det som hindrar Sverige från att få en hög stabil tillväxt.
Regeringens stora misslyckande ligger på sysselsättningens område. I valrörelsen 1994 lovade Socialdemokraterna att om de kom till makten skulle den öppna arbetslösheten redan 1995 stanna vid 5%. Den blev nästan 8%, en skillnad på nästan 120 000 personer.
Regeringen har successivt utlovat sysselsättningsökningar under sin tid vid makten. De samlade löftena år för år, från 1995 t.o.m. 1997, uppgår till 204 000. Det faktiska utfallet från 1994 till 1997 är en minskning med 5 000 personer. Det är således en ackumulerad skillnad över mandatperioden på närmare 210 000 jobb som saknas jämfört med vad som utlovats. Det är stor risk att också årets utlovade ökning på 39 000 jobb tillhör samma kategori som de tidigare årens.
Sysselsättningen var i kraftigt ökande när den borgerliga regeringen lämnade över. Ökningen uppgick till 2 000 per vecka. Denna ökning fortsatte några månader efter regeringsskiftet tills den bröts av den socialdemokratiska återställarpolitiken under 1995. Sysselsättningen ligger nu lägre än när den socialdemokratiska regeringen tillträdde.
Sysselsättningsgraden, dvs andelen sysselsatta av befolkningen i ålder 16–
64 år, har sjunkit under den socialdemokratiska regeringstiden. För att återställa den sysselsättningsgrad som rådde vid maktskiftet 1994 krävs ca 150 000 nya jobb.
Även den uppgång som ägt rum i den privata sektorn som regeringen gärna talar om skedde främst som en följd av den uppgång som var stark under den borgerliga regeringen. Den uppgång som skett under den nuvarande konjunkturåterhämtningen är som synes mycket begränsad.
Detta innebär inte att det är uteslutet att det blir en ökning av sysselsättningen i den nuvarande konjunkturuppgången. Tvärtom är det sannolikt att en viss uppgång av sysselsättningen kommer till stånd. Men den kommer att hämmas av att arbetsmarknaden fungerar dåligt. De nya platser som anmäls till arbetsförmedlingarna blir inte tillsatta. Det har aldrig varit så att de nyanmälda platserna omedelbart tillsätts till 100%. Men det är alarmerande att medan 60% av de nyanmälda platserna tillsattes med sökande under 1994 är det i år bara ungefär 25% av platserna som tillsätts. Inte mindre än 75% av platserna förblir således otillsatta. Detta är en stark indikator på att arbetsmarknaden inte fungerar tillfredsställande.
I ett ögonblick av klarsyn framgår detta också i vårpropositionen: ”Utvecklas bristen på arbetskraft till ett reellt problem ökar risken för högre löneglidning och sämre sysselsättningsutveckling än vad som förutsätts i prognosen.” (Bil. 1, sid. 32). Om 75% av platserna inte tillsätts är det redan ”ett reellt problem”.
Till den sanna bilden hör också en riktig värdering av budgetutvecklingen. Försämringarna av budgeten under början av 90-talet var både en följd av att de svenska offentliga finanserna är osedvanligt konjunkturkänsliga och av de långsiktiga problem som under en lång följd av år byggts in i systemet och som lett till vår låga tillväxt. Budgetsaneringen startade under den borgerliga regeringen och en betydande del av de förbättringar som skett under den socialdemokratiska tiden är en följd av beslut som fattades under den borgerliga tiden, ofta mot vildsint socialdemokratiskt motstånd.
Tabell 3.2 Sanningen om budgetsaneringen
|
Miljarder kronor |
Procent av BNP |
|
|
Budgetförstärkningsbeslut 1991-94 |
91 |
6,3 |
|
därav ej accepterade av Socialdemo- |
||
|
kraterna i opposition |
-64 |
-4,4 |
|
Den socialdemokratiska regeringens |
||
|
budgetförstärkningar enligt dess egna |
||
|
beräkningar |
126 |
7,2 |
|
Den socialdemokratiska regeringens |
||
|
budgetförsvagningar |
ca -60 |
-3,4 |
|
Netto med den socialdemokratiska |
||
|
regeringen* |
66 |
3,8 |
*Huvudsakligen skattehöjningar på arbete och företagande
Att de offentliga finanserna nu är i balans är i betydande grad en fortsättning på den budgetsanering som den borgerliga regeringen påbörjade. Det hade varit nödvändigt för varje regering, oberoende av politisk färg, att fortsätta denna. Det är beklagligt att den socialdemokratiska fortsättningen har en så stark tyngdpunkt, netto, på skattehöjningar.
En allvarlig brist i svensk ekonomisk politik är att det inte skapas förutsättningar för tillväxt i den privata sektorn. På 45 år har det inte tillkommit ett enda nytt jobb, netto, i det privata näringslivet. Grunden för välfärden, för möjligheterna att förverkliga högt ställda ambitioner i välfärdssystemen, bygger på ett dynamiskt och expansivt näringsliv. Det är basen för de skatter som finansierar välfärdsutgifterna.
Sedan den socialdemokratiska regeringen kom till makten har det skett en ganska dramatisk försämring av näringslivsklimatet. Skatter har höjts, arbetsmarknadslagarna har återställts till sista paragrafen, stor osäkerhet har uppstått kring energipolitiken och ett eventuellt deltagande i EMU etc. Det råder ingen tvekan om att såväl storföretagen som småföretagarna är skeptiska till den förda politiken.
Så här svarade 250 tillfrågade storföretagsledare i en rapport från NUTEK, Närings-och teknikutvecklingsverket, som presenterades i mars.
Fråga: ”Hur ser du på näringsklimtatet i Sverige jämfört med andra länder?
1997 svarade 7% att det var bäst i Sverige. 55% svarade att det var bäst i andra länder.
1993 svarade 47% att det var bäst i Sverige. 15% svarade att det var bäst i andra länder.
Vidare svarar var femte tillfrågad företagsledare att huvudkontoret kommer att ha flyttat utomlands inom fem år. Bland dem finns bland andra Astra och Ericsson, två av Sveriges viktigaste storföretag. Exporten av elektronik och teleprodukter är idag större än exporten av skogsprodukter, och den är större än exporten av bilar. Det är i tele-elektronik och läkemedel som en stor del av tillväxten i svensk industrivaruexport ligger. Under 1997 ökade exporten totalt med 6 %, samtidigt växte exporten av Ericssons elektronik och tele med över 30 %.
NUTEK-rapporten visar också att intresset för satsningar på forskning i Sverige har minskat och att över hälften av de tillfrågade företagsledarna anser att det viktigaste hindret för expansion i Sverige är svårigheterna att rekrytera kvalificerad arbetskraft.
Folkpartiet ser naturligtvis allvarligt på denna utveckling. Sverige har traditionellt varit mycket beroende av storföretag. Dels har de bidragit direkt till jobb och inkomster – och därmed skatteunderlag, dels har de stimulerat framväxten av mindre och medelstora företag som underleverantörer. Socialdemokraterna har inte ens försökt göra sken av att värna om småföretagen – tills helt nyligen. Däremot har man berömt sig av ”gott samarbete” med storföretagen. Detta förtroende har emellertid raserats under mandatperioden. Öppna dispyter mellan storföretagens företrädare och socialdemokratiska ministrar har avlöst varandra. Socialdemokraternas partisekreterare Ingela Thalén ansåg t ex att Ericssons borde bojkottas av svenska konsumenter.
Hur klimatet för småföretagen utvecklats framgår tydligt av diagrammet nedan.
Antalet egenföretagare har minskat kraftigt sedan den socialdemokratiska politiken fått genomslag.
Hela 45 procent av svenskarna har någon gång funderat på att starta eget. Det visar en SKOP undersökning som Företagarna låtit genomföra. Mest intresserade är de yngre, i åldersgruppen 18–35 år. De vanligaste orsakerna till att man inte gjort verklighet av planerna är de höga skatterna och den omfattande byråkratin kring startande och drift av ett eget företag.
Undersökningen visar att en stor majoritet av befolkningen är missnöjd med klimatet för småföretagen. Även en majoritet av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister anser att de höga skatterna och arbetsgivaravgifterna hindrar nya jobb, samt att krångel och byråkrati hindrar nya småföretag från att bildas.
Av 1019 tillfrågade svarar:
82 procent att vi skulle få fler småföretag med färre regler för dem som vill starta eget,
71 procent att arbetslösheten skulle minska med sänkta arbetsgivaravgifter,
68 procent att reglerna i arbetsrätten hindrar småföretag från att anställa fler.
Socialdemokraternas ”intresse” för småföretagen är högst nymornat och de politiska beslut som hittills fattats har som regel försämrat villkoren för småföretagarna. I vårens budget anser sig regeringen ha över 18 miljarder kronor att spendera år 2001. Av dessa är ca 300 miljoner – eller 2 promille – ”nya” skattesänkningar för småföretagen. Övriga skattesänkningar är ”återställare” av egna nyligen fattade beslut, t ex skall reserveringsmöjligheterna som försämrades 1997 nu ”återställas”.
Föga av betydelse sker. Inget görs åt arbetsmarknadslagarna, dubbelskatten på aktier eller arbetsgivaravgifterna. Inget sker med tjänstesektorn, inte ens de hushållsnära tjänsterna, trots att regeringen tidigare flaggat för att konkreta förslag förbereddes. Trots att Småföretagsdelegationen som regeringen tillsatt fortlöpande lagt fram mängder med konkreta förslag till regelförenklingar händer nästan ingenting. Det ska ske i någon obestämd framtid.
I vårt alternativ höjer vi ambitionsnivån rejält. Hundratusentals nya jobb behöver tillkomma nästa mandatperiod. För att det ska bli möjligt krävs en strategi för jobb genom företagande. Om Sverige ska bli ett attraktivt land att investera i, om företagare ska finna det lönsamt att expandera, om den stora potentialen av egenföretagare i Sverige ska tas tillvara – då krävs en ny ekonomisk politik. En politik som bygger på insikt och förståelse för de motiv som driver människor och företag att utvecklas. Det kräver reformer på en lång rad områden. Vår politik innebär:
att skatter som är skadliga för arbete, företagande, sparande och investeringar sänks
att tjänstesektorn släpps loss genom rejäla skattelättnader och förenklingar
att det blir mycket lättare att starta och driva företag
att Sverige kommer tillbaka till toppen när det gäller kunskap
att ”långbänkarna” får en lösning. Det gäller främst lönebildning, arbetsmarknadslagstiftningen och energipolitiken
att de möjligheter internationaliseringen erbjuder utnyttjas så långt det är möjligt, bland annat genom ett medlemskap i EMU.
Skatterna på arbete måste sänkas om Sverige ska ha en chans att häva massarbetslösheten. Folkpartiet föreslår skattesänkningar på närmare 20 miljarder kronor redan 1999. Dessa är i princip helt koncentrerade på att skapa förutsättningar för fler reguljära jobb i näringslivet.
Sverige har den industrialiserade världens högsta skatteuttag på arbete. I EU är det genomsnittliga skatteuttaget på arbete ca 42 procent, enligt Eurostat. I Sverige är motsvarande siffra 56,2 procent. I Sverige utgörs vidare mellan 63 och 74 procent av kostnaden för en tjänst av skatter och sociala avgifter. De höga skatterna bromsar framväxten av fler jobb. Vi menar alltså – till skillnad från regeringen – att det finns ett samband mellan kostnaden för skatt på arbetet och efterfrågan på arbetskraft. Ju lägre kostnad för att anställa och behålla arbetskraft, desto fler anställda i reguljära jobb. I andra sammanhang accepterar regeringen att det finns ett sådant samband,
t ex när det gäller skatt på cigaretter, alkohol, bensin och utländsk specialiserad arbetskraft.
Regeringen för ett långt resonemang i vårpropositionen om sambandet mellan pris och efterfrågan på cigaretter. Ju lägre skatt, desto fler legalt sålda cigaretter i Sverige.
Detta äger förstås sin riktighet men gäller i hög grad även skatt på arbete, i synnerhet jobb i tjänstebranscher som riktar sig till privatpersoner, som hushållstjänster, restauranger, turism etc. Folkpartiet prioriterar skattesänkningar på jobb framför skattesänkningar på cigaretter och öl. Vi avvisar regeringens förslag om sänkt cigarettskatt.
Cigarettskattens syfte är inte i första hand att inbringa skatteinkomster till staten. Regeringens förslag är en planlös eftergift åt smugglarna och ett desperat försök att värna skatteintäkterna. Vi menar att frågan måste diskuteras i ett folkhälsoperspektiv. Vi föreslår därför i en särskild motion till riksdagen bland annat att en kommitté tillsätts med uppdrag att föreslå olika metoder, som i en alltmer internationaliserad värld, kan användas för att uppnå de i Sverige väl förankrade målen om en restriktiv alkohol- och tobakspolitik.
För att få fart på sysselsättningen i den privata tjänstesektorn vill vi sänka arbetsgivaravgifterna där med sex procentenheter. Därutöver vill vi genomföra rejäla skattelättnader för s k hushållsnära tjänster. Det förslag vi utarbetat tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna innebär att det vita priset på exempelvis städning, fönsterputsning och trädgårdsarbete kan halveras direkt vid köptillfället.
Effekterna av våra föreslagna sänkningar av arbetsgivaravgifterna beror på några olika faktorer. För det första avtalsläget. Om man befinner sig i ett förhandlingsskede kan löntagarna ta ut en större del av avgiftssänkningarna i form av löneökningar och det blir en högre tröskel och färre jobb för de olyckliga som inte har något riktigt jobb. Observera dock, för det andra, att hur stor löneövervältringen blir generellt, och därmed det totala antalet nya jobb, beror mycket på hur avgiftssänkningen slår igenom för olika kategorier och branscher på arbetsmarknaden. Det i sin tur beror på regler, incitament och praxis på arbetsmarknaden.
Dessa kan påverkas av regering och riksdag. På så sätt kan alltså regering och riksdag indirekt och effektivt påverka förutsättningarna för lönebildningen. Vi skall inte driva inkomstpolitik, men i stark kontrast till regeringen menar Folkpartiet att de politiska beslutsfattarna inte bara skall sitta med armarna i kors och hoppas på att parterna skall leverera låga löneökningar. Man måste agera för detta syfte. Med de nya, ändrade regler och incitament som Folkpartiet föreslår, som bl a kan sänka murarna för dem som vill komma in på arbetsmarknaden och bryta upp kopplingar och de factoindexeringar mellan grupper och olika sektorer, osv, kan Sverige få en mer flexibel arbetsmarknad med lägre löneglidning, generellt sett, och därmed fler nya riktiga jobb. För det tredje, hur starkt genomslag avgiftsänkningen får på jobben beror också på styrkan i ”överraskningseffekten”. Ju mer parterna blir överraskade av beslutet, desto starkare blir den jobbskapande effekten – dvs fler nya jobb – eftersom parterna då inte i förväg garderat sig och börjat ta ut/acceptera högre löneglidning och därmed intecknat för sig själva – dvs existerande företag och redan sysselsatta personer – avgiftssänkningen.
Det är alltså av helt avgörande betydelse att man inte bara sänker avgifterna på lönerna utan att man gör detta i kombination med strukturella reformer som gör arbetsmarknaden mer flexibel och skapar bättre förutsättningar för fler jobb.
Folkpartiets flexibilitetsskapande reformer bör hinna börja verka dämpande på den generella löneglidningen 1999. Sammantaget innebär det att man 1999 bör kunna räkna med en normal grad av löneövervältring, och att en sänkning av arbetsgivaravgiften med sex procentenheter bör kosta ca 12 mdr kr, och på sikt ge 40 000–50 000 nya jobb. År 2000 räknar vi med att de flexibilitetsskapande åtgärderna har kommit mera i spel. Sänkningen med sex procentenheter bör då kosta ca 14 mdr kr för att ha samma eller en något starkare effekt än föregående år. Slutligen, år 2001, bör övervältringen bli ännu mindre och de nya jobben ännu fler: 50 000–60 000 nya jobb som sluteffekt. Det året har vi beräknat kostnaden för staten till 16 mdr kr.
Observera att sänkningen med sex procentenheter som sluteffekt över tre år alltså bör leda till en nettoökning med 50 000–60 000 tusen nya riktiga jobb. Till detta tal skall läggas den jobbskapande effekten av förslaget om lägre skatt på hushållstjänster. Sammantaget bör enbart dessa två åtgärder på skattesidan – sänkt arbetsgivaravgift och sänkt skatt på hushållsrelaterade tjänster – mycket försiktigt räknat kunna medföra minst 100 000 nya riktiga jobb år 2001.
Men detta är den jobbskapande effekten enbart av sänkta arbetsgivaravgifter. Därtill kommer effekterna av sänkt skatt på sparande och investeringar och långtgående regelförenklingar för företagandet. Bättre förutsättningar för fungerande lönebildning och åtgärder för att komma tillrätta med arbetsmarknadens långsiktiga problem ökar chanserna för fler att få ett jobb.
Vi vill slopa dubbelskatten på aktier – den enskilt viktigaste åtgärden för att öka företagens tillgång till riskvilligt kapital. Sverige är numera så gott som ensamt i Europa om denna straffskatt på nya jobb. Det är inte ”bara” företagare som drabbas av dubbelskatten på aktier, den betalas av över 4 miljoner svenskar som sparar i aktier och aktiefonder! Vi föreslår även andra lättnader i skatten på sparande, t ex anser vi att endast 75 procent av marknadsvärdet på aktier behöver tas upp i förmögenhetsbeskattningen.
