Motion till riksdagen
1997/98:Fi17
av Carl Bildt m.fl. (m)

med anledning av prop. 1997/98:150 1998 års ekonomiska vårproposition

1 Sammanfattning 4

1.1 Sverige måste kunna bättre 4

1.2 En tom framtidspolitik 5

1.3 Uppdraget – sex punkter för förnyelsen av Sverige 6

1.4 En moderat ekonomisk-politisk strategi 9

2 Den ekonomiska utvecklingen 11

2.1 Sverige halkar efter 11

2.2 Decennier av felaktig strukturpolitik 12

2.3 Nollsparandet 14

2.4 God internationell konjunktur 15

2.5 Prognosen för 1998 och 1999 en överskattning av tillväxt och sysselsättning 16

2.5.1 Prognosmissarna 16

2.5.2 Effekterna av Asienkrisen större för Sverige än

regeringen tror 17

2.5.3 Sysselsättningsökningen lägre än regeringen räknar med 18

2.6 Den medelfristiga prognosen en glädjekalkyl 19

2.6.1 Finanspolitisk expansion skall driva upp den privata
konsumtionen 19

2.6.2 Snabb jobbtillväxt kräver bättre lönebildning och stora

investeringar 20

3 Regeringen står handfallen 21

3.1 En valskröna 21

3.2 Regeringen ignorerar de strukturella problemen 21

3.3 Regeringen klarar inte jobben 22

3.4 Regeringen säger nej till sänkta skatter 22

3.5 En ohållbar politik 23

3.6 Avvecklingen av kärnkraften kommer att kosta 23

3.7 Regeringen bryter mot budgetordningen 23

4 Det moderata alternativet 25

4.1 En ny ekonomisk politik 25

4.2 En finans- och penningpolitik för tillväxt och stabilitet 25

4.2.1 Stabil finanspolitik ger goda tillväxtförutsättningar 25

4.2.2 Statsfinansiell balans över konjunkturcykeln 27

4.2.3 Minskad statsskuld som andel av BNP 27

4.2.4 Minskat offentligt sparande ger utrymme för privat

sparande 28

4.2.5 Budgetprocessen måste stramas upp 28

4.2.6 Strukturfelen kan framtvinga stramare penningpolitik 29

4.2.7 Prisstabilitet målet för penningpolitiken 30

4.2.8 Snabbast möjliga inträde i EMU 30

4.3 Företagande och nya jobb 31

4.3.1 Inledning 31

4.3.2 Sänkt skatt på företagande och arbete 31

4.3.3 Sänkt skatt på hushållstjänster 32

4.3.4 En modernisering av arbetsrätten 33

4.3.5 En reformering av arbetsmarknadspolitiken 34

4.3.6 Utbildning i världsklass 34

4.3.7 Säker energiförsörjning genom att kärnkraften bibehålls 35

4.3.8 En avveckling av företagskrånglet 35

4.3.9 Svenskt deltagande i EMU 36

4.4 Att kunna leva på sin lön – en social skattepolitik 37

4.4.1 En ny fattigdom 37

4.4.2 Färre försörjer fler 38

4.4.3 Skattepolitikens inriktning 39

4.4.4 Särskilt avdrag för låga och medelstora inkomster 40

4.4.5 Sänkt kommunalskatt 41

4.4.6 Grundavdrag för barn 42

4.4.7 Hälften kvar 42

4.4.8 Sänkt fastighetsskatt 42

4.4.9 Sänkt bensinskatt 43

4.4.10 Sänkt skatt på pensionssparande 44

4.4.11 Effekter av skattesänkningsförslagen 44

4.5 Det gemensamma ansvaret 45

4.5.1 Världens högsta skatter – men inte världens bästa välfärd 45

4.5.2 En välfärdsreform 46

4.5.3 De närmaste åren 47

4.6 Kommunsektorn kan bättre 48

4.6.1 Kri(s) i kommunsektorn 48

4.6.2 Krisens orsaker är den förda politiken 49

4.6.3 En politik för självständiga och starka kommuner 50

4.6.4 Effekter för kommunsektorn av våra förslag 51

5 Tillväxtens betydelse 54

5.1 Eftersläpning eller återhämtning 54

5.2 Moderat politik höjer potentiell tillväxt 55

5.3 Hög produktivitet föder hög sysselsättning 56

5.4 Ökat utbud växelverkar med ökad efterfrågan 57

5.5 Effekter av högre sysselsättning för de offentliga finanserna 58

5.6 Högre tillväxt – större skattesänkningsutrymme 59

6 Det moderata budgetförslaget 59

6.1 Vår budgetstrategi 59

6.2 Lägre skatt, mindre bidrag, prioriterade kärnuppgifter 60

6.3 Balans på lägre nivå 62

6.4 Förslag till skattesänkningar 64

6.5 Förslag till utgiftstak och utgiftsramar 65

6.6 Förslagen per utgiftsområde 68

7 Hemställan 77

1 Sammanfattning

1.1 Sverige måste kunna bättre

Vid ingången av 1970‑talet var Sverige ett av världens mest välmående länder. Tillsammans med Luxemburg delade vi tredjeplatsen i OECD:s välståndsliga. Sverige hade ett välstånd som lät tala om sig.

Sedan dess har vi successivt halkat efter våra konkurrentländer. När världsekonomin vuxit så har vi vuxit långsammare, när den fallit har vi fallit hårdare och djupare. Trendmässigt har vi sjunkit bakåt och nedåt.

Bara i tre andra EU‑länder är levnadsstandarden idag lägre än i Sverige. Samtliga nordiska länder är rikare än vi. Fallet från fyra i Världstoppen till fyra i Europabotten beskriver den svenska ekonomins utveckling under de senaste decennierna. Vi har inte blivit fattigare, men vi har inte hängt med i utvecklingen.

Eftersläpningen har inte avmattats under de senaste åren. Efter att till­fälligt­vis legat över det Europeiska genomsnittet under 1994 och 1995 var 1996 och 1997 två mycket svaga år. Tillväxten låg lägre än såväl EU‑genom­snitt som i de övriga nordiska länderna. Under 1997 passerade Irland, Finland och Storbritannien Sverige i EU:s välståndsliga.

De bedömningar som görs av de närmaste åren visar att eftersläpningen kommer att fortgå. Såväl OECD som EU visar att den svenska tillväxten kommer att vara svagare än den genomsnittliga i Europa och i Norden. Sverige har halkat efter och kommer fortsätta att halka efter.

På arbetsmarknaden inleddes mandatperioden med en utomordentligt stark uppgång. Under 1994 och 1995 växte den svenska arbetsmarknaden mycket kraftigt, men utvecklingen bröts runt årsskiftet 1995/96. Dramatiken i brottet understryks av att vi haft 150.000 fler riktiga jobb idag om regeringens politik – med återställare och höjd skatt på allt och alla – inte hade slagit sönder uppgången.

Sedan dess har utvecklingen varit påtagligt svag och 1997 går till historien som det sämsta året för svensk sysselsättning sedan 1974. Samtidigt har antalet företagare minskat med cirka 25.000 (säsongsrensat) sedan början av 1996. Bakom oss ligger två förlorade år för svensk ekonomi och arbets­marknad.

Regeringen drar i vårpropositionen stora växlar på den ljusning som nu ändå tycks finnas på arbetsmarknaden. Fallet har dämpats och under de senaste månaderna har en svag uppgång kunnat skönjas. Mot bakgrund av en stark internationell konjunktur är det inte märkligt att sysselsättningen antas stiga under den närmaste tiden.

Men trots att nedgången i sysselsättningen just nu har brutits är uppgången betydligt svagare än vad som är nödvändigt om vi skall kunna bryta massarbetslösheten. Regeringens starka tilltro till det så kallade ”kunskapslyftets” förmåga att pressa tillbaka arbetskraften och därmed den öppna arbetslösheten döljer inte det faktum att sysselsättningen i utgången av denna mandatperiod kommer att vara lägre än när uppgången från den förra bröts i slutet av 1995.

Om man inräknar de utbildningssatsningar som i huvudsak har arbets­marknads­politiska motiv ligger den totala arbetslösheten kvar på över 10 procent under hela prognosperioden fram till 2001. Regeringens egna siffror bekräftar därmed att man inte klarar jobben.

Ser man till andra bedömare av sysselsättningsutvecklingen i Sverige blir bilden ännu tydligare. Den europeiska kommissionen antar exempelvis en svagare sysselsättningsutveckling under de kommande åren i Sverige än i EU i genomsnitt. Växtkraften är större där än här.

De offentliga kostnaderna för den svenska arbetslösheten har beräknats till 150 miljarder kronor per år. Det skall jämföras med den sammantagna kostnaden för grundskolan och gymnasiet som uppgår till 70 miljarder och landstingens kostnader för sjukvården som är 90 miljarder per år.

Idag kostar arbetslösheten dubbelt så mycket som skolan och nästan lika mycket som skolan och sjukvården tillsammans. Den bestående höga arbetslösheten tvingar oss att betala hög skatt för något som vi inte vill ha.

Ingen annan uppgift är viktigare än att bryta denna trendmässiga stagnation och eftersläpning. Det handlar om vårt framtida välstånd och om förmågan att klara sig i en allt mer internationaliserad ekonomi, men först och främst om att klara en hygglig levnadsstandard för de kommande åren.

Sveriges ekonomiska kräftgång och oförmågan att skapa förutsättningar för tillräckligt många nya riktiga jobb i privat sektor är inte bara ett hot mot en god reallöneutveckling, det är dessutom det enskilt största hotet mot välfärden och skolan. Klarar vi inte att bryta den långsiktiga trend som regeringen fört in Sverige på, klarar vi inget annat.

1.2 En tom framtidspolitik

Regeringens vårproposition har på goda grunder ifrågasatts för sin starka optimism. Det finns ett påtaglig drag av valfeber i antaganden och beräkningar. Ett problem som understryks av att regeringen dessutom har ett svagt facit för sina tidigare framtidsprognoser. I den uppgång man ärvde 1994 och 1995 valde man att göra mycket ljusa prognoser för de kommande åren. Det ekonomiska utfallet har ställt dessa i en betydande nakenhet.

Denna svaghet har varit genomgående under mandatperioden. Så sent som i september antog regeringen en tillväxt för 1997 på 2,3 procent, vilket skulle visa sig vara 0,5 procent över utfall.

Men vårbudgetens svaghet är inte först och främst dess ekonomiska prognoser – hur orealistiska dessa än må vara. Det är inte regeringens bristande förmåga som prognosmakare som är grunden till Sveriges problem. Det är dess bristande förmåga som regering som driver oss nedåt välståndsligan och som håller oss kvar i den strukturella massarbetslösheten.

Vårbudgeten avslöjar med stor tydlighet att regeringen saknar en politik för framtiden. Och det är det som är Sveriges största problem. På varje område av betydelse är man i princip svarslös – inte bara inför dagens problem, utan framförallt om vilken väg Sverige skall välja för framtiden.

Hur bryter vi eftersläpningen? Hur skapar vi förutsättningar för ett växande företagande och nya riktiga jobb i privat sektor? Vilken roll skall Sverige spela i dagens och framtidens Europasamarbete? Hur blir det med euron?

Vårbudgeten är i alla sina delar tom på innehåll. Om framtiden bortom den egna konjunkturprognosen säger den mycket litet – på avgörande punkter ingenting alls.

1.3 Uppdraget – sex punkter för förnyelsen av Sverige

Det politiska framtidsuppdrag som regeringen genom vårbudgeten avvisar handlar om en bred förnyelse av Sverige – för att bryta eftersläpningen och återigen göra Sverige till ett samhälle som växer. Där de som kan, vill och borde arbeta har ett jobb att gå till. Där skatten är lägre för alla – inte bara för vissa. Där välfärdssystemen är långsiktigt hållbara och där en stark ekonomi orkar bära upp offentliga åtaganden i skola, vård och omsorg. Där vi betalar skatt för den välfärd vi vill ha och inte för den arbetslöshet vi inte vill ha.

Företagande och nya riktiga jobb

Förnyelsen för företagande och nya jobb handlar om att skapa tillräckligt goda förutsättningar för ett växande näringsliv. Sveriges ekonomiska problem bottnar till avgörande del i bristande konkurrenskraft. Förutsättningarna för ekonomisk växt och företagande är bättre på andra ställen. Bördorna på företagsamheten är många och stora – arbetsmarknaden är inflexibel och styrd av gamla regler och system.

Sverige behöver en företagsamhetens revolution.

Lägre och rättvisare skatter

Skatterna måste sänkas. Sänkta skatter är en förutsättning för tillväxt och välstånd. Världens högsta skatter hämmar den ekonomiska utvecklingen och tillkomsten av nya riktiga jobb. Det avgörande argumentet för sänkta skatter är dock att människors frihet, trygghet och kontroll över den egna vardagen ökar. Inget bidragsberoende kan ersätta den trygghet som växer ur en egen försörjning. Sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare är den viktigaste sociala trygghetsreformen för de kommande åren. Sverige behöver lägre och rättvisare skatter.

Välfärdens och den offentliga sektorns förnyelse

Idag betalar vi världens högsta skatter – men vi har inte världens bästa välfärd, inte heller världens bästa levnadsstandard. Det politiska systemet avhänder medborgarna en rekordstor andel av deras inkomster, men den klarar inte av att leverera den rättstrygghet, den sjukvård och den skola som medborgarna har rätt att kräva.

Förnyelsearbetet i den offentliga sektorns organisation är inte bara viktigt för att skattebetalarna skall få ut den kvalitet som de har rätt att kräva för de pengar som de betalar. Om vi inte idag inleder ett reformarbete kommer dagens system dessutom att få stora svårigheter när kraven på vård och omsorg av demografiska skäl blir större. Dagens vägran att förnya den offentliga sektorn skjuter problemen på framtiden.

Sverige behöver en förnyelse av den offentliga sektorn.

En millenniereform för Europas bästa skola

Utbildning kommer i framtiden vara den viktigaste välfärdspolitiken. En dålig utbildning blir ett svårt handikapp på arbetsmarknaden, men också i samhället i övrigt. Det kommer att bli allt svårare att hantera brister i utbildningssystemet med andra välfärdspolitiska åtgärder. Misslyckas vi med förnyelsen av skolan kommer det svenska samhället stå inför mycket stora problem.

En fungerande skolpolitik måste vara tydlig i sina mål och öppen i sina medel. Skolans mål skall vara kunskap – medlen dit måste få variera med olika förutsättningar och pedagogiska idéer. En förnyelse av den svenska skolan skall bygga på kunskap, individualisering och mångfald. Den skall ta vid där den förra borgerliga regeringen slutade.

Sverige förtjänar Europas bästa skola.

Sverige som ledande IT‑land

Den nya informationstekniken påverkar arbete, företagande, fritid och kultur. Geografiska avstånd blir allt mindre relevanta, miljardvärden skapas i branscher som inte fanns för tio år sedan, den elektroniska handeln ritar om konsumtionsmönster och förändrar förutsättningarna för sociala och kulturella yttringar. Här skall Sverige ha en framskjuten roll – vi skall vara ett av de bästa länderna vad gäller användning och spridning av IT.

Sverige behöver en politik som gör oss till en ledande IT‑nation.

Ett svenskt engagemang i Europa

Sverige skall spela en framträdande roll i det europeiska samarbetet. Det är där vi har merparten av vårt ekonomiska och sociala utbyte och där har vi ett oavvisligt ansvar för att vara med och påverka utvecklingen. Sverige kommer inte att vara med när den gemensamma valutan etableras i januari 1999. Det bygger inte på att vi inte skulle kunna kvalificera oss, utan på att regeringen valt att ställa Sverige utanför. Beslutet är såväl ekonomiskt som politiskt skadligt för Sverige. Utanförskapet kostar välstånd och jobb i Sverige och inflytande och påverkan i Europa. Sverige bör därför gå med i valuta­unionen så snart som möjligt.

Sverige behöver en Europapolitik.

1.4 En moderat ekonomisk-politisk strategi

Den moderata ekonomiska politiken strävar efter att genomföra strukturella reformer som stärker Sveriges långsiktiga konkurrenskraft. Politiken skall möjliggöra en tillväxt som under den kommande mandatperioden för upp Sverige till en genomsnittlig europeisk tillväxttakt och som under den därpå följande mandatperioden placerar Sverige i en tillväxtbana som ligger över genomsnittet i EU.

Politiken skall också skapa förutsättningar för en utveckling på arbets­mark­naden som till mitten av nästa årtionde avskaffar arbetslösheten som samhällsproblem. För att detta skall vara möjligt måste det netto tillkomma 500.000 nya riktiga jobb. Det förra målet förutsätter att det senare uppfylls och tvärtom.

Prisstabilitet och balans i de offentliga finanserna är grundläggande förut­sätt­ningar för varje framgångsrik ekonomisk politik. Turbulens och osäkerhet i finans- och penningpolitiken kommer att leda till högre räntor och därmed till en sämre ekonomisk utveckling.

Mot bakgrund av detta är det svenska medlemskapet i det europeiska valutasamarbetet en självklar hörnsten i en politik för stabilitet i den svenska ekonomin.

Om känsligheten i de offentliga finanserna skall kunna minskas behövs det såväl en politik för att upprätthålla långsiktig stabilitet i de offentliga budgeterna som en politik som minskar statsskuldens andel av BNP. Lika avgörande som lösningen på de omedelbara balansproblemen är arbetet med att skapa en långsiktigt hållbar struktur i de offentliga finanserna.

Den stora omslutningen i de svenska offentliga finanserna gör dem unikt känsliga för svängningar i konjunkturen – vilket har visats av bl.a. OECD. Det enda verkligt effektiva sättet att minska detta problem är att minska budgetens storlek, dess andel av BNP. Det är mot denna bakgrund tydligt – vilket har påpekats i en rad sammanhang från ett stort antal bedömare – att regeringens metod för att uppnå balans i de offentliga finanserna riskerar ställa saneringen på lösan sand.

Sänkta skatter och sänkta utgifter är därför grundbulten i såväl den övergripande strategin för att skapa förutsättningar för ett Sverige som växer som för att skapa långsiktig reda i de offentliga finanserna.

Det moderata budgetförslaget innebär utgiftsminskningar på drygt 32 miljarder kronor 1999 och närmare 54 respektive 60 miljarder kronor 2000 och 2001 i jämförelse med regeringens politik. Därmed kan utgiftstaket fastställas till 697 miljarder kronor 1999, 682 miljarder kronor 2000 och 683 miljarder kronor 2001.

Vi utnyttjar 6 miljarder kronor respektive 22 miljarder kronor av det utrymme på 16 miljarder kronor och 32 miljarder kronor för ytterligare överföring till hushållen som regeringen angivit för 2000 och 2001. Våra besparingar och det ianspråktagna utrymmet för ytterligare överföringar gör det möjligt för oss att sänka skatterna med drygt 33 miljarder kronor 1999, 62 miljarder kronor 2000 och 84 miljarder kronor 2001 i förhållande till regeringen.

Det offentliga finanserna bör vara i balans över konjunkturcykeln. Efter­som vi sannolikt har några goda år framför oss bör vi budgetera för ett överskott i de offentliga finanserna. Då kan dessa tillåtas försvagas när konjunkturen vänder nedåt.

Givet regeringens kalkyler över de offentliga finanserna innebär vårt budgetförslag att det offentliga finansiella sparandet ökar till 16 miljarder kronor 1999, 40 miljarder kronor 2000 och 52 miljarder kronor 2001, dvs med 10 miljarder kronor mer de sista åren än i regeringens förslag.

Såväl skatte- som besparingspolitiken inriktas på att stärka förutsätt­ning­arna för arbete och tillväxt och på att öka människors möjligheter till eget ansvar över den egna vardagen.

Skatten sänks på arbete, på sparande och företagande. Framförallt vidgas den vanlige löntagarens bestämmanderätt över sina egna inkomster rejält. Skattepolitikens övergripande mål är att det skall gå att leva på sin lön.

Besparingspolitiken är därför också tydligt inriktad på dem som är ”långtidsfriska”. De som klarar ett ökat enskilt ansvar och som genom den moderata skattepolitiken ges betydligt större möjligheter att bära detta ansvar. Lägre ersättningsnivåer och ytterligare en karensdag kan bäras av dem som kan tillgodogöra sig effekten av sänkta skatter.

Flera av besparingsförslagen kan heller inte sägas påverka någons personliga ekonomi, eftersom det exempelvis handlar om pensioner som skjuts upp eller förtidspensioner som inte förverkligas. Att vi skapar förutsättningar för ett samhälle där fler kan sluta arbeta senare är inte en välfärdsförlust – det gör vårt samhälle rikare.

Delar av besparingspolitiken är även en viktig del av strukturpolitiken. Företagsstödet minskar, vilket i lika hög grad är en reform för att få den svenska ekonomin att fungera bättre. Svenska företag skall ha bästa tänkbara konkurrensmöjligheter – inte subventioner.

Å andra sidan avvisas en rad av de socialt negativa besparingar som regeringen genomför. I den moderata budgeten skapas det utrymme för att värna änkor och handikappade, som regeringen inte anser sig ha råd med. Det är anmärkningsvärt att regeringen i sin tilltagande fiskala slapphet inte finner utrymme att ge dessa grupper det stöd de behöver.

Besparingspolitiken skall bäras av dem som genom arbete, studier eller företagande kan förbättra sin situation. Inte av dem som har det offentliga som den avgörande eller till och med enda källan till trygghet.

Förnyelsen av Sverige är ett långsiktigt och strukturellt reformarbete – i kontrast till vårbudgeten som till stor del är ett kortsiktigt och konjunkturellt prognosarbete. I denna motion presenteras ett ekonomiskt alternativ som kan bryta Sveriges trettioåriga eftersläpning, som skapar förutsättningar för nya riktiga jobb i privat sektor och som gör det möjligt för vanliga löntagare att försörja sig själva.

Det är en politik för lägre skatter för alla, mindre krångel för företagen, förnyelse i välfärden och ett starkt svenskt engagemang i Europa.

2 Den ekonomiska utvecklingen

2.1 Sverige halkar efter

År 1970 räknades Sverige som ett av de rikaste länderna i världen. Schweiz och därnäst USA hade störst bruttonationalprodukt räknat per invånare. Luxemburg och Sverige kom på delad tredje plats med en BNP per capita som var 8 procent högre än genomsnittet i OECD. 1997 hade Sverige halkat ned till 18:e plats bland de 24 ursprungliga medlemsländerna med en BNP per capita som låg 6 procent under genomsnittet i OECD. Bland EU‑länderna är det nu bara Spanien, Portugal och Grekland som ligger efter Sverige i välståndsligan.

