Innehåll
2 Anpassningsförmåga
3 Rådet för insyn i Försvarsmakten
4 Informationskrigsföring
5 Beredskapen mot påfrestningar på samhället i fred
6 Pliktpersonal
7 Miljöfrågor
7.1 Ammunition
7.2 Vindkraft
7.3 Miljöarbete på förbanden
8 Hemställan
Fred är inte bara målet, utan också vägen.
Miljöpartiet de grönas vision är en global militär nedrustning. Vi önskar en värld i fred där ekologisk och social balans råder. En värld utan strukturellt våld.
Si vis pacem, para bellum – Om du vill fred, så rusta dig för krig. Detta klassiska ordstäv har vunnit tilltro i årtusenden. Detta trots att vi kan konstatera att krig alltid varit tämligen vanliga och att 1900-talet, då rustningarna var större än någonsin, snarare har varit mer krigiskt än de föregående seklerna1. Vi menar att världssamfundet inte längre får acceptera att astronomiska summor satsas på militära försvar och rustningar runt om i världen. De gemensamma resurserna bör istället användas för att lösa miljöproblem, fattigdom och social misär.
Enligt statistik från Arms Control and Disarmament Agency2 minskade Rysslands militärutgifter 1987–1995 med -81 %, USA:s med -26 %. Sveriges utgifter ökade dock med +2 %. EU minskade sina militärutgifter med blygsamma -16 % medan länderna i f.d. Warszawapakten minskade sina militärutgifter med - 79 %. Utvecklingsländerna köper dock mer vapen enligt ACDA. De stora marknaderna, under det senast redovisade året 1995, fanns i Mellanöstern, Asien, Sydamerika och Östeuropa.
Vi kan konstatera att de mellanstatliga krigen är få eller inga, medan väpnade konflikter blossar upp inom nationsgränserna. Traditionella säkerhetspolitiska debattörer talar fortfarande nästan uteslutande om risken för mellanstatliga konflikter och det militära våldet. Det strukturella våldet däremot, som dödar genom svält, misär och tortyr i fängelser, förefaller inte minska. Klyftorna ökar mellan dem som har social trygghet, pengar och möjlighet att andas någorlunda frisk luft och dem som inte har dessa möjligheter. Klyftan mellan nord och syd är alltjämt djup – den rika delen av världen tar inte sitt ansvar.
I en tid då en enig riksdag säger att det inte föreligger något som helst militärt hot mot Sverige satsar majoriteten i riksdagen på ytterligare inköp av stridsflygplanet JAS 39 Gripen. Utgifterna under budgetåret 1995/96 uppgår till 8,5 miljarder kronor och under budgetåret 1998 beräknas medlen för JAS-programmet uppgå till drygt 7,6 miljarder kronor. Hela JAS-ramen är nu uppe i fantastiska 76,4 miljarder kronor. Av dessa är 27,9 miljarder tillkommande investeringar för delserie tre, alltså ytterligare 64 flygplan, vilket regeringen beslutade i juni 1997.
Avskräckning som metod för att hålla krig borta bygger på att en nedrustning aldrig kan ske. Varje lands försök att öka den egna säkerheten genom militära investeringar, följs ofta av en motsvarande satsning i omvärlden. Detta får till följd att försöken att uppnå en ökad säkerhet mot militära hot uteblir och istället ökar hotet. För stora kostnader blir inte säkerheten bättre, kanske rent av sämre.
Det är inte den säkerhetspolitiska situationen som styr det militära försvarets utformning och omfattning. Det är traditioner, strukturer och institutioner som driver utvecklingen i en traditionell riktning. En icke oväsentlig faktor är enligt vår mening också osäkerhet om hur man skall möta de nya hoten mot våra livsbetingelser som vi står inför. Militära hot vet man hur man skall möta, eller i varje fall har man teorier om hur man skall investera för att slå ned ett militärt angrepp. Det är värre med de osynliga angreppen, som vi själva skapar och som anfaller våra celler varje dag. Försurning och kemikalier möter man inte med stridsvagnar eller ytstridsfartyg.
