Regeringen föreslår i proposition 1997/98:72 inrättande av nya centrum i Försvarsmakten. Med det val av lösning som i och med regeringsbeslutet i december 1997 redan gjorts finns det inte skäl att yrka avslag på detta förslag. Vi anser dock att förslaget har vissa brister och därför bör justeras.
Frågorna kring Försvarsmakten måste ses i ett brett perspektiv. Regeringen har genom propositionen bara gjort precis vad som är nödvändigt för att uppfylla praxis vad gäller beslutskompetens hos regering respektive riksdag. Det finns en rad brister i regeringens hanterande av Försvarsmaktens ledning och nya organisation.
De förändringar av högkvarterets organisation som regeringen beslutade om i december 1997 har enligt vår mening inte föregåtts av den förankring i riksdagen som är rimlig och nödvändig. I försvarsutskottets betänkande 1997/98:FöU1 konstateras enhälligt att utskottet p g a det pågående beredningsarbetet vad gäller högkvarterets organisation inte har möjligt att uttala någon mening och utskottet avsåg istället att behandla frågan i ett särskilt betänkande "när beredningsarbetet i regeringskansliet är avslutat och regeringens uppfattning är känd av utskottet".
Istället för att invänta eller höra riksdagens inställning i de viktiga princip- och avvägningsfrågor som frågan om högkvarterets organisation innehåller valde regeringen att fatta beslut utan förankring. Det är anmärkningsvärt.
Den beredninggrupp som berett ärendet pekade i sin PM 1997-12-11 särskilt på behovet av "att förslaget förankras i riksdagen". Denna förankring kan endast ske genom en proposition eller skrivelse till riksdagen. Ensidig informell information om regeringens kommande ställningstagande kan inte anses fylla kravet på förankring när det gäller så viktiga frågor.
Det är motiverat att ifrågasätta tidpunkten för en omorganisering av högkvarteret i riktning mot en än större maktkoncentration till Överbefälhavaren. De senaste månaderna har vi fått se bevis på en bristfällig ekonomisk planering i högkvarteret.
Vi delar dock den principiella inriktning som finns i regeringsbeslutet om organisationen även om tidpunkten var olyckligt vald. Frågan är emellertid hur frågan utvecklas i framtiden. Såväl ÖB som ledande representanter för socialdemokraterna och centern har uttalat att militärområdesindelningen bör ses över och att militärbefälhavarna följaktligen bör avskaffas. Sannolikt är detta en naturlig följd i perspektiv av såväl den pågående svenska nedrustningen som de ökade möjligheter till ledning som den militärtekniska utvecklingen medför.
Inte desto mindre betyder det att den direktion som nu inrättas den 1 juli i år efter hand riskerar att få tyngdpunkten helt förskjuten mot ÖB:s egen stab. Detta förhållande har inte analyserats av regeringen.
Regeringens nu aktuella proposition avser inrättandet av nya centrum i Försvarsmakten. Vid dessa avser man placera s k generalinspektörer för de tre försvarsgrenarna. De tre centrumen ska ingå i högkvarterets krigsförbandsledning.
Det finns enligt vår mening anledning att klargöra generalinspektörernas och de taktiska centrumens roll och ställning. Generalinspektörerna bör tydligt utses till främsta företrädare för sin försvarsgren och de stridskrafter som ingår. De citattecken som används kring benämningen försvarsgren i propositionen är anmärkningsvärda. Frågan om Försvarsmaktens indelning är inte upp till regeringen att avgöra.
Generalinspektörerna skall svara för all långsiktig utveckling av respektive försvarsgren. Därför är det naturligt att respektive centrum också ges ansvaret för rekrytering, personalutveckling och utbildning av officerare till de stridskrafter man i övrigt bär ansvaret för. Dessutom bör den långsiktiga materielanskaffningen vara ett naturligt ansvarsområde för centrumen eftersom denna fråga är nära kopplad till utvecklingen av teknik, taktik och stridsteknik för krigsförbanden. Det bör särskilt pekas på det långsiktiga perspektivet i vilket centrumen också bör verka. Utvecklingen av framtida krigsförband är en fråga som naturligen bör ligga vid de taktiska centrumen.
Slutligen bör de generalinspektörer som utses till chefer för centrumen vara officerare på generallöjtnant/viceamiralsnivå. Skälen till detta är många. Det internationella samarbetet är en naturlig del av generalinspektörens ansvarsområde. Som främste företrädare för sin försvarsgren bär generalinspektören ett särskilt ansvar för att upprätthålla och fördjupa kontakter med sina motsvarigheter i de allt fler länder Sverige har regelbundet samarbete med. Inte minst samarbete och exportfrämjande åtgärder vad avser krigsmateriel är viktiga uppgifter för generalinspektörerna. Att stödja svensk försvarsindustri är att stödja det svenska försvarets möjligheter att också i framtiden anskaffa kvalificerad materiel. Huvuddelen av generalinspektörernas motsvarigheter i omvärlden befinner sig på nivån generallöjtnant/viceamiral. Den lägre tjänstegrad som regeringen beslutat om försvårar det internationella samarbetet.
Som främste företrädare för sin försvarsgren är det också naturligt att ha en gradmässig inplacering på samma nivå som militärbefälhavarna. Det förhållandet att cheferna för krigsförbandsledningen och grundorganisationsledningen också har samma grad borde inte utgöra något hinder för en högre inplacering av generalinspektörerna. Ansvarsförhållandena kan enkelt regleras utan att detta påverkar befattningshavarnas tjänstegrad.
De frågor som tas upp i denna motion hör normalt sett inte hemma inom riksdagens kompetensområde. Men eftersom regeringen så uppenbart negligerat riksdagens roll vid valet av organisation för Försvarsmaktens högsta ledning finns anledning att föreslå riksdagen att ge regeringen sin uppfattning till känna i viktiga principfrågor.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de taktiska centrumen, med stöd av personalstaben, ges ansvaret också för rekrytering och utveckling av officerare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de taktiska centrumen inom ramen för krigsförbandsledningen ges ansvar för materielledning för respektive stridskrafter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att cheferna för de taktiska centrumen inplaceras i tjänstegraden generallöjtnant eller viceamiral.
|
Arne Andersson (m) |
|
|
Henrik Landerholm (m) |
My Persson (m) |
|
Olle Lindström (m) |
Rolf Gunnarsson (m) |
|
Göthe Knutson (m) |
Carl Fredrik Graf (m) |
|
Stig Grauers (m) |
Anders Björck (m) |
|
Ingvar Eriksson (m) |
Ola Karlsson (m) |
|
Inga Berggren (m) |
Henrik S Järrel (m) |