Figur 2.1

Välståndsligan - rankning av BNP per invånare

Image: FI17-2.jpg

Källa: OECD

Under 1970- och 1980‑talen var den årliga tillväxttakten närmare en procent­enhet lägre i Sverige än i övriga OECD. Detta har givetvis påverkat de svenska medborgarnas relativa levnadsstandard. Om vi hade haft en lika snabb BNP/capita-tillväxt som genomsnittet i OECD, skulle vår BNP per invånare i Sverige ha varit närmare 30.000 kronor större 1997.

Diagram 2.1

BNP‑utveckling i Sverige, EU och OECD

Image: FI17-4.jpg  Källa: OECD

2.2 Decennier av felaktig strukturpolitik

Att Sverige trots goda förutsättningar halkat efter jämförbara länder har inte varit ödesbestämt. Det är tvärtom resultatet av en serie ekonomisk‑politiska misstag.

Under 1950- och 1960‑talen fattades en rad långtgående politiska beslut, som steg för steg vred den svenska utvecklingen mot ökande inslag av planekonomi.

Avvikelserna mot andra industriländer blev allt större under 1970‑talet, och det var också då vi började se deras negativa effekter. Expansionen av den offentliga sektorn krävde en kraftigt ökad beskattning. Tillsammans med 1970‑talets många regleringar av arbetsmarknaden undergrävde skatte­höjningarna näringslivets utvecklingskraft. Villkoren för arbete, sparande och nyföretagande försämrades radikalt. Investeringstakten och produ­k­tivitets­tillväxten sjönk.

Den långsammare produktivitetsutvecklingen tillsammans med ett löne­bildningssystem som var anpassat efter tidigare rådande förhållanden betydde högre inflation och försämrad konkurrenskraft. Detta ledde till åter­kommande devalveringar som förvärrade situationen.

Under 1980‑talet genomfördes två viktiga strukturella reformer för att för­bättra ekonomins funktionssätt: avregleringen av kredit- och valutapolitiken samt skatteomläggningen. Tyvärr genomfördes de i fel ordning och dessutom med flera års mellanrum. Långivningen expanderade så länge de höga marginalskatterna gjorde räntekänsligheten låg. Tillsammans med en slapp finanspolitik ledde detta till fortsatt inflation och överhettning i ekonomin och därefter till en spekulationsbubbla. Kjell‑Olof Feldt skriver i sin bok: ”Vi hade nu kommit därhän att Den tredje vägens ekonomiska politik höll på att bryta samman. Vid nästa anhalt väntade arbetslösheten.”

(Feldt: Alla dessa dagar, s. 451)

När spekulationsbubblan brast inleddes en svår finansiell kris för såväl banker och andra företag som hushåll. Tillgångsvärdena och inflationen föll, medan den nominella räntan låg kvar på sin tidigare höga nivå. Kreditgivarna hade inte förtroende för att den låga inflationen skulle bli bestående. Därmed steg realräntan kraftigt. Konsumtionen föll, arbetslösheten växte och budget­underskottet ökade. Sverige var inne i sin första allvarliga recession sedan 1930‑talet.

Den borgerliga regeringen tillträdde mitt under nedgångsperioden i början av 1990‑talet. Den fick därmed hantera stora akuta problem som bankkrisen, den ökande arbetslösheten och det växande budgetunderskottet.

Den borgerliga regeringens strategi var att återställa växtkraften i svensk ekonomi samtidigt som de offentliga finanserna sanerades genom huvud­sakligen utgiftsminskningar. Det gällde strategiska skattesänkningar som slopad skatt på arbetande kapital och slopad dubbelbeskattning samt lägre löneskatter. Till det kom arbetsrättsliga förändringar i syfte att göra arbetsmarknaden mer flexibel, utbildningsreformer, privatiseringar och avregleringar samt en skärpning av konkurrenslagstiftningen. Genomförda, beslutade och aviserade budgetförstärkningar uppgick till 190 miljarder kronor, vilket motsvarade 13 procent av BNP. En rad strukturella åtgärder genomfördes.

När Socialdemokraterna övertog regeringsmakten i oktober 1994, var Sveriges ekonomi på väg upp ur recessionen. Produktionen och sysselsätt­ningen ökade. Budgetunderskottet minskade.

Diagram 2.2

Förändring av statens budgetsaldo jämfört med föregående år*
miljarder kronor 1998 års priser

Image: FI17-5.jpg Källa: KI

2.3 Nollsparandet

Efter en ansvarslös oppositionstid 1991–1994 insåg Socialdemokraterna i augusti 1994 att en revidering av den egna politiken var nödvändig. Om man skulle vinna valet måste den av den borgerliga regeringen inledda saneringspolitiken fortsätta. En rad krispaket har också presenterats av den socialdemokratiska regeringen.

Den borgerliga regeringens förändringar av bl.a. bostadssubventionerna och sjukförsäkringen fick stora effekter på utgiftsnivån. Enbart förändringen av bostadssubventionssystemet uppgår till en varaktig besparing på över 30 miljarder kronor. Dessa förändringar har den socialdemokratiska regeringen haft nytta av.

Socialdemokraterna har emellertid försökt definiera ett s.k. sanerings­program utan att ta hänsyn till andra skatte- och utgiftsändringar för att försöka bevisa att saneringen genomförts huvudsakligen genom utgiftsned­dragningar. Det stämmer dock inte. I själva verket har regeringen Persson inte sparat. Vid en närmare granskning växer bilden fram av en regering som i mandatperiodens början drog ned på utgifterna för att när valet närmade sig åter höja dem. I tabell 2.1 görs en sammanställning av effekterna av de beslut som riksdagen fattat och aviserade beslut i vårens ekonomiska proposition. Fram-och-tillbaka-politiken har här fått sitt kanske tydligaste uttryck. Resultatet av den sittande regeringens spariver är i själva verket nästan noll.

Tabell 2.1

Regeringens väg till nollsparande, miljarder kronor

Varaktig
effekt

Ärvda besparingar från fyrpartiregeringen

-9

Saneringsprogrammet

71

Utgiftsökningar vid sidan av saneringsprogrammet

-32

Summa 1998

30

Ytterligare utgiftsökningar till år 2001

Vårpropositionen 1997

-4

Budgetpropositionen 1997

-8

Vårpropositionen 1998

-16

Summa år 2001

3

Om man till denna bild även antar att det aviserade beräkningstekniska utrymmet år 2001 liksom hittills används till nya utgiftsåtaganden kommer utgifterna i stället att varaktigt ha ökat med närmare 30 miljarder kronor.

Denna bild bekräftas också av hur skatterna utvecklats. I Svenska Dagbladet den 19 april 1998 redovisades att 86 procent av BNP‑tillväxten mellan 1994 och 1998 har gått till skatt. Sedan socialdemokraterna övertog regeringsansvaret har skatterna som en följd av beslut i riksdagen höjts med närmare 70 miljarder kronor. Till detta kommer ökade skatteinkomster på grund av högre aktivitet i ekonomin, drygt 100 miljarder kronor. Det är huvudsakligen på detta sätt saneringen genomförts.

2.4 God internationell konjunktur

Utsikterna för den internationella ekonomin ser relativt ljusa ut. Tillväxten är god och inflationen likväl låg. Efter en exceptionellt lång högkonjunktur ser tillväxten ut att mattas något i USA. Samma sak gäller för Storbritannien som ligger långt fram i konjunkturcykeln.

Efter år av tämligen återhållen efterfrågan är utsikterna nu goda för en snabbare tillväxt även i Kontinentaleuropa. Såväl finans- som penning­politiken kan väntas understödja denna tillväxt. Finanspolitiken har under flera år varit stram i EU‑länderna, bl.a. för att senast 1997 uppfylla Maastricht-villkoren för offentligt underskott och skuld, men är mindre restriktiv från och med i år. Tillsammans med en låg inflation har den strama finanspolitiken möjliggjort en lättare penningpolitik, vilken med viss eftersläpning nu väntas få en positiv effekt för efterfrågan. Dessutom har ett stort inflöde av kapital till Europa från Asien lett till lägre långa räntor, vilket också kan väntas leda till ökade investeringar och konsumtion.

För Asien är utsikterna mörkare. I vårpropositionen gör regeringen bedöm­ningen att den finansiella krisen i stort sett skall kunna begränsas till de länder som redan drabbats i Asien samt till Japan som har stor handel och är finansiellt integrerat med dessa länder. Även för USA kommer effekterna att bli mer kännbara.

För Europa bedöms effekterna av krisen däremot blåsa över snabbt. Exportefterfrågan förutses bli lägre i år, men det motverkas av den nedgång i inflationen och räntorna som krisen fört med sig.

Effekterna av Asienkrisen kan dock bli mer utdragna även för Europa, både genom en långsammare ökning av exportefterfrågan och ökad import­penetration.

Ett annat orosmoment är den amerikanska börsutvecklingen. Den ameri­kan­ska aktiemarknaden anses av flera bedömare för närvarande vara likviditetsstyrd och övervärderad. Ett börsfall i USA skulle sannolikt snabbt få spridningseffekter till omvärlden. Det skulle verka dämpande på företagens och hushållens framtidstro med negativa följder för investeringar och konsumtion. Eftersom dessa antas vara drivkraften i den europeiska tillväxten skulle ett sådant börsfall kunna dämpa tillväxten betydligt i Europa, inklusive Sverige.

2.5 Prognosen för 1998 och 1999 en överskattning av tillväxt och sysselsättning

2.5.1 Prognosmissarna

Regeringens prognoser om snabb tillväxt har nu kommit på skam flera gånger. I budgetpropositionen september 1996 räknade regeringen med att tillväxten skulle bli 1,6 procent 1996. Den blev 1,3 procent. I EU och OECD blev tillväxten samma år 1,7 respektive 2,8 procent. I budgetpropositionen september 1997 räknade regeringen med att tillväxten skulle bli 2,3 procent 1997, vilket vi ifrågasatte i den moderata partimotionen med anledning av propositionen. Tillväxten blev bara 1,8 procent 1997, enligt preliminär statistik från SCB. Hela 0,7 procentenheter bestod dessutom av lageruppbyggnad. I EU och OECD blev tillväxten 2,6 respektive 3,1 procent. Faktum är att Sverige hade näst lägst tillväxt av alla EU‑länder 1997. Sverige fortsätter därmed att bli fattigare i förhållande till övriga länder i EU och OECD.

Nu gör regeringen prognosen att tillväxten skall bli hela 3 procent 1998. Det krävs inte särskilt hög tillväxt under loppet av 1998 för att komma upp i en BNP‑ökning på uppemot 3 procent mellan helåren 1997 och 1998, eftersom tillväxten var tämligen svag första halvåret 1997 och tog fart ordentligt först fjärde kvartalet. Ändå räknar flertalet prognosmakare med en lägre tillväxt än 3 procent för i år – det gäller såväl internationella som svenska bedömare, inklusive regeringens eget konjunkturinstitut. Nu senast har såväl Industriförbundet som Företagarna bedömt att tillväxten stannar vid ca 2,5 procent i år och minskar till 2,2 procent 1999.

Tabell 2.2

Prognos för real BNP‑tillväxt

1998

1999

Regeringen, april

3,0

3,1

Industriförbundet, april

2,5

2,2

Företagarna, april

2,4

2,2

OECD, mars

2,6

2,4

EU-kommissionen, mars

2,6

2,8

KI, mars

2,9

2,7

Nordbanken, april

3,1

3,3

Handelsbanken, febr

2,7

2,0

Föreningssparbanken, febr

2,8

2,7

Det finns en rad faktorer som pekar mot att tillväxten kommer att bli lägre än 3 procent både i år och nästa år. Att en så stor del av produktionen under fjärde kvartalet i fjol gick direkt till lagerhyllorna är en faktor. Signaler, exempelvis i Verkstadsindustriernas konjunkturbarometer, att orderingången från exporten dämpades första kvartalet i år är en annan.

Om statistiken stämmer att lageruppbyggnaden blev så stor som 0,7 procent fjärde kvartalet kan vi vänta oss en dämpning av tillväxten mellan fjärde kvartalet i fjol och första kvartalet i år när företagen minskar sina lager. Om det i stället visar sig, vilket är tämligen troligt, att produktionen det fjärde kvartalet i verkligheten var lägre än i den preliminära statistiken, kommer tillväxten 1998 att ske från en lägre nivå än regeringen räknar med. I det första fallet blir tillväxten lägre 1998 och i det andra fallet lägre både 1997 och 1998 än vad regeringen räknar med.

2.5.2 Effekterna av Asienkrisen större för Sverige än regeringen tror

Signalerna om att exportefterfrågan dämpats indikerar både att regeringen underskattar effekterna av Asienkrisen för svensk ekonomi och att vi redan har passerat konjunkturtoppen för industriproduktionen. Svensk exportindustri har ungefär dubbelt så stor exponering på Asien som exportindustrin i EU i övrigt. I Sverige går till och med en större andel av exporten till Asien än vad den gör i USA. Ändå gör regeringen bedömningen att Asienkrisen bara skall upplevas som en lätt förkylning för svensk exportindustri under 1998 och att ett uppsving skall ske redan under 1999. Det är inte troligt att effekterna blir så kortlivade. Det är heller inte bara exportföretagen utan även de inhemskt inriktade företagen som påverkas. De måste konkurrera med asiatiska företag, som fått en enorm konkurrensfördel genom valutadeprecieringarna, om konsumenterna i Sverige.

I propositionen gör regeringen prognosen att kronkursen, mätt som TCW‑index, skall försvagas från nuvarande nivå på ungefär 118 till i genomsnitt 120,2 1998, och 119,5 1999. Det är inte rimligt med en svagare kronkurs 1998 och 1999 än i dagsläget, givet vårt stora bytesbalansöverskott, låga inflation och något högre räntor än i omvärlden. Vid en starkare kronkurs än i regeringens prognos blir konkurrenskraften för exportsektorn och den importkonkurrerande sektorn sämre än regeringen räknar med.

Mot denna bakgrund är det sannolikt att regeringen i sin prognos för 1998 och 1999 såväl överskattar den svenska exporten som underskattar importen och att nettoexporten (export minus import) snarare kommer att ge ett negativt än ett positivt bidrag till tillväxten. Även OECD gör denna bedömning i en preliminär version av den prognos som skall presenteras i juni.

2.5.3 Sysselsättningsökningen lägre än regeringen räknar med

Totalt kommer sysselsättningen 1998 att vara lägre än 1995. Regeringen når inte ens under en god konjunktur upp till de nivåer som nåddes under den uppgång den ärvde från den borgerliga regeringen.

Diagram 2.3

Sysselsättningen, 12-månaders glidande medelvärde

Image: FI17-6.jpg

 Källa: SCB

Att industrikonjunkturen redan toppat innebär även att den syssel­sätt­ningsökning, på 18.000 personer, som regeringen räknar med i industri­sektorn knappast kommer att komma till stånd. Det är även regeringens förhoppning att efterfrågan skall riktas mot arbetsintensiva tjänster i offentlig och privat regi när den privata konsumtionen tar över från exporten som drivkraft i ekonomin. 60.000 fler personer förväntas således arbeta i den privata tjänstesektorn 1999 jämfört med 1997. Den delen av tjänstesektorn som vänder sig mot industrin kommer dock att få vidkännas avmattningen i industrikonjunkturen varför någon större ökning inte är att räkna med där. Hushållens potentiella efterfrågan av tjänster i hemmet har regeringen dessutom effektivt tagit död på genom att motsätta sig varje initiativ, inklusive det gemensamma förslaget från Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna att sänka skatten på hushållstjänster. Därmed kommer sysselsättningen heller inte att öka i den del av tjänstesektorn som vänder sig till hushållen.

Då sysselsättningsutvecklingen kommer att vara blygsam, tvingas regeringen att lösa sina arbetslöshetslöften genom att minska arbetskraften. Av vårpropositionen att döma kommer kunskapslyftet att fortgå under överskådlig tid – drygt två procent av den arbetsföra befolkningen antas vara permanent utlyft ur arbetskraften.

2.6 Den medelfristiga prognosen en glädjekalkyl

2.6.1 Finanspolitisk expansion skall driva upp den privata konsum­tionen

Den medelfristiga prognosen är en ren glädjekalkyl. Den bygger på en rad antaganden som var och en för sig är osäkra och som knappast allihopa samtidigt kan utfalla på bästa tänkbara sätt, särskilt inte mot bakgrund av den tillväxtfientliga ekonomiska politik som regeringen bedriver.

Omväxlingen från en exportledd tillväxt till en efterfrågan genererad av privat konsumtion och investeringar, som regeringen räknar med skall ske redan i år, väntas accentueras under kalkylperioden.

Kalkylens fleråriga snabba expansionen av privat konsumtion väntas komma till stånd genom en kraftig ökning av hushållens disponibla inkomster och genom ett fortsatt lågt hushållssparande. Ökningen av de disponibla inkomsterna skall i sin tur genereras genom en orealistiskt snabb ökning av sysselsättningen och därmed av lönesumman samt genom en överföring till hushållen på 16,5 miljarder kronor 2000 och 32 miljarder kronor 2001 av det kalkylerade statliga budgetöverskottet. Eftersom budgetöverskottet är så osäkert vill regeringen dock inte föra över pengarna till hushållen på riktigt, framför allt inte genom skattesänkningar, utan bara ”beräkningstekniskt”, dvs. för att kunna få upp den privata konsumtionen.

Anledningen till att regeringen vill presentera en så snabb ökning av den privata konsumtionen i tabellerna är sannolikt att man på så sätt kan motivera en mycket snabb sysselsättningsutveckling och en halvering av den öppna arbetslösheten till 2000. En snabb sysselsättningsökning och en finanspolitisk expansion skall således dra upp den privata konsumtionen som i sin tur skall dra upp sysselsättningen ännu mer.

Det skulle nog fungera i en mer flexibel ekonomi med färre regleringar, framför allt av arbetsmarknaden, men inte i den svenska. En finanspolitisk expansion på 32 miljarder kronor, utöver de konkretiserade nya ofinansierade utgiftsåtaganden på 14 miljarder kronor som regeringen föreslår, kommer sannolikt att leda till en överhettning av arbetsmarknaden, trots den höga arbetslösheten, och en uppgång i inflationen som följd. Givet Riksbankens inflationsmål på 2 procent kommer detta att föranleda en åtstramning av penningpolitiken med följden att efterfrågan dämpas och tillväxten blir lägre än i regeringens prognos.

2.6.2 Snabb jobbtillväxt kräver bättre lönebildning och stora investe­ringar

I regeringens kalkyl uppstår dock ingen överhettning eller några flaskhalsar, dels därför att regeringen antar att lönebildningen kommer att fungera bättre i framtiden än idag, dels därför att den räknar med att företagen kommer att investera i snabb och oavbruten takt.

Regeringen menar att nedjusteringen av inflationsförväntningarna i sig själv medfört en förbättring av lönebildningen. I regeringens kalkyl avspeglas det i lägre löneglidning än tidigare och en begränsning av de totala löneökningarna till omkring 3 procent per år under avtalsperioden april 1998–2000 trots att den öppna arbetslösheten väntas sjunka successivt till 4,4 procent år 2000. Det är dock inte rimligt att anta att löneglidningen inte ökar om den öppna arbetslösheten sjunker så mycket.

Det är svårt att exakt beräkna nivån för den s.k. jämviktsarbetslösheten, dvs. den nivå under vilken press uppåt på inflationen sätter in. Med hänsyn till Sveriges höga skatter och reservationslöner samt stelheter på arbetsmarknaden bedöms denna dock inte understiga 6 procent.

OECD, liksom flertalet andra bedömare, gör också bedömningen att de totala löneökningarna kommer att bli högre än de 3 procent regeringen räknar med även vid en högre arbetslöshet än vad regeringen förutser.

En väl fungerande lönebildning innebär inte bara återhållsamma totala löneökningar utan även större skillnader i löneökningarna mellan branscher, företag och individer. Genom en sådan differentiering kan expansiva branscher och framgångsrika företag tillåtas högre löneökningar och därmed locka till sig den mest attraktiva arbetskraften utan att kompensationskrav uppstår i övriga delar av ekonomin och inflationen tar fart.

Regeringen vägrar dock att vidta åtgärder för att en sådan reformering av lönebildningen skall kunna komma till stånd, och därmed är det inte troligt att sysselsättningen kommer att kunna öka i en så snabb takt som i regeringens kalkyler utan att inflationen tar fart och Riksbanken nödgas strama åt penningpolitiken.

En snabb investeringstakt är också nödvändig för att undvika flaskhalsar. Regeringen kalkylerar med att bruttoinvesteringarna skall öka med i genomsnitt nästan 7 procent per år de närmaste fyra åren. Vi har inte haft en så lång och snabb investeringsuppgång det senaste halvseklet med undantag för början av 1960‑talet. Inte ens under spekulationsåren i slutet av 1980‑talet upplevde vi en så lång investeringscykel som regeringen kalkylerar med i budgetpropositionen.

Räntorna har visserligen gått ned under senare år, men realräntan är betydligt högre än den var under kreditregleringen på 1960‑talet. Kapitalskatterna, särskilt på riskkapital men även på lånat kapital, har dessutom höjts betydligt sedan den socialdemokratiska regeringen tillträdde. Mot denna bakgrund är det inte rimligt att investeringstillväxten de närmaste fyra åren kommer att bli så hög som regeringen förutspår.

3 Regeringen står handfallen

3.1 En valskröna

Vårpropositionen är en valskröna. 1997 hade Sverige näst lägst tillväxt av alla EU‑länder. Sysselsättningen var den lägsta sedan 1974 och kostnaderna för socialbidragen slog nytt rekord. Ändå påstår regeringen att ”det går bra för Sverige”.

Socialdemokraternas viktigaste vallöfte för fyra år sedan var att snabbt ta Sverige ur arbetslösheten. Det har man misslyckats med. Sysselsättningen 1998 kommer att vara lägre än såväl 1990 som 1995. Samtidigt kommer antalet personer som för sin försörjning är beroende av olika former av bidrag att vara fler. Ingen oberoende bedömare tror heller att regeringen klarar sitt eget mål om att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000.

En politik för arbete åt alla verkar att ha ersatts av en politik för bidrag åt alla. Men den politiken kommer i längden aldrig att kunna fungera. Genom ökade offentliga utgifter och ett närmast fundamentalistiskt motstånd mot skattesänkningar cementerar regeringen balansproblemen i svensk ekonomi.

Denna politik kommer inte att klarar jobben, välståndet eller välfärden. Gamla system fungerar tyvärr inte bättre med mer pengar. En bättre skola kräver framför allt en bättre skolpolitik, och en bättre vård en annan vårdpolitik. När världens högsta skatter inte ger världens bästa offentliga service är inte ökade offentliga utgifter svaret på framtidens utmaningar.