På sikt bör dock även förmögenhetsbeskattningen slopas helt. Denna skatt ter sig alltmer omöjligt i en internationaliserad värld. Regeringen har även på denna punkt tvingats till oordnade reträtter från högskattepolitiken, vilket fått helt absurda konsekvenser. I dag betalar många småhusägare, som fått se sina taxeringsvärden öka, denna specialskatt för ”de rika” – medan de verkligt förmögna slipper skatten. Som ett första steg vill Folkpartiet slopa sambeskattningen i förmögenhetsbeskattningen och höja fribeloppet till 1,2 miljoner, vilket för många innebär en skattelättnad på boendet.
Vi kräver att företagen får rimligare momsregler genom att den förtida momsen slopas. Vi anser också att skatten för fåmansbolagen måste lindras, exempelvis genom att all utdelning i fåmansbolaget – efter det att ägaren tagit ut en lön motsvarande ungefär vad en anställd i branschen tjänar – beskattas som kapitalinkomst. I avvaktan på en mer grundlig översyn av regelverket för fåmansbolagen bör en sådan regel kunna införas omgående.
Folkpartiet säger nej till den nya ”värnskatten”, eller höjningen av statsskatten till 25 procent för förvärsinkomster över 360 000 per år. Problemen med höga inkomstskatter, och höga marginalskatter, ökar i takt med den svenska ekonomins internationalisering. Svenska storföretag som konkurrerar på en internationell marknad, också om arbetskraften, vittnar om allt större svårigheter att rekrytera specialutbildade personer. Undersökningar visar också att den grupp av framtida nyckelpersoner som hellre bosätter sig i något annat land där de kan få en bättre ekonomisk standard, blir allt större. Det rör sig om en relativt stor grupp välutbildade medborgare, yngre och med hög arbetskapacitet. Vi vidhåller naturligtvis vårt krav om ”hälften kvar”.
Vi avvisar inte regeringens förslag till skattelättnader för småföretagen, men vi anser att de är helt otillräckliga för att få fart på jobben och företagandet.
Orimliga skatteregler hindrar idag framväxten av hundratusentals nya jobb. Problemen med de höga skatterna på arbete är särskilt stora när det gäller jobben i den hushållsnära tjänstesektorn. Inkomstskatter, sociala avgifter - och i vissa fall moms - driver upp priserna till nivåer som få människor är beredda att betala med redan beskattade medel. Riksrevisionsverket har uppskattat att 200 000 –300 000 hushåll köper svarta tjänster. Årligen betalas minst 10 miljarder kronor i svart ersättning för arbete som utförs med koppling till hemmen. (RSV Rapport 1996:5). Att så många är beredda till lagöverträdelser måste tolkas som att skatterna upplevs som orimligt höga. Alltför få är beredda att betala 600 kronor för ett jobb som någon är villig att utföra för 150 kronor.
Debatten om att göra vita s k hushållstjänster tillgängliga för människor med normala inkomster, t ex genom skattelättnader, har böljat fram och tillbaka i flera år. Varje gång har det politiska samtalet blockerats av djupt rotade föreställningar om att det är ”fult” att betala någon för att städa, putsa fönster etc i det egna hemmet. I vårens proposition tigs frågan ihjäl, trots att den vid det här laget är ordentligt utredd och genomlyst. LO-ekonomen Dan Anderssons 500 sidor långa utredning ”Skatter, Tjänster och Sysselsättningen” (SOU 1997:17) tycks ha hamnat i papperskorgen för gott.
Förutom att det skulle vara ”fult” att betala för tjänster i hemmet brukar socialdemokrater avfärda frågan med att ”det ger inte så många jobb”. Få åtgärder torde emellertid vara så väl teoretiskt och empiriskt belagda som just skattelättnader för hushållsnära tjänster. ”Generationväxlingen” som regeringen introducerade i höstas som en ny stor satsning mot arbetslösheten har lett till att en handfull personer gått i förtidspension och lämnat sina jobb åt ett fåtal långtidsarbetslösa. Resultatet hindrar dock inte regeringen från att arbeta vidare med denna ”satsning” och föreslå ”förbättringar”. Det visar hur djupt rotat motståndet mot skattesänkningar är inom socialdemokratin, till och med när det finns mycket goda skäl att anta att det snabbt skulle ge goda effekter på sysselsättningen.
Folkpartiet har tillsammans med Kristdemokraterna och Moderaterna förslagit en enkel och obyråkratisk modell för skattelättnader för hushållstjänster (Bryt handlingsförlamningen – Sänk skatten på tjänstejobb). Den innebär att det vita priset på hushållstjänster kan halveras direkt vid betalningen. Vi föreslår att en skattereduktion på 50 procent införs för privatpersoners betalning av arbetskostnaden för hushållstjänster som utförs i det egna hemmet, upp till 25 000 kronor per år. Förutom att priset behöver sänkas för att efterfrågan skall ta fart behöver det bli enklare att bjuda ut tjänsterna, vare sig man gör det i företagsform eller som privatperson. Sommarlovslediga ungdomar ska t ex inte behöva registrera firma för att klippa grannarnas gräsmattor mot vit ersättning. Vi föreslår därför också förenklingar i transaktionerna mellan privatpersoner.
Förslaget bygger på ett antal enkla iakttagelser av verkligheten.
Det finns en stor efterfrågan på hushållstjänster.
Tjänsteutredningen SOU 1994:43 fann att 18% av hushållen var intresserade av hjälp ibland och 6% av hushållen var mycket intresserade av att regelbundet anlita hjälp — totalt nästan vart fjärde hushåll i Sverige.
Det finns ett stort potentiellt utbud av arbetskraft.
Med ett så stort antal människor utan arbete är det självklart att utbudet av arbetskraft är stort. Att en betydande del dessutom kan tänka sig att arbeta med den typ av tjänsteproduktion det här är fråga om bekräftas av flera undersökningar. Enligt tjänsteutredningen är totalt 42 % av de arbetslösa villiga att arbeta med denna typ av tjänster. Det skulle betyda 100 000–150 000 personer.
Våra förslag till skattesänkningar förbättrar förutsättningarna för den vita marknaden för hushållstjänster. Det övergripande målet är att öka antalet jobb. Det är naturligtvis svårt att ange exakt hur många nya jobb som skulle kunna tillkomma. Men antag att en fjärdedel av alla hushåll anlitar arbetskraft 4 timmar i veckan, eller c a 200 timmar om året, då motsvarar det 110 000 heltidsarbeten. Om vart sjätte hushåll (ca 680 000 hushåll) efterfrågar 200 timmar per år kommer 136 miljoner arbetstimmar att efterfrågas, motsvarande 74 000 heltidsarbeten. Uppenbart finns här en mycket stor potential för fler, vita, jobb i tjänstesektorn.
Vårt förslag syftar dessutom till att:
Göra svarta jobb vita: Det är djupt olyckligt att orimliga skatteregler pressar människor till svart arbete. För många unga riskerar den första kontakten med arbetsmarknaden att vara svartjobb. Genom vårt förslag till skattereduktion får de som idag arbetar svart möjlighet att inordna sig i ett legalt system och som alla andra få del av förmånerna i socialförsäkringssystemen: sjukförsäkring, pension m.m.
Öka valfriheten för hushållen: Med ett ökat utbud av servicetjänster ökar också valfriheten. Människor får större möjlighet att välja mellan att arbeta mycket och köpa tjänster till hemmet, eller att arbeta mindre och i stället göra hemarbetet själv. Med fler privata serviceföretag ökar också möjligheten för den kommunalt finansierade hemtjänsten att erbjuda större valfrihet.
Öka jämställdheten: Jämställdheten har visserligen gjort framsteg under de senaste decennierna, men fortfarande är det kvinnorna som har huvudansvaret för hemmet och barnen – och som utför merparten av det oavlönade hemarbetet. "Pigdebatten" speglar en djupt föraktfull syn på det arbete som fortfarande mest utförs av kvinnor. Traditionellt manligt arbete i ett hushåll, som reparationer och underhåll, är enligt detta synsätt "riktiga och hederliga jobb", som i dag dessutom ger rätt till skatteavdrag inom ramen för ROT-systemet, som t ex att lägga eller slipa ett golv. Det traditionellt kvinnliga arbetet - att tvätta samma golv - skulle det däremot vara "fult" att ens sätta prislapp på! Mycket förenklat kan man säga att skattesystemet uppmuntrar män att köpa tjänster av män, men hindrar kvinnor från att köpa tjänster av kvinnor. Skattereglerna hindrar kvinnor från att såväl bjuda ut sitt kunnande på en vit marknad, som att köpa sig servicetjänster. Men särskilt i storstäderna, där arbetsresorna tar mycket tid, och gentemot familjer där övertidsarbete är vanligt, har ett utbud av servicetjänster till hushållen börjat växa fram. Med vårt förslag kan denna marknad utvecklas ytterligare, bli tillgänglig för allt fler och därmed underlätta för både kvinnor och män att förena yrkesarbete med föräldraskap.
Öka effektiviteten i ekonomin: Individens fria val mellan fritid, oavlönat hemarbete och beskattat marknadsarbete snedvrids av de stora skattekilarna på tjänsteproduktion. Genom att minska skattekilarna minskar snedvridningarna. Människor kommer då i större utsträckning att kunna köpa hushållstjänster och använda den frigjorda tiden till ökat förvärvsarbete eller tillbringa den med barnen. Det ökar specialiseringen och därmed effektiviteten i ekonomin. De som köper tjänsterna kan specialisera sig mer på sitt förvärvsarbete och de som säljer tjänsterna blir specialister på just hushållstjänster. En ökad effektivitet leder på sikt till ännu fler arbetstillfällen eftersom köpkraften hos befolkningen – och att efterfrågan på varor och tjänster – ökar.
Tillsammans med våra förslag till förenklingar av företagandet kan en flora av tjänsteföretag, som erbjuder dessa och näraliggande tjänster växa fram. Branschen är mycket väl lämpad för småföretagare. Från företagens synpunkt är behovet av att minimera tiden och kostnaden för varje hembesök stort, vilket kräver rationell planering, professionell utrustning och utbildning. Arbetsgemenskap, bra utrustning och vidareutbildning bidrar till att höja trivseln och motivationen hos de anställda. Och precis som i alla andra yrken bidrar förstås vetskapen om att ha "gjort ett bra jobb" till självkänsla och yrkesstolthet.
Lägre skatter och mindre krångel är viktiga inslag i en politik för fler jobb i näringslivet. En annan avgörande del i en sådan politik är att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Ett första steg är att besluta om en återgång till de regler i LAS och MBL som den borgerliga regeringen införde, bland annat att två personer skall kunna undantas från turordningskretsen vid uppsägningar.
Regeringen vägrar dessvärre att göra något som helst för att förbättra flexibiliteten på arbetsmarknaden. Man kan konstatera att den över huvud taget inte deltar i debatten om arbetslöshetens strukturproblem. Man duckar för – eller ligger i fejd med – de analyser och förslag som framförts i t ex OECD:s Jobs Study eller OECD:s Sverigeanalyser, SNS Konjunkturrådsrapporter eller EMU-utredningen. Det är inte för mycket att påstå att regeringen i sin praktiska politik nu har accepterat att den samlade arbetslösheten är opåverkbar med undantag för en allmän konjunkturpolitik och förmaningar om återhållsamhet till parterna på arbetsmarknaden. Men strategin att genom facklig återhållsamhet och låga löneavtal pressa tillbaka arbetslösheten erbjuder ingen trovärdig lösning på det långsiktiga problemet. Strategin har redan prövats åtskilliga gånger och befunnits i huvudsak vara dålig.
Om strategin skall lyckas måste löneökningarna ligga betydligt under konkurrenternas under flera år. Det är inte rimligt att förvänta att facket skall kunna leverera detta eftersom facket är uppbyggt som en ålderdomlig klass- och kamporganisation vars legitimitet och existensberättigande springer ur en strävan efter högre löner och bättre villkor. Det är inte parterna som skall knådas om till en annan form än de var skapta för utan det är regler, incitament och praxis för parterna på arbetsmarknaden som måste ändras genom beslut i riksdagen.
Det måste löna sig för parterna att konstruera och sluta avtal som stimulerar till fler anställningar. Om parterna istället skulle sluta avtal som leder till högre arbetslöshet skall detta straffa sig, så att de finner det olönsamt att agera på samma samhällsekonomiskt okloka sätt i nästa förhandling. Parterna skall finna det lönsamt att ta hänsyn till konsekvenserna av sitt agerande även för de människor som inte har något jobb.
För att stärka sambandet – inte minst i löneförhandlingarna – mellan egenintresset hos dem som har jobb och dem som saknar jobb bör arbetslöshetskassorna få ett större ansvar för arbetslöshetens finansiering. Fackets makt över lönebildningen skulle åtföljas av ett ökat finansiellt ansvar för a-kassornas ekonomi. Medlemsavgifterna bör variera mellan kassor inom olika verksamhetsområden beroende på löneläge och arbetslöshetsnivå. A-kassan skulle vara allmän, obligatorisk och ingen evig försörjningskälla.
Reglerna bör ändras så att risken minskar för sympatiåtgärder som kränker individens föreningsrätt, och som inskränker småföretagarens faktiska näringsfrihet. Statsmakten skall stå neutral mellan parterna på arbetsmarknaden. Företagarperspektivet skall behandlas likvärdigt med löntagarperspektivet. Lagarna skall inte favorisera den ena parten. Fackets tolkningsföreträde bör ersättas av medel för konfliktlösning inbakade i kollektivavtalen. Balans och neutralitet skall vara nyckelord för statens beslut om, och syn på, regelverket på arbetsmarknaden. De mekanismer på arbetsmarknaden som utelåser människor från jobb skall minska, bl a genom vidgade möjligheter till provanställningar och lägre skatt på hushållsrelaterade tjänster. Arbetslösa ungdomar och långtidsarbetslösa bör mer uppvaktas med erbjudanden om utbildning som är inriktad på att höja yrkeskompetensen, än allmänt inriktade kurser.
Sverige behöver fler arbetsgivare. Då måste det bli ett naturligt val för fler människor att starta eget företag. Undersökningar visar att potentialen är stor. Nästan varannan svensk har någon gång funderat på att bli ”sin egen”, men alltför få tar steget. Höga skatter och en omfattande byråkrati och administration är de viktigaste förklaringarna till att planerna inte förverkligas. Det omfattande regelverk som omgärdar företagandet har vuxit fram under hela 1900-talet och är anpassat framförallt till de stora, tillverkande och kapitalintensiva företagen. Det rimmar illa med det moderna tjänsteföretagandet som nu växer fram – där dessutom den största potentialen till fler nya jobb finns.
Morgondagens arbetsmarknad kommer att se mycket annorlunda ut än dagens. Färre kommer troligen att ha fasta tjänster. Fler kommer att arbeta med uppdragsverksamhet eller vara egna företagare. Många av de nya entreprenörerna säljer framförallt sin tid och sitt kunnande. Med en politik som ”släpper loss tjänstesektorn” har detta slags företagande en betydande potential. Det kan röra sig om specialiserade tjänsteuppdrag inom data- eller reklambranschen, journalistik eller information, lika väl som mer hushållsnära tjänster som städning, reparations- eller trädgårdsarbete.
I dag uppfattar många det som alltför svårt och krångligt att bli sin egen. Nästan ingen av landets egenföretagare klarar t ex av att sköta deklarationen själv. Den avskräckande effekten av omfattande administrativt arbete, myndighetskontakter, uppgiftslämnande, fackliga förhandlingar, m.m. ska inte underskattas när det gäller människors val mellan eget företagande och anställning. Nya regler tillkommer utan att gamla försvinner. Kraven på uppgiftslämnande växer och uppskattningar som gjorts i jämförbara länder tyder på att kostnaden för detta kan motsvara 2 procent av BNP, eller drygt 30-35 miljarder kronor. Folkpartiet anser det krävs långtgående förenklingar kring start och drift av företag – och en systematisk rensning i regelverket.
Det behöver t ex bli lättare att få en F-skattsedel. Den praxis som utvecklats hos skattemyndigheten är som skräddarsydd för att stoppa en blivande tjänsteföretagare. För att få F-skattsedel bör företagaren t ex inte ha sin förra arbetsgivare som kund, inte ha färre än fem fasta uppdragsgivare, inte bedriva en verksamhet av ”allmän karaktär” osv. De små förändringar som riksdagen nyligen beslutade om leder inte till att dessa missförhållanden rättas till. Vi anser att i princip alla som vill ha F-skattsedel också bör få en sådan, såvida de inte har näringsförbud. Varför ska skattemyndigheten godtyckligt överpröva människors affärsideer?
Det behöver också bli lättare att deklarera det egna företaget utan att anlita utomstående expertis. Precis som löntagare kan välja att avge en förenklad deklaration bör företagaren kunna lämna en förenklad företagardeklaration. ”Framkörningssträckan” till eget företagande är idag för lång. Rader av blanketter ska beställas och fyllas i, olika myndigheter kontaktas, väntan på besked om tillstånd etc kan bli mycket lång. Vi noterar att regeringen avser att genomföra vissa förenklingar under innevarande år, dock först efter valet. Bland annat skall det räcka med en myndighetskontakt för att registrera ett företag. Det är ett bra förslag som är hämtat från Småföretagsdelegationens betänkande ”Bättre och enklare regler” (SOU 1997:186). Vår uppfattning är att i stort sett samtliga 30-talet förslag som framförs i betänkandet bör genomföras. Detta har vi t ex framfört i samband med den gemensamma avsiktsförklaring om det fortsatta avregleringsarbetet som presenterades tillsammans med Kristdemokraterna och Moderaterna. Den stora bristen i regeringens småföretagspolitik är att inget av betydelse sker med skatter eller arbetsmarknadslagstiftning.
