Sverige är ett av de mobiltelefontätaste länderna i världen och utbyggnaden bara ökar. Utplaceringen av sändarmaster/antenner sker i snabb takt, med få begränsningar. Debatten om eventuella hälsorisker är så gott som obefintlig, utom vad beträffar själva användningen av mobiltelefonen. Säkerhetsavstånd saknas helt. I motsats till ett flertal andra länder finns i Sverige lite debatt om sändarantenner/masters eventuella effekt.
Målsättningen för de 3 GSM-900-operatörerna är att man överallt ska kunna använda sin mobiltelefon såväl inomhus som utomhus. Det finns för närvarande endast ett fåtal "vita fläckar" på Sverigekartan, men ansträngningar pågår att täcka även dessa. Tre av de 4 operatörer som fått licens för det nya DCS 1800-systemet kommer förmodligen att koncentrera sig på tätorter, men Telias ambition (enligt licensavtal med Post- och telestyrelsen) är att täcka 50 procent av befolkningen och alla städer med 50.000 eller fler invånare.
Detta innebär i praktiken en lavinartad montering av sändarmaster (mobiltelefonantenner) framför allt i städer och tätorter. I glesbygd och i skärgården ersätter ibland mobiltelefonnätet det vanliga telefonnätet.
Tidigare rörde det sig om ett relativt litet antal starkare sändare, där byggnadslov krävdes. Master sattes oftast upp på Televerkets egna byggnader och liknande, utom i Stockholms innerstad där de från början placerats där man tyckt att det behövts en antenn. Sedan ca två år tillbaka har fler och fler master hamnat på bostadshus.
I och med utbyggnaden av det nya DCS 1800-systemet (som kommer att tas i bruk parallellt med GSM-nätet) har sändarna krupit ner i gatunivå. Eftersom det finns fyra operatörer blir antalet antenner stort. På Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm finns sändare på husväggen som nästan går att nå med handen från en lägenhet.
I sin broschyr om utbyggnaden av mobiltelefonnätet 1997 medger Statsbyggnadskontoret i Stockholm att man inte säkert vet om det finns några hälsorisker.
Det är ännu okänt om mobiltelefonerandet ger strålning, som orsakar medicinska följder. Vid införandet av det nya DCS-systemet krävs helt nya antenner och annan utrustning vid basstationerna. Mobiltrafiken är dubbelriktad. Strålningstätheten avtar med kvadraten på avståndet från sändarantennen. Därför är den strålning som människan utsätts för från den egna aktiva mobiltelefonen normalt större än den från basstationen.
Detta uttalande är oklart. Enligt tillverkarnas egna datablad faller strålningen linjärt med avståndet. Dessutom är strålningstätheten beroende av typ av antenn och riktning och omgivningens beskaffenhet. Uteffekten på Comviqs antenner t ex är i allmänhet hög även på ett avstånd på 400 meter.
I ett flertal länder oroar man sig mer över sändarna än över själva telefonerandet. Exempelvis i Tyskland, USA, Nya Zeeland, Australien och Luxemburg finns starka protester mot att sändare sätts upp på skolhus och dagis.
Ett mobiltelefonnät består av basstationer (sändarantenner/master) och mobiltelefoner. Dessa är sammanlänkade och så gott som ständigt i kontakt med varandra genom att sända och mottaga meddelanden som levereras med hjälp av mikrovågor. Det är samma typ av vågor som används för att laga mat i mikrovågsugnar med den skillnaden att det i ugnen rör sig om högre effekt.
För 60 år sedan fanns det nästan inga konstgjorda mikrovågor. Sedan dess har användningen av mikrovågor ökat lavinartat. Man vet sedan länge att högfrekvent strålning över värmegränsen kan innebära hälsorisker. Bland de forskarrapporter som finns om högfrekventa fält under värmegränsen finns det många som indikerar att hälsoeffekter kan uppstå.
Enligt läkarförbundet i Australien absorberar barn generellt mikrovågor 3,5 gånger mer än vuxna. Maximal absorption beror på storleken på kroppsdelar. Därför ligger barn sämre till.
Tidigare var NMT 450, det nordiska mobiltelefonnätet, vanligt förekommande. Frekvenser kring 400–500 MHz anses av många forskare betydligt "säkrare" ur hälsosynpunkt än GSM-900. Tyska forskare vid universitetet i Saarland anser att just frekvenserna 900–1800 är de som påverkar den mänskliga hjärnan mest. Det är inte intensiteten i sig som är avgörande utan det faktum att signalerna är pulsade. Forskning visar att enstaka exponering vid 1800 MHz (under gränsvärdena) kunde orsaka förändringar i DNA-syntesen samt i hjärnceller. Både det nya DCS-mobiltelefonnätet, elektroniska bojor och larm på gamla och senila använder 1800 Mhz.
Uteffekten hos en mobiltelefon är ca 2 watt, medan sändare kan ha ett uteffekt på upp till 1 500 watt. I Bredäng i Stockholm har 4 sändare med en sammanlagd uteffekt på ca 500 watt nyligen monterats på ett bostadshus. Avståndet till huset mittemot är endast 25 meter. Dagis finns i närheten. På andra sidan detta hus har en annan operatör satt upp sina antenner, vilket gör att byggnaden är "bestrålad" från två håll. P g a att strålningen är riktad kan en sådan byggnad drabbas hårdare än de byggnader som masterna monterats på.
I Sverige har vi haft lite debatt om sändarantenner/masters eventuella effekt.
Det finns en viss osäkerhet om effekterna av långtidsexponeringen för högfrekventa fält och ännu mindre om synergieffekter med all annan exponering. Därför borde försiktighetsprincipen vara rådande. Det bör därför övervägas att införa ett säkerhetsavstånd till daghem, skolor och bostäder för mobilsändarmaster/antenner.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om säkerhetsavstånd till daghem, skolor och bostäder.
|
Erling Bager (fp) |