Utan sänkta skatter på arbete och företagande kommer den låga sysselsättningen att bli bestående och välfärden att hotas.

Regeringens reträtt efter mindre än ett år beträffande tobaksskatten, som höjdes för att kompensera för den framtvingade sänkningen av ölskatten, visar att högskattepolitiken nu befinner sig i ett stadium av gradvis, oplanerat och osammanhängande sammanbrott. Vi håller på att få skatt efter flyttkraft.

Vårpropositionen innehåller förslag om ett nytt anslag i statsbudgeten som ger regeringen möjlighet till obegränsade och omedelbara utbetalningar för att bekosta den förtida avvecklingen av kärnkraften. Det är ett av flera brott mot den nya budgetlagen som regeringen begår.

3.2 Regeringen ignorerar de strukturella problemen

Det är alldeles uppenbart att regeringen saknar en politik som tar itu med de grundläggande strukturella problemen i svensk ekonomi. Det finns ingen strategi för hur Sverige långsiktigt skall ledas in på en tillväxt- och sysselsättningsutveckling som åtminstone motsvarar våra konkurrentländers. Regeringen presenterar en kortsiktig politik för en god konjunktur, inte en långsiktig politik för en god struktur.

Det är avslöjande att regeringen i finansplanen väljer att se Sveriges trettioåriga eftersläpning i den internationella välståndsligan som ett strikt 1990‑talsfenomen. Där en närmast enig kår av bedömare pekar på strukturella missförhållanden grundade i trettio års ekonomisk‑politiska missgrepp, väljer regeringen att se 1990‑talets konjunkturutveckling som den främsta förklaringen till Sveriges ekonomiska problem.

Under 1996 och 1997 minskade antalet företagare med 39.000 i Sverige enligt SCB. Den grupp som enligt samtliga bedömare – inklusive regeringen – skall vara drivkraften i den framtida tillväxten blev mindre. Detta får marginell uppmärksamhet i vårpropositionen.

Det är betecknande att regeringen gör ett stort nummer av att man säger ja till fyra av småföretagardelegationens förenklingsförslag men talar tyst om att man fortfarande säger nej till 22 av dem.

3.3 Regeringen klarar inte jobben

I sin mycket optimistiska prognos räknar regeringen med att den öppna arbetslösheten kommer under 4 procent i ”slutet av år 2000”. Inga andra prognosinstitut gör samma bedömning.

Målet att halvera den öppna arbetslösheten är dock huvudsakligen politiskt och metoden för att nå det statistisk. Regeringen konstaterar själv: ”Arbetskraftsutbudet hålls samtidigt tillbaka av att antalet utbildningsplatser ökar ytterligare, vilket får till följd att den öppna arbetslösheten faller till 4 % i slutet av år 2000.”

Om man ser till den verkliga utvecklingen på arbetsmarknaden kan de senaste månadernas uppgång inte dölja regeringens grundläggande misslyckande på sysselsättningsområdet.

Den privata sysselsättningen ökar förvisso under mandatperioden. Men mer än två tredjedelar av den uppgången skedde under regeringsperiodens första år. 1996 och 1997 stagnerade den privata sysselsättningen. Att vi nu kan se en viss uppgång från mycket låga nivåer är naturligt mot bakgrund av en uppåtgående internationell konjunktur. Att den offentliga sysselsättningen däremot sjunker med 58.000 personer under mandatperioden står i bjärt kontrast mot Socialdemokraternas löfte från 1994 om att ingen i offentlig tjänst skulle sägas upp.

3.4 Regeringen säger nej till sänkta skatter

Regeringen kan inte ens tänka sig att överväga skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare i dagsläget. Man konstaterar att ”skattesänkningar i framtiden är möjliga att överväga men endast om vissa villkor obetingat uppfylls”. Och dessa villkor är av det slaget att de aldrig fullt ut kan tillgodoses.

Vårpropositionen bekräftar därmed att regeringens skattepolitik endast dikteras av skattebasernas ökade rörlighet. Exemplen på hur regeringen närmast panikartat tvingas anpassa skattesystemet är många. En kraftigt ökad cigarettsmuggling och vidhängande brottslighet tvingar nu regeringen att sänka skatten på cigaretter. Den sänkta skatten på trycksaker grundar sig i en ökad import av tryckeritjänster. De tidigare lättnaderna för miljardärer har drivits fram på grund av den stora rörligheten hos denna skattebas.

Trots att regeringen säger att det går bra för Sverige avvisar man skatte­sänkningar för dem som behöver det mest, nämligen låg- och medel­inkomst­tagare.

Sverige har den industrialiserade världens högsta skatter. Regeringen avvisar i vårbudgeten alla realistiska möjligheter för vanliga medborgare att få behålla mer av sina inkomster efter skatt. I stället sänker den skatter för dem som kan undvika skatten.

3.5 En ohållbar politik

Socialdemokraterna har under något år lanserat allt mer av sin politik under parollen ”långsiktigt hållbar”. I verkligheten ser det annorlunda ut. Statens självklara ansvar för miljöpolitiska kärnverksamheter som forskning, övervakning, tillsyn och kontroll har dock med regeringens miljöpolitik fått ge vika för medieanpassade och populistiska investeringsprogram med statliga bidrag till kommunala prestigeprojekt med oklar nytta för miljön. Samtidigt som miljöforskningen dragits ner har regeringen givit miljöpengar till bl.a. kommunalt miljökafé, sophämtning med hästskjuts och rivning av tomma lägenheter. Den socialdemokratiska regeringen har raserat stora delar av miljöpolitiken. Bl.a. har Naturvårdsverkets forskningsnämnd avskaffats. Den långsiktiga miljöforskningen har dragits ner med 30–40 procent. En stor del av miljöövervakningen utmed västkusten har lagts ner. Satsningarna på kalkning av försurade sjöar och vattendrag har minskats. Det är beklagligt att dessa områden misskötts, eftersom det tar lång tid innan förlorad kompetens och förlorad faktainsamling inom forskning och övervakning kan tas igen.

3.6 Avvecklingen av kärnkraften kommer att kosta

Regeringen vidhåller sin vägran att i statens budget redovisa kostnaderna för den förtida avvecklingen av kärnkraften. Ett anslag på ett i sammanhanget obetydligt belopp men utan övre gräns för överskridande förs in i budgeten.

Detta innebär en ”in-blanco”-check för regeringen att belasta det allmänna med kostnader för avvecklingen av Barsebäck.

Avvecklingen av Sveriges säkra och miljövänliga kärnkraft är skadlig för vår miljö och den frånhänder oss möjligheterna att producera säker och billig elektrisk ström. Att regeringen inte kan redovisa den mångmiljardsumma som avvecklingen på ett eller annat sätt kommer att kosta skattebetalarna är dessutom ett av många åsidosättanden av den nya budgetlagen.

3.7 Regeringen bryter mot budgetordningen

Att regeringen använder oväntade ökningar i skatteintäkterna för nya utgifts­åtaganden strider mot den nya budgetordningen, som kommit till för att förbättra budgetdisciplinen och därmed även statens finansiella sparande. De nya utgiftsåtagandena, öppet redovisade och dolda, måste betalas även efter år 2001 och kanske i en tid av vikande skatteunderlag.

Den budgeteringsmarginal som regeringen infört försvagar också budgetprocessen. Budgeteringsmarginalen används för att dölja att utgiftsökningar finansieras med oväntade ökningar i skatteinkomsterna eller oväntade minskningar i ränteutgifterna för statsskulden. I 1996 års ekonomiska vårproposition, då den nya budgetprocessen användes för första gången, motiverade regeringen budgeteringsmarginalen med osäkerheten i makroekonomiska variabler som inflation, räntor och arbetslöshet vilka påverkar de offentliga utgifterna. Avsikten var inte, enligt propositionen, att skapa utrymme för ofinansierade utgiftsökningar. Vi moderater kritiserade regeringen för förfarandet, vilket föranledde regeringen att i budgetpropositionen för 1997 bedyra att budgeteringsmarginalen inte skulle tas i anspråk för nya utgifter utan att finansieringen garanterats i särskild ordning. Detta har dock skett såväl i budgetpropositionen för 1998 som nu i 1998 års vårproposition.

Hittills har regeringen utnyttjat drygt 17 miljarder kronor av den ursprung­liga marginalen för 1998, närmare 16 miljarder kronor av marginalen för 1999 och drygt 12 miljarder kronor av marginalen för år 2000 till nya utgiftsåtaganden. Av tabell 3 framgår hur budgeteringsmarginalen förbrukas mellan 1998 och 2000.

Tabell 3.1

Budgeteringsmarginal enligt regeringen, miljarder kronor löpande priser

1998

1999

2000

2001

Marginalen VÅP 1996

18 000

22 000

Marginalen VÅP 1997

10 036

13 498

20 000

Marginalen VÅP 1998

900

6 074

7 735

27 472

Utnyttjande av marginalen hittills för nya utgiftsökningar

17 100

15 926

12 265

0

I vårpropositionen föreslås ett nytt s.k. ramanslag: B11 Ersättning för avveckling av en reaktor i Barsebäcksverket. På anslaget vill regeringen uppföra 1 miljon kronor. Nu rör sig den statsfinansiella kostnaden för en avveckling i Barsebäck om miljardbelopp och inte om miljonbelopp. Regeringen begär därför ett bemyndigande att överskrida ramanslaget.

Innebörden av det föreslagna ramanslaget och bemyndigandet är att riksdagen inte kommer att beröras av ärendets vidare hantering. Allt beslutsfattande läggs i regeringens händer. Varken denna eller nästa riksdag kommer att få ta ställning till någonting alls. Från demokratiska utgångspunkter är detta en helt oacceptabel ordning. Den står också i uppenbar strid mot intentionerna bakom anslagsdisponeringsreglerna i lagen om statsbudgeten. Det är uppenbart att den statsfinansiella kostnaden för den planerade stängningen rör sig om miljard- och inte miljonbelopp. Det är lika uppenbart att ett överskridande med minst tusen gånger det anslagna beloppet inte är förenligt med gällande budgetordning. Mot denna bakgrund avvisar vi det nya anslaget B11.

För att inom befintlig ram för utgiftsområde 22 Kommunikationer kunna fullfölja statens åtaganden måste en rad infrastrukturprojekt finansieras med lånade pengar. Från år 2004 kommer amorteringarna att belasta utgifts­området och framtida anslagsutrymme intecknas alltså redan nu. Regeringen bryter medvetet mot 22 § i budgetlagen där grundprincipen är att infrastruk­turinvesteringar skall finansieras med anslag och ej med lån. I budgetlagens 23 § anges vilka möjligheter som finns att frångå principen. De förslag regeringen nu lägger uppfyller inte dessa krav. Således bryter regeringen mot budgetlagen även här.

4 Det moderata alternativet

4.1 En ny ekonomisk politik

De övergripande målen för den ekonomiska politiken skall vara att skapa förutsättningar för snabb tillväxt, en kraftig ökning av antalet nya arbetstillfällen, en god reallöneutveckling och minskat bidragsberoende.

Dagens ekonomiska problem är strukturella och kan därför inte lösas utan omfattande strukturförändringar. Det krävs en i bred bemärkelse ny ekonomisk politik, som leder till stabilitet, ökar friheten, stärker incitamenten till arbete och förkovran och som främjar privat ägande, fri företagsamhet och konkurrens.

Jämvikt i de offentliga finanserna och ett stabilt penningvärde är grundläggande för företags och privatpersoners möjligheter att planera sin framtid. Vår målsättning är att de offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln och att det stabila penningvärdet skall säkras genom en oberoende riksbank med prisstabilitet som mål samt ett deltagande i EMU.

Stabila offentliga finanser kräver inte en stor offentlig sektor, tvärtom. Storleken på vår offentliga sektor har gjort den till en koloss på lerfötter – konjunkturkänslig och destabiliserande för ekonomin i övrigt.

Den politiska sektorns inflytande måste minska, så att utrymme skapas för privat verksamhet och individuellt ansvar. Överflyttning av kommunal verk­samhet till den privata sektorn, avregleringar och skattesänkningar för före­tagande är förutsättningar för att vi skall få ökad konkurrens, fler och växande företag och därmed fler nya arbetstillfällen. Genom skattesänk­ningar med tyngdpunkt på låg- och medelinkomsttagare minskar bidrags­beroendet. Individens frihet och ansvar att forma sitt eget liv ökar.

4.2 En finans- och penningpolitik för tillväxt och stabilitet

4.2.1 Stabil finanspolitik ger goda tillväxtförutsättningar

Att den svenska tillväxten halkat efter den i övriga OECD‑länder beror framför allt på att ett högt skattetryck och olika regleringar minskat effektiviteten i ekonomin. Att vi haft ett instabilt makroekonomiskt klimat har också varit negativt för tillväxten på längre sikt. Sedan början av 1970‑talet har budgetunderskottet ökad trendmässigt. Tillfälliga förbättringar till följd av låga lönekostnadsökningar i mitten av 1970‑talet och överhettningen i slutet av 1980‑talet dolde problemen. Inflationen och räntorna har varit högre och svängt mer i Sverige än i omvärlden och kronan har devalverats med jämna mellanrum. Den makroekonomiska instabiliteten har försämrat planeringsförutsättningarna för hushåll och företag.

Diagram 4.1

Statens budgetsaldo

Image: FI17-7.jpg

Källa: Ekonomifakta

Just nu präglas ekonomin av relativt stor finansiell stabilitet. Underskottet i de offentliga finanserna ser ut att elimineras i år, och inflationen och räntorna har gått ned. Lugnet är dock bedrägligt, eftersom viktiga orsaker till de tidigare obalanserna fortfarande finns kvar. Sverige kommer 1998, enligt OECD, fortfarande att vara det industriland som har högst offentliga utgifter och skatter som andel av BNP.

Därmed lär vi även fortsättningsvis ha de mest konjunkturkänsliga offentliga finanserna i OECD. Det innebär att när konjunkturen tar fart, förbättras de offentliga finanserna automatiskt utan att några nya politiska beslut behöver fattas. Det beror dels på att höga skattesatser ger en kraftig ökning av skatteintäkterna när sysselsättning och konsumtion stiger, dels på att offentliga utgifter för arbetslöshetsförsäkring och socialbidrag sjunker nästan lika snabbt.

I varje högkonjunktur har socialdemokratiska regeringar tagit tillfället i akt att använda de ökade skatteintäkterna till att ytterligare höja de offentliga utgifterna. Så sker även i denna vårproposition. Problemet är att goda konjunkturer inte varar för evigt. När konjunkturavmattningen kommer, är det svårt och inte ens önskvärt att minska de offentliga utgifterna eller att höja skatterna, eftersom detta förvärrar nedgången. Det kan dock bli nödvändigt, då de finansiella marknaderna inte kan förväntas acceptera att finansiera det höga underskottet annat än till höga räntor. Regering och riksdag kan då tvingas att skära i utgifter och höja skatter under låg­kon­junkturen. Finanspolitiken blir destabiliserande i stället för stabiliserande.

De utgiftsökningar som regeringen nu föreslår försämrar den makro­ekonomiska stabiliteten på två sätt: dels används inte högkonjunkturen till att få ned omslutningen på de offentliga finanserna och därmed deras konjunkturkänslighet, dels kan de ökade offentliga utgifterna väntas förstärka en redan god efterfrågan i ekonomin och därmed riskera att leda till flaskhalsar och inflationstendenser, särskilt i ett medelfristigt perspektiv. Om Riksbanken hinner dämpa prisstegringen genom att höja styrräntan, blir effekten minskad aktivitet i ekonomin. Vi löper således risken att, som så många gånger förr, finanspolitiken blir expansiv och destabiliserande, vilket sedan skall pareras med en stram penningpolitik.

4.2.2 Statsfinansiell balans över konjunkturcykeln

Vi har tidigare föreslagit att regering och riksdag bör ha som norm i budget­arbetet att de offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln. Eftersom vi räknar med att en stor del av den förbättring av de statliga finanserna som regeringen kalkylerar med är konjunkturellt betingad, kan inte hela förbättringen användas för överföringar till den privata sektorn, vare sig i form av utgiftsökningar eller skattesänkningar. I vårt budgetalternativ är därför det finansiella sparandet 10 miljarder kronor högre 2000 och 2001 än i regeringens vårproposition. Därmed minskar även risken för att finanspolitiken skall förstärka efterfrågan ytterligare i konjunkturuppgången.

Våra förslag innebär dessutom att konjunkturkänsligheten i de offentliga finanserna minskar. Bl.a. föreslår vi sänkta ersättningsnivåer i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna och sänkta skattesatser på en rad områden, vilket medför att de offentliga finanserna inte kommer att försvagas lika mycket i en konjunkturnedgång men heller inte förstärkas lika mycket i en konjunk­tur­uppgång.

4.2.3 Minskad statsskuld som andel av BNP

Att de offentliga finanserna är i balans över konjunkturcykeln innebär även att den offentliga bruttoskulden är oförändrad i nominella termer och att den därför minskar i förhållande till BNP när denna växer. I nuvarande konjunkturläge och med målet att de offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln bör vi under några år ha överskott i budgeten för att därefter kunna tillåta oss underskott i nästa lågkonjunktur. Det innebär att statsskulden kommer att nettoamorteras de närmaste åren. Enligt vår mening bör detta ske framför allt på den tredjedel av den offentliga skulden som är placerad hos utländska långivare, eftersom det innebär att efterfrågan inte späs på ytterligare i landet under högkonjunkturen.

Enligt regeringens prognos kommer den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld att uppgå till 1.353 miljarder kronor vid utgången av 1998, vilket motsvarar 74,3 procent av BNP. Med regeringens tillväxtantagande och budgetalternativ kommer skuldkvoten att minska till 62,9 procent av BNP år 2001. Samma tillväxtantagande och det moderata budgetalternativet innebär att skuldkvoten detta år blir 61 procent. Vid en oförändrad skuld i nominella termer och olika tillväxtantaganden kommer därefter, som framgår av tabell 4.1, skuldkvoten att ha sjunkit till 50 procent av BNP några år in på 2000‑talet.

Tabell 4.1

Skuldkvotens utveckling efter sekelskiftet vårt budge­talternativ 1999‑2001 och därefter budgetbalans

2001

2002

2003

2004

2005

Offentliga sektorns bruttoskuld, mdr kr

% av BNP vid 2,5% real tillväxt

61,0

58,4

55,8

53,4

51,1

% av BNP vid 1,5% real tillväxt

61,0

58,9

56,9

55,0

53,1

Vårt är mål att skuldkvoten skall ha sjunkit till 60 procent av BNP senast 2002. Det minskar skattebördan för framtida generationer och innebär dessutom att vi uppfyller Maastrichtvillkoret angående den offentliga skuldens storlek.

4.2.4 Minskat offentligt sparande ger utrymme för privat sparande

Balans i stället för överskott i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln betyder inte ett lägre totalt sparande i ekonomin. Vår politik innebär lägre skatter på arbete. Det betyder att medborgarna får pengar över till att spara själva, när skatten är betald. Vår politik innebär även lägre skatter på sparande, varför det kommer att bli mer attraktivt att spara, såväl på banken och i privata pensionsförsäkringar som i aktier. Individen har dessutom möjlighet att välja risknivå och därmed potentiell avkastning på sina investeringar, exempelvis aktier i början av arbetslivet och banksparande när pensionen närmar sig.

Privat sparande ger individen både möjlighet till bättre avkastning och större trygghet än offentligt sparande, vilket ju visat sig inte räcka till för de utfästelser staten gjort exempelvis i form av pensionsåtaganden. Det är dessutom det privata sparandet och risktagandet som måste utgöra basen för näringslivets riskkapitalförsörjning och därmed för investeringarna och tillväxten i ekonomin.

4.2.5 Budgetprocessen måste stramas upp

Vid arbetet med 1997 års budget använde regering och riksdag för första gången den nya budgetprocess som riksdagen fattade beslut om i juni 1994. Det övergripande syftet är att genom en ändrad beslutsgång i riksdag och regering bidra till en återhållsam utveckling av det offentliga utgifterna och till en statsbudget i balans. För riksdagens del innebär den nya budgetprocessen att möjligheten för utskotten att driva igenom ofinansierade utgiftsökningar minskar. För regeringen innebär den ökade krav på uppföljning av budgetutfallet och på att finansiera gjorda överskridanden. Samtidigt minskar regeringens möjligheter till ofinansierade utgiftsåtaganden.

Medan budgethanteringen i riksdagen följer de nya principerna, brister regeringens hantering i flera avseenden. Den har blivit allt mindre regel­trogen i sin hantering av prognosmissar och budgetöverskridanden. Anled­ningen är att pressen att följa de nya reglerna blir mindre, när skatte­intäkterna utvecklas gynnsamt och budgetunderskottet trots nya utgiftsök­ningar blir mindre än väntat. Detta är dock ett mycket kortsiktigt synsätt. Staten tar ju på sig nya utgiftsåtaganden, som skall finansieras även i en tid när aktiviteten går ned i ekonomin och skatteintäkterna viker.

Vi anser att principerna i den nya budgetprocessen skall följas strikt, vilket innebär att budgetöverskridanden skall finansieras genom motsvarande utgiftsneddragningar inom två år och helst inom samma utgiftsområde. Nya utgiftsåtaganden under pågående budgetår skall finansieras genom minsk­ningar av andra utgifter samma år.

4.2.6 Strukturfelen kan framtvinga stramare penningpolitik

Under 1996 sjönk inflationen och inflationsförväntningarna kraftigt, varför Riksbanken successivt kunde sänka sin styrränta från närmare 9 procent i januari till strax över 4 procent i december. Under 1997 steg inflationen åter, vilket föranledde Riksbanken att höja styrräntan med en kvarts procentenhet i december. Inflationsförväntningarna fortsatte dock att gå ned under hela 1997. Då även inflationen åter började sjunka i början av 1998, framför allt som en följd av Asienkrisens nedåtpressande effekt på importpriser och räntor, har Riksbanken inte genomfört någon ytterligare höjning av reporäntan.

I sin senaste inflationsrapport från mars bedömer Riksbanken att penning­politiken för närvarande är väl avvägd, dvs. att styrräntan inte behöver ändras. Bedömningen görs mot bakgrund av att penningpolitiken verkar med ett till två års eftersläpning och prognosen att inflationen kommer att uppgå till 1,6 procent i genomsnitt 1998 och 2,1 procent 1999 – dvs. strax över Riksbankens mål för inflationen på 2 procent (±1 procent).

I inflationsrapporten gör Riksbanken bedömningen att sannolikheten att inflationen blir lägre än i prognosen är större än att den blir högre. Det är risken att Asienkrisen får större effekter för svensk ekonomi som gör att Riks­banken kan ha överskattat inflationen. I ett sådant läge skulle den nuvarande nivån på den svenska styrräntan vara onödigt hög.

