1 En vision om en god stadsmiljö
2 Hållbar stadsutveckling
3 Hälsa
4 Arkitektur och formgivning
5 Myndigförklara medborgarna
6 Bevarandefrågor
7 Grönområden
8 Nationalstadsparker
9 Insatser i miljonprogrammets områden
10 Trafiken
11 Statliga servicefunktioner
12 Förhindra segregation – skapa mångfald och lokal gemenskap!
13 Hemställan
Vi har en vision om framtidens stadsmiljö, variationsrika och miljövänliga stadsdelar, levande lokalsamhällen och ansvarskännande medborgare.
I framtidens stadssamhällen frodas kreativitet och verksamheter av många olika slag. Genom en bättre blandning av bostäder, arbetsplatser och service i varje stadsdel, än vi har idag, uppnås välfärdsvinster. Ny informationsteknik kommer att än mer förändra arbetslivet. En hel del arbete kan göras hemma eller i grannskapscentralen där det finns teknisk utrustning för kommunikation med hela världen. En kortare arbetstid ger medborgarna mer tid till att odla andra intressen, delta i samverkansprojekt eller skaffa sig djupare kunskaper. Den offentliga service som tidigare så starkt centraliserats har nu organiserats på ett annat sätt som återställt närheten för medborgarna.
Framtidens stadsmiljö bidrar till bevarandet av en god hälsa. Inomhusluften bidrar inte längre till allergier och annan överkänslighet. Radonvärdena är låga. Bristfällig ventilation i bostäder och inte minst i skolor och förskolor är åtgärdade. Byggmaterial och målarfärger är provade och miljödeklarerade med avseende på innehåll och utsläpp av hälsofarliga ämnen. Såvitt gäller utomhusluften har de globala luftföroreningarna minskat, liksom regionala och lokala föroreningar. Energisystemet har ställts om. Eldning av biobränslen sker i effektiva och miljösäkra anläggningar med ett ökat inslag av fjärrvärme. Framförallt har stora insatser gjorts för att minska hälsoriskerna i städerna från trafiken. Antalet bullerstörda har kraftigt minskat.
Till en god hälsa bidrar också en levande, vacker och variationsrik stad. Kulturhistoriskt värdefulla miljöer ger estetisk stimulans och bidrar till människors förankring i tillvaron. Vetenskapliga bevis finns på att visuellt döda stadsdelar och utarmade stadsmiljöer är skadliga för särskilt barns nervsystem, vilket ökar riskerna för framtida beteendestörningar. Mångfalden i den yttre miljön har överordnats likformighet. Bebyggelsen ger skydd för vind och kyla. Skalan är mänsklig och överblickbar. Det finns många naturliga mötesplatser; Kaféer, bibliotek, affärer, parker m m. Stadens offentliga rum är utformade med omsorg. Byggnaderna är inte lika varandra. Raka linjer och räta vinklar har ersatts med mjukare och mänskligare linjer. Kulturarv både när det gäller enstaka byggnader och samlade miljöer tas till vara. Arkitektur har fått en renässans. Exploateringen av grönområden har stannat upp, det finns ett varierat växt- och djurliv även i de största städerna.
Såväl inomhus- som utomhusmiljöer har anpassats för rörelsehindrade personer. Stadsmiljön uppmuntrar till träffar mellan olika generationer. Barn och vuxna kan möta varandra på ett naturligt sätt. De gamla skall inte behöva bli isolerade, därför att de bor i stadsmiljöer. Säkerheten och tryggheten har ökat.
Städerna har kretsloppsanpassats. Ekologisk byggnadsteknik används. Källsorteringen fungerar. Kollektivtrafiken har byggts ut. "Stad och land–hand i hand" har blivit verklighet. Städerna och den omgivande landsbygden samverkar på olika sätt, t ex när det gäller ekologiskt odlade livsmedel, bränsle, rötslam och annat som kan återföras till jorden och skogen samt för rekreation. God miljö och utveckling är inte längre motsatser, utan samverkande faktorer.
En mycket påtaglig skillnad mot tidigare är att medborgarnas engagemang för sina stadsdelar ökat kraftigt. Engagemang har ersatt likgiltighet. I planerings- och byggprocessen, som tidigare nästan helt varit förbehållen kommunen, har rätten till inflytande utvecklats till rätt till initiativ och reellt ansvar. Medborgarna organiserar och bekostar själva stadsdelarnas förvaltning. Bostäderna och närmiljöerna sköts av de boende. En "fjärde beslutsnivå" har utvecklats. Detta, liksom mycket annat i visionen, har ökat medborgarnas hemkänsla. Behovet av en hembygd har ökat inte minst som en följd av internationaliseringen. Dessa står inte mot varandra.
Med denna vision vill Centerpartiet lyfta fram stadsmiljöfrågorna på ett samlat sätt. Det behövs ett brett program för utveckling av stadsmiljön. Visionen är ingalunda utopisk, men givetvis krävs det målmedvetna satsningar och nya grepp under en lång tid. I det följande lämnas förslag på vissa av alla de områden som berörts i visionen.