Många egenföretagare har hemmet som arbetsplats. Utvecklingen av informationstekniken har gjort detta val allt lättare, rationellare och vanligare. I skattesystemet finns ett antal regler som försvårar för företagare att driva verksamheten från den egna bostaden, i synnerhet gäller detta för dem som bor i villa. Mer än halva ytan i bostaden måste t ex användas för företagare för att den ska anses som näringsfastighet. Annars får endast kostnader som uppkommit särskilt på grund av verksamheten dras av i företaget, alla andra slags utgifter anses ha uppkommit ändå. Detta är ett exempel på regler som är illa anpassade till det nya företagandets behov. Folkpartiet anser att avdragsmöjligheterna behöver förbättras.
Framförallt krävs att frågor som rör förenklingar och avregleringar ges en hög politisk prioritet. Ett antal mindre lyckade försök har gjorts med s k förenklingskommissioner i Sverige. Frågan måste ges hög politisk prioritet. Vi vill att en ny avregleringsgrupp tillsätts – med uppgift att granska, slopa eller förenkla alla regler som berör företagandet. Erfarenheterna från andra länder som tar avregleringsarbetet på allvar, som Storbritannien och Holland, visar att det krävs politiskt stöd från högsta nivå för att detta ska lyckas. Statsministern och finansministern bör därför leda och politiskt ansvara för arbetet.
Vi delar Småföretagsdelegationens uppfattning att alla nya regler som berör företagandet bör föregås av konsekvensbeskrivningar vad avser reglernas ekonomiska effekter för företagen. Vi anser också att en s k ”solnedgångsparagraf” bör prövas.
Sjukvården och omsorgen i Sverige är i kris. Krisen består i växande sjukvårdsköer och bristande omvårdnad i äldreomsorgen. Regeringens underlåtenhetspolitik har förvärrat krisen.
Underlåtenhetssynderna är av två slag. För det första har regeringen inte fört den tillväxtpolitik som skulle ha krävts för att ge tillräckliga resurser till vården. För det andra har de socialdemokratiska politikerna i kommuner och landsting inte förmått prioritera de viktiga verksamheterna.
Sedan 1995 har 80 000 personer försvunnit ur den kommunala vården och omsorgen. Personalen känner sig mycket pressad. Uppsägningarna i vården har gjort att den personal som jobbar kvar har fått mycket tunga arbetspass. Tiden för omvårdnad har krympt.
Tiotusentals gamla får inte den hemsjukvård och den hemtjänst de skulle behöva för att kunna leva ett mänskligt och värdigt liv. De kommunala avgifterna för service och hyra till de äldre är ofta höga. Den summa pengar som den enskilde skall ha kvar efter att avgiften är betald är ofta för snålt tilltagen. Många äldre tvingas i dag att avstå från kommunal service för att de inte har råd.
Patienter skickas hem i förtid och utan ett fungerande omhändertagande i bostaden.
Väntetiden för att få komma på ett första besök på kliniken kan ibland, trots remiss, vara månads- upp till halvårslång – men den väntetiden redovisas inte i den officiella köstatistiken.
Väntetiden på akutmottagning är ibland mycket lång: tre, fyra, fem timmar eller ännu längre. Det förekommer att döende patienter skickas hem, trots att de vill vara kvar på sjukhus – men också det motsatta: att patienter som vill leva sin sista tid i hemmet inte får den möjligheten på grund av brister i hemtjänst och hemsjukvård.
Omkring 13 000 gamla tvingas – ännu tretton år efter det att Bengt Westerberg slog larm i frågan – bo i flerbäddsrum.
Det absolut viktigaste när det gäller att få fram resurser tilll vård och omsorg är en tillväxt i näringslivet som skapar resurser för bl.a. vård och omsorg. På grund av regeringens misslyckande i den frågan är det nödvändigt med de extra statsbidrag till kommuner och landsting som regeringen nu föreslår – men det räcker inte. Vi anser att de nya fyra miljarderna till kommunerna måste öronmärkas till vård, omsorg och skola. Annars är risken stor att en stor del av dem försvinner ner i socialdemokratiskt styrda kommuners svarta hål: för att fylla igen de kommunala bostadsbolagens jättelika underskott. De extrapengar som hittills anslagits till vård och skola har inte tillnärmelsevis hamnat rätt utan ofta gått till helt andra områden än de avsedda. Skattebetalarna måste vara säkra på att deras pengar går till just vård, omsorg och skola och inte till misslyckade bolagsaffärer som uppkommit till följd av att socialdemokratiska lokalpolitiker försökt agera affärsmän med skattebetalarnas pengar.
Folkpartiet vill vidare få till stånd en rikstäckande finansiell samverkan mellan sjukförsäkring och hälso- och sjukvård, Finsam. Vi kallar det för att aktivera pengar i sjukförsäkringen som nu används till passiva sjukskrivningar. De besparingar som uppnås med detta skall i första hand gå till att korta vårdköerna. Folkpartiets kommunpolitiker i olika delar av landet har också ett program för hur bolagsförsäljningar – inte minst av energibolag – kan tillföra vården ytterligare resurser. Sammantaget kan därmed ca 5 miljarder kronor ytterligare tillföras vård, omsorg och skola på viss sikt.
Genom en sådan politik för både omedelbara åtgärder och mera långsiktigt agerande kan resurser tillföras vården och omsorgen.
En heltäckande politik måste också ha andra inslag än att säkra nödvändiga resurser. Den måste utformas så att resurserna används på bästa sätt. Ett sådant inslag är att ge den enskilde patienten ökad rörelsefrihet och ökat inflytande. Erfarenheterna från den borgerliga regeringen visar att en vårdgaranti är ett kraftfullt sådant medel. Den skall omfatta alla diagnoser och berättiga till behandling inom tre månader från det patienten fått besked av specialistläkare. Även väntetiderna från remitterande läkare till det första besöket hos specialistläkare måste kortas och bör aldrig få överstiga tre månader. Vårdgarantin ska innefatta att patienten med automatik efter tre månader får rätt att söka behandling hos annan vårdgivare, t ex en privat klinik, på hemlandstingets bekostnad. Landstingen ska informera patienterna om denna rätt i samband med tidsbeställningen hos specialistläkare. Garantin bör ges en sådan form att den för den enskilde är likställd med ett civilrättsligt bindande avtal. Information om innehållet i vårdgarantin måste lämnas till alla vårdsökande.
Det finns många goda skäl att öppna möjlighet för alternativa vårdgivare vid sidan av kommunernas och landstingens institutioner. De förnyar vården, de skapar valfrihet, de ger konkurrens, de ger personalen större chans att byta arbetsgivare, de ökar sannolikt också det totala vårdutbudet. Årtionden av trakasserier från socialdemokratiska majoriteter i stat, kommun och landsting mot dessa vårdens entreprenörer måste upphöra. Även dessa småföretagare behöver stabila villkor och rimliga konkurrensförutsättningar.
Uppsägningarna av vårdpersonal måste upphöra. Det är inte rimligt att tusen anställda i månaden får sluta och gå från mottagningar och kliniker där behoven bara växer.
Vårdköerna måste bort. Erfarenheterna från den borgerliga regeringstiden visar att det är möjligt att komma mycket långt. Det är en fråga om resurser och målmedvetenhet från de politiska ledningarna i landstingen. Sedan 1994 har kötiderna på många håll fördubblats.
Rätten till eget rum måste bli verklighet. Det kräver ombyggnader av institutioner i många kommuner. Det borde ha gjorts för länge sedan. Vårt krav att bygga bort alla flerbäddsrum i denna typ av vårdinstitutioner kan tillgodoses med de ökade resurser som Folkpartiets politik ger och med de ökade statsbidragen. Vi anser att av de av regeringen extra anslagna
4 miljarderna skall 500 miljoner kronor tas till utbyggnad av eget rum.
Omhändertagandet måste bli bättre också i andra avseenden. Där tiden för omvårdnad blivit orimligt kort måste ytterligare personal anställas, vanvården måste få ett slut. Näringsbrist, trycksår och fallskador måste åtgärdas. Personalen inom omsorgen behöver kompetenshöjande utbildning.
Folkpartiet har i en annan motion, som väcks i dag med anledning av regeringens proposition om ett nationellt program för äldrevården, föreslagit att statsmakterna ska initiera en kommunal omsorgsgaranti som just tar sikte på att säkra bästa möjliga omvårdnad för de gamla i de särskilda boendeformerna.
Inrätta en äldreombudsman. Pensionärer skall veta att det finns en av myndigheterna oberoende instans dit de kan vända sig för att få hjälp, råd och vägledning i frågor som berör dem.
I en liberal utbildningspolitik står kunskap och bildning i centrum. Lusten att lära är medfödd och en av skolans viktigaste uppgifter är att bevara den lusten. Lärandet kan vara livslångt. Människor ska under hela livet ha möjlighet att vidareutbilda sig.
Det har skett en oacceptabel nedvärdering av kunskap, bildning och lärande under de senaste 30 åren. Den har gett Sverige en skola i kris. Var femte 16-åring lämnar grundskolan utan att kunna läsa och skriva en sammanhängande text. Rapporter visar att våld, mobbning och ett oacceptabelt språkbruk är vardag för elever i många skolor. Läraryrket, som tidigare var ett yrke som mötte stor respekt, är i dag impopulärt bland landets ungdomar när de ska välja jobb.
Men trots att allting pekar på behovet av en ny kurs för skolan, förmår regeringen inte att formulera ett program för kunskap och ordning i en skola där läraryrkets status har höjts. Regeringens förslag till tiopunktsprogram för skolan innehåller i delar visserligen steg i rätt riktning, men som oftast snubblar regeringen på målsnöret. Regeringen har tyvärr inte för avsikt att förändra dagens skola.
För liberaler är det självklart att kräva en skola där kvalitet på undervisningen och de enskilda elevernas utveckling står i centrum. I en liberal skola får de svaga eleverna mer hjälp och stöd, medan de starkare eleverna ges mer stimulans. Vi accepterar inte en grundskola som elever lämnar utan att vara godkända i skolans viktigaste ämnen. Med en tioårig grundskola där den enskilde elevens behov och möjligheter ligger till grund för undervisningen kan vi skapa en grundskola som lägger en god kunskapsgrund. Gymnasiereformen har misslyckas och bör rivas upp. Alla gymnasister ska inte påtvingas högskolekompetens. Resultatet av detta är enbart att oacceptabelt många lämnar gymnasieskolan utan fullständiga betyg.
Lärarna är skolans viktigaste resurs. Deras status måste höjas. Med införandet av en lärarlegitimation, höjda löner och fler karriärmöjligheter (via bland annat inrättandet av fler lektorstjänster och ökad möjlighet till fortbildning) vill vi betona vikten av lärarnas professionalism.
Utvärdering är central i en skola där kunskap och kvalitet står i centrum. Med fler nationella prov och fler betygsteg tidigare under skolgången får eleverna och föräldrarna möjlighet att se vilka kunskaper eleven har uppnått. Utvärderingen skall pågå under hela tiden i skolan och avslutas med en frivillig gymnasieexamen, där eleverna ges möjlighet att få ett intyg på uppnådda kunskaper. Men utvärdering handlar också om hur skolan fungerar. Med ett kvalitetsinstitut som är fristående från Skolverket, och därmed inte underställd den politiska apparaten, får elever och föräldrar veta hur kvaliteten i deras skola förhåller sig jämfört med andra. Utvärderingars största vinnare är elever med stora kunskapsbrister och skolor med uppenbara problem. De visar var insatser och förändringar behövs.
Vi anser att kunskapslyftet bör ge ett allmänt lyft av kunskapsnivån i samhället och för den enskilda människan en möjlighet att nå en högre bildningsnivå och därmed vara rustad att möta framtidens utmaningar. Det handlar om att både växa som individ och medborgare. Kunskapslyftet har inte i alla fall lyckats med detta. I stället för en möjlighet har en del sett verksamheten som ett tvång. Människor skall alltid ha möjlighet till vidareutbildning, men den utbildningen måste dels vara ett uttryck för den enskilda människans egen vilja, dels hålla en tydlig kvalitetsnivå. Utbildning får aldrig bli förvaring. Det finns idag möjligheter att komplettera ofullständiga studier; vi anser därför att det går att skära ned på kunskapslyftets omfattning.
För liberaler är en höjd kunskapsnivå ett viktigt mål. Utbildningsnivån blir allt viktigare för att Sverige ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. Människor kommer i framtiden att behöva utbilda sig flera gånger under livstiden. Det ”mänskliga kapitalet” måste utvecklas genom ytterligare satsningar på utbildning och forskning.
För att Sverige ska uppnå högre tillväxt inom den kunskapsintensiva industrin krävs t ex att antalet civilingenjörer ökar kraftigt under kommande år. Men det kräver inte bara medvetna satsningar på högre utbildning och forskning, det kräver också ett studiestödssystem som inte avskräcker från studier samt att lönebildningen blir sådan att det blir ekonomiskt lönsamt att skaffa sig en akademisk examen.
Det är svagt av regeringen att inte ha lyckats prestera ett förslag till nytt studiestödssystem. Skall livslångt lärande vara mer än en retorisk fras måste även föräldrar ha ekonomiska förutsättningar att studera. Vi anser därför att barntillägget skall återinföras i väntan på ett mer heltäckande förslag. Många studenter har dessutom under senare tid haft en ohållbar situation med sena utbetalningar från CSN. Ett desperat tilltag för att förbättra CSN:s ekonomiska situation är att som regeringen förespråka att expeditionsavgiften inom CSN:s återbetalningsverksamhet höjs. Folkpartiet avvisar detta. CSN har i dag Sveriges högsta påminnelseavgifter. Det är inte rimligt att studielåntagares avgifter i efterhand smyghöjs på detta sätt.
Utbildning av akademiker är en avgörande faktor för Sveriges position i framtiden. Utbyggnaden av högskolan har varit en satsning i rätt riktning. Sverige behöver fler högutbildade människor. Högre utbildning kostar. Det är orimligt att tro att ett ökat antal studerande inte kräver extra resurser. Vi anser att det är viktigt att högskolor och universitet ska bibehålla hög kvalitet även när antalet studenter är fler. Regeringens hållning till universiteten och högskolorna är ohållbar. Det är naivt att tro att kvaliteten kan kvarstå vid en ökning av antalet platser utan att tillskjuta mer resurser. Vi anser dessutom att studenter ska ha större valfrihet när det gäller hur de vill disponera sina studier. Ett införande av ett permanent sommaruniversitet ger studenterna möjlighet att examineras snabbare.
En förutsättning för att kunna hålla en hög kvalitet inom den högre utbildningen är att det finns tillräckligt många disputerade lärare. I dag råder det brist på detta. Regeringens politik när det gäller finansieringen av doktorandstudierna har förvärrat situationen avsevärt och visar sig redan i form av att färre doktorander blir antagna till höstens utbildningar. En undersökning som har gjorts av Uppsala studentkår visar att antagningen av doktorander till universitetets kulturvetenskapliga institution minskar från 159 doktorander hösten 1997 till enbart 60 antagna inför höstterminen 1998. Den socialdemokratiska lösningen är att sänka kraven på dem som undervisar inom högskolor och universitet. Folkpartiet värnar om kvaliteten inom universitet och högskolor. Därför vill vi inrätta fler doktorandtjänster.
Varje år går staten och kommunerna miste om stora skatteintäkter – i runda tal 50 miljarder kronor – som en följd av omfattande skattefusk. Dessutom betalas årligen ut mellan 6,5 och 8,5 miljarder kronor i ”felaktiga bidrag”.
Intresset och viljan att handla rätt och riktigt behöver återupprättas.
Från liberala utgångspunkter handlar det inte bara om att få in mer skattepengar till angelägna välfärdsutgifter som vård och skola.
Det handlar om att hederliga medborgare skall skyddas mot att andra skor sig på hans eller hennes bekostnad, att försvara en sund marknadsekonomi och rättvisa villkor för småföretagare – och att upprätthålla ursprungliga normer och ambitioner i välfärdspolitiken. I ett liberalt samhälle ska människor som arbetar, eller driver företag, och betalar skatt känna sig förvissade om att de behandlas på lika villkor som andra. De måste känna sig förvissade om att skatterna de betalar hamnar rätt. Väl utbyggda och fungerande socialförsäkringssystem är en viktig förutsättning för att människor ska våga satsa och ta risker – och för att alla ska känna trygghet om de drabbas av sjukdom eller olyckor. Att motverka fusk och ohederligt beteende är därför ett viktigt inslag i arbetet för ett socialliberalt samhälle.
”Trots det utbredda svartarbetet har inga verkligt kraftfulla åtgärder vidtagits för att reducera det, utan verksamheterna förefaller äga rum relativt ostört”. (Ur LO-ekonomen Dan Andersson tjänsteutredning; SOU 1997:17). Regeringen tillsatte utredningen, men den tycks nu ha hamnat i papperskorgen för gott. Vi tycker att det är hög tid att ta fusket och missbruket på allvar. Det handlar inte minst om att ändra regler i skatte- och bidragssystemen så att de i högre grad uppmuntrar hederligt beteende och motverkar ohederligt dito. Vi anser också att berörda myndigheter, skattemyndigheten och försäkringskassorna, behöver mer resurser för att stävja missbruk.
Den svarta ekonomin i Sverige omsätter mer pengar än både skogsnäringen och bilindustrin. Beloppen överstiger vida kostnaden för hela det svenska försvaret.
I Riksrevisionsverkets rapport om svart arbete (RRV 1997:59) återges sålunda olika studier av den svarta ekonomin. Den visar bland annat att inkomsterna från svarta löner, oredovisade företagarinkomster och kapitalinkomster uppgick till drygt 70 miljarder kronor i början på 1990-talet. I RRV:s studie är dock inte inkomster från svartjobben i hushållssektorn inräknade, vilka uppskattas till mellan 10 och 15 miljarder kronor (RSV 1996:5). Detta innebär att stat och kommun går miste om skatteintäkter i storleksordningen 45–55 miljarder kronor per år. I andra studier uppskattas den svarta ekonomin motsvara mellan 5 och 7 procent av BNP, dvs den skulle omsätta mellan 90 och 130 miljarder kronor. (Hansson. I. Beräkningar av skatteundandragandet i Sverige, RSV, 1984.)
