Den 1 juli 1994 bildades myndigheten Försvarsmakten genom en sammanslagning av knappt 100 myndigheter och ombildning eller nedläggning av ytterligare ett tiotal myndigheter. 1995 tillkallade försvarsministern en särskild utredare för att genomföra en uppföljning och utvärdering av genomförda och pågående strukturförändringar inom Försvarsmaktens verksamhetsområde. Utredningen antog namnet Utredningen för utvärdering av försvarets ledning och struktur (UTFÖR). Enligt utredningen har politiker, Försvarsdepartementet och Försvarsmakten olika uppfattningar om vad för mål man vill uppnå. Utredningen konstaterar också bl.a. att utvärderings- och insynsverktyg fattas. Utredningen konstaterar att kostnadsminskningarna inom Försvarsmaktens ledningsorganisation i fred m.m. som statsmakterna beslutat om inte har genomförts av Försvarsmakten. Detta har vi fått bekräftat i årets budgetproposition. Regeringen konstaterar nämligen att verksamhetskostnaderna i nu gällande planering är ca 300–500 miljoner kronor per år över anvisad ram. Utredningen slår fast att myndigheternas respekt för statsmakternas beslut måste skärpas. Styrmedlen och redovisningssystemet bör enligt utredningens mening utvecklas så att en säkrare uppföljning blir möjlig. UTFÖR betonar också vikten av tydligare krav på återrapportering.
Jag tog med intresse del av det material som utredningen har presenterat, och jag såg därför fram emot regeringens proposition inför försvarsbeslutet hösten 1996. Styrningsfrågorna borde ha varit ett väl utvecklat avsnitt av propositionen. Så var tyvärr inte fallet, regeringen ville få fria händer att behandla utredningen som den ville. Regeringen skrev i propositionen att det bör ankomma på regeringen att vidta erfoderliga åtgärder för att åstadkomma en ökad grad av måluppfyllnad, samt att kontinuerligt följa upp resultatet. Regeringen anförde också i propositionen att man avser att hålla riksdagen ”informerad” om hur utvecklingen av mål- och resultatstyrningen av Försvarsmakten fortskrider.
Detta räcker naturligtvis inte. Det är enligt min uppfattning riksdagen som skall avgöra vad som är viktiga frågor och i vilken utsträckning riksdagen skall utöva beslutanderätt i dessa. Det bör vara riksdagen som definierar sin roll respektive regeringens roll när det gäller att fördela ansvaret för styrning och uppföljning av försvaret. Försvarsutskottet har också uttryckt att riksdagen skall kunna utöva ökat inflytande när det gäller t.ex. materielfrågor.
Regeringen skriver i budgetpropositionen (1997/98:1) att det ankommer på regeringen att omorganisera Försvarsmaktens ledning. Det man diskuterar är bl.a. att ta bort försvarsgrenscheferna och göra Försvarsmakten än mer toppstyrt. UTFÖR-utredningen konstaterade att mycket få västländer har en ÖB med så stora befogenheter i fredstid som den svenska har redan idag. Det är intressant att notera eftersom vi själva i olika sammanhang brukar bedöma hur demokratiska andra länder är bl.a. mot bakgrund av hur kontrollen och styrningen är av försvarsmakten.
Det är oerhört viktigt att den demokratiska kontrollen av Försvarsmakten är god. Politiker som beslutar – och är ansvariga för – anslag, prioriteringar och den långsiktiga utvecklingen måste ges bilder och motbilder av militären. Försvarsmaktens ledning, beslutsvägar och interna diskussion i principiellt viktiga frågor måste vara så transparent som möjligt. Jag anser att det måste vara riksdagen som tar ställning till de viktigaste principerna i hur Försvarsmaktens ledning organiseras.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det är riksdagen som skall besluta om principiellt viktiga förändringar i Försvarsmaktens ledning.
|
Annika Nordgren (mp) |