I teorin är det säkerhetspolitiska begreppet genom ett riksdagsbeslut vidgat till att inte bara gälla militära hot. Hotbilden inom det säkerhetspolitiska området innefattar således bland annat miljöförstöring, resursutarmning, ökande sociala och ekonomiska klyftor. Försvarsberedningen har i rapporter bl.a. konstaterat:
Ett antal långtidsverkande faktorer har inflytande över den säkerhetspolitiska utvecklingen. Bland dessa kan nämnas miljöförstöring, färskvattenbrist och livsmedelsbrist. I vissa fall kan miljöfaktorer komma att få globala konsekvenser. På Nordkalotten finns sannolikt världens största ansamling av kärnvapen, uttjänta kärnkraftsreaktorer och annat nukleärt avfall tillsammans med stora lager av kärnvapenmateriel som sammantaget utgör en betydande miljörisk inte bara regionalt utan även globalt.
Mot dessa hot hjälper inte investeringar i militära vapen. Mot dessa hot kan inte militära maktmedel ens i teorin utgöra en lösning.
Det är dags att ta steget från teori till praktik. Det vidgade säkerhetspolitiska begreppet måste genomsyra beslutsfattandet i realiteten. Då krävs istället en överföring från det militära försvaret till investeringar i verklig säkerhet, bl.a. för bättre miljö och minskade sociala klyftor, för att motverka sårbarhet och öka både självtillit och robusthet.
Regeringen anför i skrivelsen att man i samband med den säkerhetspolitiska kontrollstationen 1998 avser värdera möjligheterna att genomföra en anpassning. Med anpassning menas försvarets förmåga att stärkas i ett läge då man anser det är nödvändigt. Man skall särskilt studera den del av anpassningsfilosifin som benämns ominriktning, alltså förmågan att möta en situation som kräver en annan inriktning på försvaret än vad man tidigare har planerat för.
Det framstår tydligt i såväl regeringens skrivelse som i Försvarsmaktens skrifter och i den allmänna debatten att det enbart är en tillväxt av Försvarsmakten som avses med anpassning. En anpassning måste enligt vår mening också innefatta förberedelser och studier av hur en krympning av Försvarsmaktens freds- och krigsorganisation bör gå till. De underlag som Försvarmakten arbetar fram skall enligt vår mening redovisa vilka åtgärder man vidtar för att skapa flexibilitet att också kunna krympa organisationen på ett långsiktigt ekonomiskt riktigt sätt.
Det är också viktigt att studera begreppet ominriktning. Det går inte att planera för närmast föregående krig. Ominriktning måste innehålla icke-militära metoder. Det är enligt vår mening viktigt att uppmärksamma ickevåldsmetoder och civilt motstånd i ett ominriktningsscenario. Redan 1974 års försvarsutredning föreslog att ”förutsättningarna för och genomförandet av olika former av motstånd...bör utredas” (se vidare i särskild motion om Styrelsen för psykologiskt försvar och icke-militärt motstånd).
En annan viktig aspekt av ominriktningsfilosofin är enligt vår mening att beslutsfattare förses med relevant information. Härvidlag är både forskning och sållning av vilket material som skall läggas fram inför t.ex. försvarsbeslut och säkerhetspolitiska kontrollstationer avgörande. Den vidgade hotbilden måste få genomslag i hela kedjan; från ambassadernas rapportering, genom underrättelseverksamheten, i departementen och till riksdagen. Det hänvisas ofta till att det är svårt att analysera hot som inte är militära. Det beror enligt vår mening på bristande erfarenhet hos de som har traditionell skolning på det säkerhetspolitiska området. Vi konstaterar att det finns hur mycket information som helst om icke-militära frågor som direkt kan kopplas till den säkerhetspolitiska utvecklingen. Det handlar om vilken bokhylla eller vilken tidskrift man väljer att titta i, eller vilka människor man väljer att lyssna till.
När det gäller t.ex. miljöfrågornas koppling till säkerhetspolitiken har riksdagen satt ned foten. Försvarsutskottet skriver i betänkandet Försvaret och miljön (1996/97:FöU3) att ”utskottet håller med motionärerna i kommittémotion Fö2 (mp) om att miljöfrågorna skall ingå som en del i de säkerhetspolitiska bedömningarna. Utskottet utgår från att så också sker.”
Detta måste naturligtvis följas upp i arbetet inför 1998 års säkerhetspolitiska kontrollstation.