Riksbanken menar dock även att högre löneökningar eller en sämre produktivitetstillväxt än beräknat skulle kunna medföra ett större inflations­tryck än i huvudscenariot.

Riksbanken räknar med att lönerna kommer att stiga med något under 4 procent per år under de kommande åren. I kombination med avtagande produktivitetstillväxt innebär detta att enhetsarbetskostnaderna väntas stiga något men inflationstrycket från arbetsmarknaden kommer ändå att vara tämligen lågt. Större löneökningar än i prognosen skulle dock verka inflationsdrivande. Det är inte ett osannolikt scenario mot bakgrund av den expansion av finanspolitiken som regeringen föreslår och dess oförmåga att reformera lönebildningen.

Såväl Riksbanken som regeringen räknar med att den potentiella tillväxten i svensk ekonomi är 2 procent. För närvarande finns viss ledig kapacitet i form av arbetslösa människor och outnyttjad maskinkapacitet varför efter­frågan under en tid kan öka snabbare än 2 procent utan att inflationen ökar. Om den potentiella tillväxten faktiskt är lägre än 2 procent, kommer ekonomin att snabbare slå i kapacitetstaket och inflationstrycket bli större när efterfrågan stiger än vad Riksbanken räknar med. Mot bakgrund av att regeringen inte gjort någonting för att ta itu med strukturproblemen i svensk ekonomi är denna risk tämligen stor på litet sikt. I ett sådant läge måste Riksbanken höja styrräntan för att uppfylla inflationsmålet.

4.2.7 Prisstabilitet målet för penningpolitiken

Det har nyligen framförts krav från LO‑ekonomer att Riksbanken bör sänka styrräntan i syfte att försvaga kronkursen och på så sätt förbättra exportindustrins konkurrenskraft. Vi vänder oss mot ett sådant synsätt. Penningpolitikens enda mål skall vara att upprätthålla prisstabilitet. I den mån den senaste tidens kronförstärkning innebär ett minskat inflationstryck på grund av sjunkande importpriser och en dämpad aktivitet i ekonomin, skall Riksbanken naturligtvis ta hänsyn till detta i bedömningen av penningpolitikens utformning. Att aktivt gå in och försöka styra valutakursen till en särskild nivå för att uppnå en förbättring av konkurrenssituationen för exportindustrin är däremot inte Riksbankens uppgift.

Riksbanken använder sig av flera mått vid bedömningen av inflations­utsikterna. Målet om en inflation på 2 procent (±1 procent) gäller specifikt utvecklingen av konsumentprisindex (KPI). KPI påverkas dock i hög grad av tillfälliga faktorer såsom skatteförändringar. KI gör exempelvis bedöm­ningen att KPI kommer att vara oförändrat mellan 1997 och 1998 trots att den underliggande inflationen är på väg upp. Den föreslagna sänkningen av tobaksskatten bedöms t.ex. dra ned KPI med 0,3 procent. Den rimliga innebörden av Riksbankens mål bör vara att upprätthålla en underliggande inflation på 2 procent (±1 procent).

4.2.8 Snabbast möjliga inträde i EMU

Att Riksbanken gjorts mer oberoende verkar disciplinerande för regering, riksdag och arbetsmarknadens parter. Ett svenskt deltagande i EMU:s tredje fas, valutaunionen, skulle stärka disciplinen ytterligare; dels kommer då penningpolitiken att styras av en oberoende centralbank, vars tjänstemän är förbjudna att ta emot instruktioner; dels medför den gemensamma valutan att växelkursen inte kan användas för att justera för en högre inflation än i omvärlden. En gemensam valuta skulle även minska transaktionskostnaderna och förbättra planeringsförutsättningarna, särskilt för de små företagen.

Vi har länge ansett att Sverige borde ha gått med i EMU:s tredje fas redan vid starten den första januari 1999. I höstas beslutade dock riksdagen att så ej skall ske. Mot bakgrund av regeringens vägran att inträda i den europeiska växelkursmekanismen (ERM), vilket Maastrichtfördraget kräver att man skall ha gjort i två år före inträdet i valutaunionen, kommer Sverige heller inte att tillhöra de länder som är kvalificerade för medlemskap vid starten. Vi anser dock att Sverige skall gå med i ERM så snart som möjligt med sikte på att därefter inträda i valutaunionen och delta fullt ut i det europeiska valutasamarbetet.

4.3 Företagande och nya jobb

4.3.1 Inledning

Fler och växande företag ger fler chansen att arbeta. Det ökar välståndet och möjligheterna att stödja dem som behöver andras hjälp.

Att främja nyföretagande och att ge dagens företag, små och stora, möjlighet att växa i Sverige är därför vår viktigaste strävan. Ökat företagande och fler jobb skall vara en ny regerings viktigaste mål efter valet i höst.

Ett program för företagande måste innehålla följande inslag:

4.3.2 Sänkt skatt på företagande och arbete

Skatten på arbete och företagande måste sänkas om jobben skall kunna bli fler och tillväxten högre. Det här är vårt program för sänkning av företagsskatterna:

4.3.3 Sänkt skatt på hushållstjänster

En viktig del av företagstillväxten måste komma i den s.k. tjänstesektorn. Hit hör också de tjänster som kan utföras i eller i anslutning till hushållen.

I ett gemensamt förslag har Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemo­kra­terna angivit hur en sänkning av skatten på hushållstjänster bör genomföras. Förslaget innebär följande:

En skattereduktion på 50 procent införs för privatpersoners betalning av arbetskostnaden för hushållstjänster som utförs i det egna hemmet, upp till 25.000 kronor per år. Det innebär att det vita priset halveras, direkt vid köpet, jämfört med dagens regler.

För att få fart på sysselsättningen krävs inte bara att priset kommer ned till nivåer som många är beredda att betala. Det måste också bli lättare att erbjuda tjänsterna, oavsett om man gör det i företagsform eller som privatperson. Därför behövs förenklingar för bildande och drift av i synner­het mindre tjänsteföretag. Ambitionen är att främja att en flora av nya småföretag växer fram, som på professionell basis erbjuder olika hem­servicetjänster. Härutöver behövs en enkel och obyråkratisk lösning för den som vill anlita en privatperson.

En reform av detta slag är ett viktigt steg mot lägre skatt på arbete och en växande och dynamisk tjänstesektor. Det går lätt att genomföra och ger sannolikt snabbt fler nya jobb. Dessutom ger det människor en chans att inordna sig i ett legalt system. Kostnaden i form av skattebortfall är liten, och på sikt ger reformen snarare en positiv nettoeffekt för de offentliga finanserna.

En skattesänkning på hushållstjänster har enligt vår mening en rad fördelar. En betydande fördel är att skattesänkningen snabbt kan skapa många nya jobb. 50.000–100.000 jobb ligger inom räckhåll om vårt förslag genomförs.

En annan fördel är att vårt förslag kan förväntas ha särskilt gynnsamma effekter för ungdomar. Det innebär att den besvärande ungdoms­arbets­lösheten skulle kunna pressas tillbaka.

4.3.4 En modernisering av arbetsrätten

Samstämmiga analyser som de senaste åren ägnats den svenska arbetsmarknaden har pekat på behovet av en modernisering av arbetsmarknadslagarna. En modernisering är en ofrånkomlig förutsättning för att framför allt de små företagen skall kunna växa.

Regeringen förefaller totalt blockerad när det gäller arbetsmarknaden. Socialdemokraternas historia och partiets hårda bindning till LO har blivit ett allt större hot mot de nya jobben. ”Vi sa att vi skulle se över lagarna så att inte småföretagarna drabbades, men det gjordes visst aldrig i någon större utsträckning” (Anna‑Greta Leijon, tidigare arbetsmarknadsminister, Finans­tidningen 24–26 januari 1998).

Vi föreslår att en process nu inleds som siktar på en grundläggande modernisering av arbetsmarknadslagarna. Denna process bör ha två utgångs­punkter:

En lagstiftning som uppfyller dessa krav måste vara allmän och ge utrymme för lokala och individuella variationer. En arbetsrättslig ramlag bör ersätta dagens många specialiserade arbetsmarknadslagar.

Ju snabbare en sådan modernisering kan genomföras, desto tidigare kan företagstillväxten skjuta fart. En ny arbetsmarknadslagstiftning bör träda i kraft senast vid halvårsskiftet år 2000.

I avvaktan på den nya lagstiftningen bör rätt medges för företagen att bortse från de delar av lagen om anställningsskydd (LAS), semesterlagen och arbetstidslagen som är dispositiva. En sådan åtgärd skulle framför allt göra det möjligt för de allra minsta företagen att sluta rimligare avtal.

4.3.5 En reformering av arbetsmarknadspolitiken

Som vi redan nämnt är det nödvändigt att radikalt förnya arbetsmarknadspolitiken. Effektiviteten i den nuvarande arbetsmarknadspolitiken är för låg och undanträngningseffekterna för stora. Det leder till förluster både för de arbetslösa och för skattebetalarna.

Vi föreslår följande förändringar av arbetsmarknadspolitiken och stödet till de arbetslösa:

En förändring av det slag vi här föreslår bör genomföras successivt i takt med att våra övriga förslag för fler jobb genomförs och får effekt. Den nya arbetsmarknadspolitiken förbereder arbetslösa för kommande arbeten på ett meningsfullt sätt och främjar ett aktivt arbetssökande.

4.3.6 Utbildning i världsklass

En ny tid kommer att skärpa kunskapskraven. Det påverkar såväl skolan som utbildningen därefter, det livslånga lärandet och forskningen.

Vi vill genomföra en millenniereform för skolan. Målet är att Sverige skall ha Europas bästa skola. De viktigaste inslagen i en sådan reform är följande:

4.3.7 Säker energiförsörjning genom att kärnkraften bibehålls

En utveckling av Sverige som företagarland förutsätter en god energiförsörjning. Tillgången till billig energi har historiskt varit av största betydelse för industrin.

Det är mot denna bakgrund beslutet om att avveckla kärnkraften är så olyckligt. Det försvårar energiförsörjningen och äventyrar en angelägen utveckling av industriproduktionen i Sverige.

Kärnkraftsavvecklingen får också effekter på ett indirekt plan. Sveriges attraktionskraft som internationellt investeringsland tar skada. Ett land som föresatt sig att stänga av hälften av sin elproduktion är ett land som många investerare kommer att vända ryggen.

Beslutet att avveckla kärnkraften, med början i Barsebäck, bör enligt vår mening inte genomföras. Kärnkraften skall användas så länge kraftverken kan drivas med konkurrenskraftig ekonomi och under betryggande säkerhet.

4.3.8 En avveckling av företagskrånglet

Företagen drabbas idag av såväl krångel som orimliga konkurrensvillkor, inte minst gentemot verksamheter som bedrivs av kommunerna.

Företagskrånglet har omsorgsfullt behandlats av regeringens egen s.k. Småföretagardelegation. I en första rapport har delegationen föreslagit 26 åtgärder för att göra företagandet enklare.

Förenklingar och avregleringar behöver emellertid gå längre än så. I ett särskilt initiativ från Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna från våren 1998 framhålls det:

Mål för avregleringen

Vårt mål är att alla regler som berör företagare skall ha granskats i syfte att förenkla och minska regelmassan – under mandatperioden.

Genomför Småföretagsdelegationens förslag

Vi anser att Småföretagsdelegationens förslag i betänkandet ”Bättre och enklare regler” (SOU 1997:186) kan genomföras omgående.

Hög politisk prioritet

Vi vill ge arbetet med regelförenklingar en hög politisk prioritet. Arbetet skall ledas av statsministern och finansministern. Företagare och forskare skall ingå i en referensgrupp.

Obligatorisk konsekvensanalys

Vi vill att alla förslag från regeringen som påverkar företagens villkor skall föregås av en noggrann analys av effekterna. Även myndighet som ger ut föreskrifter skall omfattas av kravet att göra en konsekvensanalys.

Solnedgångsparagraf

Vi vill införa en s.k. solnedgångsparagraf, dvs. företagsregler som inte använts på fem år skall tas bort.

Vi föreslår att beslut fattas i enlighet med detta.

Vi vill också föreslå att nya direkta krav skall ställas på kommuner som uppbär skatteutjämningsmedel. Dessa kommuner bör åläggas att lägga ut verksamheter på entreprenad. Det skulle på en gång spara pengar och förbättra möjligheterna för företag att expandera.

För att underlätta starten av nya och den fortsatta verksamheten i existerande små företag bör en redovisnings- och skattemässigt förenklad form av enskild firma som berättigar till F‑skattsedel införas. Förutsättningen kan vara en viss högsta årlig omsättning.

Kraven på ekonomisk redovisning förenklas avsevärt, liksom formerna för deklaration. I princip skall den förenklade självdeklarationen kunna användas genom att man själv lämnar de uppgifter som normalt lämnas av en arbetsgivare. En förutsättning för denna företagsform kan vara att man avstår från att använda reglerna om räntefördelning och expansionsmedel.

4.3.9 Svenskt deltagande i EMU

Sverige beslutade i december förra året att inte delta i EMU‑samarbetet från start. Det var ett olyckligt beslut. Vårt land inträder i ett självpåtaget utanförskap. Hårdast drabbas små företag och människor utan möjligheter att göra internationella ekonomiska dispositioner.

Vi förordar att Sverige fortast möjligt ansluts till EMU. Ju längre utan­förskapet varar, desto allvarligare blir konsekvenserna. Under tiden fram till ett svenskt EMU‑deltagande måste omfattande insatser av informa­tions­karaktär göras för att i görligaste mån begränsa utanförskapets negativa konsekvenser. Oavsett förhållande till EMU‑samarbetet kommer svenska hushåll och företag att leva med den gemensamma valutan redan från start.

4.4 Att kunna leva på sin lön – en social skattepolitik

4.4.1 En ny fattigdom

Det totala skatteuttaget är i år cirka 54 procent av den samlade produktionen och för övriga offentliga inkomster nästan 9 procent. Arbetsinkomster belastas med över 60 procent i skatt – även för låga inkomster. Skatten är idag den i särklass högsta kostnaden för de flesta hushåll.

I tabell 4.2 redovisas hur stora skatter en vanlig familj 1998 betalar av sin totala arbetsersättning. Detta jämförs med skatteuttaget enligt 1994 års regler, givet samma totala arbetsersättning.

Familjen består av två vuxna och två barn i skolåldern som bor i en hyreslägenhet på 100 m². Mannen är industriarbetare med en lön på 16.000 kronor i månaden, vilket är under den genomsnittliga lönen. Kvinnan arbetar tre kvartstid och tjänar 9.000 kronor i månaden. De betalar genomsnittlig kommunalskatt (1988 31,65 kronor). Fastighetsskatten har beräknats med utgångspunkt i det genomsnittliga taxeringsvärdet för flerfamiljshus. Kostnaderna för icke fördelade skatter har beräknats till 22 procent av hushållets beräknade konsumtion 1994 och till 24 procent 1998 med tanke på energiskattehöjningarna och andra skattehöjningar som påverkar hushållens ekonomi direkt och som inte särredovisats.

Tabell 4.2

Skattekostnad för en normalfamilj

Familjens skattebörda:

1998

1994

Total arbetsersättning

399 100

399 100

- löneskatter

-99 100

-95 280

= bruttolön

=300 000

=303 820

- egenavgifter

-20 850

-5 920

- kommunal skatt

-79 470

-84 110

- statlig skatt

-200

-100

= återstår

=199 480

=213 690

- fastighetsskatt

-5 100

-3 980

- moms, energiskatter mm

-46 700

-46 140

= återstår efter skatt

=147 680

=163 570

Familjens totala skattekostnader

251 420

235 530

Totala skattekostnaderna som andel av arbetsersättningen

63 %

59%

Sedan regeringsskiftet 1994 har skatterna höjts med sammantaget drygt 70 miljarder eller nästan 1.500 kronor i månaden per hushåll i genomsnitt. För hushållet i detta exempel har de skatter som direkt påverkar hushållsekonomin, och som beräknats här, sedan 1994 höjts med drygt 1.200 kronor per månad.

Skattehöjningarna sedan 1994 har haft en sådan inriktning att de relativt sett drabbat låg- och medelinkomsttagare hårdast och lett till att beroendet av bidrag och subventioner ökat. Sverige har kommit att få världens hårdast beskattade låg- och medelinkomsttagare. Det är uppenbart att detta slår mycket hårt mot hushållens marginaler och familjernas sociala trygghet. Skattehöjningarna på arbete och inkomster har varit av den omfattningen att de på ett direkt sätt urholkar en grundläggande social trygghet, nämligen möjligheten att kunna leva på sin lön. Fler och fler hushåll har kommit att bli bidragsberoende.

Den grundläggande trygghet som ligger i att ha kontroll över den egna ekonomin försvinner och förbyts i otrygghet – det växer fram en ny fattigdom.

4.4.2 Färre försörjer fler

En av förklaringarna till det höga skatteuttaget är att det under de senaste 25 åren har skett en kraftig förskjutning från privata till offentliga inkomstkällor i Sverige. Det är till en del resultatet av en medveten politisk strävan och till en del resultatet av den negativa effekten för samhällsekonomin av en sådan politik. Från 1970 har antalet personer som får sin försörjning via den offentliga sektorn nästan fördubblats, samtidigt som de som arbetar i den privata sektorn har blivit ungefär en halv miljon färre. Beroendet av offentlig sektor har ökat mest vad gäller transfereringar. Detta är givetvis en av förklaringarna till det orimligt höga skatteuttaget.

Tabell 4.3

Antalet personer i offentlig produktion, offentlig försäkring samt sysselsatta i det privata näringslivet, 1000-tal personer

1970

1996

  1. Sysselsatta i offentlig sektor

766

1 166

  1. Ålderspensionärer

947

1 593

  1. Arbetslösa

59

347

  1. Sysselsatta genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder

69

282

  1. Förtidspensionerade

188

419

  1. Sjukskrivna

262

141

  1. Föräldralediga

28

135

  1. Summa 1-7

2 319

4 083

  1. Sysselsatta i privata näringslivet

2 763

2 402

  1. Kvoten mellan rad 8 och 9

0,84

1,70

Källa: SAF

År 1970 arbetade fler i den privata sektorn och var fler än de som hade sin utkomst från den offentliga. Som framgår av diagram 4.2 har nästan två av tre vuxna det offentliga som huvudsaklig inkomstkälla, och endast en tredjedel har sin huvudsakliga inkomst från den privata sektorn. Det är uppenbart att detta förhållande leder till orimligt höga skatter och samtidigt svårigheter att ge stöd till dem som verkligen behöver det.

Diagram 4.2

Privat och offentlig försörjning

Image: FI17-8.jpg

Källa: SAF

En förutsättning för att Sveriges långsiktiga strukturella problem skall kunna lösas och att skatterna verkligen skall kunna sänkas rejält är att försörjningskvoten (förhållandet mellan antalet offentligförsörjda och antalet privatanställda) sjunker.

4.4.3 Skattepolitikens inriktning

De höga svenska skatterna gör dubbel skada. Medborgarnas beroende av den politiska sektorns förmåga att klara sina åtaganden blir mycket stort. Samtidigt försvagas valfriheten och den trygghet som ligger i att ha kontroll över sin egen ekonomi. Därtill kommer att de höga skatterna snedvrider ekonomins sätt att fungera, försvårar möjligheterna att skapa förutsättningar för de nya jobb som så väl behövs och kväver tillväxtkraften i ekonomin.

En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att de flesta skall kunna leva på sin lön måste därför stå på två ben. Det ena är en kraftfull skattesänkningspolitik som syftar till att växla lägre skatter mot minskat behov av bidrag och offentliga subventioner. Det långsiktiga målet måste vara att den som är i behov av bidrag och offentligt stöd inte skall betala skatt och att den som betalar skatt inte skall behöva bidrag.

Det andra benet är reformer på bl.a. skatteområdet som syftar till att stärka tillväxtkraften i ekonomin så att den höga arbetslösheten kan pressas tillbaka och antalet människor minska som av andra skäl blivit helt beroende av det offentliga för sin försörjning.

Skattesänkningarna bör utformas så att problemet med den s.k. fattigdoms­fällan beaktas. De höga marginalskatterna innebär att många hushåll som också betalar daghemsavgifter som ökar i takt med inkomstökningar och erhåller bostadsbidrag som minskar i takt med inkomstökningar får samman­tagna marginaleffekter på uppemot 80 procent. Det innebär att de låses in i en situation där de i realiteten inte av egen kraft kan förbättra sin ekono­miska situation. De fastnar i fattigdomsfällan. Skattesänkningarna måste därför syfta till såväl lägre skatt i kronor räknat som lägre marginal­skatt vilket ger lägre marginaleffekter.

4.4.4 Särskilt avdrag för låga och medelstora inkomster

Under mandatperioden har den socialdemokratiska regeringen höjt egenavgiften till sjukförsäkringen kraftigt utan att det haft samband med utvecklingen av sjukförsäkringens kostnader. Innevarande år höjdes avgiften, som är att betrakta som ren inkomstskatt, med en procentenhet. Riksdagen beslutade hösten 1997 på förslag av regeringen att de allmänna egenavgifterna skulle döpas om till pensionsavgift.

Moderata samlingspartiet föreslog i samband med budgetbehandlingen hösten 1997 att egenavgifterna, till den del de var att betrakta som ren inkomstskatt, skulle slopas helt. Genom en slutlig kompromiss mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna tas dessa avgifter nu i anspråk i det nya pensionssystemet. Därför måste en ny form av skattesänkning för låga och normala inkomster väljas. Ett sådant nytt förslag bör utformas så att det i stort sett kompenserar löntagarna för den egenavgift till pensions­systemet som betalas av dem som uppbär pensionsgrundande inkomst upp till ett tak på 7,5 basbelopp, cirka 275.000 kronor 1998.

Vårt förslag är därför att ett särskilt förvärvsavdrag införs. Det beräknas som en viss andel av den pensionsgrundande inkomsten för inkomstdelar upp till 7,5 basbelopp. Avdraget bör enbart gälla vid den kommunala beskat­ningen och inte reducera beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Kommunerna kompenseras fullt ut. Det utrymme som motsvarar den tidigare egenavgiftssänkning vi föreslog innebär att avdraget kan sättas till 12 procent år 2001. Under åren 1999 och 2000 blir avdraget 7 respektive 9 procent.

Den föreslagna skattesänkningen har många fördelar:

4.4.5 Sänkt kommunalskatt

Kommunalskatten är för särskilt låg- och medelinkomsttagare den tyngsta skatten att bära. Det gäller inte minst det stora flertalet pensionärer. Till det kommer att det nya pensionssystemet innebär att alla pensionärer kommer att få samma skattesituation som löntagare. Pensionsbeloppen för dem som har de lägsta pensionerna höjs för att kompensera.

