Under hela 1900-talet och ännu tidigare har idén om civilmotstånd som alternativ till militära motståndsformer dykt upp i debatten. Skälen för att söka alternativ ligger bl.a. i kampen mot rustningsspiraler genom den hysteriska vapenteknologiska utvecklingen och det faktum att väpnade konflikter allt mer drabbar civila och miljön.
Begreppet civilmotstånd är en i grunden annorlunda försvarspolitik. Det är inte fråga om spontana och oplanerade motståndsformer, utan en medveten, planerad och inövad försvarsstrategi.
I Sverige kom debatten om civilmotstånd som alternativ till det militära försvaret på allvar i gång efter Tjeckoslovakienkrisen 1968. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1969 behandlades motioner om civilmotstånd. Dessa motioner kom att påverka den då arbetande försvarsberedningen. Utskottet begärde 1971 mer forskning kring icke-militära försvarsmetoder. Riksdagen biföll utskottets forskningsönskemål och den engelske forskaren, historikern och professorn Adam Roberts gjorde tre studier:
Totalförsvar och civilmotstånd (1972)
Civilmotståndets teknik (1976) och
Ockupation, motstånd och folkrätt (1981).
1974 års försvarsutredning sade att det icke-militära motståndet inte kan fungera som alternativ till det militära försvaret men förordade icke-militärt motstånd som ett komplement. Man föreslog att ”förutsättningarna för och genomförandet av olika former av motstånd ...bör utredas”.
1978 års försvarskommitté sade samma sak, men ville att regeringen skulle tillsätta en särskild expertgrupp som skulle ge underlag för fortsatta överväganden. Det gjordes aldrig, men landshövding Bengt Gustavsson fick 1981 i uppdrag att utreda icke-militärt motstånd som ett komplement till det militära försvaret. För att se till att den icke-militära motståndsaspekten beaktades tillräckligt i planeringen av det svenska totalförsvaret föreslog han att en särskild delegation skulle inrättas med anknytning till Försvarsdepartementet. Detta beslutade riksdagen 1986 och 1987 började Delegationen för icke-militärt motstånd att arbeta. En viktig uppgift var att hålla tanken om det icke-militära motståndet levande inom totalförsvaret och att främja utvecklingen om civilmotstånd.
Sedan den delegationen lades ned har ansvaret gått över till Styrelsen för psykologiskt försvar.
Sedan den 1 juli 1994 ingår det i Styrelsen för psykologiskt försvars uppgifter att sprida kunskap om civilbefolkningens möjligheter att inom folkrättens ramar bjuda en ockupant motstånd. Styrelsen har bildat ett forum kallat Referensgruppen för civilt motstånd. Referensgruppen skall stödja styrelsens arbete med olika frågor som rör civilt motstånd, t.ex. omfång och lämplighet av olika aktiviteter, definiera begrepp m.m.
Miljöpartiet har tidigare föreslagit att civilt motstånd skall ingå i de övergripande målen för Styrelsen för psykologiskt försvar. Försvarsutskottet skrev hösten 1996 (1996/97:FöU1) ”Enligt vad utskottet också erfarit inbegrips i målet för funktionen Psykologiskt försvar även frågan om det civila motståndet.”
Enligt min uppfattning är det påfallande tyst kring resultaten och utvecklingen inom detta område. Det är lätt att få för sig att arbetet med dessa frågor inte prioriteras av Styrelsen för psykologiskt försvar, trots att det ingår i funktionens mål.
Det är nödvändigt att lyfta och utveckla civilmotståndsfrågorna i Sverige. Inte minst i samband med den debatt som finns om hur försvarets ”anpassning och omriktning” skall genomföras mot bakgrund av den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld. Styrelsen för psykologiskt försvar har en stor och viktig uppgift att tillföra kunskap och förslag på hur dessa frågor skall lyftas inför nästa försvarsbeslut.
Miljöpartiet föreslår i årets budgetmotion att Styrelsen för psykologiskt försvar skall tillföras 5 miljoner kronor, utöver vad regeringen föreslagit. Dessa pengar skall användas för att utveckla de icke-militära motståndsfrågorna. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en strategi för hur frågan om civilt motstånd skall lyftas och prioriteras av bl.a. Styrelsen för psykologiskt försvar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om civilt motstånd som en del av försvarets anpassnings- och ominriktningsfilosofi,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strategi för civilt motstånd.
|
Annika Nordgren (mp) |
|
|
Peter Eriksson (mp) |
Eva Goës (mp) |
|
Thomas Julin (mp) |