I skrivelsen tar regeringen upp Rådet för insyn i Försvarsmakten. Regeringen räknar upp ett antal områden där rådet har granskat Försvarsmakten. I skrivelsen noteras att Rådet har föreslagit att regeringen initierar en översyn av bestämmelserna inom området etik- och moralfrågor inom Försvarsmakten. Regeringen undviker dock att berätta att Rådet också har skrivit till regeringen att ”Rådet har också fått information om fall av rasistiska åsikter hos enstaka soldater under grundutbildning och inom internationell tjänstgöring”. Rådet konstaterar vidare att ”Förakt för oliktänkande, för andra etniska grupper eller för annat kön är lika oförenligt med personalens tjänsteutövning som obefogad användning av makt och våld”. Rådet för insyn i Försvarsmakten har funnit i sin granskning att ”gällande regelsystem inte fullt ut medger att olämplig anställd militär personal kan avstängas från sin verksamhetsutövning eller olämpliga värnpliktiga skiljas från sin utbildning”. Rådet för insyn i Försvarsmakten föreslår att ”regeringen initierar en översyn av bestämmelserna inom detta område”. Detta har riksdagen fattat beslut om. Trots det har inte regeringen återkommit med ett lagförslag till riksdagen! Det är minst sagt anmärkningsvärt. Miljöpartiet utvecklar frågan om rasism och främlingsfientlighet i Försvarsmakten i en särskild motion om totalförsvarsplikten.
Regeringen anför i skrivelsen att man avser att inför kontrollstationen år 1998 lämna konkreta åtgärder på informationskrigsföringens område.
I regeringens proposition 1996/97:11 Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred finns det ett avsnitt om informationskrigföring. I denna proposition skriver regeringen att ”IT-utvecklingen möjliggör radikalt förändrade sätt att bedriva traditionella militära verksamheter... Men även psykologiska krigsföringsmetoder inom de militära operationernas ram...kan genom den moderna teknikens tillämpningar ges avsevärt mer sofistikerade former.”
Ibland beskrivs IT-krigsföring som någonting nytt, men historien är full av händelser då just påverkan med information har inneburit stora konsekvenser. Det som är nytt är den större betydelse som informationen får till följd av teknikens utveckling. Högkvarterets definition på informationskrigsföring är att det ”innebär att utnyttja information som en form av vapen för att tillkämpa sig makt i en konflikt”.
Det finns många exempel på offensiv informationskrigsföringsteknik, bland annat:
angrepp på informationssystem i samhället,
programmerbar ammunition avsedd för informationssystem och informationsprocesser,
elektromagnetiska pulsvapen (datorerna i riksdagen, på Riksbanken eller på börsen kan slås ut av en bomb, som inte skadar människor och som inte är större än en resväska),
programvara i form av virus och logiska bomber,
datamanipulation och utrustning för att ta över TV- och radionät som i sin tur kan leda till falska meddelanden och desinformation.
När riksdagen i våras behandlade IT-propositionen framhöll en enig riksdag att säkerhets- och sårbarhetsfrågorna borde uppmärksammas tydligare. Regeringen borde återkomma med en samlad strategi. Miljöpartiet konstaterar att en sådan strategi fortfarande saknas, regeringens skrivelse bär inte ett spår av riksdagens beslut. Vad som har hänt är att regeringen har tillsatt en arbetsgrupp med uppdraget att bl.a. följa utvecklingen av hot och risker inom informationskrigsföring. Såväl försvarsutskottet som trafikutskottet har tidigare konstaterat att det var helt otillräckligt att tillsätta en arbetsgrupp. Trots ett särskilt tillkännagivande från riksdagen i frågan saknas alltså alltjämt en samlad strategi och den mer samlade och samordnade ledning av IT-säkerhetsfrågorna som riksdagen har efterlyst.