Det kan diskuteras huruvida ett utrymme för att sänka den kommunala inkomstskatten bör utnyttjas för att sänka utdebiteringen, vilket innebär sänkt marginalskatt för alla, eller för att höja grundavdraget vid inkomst­be­skattningen och därigenom undanta en större del av inkomsten från kommunal beskattning. I bägge fallen sänks skatten rejält för låg- och medelinkomsttagare med minskat bidragsberoende och med positiva effekter för ekonomin som följd. I det senare fallet minskar emellertid inte marginaleffekterna utan de kan t.o.m. komma att öka och omfatta fler än idag.

Sammantaget gör vi därför bedömningen att ett tillgängligt utrymme för sänkt kommunalskatt åtminstone inledningsvis huvudsakligen bör utnyttjas för att sänka utdebiteringen. Det kan emellertid finnas anledning att till en del höja grundavdragen, särskilt för att åstadkomma skatt efter försörjnings­börda för barnfamiljerna. Vi återkommer till detta nedan.

För att säkerställa att alla kommuner kan sänka kommunalskatten föreslår vi därför att staten tar över kostnader som idag belastar den kommunala sektorn. Detta kan tekniskt ske på olika sätt men genomförs i samband med att en nationell skolpeng införs. Detta förslag, som redovisades i den moderata partimotionen 1996/97:Ub211, innebär att staten övertar finansie­rings­ansvaret men inte ansvaret för att organisera och erbjuda utbildning.

När denna kostnad lyfts av kommunerna, skapas ett utrymme som kan utnyttjas för att sänka kommunalskatten. Långsiktigt motsvarar detta utrymme en skattesänkning på ca 5 kronor genomsnittligt för hela landet. För att garantera att det utrymme som successivt skapas verkligen utnyttjas ställs krav på kommunerna att de skall sänka skatten med lika mycket som kostnaderna ökar.

För år 2000 finns i det moderata budgetalternativet ett utrymme för att ta över kostnader som motsvarar en sänkning av den genomsnittliga kommunalskatten med en krona, och för år 2001 finns ett utrymme som motsvarar en ytterligare sänkning av kommunalskatten med en krona.

Det är viktigt att varje kommun koncentrerar sig på sina kärnuppgifter och tar tillvara möjligheterna att effektivisera verksamheten. Därigenom kan kommuninvånarna erbjudas vård, omsorg och skola med god kvalitet samtidigt som det i de flesta kommuner kan bli möjligt att sänka skatte­uttaget utöver vad som finansieras genom att staten tar över kostnader. Vår bedömning (som redovisas i avsnitt 5.6) är att de avregleringar vi föreslår för kommunerna och den ekonomiska utveckling som följer av den politik som i övrigt redovisas skall ge utrymme för en sänkning av utdebiteringen med i vart fall 50 öre år 2000 och ytterligare 50 öre år 2001. De senaste årens utveckling i flera kommuner i Danmark ger vid handen att en målmedveten inriktning på koncentration och effektivitet kan ge utrymme för rejäla skattesänkningar.

4.4.6 Grundavdrag för barn

Bidragsberoendet är störst för familjer med barn. Särskilt flerbarnsfamiljer har små eller obefintliga ekonomiska marginaler. Barnfamiljernas ekonomi bör stärkas genom att hänsyn tas till försörjningsbördan vid beräkningen av den beskattningsbara inkomsten. Vi föreslår därför att det från och med 1999 vid sidan av nu utgående barnbidrag införs ett extra grundavdrag på 10.000 kronor för varje barn, vid den kommunala beskattningen.

För de familjer vars inkomst inte är tillräckligt stor för att man skall kunna tillgodogöra sig grundavdraget fullt ut skall en ”negativ skatt” utgå. Det sker i form av en kontant utbetalning som motsvarar det inte utnyttjade avdrags­beloppet multiplicerat med den kommunala skattesatsen. Utbetalningen sker månadsvis. Som framhållits i föregående avsnitt kompenseras kommunerna fullt ut.

4.4.7 Hälften kvar

1991 års skatteomläggning syftade till en marginalskatt på 30 procent för den helt övervägande delen av inkomsttagarna och högst 50 procent. Bakom detta beslut stod en bred majoritet av riksdagens partier. Reformen har därefter urholkats. Socialdemokraterna införde hösten 1994 en extra straffskatt, s.k. värnskatt, på fem procentenheter för dem som betalar statlig inkomstskatt för tiden fram till och med 1998. Man sviker nu de utfästelser som då gjordes och låter denna skatt ligga kvar för en stor del av dem som betalar statlig inkomstskatt. Regeringen har dessutom accepterat kommunalskattehöjningar på i genomsnitt 60 öre. Till det kommer att regeringen urholkat inflationsskyddet så att uppemot hälften av de heltidsarbetande får betala den högsta marginalskatten, nu nästan 57 procent, egenavgiftshöjningen oräknad.

Det är viktigt att marginalskattereformens mål så snart som möjligt uppfylls. De förslag vi lägger för 2001 om förvärvsavdrag på 12 procent upp till 7,5 basbelopp och statligt finansierad kommunalskattesänkning på 2 kronor, samtidigt som vi avvisar förslaget om höjd statlig skatt, innebär att marginalskatterna minskar rejält. Den högsta marginalskatten sjunker från knappt 57 procent till under 50 procent vid genomsnittlig kommunalskatt. Marginalskattesänkningen varierar i olika inkomstlägen till följd av grund­avdragets upp- och nedtrappning. Den uppgår till mellan 4 och 7 pro­centenheter.

4.4.8 Sänkt fastighetsskatt

Fastighetsskatten skall successivt avvecklas. Avdragsrätten, som har avgörande ekonomisk betydelse för de flesta småhusägare, måste emellertid behållas. Det skulle inte bli fallet om den löpande beskattningen av småhus slopas helt. Som Fastighetsbeskattningsutredningen föreslog 1994 bör symmetrin i reglerna för beskattning av ägda bostäder återinföras. Fastighetsskatten för småhus bör ersättas av en schablonintäkt som tas upp till beskattning som inkomst av kapital.

Schablonbeskattningen bör utformas så att underlaget för beskattning endast är det taxerade byggnadsvärdet. Markvärdet räknas bort. Det innebär att man med en schablonintäkt på 4 procent beräknad enbart på byggnads­värdet skulle få en effekt som motsvarar ett fastighetsskatteuttag i dagens system på genomsnittligt 0,8 procent. Därmed kan ytterligare ett problem få sin lösning. Man kan nämligen anta att de kraftiga ökningarna av totala taxeringsvärden i attraktiva områden, som inte bör ligga till grund för beskatt­ning, huvudsakligen manifesteras genom att markvärdet stiger kraftigt. Lindringen blir väsentligt större där de stora regionala orättvisorna idag finns.

Det finns vidare anledning att sträva efter en förenklad fastighetstaxering. Det underlättas genom ett lägre skatteuttag. Ju lägre skatteuttag desto grövre kan de olika regler som jämför olika fastigheter med varandra vara. Det bör vara möjligt att relativt omgående införa en klassificering av byggnaderna i en normalgrupp, en grupp med väsentligt bättre standard och en med väsentligt lägre standard. Därmed försvinner mycket av det ”kineseri” som för närvarande präglar fastighetstaxeringen.

1996 års fastighetstaxering har också lett till att många vanliga små­husägare får erlägga förmögenhetsskatt. Som ett led i avvecklingen av förmögenhetsskatten bör sambeskattningen slopas samtidigt som gränsen för skatteplikt höjs till 1,2 miljoner kronor.

De förändringar som föreslagits i föregående avsnitt kan inte genomföras redan från innevarande år. Det krävs därför att tillfälliga åtgärder genomförs som går i samma riktning som den långsiktiga lösning som skisserats. Följande förslag bör således genomföras omedelbart och kan, även om beslut fattas av riksdagen sent under 1998, gälla redan från den 1 januari detta år.

Fastighetsskatten på bostäder sänks från 1,7 till 1,5 procent av taxerings­värdet fr.o.m. den 1 januari 1998. Därefter sänks skatten 1999, 2000 och 2001 med 0,1 procentenhet vartdera året och uppgår 2001 till 1,2 procent.

Orimliga regionala skillnader vid fastighetsbeskattningen lindras genom att markvärdet inte tas upp till beskattning fullt ut. I avvaktan på en permanent lösning bör underlaget för uttag av fastighetsskatt justeras så att endast hälften av markvärdet tas med. Ett tak för den del av markvärdet som beskattas måste införas.

4.4.9 Sänkt bensinskatt

Sverige är ett glest bebott land. För många hushåll är resorna till och från arbetet långa. Kollektivtrafiken är i många fall inget alternativ. Det är då nödvändigt att använda bilen. Dessutom krävs ofta biltransporter för privata ändamål för att det skall vara möjligt att bo kvar i mindre tättbefolkade områden.

Denna situation kräver särskilda avvägningar när det gäller att utforma också skattepolitiken. Höjd bensinskatt (i kombination med andra kostnads­ökningar) försvagar hushållsekonomin och innebär mindre intresse att ta arbete på större avstånd från hemmet. Det minskar rörligheten på arbets­mark­naden.

Mot denna bakgrund bör bensinskatten omedelbart sänkas med 20 öre (med 25 öre inkl. moms) till den nivå som gällde före den höjning som genomfördes vid halvårsskiftet. Dessutom bör avdraget för resor till och från arbetet höjas till 16 kronor per mil och inkludera resor till barnomsorg. Det inte avdragsgilla beloppet, som främst berör kollektivresor, bör sänkas från 7.000 till 6.000 kronor.

4.4.10 Sänkt skatt på pensionssparande

Regeringen har försämrat förutsättningarna för det enskilda, frivilliga pensionssparande som för många har varit en möjlighet att skapa bättre trygghet inför ålderdomen med den osäkerhet som gäller beträffande de offentliga pensionerna. De löften som ställdes ut av Socialdemokraterna i samband med att ATP‑systemet infördes har visat sig inte hålla. En stor reformering av pensionssystemet har därför tvingats fram. En överenskommelse träffades 1994 mellan de flesta av riksdagens partier. Den socialdemokratiska regeringen har emellertid haft svårigheter att driva fram frågan till en lösning, vilket skapat osäkerhet hos många medborgare. Dessutom står det nu klart att för många kommer den offentliga pensionen att bli lägre än vad som tidigare utlovats. Det är därför av stor vikt att det skapas tillräckligt bra förutsättningar för ett enskilt pensionssparande. Det långsiktiga och bundna sparandet skapar dessutom bra förutsättningar för ett enskilt sparande som kan bidra till riskkapitalförsörjningen. Ett väsentligt led i att skapa förutsättningar för detta var införandet av det individuella pensionssparandet 1994.

Socialdemokraterna har försvagat förutsättningarna för enskilt pensions­sparande genom att minska den avdragsrätt som motsvarar avdragsrätten för inbetalningar av ATP‑avgifter. Man har dessutom höjt avkastningsskatten på pensionssparandet. Det försvagar intresset för pensionssparande samtidigt som det lett till ett utflöde av sparande till utlandet där denna beskattning är lägre.

Avdragsutrymmet för pensionsförsäkringar bör återställas till ett bas­belopp. Avdrag bör dessutom medges för pensionssparande för makes räkning.

4.4.11 Effekter av skattesänkningsförslagen

Sammantaget föreslår vi skattesänkningar som år 1999 uppgår till 33,4 miljarder kronor, år 2000 till 62,3 miljarder kronor och år 2001 till 84,4 miljarder kronor. Skattesänkningarna kommer huvudsakligen låg- och medelinkomsttagare till del.

I tabell 4.4 redovisas effekterna av de skattesänkningar som direkt påverkar ekonomin för det hushåll vars skattesituation åskådliggörs i tabell 4.2. Beräkningarna av effekterna av förvärvsavdrag, sänkt kommunalskatt och höjt grundavdrag har utförts av riksdagens budgetkontor.

Tabell 4.4

Skattesänkningar för en ”normalfamilj”

1999

2000

2001

Förvärvsavdrag, sänkt kommunalskatt och höjt grundavdrag

6.264

10.392

15.324

Grundavdrag för barn

6.330

6.330

6.330

Sänkt fastighetsskatt

1.200

1.500

1.800

Sänkt bensinskatt vid normal körsträcka

280

280

280

Summa

14.074

18.502

23.734

1.173 kr/mån

1.542 kr/mån

1.978 kr/mån

Utöver detta tillkommer bl.a. högre avdrag för resor till och från arbetet, sänkt skatt på hushållstjänster, sänkt skatt på pensionssparande, avdrag för barnomsorgskostnader och sänkt energiskatt.

Samtidigt finansieras skattesänkningarna av besparingar som delvis påverkar hushållsekonomin. Det gäller främst en ny läkemedelsförsäkring som uppgår till 100 kronor per hushåll, från år 2000 högre egenavgift till arbetslöshetsförsäkringen som uppgår till ca 2 procent av den försäkrade inkomsten, kostnaderna för trafikolycksfall överförs till trafikförsäkringen, vilket motsvarar ca 75–80 kronor i ökade kostnader räknat per månad, en ytterligare karensdag i sjukförsäkringen (med högkostnadsskydd) samt bibehållen ersättningsnivå på 75 procent i socialförsäkringarna.

Eftersom ersättning från socialförsäkringarna är skattepliktiga omfattas de dock av de skattesänkningar vi föreslår. Det gäller såväl förvärvsavdraget som pensionsgrundande inkomst och sänkt kommunalskatt.

De ökade kostnader för hushållen som följer av dessa besparingar täcks emellertid mer än väl av skattesänkningarna, eftersom dessa till stor del finansieras av bl.a. minskat företagsstöd, sänkt partistöd och slopat presstöd, lägre kostnader för energiåtgärder eftersom kärnkraften inte förtidsavvecklas, mindre kostnader till följd av en effektivare arbetsmarknadspolitik och oförändrad nivå på statsbidragen till kommunerna från 1999.

4.5 Det gemensamma ansvaret

4.5.1 Världens högsta skatter – men inte världens bästa välfärd

Det viktigaste i den svenska samhällsförändringen är att medborgarna i Sverige kan och vill ta allt större personligt ansvar. Självständigheten, den värdemässiga mångfalden och den individuella frimodigheten ger många människor nya möjligheter. Det innebär samtidigt att krav kan ställas på ett större personligt ansvarstagande. Men detta får inte skymma det gemensamma ansvar vi har för människor som av sociala eller åldersskäl inte själva förmår ta ett sådant ansvar. Den välfärdspolitik vi förordar sätter också dessa människors möjligheter till en värdig tillvaro i centrum.

Den politik Socialdemokraterna fört har givit ett annat resultat. För många familjer har de ekonomiska marginalerna snävats in så kraftigt att inkomsterna efter skatt inte längre räcker till. I fjol behövde fler än 750.000 människor socialbidrag. Trots de höga skatterna växer köerna inom sjukvården, trots de höga skatterna finns stora brister inom äldreomsorgen och trots de höga skatterna förmår inte skolan leva upp till de höga krav som elever och föräldrar har rätt att ställa.

Ett grundläggande fel är att välfärd i Sverige kommit att bli synonymt med offentlig verksamhet. Välfärd i egentlig mening måste i stället definieras med utgångspunkt i den enskilde medborgaren. Sedan urminnes tider har människan strävat efter välstånd och trygghet. Grunden för detta är den egna utvecklingen, det egna arbetet och det egna sparandet. Det måste sedan kompletteras i ett samhällsbygge där samverkan mellan individerna möjliggör fungerande yttre försvar, rättstrygghet och ett socialt ansvar som ger trygghet när den egna förmågan inte räcker till.

Vår politik grundas på övertygelsen att ju fler som i verklig mening kan försörja sig själva och som utan bidrag kan leva på sin lön, desto bättre är det. Ingen som har rätt till bidrag skall tvingas betala skatt. Och ingen som har så hög inkomst att hon betalar skatt borde vara berättigad till bidrag.

4.5.2 En välfärdsreform

Den reform vi vill genomföra syftar till att medborgarna skall bli mindre beroende av det offentliga och mer kunna förlita sig på det egna arbetet, den egna kompetensen, det egna sparandet och de egna sociala nätverken.

De principer en sådan välfärdsreform måste bygga på är generella och därmed lätta att överblicka och förstå. Vår reformstrategi har några viktiga utgångspunkter:

Samtidigt som de allra flesta har goda möjligheter att ta ansvar för sin egen trygghet, finns det andra som har stort och permanent behov av gemensam hjälp. De människor som för lång tid och utan egen förskyllan inte kan försörja sig själva skall kunna räkna med hjälp i så generella former som möjligt. Vår norm är att staten här skall vara generös. Den humanitära plikten är stark.

En stor välfärdsreform, som inkluderar skatterna, socialförsäkringarna, socialtjänsten och sjukvården, är nödvändig. Vi tror att den kommer bygga på en kombination av offentliga och privata försäkringar och enskilt sparande. Försäkring passar vid situationer som är ovanliga eller omöjliga att förutse. Svåra långvariga sjukdomar och olyckor är några exempel. Sparandet passar bättre vid ”normala” situationer som inträffar för de flesta, eller t.o.m. är önskade, som att få barn.

4.5.3 De närmaste åren

På kort sikt är det uppenbart att de resurser som finns i den offentliga sektorn i dess helhet och i den kommunala sektorn är fullt tillräckliga för att utföra kärnuppgifterna väl. Det som krävs är politiker som förmår prioritera och se till att de resurser som finns utnyttjas effektivt.

På längre sikt är det sannolikt att den demografiska utvecklingen gör det nödvändigt med större resurser till sjukvård och äldreomsorg. Om inte ännu större skattebördor skall läggas på de förvärvsarbetande i framtiden, måste sysselsättningen öka rejält från dagens rekordlåga nivå.

Följande åtgärder bör genomföras med utgångspunkt i de övergripande prioriteringar vi angivit:

4.6 Kommunsektorn kan bättre

4.6.1 Kri(s) i kommunsektorn

Socialdemokraterna har sedan hösten 1994 regeringsansvaret i landet och innehar dessutom makten i cirka 200 av landets 288 kommuner. Landstingen styrs med ett undantag av Socialdemokraterna. Ansvaret för de brister som uppmärksammats inom kommunala kärnverksamheter ligger således på Socialdemokraterna. De har inte förmått prioritera inom ramen för de stora resurser som finns i den kommunala sektorn. Bristen på ledarskap har inneburit att personalens kompetens inte tagits tillvara. Följden har blivit att de svenska medborgarna betalar världens högsta skatter men inte får världens bästa välfärd.

Aktuella undersökningar av kommunal verksamhet visar tydligt att det inte finns något rakt samband mellan en verksamhets kostnader och kvalitet. I detta perspektiv ter sig regeringens politik sorgligt kortsynt när man av valtaktiska skäl ger sken av att problemen kan lösas genom ytterligare statsbidrag i stället för genom reformer och en prioritering av de viktigaste verksamheterna. Genom att staten ständigt ändrar kommunernas förutsättningar försvåras en långsiktig kommunal politik. I förlängningen skymtar åtgärder där kommuner som inte ägnat sig åt vidlyftiga projekt straffas. Regeringens politik hindrar den nödvändiga förändringen av gamla strukturer i kommunsektorn som hotar eller tränger ut den primära verksamheten och förhindrar nödvändig omprioritering.

Regeringens metod att undvika kraven på förnyelse motverkar dessutom den utveckling som är nödvändig för en god och stabil kommunal ekonomi, nämligen en tillväxt i skattebasen genom fler och nya jobb. Det är i själva verket så, vilket framgår av regeringens proposition, att de ökade statsbidragen äts upp av minskade kommunala skatteintäkter. Oförmågan att prioritera och kontrollera resursanvändningen i kommunerna är i många fall uppenbar. Det gäller utgifter som knappt kan anses motivera kommunal verksamhet, det gäller förmågan att prioritera skolan samt vården och omsorgen men också kommunal affärsverksamhet och kommunala bolag som ger upphov till förluster som är mycket stora.

Ledande företrädare för flera fackliga organisationer inom sjukvårds­sektorn skrev i Dagens Nyheter den 26 november 1997 att de från olika utgångspunkter ”dragit slutsatsen att en helt annan och friare organisation än den nuvarande har mycket stora välfärdsvinster att erbjuda – en bättre fungerande vård till samma eller lägre kostnad”. Men Socialdemokraterna saknar viljan och förmågan att göra nödvändiga organisationsförändringar. Priset för denna brist på ledarskap betalas av de människor som får hålla tillgodo med sämre service i vård och omsorg och med en skola som inte ger tillräckliga kunskaper.

Den kommunala sektorn har 1998 enligt vårpropositionen inkomster på 441 miljarder kronor. Av de totala utgifterna, som beräknas till drygt 437 miljarder kronor, avser ca  327 miljarder kronor verksamheterna, ca 20 miljarder kronor investeringar och knappt 90 miljarder transfereringar. Ungefär 23 procent av utgifterna går således till annat än verksamheterna, främst vård, omsorg och skola.

Den kommunala politiken i sig kan, liksom utformningen av skatte­utjämningssystemet, motverka ökad sysselsättning. Stefan Fölster visade i en ESO‑studie (Ds 1998:15) att låg kommunalskatt ger högre sysselsättnings­grad. Samtidigt gäller naturligtvis det omvända. Hög kommunalskatt ger en lägre sysselsättningsgrad. Att öka antalet sysselsatta i riktiga jobb borde vara ett prioriterat politiskt mål. Socialdemokraternas ovilja mot sänkta skatter är dock kompakt. Därmed blir också sysselsättningsutvecklingen negativ, vilket urholkar grunden för den kommunala ekonomin.

Det inomkommunala utjämningssystemet ger mycket märkliga effekter för enskilda kommuner. Det är den höga arbetslösheten som urholkar kommunsektorns fasta skattebas, men ändå blir kommunens intäkter i de flesta fall högre när andelen arbetslösa är hög. Kostnadsstrukturtillskottet växer nämligen med arbetslösheten, som i sin tur betalas med statliga arbetslöshetsersättningar. Först när utflyttning sker påverkas kommunens ekonomi negativt. Situationen leder till att kommunerna inte har incitament att medverka till en ekonomisk tillväxt genom att nya jobb skapas. Däremot har de tydliga incitament att förhindra utflyttning till andra kommuner med jobb. Med färre invånare blir bördan på återstående skattebetalare större.

Det utjämningssystem som finns idag har sålunda direkt skadliga effekter för samhällsekonomin. Kommuner med hög förvärvsfrekvens straffas. Kommuner där nya jobb skapas straffas. Kommuner som kommer in i en negativ utvecklingsspiral får inte högre intäkter även om kommunen ansträngde sig och vände sin utveckling. Det är inte mer bidrag som löser dessa problem utan strukturella reformer som leder till att fler människor i hela landet arbetar och betalar skatt.