Det är allmänt känt att svartjobb inom sektorer som hantverk och hushållsarbete är vanligt förekommande. Det rör sig dels om småföretagare och hantverkare som byter tjänster med varandra, dels om privatpersoner som medvetet köper tjänster ”utan kvitto”, som t ex bilreparationer eller städning. I vissa fall köper människor ”svart” utan att veta om det – t.ex. hos frisören, på restaurangen eller i taxin.
Till bilden hör också missbruk av olika bidrags- och försäkringssystem. Även bidragsfusket kan uppgå till stora belopp. Enligt uppgift från Riksförsäkringsverket rör det sig om mellan 6,5 och 8,5 miljarder per år – lågt räknat.
Självfallet spelar reglerna i skatte- och bidragssystemen en stor roll för människors benägenhet att handla rätt och riktigt. Här har politiker och chefer i olika myndigheter ett stort ansvar för att genomföra sådana förändringar som gör det mer lönsamt för enskilda människor och företagare att vara hederliga. Vi föreslår i motionen att skattemyndigheten och försäkringskassorna får ökade resurser för att mer effektivt motverka olika former av fusk och missbruk. Det kan bl a ta sig uttryck i utarbetandet av nya eller ändrade regler som främjar hederligt beteende och stävjar motsatsen, regler som starkare betonar brottsoffrens perspektiv, och ökar risken för upptäckt.
Andra delar av vår politik – som skattelättnader för hushållstjänster, slopad förtida moms, sänkta arbetsgivaravgifter i den privata tjänstesektorn – innebär viktiga steg mot ett samhälle där ett hederligt beteende lönar sig bättre. Vi har föreslagit en finansieringsmodell för a-kassan med högre egenfinansiering, som både ger starkare incitament för a-kassan att dra in ersättning vid oärligt utnyttjande av detta trygghetssystem, och en starkare drivkraft för kassan att få tillbaka kassamedlemmar i riktiga jobb. Statens bidrag till försäkringen läggs över på dem som är i arbetslivet, som – för att de inte skall behöva vidkännas en minskad nettoinkomst – får en motsvarande skatteminskning. Sänkt grundavdrag eller förvärvsavdrag är möjliga alternativ som bör undersökas i detta sammanhang efter utredning.
Riksskatteverket bedömer att mellan 200 000 och 300 000 hushåll köper svarta tjänster som reparationer, städning, fönsterputsning, m.m. Det offentligas inkomster av erlagda skatter för exempelvis barnflickor, städning i hemmen etc är i det närmaste försumbara. Det ligger nära till hands att anta att ett viktigt skäl till att så många är beredda till lagöverträdelse är att människor uppfattar skattereglerna som orimliga för dem själva, och kanske också för alla andra. Få är beredda att betala 600 kronor för en tjänst som någon annan är beredd att utföra för 150 kronor. Majoriteten av hushållen struntar i att ”skicka” 450 kronor till skattemyndigheten samtidigt som de betalar städhjälpen 150 kronor.
För småföretagare i tjänstebranscher som riktar sig främst till privatpersoner – restauranger, taxi, snickerifirmor etc – är det svårt att vara ärlig om konkurrenterna pressar sina priser genom att t ex anlita svart arbetskraft, fiffla med taxametern eller avstå från att redovisa alla inkomster.
I en rapport från Riksrevisionsverket framhåller t ex Länsstyrelsen i Skåne att bruket av svart arbetskraft inom restaurangnäringen är mycket omfattande. Vid kontroller mot restauranger i Gävleborgs län uppgav en påfallande stor andel av personalen att de vikarierade tillfälligt eller att det var första kvällen de arbetade, osv. Slutsats:
Sannolikt har många små tjänsteföretagare svårt att överleva om de följer gällande regler.
I pressen redogjorde man nyligen för hur arbetsförmedlingen i Liljeholmen i Stockholm anvisade 30 arbetslösa till ett lagerarbete i Årsta partihallar (Expressen, Dagens Industri, 15-20 april 1998). Erbjudandet – som gällde ett heltidsjobb med möjlighet att få ett truckförarkort gratis – gick till 30 personer, men ingen av dem hörde av sig till arbetsgivaren. Skälen som de arbetslösa uppgav varierade; snart var det sommarlov, 30 minuters restid var för mycket, barnen var sjuka, man hade just tagit sportlov, etc. Arbetsförmedlaren uppgav till tidningen att hon inte vill vara byråkratpolis, följaktligen anmälde hon ingen till a-kassan.
Så här ska det enligt gällande regler inte få gå till. Den som tackar nej till anvisat arbete ska inte få behålla a-kassan. A-kassan krävde 1997 tillbaka ca 41 miljoner kronor i felaktigt utbetalda ersättningar. Att uppbära a-kassa och samtidigt jobba svart kan vara en mycket lönsam affär. Dock inte för hederliga skattebetalare, nota bene. Med en annan rollfördelning mellan beslutsfattarna, en ändrad incitamentsstruktur och en mer helhjärtad kontroll skulle sannolikt mer pengar kunna krävas in.
Att motverka missbruk av bidragssystemen är alltså inte enbart en fråga om att skärpa kontroller, utan handlar i hög grad om hur reglerna i olika system är utformade och hur olika regler samverkar. Exemplet från Liljeholmens arbetsförmedling visar att motiven att ta ett jobb behöver stärkas. System för social trygghet, skatter och omfördelning – som fungerar var för sig och som byggts med de bästa föresatser – kan komma att samspela på ett sätt som inte varit avsett.
I dag befinner sig t ex 80 000 arbetslösa småbarnsföräldrar i en ”arbetslöshetsfälla”, dvs de skulle inte vinna något ekonomiskt på att ta ett jobb, bland annat för att bostadsbidragen minskar och de kommunala dagisavgifterna ökar kraftig. Det framgår av en ESO-rapport ”Lönar sig arbete?”. Föreningssparbanken har också visat hur småbarnsföräldrar enbart förlorar någon hundralapp i månaden på att den ena blir arbetslös.
Mer än var tredje arbetslös har en ersättningsgrad på 90-99 procent av den ursprungliga lönen, enligt beräkningarna i ESO-rapporten. På kort sikt är de ekonomiska motiven att ta ett jobb därmed svaga. När de arbetslösa börjar arbeta försvinner största delen av den lön man får, både genom förlorat arbetsmarknadsstöd och minskade bidrag, höjda skatter och högre avgifter för barnomsorgen. Tröskeleffekterna i skatte- och bidragssystemet är i genomsnitt 83 procent.
Människor som tackar nej till ett arbete som de förlorar ekonomiskt på, eller som bara marginellt ökar inkomsterna, beter sig ekonomiskt rationellt – åtminstone kortsiktigt. Vi är övertygade om att majoriteten av de arbetslösa vill ha ett riktigt, ”vitt” jobb. Det är emellertid viktigt att de sammantagna effekterna av olika regelsystem inte ger fel signaler. Marginaleffekterna för i synnerhet barnfamiljer behöver minska. Vi har tidigare beskrivit de skattesänkningar vi anser måste genomföras omedelbart för att skapa förutsättningar för fler jobb i näringslivet. Målet är att så många som möjligt ska ges en chans att försörja sig på eget arbete och bara undantagsvis behöva vara beroende av arbetslöshetsersättning, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, förtidspensioner, etc.
Krisen inom skolan och omsorgen är också kommunernas kris. En viktig förklaring till krisen är att kommuner och landsting i praktiken har monopol på dessa för den enskilde så viktiga tjänster. Om vården eller skolan inte fungerar har den enskilde ingen annan stans att gå. För att få förändringar måste han eller hon gå den mödosamma vägen att försöka påverka den politiska processen. Den enkla lösningen, att välja ett annat alternativ, finns inte.
På de flesta områden anses inte monopol vara bra. Det finns inga skäl att tro att monopol skulle vara bättre på de s k välfärdstjänsternas område. Det är en helt annan sak att dessa tjänster bör finansieras rättvist och att det är en viktig politisk uppgift att se till att alla får den bästa vården och utbildningen. En del av de missförhållanden som uppdagats under senare tid har att göra med att kommunerna inte fullgjort sina uppgifter som yttersta kontrollinstans. Det viktiga är inte vem som producerar vård, skola, omsorg, det viktiga är att tjänsterna är bra. Politisk dogmatism får inte hindra det utförande som ger mest valuta för skattepengarna till barnen och de äldre. Endast det bästa är gott nog.
En god tillväxt är viktigare för kommunernas ekonomi än statsbidrag i ett längre perspektiv, bortom det av regeringen skapade akuta läget. Kommunsektorns skatteinkomster är ungefär fem gånger större än statsbidragen. För att öka kommunernas inkomster med 4 miljarder kronor krävs en ökning av statsbidragen med nästan 5% mot en ökning med 1,3% av skatteunderlaget. Med den låga tillväxt som varit under den socialdemokratiska regeringen krävs ökade statsbidrag för att upprätthålla verksamheten i den kommunala sektorn.
Regeringen föreslår i vårpropositionen ytterligare 4 miljarder kronor i statsbidrag till kommuner och landsting för 1998 och följande år. Detta har Folkpartiet välkomnat. För att vi skall kunna vara säkra på att dessa extrapengar verkligen kommer vården och skolan till del anser vi att en granskning av kommunernas planer och utfall bör ske och att i fall där kommunerna inte följt upp statsmakternas ambitioner en återbetalningsskyldighet skall aktualiseras.
Samtidigt som regeringen föreslår dessa fyra miljarder kronor utvecklas kommuneras reguljära skatteinkomster sämre än regeringen räknade med i höstens budgetproposition. År 2000 har kommunerna visserligen 4 miljarder kronor i ökade statsbidrag men 8 miljarder lägre skatteinkomster: 4 – 8 = -4. Kommunernas totala inkomster av skatter och statsbidrag är således i själva verket 4 miljarder kronor lägre år 2000 än regeringen räknade med i budgetförslaget. Tydligare kan inte vikten av en stark skattebas, dvs en stark privat sektor och ökande sysselsättning, visas.
Vår politik är inriktad på att skapa förutsättning för att välfärdstjänsterna ska kunna finansieras. Detta lyckades också under den borgerliga regeringens tid. Kommuner och landsting hade då en bättre ekonomi än än de haft under den socialdemokratiska regeringen.
Kommunernas och landstingens inkomster under socialdemokratisk jämfört med borgerlig regering, miljarder kronor i 1998 års priser, årsgenomsnitt:
Skatter -8
Statsbidrag -28
Summa -36
(Korrigerat för överföring av uppgifter m.m.)
Kommunsektorn har således i reala pengar haft 35–40 miljarder kronor mindre att röra sig med per år under den socialdemokratiska regeringen än under fyrpartiregeringen. Folkpartiet är en garant för att de angelägna välfärdstjänsterna får resurser.
Även i ett kort perspektiv kan resurser frigöras genom omprioriteringar. Att avveckla kommunala bolag är en sådan åtgärd. När ett kommunalt bolag säljs minskar både tillgångar och skulder. Försäljningsintäkterna kan inte användas till att finansiera löpande verksamhet. När bolag säljs kan skulder amorteras och därmed minskar kommunens ränteutgifter. Förlustbidragen till olönsamma kommunala bolag upphör också. Korrigerar man för de vinster som de kommunala bolagen kan inleverera finner man att resurser motsvarande minst ett par miljarder kronor kan frigöras.
Härtill kommer att kommunen kan koncentrera sig på de väsentliga uppgifterna: vård, skola, omsorg. De kommunala bolagen svarar ofta för en osund konkurrens gentemot de privata. Vem kan konkurrera med den som har tillgång till kommunens skattekista? En avveckling av kommunala bolag ger en sundare konkurrens och därmed fler jobb.
Erfarenheten visar också att det är i de kommunala bolagen som en osund politikerkultur frodats. Exemplen behöver inte nämnas.
Konjunkturen ute i Europa förbättras nu. Då sker samma sak i Sverige, även om OECD, som nämnts, varnar för att det kan hända att Sverige just nu befinner sig på konjunkturtoppen. Den svenska konjunkturförbättring vi sett en tid är en del i en allmän europeisk återhämtning.
Hotet mot en god utveckling i industriländerna har främst utgjorts av Asienkrisen. Eftersom den både kom överraskande och gav upphov till ett antal spekulativa slutsatser finns det anledning att något kommentera denna.
Först kan konstateras att de sydostasiatiska länderna under lång tid haft en mycket god ekonomisk utveckling. Under de senaste 20 åren uppgick tillväxten i genomsnitt per person till ca 5% per år. Sysselsättningen ökade starkt. Detta kan jämföras med Latinamerika där tillväxten per person under samma tid stannade vid ca 1% per år. Samtidigt sjönk BNP per person i Afrika. Även utvecklingen på arbetsmarknaden var sämre i Afrika och Latinamerika.
En kritisk synpunkt på den sydostasiatiska utvecklingen har varit att dess tillväxt inte främst burits av en ökande produktivitet utan av ökad mobilisering av arbetskraft och kapital. Detta är sant, men innebär ändå en positiv skillnad mot Afrika och Latinamerika där denna mobilisering tagit mycket längre tid. Ett problem har dock varit att en del av de utländska investeringar som gjorts i Sydostasien inte gjorts med tillräckliga avkastningskrav.
Skillnaderna mellan länderna inom Sydostasien har varit och är stora. Det är bl.a. dessa skillnader som nu gör sig gällande.
Det är då intressant att konstatera att av jämförbara länder är det de som har mindre statsstyrning, mindre sammanblandning mellan storföretag och byråkrati, mer marknadsorientering, en öppnare ekonomi, mindre regleringar och mer demokrati som klarat sig bäst. Det är länder som Korea och Indonesien som haft och har de största problemen. Det är internationaliseringen och ”marknadens” krav på öppenhet som bidragit till att sätta press på slutna system och odemokratiska byråkratier. Kina är ett särfall genom att den utlandsrelaterade delen av ekonomin fortfarande utgör en så liten del av ekonomin.
Frågan är hur utdragen Asienkrisen blir och vilka återverkningar den får på övriga ekonomier.
Både IMF och OECD har gjort bedömningar av vilka återverkningarna av Asienkrisen kan bli på OECD-ländernas ekonomier. Enligt OECD:s kalkyler i april i år kan man uppskatta återverkningarna till att innebära en lägre BNP om ca 0,5 procentenheter 1998 i både USA och EU och den ackumulerade effekten till ca tre fjärdedels procentenheter. Detta förefaller i sig inte mycket men ett motsvarande produktionsbortfall skulle för Sveriges del uppgå till närmare 15 miljarder kronor, varav ca hälften hade fallit på de offentliga finanserna.
Det ingår i bedömningen att Asienkrisen med dess depreciering av de drabbade valutorna medför ett minskat behov av att höja räntorna i industriländerna för att möta ett inflationstryck. Räntehöjningarna kan förväntas komma senare än de annars skulle ha gjort.
Hittills har de industrialiserade länderna främst upplevt den positiva sidan av krisen, de bibehållet låga räntorna. Den negativa effekten, genom bortfall av exportmarknader och ökad konkurrens från de asiatiska länderna med deprecierande valutor, har i allt väsentligt ännu inte känts av. Detta medför att det kan finnas en tendens att underskatta Asienkrisens återverkningar. Även OECD och IMF kan ha underskattat effekterna.
En särskild fråga är hur den japanska ekonomin kommer att utvecklas. Japan kommer att påverkas direkt genom att över 40% av dess export går till övriga länder i Sydostasien. Motsvarande andel för EU:s del är 15%. Det handlar dels om ett betydande marknadsbortfall för Japans del, dels kommer dessa länders produkter att vara mera konkurrenskraftiga efter de deprecieringar som skett.
Till detta kommer de interna japanska problemen. Under 80-talet byggdes upp en ”finansiell bubbla” vars återverkningar har tagit lång tid att komma över bl.a. därför att man inte på samma tydliga sätt som i Sverige i början av 90-talet tog itu med detta. Ett hinder är själva beslutsformerna där sammanvävningen av byråkrati och stora banker och företag hindrat ett effektivt angripande av problemen i den finansiella sektorn. Utvecklingen i Japan, och i en del av de övriga länderna i Sydostasien, visar på problemen när den politiska makten vävs samman med ekonomiska institutioner och företag. Detta är ett memento också för Sverige där institutionella placerare som AP-fonder och fackföreningar i framtiden kommer att ha stora ekonomiska maktresurser och där, som i Japan, sammanvävningen med ett parti är påtaglig.
Problemen i den japanska finanssektorn har hämmat småföretagens utveckling eftersom de är beroende av en fungerande kreditgivning från bankerna. Vidare finns omfattande regleringar inom andra delar av det japanska samhällslivet som hämmat en återhämtning.
Tillväxten i Japan har därmed varit låg under en följd av år och utsikterna för 1998 är också svaga. OECD räknar med en svagt sjunkande BNP i år medan under nästa år väntas lättnader i finanspolitiken och de finansiella problemens avklingande möjliggör en tillväxt på drygt 1%. Även detta kan visa sig vara en optimistisk bedömning.
För USA:s del är det troligt att det kommer att bli en viss dämpning av tillväxten, vad som kallats en mjuklandning. Med detta avses att den amerikanska tillväxten kommer i nivå med den potentiella tillväxten utan att penningpolitiska åtstramningar – räntehöjningar – behövt tillgripas. Den amerikanska ekonomin har förvånat bedömare genom att det varit möjligt att upprätthålla en hög tillväxt och ökande sysselsättning under lång tid utan att överhettningsfenomen tillstött. En del av förklaringen är sannolikt både en väl avvägd finanspolitik med minskande underskott och en skickligt förd penningpolitik – räntehöjningar när detta krävts och avstående från räntehöjningar när detta varit motiverat. Men det är också en effekt av en flexibel arbetsmarknad. Sedan 1988 har tillkommit närmare 15 miljoner nya jobb, mot ca 1,5 miljoner i EU.