Miljöpartiet finner det anmärkningsvärt att regeringen – trots tillkännagivandet– inte tagit med säkerhets- och sårbarhetsfrågorna på ett sätt som rimligen svarar mot riksdagens krav. I skrivelsen hänvisas till regeringens skrivelse 1997/98:19 Utvecklingen i informationssamhället. ”Därvid kommer bl.a. att behandlas IT-säkerhetsfrågor i enlighet med vad försvarsutskottet uttalat.” Det är inte sant. I denna skrivelse finns ingen redogörelse för en samlad strategi. Man hänvisar till den arbetsgrupp som Försvarsdepartementet har tillsatt. Arbetsgruppens uppgift är att ”följa utvecklingen av hot och risker inom området informationskrigsföring, sprida kunskap om detta samt lämna förslag till hur ansvaret inom området skall preciseras och hur ritlinjerna för en strategi skall se ut”. I skrivelsen sägs också att ”Arbetet med informationskrigsföringsfrågorna skall utmynna i ett förslag till riksdagen hösten 1998”. Enligt Miljöpartiets mening skall regeringen återkomma till riksdagen med en förklaring till varför inte riksdagsbeslutet har genomförts.
Det säkerhetspolitiska begreppet har vidgats från att omfatta enbart traditionella militära hot, till att omfatta även andra hot som t.ex. sårbarhet i samhället, resursutarmning och miljöförstöring, ekonomisk fattigdom och sociala klyftor. Det vidgade säkerhetspolitiska begreppet innehåller således faktorer som redan i fredstid skapar instabilitet i samhället, och som är en grogrund för konflikter såväl inom som mellan stater.
Försvarsberedningen tog i rapporten ”Omvärldsförändringar och svensk säkerhetspolitik” (Ds 1996:51) upp bl.a. ”…problemen kring brist på livsmedel och färskvatten samt till exempel de kärnkrafts- och kärnvapenrelaterade miljöhoten på Nordkalotten”. Försvarsberedningen konstaterade också att ”Sveriges intressen främjas av ett brett fält av åtgärder och insatser för fredlig samlevnad, demokratisering och en hållbar utveckling i vår omvärld”.
I maj 1997 behandlades regeringens hot- och riskproposition i riksdagen. Det enda förslaget som regeringen i propositionen ville att riksdagen skulle godkänna var att ”åtgärder skall vidtas för att minska risken för och konsekvenserna av svåra påfrestningar på samhället i fred” och att om en sådan svår påfrestning skulle inträffa ”skall människornas liv, personliga säkerhet och hälsa tryggas samt skador på miljö och egendom hindras eller begränsas”.
I riksdagens beslut ingick att regeringen i budgetpropositionen varje år skall lämna en redogörelse till riksdagen för läget när det gäller olika slag av svåra påfrestningar på samhället i fred. De områden som en majoritet i riksdagen slog fast skall finnas ”en särskilt hög beredskap mot” är följande:
nedfall av radioaktiva ämnen,
svåra störningar i viktiga infrastruktursystem (elförsörjning, telekommunikationer, hälso- och sjukvårdens el- och vattenförsörjning, radio och TV samt försörjning med vatten),
översvämningar och dammbrott,
massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige,
allvarlig smitta,
terrorism,
kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss m.m. och
störningar i samhällsviktiga datasystem.
Efter en motion från Miljöpartiet de gröna reserverade sig Miljöpartiet, Folkpartiet och Vänsterpartiet mot beslutet att slå fast att det skall finnas ”en särskild hög beredskap mot” massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige. Det är absurt att likställa en sådan situation med t.ex. ”terrorism och nedfall av radioaktiva ämnen”!
Enligt regeringen i propositionen och sedermera riksdagen skall man ange vilken ambition som bör gälla för denna beredskap samt tillförsäkra att en sådan beredskap kan uppnås och upprätthållas.
I skrivelsen som nu föreligger riksdagen tas tre områden upp:
Ansvarsförhållanden
Vissa uppdrag
Lagförslag m.m.
Redogörelsen behandlar alltså över huvud taget inte de områden som riksdagen slog fast är extra viktiga ur beredskapshänseende. Skrivelsen är minst sagt en besvikelse ur detta avseende. Regeringen redogör för ett antal uppdrag som har lämnats till myndigheter inför 1998 års regleringsbrev, men skrivelsen svarar inte upp mot riksdagsbeslutet om en årlig redogörelse.
Nu gäller det att ta konsekvenserna av den vidgade hotbilden så att de beslut som fattas på olika nivåer, kommunal, regional och av regering och riksdag, medför ansvarstagande för att investeringar som görs inte ökar sårbarhet, förstärker klyftorna eller på annat sätt i realiteten ökar hoten och minskar flexibiliteten i ett levande och dynamiskt samhälle.