4.6.2 Krisens orsaker är den förda politiken

Den kommunala sektorn har expanderat kraftigt sedan 1960‑talet. Till traditionellt kommunala uppgifter har fogats nya. 1960 arbetade drygt 270.000 människor i den kommunala sektorn. Antalet sysselsatta har fyrdubblats och drygt 1.000.000 människor arbetar kommunalt i dag. Kommunsektorn motsvarar ungefär 25 procent av Sveriges bruttonationalprodukt.

De faktiska möjligheterna för privata lösningar i tjänstesektorn urgröptes successivt genom politiska beslut under en lång följd av år. Detta ledde till offentliga monopol på flertalet områden som direkt berör enskilda människors välfärd. Socialdemokraterna har länge hävdat att det är omoraliskt att ”tjäna pengar” på t.ex. omsorg av barn. Inställningar som denna har förhindrat förverkligandet av nya idéer och verksamhetsformer.

Följdriktigt hade den kommunala sektorn en mycket låg eller rent av negativ produktivitetsutveckling nästan alla år utom just under 1990‑talets första hälft. Då steg produktiviteten som en direkt följd av den borgerliga regeringens valfrihetsrevolution. Endast genom att utsätta även offentlig tjänstesektor för konkurrens kan en positiv produktivitetsutveckling åstadkommas, dvs. mer fås ut av varje skattekrona.

Regeringen har skrivit ned sina prognoser för skatteunderlagets tillväxt mellan höstpropositionen och vårpropositionen. Det visar att den politik regeringen för inte leder till en ökning av den fasta bas som kommunernas långsiktiga finansiella stabilitet vilar på. Det är också ett bevis på att regeringens kalkyler inte i första hand bygger på en tillväxt av nya jobb utan snarare på en högre konsumtion. Den högre konsumtionen förbättrar statens, men inte kommunernas, finanser.

Tabell 4.5

Jämförelse mellan skatteinkomsterna i kommunsektorn, miljarder kronor

1998

1999

2000

Höstpropositionen

300,7

312,2

329,3

Vårpropositionen

300,5

306,2

321,1

Skillnad

-0,2

-6,0

-8,2

Finansieringen har skett med allt högre skatter när behoven ökat genom höjda ambitioner och demografiska förändringar. Den låga produktiviteten och svårigheten att prioritera har lett till ökade kostnader. Nya uppgifter har därutöver tillförts kommunerna, såväl genom beslut av statsmakten som genom en frivillig kommunalt beslutad expansion. Många kommuner har på så sätt kommit att bedriva verksamhet helt vid sidan om sina kärnuppgifter.

Kommunernas inhopp på verksamheter utanför kärnuppgifterna har ofta inneburit effektivitetsförluster. En konsekvens av detta är att medborgarna har fått en sämre service på de viktigaste kommunala serviceområdena.

4.6.3 En politik för självständiga och starka kommuner

Vi har tidigare föreslagit en översyn av de uppgifter kommunerna bör ha ansvar för i syfte att åstadkomma en renodling till de egentliga kärnuppgifterna. En sådan översyn bör göras bl.a. för att minska kommunernas obligatoriska åtaganden. Vidare bör också tydligare fastställas vilka uppgifter en kommun får ha. En mer distinkt rollfördelning ger förutsättningar för den privata tjänstesektorn att växa och skapa nya jobb och säkerställer en bättre valfrihet för medborgarna.

Det kommunala självstyret får inte gå före medborgarnas frihet att välja och deras möjligheter att styra sina liv. Subsidiaritetsprincipen, dvs. att beslut skall fattas på lägsta effektiva nivå, måste gälla. Viktiga frågor, som t.ex. val av daghem, skall avgöras av familjen vid köksbordet och inte genom ett förvaltningsbeslut i en kommun. Den översyn som vi menar måste genomföras skall också sätta tydliga gränser för vad en kommun skall kunna få ägna sig åt med skattebetalarnas pengar.

Grunden för relationen mellan stat och kommun måste vara att det som uppburits i kommunalskatt alltid går till den kommun där skatten erlagts. Då får den lokala beskattningsrätten också legitimitet i medborgarnas ögon. Regeringens brott mot detta samband är ett grundskott mot den kommunala självstyrelsens grundläggande princip.

Kommuner och landsting med för sina uppgifter otillräcklig egen skattekraft skall erhålla statsbidrag, enligt ett system som stimulerar till förbättrad egen skattekraft. Vi har tidigare presenterat förslag på ett sådant och föreslår en snar översyn av dagens skatteutjämningssystem i enlighet med detta.

Just nu är det viktigaste att kommunerna fortsätter ett förändringsarbete som innebär att medborgarna kan få mer för varje skattekrona. Genom avregleringar och konkurrensutsättning i förening med tydlig prioritering av kärnuppgifterna finns goda möjligheter till detta. Det krävs långsiktiga reformer för att åtgärda systemfel i den offentliga sektorn:

4.6.4 Effekter för kommunsektorn av våra förslag

Basen för kommunal ekonomi är skatteintäkterna. Ungefär tre fjärdedelar av kommunernas inkomster utgörs av skatteintäkter. Löneinkomsterna svarar för huvuddelen av skatteunderlaget, även om olika lönerelaterade inkomster, t.ex. sjukpenning, också är beskattningsbara för kommunal skatt. När det går bättre för svensk ekonomi och när fler får nya riktiga jobb ökar kommunens skatteintäkter utan att skattesatsen behöver höjas. Om den ekonomiska tillväxten är god skapas automatiskt ett utrymme för skattesänkningar.

När den socialdemokratiska regeringen lämnade över makten i oktober 1991 befann sig ekonomin i fritt fall. Skatteunderlaget föll med 45 miljarder mellan 1991 och 1992. I 1998 års prisnivå kostade en misslyckad social­demokratisk politik kommuner och landsting över 13 miljarder kronor ett enskilt år. Den borgerliga regeringen lyckades vända trenden. Men den dåliga sysselsättningsutvecklingen sedan 1995 och de sedan 1994 höjda egen­avgifterna har inneburit att skatteunderlaget utvecklats svagt. Egen­avgifterna leder t.ex. 1998 till att skatteunderlaget i reala termer inte växer jämfört med 1997. Socialdemokratisk politik undergräver alltså i själva verket basen för kommunal service. De höjningar av statsbidragen som nu föreslås är i grunden ett bevis på att regeringens kommunpoltik har misslyckats.

Den ekonomiska politik Moderata samlingspartiet förordar skapar förutsättningar för ett växande skatteunderlag. Genom en avreglering av arbetsmarknaden, en bättre fungerande och mer flexibel lönebildning och lägre skatt på investeringar och arbete skapas betydligt fler arbetstillfällen i företagen runt om i Sverige. Det leder bl.a. till att kommunernas kostnader för socialbidrag och arbetsmarknadsåtgärder kan sjunka. I regeringens prognos ökar kommunernas skatteintäkter med cirka 20 miljarder kronor mellan 1997 och 2001 i fasta priser. Detta gäller förutsatt att kom­munal­skatten inte höjs. Det är inte sannolikt att regeringens politik kommer att skapa de arbetstillfällen som ligger till grund för kalkylen. Med moderat politik förbättras emellertid villkoren för företagande och jobb vilket ökar skatteunderlaget. Därmed stärks basen för kommunal service.

I tabell 4.6 redovisas hur en förbättring av skatteunderlag och produktivitetsutveckling men en procent årligen i kombination med minskade kostnader skulle förbättra den kommunala ekonomin. I flertalet kommuner ger en sådan utveckling utrymme för sänkt utdebitering.

Tabell 4.6

Kommunalekonomiska effekter av en bättre ekonomisk utveckling,
miljarder kronor

1999

2000

2001

Ökade skatteintäkter för kommunsektorn vid en procent snabbare ökning av skatteunderlaget

3,0

6,2

9,8

Minskade kostnader för socialbidrag

1,0

2,5

4,0

Minskade kommunala kostnader för arbetsmarknadsåtgärder

-

1,0

2,0

Lägre utgifter för kommunsektorns konsumtion vid en procentenhets snabbare produktivitetstillväxt

3,4

7,0

11,0

Förbättring av den kommunala ekonomin

7,4

16,7

26,8

Genom en kombination av att den kommunala verksamheten renodlas och effektiviseras och att tidigare tillskott till statsbidraget utnyttjas och ekonomin utvecklas starkare skapas utrymme för att sänka den kommunala utdebiteringen. I vissa kommuner kommer skattesänkningar att kunna genomföras på kort sikt. Men i andra kommuner får det betraktas som en bedrift att den kommunala servicen kan upprätthållas med nuvarande skattesats, främst till följd av det grundlagsstridiga skatteutjämningssystemet.

För att möjliggöra sänkt kommunalskatt i hela landet föreslår vi att staten övertar kostnader som åvilar kommunerna. Vi föreslår i annat sammanhang att en nationell skolpeng införs. Innebörden av förslaget är att staten övertar finansieringsansvaret för grundskolan år 2000, då motsvarande 10 miljarder kronor tillförs kommunsektorn. År 2001 tillförs 20 miljarder kronor. Kommunerna svarar för mellanskillnaden intill det att staten genom fortsatta besparingar kan finansiera grundskolan helt. Kommunerna avlastas därmed kostnader för grundskolan som år 2000 motsvarar en sänkning av den kommunala utdebiteringen med 1 krona och år 2001 ytterligare 1 krona.

I tabellen nedan redovisas med utgångspunkt i exemplet i tabell 4.6 på kommunalekonomiska effekter av en tillväxt- och sysselsättningsorienterad politik hur skattesänkningsutrymme kan skapas i kommunsektorn.

Tabell 4.7

Kommunalekonomiskt utrymme miljarder kronor

1999

2000

2001

Förbättring av den kommunala ekonomin (tabell 4.6)

7,4

16,8

26,8

Mindre ökning av statsbidragen

-4,0

-8,0

-8,0

Statligt övertagande av kommunala kostnader genom skolpeng

0

10,0

20,0

Sänkt skatt med 1 krona 2000 och med ytterligare 1 krona 2001 enligt överenskommelse med staten

0

-10,0

-20,0

Återstående utrymme

3,4

8,8

18,8

Moderata samlingspartiet står bakom finansieringsprincipen. Det innebär att kommunernas ekonomiska ställning inte skall förändras genom statliga beslut. Ett antal förändringar i nuvarande avvägning av uppgifter mellan stat och kommun föreslås i denna motion liksom skattesänkningar som påverkar det kommunala skatteunderlaget. I alla dessa avseenden kompenseras kommunerna fullt ut för minskat skatteunderlag eller ökade kostnader. Full kompensation lämnas således för förslagen om grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen, för den särskilda skattesänkningen för arbetsinkomster vid den kommunala beskattningen och för andra skatteförslag. På motsvarande sätt får kommunerna överföra de minskade kostnaderna till följd av ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen till staten.

Tabell 4.8

Förändringar enligt finansieringsprincipen miljoner kronor

1999

2000

2001

Kostnad för fortsatt statligt ansvar för assistansersättning

-1.200

-1.200

-1.200

Assistans för äldre

-85

-170

-250

Fortsatt statlig administration av avgiftsintäkter för sjukhusvård

400

400

400

Minskade lönekostnader, ytterligare en karensdag

-1.500

-1.500

-1.500

Lägre barnomsorgskostnader pga vårdnadsbidrag m.m.

-2.400

-2.400

-2.400

Kompensation för lägre ersättningsnivåer

2.000

2.000

2.000

Summa neutraliserade effekter

-2.785

-2.870

-2.950

5 Tillväxtens betydelse

5.1 Eftersläpning eller återhämtning

Med ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav i riksdag, kommuner och landsting kommer vår BNP‑utveckling med all sannolikhet fortsätta att halka efter den i övriga länder i EU och OECD. Mot bakgrund av en god internationell konjunktur och en viss ledig kapacitet i ekonomin kan visserligen tillväxten bli någorlunda hygglig den närmaste tiden. Att den vid ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav skulle bli så hög som 3 procent per år de närmaste fyra åren, som regeringen räknar med i vårpropositionen, är dock önsketänkande. En så hög efterfrågetillväxt kräver en snabb kapacitetsuppbyggnad och en flexibel ekonomi vilket regeringen inte har någon politik för att åstadkomma. Att sysselsättningen skulle öka med 1,4 procent per år, totalt med 222.000 personer mellan 1998 och 2001, är av samma anledning också en glädjekalkyl.

Med en socialdemokratisk regering förblir skatterna höga eller till och med höjs ytterligare. De offentliga monopolen består och stelheterna i ekonomin likaså. Med en socialdemokratisk regering kan vi därmed inte till fullo utnyttja dragkraften från konjunkturuppgången i omvärlden de närmaste åren. Vi blir dessutom mycket sårbara inför nästa internationella konjunkturnedgång vad gäller såväl samhällsekonomin i stort som statens finanser.

Sysselsättningsökningen blir lägre än vad den skulle kunna vara och – mot bakgrund av att andelen äldre i befolkningen ökar – inte tillräckligt snabb för att bryta trenden att allt färre försörjer allt fler. Svenska hushåll kommer att få uppleva en långsammare välståndsutveckling än hushållen i övriga Europa.

Denna utveckling är dock inte ödesbestämd. Det går att byta bort den socialdemokratiska politiken redan till hösten och i stället välja en tillväxtinriktad moderat politik. I stället för en fortsatt eftersläpning av välståndsutvecklingen skulle svenska hushåll då få uppleva en successiv inhämtning av utvecklingen i övriga Europa och OECD.

5.2 Moderat politik höjer potentiell tillväxt

Moderat politik skulle medföra en högre potentiell tillväxt i svensk ekonomi.

Tabell 5.1

Potentiell tillväxt med moderat politik

Utbildningsnivå

ì

Arbetsutbud

ì

Flexibilitet

ì

Produktivitet

ì

Realränta

î

Investeringskvot

ì

Potentiell tillväxt

ì

Lägre marginalskatter förbättrar incitamenten att utbilda sig. Det skulle öka arbetsutbudet av kvalificerad arbetskraft på sikt och, genom att arbetskraftens kompetens höjs, även öka produktivitetstillväxten. Vetskapen om att man kan få en bättre ekonomisk standard om man utbildar sig, och i synnerhet till någonting som är kommersiellt attraktivt, är sannolikt den viktigaste faktorn för att förbättra tillväxten på lång sikt.

Lägre skatter på arbete i kombination med strängare kvalifikationskrav och lägre ersättningsnivåer vid arbetslöshet ökar incitamenten att arbeta, vilket skulle leda till en större ökning av arbetsutbudet.

En reformering av lönebildningen skulle medföra att lönerna kunde öka mer i expansiva branscher och framgångsrika företag vilket skulle skapa incitament för människor att arbeta just i dessa branscher och företag. En reformering av arbetsrätten skulle underlätta för företagen att anställa människor med den kompetens som behövs. Produktivitetstillväxten skulle därmed blir snabbare.

Avregleringar och privatiseringar av offentliga monopol skulle också medföra en snabbare produktivitetstillväxt. Dels har det visat sig billigare att utföra uppgifter i privat regi än i offentlig utan att kvaliteten blir lidande, dels skulle en del av de uppgifter som den offentliga sektorn utför kunna slopas helt.

En reformagenda enligt de moderata förslagen skulle ge Riksbanken signal om att det går att förena en högre tillväxt med fortsatt låg inflation. Därmed skulle Riksbanken kunna sänka den korta räntan med bibehållen låg inflation. Även den långa räntan skulle sannolikt sjunka när de finansiella aktörernas förtroende ökar av samma anledning. Tillsammans med ett beslut om ett svenskt deltagande i EMU skulle det medföra lägre realräntor. Lägre realräntor och skattesänkningar på företagande – i form av slopad dubbelbeskattning på aktier, lägre kapitalskatt och slopad förmögenhetsskatt – verkar positivt för viljan att investera och högre investeringar höjer produktivitetstillväxten.

Tidigare har regeringen räknat med att den potentiella tillväxten i svensk ekonomi är 2 procent per år. Det är med nu gällande förutsättningar sannolikt en överskattning. Med moderat politik skulle den potentiella tillväxten bli högre än med en fortsatt socialdemokratisk politik, som en följd både av en högre produktivitetstillväxt och en större ökning av arbetsutbudet. Dessutom skulle outnyttjad kapacitet i ekonomin lättare kunna tas i anspråk utan att inflationsdrivande flaskhalsar skulle uppstå varför skillnaden mellan faktisk och potentiell tillväxt skulle kunna bli något högre framöver än med regeringens politik.

Om den potentiella tillväxten höjs med 0,5 procentenheter skulle BNP per capita vara 5.800 kronor högre efter fem år. Vid en höjning på en procentenhet blir BNP per capita 11.600 kronor högre efter fem år.

Tabell 5.2

Högre BNP‑nivå vid snabbare tillväxt

År 0

År 1

År 2

År 3

År 4

År 5

Snabbare tillväxt

Nivå

Skillnad

BNP‑totalt, mdr kr

0,5 %

1820

10

19

29

39

51

1,0 %

19

38

58

80

103

BNP per capita, kr

0,5 %

202.000

1.100

2.200

3.300

4.400

5.800

1,0 %

2.200

4.300

6.600

9.000

11.600

5.3 Hög produktivitet föder hög sysselsättning

Under 1970- och 1980‑talet hade vi i Sverige en efterfrågetillväxt som ledde till en ökning av arbetsutbudet eftersom det gick att få jobb. Produktivitetstillväxten var emellertid mycket dålig. Under 1990‑talet har vi fått se motsatsen. Företagen har effektiviserat och rationaliserat vilket lett till en snabb produktivitetstillväxt. Men många människor har blivit arbetslösa.

På lång sikt råder det dock inget motsatsförhållande mellan produktivitet och sysselsättning. Tvärtom förbättrar en hög produktivitetstillväxt förutsättningarna för en långsiktig ökning av sysselsättningen. Då måste stelheterna i ekonomin minska så att människor som blir friställda på grund av effektiviseringar på en arbetsplats snabbt kan finna ett nytt jobb i ett expanderande företag.

Som figur 5.1 visar är de positiva effekterna av produktivitetsförbättringar fler och större än de negativa om de väl får tillfälle att verka.

Figur 5.1

Förhållande mellan produktivitet, produktion och sysselsättning

Image: FI17-9.jpg

För att få igång en positiv spiral krävs en väl utbildad arbetskraft som snabbt kan anpassa sig till nya arbetsuppgifter och ett entreprenörsklimat som innebär att människor får ekonomisk avkastning för sin kreativitet, kunskap och uthållighet. Det behövs arbetslagar och en lönebildning som underlättar anpassningar i ett företags arbetsstyrka. Det krävs dessutom skattesänkningar för låginkomsttagare så att dessa kan leva på den lön som arbetsgivarna är beredda att betala. Det är en sådan politik vi moderater föreslår.

Skulle sysselsättningsökningen bli en procent snabbare med vår politik, innebär det en ökning med 40.000 personer varje år jämfört med den socialdemokratiska politiken. Enbart det gemensamma förslaget från Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna att sänka skatten på hushållstjänster beräknas kunna leda till flera tiotusentals nya arbetstillfällen.

5.4 Ökat utbud växelverkar med ökad efterfrågan

Vilka skulle då effekterna av en ökad potentiell tillväxt bli för efterfrågan om flexibiliteten i ekonomin ökade?

En högre produktivitetstillväxt ger utrymme för större reala löneökningar. När skatten på arbete sänks och arbetslagarna reformeras skulle dessutom sysselsättningen öka snabbare. Både högre reallöneökningar och högre sysselsättning skulle bidra till en snabbare ökning av hushållens reala disponibla inkomst. Lägre skatter och lägre transfereringar skulle däremot ta ut varandras effekt på hushållens disponibla inkomst.

Tabell 5.3

Privat konsumtion med moderat politik

Sysselsättning

ì

Reallön

ì

Transfereringar

î

Skatter

î

Disponibel inkomst

ì

Sparande

ì

Privat konsumtion

ì

En större andel av den disponibla inkomsten skulle sannolikt gå till sparande med en moderat politik. Å ena sidan skulle lägre realräntor verka återhållande på hushållens sparande. Å andra sidan skulle lägre skatter på kapitalinkomster och förmögenheter öka incitamenten att spara. Ett ökat inslag av privata försäkringslösningar liksom ett större inslag av självrisk i de offentliga socialförsäkringssystemen skulle få liknande effekt. En snabbare ökning av de disponibla inkomsterna och en något högre sparkvot skulle medföra en något snabbare ökning av den privata konsumtionen än i regeringens prognos.

Höjd produktivitet ökar exportföretagens konkurrenskraft vilket skulle öka exporten. Potentialen att öka produktiviteten är dock sannolikt högre i andra delar av ekonomin än i exportindustrin varför höjningen av exporttillväxten skulle bli begränsad.

Som tidigare nämnts skulle lägre realräntor och lägre skatter leda till att investeringsefterfrågan ökade.

Tabell 5.4

Försörjningsbalans med moderat politik

Privat konsumtion

ì

Offentlig konsumtion

î

Investeringar

ì

Export

ì

Import

î

BNP

ì

En snabbare ökning av såväl den privata konsumtionen som exporten driver upp importefterfrågan. Å andra sidan skulle en ökad produktivitet i ekonomin dämpa takten i importpenetrationen. Även effekten på importen skulle bli tämligen blygsam och den sammantagna effekten av snabbare export och import på handels- och bytesbalansen vara marginell.

5.5 Effekter av högre sysselsättning för de offentliga finanserna

Varje arbetslös som anställs i den privata sektorn medför ökade skatteintäkter och minskade offentliga utgifter. I ett anförande har statsminister Göran Persson redovisat beräkningar som innebär att en procentenhets minskning av arbetslösheten till följd av ökad sysselsättning i den privata sektorn skulle medföra en förbättring av de offentliga finanserna med ca 10 miljarder kronor.

Beräkningar inom Riksbanken visar att en procentenhets minskning av arbetslösheten – med samma förutsättningar – skulle höja BNP‑nivån med en procentenhet. Det innebär 1998 ca 17–18 miljarder kronor, vilket i sin tur skulle förbättra de offentliga finanserna med 10–11 miljarder kronor.

En politik som innebär att den totala arbetslösheten faller med en procentenhet per år genom att sysselsättningen ökar med drygt en procent i den privata sektorn skulle således förbättra de offentliga finanserna med ca 10 miljarder kronor per år.

5.6 Högre tillväxt – större skattesänkningsutrymme

Den förbättring av de offentliga finanserna som kan väntas ske genom högre tillväxt och sysselsättning bör tillfalla hushållen i form av successiva skattesänkningar så att – som ett första steg – jämvikt kan uppnås mellan den privata och den offentliga sektorn.

