Den som utan att ha befriats från tjänstgöringsskyldigheten vägrar att fullgöra värnplikt kan dömas till ansvar för värnpliktsbrott enligt 5 kap. 39 § värnpliktslagen (1941:967). Straffet är böter eller fängelse i högst ett år. Värnpliktsbrottet innefattar förutom totalvägran och vapenvägran även andra gärningar, t.ex. att en värnpliktig underlåter att lyda order från befäl eller att han på annat sätt åsidosätter sina åligganden.
Den 1 juli 1991 trädde vissa ändringar (prop. 1990/91:169, FöU9, SFS 1991:719) i kraft i VTL som syftar till att förenkla prövningsförfarandet vid ansökan om vapenfri tjänst. Lagändringen innebär bl.a. följande: ”Möjligheten att göra vapenfri tjänst betraktas alltjämt som ett undantag från den allmänna värnplikten. Ansökan om vapenfri tjänst skall innehålla en skriftlig försäkran från den värnpliktige rörande den personliga övertygelsen om bruk av vapen. En ansökan som görs inom sex månader från den militära inskrivningsprövningen och som innehåller den nämnda försäkran, skall alltid bifallas utan ytterligare utredning såvida det inte finns särskilda skäl att närmare pröva sökandes inställning.”
Under år 1990 togs sammanlagt 592 personer in i anstalt för värnpliktsbrott. Året därpå ökade antalet till 659. För år 1994 anges att 374 unga män intagits på anstalt för brott mot värnpliktslagen om vapenfri tjänst. Enligt kriminalvårdens statistik från 1996 dömdes 169 till fängelse varav 103 enligt värnpliktslagen, 12 enligt lagen om vapenfri tjänst och 54 enligt lagen om totalförsvarsplikt (totalvägran).
Den som avtjänar fängelsestraff för värnpliktsbrott placeras vanligtvis på öppna lokalanstalter där dygnskostnaden är drygt 1 000 kronor. Vad domstolsförhandlingarna kostar har inte gått att få fram.
Brott mot lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt (10 kap. 2 §), s.k. pliktbrott, är ett av de brott som ingår i Straffsystemkommitténs betänkande över de brott som kan bli aktuella vid inrättandet av samhällstjänst som alternativ till fängelsestraff. Att samhällstjänst sällan eller aldrig utdöms i dag beror på att det måste föreligga ett övervakningsbehov, vilket dessa skötsamma unga män inte har.
Även om avsikten är att ett förslag som bygger på Straffsystemkommitténs betänkande beräknas komma i början av 1998 bör tiden vara mogen att avkriminalisera totalvägran mot värnplikt. Tyvärr ingick inte frågan om avkriminalisering i kommitténs uppdrag och förslaget om samhällstjänst för totalvägrare är ett sätt att förhindra att påföljden blir anstaltsvistelse. Alla som vill göra värnplikten får inte den möjligheten och försvarsledningen anser enligt tidningsintervjuer att dagens situation kräver ett mindre antal välutbildade soldater.
Dagens pliktlagstiftning är anpassad till en situation då de flesta grundutbildades och bör skyndsamt ses över.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sådan ändring av lagen om totalförsvarsplikt att totalvägran snarast kan avkriminaliseras,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av pliktlagstiftningen.
|
Sigrid Bolkéus (s) |
Lena Klevenås (s) |