Enligt Miljöpartiets mening är de viktigaste stegen som vi gemensamt skall ta mot ett robust och ekologiskt hållbart samhälle bl.a. decentralisering för minskad sårbarhet och högre självtillit, krafttag mot miljöförstöring genom skärpt lagstiftning, ekonomiska styrmedel samt ökad medvetenhet och kunskap hos befolkning och beslutsfattare. En ökad medvetenhet och kunskap leder till attitydförändring som i sin tur gör att människor tar ansvar för utvecklingen.
Ett robust samhälle med en hög självförsörjningsgrad av basförnödenheter och låg sårbarhet, med människor som har en bra kunskap om hur man klarar kriser och civilmotstånd, utgör en grund för ett samhälles utveckling och förmåga att möta svåra situationer och katastrofer.
Forskare, politiker och beslutsfattare på olika nivåer kan producera många och vackra ord i tal och skrift om det sårbara samhället. Vi lär inte åtgärda fler hot och risker ju mer det diskuteras. Om vi inte tar krafttag för att på ett effektivt sätt påverka utvecklingen kan vi fortsätta i all oändlighet med att konstatera att samhället blir mer och mer komplext, storskaligt och miljövidrigt. De åtgärder för att minska sårbarheten och miljöpåverkan som man kan göra redan på planerings- och genomförandestadiet av olika projekt blir framför allt bättre, men också billigare. Innan investeringar i strukturer genomförs måste ett sårbarhetsperspektiv läggas.
Värnpliktsarméerna skrotas i snabb takt runt om i världen. I Sverige hävdar dock politiker från både höger och vänster att vi skall hålla fast vid den allmänna värnplikten. Teori och praktik stämmer dock inte överens. I praktiken har vi ingen allmän värnplikt. Det beror på flera faktorer:
Den är inte allmän – den omfattar bara halva befolkningen – trots den relativt nya lagen om totalförsvarsplikt. Kvinnorna mönstrar frivilligt. Även många av männen som vill göra värnplikt nekas, och placeras i utbildningsreserven. Just nu är det ungefär 40 % av männen i Sverige som genomför värnplikten. Samtidigt kallar man tvångsmässigt in andra ungdomar som inte vill göra värnplikt. De som vägrar döms till fängelsestraff.
Det krävs utan tvekan ett nytt värnpliktssystem som bygger på frivillighet kombinerat med motivation och meriter. Regeringen meddelar i skrivelse 1997/98:4 Totalförsvar i förnyelse att man ämnar tillsätta en utredning med uppdrag att göra en översyn av tillämpningen av pliktsystemet och andra pliktfrågor m.m. Det är bra.
Miljöpartiet vill inte ha en yrkesarmé, det är av yttersta vikt att inte militären blir en separat maktfaktor i samhället. Miljöpartiet förordar därför ett bibehållande av folkförsvarstanken kombinerat med en frivillig värntjänst istället för den värnplikt som vi har idag. Värntjänsten utformas för att möta dagens reella hot. Miljöpartiets förslag utvecklas i en särskild motion om totalförsvarsplikten till riksdagen.
Riksdagen har beslutat om att vidga säkerhetsbegreppet till att gälla även andra hot än militära. Ett av dessa reella hot är den pågående miljöförstöringen. Försvarsberedningen skriver i sin rapport Omvärldsförändringar och svensk säkerhetspolitik (Ds 1996:51) bland annat att hotbilden sträcker sig ”över klassiska maktkonflikter till försörjningskriser, ekologiska obalanser, migrationsrörelser, nationalism, etniska och kulturella konflikter och terrorism till det postindustriella samhällets sårbarhet t.ex. genom specialisering och komplexa beroenden och beroendet av en väl fungerande infrastruktur”.
Vidare skriver Försvarsberedningen att ”De potentiella miljöproblemen i vårt närområde till följd av förekomsten av och bristande kontroll över avfall från kärnvapenhantering och kärnkraftsverksamhet är mycket stora”. Beredningen anser att potentiellt mycket svåra konsekvenser för människor och miljö ryms bland annat i olyckor och attentat mot kemiska industrier och kärnkraftverk. Ett antal långtidsverkande faktorer som inverkar på den säkerhetspolitiska utvecklingen räknas upp: ”bland dessa kan nämnas miljöförstöring, färskvattenbrist och livsmedelsbrist”.