Efter fem år med en halv procentenhets högre tillväxt skulle Sveriges samlade produktion vara ca 50 miljarder kronor större. Vid en hel procentenhets högre tillväxt skulle BNP-nivån vara drygt 100 miljarder högre efter fem år. Om inga skatter höjs skulle hälften av detta utrymme tillfalla medborgarna i form av att arbetslösa erhåller lön i stället för bidrag och av att reallönerna kan öka samt genom större avkastning på investeringar. Hälften skulle gå till den offentliga sektorn. Även med hänsyn till reallöneökningar i denna sektor återstår ett stort utrymme som kan återgå till hushållen i form av lägre skatter.

En politik som leder till att arbetslösheten minskar med en procentenhet per år genom nya arbeten i den privata sektorn skulle medföra att de offentliga finanserna förbättras med ca 50 miljarder kronor efter fem år. Till den del förbättringen är en effekt av att de som tidigare varit arbetslösa nu får lön är detta belopp en del av den tillväxteffekt som beräknats tidigare. Till den del, cirka hälften, det är fråga om minskade offentliga kostnader för stöd och åtgärder skapas ett större skattesänkningsutrymme.

Sammantaget visar beräkningarna i detta avsnitt att en starkt tillväxt­orien­te­rad ekonomisk politik kan ge möjlighet att successivt sänka skatteuttaget – utöver vad som föreslagits i det föregående – med mellan 50 och 75 miljarder kronor – dvs. mellan 12.000 och 16.000 kronor per hushåll i genomsnitt efter fem år.

6 Det moderata budgetförslaget

6.1 Vår budgetstrategi

Tre övergripande mål för en budgetpolitik som i bred bemärkelse måste prägla arbetet i kommuner, landsting och riksdag är:

Vår budgetstrategi syftar till balans i de offentliga finanserna över konjunk­tur­cykeln, till att skapa utrymme för skattesänkningar på arbete och företagande och till att stat och kommun skall prioritera sina kärnuppgifter och utföra dem väl.

Grundläggande är rejäla skattesänkningar på arbetsinkomster för främst låg- och medelinkomsttagare. Sänkta skatter gör det lättare att leva på den egna lönen. Då minskar behovet av bidrag. Därför föreslår vi bl.a. införande av en andra karensdag och bibehållna ersättningsnivåer i socialförsäkrings­systemen.

De medborgare som är beroende av offentligt stöd för att klara sin vardag måste värnas inom ramen för en socialt genomtänkt besparingsprofil. Därför föreslår vi exempelvis ökat stöd för handikappade och förbättringar av änkepensionen. Besparingar genomförs på områden där skattesänkningarna gör det möjligt att hantera de förändrade ekonomiska villkoren.

Sjukvård, omsorg och skola skall prioriteras inom ramen för de omfattande resurser som finns i kommuner och landsting.

6.2 Lägre skatt, mindre bidrag, prioriterade kärnuppgifter

I tabellerna 6.1 och 6.2 beskrivs våra förslag till besparingar och skattesänkningar. Det utrymme för skattesänkningar som skapas genom de olika besparingarna utnyttjas huvudsakligen för att finansiera de skattesänkningar som redovisats i avsnitten 4.3 och 4.4. I övrigt föreslår vi även omprioriteringar till förmån för de offentliga kärnuppgifterna.

Sålunda har anslagen för rättstrygghet räknats upp liksom anslagen för handikappade och pensionärer som drabbats orättfärdigt av regeringens besparingar. Vi föreslår åtgärder som leder till stärkt kvalitet i såväl den grundläggande skolutbildningen som inom högskolans ram. Det innebär även större forskningsanslag än vad regeringen förordar. Vi föreslår inga besparingar som berör sjukvård, äldreomsorg eller undervisningen i grund­skola och gymnasium.

Tabell 6.1

Besparingar och satsningar 1999–2001 (statsfinansiella effekter, miljarder kronor, löpande priser)

1999

2000

2001

Minskat parti- och presstöd

-0,4

-0,6

-0,6

Förändrad biståndspolitik

-1,1

-2,4

-3,2

Andra åtgärdsförslag i utsatta bostadsområden

-0,3

-0,3

-0,6

Ny läkemedelsförsäkring m.m.

-4,3

-5,0

-5,0

Transfereringar till hushållen

-10,6

-10,9

-11,0

Färre nytillkommande förtidspensioner m.m.

-3,3

-5,6

-7,8

Kostnader för trafikolyckor förs till trafikförsäkringen

-4,0

-4,0

-4,0

Finansierings- och egenavgift a-kassan

-2,4

-10,0

-10,0

Mer effektiva AMS-åtgärder m.m.

-4,0

-6,9

-7,8

Minskade kostnader, bibehållen kärnkraft m.m.

-2,8

-3,8

-2,8

Minskat företagsstöd

-1,8

-2,3

-3,0

Avreglerad järnvägstrafik m.m.

-1,4

-1,9

-1,9

Bibehållande av 1998 års nivå på statsbidragen

-4,0

-8,0

-8,0

Neutraliseringar enligt finansieringsprincipen

-2,8

-2,9

-3,0

Ny arbetsskadeförsäkring

-

-

-1,0

Övriga besparingar

-1,1

-1,3

-1,4

Summa besparingar

-44,3

-65,8

-71,1

Bättre rättstrygghet

0,6

0,6

0,6

Ökat stöd till handikappade

1,9

2,0

1,8

Återställd änkepension m.m.

1,3

1,3

1,3

Höjd folkpension

1,4

-

-

Vårdnadsbidrag

2,4

2,4

2,4

Utbildning och IT*

1,1

1,1

0,9

Väginvesteringar

0,3

0,7

0,7

Energiforskning m.m.

0,3

0,3

0,3

Reserverat för tillkommande utgifter

1,8

2,8

2,8

Övrigt

0,8

0,8

0,7

Summa satsningar

11,9

12,1

11,5

Nettobesparingar

-32,4

-53,8

-59,7

* När nationell skolpeng införs år 2000 kommer statens utgifter att öka i motsvarande mån som kommunens kostnader minskar.

Våra förslag om minskade transfereringar till hushållssektorn och en större egenfinansiering av den nya arbetslöshetsförsäkringen förutsätter att de skattesänkningar vi föreslår genomförs. Genom skattesänkningarna skapas utrymme för att täcka ökade kostnader endera löpande eller genom att utrymme ges för att bygga upp en egen sparad buffert när skatterna blir väsentligt lägre. Att vår skattepolitik i hög utsträckning inriktas på sänkta skatter på arbetsinkomster framgår av tabell 6.2.

Tabell 6.2

Skattesänkningar 1999–2001 (effekter på de offentliga finanserna,
miljarder kronor)

1999

2000

2001

Sänkt skatt på arbetsinkomster

26,2

42,7

58,8

  • – varav grundavdrag för barn

5,8

6,3

6,3

Sänkt fastighetsskatt

3,2

5,0

5,8

Sänkt skatt på företagande och kapitalbildning

1,9

9,9

12,7

Sänkt bensinskatt

1,2

1,2

1,2

Sänkt skatt på hushållstjänster

0,6

1,0

1,6

Ytterligare utrymme för skattesänkning

0,2

1,3

1,1

Summa, 1999 års priser

33,4

61,1

81,1

Summa, löpande priser

33,4

62,3

84,4

De statliga företagen bör privatiseras, gärna genom breda försäljningar till allmänheten. Näringspolitiken skall skapa gynnsamma förutsättningar för långsiktig tillväxt, fler företag, fler jobb och god konkurrens. Däremot är det inte en politisk uppgift att driva företag. En privatisering av offentligt ägda företag skulle:

En målsättning bör vara att privatiseringarna under nästa mandatperiod bör omfatta mellan 60 och 80 miljarder kronor.

6.3 Balans på lägre nivå

En betydelsefull del av vår politik är väsentligt lägre skatter. För perioden fram till år 2001 innebär våra förslag att utgifts- och skattekvoterna sjunker med ungefär 4 procentenheter. Skattesänkningarna finansieras alltså fullt ut. Vårt mål på medellång sikt är att jämvikt skall uppnås mellan den offentliga sektorn och den privata sektorn.

Denna ambition innebär också att de offentliga finansernas känslighet för konjunktursvängningar begränsas. Även om de förändringar i utgifts­sy­stemen som genomförts sedan början av 1990‑talet kan ha minskat känsligheten för konjunktursvängningar kvarstår enligt flera internationella organisationer en alltför stor risk för framtida obalanser i de offentliga finanserna. Mot den bakgrunden har man från såväl IMF som OECD rekommenderat Sverige att föra just en sådan politik som vi förordar.

Enligt regeringens kalkyler kommer den offentliga sektorns finanser att vara i balans 1998, för att åren 1999 till 2001 uppvisa växande överskott enligt tabell 6.3. Regeringen anger i vårpropositionen ett mål för det finansiella sparandet i den offentliga sektorn på 16 miljarder kronor 1999, 30 miljarder kronor 2000 och 42 miljarder kronor 2001. Detta uppnås efter ett avdrag för nya, ännu ej preciserade, åtaganden. År 2000 uppgår detta utrymme till 16,5 miljarder och år 2001 till 32,3 miljarder kronor.

Tabell 6.3

Den offentliga sektorns finanser enligt regeringen (miljarder kronor, löpande priser)

1999

2000

2001

Finansiellt sparande före nya åtaganden

=16,0

=46,5

=74,1

Regeringens utrymme för ytterligare åtaganden

0

–16,5

–32,3

Finansiellt sparande enligt regeringen

16,0

30,0

41,9

Ett mål för finanspolitiken bör enligt vår uppfattning vara att uppnå balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln. Till skillnad från om målet sätts till ett permanent offentligt överskott, kan därmed tillväxten bli snabbare och ekonomin som helhet expandera, samtidigt som den offentliga skulden som andel av ekonomin krymper. Eftersom tillväxten kan beräknas bli högre än genomsnittligt över konjunkturcykeln under perioden 1999–2001, bör det finansiella sparandet vara positivt dessa år. Vårt budgetalternativ, som sammanfattas i tabell 6.4, innebär ett finansiellt sparande på 16 miljarder kronor 1999, 40 miljarder kronor 2000 och 52 miljarder kronor 2001, dvs. med 10 miljarder kronor mer än i regeringens budget för 2000 och 2001.

Det bör emellertid påpekas att vid en svagare ekonomisk utveckling får förslagen justeras i motsvarande mån. Det kan heller inte uteslutas, med de stora strukturella problem som kvarstår i den svenska ekonomin, att överhettningstendenser visar sig. Detta måste givetvis påverka utformningen av finanspolitiken.

Tabell 6.4

Den offentliga sektorns finanser enligt (m) (miljarder kronor, löpande priser)

1999

2000

2001

Finansiellt sparande före nya åtaganden

16,0

46,5

74,1

Utrymme för ytterligare åtaganden enligt (m)

0

6,5

22,3

Besparingar

32,4

53,8

59,7

Privatiseringar*

1,0

1,3

1,5

Ränteeffekt

0,7

1,0

Skattesänkningar

–33,4

–62,3

–84,4

Finansiellt sparande enligt (m)

16,0

40,0

52,0

* Avser finansiering av IT‑investeringar i skolan.

6.4 Förslag till skattesänkningar

I tabell 6.5 redovisas effekterna av våra förslag till sänkta skatter för de offentliga finanserna. Beräkningarna bygger på uppgifter från riksdagens utredningstjänst. Justering har gjorts för det kassamässiga utfallet för respektive budgetår.

Tabell 6.5

Skattesänkningar jämfört med regeringen 1999–2001 (miljarder kronor, 1999 års priser)

1999

2000

2001

Att kunna leva på sin lön (avsnitt 4.4.)

Förvärvsavdrag för pensionsgrundande inkomst upp till 7,5 basbelopp, på 7 % 1999, 9 % 2000 och 12 % 2001

15

19,52

25,37

Grundavdraget höjs till 10 000 kr

2,22

2,42

2,42

Statligt finansierad kommunalskattesänkning

10

20

Statlig inkomstskatt 20 %

2

2,2

2,2

Grundavdrag för barn på 10 000 kr införs

5,79

6,31

6,31

Avdrag för barnomsorgskostnader

0,7

0,76

0,76

Sänkt fastighetsskatt till 1,5 % 1998, 1,4 % 1999, 1,3 % 2000 och 1,2 % 2001, inklusive halvering av markvärdet över 50 000 kr

3,19

4,45

5,76

Ingen infasning av krisårgångarna i fastighetsskatt 1999

0

0,56

-

50 % skattereduktion på hushållstjänster, inklusive ROT

1

1,6

1,6

Avvisad förlängning av nuvarande ROT

-0,35

-0,57

Sänkt bensinskatt (20 öre + moms)

1,25

1,19

1,17

Ej avdragsgillt belopp i reseavdraget 6 000 kr

0,13

0,32

0,32

Höjt reseavdrag till 16 kr milen

0,13

0,33

0,33

Avdrag för pensionsförsäkringar höjs till ett basbelopp

0,22

0,84

1,06

Delsumma:

31,28

49,93

67,3

Företagande och nya jobb (avsnitt 4.3.)

Slopad dubbelbeskattning (1/1 99)

0

5,2

6,1

Slopad förmögenhetsskatt

0,26

2,83

4,7

Sänkt kapitalinkomstskatt till 28 % 2000 och 25 % 2001

-0,1

-0,24

Lindrade regler för fåmansbolag

0,5

0,8

1

Sänkt bränsleskatt på arbetsredskap

0,5

0,5

0,5

Nedsatt elskatt för jordbruk

0,35

0,35

0,35

Förlängd skatteinbetalningsperiod

0,13

0,13

0,13

Lägre beskattning av royaltyinkomster

0,07

0,07

0,07

Slopad löneskatt på vinstandelar

0,09

0,1

0,1

Höjd tidningsmoms och slopad reklamskatt

0

0

0

Delsumma:

1,9

9,88

12,71

Ytterligare utrymme för skattesänkning

0,22

1,27

1,11

Totalsumma, fasta priser

33,4

61,08

81,12

Totalsumma, löpande priser vid 2% inflation

33,40

62,30

84,40

6.5 Förslag till utgiftstak och utgiftsramar

De utgiftsminskningar vi föreslår för de kommande tre budgetåren leder till att det statliga utgiftstaket kan sänkas betydligt. Vi avvisar dessutom budgeteringsmarginalen eftersom den påverkar budgetdisciplinen negativt. Om de föreslagna taken för statens utgifter behöver överskridas, får regeringen återkomma till riksdagen med redovisning av varför det ökade resursbehovet uppstått samt med förslag till åtgärder för att klara det ursprungligen fastställda taket för de statliga utgifterna.

Mot denna bakgrund föreslår vi att det statliga utgiftstaket bestäms till 697 miljarder kronor 1999, 682 miljarder kronor 2000 och 683 miljarder kronor år 2001. Det är en minskning med 38 miljarder kronor respektive 62 och 87 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag för de tre åren.

Tabell 6.6

Våra förslag till utgiftsramar (miljoner kronor)

1999

2000

2001

UO1

Rikets styrelse

3 766

3 582

3 914

UO2

Samhällsekonomi och finansförvaltning

1 989

1 922

1 924

UO3

Skatteförvaltning och uppbörd

5 786

5 864

6 023

UO4

Rättsväsendet

22 215

22 805

23 492

UO5

Utrikesförvaltning och internationell samverkan

2 856

2 850

2 901

UO6

Totalförsvar

44 267

45 682

45 714

UO7

Internationellt bistånd

11 387

11 200

11 237

UO8

Invandrare och flyktingar

4 111

3 950

3 889

UO9

Hälsovård, sjukvård och social omsorg

22 067

23 037

23 303

UO10

Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

34 739

34 737

33 195

UO11

Ekonomisk trygghet vid ålderdom

65 413

64 524

65 122

UO12

Ekonomisk trygghet för familjer och barn

35 010

35 373

36 127

UO13

Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet

40 443

26 683

24 108

UO14

Arbetsmarknad och arbetsliv

30 094

30 454

28 837

UO15

Studiestöd

20 508

19 976

21 095

UO16

Utbildning och universitetsforskning

29 390

29 368*

30 357*

UO17

Kultur, medier, trossamfund och fritid

6 889

7 030

7 172

UO18

Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

16 271

11 793

9 070

UO19

Regional utjämning och utveckling

2 866

2 359

2 304

UO20

Allmän miljö- och naturvård

1 386

1 389

1 410

UO21

Energi

798

609

785

UO22

Kommunikationer

24 684

25 104

23 842

UO23

Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar

13 083

13 165

13 190

UO24

Näringsliv

2 780

2 761

2 804

UO25

Allmänna bidrag till kommuner

97 333

94 344

94 444

UO26

Statsskuldsräntor m.m.

94 989

81 567

73 167

UO27

Avgiften till Europeiska gemenskapen

21 650

22 011

22 866

Reserverat för tillkommande utgifter

1 800

2 800

2 800

Summa utgiftsområden

658 570

626 938

615 092

Summa utgiftsområden exkl statsskuldsräntor

563 581

545 371

541 925

Minskning av anslagsbehållningar

3 000

2 000

1 000

Socialförsäkringar vid sidan av statsbudgeten

129 940

135 041

139 840

Budgeteringsmarginal

0

0

0

Utgiftstak för staten

696 521

682 412

682 765

* När nationell skolpeng genomförs kommer ramen för utgiftsområdet att öka med drygt 50 miljarder kronor. Eftersom kostnaderna tas över från kommunerna successivt, kommer nettoutgiften för staten att bli lägre de första åren för att 2000 uppgå till 10 miljarder och 2001 till 20 miljarder.

6.6 Förslagen per utgiftsområde

Utgiftsområde 1 Rikets styrelse

I en demokrati bör politiska partier stå oberoende av staten. Partistödet bör därför minskas fr.o.m. 1999 och därefter successivt avvecklas. Enligt vårt förslag minskas partistödet till en tredjedel av det nuvarande fr.o.m. budgetåret 1999.

Behovet av en reformering och avveckling av presstödet framstår som uppenbart. Moderata samlingspartiet föreslår därför att presstödet avvecklas i två steg, varav det första infaller 1999. I och med att presstödet successivt avskaffas bortfaller en av Presstödsnämndens huvuduppgifter varför nämnden bör avvecklas fr.o.m. år 2000.

Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning

Vissa besparingar görs genom vårt förslag att bilda ett nytt revisionsorgan underställt riksdagen. Vidare bör besparingar kunna ske genom att delar av Statskontoret läggs ned och övriga delar flyttas till den nya ekonomistyrningsenheten. Den ökade användningen av internet för distribution av statistik bör kunna innebära besparingar för flera myndigheter. En neddragning av delar av Riksgäldskontorets hushållsupplåning innebär slutligen att Riksgäldskontorets förvaltningskostnader kan minskas.

Utgiftsområde 4 Rättsväsendet

Den socialdemokratiska försvagningen av rättsväsendet i allmänhet och polisväsendet i synnerhet har lett till att brottsligheten på nytt ökar efter att ha minskat under de borgerliga regeringsåren. De brottstyper som typiskt sett utgör återfallsbrottslighet ökar. Bl.a. ökade bostadsinbrotten, personrånen och bilstölderna 1997.

En av statsmaktens viktigaste uppgifter är att förhindra att medborgarna utsätts för brott. Därför avsätter vi 1.800 miljoner kronor till rättsväsendet de kommande tre åren. Därmed skapas garantier för en poliskår av tillräcklig storlek för människors trygghet. Polisen tillförs en miljard samtidigt som kraven skärps på polisens resursutnyttjande. Bl.a. skall det polisiära ledningsansvaret tydliggöras och resultatet av polisens arbete återkommande följas upp. Polisen skall arbeta på tider och platser där brott vanligtvis begås. Resterande medel tillförs åklagarväsendet, domstolarna och kriminalvården, så att ingripanden leder till påföljd.

Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan

Globaliseringen och den europeiska integrationen ställer allt större krav på en kompetent och flexibel utrikesförvaltning vad gäller såväl traditionell utrikespolitik som handelspolitik och biståndssamarbete.

Det är angeläget att en ambassad inrättas i Minsk och återinförs i Wellington. För att förstärka utrikesförvaltningen tillförs därför 50 miljoner kronor årligen.

Ett kraftfullt och framgångsrikt agerande inom ramen för EU och särskilt dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik liksom arbetet på en gemensam europeisk säkerhetsordning fordrar en gedigen kompetens samt svensk diplomatisk närvaro i princip i hela Europa och Medelhavsområdet. Den snabba globaliseringen fordrar också svensk diplomatisk närvaro i de utomeuropeiska industriländerna.

Utgiftsområde 6 Totalförsvar

Under hösten 1997 framstod det som allt tydligare att endast ett nytt och fullödigt försvarsbeslut kan komma tillrätta med den diskrepans mellan uppgifter och resurser som blivit resultatet av regeringens politik efter försvarsbeslutet. Senast våren 1999 måste riksdagen ges möjlighet att ta ställning till ett nytt förslag om en strategi för nationell säkerhet och en tydlig försvarsdoktrin på det sätt som närmare beskrivs i den moderata partimotionen 1997/98:Fö211.

Hösten 1997 föreslog vi en stegvis upptrappning av försvarsanslagen under de närmaste fyra åren. Med de nya förutsättningar som nu gäller och med ett försvarsbeslut som med nödvändighet rycker allt närmare saknas idag underlag för att bedöma behovet av ytterligare medel.

Med dagens oklarhet på försvarspolitikens område är effekten av omedelbara medelstillskott mycket osäkra. Vi har i stället för specificerade ökade anslag reserverat ekonomiskt utrymme att anslå de medel som behövs för att finansiera ett försvar som är tillräckligt för att stödja våra säkerhetspolitiska ambitioner.

Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Det svenska bilaterala biståndet har inte varit så framgångsrikt. Särskilt problematiskt är biståndet till statsmakter som kränker mänskliga rättigheter och förhindrar sitt lands utveckling.

Vi moderater vill främst koncentrera biståndssamarbetet på snabb fattigdomsavveckling i Afrika. Det bilaterala biståndet bör främst inriktas på kunskapsöverföring, ansvarsfulla skuldavskrivningar samt stöd till rättsstaten och en grundläggande utbildning och hälsovård som kommer hela befolkningen till del. Bistånd skall inte gå till statsmakt som systematiskt eller allvarligt kränker mänskliga rättigheter.

Katastrofbiståndet är en viktig biståndsform och bör ges prioritet. Därför måste Sverige också ha en ordentlig beredskap för snabba och effektiva insatser i samband med katastrofer. Särskilt viktig är den internationella samordningen, så att svenska insatser väl kompletterar det som görs från annat håll.