De största riskerna i den amerikanska utvecklingen är om en kraftig avmattning i Asien skulle leda både till ett bortfall av amerikansk export och att dessa länders sjunkande valutakurser skulle göra deras export så konkurrenskraftig att effekten på amerikansk produktion skulle bli ordentligt märkbar. Detta skulle kunna väcka upp protektionistiska stämningar i USA, vilket skulle kunna leda till en dämpning av världshandeln med negativa effekter världen runt. Här utgör kongressens vägran att ge administrationen ett förhandlingsmandat – ”fast track” – i de internationella handelsförhandlingarna ett tecken på vad som skulle kunna komma.
Storbritannien har befunnit sig i en liknande konjunkturfas som USA där uppgången kommit tidigare än i övriga Europa. Den har dock dämpats genom bl.a. höjda räntor. Storbritannien skiljer sig också från flertalet länder i Europa genom en bättre sysselsättningsutveckling. Efterhand väntas Storbritannien komma mera i fas med konjunkturen i övriga EU. Detta är ett av den brittiska regeringens villkor för att kunna delta i EMU:s tredje fas, den gemensamma valutan.
Den europeiska kontinenten kan visa sig vara det område där återhämtningen blir tydligast i år. Redan under fjolåret visade sig klara tendenser till uppgång. Enligt OECD:s senaste bedömning kommer tillväxten inom EU under de tre åren 1997, 1998 och 1999 att ligga på 2,5 – 3% per år.
Tabell 9.1 BNP-tillväxten i EU-länderna 1997-99 enligt olika bedömningar
Procentuell volymförändring
|
1997 |
1998 |
1999 |
|
|
OECD |
2,6 |
2,7 |
2,8 |
|
IMF |
2,6 |
2,8 |
2,8 |
|
KI |
2,5 |
2,7 |
2,7 |
|
Regeringen |
2,6 |
2,7 |
2,9 |
Detta utgör självfallet ett starkt stöd för den svenska ekonomin. Återhämtningen under det fjärde kvartalet i fjol hörde sannolikt ihop med den europeiska uppgången.
Det blir nu allt klarare att EMU kommer till stånd på utsatt tid och med bred omfattning. Frågetecknen omkring EMU-processen blir allt färre efterhand. Kraven i tillväxt- och stabilitetspakten sätter ramarna för vilka offentliga underskott som är tillåtna. Därmed har osäkerheten om den framtida finanspolitiken minskat. Huvudinriktningen inom penningpolitikens område tycks också vara klar i allt väsentligt: en kraftig inriktning på prisstabilitet. Därmed har också i betydande grad ramarna för den svenska finans- och penningpolitiken satts, oberoende av om vi under perioden blir medlemmar i EMU eller ej. Däremot är den nationella rörelsefriheten för strukturella reformer betydande, både inom den offentliga sektorn och på arbetsmarknaden.
Även om nu de finans- och penningpolitiska huvuddragen i den europeiska utvecklingen kommer att vara klara är arbetslösheten och den svaga sysselsättningen inte lösta på långa vägar. Fortfarande står 11% eller 18 miljoner människor utan arbete inom EU. Härtill kommer att förtidspensioneringar och liknande åtgärder fört bort människor från arbetsmarknaden utan reell möjlighet för dem att komma tillbaka. En successivt ökande kvinnlig förvärvsfrekvens kommer att ställa krav på fler jobb.
De riktlinjer som EU-länderna successivt enats om för att öka sysselsättning och minska arbetslöshet utgör en god grund för varje land att utforma sin politik. Sysselsättningspolitiken inom EU handlar inte om att bedriva något slags samordnad ”stimulanspolitik”. Erfarenheterna visar att detta inte fungerar. Det handlar i stället om en ram inom vilken varje land kan utforma den politik som man finner mest effektiv.
Man har dock enats om vilka huvuddragen i en sådan politik rimligen bör vara. De är att förbättra anställbarheten, att utveckla företagarandan, att uppmuntra företagens och de anställdas anpassningsförmåga och att stärka jämställdhetspolitiken. Den politik vi här redovisat ligger väl i linje med dessa riktlinjer.
Sverige befinner sig i en konjunkturuppgång. Varje år sedan den tillträdde har regeringen spått en konjunkturuppgång. Som vi redan konstaterat blir detta sant förr eller senare. Det tycks gälla i viss utsträckning för 1998. Det kan därför tänkas att regeringens tillväxtprognos om 3% för 1998 kommer att visa sig vara i stort sett riktig. Den europeiska konjunkturuppgången bidrar självfallet. Exporttillväxten blir ändå lägre än 1997 därför att Asienkrisens effekter på världshandeln kommer att visa sig efterhand.
Den räntenedgång vi haft i omvärlden, och även i Sverige, stimulerar hushållens konsumtionsbenägenhet. Det kan därför tänkas att den privata konsumtionen kommer att växa ungefär i den takt regeringen antagit, 2,3%.
Däremot kan man sätta frågetecken för andra inslag i prognosen. Enligt regeringen skulle investeringarna öka efter en nedgång 1997. Omsvängningen gäller både näringslivet, bostadsbyggandet och myndigheternas investeringar. Näringslivets investeringar påverkas av osäkerheten om följderna av Asienkrisen, de allmänna vinstutsikterna och av osäkerhet om Sveriges relationer till EMU-området. Bostadsbyggandet har varje år förutspåtts öka medan verkligheten inneburit en mycket låg nivå. Det kan tänkas att de stigande priserna så småningom kommer att medföra ett ökat byggande, men när detta kommer är osäkert. Myndigheternas investeringar har visat sig notoriskt svårprognoserade. Inget talar för att regeringen nu har bättre prognosinstrument. En komplikation är att den svårighet att nyanställa som redan visar sig i högt antal obesatta lediga platser kan senarelägga investeringar.
Regeringen antar nu att den offentliga verksamheten ska växa efter flera år av minskningar. Det kan tänkas att de politiska ambitionerna i kommuner och landsting är så starka ett valår att detta blir fallet. Men tecknen på att den offentliga konsumtionen skulle öka är svaga.
Det finns således ett antal osäkerheter om huruvida regeringens prognos för 1998 kommer att stämma eller ej. Vi kan dock inte utesluta att det blir så och har därför valt att inte avvika i våra antaganden om de ekonomiska förutsättningarna.
För de kommande åren är vi dock uttalat skeptiska mot regeringens prognos. Den innehåller en kombination av stark tillväxt, låga löneökningar, goda offentliga finanser, ett stort bytesbalansöverskott och oförändrad valutakurs som inte förefaller särskilt sannolik som helhet. Skulle de positiva finansiella delarna av prognosen slå in torde det dra upp valutakursen och därmed försämra konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning. Den arbetsmarknadsutveckling regeringen antar kan leda till högre löneökningar, inflationstendenser, höjda räntor och som följd sämre tillväxt och sysselsättning.
Som vi redan konstaterat är det troligt att konjunkturen mattas av under 1999 och 2000. Regeringen antar i stället en alldeles speciell extra konjunkturuppgång år 2000, just det år regeringens arbetslöshetsmål skall uppfyllas. Det finns ingen trovärdighet i en sådan prognos. Det är snarare troligt att konjunkturen dämpas under den treårsperiod som utgiftsramarna skall avse.
Vår strategi är dels att både av långsiktiga skäl och kortsiktiga säkerhetsskäl sätta lägre utgiftsramar än regeringen, dels att föreslå en politik som gör det mera troligt att tillväxttal av den storlek regeringen antagit kan bli verklighet.
Vi skapar dels marginaler i de offentliga finanserna, dels lägger vi genom en helt annorlunda ekonomisk politik grunden för en god och uthållig tillväxt.
Vi konstaterar att regeringen i år, ett valår, praktiskt taget ätit upp alla marginaler till utgiftsramen. Kvar finns bara beräknade 900 miljoner kronor, en marginal på 0,13% till statens utgiftstak. Hela den ursprungliga budgeteringsmarginalen på 18 000 miljoner kronor är därmed uppäten, utom de 900 miljonerna. Avsikten med det nya
budgetsystemet var inte att budgeteringsmarginalen skulle användas i en konjunkturuppgång – inte ens ett valår!
Budgeteringsmarginalen för 1999 har minskat från ursprungliga 22 miljarder kronor till 6, tre fjärdedelar har således försvunnit, hittills.
Detta har således skett trots att Sverige har industrivärldens mest konjunkturkänsliga offentliga finanser och att konjunkturuppgången är en viktig förklaring till förbättringen. Trots detta har marginalerna förbrukats.
Internationella organisationer som IMF och OECD har påpekat att Sverige har osedvanligt stort beroende av konjunkturen när det gäller offentliga underskott.
Denna konjunkturkänslighet tonas ner i vårpropositionen. Regeringen har låtit göra kalkyler som ska visa att denna konjunkturkänslighet inte är så stor. Men man bortser då från att det är en del av den reguljära svenska ekonomiska politiken att möta lågkonjunkturer med utbyggd arbetsmarknadspolitik. Regeringens kalkyler stämmer om man kan göra troligt att nästa lågkonjunktur inte kommer att leda till ökade arbetsmarknadspolitiska utgifter. Regeringen har vidare förutsatt att kommunerna omedelbart anpassar sin verksamhet till de sämre förutsättningarna. Kommunerna skulle t.ex. inte dra på sig ökade utgifter för åtgärder och socialbidrag.
Det är således rimligt att räkna med att Sverige under de närmaste åren kommer att möta en konjunkturavmattning påspädd med att regeringens politik – eller brist på politik – medför att Sverige står sämre rustat inför framtiden än vad det gjort om den borgerliga politiken fått fortsätta. En för hög skattenivå, en hårt reglerad offentlig sektor och en illa fungerande arbetsmarknad medför att Sveriges fulla kapacitet inte utnyttjas på rätt sätt. Hela den ekonomiska politiken måste inriktas på att få bort dessa onödiga hinder som lagts i vår väg. Det är först med en väsentligt annorlunda politik som denna utveckling kan brytas.
Grunden för EU-samarbetet är fredssträvan. Ett ytterligare steg på den vägen kommer att tas när länderna bakom den forna järnridån blir medlemmar i EU. Detta är den stora, långsiktiga framtidsfrågan. Den processen kommer att ske stegvis och kommer att ta tid men är oerhört viktig för alla Europas folk. Det kommer inte att bli enkelt och kommer att medföra svårigheter både för folken i öst och i de forna västländerna. Men skälen för en utvidgning är överväldigande.
Ett område som är i stort behov av reformering är den gemensamma jordbrukspolitiken – CAP. Utvidgningen innebär ett utmärkt tillfälle att reformera jordbrukspolitiken och strukturfonderna. Folkpartiet inser att en gemensam EU-politik på jordbruksområdet är nödvändig men har dels framhållit att visionen och slutmålet även på detta område bör vara en fri världsmarknad, dels att delar av jordbrukspolitiken borde kunna återföras till respektive medlemsland. Vi förespråkar alltså en avreglering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Som allt företagande kräver även jordbruket långsiktighet och tydliga regler. Kvoter, regleringar och omständlig administration underlättar inte företagandet.
Vi beklagar att Amsterdamfördraget inte löste de frågor som måste lösas inför en utvidgning. Det gäller bl.a. beslutsformerna. Amsterdamfördragets riktlinjer för sysselsättningspolitiken utgör dock en god ram för den nationella politiken. Sveriges problem är här inte att EU:s riktlinjer sätter några gränser utan att regeringen inte vill använda de effektiva medel som står till buds för att öka sysselsättningen – sänkta skatter på arbete.
Folkpartiet säger ja till Schengensamarbetet. Den fria rörligheten är både en liberal grundtanke och en viktig EU-princip. Den personliga integriteten måste väga tungt i det fortsatta samarbetet, t ex vad gäller det informationsutbyte som kommer att ske mellan medlemstaterna genom datasystemet Schegens informationssystem (SIS). Vidare vill Folkpartiet att EU utvecklar en gemensam asylpolitik. Kriget i det forna Jugoslavien har visat på behovet av en gemensam europeisk flyktingpolitik.
En mycket näraliggande samarbetsfråga i Europa är införandet av den gemensamma valutan, euron. Om några dagar fattar Västeuropas ledare det historiska beslutet att elva av våra europeiska grannländer om åtta månader inför en gemensam valuta. Då öppnas ett nytt skede i Europas politiska och ekonomiska historia. Vi europavänner glädjer oss åt att ännu en mur mellan Europas länder rivs, att länder och folk tvinnas samman i ett ömsesidigt beroende och samarbete, och att gemensamma pengar snart kan användas över större delen av Västeuropa. Vi europavänner i Sverige är självklart besvikna över att regeringspartiets inre splittring har medfört att regeringen ställt Sverige utanför euron och i detta viktiga avseende förvisat Sverige till platsen som ett europeiskt åskådarland.
Socialdemokraterna driver dessvärre europapolitik med grundinställningen att plocka russinen ur kakan och att ligga lågt för att undvika fördjupade sprickor inom det egna partiet. När dagens socialdemokrater sjunger Internationalen på första maj syftar texten enbart på området mellan Treriksröset och Smygehuk.
Att välja utanförskapet har av den finska regeringen i en skrivelse till den finska riksdagen betecknats som att göra sig till ett undantagsland: "Ett utanförskap, med ställningen av undantagsland, skulle oundvikligen öka osäkerheten inför framtiden". Ett sådant utanförskap ville den finska regeringen inte välja, men det är just detta som den svenska regeringen gjort. Istället för att söka kompensera för vårt geografiska läge genom medlemskap i euron väljer Socialdemokraterna att ställa Sverige utanför. Istället för att ta ett steg mot centrum av Europa och öka vårt inflytande mäler Socialdemokraterna Sverige ut ur den europeiska familjens gemenskap. Vi riskerar därmed att förlora i inflytande även på andra områden, i frågor som kanske känns mycket viktiga för oss. Vi riskerar att bli ett undantagsland inte bara ekonomiskt utan även politiskt.
Tidigare fanns två grundläggande debatter beträffande euron. För det första: är EMU bra eller dåligt för Europa? Den debatten kan nu anses över i och med det stundande beslutet om elva länders deltagande från start 1999. EMU kommer att genomföras.
För det andra har frågan gällt om euron är bra eller dålig för Sverige, givet att de andra elva länderna nu börjar med den gemensamma valutan om åtta månader. För Sveriges skull bör man koncentrera sig på vad Sverige bör göra när euron införs 1999. Det är tre risker inom det ekonomiska området som bör lyftas fram: risken för ökad instabilitet på de svenska valuta- och räntemarknaderna, risken för ökad investeringsflykt och kostnaderna i form av en högre ränta.
Vi kan komma att se snabba svängningar vad gäller valutakursen. Det finns en viss efterfrågan på riskfyllda spekulativa placeringar på valutamarknaderna. De är i dag utspridda över ett antal valutor i Västeuropa. 1999 tar man bort tio valutor. Då kommer denna efterfrågan på spekulativa placeringar att koncentreras på ett färre antal valutor. En av dessa kvarstående valutor är den marginella svenska kronan. Det finns en risk för att vi får en orolig situation med en fladdrig växelkurs när euron införts. Detta må vara bra för spekulanterna, men det är inte bra för oss som bor och verkar i Sverige.
Slutsatsen för jobben är att Sverige vid ett utanförskap kan komma att få en mer svårhanterad lönebildning, en ökad risk för utslagning av produktion, och därmed en ökad risk för färre riktiga jobb. För företagen är slutsatsen att det kommer att bli svårare att bedriva utrikeshandel, svårare att sätta rätta löner och priser, och svårare att undvika valutaförluster. Slutsatsen för investerarna är att Sverige blir ett mindre attraktivt land att lokalisera verksamhet till.
Nackdelarna gäller särskilt småföretagen. För dessa innebär valutasäkring och valutakunskap en hög fast kostnad med tanke på företagens storlek. Därför är svenskt eurodeltagande särskilt viktigt för småföretag. Vi i Folkpartiet som verkligen menar allvar med att vilja skapa ett bättre företagsklimat i Sverige, inte minst för småföretagen, finner det därför naturligt att förorda ett medlemskap i euron.
Det som den finska regeringen sett som det viktigaste ekonomiska argumentet för Finlands inträde i euron har just varit att man vill undvika att hamna i en instabil ekonomisk situation. I den ovannämnda skrivelsen från den finska regeringen till riksdagen sägs också: ”Säkerställandet av pris- och valutakursstabilitet och den nytta som detta leder till för tillväxten, sysselsättningen och strukturen i form av lägre räntor, är enligt regeringen den största konkreta nytta som Finland skulle kunna utvinna ur den ekonomiska och monetära unionen.”
Det som är sanning för Finland, för den finska regeringen, för finska företag och finska löntagare gäller rimligen också i verklighetens Sverige, men tydligen inte i Socialdemokraternas.
Den andra frågan är den ökade risken för investeringsflykt. Sannolikt klarar de stora företagen av att Sverige står utanför, de kan flytta. Men de anställda kan inte flytta, och vi i Sverige klarar inte heller våra offentliga budgetar och beslutade välfärdsåtaganden om företagen börjar flytta ut. Man kan lägga märke till att frågan om investeringsflykt inte blev särskilt analyserad i Calmforsrapporten. Man tog i den utredningen inte annat än i förbigående upp den ökade risken för investeringsflykt.
