Riksdagens revisorer (RR) har på eget initiativ beslutat granska den årsredovisning, som Riksrevisionsverket (RRV) upprättar på uppdrag av regeringen.
RR vill bl a klarlägga behovet av en årlig sammanställning av statens ekonomi och föreslår en översyn av det statliga redovisningssystemet.
RRV:s årsredovisning för staten innefattar statens skuld, men också statens tillgångar.
För 1994/95 uppgick skulderna till 2.495 miljarder kronor och tillgångarna till 2.162 miljarder kronor. Alltså en nettoskuld på 333 miljarder kronor.
RRV:s utgångspunkt är att beskriva de ekonomiska åtaganden som staten har. Statsbudgeten, anför man, ger inte en fullständig bild av det statsfinansiella läget. Staten har både finansiella och materiella tillgångar.
Av de materiella tillgångarna räknar RRV med beredskapslager, pågående nyanläggningar, tekniska anläggningar, maskiner, övriga anläggningar, transportmedel, inventarier, byggnader, mark och annan fast egendom, statliga vägar och järnvägsbanor. Därutöver äger staten museisamlingar, konstverk, bibliotek liksom försvarets tillgångar i flygplan och fordon, som ännu inte medräknats. Statligt bildade stiftelser kan komma att tas med i framtiden. Bolagiseringar påverkar redovisningen och privatiseringar minskar statens förmögenhet.
RRV menar att det vid en bedömning av statsskulden är viktigt att undersöka om den motsvaras av tillgångar som kan nyttjas av kommande generationer. Detta är ett huvudskäl till att RRV tar upp infrastruktur i balansräkningen. Det är också viktigt att veta om skulden tagits upp för att finansiera investeringar, som är av värde också för kommande generationer.
I sin skrivelse till riksdagen anför RR på s. 11 och 12: ”För att inte förmögenheten skall ’blåsas upp’ till en för fordringsägarna orealistisk nivå tillämpas normalt en försiktighetsprincip som innebär att tillgångarna inte värderas högre än vad en avyttring kan inbringa.” Det innebär att det endast är försäljningsvärdet av materiella tillgångar som ska komma med på tillgångssidan. Enligt min uppfattning är detta ett missvisande sätt att uppskatta värdet av statens tillgångar.
RR säger att det kan vara svårt att avyttra många av statens fastigheter och då ska man inte räkna med dem. Men det står väl klart för de flesta att det inte är försäljningsvärdet i Dramaten eller Nationalmuseet som gör att de är värdefulla för kommande generationer!
Vägar kan sällan säljas, men är helt centrala för att ett samhälle ska fungera. Man kan t ex fråga företagen om de tycker att det är av betydelse för deras ekonomi och förmåga att betala skatt om det finns goda vägar eller ej.
Om man jämför Sverige med ett u-land, som saknar infrastruktur, så blir det tydligt att vi har helt andra ekonomiska förutsättningar att klara av en finansiell skuld, därför att så mycket investeringar redan är gjorda och därför att de underlättar den ekonomiska verksamheten. RR tycker också att detta är självklart, men låter det inte påverka sin ”försiktighetsprincip”, att bara det som går att sälja har ett värde.
Jag anser att RRV:s värderingsprincip verkar rimligare än den RR förordar. RRV:s värdering av statens materiella tillgångar grundar sig på de nukostnadsberäkningar myndigheterna själva gjort och som innebär återanskaffningsvärdet minskat med planenliga avskrivningar.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1995/96:FiU10 bejakade finansutskottet RRV:s årsredovisning för att den kunde ”i den allmänna ekonomiska debatten bidra till att ge en mer nyanserad bild av statens ekonomiska situation”. (sid 2) Jag delar denna uppfattning.
Det förefaller mig som om RR till skillnad från finansutskottet och RRV gör sina bedömningar utifrån en liberal ekonomisk teori, som börjar bli omodern igen.
RR föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad RR föreslagit om en översyn av det statliga redovisningssystemet.
Jag anser att riksdagen bör lämna skrivelsen RR9 utan åtgärd.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår Riksdagens revisorers förslag om en översyn av Riksrevisionsverkets årsredovisning för staten.
|
Birgitta Hambraeus (c) |
Gotab, Stockholm 1997