I jordbrukssamhällets långa historia har det alltid varit svårt att få tag i tillräckligt med gödning till åkrarna. Det har därför varit viktigt att utnyttja all tillgänglig näring. Även stadens avfall, i form av exkrementer och komposterbara sopor, har återförts till åkrarna i stadens närhet. Ända in i vårt sekel skilde man på gödselsopor och andra sopor. I gödselsopor ingick, förutom det mänskliga avträdesavfallet, även aska och den komposterbara delen av hushållsavfallet. Vid sekelskiftet fanns bara ca 400 vattentoaletter i hela landet, främst i Stockholm, Göteborg och Norrköping.
Vi hade då vad man i dag skulle kalla ett fungerande närsaltkretslopp.
Men det fanns hygieniska problem, t.ex. koleraepidemier, som accentuerades vid städernas enorma befolkningstillväxt i slutet av 1800-talet.
Krav på bättre hygien och bekvämare bostäder ledde till att de underjordiska avloppssystemen började att byggas i en rad städer. Rören mynnade som regel ut i närmaste vattendrag. Detta ledde redan då till nackdelar för den delen av befolkningen som utnyttjade dessa till både tvätt och dricksvatten. Därför utkämpades en hård politisk debatt i årtionden innan man allmänt accepterade införandet av WC runt 1910.
Motargumentet att bönderna skulle få näringsbrist på sina åkrar var inget oöverstigligt hinder och började vid denna tid tappa kraft. Det var nämligen vid denna tid som konstgödseln började bli känd och skulle göra bönderna oberoende av städernas avfall.
Nu vet vi att tillförseln av konstgödning inte är en del av en hållbar utveckling. Fosfortillgångarna minskar i allt snabbare takt. Vi bränner en stor mängd fossil olja för att framställa konstgödselkväve. Alltmer övergödda vatten leder till enorma kostnader för rening.
De olika reningsstegen ger slam som innehåller näring för åkern, men också en okontrollerbar mängd kemikalier från vårt moderna samhälle. Kvalificerade bedömare uppskattar antalet av människan ihopsatta kemikalier, som cirkulerar i Sverige, till ca 60 000. De allra flesta av dem är kanske harmlösa, men där finns flera väldigt farliga, som DDT, PCB och bromerade flamskyddsmedel. Dessutom tungmetaller, farligast av allt för åkerjorden. Skadorna blir med tiden irreversibla, jorden obrukbar. Därför kan man inte använda slammet som gödselmedel idag. Det pågår visserligen ett arbete med att försöka rena slammet, men än är det långt kvar; trots det sprids slam i ett antal kommuner i landet. Därtill kommer att det för jordbruket så viktiga kvävet till största delen spolas ut i vattendragen eller luftas bort.
Det kanske allra allvarligaste problemet på sikt är ackumulationsproblemet, som diskuterats ingående av kretsloppsforskaren Folke Günther.1 Günther pekar ut grundproblemet med fosforflödet genom våra städer. Fosfor importeras till våra städer och koncentreras bl.a. via avloppssystemet till en punktförorening i avloppsreningsverket. När koncentrationen av ett icke gasformigt ämne ökar, ökar också sannolikheten för läckage av ämnet. En s.k. HEAP-fälla uppstår (HEAP=Hampered Effluent Accumulation Process). Om vi hade lika stora ytor till förfogande för att sprida avloppsslammets fosfor på som denna fosfor en gång samlades in från, om detta var tekniskt ock ekonomiskt möjligt, så skulle vi kunna lösa HEAP-fällans problem. Så är nu långt ifrån fallet. Slammet avsätts på en betydligt mindre yta, så att den genomsnittliga fosfortillförseln från städerna till åkermarken är omkring 210 kg fosfor per hektar och år. Detta är inte långsiktigt hållbart.
På senare år i kretsloppstänkandets tidevarv har en utveckling av källsorterande avloppssystem kommit i gång. Tekniken förekommer som allt ifrån små och stora förmultningstoaletter till dubbelspolande urinavskiljande toaletter – allt i syfte att ta vara på näringen i avföring och/eller urin innan den blivit förorenad av kemikalier och tungmetaller från andra delar av avloppssystemet.
Fördelen med dessa toaletter är att man kan påbörja återinförandet av ett närsaltkretslopp successivt allt eftersom man renoverar eller bygger till. Det finns därför goda ekonomiska och miljömässiga skäl för samhället att stödja denna utveckling generellt, vilket också görs i viss mån.
Emellertid finns det vissa omständigheter som borde föranleda att samhället ställer starkare krav på en kretsloppsanpassning av VA-systemet, exempelvis:
när avloppssystemet är maximalt belastat och all nytillkommande bebyggelse kräver en uppdimensionering av reningsverk, ledningar etc.
när avloppssystemet är undermåligt i något avseende, t.ex. läckande avloppsledningar eller dåligt fungerande, äldre reningsverk, underdimensionering, avsaknad av ett reningssteg eller annat.
när man har en speciellt känslig recipient som inte tål belastningen av renat avloppsvatten från både bad, disk, tvätt och WC.
Under de omständigheter som exemplifierats ovan borde samhället ha möjlighet att stödja en källsortering av avloppen genom att med ett förbättrat lagstöd kunna villkora utformningen av VA-systemen i tillkommande bebyggelse.
Plan- och byggutredningen har i sitt senaste betänkande presenterat en reviderad VA-lagstiftning som är mer flexibel än den nuvarande och som troligen gör det lättare att införa lokalt förvaltade, småskaliga avloppsanläggningar. Detta är ett steg på vägen, men när det gäller utredningens bidrag till att skapa lagstiftning som sluter närsaltkretsloppet saknas i stort sett förslag, förutom att i syftet med lagen nu ingår att ”tillgodose skyddet för miljön och hälsan samt behovet av hushållning med naturresurser” från att lagen tidigare bara var en hälsoskyddslag.
VA-lagen måste ge kommunen möjlighet att villkora ny- eller ombyggnad med att minst en viss andel av toalettavfallet källsorteras. Med ett sådant lagstöd skulle kommunerna kraftfullt kunna bemöta omständigheter som beskrivits i punkterna 1–3 ovan. Den källsorteringsandel som krävs bör successivt anpassas till billigaste och bästa källsorterande VA-teknik.
Ett alternativ till metoden med villkor är att möjliggöra differentierade VA-taxor till förmån för källsorterande VA-system. Ju högre andel källsortering, desto lägre VA-taxa. Dagens VA-lag möjliggör bara mindre taxeförändringar, vilket gör det ekonomiskt ointressant för den enskilde att välja det miljövänligaste alternativet.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges i uppdrag att utreda hur VA-lagen kan anpassas till utvecklingen mot ett närsaltkretslopp i enlighet med det som nämnts ovan.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i VA-lagen för att möjliggöra utveckling mot ett närsaltkretslopp i enlighet med vad i motionen anförts.
|
Per Lager (mp) |
|
|
Gudrun Lindvall (mp) |
Elisa Abascal Reyes (mp) |
|
Eva Goës (mp) |
Kia Andreasson (mp) |
|
Barbro Johansson (mp) |
| [1] | Folke Günther, Hampered Effluent Accumulation Process: Phosphorus Management and Societal Structure. Stencil. Inst. f. systemekologi, Stockholms universitet, 1997. |