Arbetet med att öka säkerheten vid transporter av farligt gods utgör en viktig del av trafiksäkerhetsarbetet i vårt land. Regeringen redogör nu för hur den vill förstärka Räddningsverkets samordningsroll inom området transport av farligt gods och föreslår vidare att ett särskilt råd för transport av farligt gods skall knytas till Räddningsverket, ett råd i vilket Sjöfartsverket och Luftfartsverket skall ingå.
De risker som följer med den tekniska utvecklingen ställer stora krav på dem som arbetar med verksamhet som har samband med hanteringen av farliga ämnen och med förebyggande av och beredskap för olyckor. Det finns många exempel på att först när en olycka inträffat skapas intresse att vidta åtgärder för att förhindra den skada som redan har skett. Det är därför viktigt att förebygga olyckor genom en god och genomtänkt samhällsplanering i stället för att åtgärda i efterhand.
Tydliga krav på säkerhet måste ställas på transporter av farligt gods. Allt säkerhetsarbete måste utformas med sikte på att transport av farligt gods skall kunna ske på bästa tänkbara sätt oavsett transportslag.
Regeringen anför i skrivelsen att ”analyser av inträffade olyckor visar att många tillbud och olyckor orsakas av otillräckliga kunskaper om de risker som är förknippade med transporterna”. Kristdemokraterna har tidigare framfört vikten av att beredskapshänsyn i samhällsplaneringen (BIS) måste vara ett naturligt inslag inom alla viktiga samhällsfunktioner. Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) bedriver BIS-verksamhet i samverkan med länsstyrelserna och företag, universitet och högskolor.
En utvärdering av detta arbete bör nu ske för att utröna om utbildningen tillfredsställer de krav som måste ställas för att motverka det moderna samhällets sårbarhet. Kunskap och gemensam inriktning är avgörande faktorer i arbetet att nå robusthet i den fysiska planeringen.
Kristdemokraterna har i motionen Ökad säkerhet mot påfrestningar i samhället (97/98:Fö404) framhållit vikten av att EU:s direktiv om säkerhetsrådgivare inlemmas i svensk lagstiftning. Denna åtgärd skulle, kombinerat med att en säkerhetsansvarig person utses vid företag som hanterar farligt gods, minimera de risker som är förknippade med transporter av farligt gods.
Det har i en undersökning framkommit att många slarvar med de frakthandlingar som utmärker farligt gods. Vid en olycka med farligt gods behöver korrekt information snabbt finnas tillgänglig för att räddningspersonalen från början ska kunna vidta rätt åtgärder. För att komma till rätta med detta bör resurser avsättas för utbildning av personal som hanterar farligt gods.
Vid varje länsstyrelse finns det en länsexpert för sakområdet civilt försvar och räddningstjänst. Denne skall under länsstyrelsens ledning ha ett ansvar för sitt sakområde och medverka till samordning mellan olika sakområden.
Försvarsutskottet har vid flera tillfällen behandlat länsstyrelsernas förmåga att fullfölja sina uppgifter inom beredskapsplaneringen. Eftersom länsstyrelsen är tillsynsmyndighet är det viktigt att länsstyrelserna får de personella resurser som krävs för att tillse att räddningstjänsten får god beredskap för olyckor, inte minst i samband med farliga transporter. Den betydelsefulla specialkompetens som således finns hos länsstyrelserna måste vidareutvecklas för att tillgodose en utökad och förbättrad tillsyn av den kommunala räddningstjänsten.
Räddningstjänstlagen innehåller en skyldighet för kommunen att upplysa allmänheten om vad räddningstjänstplanen innehåller om varning och information till allmänheten vid allvarliga olyckor (§22).
Med tanke på att effekterna av en allvarlig olycka kan drabba ett stort område utanför berörd kommun bör räddningstjänstlagen kompletteras med en skyldighet att även allmänheten i de områden som kan komma att påverkas av en olycka får den information som behövs för att kunna vidta lämpliga skyddsåtgärder.
Med skyddsavstånd menas det avstånd som skall finnas mellan den farliga verksamheten och det som skall skyddas. I Sverige råder det osäkerhet om vilka skyddsavstånd som skall tillämpas. Som Kristdemokraterna tidigare påpekat har detta lett till den orimliga situationen att skyddsavstånd utmed en järnvägslinje kan variera från län till län och från kommun till kommun. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med underlag för bedömning av skyddsavstånd i den fysiska samhällsplaneringen. Målet måste vara att tillämpningen av skyddsavstånd blir så likartad som möjligt i landet och att det som t.ex. i Holland och England fastställs riskacceptansnivåer.
Modern teknik gör det idag möjligt att övervaka transporter av farligt gods via satellitsändare. Ett larm från ett fordon med denna utrustning kan automatiskt överföras till en larmcentral, där man med hjälp av en dator med kartprogram kan se fordonets exakta position. Ett utbyggt system med satellitövervakning skulle öka säkerheten och tryggheten för berörd personal och dess omgivning.