Totalförsvaret måste ligga i täten när det gäller miljöfrågorna, särskilt nu när miljöhoten ingår i det säkerhetspolitiska begreppet. Försvarets miljöangagemang, i teori men framför allt i praktik, har givetvis betydelse både för folkförankringen och för trovärdigheten i och med att miljöförstöring är ett säkerhetspolitiskt problem.
I skrivelsen flyttar inte precis regeringen fram positionerna på miljöområdet. Regeringen skriver att ”Myndigheterna bör nu ägna stor uppmärksamhet åt att genomföra den av statsmakterna anvisade inriktningen av miljöarbetet. På detta sätt kommer myndigheterna under Försvarsdepartementet att aktivt medverka i skapandet av en ekologisk hållbar utveckling”. Regeringen fortsätter i samma stil: ”Försvarsmakten skall fortsätta genomföra sin miljöpolicy.” Fortifikationsverket och Forskningsanstalten skall ”överväga” att införa ett miljöledningssystem. På en rad områden uttalade sig försvarsutskottet i betänkandet Försvaret och miljön (1996/97:FöU3) om miljöfrågor inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde. Inte på några av dessa punkter redovisar regeringen vilka åtgärder man har vidtagit. Regeringen måste återkomma till riksdagen med en strategi över hur man vill driva miljöarbetet inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde. Det duger inte att tala om att ställa om samhället i ekologiskt uthållig riktning och samtidigt nöja sig med att myndigheterna skall följa sina planer. Naturligtvis skall Försvarsmakten inte ha undantag från de miljölagar som gäller för det civila samhället.
Försvarsmakten har i Försvarsmaktsplan 1997 uttalat och regeringen har i tidigare propositioner bara konstaterat att ”utvecklingsarbetet pågår” inom området blyfri ammunition. Miljöpartiet har motionerat om att detta arbete med kraft bör prioriteras och att ett slutdatum för användning av blyad ammunition bör fastslås. I regleringsbrevet uppdrog regeringen till Försvarsmakten att redovisa utvecklingen av blyfri ammunition. Tyvärr nämner inte regeringen denna fråga med ett ord i skrivelsen. Vi anser att regeringen bör till riksdagen återkomma med förslag på ett slutdatum och en avvecklingsplan för blyad ammunition i det svenska försvaret.
När det gäller gammal ammunition uttalade utskottet, som svar på en motion från Miljöpartiet där det föreslogs att återvinning främst skall utnyttjas för att förstöra gammal ammunition och att sortering bör ske om återvinning inte skulle vara möjlig, att regeringen i regleringsbrevet gett Försvarsmakten i uppdrag att redovisa utvecklingen av nya metoder för destruktion av ammunition, varvid miljökonsekvenserna skall vägas in. Vi är nu angelägna om att få en redogörelse för utvecklingen på detta område.
Vindkraften är viktig för att minska sårbarheten och öka säkerheten i vårt samhälle. Följaktligen är det i Försvarsmaktens intresse att stödja övergången till säkrare energisystem och ett robustare samhälle. Försvarsmakten skall inte utan saklig grund få hindra etableringen av vindkraft. Militären hindrar dessutom småskalig företagsamhet som ovanpå sårbarhets- och miljöaspekter kan ge sysselsättning. Försvarsmakten har dock avstyrkt bygglov av vindkraftverk med hänsyn till försvarsintresset i mellan 40 och 50 procent av fallen. Anledningen är att vindkraftverk i vissa fall sägs störa radio- och radarsignaler från försvarets anläggningar. De nuvarande skyddszonerna som Försvarsmakten tillämpar är praktiskt sett helt ogrundade. Sverige är fyllt av master, ladugårdstak, förbiseglande fartyg m.m. som ger ungefär samma teoretiska problem för signalspaningen som vindkraftverk. I praktiken finns dock dessa problem knappast alls. Där är aktiva sändningar som mobiltelefoner, mikrovågsugnar, TV-sändare och egna radarstationer ett större problem! Skyddszonerna bör omedelbart ändras.
