Det är nu knappt tre år sedan en enhällig riksdag beslutade att inrätta världens första nationalstadspark. Det var området Ulriksdal–Haga–Brunnsviken–Djurgården som gavs detta skydd i naturresurslagens 3 kap, § 7.
Syftet med den nya lagen var inte bara att åstadkomma ett skydd för området i ett långsiktigt perspektiv, utan även att ”förstärka områdets natur-, kultur- och rekreationsvärden och att värna den biologiska mångfalden” (prop.1994/95:3, s 43).
Det finns nu anledning att följa upp riksdagens beslut och på olika sätt stimulera till en positiv utveckling av parken.
Lagen för nationalstadsparken föreskriver att det historiska landskapets natur- och kulturvärden ej får skadas. För att lagen skall ha avsedd verkan förutsätts således att dessa värden är beskrivna och klart uttryckta i ett planeringssammanhang.
I en utredning av länsstyrelsen i Stockholms län om nationalstadsparkens förvaltning och skötsel (Rapport 1996:2) anges: ”Beskrivningarna av natur- och kulturvärdena behöver utvecklas. Ett fördjupat underlag för planering och utveckling behövs främst avseende kulturmiljöfrågorna.” Länsstyrelsen anför vidare:
De kulturhistoriska värdena är mångfacetterade. Värdena har inte bara en fysisk dimension utan även en idéhistorisk bakgrund. Området har också varit ett omhuldat tema för skalder, författare, kompositörer och bildkonstnärer. Särskild tyngdpunkt behöver läggas på beskrivningarna av kulturmiljön utifrån ett helhetsperspektiv på området. Helheten avser såväl områdets geografiska utbredning som hur området använts under olika tider och hur området eller delområden utnyttjats för olika ändamål. Det är viktigt att även analysera hur de olika tidsskikten kan värderas mot varandra i de olika delområdena.
Det är värdefullt att länsstyrelsen påpekar detta faktum som även påtalats av olika ideella föreningar. Det är inte acceptabelt att dessa brister kvarstår.
Mot denna bakgrund har riksdagen anledning att begära att berörda statliga verk ges i uppdrag att bidra till att tydliga värdebeskrivningar tas fram och att dessa också får en tydlighet i ett planeringssammanhang. Det finns skäl att i detta sammanhang påpeka att Boverket och Riksantikvarieämbetet redan i en skrivelse 91-06-05, ställd till Miljödepartementet, meddelade sitt intresse av att medverka i ett sådant arbete. Man menade då att det var av utvecklingskaraktär. Lagstiftningen har skärpt behovet av att detta utvecklingsarbete nu snarast kommer till stånd. Detta bör ges regeringen till känna.
I prop 1994/95:3, s 43–44, anges: ”Det kan förväntas att berörda kommuner i samråd med bl.a. länsstyrelsen, Vägverket och Banverket upprättar en långsiktig plan som visar hur området skall förbättras med avseende på trafikstörningar, men också hur en förbättrad tillgänglighet kan uppnås mellan områdets olika delar och mellan dessa knutpunkter för kollektivtrafiken.”
Ett exempel på angelägna miljöförbättrande åtgärder inom området vore att sänka ned Bergshamravägen. I Solna kommuns förslag till översiktsplan påpekas nu det angelägna i att denna fråga utreds av Vägverket.
Riksdagen har anledning att ge kommunerna sitt stöd genom att begära att regeringen ger Vägverket och Banverket i uppdrag att mot ovanstående bakgrund utreda dessa frågor i samverkan med länsstyrelsen och kommunerna och att de miljöbefrämjande åtgärderna ges en hög prioritet. Detta bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beskrivningar av nationalstadsparkens natur- och kulturvärden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning avseende miljöförbättrande åtgärder.
|
Lennart Daléus (c) |
|
|
Andreas Carlgren (c) |
Görel Thurdin (c) |
|
Olof Johansson (c) |