Sverige kan naturligtvis motverka risken för ökad investeringsflykt genom att på olika sätt kompensera företagen. Då får vi förmodligen gå in för lägre löner, lägre kapitalskatt och t.ex. lägre krav på miljön. Vi liberaler vill inte arbeta med sådana kompensationer. Slutsatsen är att om man vill ha en politik som är inriktad på goda löner, att vi själva skall bestämma vår skattepolitik, och att vi skall behålla höga miljökrav, då är det lättare att uppfylla de målen som medlem av euroområdet.
Den tredje ekonomiska aspekten är räntekostnaden, räntemarginalen. Idag ligger den strax under en halv procent. Till detta kommer att Sverige nu på sin tröskel får en obligationsmarknad som sannolikt är världens största, euromarknaden. Den kommer att få ett djup, en effektivitet, och en likviditet som är bättre än den amerikanska. Det gör att räntorna på denna marknad kan bli särskilt låga.
EMU löser inte arbetslöshetens problem. Men som sagts ovan så innebär utanförskapet en ökad risk för instabilitet, för felbedömningar när löner och priser skall sättas och därmed en större risk för utslagning av jobb.
Om Sverige skall kunna lösa arbetslöshetens problem är det viktigt med en stabil ekonomisk-politisk miljö i Sverige. Det gör det lättare för beslutsfattarna att koncentrera sig på frågan om jobben och inte upptas av akuta krisproblem. Genom att stå utanför euron nekar vi oss själva den stabiliteten till förmån för möjligheten att depreciera valutan, än en gång. Det är det budskapet som regeringen sänder till vår omvärld.
Sverige bör gå med i eurosamarbetet så snart som möjligt. Sverige bör gå med i ERM, det valutasamarbete som föregår ett euromedlemskap. Detta kan vara ett första steg på vägen till euron men innebär framför allt att vi återfår den förlorade handlingsfriheten i frågan om svenskt euromedlemskap. Vi kommer för vår del som liberaler att söka informera i Sverige om euron och om vår slutsats att Sverige bör gå med så fort som möjligt. I det uppkomna politiska läget inser vi att Sverige inte blir medlem i första omgången. Tiden framöver bör därför ägnas åt intensiv opinionsbildning, inte minst som en del i valrörelsen 1998. Vi kommer att upplysa svenska folket om innebörden av eurons tillkomst, om våra europeiska grannländers beslut att samarbeta mer, och om Socialdemokraternas beslut att samarbeta mindre. Vi är övertygade om att nackdelarna med utanförskapet kommer att märkas redan före valet 2002 och att den nödvändiga folkliga förankringen av en ansökan om medlemskap får åstadkommas genom en folkomröstning.
1111 Inkomstskatt fysiska personer
Folkpartiet fullföljer skattereformen och hävdar principen om ”hälften kvar”. Vi avvisar följaktligen införandet av den nya värnskatten.
Med tanke på behovet av normalt, icke subventionerat, riskkapital till produktion av varor och tjänster vill Folkpartiet avskaffa dubbelbeskattningen av aktier och andelar i aktiefonder. Beskattningen av riskkapital skall inte längre vara hårdare än beskattningen av vanligt passivt banksparande. Att den som sparar med ett visst risktagande, som i aktier och andelar i aktiefonder, skall straffas skattemässigt för detta är galet. Vi vill även höja avdragsrätten i skattesystemet för pensionssparande.
1121 Inkomstskatt juridiska personer.
Folkpartiet vill införa en reformerad, enklare och lägre skatt på fåmansbolag.
1200 Socialavgifter
För att skapa förutsättningar för fler riktiga jobb sänks arbetsgivaravgifterna i privat tjänsteproduktion med 12 mdr kr år 1999, 14 mdr kr år 2000 och
16 mdr kr år 2001. Vi anser – till skillnad från regeringen – att det finns ett samband mellan pris/lön på arbete och efterfrågan på arbete. Ju lägre kostnad för att anställa och behålla arbetskraft, desto fler anställda i riktiga jobb. Regeringen har i andra sammanhang också accepterat att det finns ett samband mellan pris och efterfrågad volym.
Det aktuella exemplet är naturligtvis cigarettskatten där själva motivet är att göra ”svarta” smuggelcigaretter ”vita”, och att ett lägre pris på legalt såld tobak skall leda till ökad konsumtion av legalt inköpt tobak. Regeringen har även i andra sammanhang accepterat relationen pris/volym: att högre bensinskatt leder till mindre bensinförsäljning, att högre alkoholskatt leder till mindre (legal) alkoholförsäljning, att lägre skatt på utländska experter leder till fler sådana experter på svensk botten, att lägre ölskatt leder till större ölförsäljning (i Sverige), osv.
Sänkningen av arbetsgivaravgiften görs på ett mellan privat, primärkommunal och sekundärkommunal sektor konkurrensneutralt sätt genom att en lägre kostnad för kommuner kvittas gentemot staten genom att – i motsvarande mån och enligt finansieringsprincipen – statsbidragen justeras.
Folkpartiet vill för jobbens och hårt belastade hushålls skull – och inte minst mot bakgrund av debatten om ”svart” och ”vitt” arbete – dessutom sänka beskattningen av hushållstjänster – att göra ”svarta” tjänster ”vita”! – till en uppskattad kostnad av ca 1,6 mdr kr i ”fortvarighetstillståndet” och ca 1 mdr kr under första årets infasning av det nya systemet.
1310 Fastighetsskatt
Fastighetsskatten har stigit mycket snabbt under senare år och många människor har fått stora problem att klara den höga skattenivån. Folkpartiet vill sänka denna skatt med 0,2 procentenheter för både småhus och bostadsdelen i flerfamiljshus. Denna skattesänkning bör därför slå igenom i lägre hyror.
För särskilt utsatta områden med t ex snabb stegring av taxeringsvärden på grund av köpstarka sommargäster, bör skatten mildras särskilt. Även den från 1999 sänkta – och 2001 helt avskaffade – förmögenhetsskatten mildrar skattebelastningen på fastighetsägare (se nedan).
För att stödja de sk krisårgångarna föreslår vi återigen att man skjuter på införandet av fastighetsskatt för dessa årgångar i enlighet med vår motion med anledning av regeringens tidigare lagda bostadspolitiska proposition.
1320 Förmögenhetsskatt
Fribeloppet för förmögenhetsskatt höjs från 900 000 till 1,2 milj kr. Det gör t ex att de allra flesta med ett normalt småhus bör undgå förmögenhetsskatt. Sambeskattningen av förmögenhet bör dessutom helt slopas, inte minst av jämställdhetsskäl. Vi vill även återföra värderingen av aktier till 75 procent av marknadsvärdet vid förmögenhetstaxeringen. F o m år 2001 bör förmögenhetsskatten vara helt avskaffad.
1411 Mervärdesskatt
Det djupt skadliga beslutet att tvinga företagare att betala in moms innan inkomsten från en försäljning ens uppstått återtas.
1424 Tobaksskatt, m m
Trots de problem med nuvarande nivå på tobaksskatten som anförs i propositionen bör nivån behållas av folkhälsoskäl. Folkpartiet vill att tobaksskatten skall ses som ett instrument i arbetet för en bättre folkhälsa, och vi vill framför allt peka på ungdomars belagt höga känslighet för priset på tobak. Vi vill skydda folkhälsan snarare än skattebasen, som dessvärre förefaller vara regeringens primära drivkraft. Vi välkomnar förslaget om ökade insatser från tullens sida. Det är rimligt att förändra skattens konstruktion så att handeln får starkare incitament att pressa sina kostnader i olika led – detaljist, grossist och import – utan att den samlade nivån för skattesatsen för den skull sänks. Det ankommer på regeringen att återkomma med den tekniska utformningen av ett sådant förslag.
Vi uppskattar att med vårt förslag skatteintäkterna blir ca 300 milj kr högre än i regeringens förslag.
Vi avvisar regeringens förslag att ta bort prisindexeringen av tobaksskatten och skatten på alkohol. Vi tillgodoräknar oss dock inget materiellt för detta i vårt budgetalternativ.
U01 Rikets styrelse
I utgiftsområdet finns anslag bland annat till presstöd och partistöd, som Folkpartiet föreslår minskas med 300 resp. 30 miljoner kronor. Enligt vår uppfattning bör också huvudregeln vara den att tillgängliga radiofrekvenser skall bjudas ut på marknaden och säljas genom någon form av auktions- eller anbudsförfarande. Denna försäljningsintäkt för staten – uppskattad till 320 miljoner kronor – påverkar dock inte utgiftsområdet.
Vi yrkar på att en svensk sk sanningskommission inrättas, med syfte att genomföra en samlad och rättssäker genomlysning av den svenska säkerhetstjänstens arbete under efterkrigstiden. För det ändamålet anslår vi 10 miljoner kronor per år i tre år.
UO2 Samhällsekonomi och finansförvaltning
Vi föreslår för 1999 att 50 miljoner kronor förs från UO2 till UO4 Rättskydd för att stärka kampen mot den MC-relaterade brottsligheten. Vidare motsätter vi oss genomförandet av Folk- och bostadsräkningen under 1999, varför utgiftsramen kan minskas med motsvarande belopp. Folkpartiet anser att om ingen annan lösning aktualiseras när utskottbehandlingen går mot sitt slut, bör Riksrevisionsverket få i uppdrag att kontrollera att den extra höjning av statsbidragen till kommuner och landsting, som föreslås i denna proposition, används till vården och skolan. Utgiftsområdet bör i så fall för detta ändamål tillföras 10 miljoner kronor.
UO3 Skatteförvaltning och uppbörd
Vi anser att insatserna mot såväl den ekonomiska brottsligheten som missbruk av bidragssystemen måste skärpas. Riksskatteverket har uppskattat skatteundandragandet till mellan 3 och 10 procent av de sammanlagda skatteinkomsterna, eller 30 – 100 miljarder kr. Bara momsfusket uppskattas till 10–15 miljarder kr. Missbruket av olika bidrags- och försäkringssystem bedöms av Riksförsäkringsverket uppgå till minst 8,5 miljarder kr. Folkpartiet anser att detta är oacceptabelt. De som arbetar eller driver företag och betalar skatt måste känna sig förvissade om dels att de konkurrerar på lika villkor med andra, dels att skattepengarna hamnar rätt. Om viljan att handla rätt och riktigt ska kunna återupprättas måste skatte- och bidragsregler ändras så att de uppfattas som rimliga och i högre grad belönar hederligt beteende. Folkpartiet har t ex föreslagit skattesänkningar för hushållstjänster för att komma tillrätta med det omfattande svartjobbet, slopad förtida moms och omfattande reformer av a-kassan som stärker kassornas motiv att motverka missbruk.
Men vi menar också att krav på mindre fusk och missbruk måste åtföljas av ökade resurser till berörda myndigheters kontrollfunktioner. Vi föreslår därför att skatte- och kronofogdemyndigheten tillförs 150 miljoner kronor. Enligt kronofogdemyndigheten innebär ett resurstillskott, utifrån dagens anslagsnivå, att skatteintäkterna kan öka 4 till 6 gånger det tillförda beloppet.
Vi ställer oss också i huvudsak bakom regeringens förslag om ökade resurser till Tullverket och utökade möjligheter att kontrollera transporter och postförsändelser för att stävja illegal införsel av bland annat alkohol och tobak. Vi föreslår dock, i en särskild motion, förbättringar av regeringens förslag, bland annat stärkt skydd för den enskildes integritet.
UO4 Rättsväsendet
Efter tre år av socialdemokratiskt regeringsinnehav befinner sig rättsstaten i kris. Bilden är dyster: Tusentals ärenden ligger på hög hos polisen – även sådana med känd gärningsman. Antalet brottmål och tvistemål som inte har avgjorts efter 6 månader i hovrätterna har ökat med drygt 40 respektive 30 procent. I kammarrätterna finns närmare 6500 skattemål som är äldre än 36 månader. På senare år har antalet socialförsäkringsmål som är äldre än 12 månader fördubblats.
Regeringen berömmer sig nu för att tillföra polisen 200 miljoner kronor för år 1999. Men utgångspunkten för beräkningen att ”det pågående arbetet med effektivisering och modernisering av rättsväsendet intensifieras”. I praktiken innebär det att utgiftsområdets ram – trots tillskottet på 200 miljoner kronor – är knappt 40 miljoner kronor mindre i förslaget till vårproposition än vad Socialdemokraterna och Centern beslutade i december 1997.
Enligt vår uppfattning bör polisväsendet tillföras 150 miljoner kronor ytterligare för att säkerställa polisens insatser mot vardagsbrottslighet (en ”till Sveriges förhållanden anpassad New York-modell”) och MC-kriminaliteten. I linje med vad vi framförde hösten 1997 måste därutöver rättshjälpen återinföras, åklagarna tillföras fler tjänster och stöd ges till brottsofferjourerna. Vår ram för utgiftsområdet är därför drygt 350 miljoner kronor större än regeringens.
UO5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan
Vi biträder regeringens förslag till utgiftsramar för åren 1999 till 2001.
UO6 Totalförsvar
Vi biträder regeringens förslag till utgiftsramar för åren 1999 till 2001.
UO7 Internationellt bistånd
Den socialdemokratiska regeringen har under innevarande mandatperioden dragit ned det svenska biståndet. Vi kan bara beklaga att när regeringen gör besparingar sker det på bekostnad av de allra fattigaste. Folkpartiet håller fast vid ståndpunkten att en procent av BNP bör gå till internationellt bistånd. Vi menar att ramen för biståndet successivt höjs med 1,5 miljarder kronor för 1999, 1,8 miljarder kronor för 2000 och 2 miljarder kronor för 2001.
UO8 Invandrare och flyktingar
Vi biträder regeringens förslag till utgiftsramar för åren 1999 till 2001.
UO9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Under åren 1991-94, när Folkpartiet hade ansvaret för sjukvårdspolitiken, försvann vårdköerna nästan helt. Efter snart fyra år med socialdemokratiskt styre är vårdköerna tillbaka i ungefär samma omfattning som innan Folkpartiet införde den ursprungliga vårdgarantin. Den vårdgarantin avskaffade regeringen 1996 – varefter köerna ökade dramatiskt. Folkpartiet vill genom att återinföra en vårdgaranti och genom en finansiell samverkan mellan sjukförsäkringen och hälso- och sjukvården, s k Finsam, korta vårdköerna.
Regeringen har underminerat rätten till personlig assistans. Genom en rad förändringar har regeringen försämrat livssituationen för många svårt funktionshindrade. En funktionshindrad med rätt till personlig assistans har i dag inte rätt att spara assistanstimmar mer än ett halvår, mot tidigare ett år. Inte heller har den funktionshindrade rätt att behålla sin personliga assistans den tid han/hon vistas i daglig kommunal verksamhet. Dessutom har regeringen infört en schablon som har försvårat verksamheten för många av de brukarkooperativ som finns. Folkpartiet har avvisat regeringens försämringar och vill återställa rätten till personlig assistans såsom den ursprungligen var utformad. Inom regeringens förslag om extra statsbidrag till kommunerna under UO25 faller stimulansbidrag till kommuner som bygger egna rum i äldreomsorgen.
UO10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp
Folkpartiet vill avsätta 45 miljoner kronor till att förbättra villkoren för närståendevården. Det skall ske genom förlängd rätt till närståendepenning samt förlängning av den därtill kopplade rätten till ledighet.
Folkpartiet avsätter även 50 miljoner kronor till försäkringskassornas anslag för att förbättra regelsystemet så att det skall bli svårare för oärliga personer att missbruka trygghetssystemen. Förändrade regler för förtidspensionen kan dessutom ge en viss besparing.
UO11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Folkpartiet har konsekvent avvisat regeringens socialt orättfärdiga besparing på änkepensionen. Vi föreslår att denna besparing på 800 miljoner/år kronor rivs upp. Vi motsätter oss även att innehavet av fritidsfastighet skall räknas in i underlaget när bostadstillägg för pensionärer skall fastställas.
UO12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Regeringen har sänkt ersättningen i de s k mamma- och pappamånaderna från 90 procent av inkomsten till 80 procent. Folkpartiet vill återställa ersättningsnivån till 90 procent för att stimulera fler fäder att ta ut sin pappaledighet. Vi föreslår dessutom att garantidagarna i föräldraförsäkringen bör tas bort.
UO13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet
Regeringen föreslår en minskning av ramen med 2,4 mdr kr 1999 och med 749 mkr år 2000. Folkpartiet anser att om vår politik för jobb genom företag kan genomföras bör anslagen kunna minskas ytterligare. Vi upprepar kravet att statens utgifter inom utbildningsbidraget kan reduceras genom att en viss del omvandlas till lån från rena bidrag. Vi menar att den s.k. generationsväxlingen skall upphöra som arbetsmarknadspolitisk åtgärd dels därför att den är ineffektiv, dels därför att den i grunden bygger på ett tankefel om individer som utbytbara komponenter av produktionsfaktorn arbete, snarare än unika människor med olika egenskaper, kompetens och roll i arbetslivet.
UO14 Arbetsmarknad och arbetsliv
Regeringen föreslår en minskning av ramen med 847 miljoner för år 1999 medan den föreslås öka med 256 miljoner år 2000. Folkpartiet föreslår väsentliga nerdragningar på ramen för detta utgiftsområde eftersom vi anser att vår politik leder till fler riktiga jobb genom fler företag. Då kan volymen på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna minskas. Vi motsätter oss, liksom tidigare, att anslaget till tillfälliga personalförstärkningar på arbetsförmedlingarna ökas och att resursarbetena finns kvar även 1999.
Mot bakgrund av vår i övrigt bistra kritik är det desto mer glädjande att kunna berömma regeringen för att den nu äntligen uppmärksammar de arbetshandikappades situation och att den avser återkomma med förslag på detta område i höst.