Militära insatser inom FN:s ram som i Makedonien eller i Natos styrka i Bosnien-Herzegovina är viktiga bidrag till internationell frihet och säkerhet. Beredskap bör finnas för ytterligare insatser, om läget så påfordrar. Inom utgiftsområde 7 bör det skapas en samlad post för Sveriges fredsbevarande verksamhet.

Vi anslår 200 miljoner kronor utöver regeringen till Central- och Östeuropa. På detta sätt ges kraftfullt stöd till Baltikum och Polen. Resurser kan också frigöras för ett mer omfattande stöd till demokratiutvecklingen och ekonomiska reformer i Ryssland.

Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar

Regeringen väljer att anslå budgetmedel till vissa bostadsområden i ett antal kommuner. Vi moderater vill i stället pröva andra möjligheter, vilket innebär en mindre belastning på statsbudgeten. Den viktigaste uppgiften är att göra det svenska samhället så öppet att en ökad social rörlighet blir möjlig. En avreglering av bl.a. bostadsmarknaden och arbetsmarknaden kommer att få positiva effekter för integrationsarbetet.

Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Ett införande av vårdgarantin leder till bättre utnyttjande av sjukvårdens resurser och en avveckling av vårdköerna. De kostnader som uppkommer vid införandet är engångsvisa och kan finansieras inom ramen för utgiftsområde 25.

Genom administrativa förändringar minskar utgifterna för tandvårds­för­säkringen. Läkemedelsförmånen tas över av staten och en frivillig läke­medels­försäkring införs. Den beräknas kosta 100 kronor per hushåll och månad och täcker alla läkemedel. Vi räknar med att 60 procent av hushållen ansluter sig. Ett avskaffande av receptregistret m.m. ger en besparing på 1 miljard kronor.

Vi satsar mer än regeringen på arbetet mot aids. Vi anslår 1,5 miljarder kronor för kostnader för statlig assistansersättning som även gäller personer över 65 år. Rätten till personlig assistent under skoltid och vid vistelse på dagcenter återinförs.

Det särskilda bostadsstödet för funktionshindrade återinförs och 100 miljoner kronor anslås under ett nytt anslag. Det är orimligt att funktionshindrade skall tvingas söka socialbidrag för att kunna bo kvar i sina handikappanpassade lägenheter.

Situationen för de psykiskt funktionshindrade uppmärksammas alltmer. I avvaktan på att regeringen föreslår förbättringar av skyddet anslår vi 300 miljoner kronor för år 1999 och 2000 i särskilda stimulansbidrag till kommunerna för att möjliggöra att även de psykiskt sjuka får assistans.

Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

Kompensationen i sjukpenningförsäkringen skall vara 75 procent. Ytterligare en karensdag införs i sjukförsäkringen från den 1 januari 1999. Sjukpenninggrundande inkomst (SGI) bör förändras så att den beräknas på ett medelvärde av de senaste 24 månadernas inkomst i stället för att som idag beräknas på en antagen inkomst i framtiden samt att den räknas upp med basbeloppet. Detta förenklar SGI ytterligare samtidigt som det minskar kostnaderna i försäkringen.

Våra förslag om lägre skatter på arbetsinkomster gör det möjligt för den enskilde att endera täcka inkomstbortfallet löpande eller spara till en buffert.

Finansiell samverkan skall vara huvudregel vid rehabilitering och utgöra en naturlig del av arbetet. Vi har också i vår budgetram för utgiftsområde 10 räknat med ekonomiska vinster av en konkret samordning. Kontrollen av utnyttjandet av sjukpenningförsäkringen och för förtidspensionen bör intensifieras för att ytterligare minska kostnaderna och öka legitimiteten för socialförsäkringssystemen. Antalet nytillkommande förtidspensionärer beräknas sjunka till ca 20.000 per år. För att möjliggöra samverkan mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, socialtjänsten och arbets­förmedlingen anslår vi 200 miljoner kronor till Riksförsäkringsverket 1999 och 2000.

De sjukskrivningar som beror på trafikolyckor bekostas via den obligatoriska trafikskadeförsäkringen. Arbetsskadeförsäkringen justeras med avseende på tillkommande livräntor, vilket leder till kostnadsminskningar från 2001.

Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom

Redan från den 1 januari 1999 återställs basbeloppet fullt ut. Det innebär att pensionerna räknas upp i ett och inte som i regeringens förslag i två steg. Därmed tillgodoses också de önskemål som pensionärsorganisationerna haft. Värdesäkringen av basbeloppet får alltså full effekt redan från den 1 januari 1999.

Änkepensionerna skall fr.o.m. den 1 juli 1998 återställas till den nivå som gällde före den 1 april 1997. Vi föreslår också att fritidsfastighet eller privat pensionssparande inte skall räknas in vid beräkningen av bostadstillägget.

Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn

Kompensationen i föräldraförsäkringen skall vara 75 procent. Havandeskaps­penningen samordnas med sjukpenningförsäkringen från den 1 januari 1999. Detta påverkar anslaget för sjukpenning. De förändringar av beräkningen av SGI vi föreslår berör även föräldraförsäkringen.

Ett avdrag på 10.000 kronor per barn och år införs. Barnfamiljernas valfrihet ökar genom att avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader och ett vårdnadsbidrag återinförs.

Vår grundprincip är att föräldrarna aldrig kan komma ifrån sitt försörj­ningsansvar. Med vårt förslag till ett reformerat underhållsstöd uppnår man samma materiella trygghet för barnet som idag. Vårt förslag innebär en minskad kostnad med 400 miljoner kronor 2000 och lika mycket 2001.

Utgiftsområde 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet

Arbetslöshetsförsäkringen bör reformeras. En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring införs. Den skall ses som ett grundläggande skydd som omfattar alla. Ersättningsnivån bör vara 75 procent. Det möjliggör en sund lönebildning och bidrar till enhetlighet i försäkringssystemen. Alla ersättningar vid arbetslöshet sammanförs under utgiftsområde 13.

Den statliga arbetslöshetsförsäkringen skall vara en omställnings­för­säk­ring. Den bör gälla under en begränsad tid medan man söker nytt arbete, och ersättningsperioden skall vara 300 arbetsdagar, vilket motsvarar ca 15 måna­der. För den som likväl står utan jobb efter försäkringsperiodens slut införs ett kompletterande trygghetsskydd på grundnivå om 200 dagar. För arbets­lösa över 58 år tillkommer en försäkringsperiod på ytterligare 200 dagar.

Ett större och tydligare eget finansiellt ansvar för arbetslöshetsförsäkringen gagnar effektiviteten och bidrar till en sund lönebildning. Dagens system reformeras. Höjningen av egenfinansieringen kompenseras med sänkt skatt.

Förslaget till ny arbetslöshetsförsäkring är en del av en sammanhållen strategi för att avskaffa arbetslösheten som samhällsproblem. Delarna är ömsesidigt beroende av varandra. Vissa övergångsregler kan behövas för att tillväxten av jobb och reformeringen av arbetslöshetsförsäkringen skall kunna ske parallellt.

Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv

Vidden av de problem arbetsmarknadspolitiken brottas med kräver handfasta och omedelbara förändringar.

Arbetsmarknadspolitikens volymmål måste avvecklas. Krav skall i stället ställas på arbetsmarknadsmyndigheterna att inrikta åtgärderna på att ett maximalt antal arbetslösa kan få ett riktigt arbete.

Arbetsmarknadspolitikens huvudsakliga verktyg skall vara utbildning. Arbetslösa skall kunna vidareutbilda eller omskola sig för att därigenom öka sina möjligheter att få riktiga jobb. Arbetsmarknadspolitiken skall därför koncentreras kring två huvudelement: en bred lärlingsutbildning för alla arbetslösa mellan 20 och 25 år och en fokuserad och kvalificerad arbetsmark­nads­utbildning. Speciella skattelättnader för äldre arbetskraft övervägs.

Utgiftsområde 15 Studiestöd

Dagens studiemedelssystem måste reformeras i grunden. Ett för studenten överblickbart och rättvist studiefinansieringssystem bör införas. Detta skall uppmuntra till låg skuldsättning och snabb avbetalning, samtidigt som det skall ge var och en goda möjligheter att skaffa sig en gedigen utbildning. Det är viktigt att stöd ges även för studier utomlands, vilket kommer att utgöra en allt viktigare del av elevernas utbildning i framtiden. Fribeloppen skall höjas och på sikt avskaffas. De s.k. basårsstipendierna avskaffas. CSN:s nuvarande ansvarsområde måste ses över. De som studerar inom ramen för ”kunskapslyftet” skall ges en rimlig chans att fullfölja sina studier. I ett långsiktigt perspektiv bör någon form av utbildningskonto införas för att vuxnas kontinuerliga behov av utbildning skall kunna finansieras.

Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning

Kraven på hög kvalitet i utbildningsväsendet stiger i takt med att omvärlden förändras. Vi inför en kvalitetsgaranti bestående av ett fritt skolval, tydlig utvärdering genom betyg, obligatoriska nationella prov och obligatoriska examina både på grund- och gymnasieskolan samt inrättande av ett fristående nationellt kvalitetsinstitut.

Att bygga ut infrastrukturen på det informationstekniska området är en framtidsinvestering. IT gör det möjligt att modernisera och utveckla skolans arbetsformer. En satsning bestående av en utbyggnad av infrastrukturen, projekt för att höja lärarnas IT‑kompetens och satsningar på distans­utbildning görs.

Ambitionen att ge fler möjlighet att studera vid universitet och högskolor får inte gå före tydliga och höga krav på den högre utbildningens och forskningens kvalitet. Den socialdemokratiska regeringen fördelar platser till högskolorna i stället för att bidra till utvecklingen av tydliga kvalitetskriterier för fördelning av resurser. Politisering är ett genomgående drag i den förda politiken. Vi avvisar regeringens föreslagna höjning av expeditionsavgiften inom CSN:s återbetalningsverksamhet.

Vi anslår medel motsvarande en utbyggnad av kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning med 27.200 platser till år 2001. Vi satsar vidare 5.000 platser i högskolans regi avseende teknisk basårsutbildning. Utbildningens kvalitet är central. Därför är det viktigt att utbildning i större utsträckning än hittills kan ges av olika utbildningsanordnare.

Våra riktigt starka forskningsmiljöer måste stärkas, samtidigt som fristående forskningsfinansiärer behövs. Vi anslår 400 miljoner kronor för att stärka forskningen. Det behövs vidare fler fristående högskolor. Konkurrens och mångfald höjer kvaliteten inom högre utbildning och forskning. Det internationella studerande- och forskningsutbytet är en förutsättning för hög kvalitet i svensk utbildning och forskning. Vi anslår betydligt mer än regeringen till nationell forskning och internationellt forskningssamarbete. Vi anslår 20 miljoner kronor utöver regeringen i ökade forskningsanslag till Högskolan i Karlstad.

Utgiftsområde 17 Kultur, massmedier, trossamfund och fritid

Statens insatser bör koncentreras till områden som är av allmänt intresse och som är helt beroende av statliga medel för att verksamheter skall komma till stånd. Vi föreslår att anslagen till Statens kulturråd och till allmän kulturverksamhet minskas. Efter utbyggnaden av de regionala kulturinstitutionerna kan även anslagen till Riksteatern och Rikskonserter minskas. Statliga medel bör ej utgå till allmänna samlingslokaler. Vidare minskas anslagen till Ungdomsstyrelsen. Vi upprepar vårt förslag om en ny kulturfond som tillförs 100 miljoner kronor. Kulturmiljövården ges ökade resurser.

Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

I Sverige betalar vi mer för boendet än i något jämförbart land. Skatterna driver upp boendekostnaderna och leder till att allt fler inte kan leva på sin lön. Resultatet blir att ett normalt hushåll måste betala en tredjedel av disponibel inkomst för att bo. En månadshyra av tolv är fastighetsskatt. Fastighetsskattens avskaffande är den enskilt viktigaste åtgärden på bostadspolitikens område.

Moderat bostadspolitik leder till att människor kan välja den bostad de önskar. Bostadsmarknaden skall styras av människors efterfrågan, inte av subventioner, detaljregleringar eller politiska ingrepp. Eget ägande skall uppmuntras. Därför bör ägarlägenheter införas och bosparande stimuleras.

Bl.a. kostnaderna för Boverket kan skäras ned. Räntebidragen trappas ned fortare och fastighetsskatten sänks. Bostadsbidragen renodlas att endast gå till barnfamiljer för att på längre sikt växlas mot sänkt skatt. Anslagen till lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet är inte nödvändiga inom ramen för vår reformerade bostadspolitik.

Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling

En verkningsfull regionalpolitik måste bygga på att företag kan expandera i hela landet. Selektivt företagsstöd växlas mot skattesänkningar. En sådan politik understöds av omfattande investeringar i informationsteknisk infrastruktur. Bensinskatten sänks. Vi motsätter oss en förtida avveckling av kärnkraften.

Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård

Den socialdemokratiska regeringen har raserat stora delar av miljöpolitiken. Bl.a. har Naturvårdsverkets forskningsnämnd avskaffats. Den långsiktiga miljöforskningen har dragits ner med 30–40 procent. En stor del av miljöövervakningen utmed Västkusten har lagts ner. Satsningarna på kalkning av försurade sjöar och vattendrag har minskats.

Vi anser att staten skall ta ett resolut ansvar för de uppgifter ingen annan kan utföra, men inte splittra resurserna. Därför avvisas de omfattande neddragningar av bl.a. miljöforskningen och miljöövervakningen som skett de senaste åren. Naturvårdsverket bör tillföras 100 miljoner kronor utöver regeringens ram för att kunna utveckla dessa verksamheter.

Vi anser vidare att det är synnerligen viktigt att hävda äganderätten, inte minst eftersom detta är nödvändigt för att på lång sikt värna om naturen och naturresurserna. Mot bakgrund av detta är full ersättning vid intrång i pågående markanvändning inom skogsbruket ett oavvisligt krav. Samtidigt är det ett allmänintresse att inlemma större arealer skogsmark i reservat. Moderaterna har tidigare föreslagit en modell som innebär att en del av statens ägande i AssiDomän skiftas mot investeringar i fler reservat. De årliga resurserna för bildande av reservat bör då åtminstone fördubblas under de närmaste åren.

Utgiftsområde 21 Energi

Förslaget att i förtid avveckla lönsam, säker och miljömässigt fördelaktig energiproduktion leder till stora statliga kostnader för energipolitiken, bl.a. i form av olika bidrag. Ett av inslagen i den nya bidragsflora som tillkommit efter uppgörelsen om förtidsavveckling av Barsebäckverket är bidrag till småhusägare i samband med installation av värmesystem baserat på oljeeldning.

Vi avvisar såväl stängningen av fungerande kärnkraftverk som den bidragspolitik avvecklingen för med sig. Det gäller också inrättandet av en ny energimyndighet.

Samtidigt är det viktigt att säkra resurser för energiforskning vad gäller anslagen både inom detta utgiftsområde och inom forskningens utgiftsområde. Från utgiftsområde 16 förs därför 15 miljoner kronor för energiforskning till Naturvetenskapliga forskningsrådet. Ytterligare ca 45 miljoner kronor förs från utgiftsområdet till utgiftsområde 24 Näringsliv för att inordna myndighetsansvaret för energifrågorna i NUTEK:s verksamhet. Energiforskningen bör underlättas genom att tankeförbudslagen slopas.

Utgiftsområde 22 Kommunikationer

Socialdemokratisk transportpolitik förbättrar inte den nationella konkurrenskraften. Hotet om höjd bensin- och dieselskatt är mycket påtagligt om Socialdemokraterna får sitta kvar efter valet eftersom en rad skatteförslag är under beredning. Under Socialdemokraternas förra regeringsperiod eftersattes underhåll och investeringar, vilket återställdes av den borgerliga regeringen. Socialdemokraternas löfte 1994 att kraftigt öka investeringarna har inte infriats. Sedan 1994 har framtida investeringsutrymme intecknats i allt högre grad, vilket begränsar utrymmet för underhåll under kommande år.

Nationell konkurrenskraft för tryggad sysselsättning och miljö förutsätter både ökade och miljöanpassade transporter. Som övergripande strategi måste transportpolitiken grundas på kundernas efterfrågan och krav på miljö­anpassade transporter.

Det finns stora möjligheter att genom konkurrensutsättning och bolagise­ring effektivisera de statliga myndigheternas verksamhet. Våra förslag leder också till en renodling av de statliga verkens och bolagens verksamhet. Varje framtida investering måste, för att tjäna som underlag för besluten, noggrant kalkyleras och uppnå samhälls- och företagsekonomisk lönsamhet. Investe­ringar bör kunna täckas genom försäljning av statligt ägda tillgångar. Stock­holms­överenskommelsen leder till en första amortering 2001 som finansieras genom försäljning av statliga tillgångar.

Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar

Det svenska jordbruket är en viktig framtidsnäring. Inom jordbruk och livsmedelsindustri, inklusive underleverantörer, arbetar ca 290.000 personer. Livsmedelssektorn hämmas idag av konkurrenssnedvridande skatter. För att uppnå motsvarande förutsättningar som finns i Danmark och Finland måste särskatterna på livsmedelssektorn minska med omkring en miljard kronor enligt utredningen om livsmedelssektorns omställning och expansion (SOU 1997:167).

Den svenska livsmedelsindustrin är beroende av inhemska råvaror. Om inte konkurrensneutralitet uppnås i fråga om skattebelastningen på livs­medels­sektorn, kommer såväl den svenska primärproduktionen som föräd­lings­industrin att slås ut. Vi föreslår därför att dieselskatten för arbets­maskiner sänks.

Vi föreslår även enklare regler för EU:s miljöstöd inom jordbruket, vilket förenklar administrationen inom Jordbruksverket. Dessutom bör fri handel med mjölkkvoter införas, vilket också möjliggör administrativa besparingar.

Utgiftsområde 24 Näringsliv

Regeringens näringspolitik har resulterat i att Sverige har fått färre egna företagare. Huvudorsaken till Sveriges svaga tillväxt och låga sysselsättning ligger i det dåliga företagsklimatet. Vi anser att näringspolitiken kan bidra till att lösa en del av problemen. Ett bättre företagsklimat är en förutsättning för fler, riktiga jobb.

Ett exempel på regeringens svaga insatser är försöken att förenkla de regler som omger företagandet. I vårpropositionen avvisas 22 av småföretags­delegationens 26 förenklingsförslag. Avregleringsarbetet måste nu ges hög prioritet och ledas av statsministern. Tillsammans med Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna har vi Moderater presenterat en avsiktsförklaring om avregleringsarbetet. Småföretagsdelegationens förslag bör snarast genom­föras i sin helhet.

NUTEK tillförs medel för att åter ansvara för statens administration av energipolitiken och får ett tillskott för verksamheten med såddfinansiering. Regeringens förslag vad gäller såddfinansiering är välkommet, men både otillräckligt och alltför senkommet.

Den tekniska forskningen bör tillföras resurser för att minska skade­verkningarna av regeringens forskningspolitik. Stiftelsen Sveriges tekniska attachéer bör ges ett mindre tillskott för att kunna utveckla verksamheten. Konkurrensforskningen bör tillföras ytterligare medel.

Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner

Den kommunala verksamheten bör vara prioriterad till de viktigaste uppgifterna. Utvecklingen av nya jobb är avgörande för stabiliteten i kommunernas ekonomi.

En avreglering av kommunsektorn inleddes under föregående mandat­period. Det finns fortfarande ett stort behov av fortsatta avregleringar och förändrade ansvarsförhållanden mellan stat och kommun, inte minst för att stärka den kommunala demokratin.

Avregleringar skapar vidare förutsättningar för kommunerna att effektivisera sin verksamhet. Vi återkommer med förslag som vid ett genom­förande skulle leda till att kommunerna kan använda sina resurser effektivare. Genom ökad frihet får kommunerna betydligt bättre möjligheter att effektivisera sin verksamhet.

Våra förslag till förändringar i sjukförsäkringen och familjepolitiken innebär att kommunernas kostnader faller samtidigt som skatteunderlaget ökar. Statsbidraget bör sänkas motsvarande den finansiella förbättring för kommunerna som förslagen medför. I avsnitt 4.6 återfinns en mera omfattande redovisning av våra förslag med inriktning på kommunsektorn.

Socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten

Som en konsekvens av våra förslag rörande finansiell samverkan, bl.a. innebärande bättre rehabilitering, under utgiftsområde 10 påverkas utgifterna inom denna del. Framför allt gäller detta förtidspensionerna. Besparingen blir förhållandevis stor, vilket beror på att de som nu får förtidspension i större utsträckning har full ATP. Detta förhållande avspeglas också i den relativt snabba ökningen av kostnaderna för ATP. Vårt förslag att genom rehabilitering och ökad kontroll höja den faktiska pensionsåldern får stor effekt.

7 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i motionen,

  2. att riksdagen beslutar godkänna beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 1999–2001 i enlighet med vad som anförts i motionen,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagande och nya jobb,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om budgetprocessen, budgeteringsmarginalen och utgiftstaket,

  5. att riksdagen beslutar fastställa ett långsiktigt mål om balans i de offentliga finanserna i genomsnitt över en konjunkturcykel i enlighet med vad som anförts i motionen,

  6. att riksdagen beslutar att fastställa målet att statsskuldens andel av produktionen år 2002 inte skall överstiga 60 % i enlighet med vad som anförts i motionen,

  7. att riksdagen beslutar fastställa utgiftstaket för staten inklusive socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten för år 1999 till 697 miljarder kronor, för år 2000 till 682 miljarder kronor och för år 2001 till 683 miljarder kronor i enlighet med vad som anförts i motionen,

  8. att riksdagen beslutar godkänna den preliminära fördelningen av utgifter på utgiftsområden åren 1999–2001 som riktlinjer för regeringens budgetarbete i enlighet med vad som anförts i motionen,

  9. att riksdagen avslår regeringens förslag om bemyndigande och nytt anslag B11 med anledning av avvecklingen av Barsebäck 1 i enlighet med vad som anförts i motionen,

  10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skattepolitikens inriktning,

  11. att riksdagen avslår förslaget om höjd statlig inkomstskatt i enlighet med vad som anförts i motionen,

  12. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av de kommunala uppgifterna och utjämningssystemet i enlighet med vad som anförts i motionen,

  13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande deltagande i ERM och i den europeiska valutaunionen.

Stockholm den 26 april 1998

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Gullan Lindblad (m)

Anders Björck (m)

Beatrice Ask (m)

Knut Billing (m)

Birger Hagård (m)

Gun Hellsvik (m)

Bo Lundgren (m)

Inger René (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Per Unckel (m)

Per Westerberg (m)

Elanders Gotab, Stockholm 2002