Försvarsdepartementet inrättade hösten 1995 en samarbetsgrupp rörande frågor om försvaret och vindkraftsintresset. I propositionen inför försvarsbeslutet 1996 konstaterade regeringen bara att ”denna arbetsgrupp har redan på ett påtagligt sätt förbättrat förståelsen för de berörda intressenas synpunkter”. Denna arbetsgrupp har initierat en förstudie som skall klarlägga hur militär radarspaning och radiolänk påverkas av vindkraftsaggregat. En flerårig huvudstudie har föreslagits börja år 1998. Utskottet konstaterade i behandlingen av propositionen att ”det inledda arbetet bör dock om möjligt påskyndas i syfte att framtagen kunskap så snabbt som möjligt skall kunna tillämpas i samband med beslut om nya vindkraftslokaliseringar”.
Regeringen nämner inte frågan om vindkraft i skrivelsen som nu ligger på riksdagens bord. Utskottets uttalande om påskyndat arbete kommenteras inte. Regeringen bör redovisa när arbetsgruppens förstudie beräknas vara klar och ge Försvarsmakten i uppdrag att tillämpa övergångsregler för att förhindra att vindkraftetableringar stoppas av försvaret.
På många områden använder man sig av teknik för att lära sig mer om den, detta borde Försvarsmakten ta fasta på och genomföra en vindkraftssatsning. I ”Miljöstrategi för Försvarsmakten” står det att läsa att ”För Försvarsmakten är det både ur miljö- och säkerhetssynpunkt viktigt att satsa på förnybara energikällor. Om energin kan produceras lokalt innebär det att Försvarsmakten blir mindre sårbar och att den negativa miljöpåverkan kan minska. Vilken typ av förnybar energi som man satsar på bör bestämmas utifrån lokala förutsättningar. I likhet med det civila samhället bör också ambitionen vara att minska energianvändningen.” Detta måste omsättas från teori till praktik. Vi förväntar oss en redogörelse för hur arbetet fortskrider.
I motioner till värnpliktskongressen har värnpliktiga uppmärksammat det dagliga miljöarbetet på förbanden, eller av motionerna att döma, snarare bristen på det.
Motionärerna tar upp att det slängs ”otroligt mycket överbliven mat ute i fält och på regementet”, ”Det används en massa, för miljön dåliga, rengöringsmedel” och att det lämnas skräp kvar i skogen efter övningar, speciellt engångsförpackningar. ”Tidningsinsamling vet många regementen inte vad det är för något”, skriver också en motionär. Samma motionär föreslår att det skall finnas ett miljöombud på varje kompani, som då skulle vara ansvarig för att uppmärksamma miljöarbetet. Detta yrkande biföll Värnpliktsrådet.
En annan motionär framhåller de miljöanpassningsåtgärder som har genomförts på Svea Livgarde, 1:a mekaniserade skyttekompaniet och som han anser skall genomföras på alla kompanier. Han framför att det bör upprättas en sopsorteringsstation på varje kompani, pengar som tjänas in på pant bör tillfalla de värnpliktiga genom t.ex. en gemensam kassa. Sopsortering bör givetvis genomföras på samtliga avdelningar och byggnader inom ett regemente eller motsv. Samordning av detta bör ske inom en sopsorteringsstation på varje regemente, en slags miljöcentral. Genom detta praktiska sopsorterande sprids kunskaper till befäl och värnpliktiga. Men det är också viktigt att lära ut förebyggande miljökunskaper –målet är ju att minska på mängden sopor genom minskad konsumtion, inte bara att återvinna.
Regeringen borde enligt vår mening ha redogjort i skrivelsen för hur Försvarsmaktens egen sektorrapport ”Det militära försvaret och miljön” bör omsättas i praktiken ute på förbanden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anpassningsförmågan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ominriktning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om informationskrigsföring,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redogörelse för svåra påfrestningar på samhället,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strategi för miljöarbetet inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avvecklingsplan och slutdatum för blyad ammunition,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vindkraftsfrågan.
|
Annika Nordgren (mp) |
|
|
Eva Goës (mp) |
Elisa Abascal Reyes (mp) |
|
Gunnar Goude (mp) |
Ragnhild Pohanka (mp) |
|
Per Lager (mp) |
Kia Andreasson (mp) |
| [1] | Konfliktteori och fredsforskning, Håkan Wiberg, Norstedts 1986 |
| [2] | World Military Expenditure and Arms Transfers 1996, juni 1997. |