Det bör därför utredas närmare hur en sådan satellitövervakning skulle kunna utformas för att öka säkerheten vid transporter av farligt gods.
I försvarsutskottets betänkande Beredskap mot svåra påfrestningar på samhället i fred (96/97:FöU5) påpekades att olika myndigheter kan komma fram till skilda bedömningar av risker och att det finns skäl att sträva efter enhetligare prioriteringar för att tillgodose säkerhetskrav.
Kristdemokraterna menar att det är av stor vikt att samarbetet mellan berörda myndigheter förbättras så att tydliga och enhetliga regler för säkerhet i samband med transporter av farligt gods kan utarbetas. Bättre samordning, en helhetssyn på farligt gods-frågan samt användarvänliga regler underlättar säkerhetsarbetet.
Kustbevakningen (KBV) har till uppgift att utföra effektiv övervakning av svenskt sjöterritorium samt har det nationella ansvaret för miljöräddningstjänst till sjöss och sjöräddningstjänst.
På de passagerar- och bilfärjor som går mellan Sverige och våra grannländer transporterades 1996 över 26 miljoner ton gods. Av detta var 70 procent på lastbilar och 29 procent på järnvägsvagnar. En del av godset är brandfarlig vara eller farligt gods.
En stor passagerar- och bilfärja kan betraktas som en kombination av oljecistern, kraftverk, storgarage, hotell, restaurang och köpcentrum, och härav följer att det är av stor vikt att utforma en effektiv organisation från land för brandbekämpning på fartyg.
Kustbevakningens specialitet är miljöskydd till sjöss, och den har ansvaret för åtgärder vid olje- och kemikalieolyckor. Dessa åtgärder kan även innebära brandbekämpning och därför har KBV utbildat räddningsdykare samt utrustat sina miljöskyddsfartyg även för brandbekämpningsinsatser. Tillsammans med Sjöfartsverket har KBV särskilda avtal med kommunala räddningskårer. De s.k. RITS-styrkorna är viktiga resurser vid olyckshändelser.
Hos KBV finns således en bas, såväl vad beträffar snabbhet som uthållighet, som erfordras både för att bistå befälhavaren på ett brinnande fartyg och för insatser på ett redan övergivet fartyg. Brandsläckning är ett sätt att förhindra miljöfarliga utsläpp. Kristdemokraterna menar därför att Kustbevakningen bör tilldelas ansvaret att bygga upp de resurser som behövs för att bistå vid fartygsbränder till sjöss.
Enligt förordningen om transport av farligt gods (1982:923) är Räddningsverket transportmyndighet för landtransporter, Luftfartsverket för lufttransporter och Sjöfartsverket för sjötransporter. Frågor som inte kan hänföras till bestämt transportslag handhas av Räddningsverket.
Försvarsutskottet ställde sig i ett enigt betänkande 1993/94:FöU1 bakom regeringens skrivelse 1992/93:258 och framhöll att en av de viktigare frågorna ”är att ge samordningsuppgiften för Statens räddningsverk ett sådant innehåll att verket kan agera på likartat sätt över samtliga myndighetsområden när det gäller beredskapen mot kemikalieolyckor och vid transporter av farligt gods”.
Frågan om myndighetsansvaret för transport av farligt gods har utretts flera gånger. Den parlamentariska Hot- och Riskutredningen, i vilken Kristdemokraterna deltog, föreslog enhälligt i sitt betänkande ”Ett säkrare samhälle” (SOU 1995:19) att Räddningsverket skulle få ett sammanhållet ansvar som transportmyndighet för transport av farligt gods med undantag för bulktransporter till sjöss. Utredningen betonade dock vikten av nära samverkan mellan Räddningsverket, Luftfartsverket och Sjöfartsverket samt pekade på att andra myndigheter, företag och organisationer genom förslaget skulle få ”en kontaktpunkt för i huvudsak samtliga frågor om transport av farligt gods”. Hot- och Riskutredningen menade att förslaget skulle uppnå den samordning som riksdagen uttalat sig för inom området transport av farligt gods.
Kristdemokraterna menar därför att det är logiskt att samla myndighetsansvaret för transport av farligt gods till Räddningsverket med hänsyn till verkets uppgifter i fråga om såväl räddningstjänst som olycks- och skadeförebyggande arbete.
Räddningsverkets samlade resurser kan därmed utnyttjas mer effektivt och andra myndigheter och näringslivet kan lättare få tillgång till gällande regler från en och samma myndighet avseende samtliga transportslag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om resurser för utbildning av personal som hanterar farligt gods,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om resurser till länsstyrelsernas tillsynsarbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information till allmänheten,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om satellitövervakning av transporter med farligt gods,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett förbättrat samarbete mellan berörda myndigheter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett hos Räddningsverket samlat myndighetsansvar för transport av farligt gods.
|
Åke Carnerö (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Ingrid Näslund (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Rolf Åbjörnsson (kd) |