UO15 Studiestöd
Regeringens borttagande av barntillägget i svux har gjort det svårare för småbarnsföräldrar att studera. Folkpartiet vill återinföra barntillägget. Att låta studenter gå på univeristetet under sommaren förkortar inte enbart studietiden utan är också ett bra sätt att utnyttja universitet och högskolors lokaler.
UO16 Utbildning och universitetsforskning
Trots den stora ökningen av antalet högskole- och universitetsplatser har regeringen inte anslagit ytterligare resurser till högskolor och universitet. Det gör att verksamheten tunnas ut i den mån den inte kan effektiviseras. Reformen om doktoranders finansiering, som Folkpartiet motsatte sig i höstbudgeten, slår hårt mot dagens unga forskare och mot rekryteringen till forskarstuderande som inte passar in i den ortodoxa mallen. Den forskarstuderandes beroende av handledaren ökar, vilket kan vara problematiskt när det gäller oortodoxa forskarbegåvningar. För att värna rekryteringen till svensk forskning och kvaliteten på grundutbildningen vill Folkpartiet öka anslaget till doktorandtjänster. Sommarstudier vid universitet och högskolor är ett utmärkt sätt att bättre utnyttja högskolans lokaler. Dessutom ger det studenter en möjlighet att ta examen på kortare tid.
En internationaliserad värld innebär även att svenskar i större utsträckning arbetar och verkar i utlandet. Det är därför viktigt att kontakten och banden till hemlandet hålls vid liv och att svenska elever i utlandet får fortsatt rätt till en bra svensk utbildning.
Det sk kunskapslyftet bör reduceras med en liten andel, och med hänsyn tagen dels till dess i vissa hänseenden bristande kvalitet i utförandet, dels med hänsyn tagen till det i vissa fall existerande problemet med motivationen hos de studerande; en del vill hellre ha ett riktigt jobb än sitta på skolbänken.
UO17 Kultur, medier, trossamfund och fritid
Vi har i samband med fastställande av statsbudgeten 1998 yrkat på ökade anslag för bland annat Svenska riksteatern, Operan, Dramaten och länsmusiken. Anslaget ökas även för stöd till idrotten, stöd till icke-statliga kulturinstitutioner och stöd till trossamfund.
Folkpartiet avskaffar anslagen för bidrag till folkbildningen (s k LO-pengarna).
UO18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande
Folkpartiet avvisar nu liksom tidigare regeringens förslag till s k lokalt investeringsprogram. Vi anser, först och främst, att det är ett ineffektivt och ibland oseriöst användande av statliga medel, men det är också ett uttryck för ett centralistiskt planekonomisk tänkande. Vi anser dessutom att räntebidragen kan reduceras. Förutom att anslaget bör dras in vill vi återta nu gällande beställningsbemyndigande och de medel som ännu inte slukats av nu liggande bemyndigande.
Länsstyrelserna bör tillföras 20 milj kr för att ta över uppgifter som nu ligger på Jordbruksverket.
UO19 Regional utjämning och utveckling
Regeringen föreslår att ramen minskas med 83 miljoner för år 1999 och med 130 miljoner för år 2000. Folkpartiet vidhåller tidigare besparingsförslag inom de selektiva företagsstöden inom detta utgiftsområde. Det är angeläget att politiken läggs om i en riktning så att regionalpolitiken i större grad präglas av lokal mobilisering genom strävan efter ett inte minst utanför de större städerna mera vitalt näringsliv och en mer dynamisk arbetsmarknad istället för statlig lokalisering. Folkpartiet har utvecklat principerna på detta område i vår regionalpolitiska motion med anledning av prop. 97/98:62.
UO20 Allmän miljö- och naturvård
Den socialdemokratiska regeringen har försummat naturvården. Anslagen för att köpa mark för naturvårdsändamål, biotopskyddet inom skogsbruket och insatserna för att genom kalkning återställa försurade sjöar och vattendrag har minskat. Om Barsebäck skulle läggas ned och i konsekvens därmed ökade utsläpp från Danmark med vinden förs in över Sydsverige kommer dessutom ytterligare kalkning och kompenserande miljöskyddande åtgärder att krävas.
Folkpartiet vill öka ramen för allmän miljö- och naturvård med ytterligare 200 miljoner kronor. Ökningen bör gå till inköp av mark och resurser för biotopskydd inom skogsbruket ökas i förhållande till regeringens förslag. Vi föreslår även ökade resurser för kalkning av försurade vattendrag och sjöar.
Vetenskapen anses idag endast ha grepp om miljö- och hälsoriskerna för cirka 10 procent av de kända kemikalierna. Vi anser det vara en prioriterad uppgift att stimulera forskning som möjliggör snabbt framtagen kunskap om kemiska produkter som misstänks öka utsläppen av stabila organiska ämnen, som t ex flamskyddsmedel. Folkpartiet föreslår därför även ökade anslag till miljöforskningen och miljöövervakningen.
UO21 Energi
Omställningen av energisystemet måste ske med hänsyn till säkerheten för Sveriges folk, svensk miljö och svensk ekonomi – inte minst sysselsättningen.
Säkerhetsaspekten tas upp under UO24. I Sverige är en successiv omställning, med säkerhet, miljö och ekonomi som ledstjärnor, att föredra framför en forcerad avveckling av kärnkraften. Vi menar att regeringens beslut om att stänga av reaktorerna är oansvarigt, präglat av teknikfientlighet och sänder en signal om att politiken inte styrs av förnuftsmässiga överväganden. Det kommer också att tvinga fram utgifter av kompenserande slag – som ökad kalkning av skog och sjöar i Sydsverige, som, om inte annat, medel inte finns budgeterade. Eftersom vi anser att Barsebäck inte skall stängas säger vi också nej till en ny elledning till Sydsverige.
UO22 Kommunikationer
Regeringen föreslår att ramen för 1999 minskas med 625 miljoner och för år 2000 med 610 miljoner jämfört med tidigare antagna ramar. Folkpartiet har tidigare hävdat att p.g.a. det statsfinansiella läget bör en del av infrastrukturinvesteringarna kunna senareläggas. Vi vidhåller denna grundinställning, även om vi i och med detta budgetalternativ anser en något större generositet nu bör visas U022:s investeringsanslag. Vi anser dessutom att en större del av investeringarna bör kunna ske med privata medel för att väga upp anslagsminskningar från staten. Principerna för upplåning för finansiering av infrastrukturinvesteringar mot statliga kreditgarantier riskerar att underminera den praktiska tillämpningen av den nu tillämpade budgetprocessen och regeringen bör uppmanas att klargöra sin principiella syn på denna fråga.
UO23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar
Vi föreslår en besparing på 120 miljoner för utgiftsområdet. Uppgifter som nu utförs av jordbruksverket bör föras ut på länsstyrelserna (se UO18) och anslaget för Jordbruksverket reduceras.
UO24 Näringsliv
Vi anser att näringspolitiken måste få en helt ny inriktning. Den skall syfta till att skapa generellt goda villkor för företagandet, vilket innebär reformer på en rad områden. Statliga bolag bör t.ex. säljas och de selektiva företagsstöden avvecklas. Vi avvisar mot denna bakgrund regeringens förslag i vårpropositionen till nya typer av stöd till företagens utrikeshandel m.m.
Säkerheten inför risken av en olycka vid ett kärnkraftverk bör förbättras genom att ökade resurser, 200 milj kr per år, ställs till förfogande för höjd säkerhet där den är i särklass sämst, dvs i kärnkraftsanläggningarna i Sveriges närområde i Ryssland, nämligen Murmansk och St Petersburg, men även Ukraina. Medlen skall användas dels för att höja säkerheten i befintliga anläggningar, dels för finansiering av alternativ till existerande verk och i fullt medvetande om att man i Ryssland och Ukraina själva är måttligt intresserade av denna typ av insatser. För att få ett större genomslag för höjd säkerhet i Ryssland och Ukraina bör dessutom Sverige göra åtaganden om matchande finansiering: För varje ny miljon som övriga nordiska länder satsar för detta ändamål åtar sig Sverige att satsa en miljon. Sverige bör göra samma åtagande visavis andra potentiella medfinansiärer som t ex EU. För den händelse de nu tillförda 200 milj kr inte skulle räcka i detta sammanhang bör Sidas s k ”östram” användas som buffertfinansiering i kombination med ett bemyndigande.
UO25 Allmänna bidrag till kommunerna
Folkpartiet välkomnar det ökade statsanslaget till kommunerna. Vi vill dock söka säkerställa att pengarna används för vård, barnomsorg, äldreomsorg, förskola-undomsskola och socialtjänsten, dvs det som är kommunernas kärnuppgifter och som i dagligt tal kallas ”vård och skola”. Vi anser att regeringens förslag om beräknad fördelning i högre grad efter antal barn och äldre, samt tillkommande krav på redovisningar och uppföljning inte utgör någon tillräcklig garanti. Alltför många skräckexempel på förlusttäckning i bolag eller andra äventyrliga affärer finns dessvärre.Vi anser att en s k öronmärkning endast bör tillämpas under en begränsad period, och det är också vad vi föreslår. Vi anser att öronmärkningen bör gälla under tre år, men knappast längre tid än så. Kommunerna skall vara skyldiga att kunna visa att de använder de extra statsbidragen på ett sådant sätt att de kommer som verkliga tillskott till ovannämnda verksamheter i kommunerna. En annan teknisk lösning för att nå samma mål vore att inskränka möjligheten för kommunerna att lägga de extra statsbidragen på andra verksamheter, t ex förlusttäckning i bolag.
För att under den här aktuella perioden säkerställa att våra uppsatta mål på ett verkningsfullt, men ändå obyråkratiskt sätt, uppfylls är vi, för det första, öppna för synpunkter och lösningar från andra partier under utskottsbehandlingen. För det andra, vill vi att riksdagen anmodar regeringen att återkomma med förslag om den tekniska lösningen. För det tredje, som en möjlig ansats har vi indikerat att regeringen kan anmodas att ge RRV i uppdrag att följa och redovisa kommunernas användning av det nya resurstillskottet, t ex genom att jämföra planer med utfall.
Kommuner som använder de nya resurserna för t ex att fylla hålen i kommunala bostadsbolag, eller andra sätt som inte stämmer med intentionerna kan bli återbetalningsskyldiga.
Regeringen har under ett antal år avsatt pengar ur det generella statsbidraget för särskilda insatser. Behoven och motiveringen förskjuts nu. Förut har dessa medel fungerat som smörjmedel vid infasningen i det nya inkomst- och kostnadsutjämningsssystemet, samt för att kunna hjälpa de kommuner ekonomiskt som har extra stora, opåverkbara kostnader, och som inte fångas upp i utjämningsssystemet. Nu reduceras dessa skäl och motiven övergår alltmer till att handla om att ge bidrag till de kommuner som misskött sina bolagsaffärer och inte förmår ta ansvar för detta.
Vi drar därför ned inom UO 25, för att minska beloppet på anslaget A2 ”Särskilda insatser...”. Förutom anslaget för särskilda insatser för aidsvården anser vi att resterande bör fördelas till utsatta stadsdelar för eget bruk (enl nedan) och kan användas för särskilt stöd till kommuner som behöver extra hjälp att i uppkommen situation avveckla sitt engagemang i bolag. Vi avvisar regeringens tankar om stöd för rekonstruktioner för vidare drift av kommunala bolag. De bör säljas.
Genom de övriga reformer vi vill genomföra anser vi att möjligheterna för integration och hävande av människors utanförskap i utsatta områden får betydligt större genomslag än med regeringens nuvarande politik. Genom att ge individerna mer makt att bestämma över sina egna liv, få den bästa utbildningen och ge Sverige en näringspolitik för flera jobb kan vi skapa en bättre integration än genom aldrig så många uppifrån kommande bidragsprojekt.
UO26 Statsskuldräntor m m
Folkpartiet liberalerna anser att Sverige bör gå med i ERM och euron. Medlemskap i ERM anser vi skulle minska räntemarginalen mot euroområdet, och förväntningar om ett strax förestående eurodeltagande skulle minska densamma ännu mera; allt annat lika. Vi avstår dock från att söka kvantifera denna lägre kostnad utan tillgodoräknar oss den som en ospecificerad ”bonus” i vårt budgetalternativ.
Vi budgeterar för att sälja statliga företag till ett värde om 90 mdr kr under åren 1999–2000 och i storleksordningen 70 mdr kr 2001. Detta leder till mindre intäkter för staten. Vi uppskattar den reduktionen som motsvarande ett avkasningsbortfall om 2%, och att den minskade ränteutgiften för staten är 5%.
UO27 Avgiften till Europeiska gemenskapen
Vi biträder regeringens förslag till utgiftsramar för åren 1999 till 2001. Regeringen bör ges i uppdrag att utreda möjligheten för Statsverket att ersätta jordbrukare som inte tar emot EU-bidrag så att nettoeffekten blir en minskad utgift för svenska skattebetalare.
På grund av riksdagsordningens bestämmelser om motionsrätt är Folkpartiet liberalerna förhindrat att i denna motion yrka på höjda anslagsnivåer (vi har endast rätt att yrka avslag – helt eller delvis – till regeringens anslagshöjningar och i förekommande fall anslagsminskningar). Då det således endast är regeringen som under löpande budgetår har rätt att yrka på riksdagsbeslut om anslagshöjningar är vårt yrkande i denna del därför utformat som en begäran att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om höjningar av dessa anslag.
Mindre fusk
Folkpartiet vill skärpa insatserna mot skatteundandraganden och missbruk i bidrags- och socialförsäkringssystemen. Vi menar att berörda myndigheter bör få ökade resurser för att motverka ohederligt beteende. Mot denna bakgrund bör anslag A 2 Skattemyndigheterna (UO3) tillföras 150 miljoner kronor. Enligt Folkpartiets uppfattning bör riksdagen begära att regeringen på tilläggsbudget för 1998 återkommer till riksdagen med ett sådant förslag.
Bidrag till äldrebostäder och särskilda insatser i vissa kommuner
Folkpartiet välkomnar det ökade statsanslaget till kommunerna. Vi vill dock söka säkerställa att pengarna används till det som är kommunernas kärnuppgifter och som i dagligt tal kallas vård och skola. Hur detta bäst kan ske diskuteras närmare i kapitel 10 under UO 25.
Generationsväxling och resursarbeten
I tilläggsbudgeten föreslår regeringen att den s.k. generationsväxlingen förlängs till och med utgången av 1998. Dessutom aviserar man att åtgärden resursarbete förlängs så att denna gäller även under 1999.
Folkpartiet har tidigare motsatt sig dessa former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder då vi anser att de är defensiva till sin karaktär och inte syftar till att öka sysselsättningen. Dessutom har framförallt generationsväxlingen visat sig att bli ett praktfullt fiasko som endast ett fåtal kan utnyttja. Vi vidhåller därför vår negativa inställning till generationsväxlingen och yrkar på att riksdagen avslår förslaget att förlänga åtgärden till och med den 31 december 1998.
Beträffande resursarbeten motsätter vi oss att denna åtgärd skall få fortsätta under 1999. Trots vårt motstånd mot denna defensiva åtgärd så kan vi acceptera att ersättningen får uppgå till 90 procent av avtalsenlig lön samt att resursarbeten även kan få förekomma på t ex privata vårdhem och andra verksamheter som upphandlats på entreprenad av en kommun liksom stiftelser och friskolor. Detta för att Folkpartiet är varma anhängare av alternativ till offentlig verksamhet och det är därför vettigt att dessa alternativ behandlas på samma sätt som den kommunala verksamheten när det gäller resursarbetena.
Studentbostäder
Bristen på bostäder för studenter har, i och med den stora utökningen av antalet studenter vid högskolor och universitet, blivit ett stort problem på många orter. Regeringen föreslår att det statliga investeringsbidraget för anordnandet av studentbostäder vidgas så att det inte begränsas till bostadsbyggande på eller i anslutning till orter där det finns universitet eller högskola. Folkpartiet avvisar detta. Vi anser att investeringsbidraget ska begränsas till studentbostäder för att täcka det bostadsbehov högskoleexpansionen innebär. Risken med att vidga omfattningen av investeringsbidraget är att bostadssituationen för studenter inte tillgodoses utan att bidraget i praktiken blir ett allmänt investeringsbidrag för bostäder.
Ingen höjd återbetalningsavgift till CSN-avgift.
Med ett desperat tilltag för att förbättra CSN:s ekonomi föreslår regeringen att höja expeditionsavgiften inom återbetalningsverksamheten. Folkpartiet avvisar detta och utökar CSN:s budget med 10 miljoner kronor. Det är inte rimligt att belägga studielåntagare med höjda återbetalningsavgifter. CSN har idag redan Sveriges högsta påminnelseavgifter.
Radio- och TV-frågor
Folkpartiet är en stark anhängare av public service. Efter en rad av liberaler genomdrivna beslut har mångfalden ökat – tittare och lyssnare har fått mer att välja på. I den nya konkurrenssituationen har public serviceföretagen fått nya uppgifter. Sveriges Television har större ekonomiska resurser än någon annan aktör på den svenska TV-marknaden. Detta är i och för sig inget problem så länge SVT har speciella uppgifter som inte uppfylls av andra företag. Om däremot SVT skulle se som sin uppgift att vara en konkurrent till andra TV-bolag uppstår frågor om konkurrensneutralitet. Det är mot denna bakgrund man ska se regeringens förslag till extra kvalitetspengar till Sveriges Television. Regeringen föreslår nu en förstärkning i syfte att SVT ska öka kvaliteten i sina program. Enligt vår uppfattning är det fullt möjligt för SVT att ge programverksamheten en mer kvalitativ inriktning utan nya anslag. 75 miljoner kronor motsvarar t ex två omgångar av programserien "Robinson". Mot bakgrund av bl.a. detta yrkar vi avslag på de särskilda kvalitetspengarna till SVT.
Regeringen föreslår nu beslut om ett extra uttag ur rundradiofonden på 37,5 miljoner samt avviserar uttag om ytterligare 482, 5 miljoner i kvalitetspengar samt stöd till digitalisering. Hittills har ingen analys presenterats om möjligheterna att göra dessa uttag utan att det leder till avgiftsökningar. Rundradiofonden bör enligt folkpartiets mening ha en buffert för förändringar i betalningsviljan. Hittills har betalningsviljan varit mycket hög. När TV förmedlas via Internet och när gränsen mellan TV-tjänster och datatjänster löses upp – vilket ju är ett av syftena med den digitala utvecklingen – kan förhållandena snabbt ändras. Det förefaller oss därför oklokt att brandskatta rundradiofonden.
Vår inställning härvidlag utvecklas i en särskild kommittémotion.
Bemyndiganden inom regionalpolitiken
Vi anser att förslaget i tilläggsbudgeten om att riksdagen skall bemyndiga regeringen att under 1998 fatta beslut om åtaganden som innebär sammanlagda utgifter om högst 1 000 000 000 kronor under åren 1999, 2000 och 2001 under anslaget A1 Regionalpolitiska åtgärder (UO19) bör avslås.
Beställningsbemyndiganden har tidigare kommit till riksdagens bord bl.a. under hösten 1997 och då motsatte sig Folkpartiet dessa tillsammans med fyra andra partier. Vår bedömning är nu liksom tidigare att dessa bemyndiganden inte är resultat av rationella överväganden om hur regionalpolitiken skall drivas. Istället är det resultatet av regeringens förhastade och illa genomtänkta beslut som skapat stora problem för den regionalpolitiska verksamheten i många län.
Investeringar för skötsel och naturvård
Den socialdemokratiska regeringen har försummat naturvården. Det har inte minst kommit till uttryck i att anslagen för att köpa mark för naturvårdsändamål har minskat. Att läget är kritiskt på grund av detta är allmänt känt och det är med tillfredsställelse som Folkpartiet kan konstatera att regeringen inser att det ”finns behov av extraordinära insatser för att skydda särskilt värdefulla naturskogsområden”. Emellertid är den engångsförstärkning som regeringen föreslår – 20 miljoner kronor – helt otillräcklig. Vi föreslår för budgetåret 1999 att anslaget för naturvårdsändamål fördubblas. Därmed når anslaget för inköp av mark för naturvårdsändamål upp till den nivå som Miljövårdsberedningen (SOU 1997:97) ansåg nödvändig för att rädda skyddsvärda skogar nödvändiga för att många utrotningshotade arter ska kunna överleva. På tilläggsbudgeten för 1998 föreslår vi att det anslås ytterligare 100 miljoner kronor utöver regeringens förslag samt att riksdagen bemyndigar regeringen att under 1998 besluta om utgifter för budgetåret 1999 med sammanlagt 220 miljoner kronor, dvs 100 miljoner kronor mer än vad regeringen begär. Vi följer upp vårt tidigare förslag inom utgiftsområdet och föreslår därför att anslaget för miljöövervakning höjs med 20 miljoner kronor, det vill säga 5 miljoner utöver regeringens förslag.
Vad som nu sagts om anslagshöjningar bör enligt Folkpartiets uppfattning riksdagen begära att regeringen föreslår på tilläggsbudget för 1998.
Snabbavvecklingen av Barsebäck
I tilläggsbudgeten föreslår regeringen uppförande av ett nytt ramanslag B11 Ersättning för avveckling av en reaktor i Barsebäcksverket om en miljon kronor. Vidare begär regeringen ett obegränsat bemyndigande att överskrida anslaget, om ett riksdagsbeslut om ökning av anslagsbeloppet inte hinner inväntas. Då Folkpartiet inte anser att det vare sig är förenligt med hänsynen till Sveriges behov av tillväxt och ökad sysselsättning eller ett ansvarstagande för miljön att snabbavveckla kärnkraften motsätter vi oss anslaget. Vi motsätter oss bemyndigandet eftersom det strider mot grunderna för lagen om statsbudgeten, vilket utvecklas i en trepartimotion m, fp och kd.
Rennäringen och Marknadsdomstolen
Regeringen finansierar vissa satsningar genom att utan någon motivering minska anslaget D 1 Främjande av rennäringen m.m. (UO23) och utan övertygande argumentering minska anslaget F 1 Marknadsdomstolen (UO24). Vi motsätter oss dessa besparingar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
såvitt avser den ekonomiska politiken och utgiftstaket
att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 1999–2001 i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten för år 1999 till 717 994 miljoner kronor, för år 2000 till 721 831 miljoner kronor och för år 2001 till 748 565 miljoner kronor,
att riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden åren 1999–2001 som redovisas i motionen som riktlinjer för regeringens budgetarbete (tabell A),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett mätbart och tidsbestämt mål för sysselsättningspolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av skattepolitiken på kort och lång sikt,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förenklat företagande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skatteundandragande och missbruk av bidragssystemen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Europapolitikens inriktning,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ”öronmärkning” av det extra statsbidraget om 4 miljarder kronor till kommunerna för budgetåren 1999, 2000 och 2001,
såvitt avser tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1998
att riksdagen avslår regeringens förslag att möjligheten att ansöka om generationsväxling förlängs t.o.m. den 31 december 1998 för personer som fyller 63 år senast den 31 augusti 1998,
att riksdagen – med avslag på regeringens förslag om en satsning på radio och TV i allmänhetens tjänst i enlighet med de riktlinjer som regeringen redovisar – som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om satsningar på radio och TV
att riksdagen avslår regeringens förslag att Sveriges Television AB för budgetåret 1998 tilldelas 37 500 000 kr ur rundradiokontot för särskilt kvalificerad programproduktion,
att riksdagen avslår regeringens begäran om bemyndigande att under budgetåret 1998 under det på utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling uppförda ramanslaget A1 Regionalpolitiska åtgärder fatta beslut om åtaganden som innebär sammanlagda utgifter inklusive tidigare åtaganden om högst 1 000 000 000 kr under åren 1999, 2000 och 2001,
att riksdagen avslår förslaget att bemyndiga regeringen med anledning av förtidsavvecklingen av Barsebäck 1 att, som underlag för slutlig fastställelse i domstol, träffa och genomföra för staten bindande avtal med Sydkraft AB och med eventuella andra parter som kan erfordras i samband med en överenskommelse om ersättning i form av pengar eller egendom som staten direkt eller indirekt förfogar över,
att riksdagen avslår förslaget att bemyndiga regeringen att under budgetåret 1998 enligt 6 § andra stycket lagen (1996:1059) om statsbudgeten besluta att det under utgiftsområde 21 Energi föreslagna ramanslaget B11 Ersättning för avveckling av en reaktor i Barsebäcksverket får överskridas om ett riksdagsbeslut om ökning av anslagsbeloppet inte hinner inväntas,
att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen anförts om att ”öronmärka” det extra statsbidraget till kommuner och landsting för budgetåret 1998,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att expeditionsavgiften inom CSN:s återbetalningsverksamhet inte skall höjas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ändamålet för det statliga investeringsbidraget för anordnandet av studentbostäder inte skall vidgas,
att riksdagen bemyndigar regeringen att budgetåret 1998 under det på utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård uppförda ramanslaget A 4 Investeringar och skötsel för naturvård fatta beslut om förvärv av eller intrångsersättningar i värdefulla naturområden som innebär utgifter – inklusive tidigare åtaganden – på sammanlagt högst 220 000 000 kr.
att riksdagen på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1998 godkänner ändrade ramar för utgiftsområden samt ändrade och nya anslag i förhållande till regeringens förslag i enlighet med specifikation i tabell B,
att riksdagen – på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1998 – hos regeringen begär förslag till höjda anslag i enlighet med vad som anförts i motionen och som framgår av tabell B,
såvitt avser skattefrågor
att riksdagen – med avslag på regeringens förslag till ny ”värnskatt” om 5 % av den del av den beskattningsbara förvärvsinkomsten som överstiger en skiktgräns på 360 000 kr vid 2000 års taxering – godkänner vad i motionen anförts om att skattereformen skall återställas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lättnader i beskattning av företagande, riskkapital, arbete, sparande och investeringar,
att riksdagen – med avslag på regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt – hos regeringen begär förslag till sådan ändring i tobaksskattelagen i enlighet med vad i motionen anförts,
såvitt avser kommunsektorn och övriga frågor
att riksdagen avslår regeringens förslag om finansiering m.m. av det statliga bolag som skall kunna bildas för att äga och förvalta bostadsföretag och fastigheter som övertas från kommuner,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad kärnkraftssäkerhet i Ryssland och Ukraina.
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Isa Halvarsson (fp) |
Bo Könberg (fp) |
|
Eva Eriksson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Kenth Skårvik (fp) |
|
Carl B Hamilton (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Anders Johnson (fp) |
|
TABELL A. Preliminär fördelning på utgiftsområden |
||||||||||||||||
|
Belopp i miljoner kronor |
||||||||||||||||
|
Differens mot BP |
Fp:s differens mot Våpen |
|||||||||||||||
|
Utgiftsområde |
1999 |
2000 |
2001 |
1999 |
2000 |
1999 |
2000 |
2001 |
||||||||
|
1. |
Rikets styrelse |
4 163 |
4 216 |
4 548 |
222 |
321 |
-320 |
-420 |
-420 |
|||||||
|
2. |
Samhällsekonomi och finansförvaltning |
2 060 |
2 008 |
2 010 |
23 |
21 |
-110 |
0 |
10 |
|||||||
|
3. |
Skatteförvaltning och uppbörd |
5 786 |
5 864 |
6 023 |
- 41 |
- 58 |
150 |
150 |
150 |
|||||||
|
4. |
Rättsväsendet |
21 611 |
22 209 |
22 886 |
- 36 |
- 95 |
357 |
307 |
307 |
|||||||
|
5. |
Utrikesförvaltning och internationell samverkan |
2 949 |
2 947 |
3 003 |
76 |
4 |
||||||||||
|
6. |
Totalförsvar |
44 267 |
45 682 |
45 714 |
356 |
- 68 |
||||||||||
|
7. |
Internationellt bistånd |
12 002 |
13 020 |
13 866 |
- 25 |
- 21 |
1 500 |
1 800 |
2 000 |
|||||||
|
8. |
Invandrare och flyktingar |
4 389 |
4 228 |
4 467 |
627 |
658 |
||||||||||
|
9. |
Hälsovård, sjukvård och social omsorg |
24 326 |
25 911 |
26 397 |
- 34 |
309 |
1 415 |
1 415 |
1 415 |
|||||||
|
10. |
Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp |
43 749 |
44 777 |
45 425 |
4 729 |
4 469 |
-1 205 |
-1 605 |
-1 605 |
|||||||
|
11. |
Ekonomisk trygghet vid ålderdom |
62 708 |
63 239 |
63 837 |
- 222 |
- 229 |
1 000 |
1 000 |
1 000 |
|||||||
|
12. |
Ekonomisk trygghet för familjer och barn |
34 780 |
35 503 |
36 287 |
-1 551 |
-1 334 |
-500 |
-500 |
-500 |
|||||||
|
13. |
Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet |
31 149 |
24 531 |
21 696 |
-2 392 |
- 749 |
-2 200 |
-2 300 |
-1 900 |
|||||||
|
14. |
Arbetsmarknad och arbetsliv |
48 524 |
48 919 |
47 308 |
- 847 |
256 |
-8 350 |
-11 075 |
-12 600 |
|||||||
|
15. |
Studiestöd |
21 863 |
22 951 |
24 420 |
- 756 |
- 864 |
251 |
251 |
251 |
|||||||
|
16. |
Utbildning och universitetsforskning |
29 245 |
30 457 |
32 199 |
1 112 |
1 055 |
-575 |
-1 075 |
425 |
|||||||
|
17. |
Kultur, medier, trossamfund och fritid |
7 499 |
7 640 |
7 782 |
39 |
26 |
10 |
10 |
10 |
|||||||
|
18. |
Samhällspl., bostadsförs. och byggande |
19 501 |
16 643 |
13 595 |
- 926 |
- 931 |
-2 180 |
-3 260 |
-3 110 |
|||||||
|
19. |
Regional utjämning och utveckling |
3 501 |
3 154 |
3 351 |
- 83 |
- 130 |
-1 000 |
-1 000 |
-1 000 |
|||||||
|
20. |
Allmän miljö- och naturvård |
1 286 |
1 289 |
1 310 |
88 |
136 |
205 |
205 |
205 |
|||||||
|
21. |
Energi |
1 831 |
1 592 |
1 568 |
- 11 |
- 11 |
-370 |
-190 |
-190 |
|||||||
|
22. |
Kommunikationer |
26 044 |
26 652 |
25 590 |
- 625 |
- 610 |
-2 900 |
-3 300 |
-3 300 |
|||||||
|
23. |
Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar |
13 083 |
13 165 |
13 190 |
- 709 |
- 696 |
-120 |
-120 |
-120 |
|||||||
|
24. |
Näringsliv |
2 870 |
2 852 |
2 895 |
280 |
280 |
-262 |
-262 |
-262 |
|||||||
|
25. |
Allmänna bidrag till kommuner |
104 118 |
105 214 |
105 394 |
3 830 |
3 366 |
-1 000 |
-1 000 |
-1 000 |
|||||||
|
26. |
Statsskuldsräntor m.m. |
94 989 |
81 567 |
73 167 |
-3 246 |
-11 843 |
-1 000 |
-3 200 |
-4 800 |
|||||||
|
27. |
Avgiften till Europeiska gemenskapen |
21 650 |
22 011 |
22 866 |
1 330 |
1 029 |
||||||||||
|
Summa utgiftsområden |
689 945 |
678 241 |
670 795 |
1 210 |
-5 711 |
-17 204 |
-24 169 |
-25 034 |
||||||||
|
Summa utgiftsområden exklusive statsskuldsräntor |
594 956 |
596 674 |
597 628 |
4 456 |
6 132 |
-16 204 |
-20 969 |
-20 234 |
||||||||
|
Minskning av anslagsbehållningar |
3 000 |
2 000 |
1 000 |
0 |
-1 000 |
|||||||||||
|
Socialförsäkringar vid sidan av statsbudgeten |
130 970 |
137 591 |
143 900 |
-6 958 |
-6 760 |
-800 |
-1 200 |
-1 200 |
||||||||
|
Summa takbegränsade utgifter |
728 926 |
736 265 |
742 528 |
-2 502 |
-1 628 |
-17 004 |
-22 169 |
-21 434 |
||||||||
|
Budgeteringsmarginal |
6 074 |
7 735 |
27 472 |
2 502 |
1 628 |
0 |
0 |
0 |
||||||||
|
Utgiftstak för staten |
735 000 |
744 000 |
770 000 |
0 |
0 |
717 994 |
721 831 |
748 565 |
||||||||
TABELL B
Specifikation av förslag om reviderade ramar för utgiftsområden samt reviderade och nya anslag för budgetåret 1998
Belopp i 1 000-tal kronor
1På grund av riksdagsordningens bestämmelser om motionsrätt är Folkpartiet liberalerna förhindrat att i denna motion yrka på höjda anslagsnivåer (vi har endast rätt att yrka avslag – helt eller delvis till regeringens anslagshöjningar och i förekommande fall anslagsminskningar). Då det således endast är regeringen som under löpande budgetår har rätt att yrka på riksdagsbeslut om anslagshöjningar är vårt yrkande därför i denna del utformat som en begäran att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om höjningar av dessa anslag.
|
Utgiftsområde |
Belopp enl. |
Regeringens |
förslag |
Folkpartiets förslag om |
|||
|
Anslag |
statsbudget 1998 |
Förändring av ram /anslag |
Ny ram /Ny anslagsnivå |
Förändring av ram/anslag jämfört med regeringens förslag |
begäran om förslag från regeringen om anslagshöjningar1 |
||
|
3 |
Skatteförvaltning och uppbörd |
||||||
|
A 1 |
Riksskatteverket, ramanslag |
356 304 |
-4 000 |
352 304 |
+150 000 |
||
|
9 |
Hälsovård, sjukvård och social omsorg |
||||||
|
B 10 |
Bidrag till äldrebostäder m.m., reservationsanslag |
0 |
+250 000 |
250 000 |
-250 000 |
||
|
16 |
Utbildning och universitetsforskning |
||||||
|
C 3 |
Centrala studiestödsnämnden, ramanslag |
253 924 |
+60 000 |
313 924 |
+10 000 |
||
|
20 |
Allmän miljö- och naturvård |
||||||
|
A 2 |
Miljöövervakning m.m., ramanslag |
85 452 |
+15 000 |
100 452 |
+5 000 |
||
|
A 4 |
Investeringar och skötsel för naturvård, ramanslag |
291 473 |
+20 000 |
311 473 |
+100 000 |
||
|
21 |
Energi |
||||||
|
B 11 |
Ersättning för avveckling av en reaktor i Barsebäcksverket, ramanslag |
0 |
+1 000 |
1 000 |
-1 000 |
||
|
23 |
Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar |
||||||
|
D 1 |
Främjande av rennäringen m.m., ramanslag |
61 700 |
-5 700 |
56 000 |
+5 700 |
||
|
24 |
Näringsliv |
||||||
|
F 1 |
Marknadsdomstolen, ramanslag |
4 686 |
-1 000 |
3 686 |
+1 000 |
||
|
25 |
Allmänna bidrag till kommuner |
||||||
|
A 2 |
Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting, reservationsanslag |
736 600 |
+400 000 |
1 136 600 |
-400 000 |
||
|
Summa anslagsförändringar på tilläggsbudget |
+1 635 666 |
-634 300 |
+255 000 |