Riokonferensen om miljö och utveckling slog också fast kraven på en god stadsmiljö. Envar i våra olika roller måste börja arbetet med att ställa om mot en mer hållbar utveckling och detta omfattar givetvis städerna. Med anledning av detta togs i Sverige initiativet till arbete med lokala "Agenda 21" för att omsätta Riokonferensens slutdokument i lokal praktisk handling. Ett omfattande arbete har därefter påbörjats i kommunerna, i bostadsföretagen, i organisationerna och hos medborgarna.
Inom EU satsas det mycket på forsknings- och utvecklingsarbete kring stadsmiljön. I Sverige bedriver, trots knappa ekonomiska resurser, Boverket och Byggforskningsrådet intressant utvecklingsarbete eller forskning inom stadsmiljösektorn. Knutet till Boverket finns Stadsmiljörådet med särskilt ansvar för stadsmiljöfrågor med tonvikt på arkitektur och utformning. Vid seminarier och bostadsmässor, som t ex årets bomässa i Staffanstorp, lyftes stadsmiljöfrågor fram i dagens byggande.
Positivt är inte minst byggbranschens ökande intresse för kretsloppsfrågor, byggmaterialfrågor m m. Som en följd av producentansvaret i lagstiftningen, ekonomiska styrmedel, ökad kunskap och bostadskonsumenternas "tryck" ligger det nu i marknadens intresse att själv agera till förmån för ett bättre byggande än det branschen åstadkommit tidigare, när ekonomi sattes före kvalité och miljö.
Att producentansvaret får genomslag i byggbranschen är till stor del resultat av det kretsloppsarbete Centerpartiet drivit. Producentansvaret bör utvecklas ytterligare. Vi vill i detta sammanhang ändå betona vikten av att det offentliga behåller ett övergripande ansvar för stadsmiljöns och bostädernas utformning, särskilt när det gäller forskning och spridning av kunskap. Det handlar om helheter med många faktorer som skall sammanvägas, om samband mellan kostnader för utförande samt drift och underhåll, om internationalisering och samtidigt ökat lokalt medborgarinflytande med mera. Den nu gjorda markeringen i frågan om avvägningen mellan producentansvar och ansvar för forskning och utveckling bör ges regeringen till känna.
Som framhållits pågår det ett stort arbete i Riokonferensens anda mot, för att använda denna konferens grundläggande begrepp, en hållbar stadsutveckling. Detta sker trots minskande offentliga resurser. Centerpartiet pekar fortsättningsvis i denna motion på områden som behöver uppmärksammas mera. Arbetet för en god stadsmiljö måste hela tiden föras framåt.
Det är givetvis en stor utmaning att förbättra stadsmiljöerna så att de hälsoproblem vi idag känner till minskas och helst helt elimineras. I Miljöhälsoutredningens betänkande (SOU1996:124), Miljö för en hållbar hälsoutveckling, har på ett utomordentligt sätt redovisats vilka orsaker i den inre och yttre miljön som leder till ohälsa. Nuläget beskrivs och förslag lämnas till åtgärder. Såvitt gäller inomhusmiljön konstateras att det idag saknas nationella mål för denna. Det är angeläget att utredningens resultat snarast följs av åtgärder, vilket bör ges regeringen till känna.
Ett i sammanhanget förbisett förhållande är kopplingen mellan hälsa och stadsmiljöns estetiska utformning. Det gäller mångfalden i miljön, färgsättning linjer, skala, offentlighet och avskildhet m fl frågor. Detta har berörts i visionen ovan. Det är lätt att fastna i uppfattningen att hälsa endast har att göra med de förhållanden som betingas av luften inom- och utomhus, andra emissioner och trafikmiljön. Det kan bero på att hälsoeffekterna på grund av de senare förhållandena är väl kända och dokumenterade. De effekter som har med estetiska värden att göra är svårare att visa, men senare tids forskning har dokumenterat ett påtagligt samband mellan gestaltningsfrågor och miljöns mångfald å ena sidan och barns utveckling och allas hälsa å den andra. Detta ämne måste uppmärksammas mera vilket bör ges regeringen till känna.
För området stadsmiljöns gestaltning och mångfald, som nyss berörts under rubriken hälsa, har frågor om arkitektur och formgivning en särskilt stor betydelse. Ansvar på detta område har givetvis alla som deltar i samhällsbyggnadsprocessen, från planeringsstadiet till det lokala husets och bostads- eller grönområdets förvaltning. Ett särskilt ansvar har i detta sammanhang Stadsmiljörådet som skall, som ett fristående organ, medverka till rådgivning, debatt och spridning av kunskaper på andra sätt inom det rubricerade området.
Ett handlingsprogram för arkitektur och formgivning har aviserats i kulturpropositionen 1996/97:3 s. 63 och s. 111. Vi utgår ifrån att regeringen återkommer med detta. Vikten av detta bör, inte minst mot bakgrund av vad som är känt om sambandet mellan stadsmiljöns utformning och hälsa, särskilt betonas. Fler kvinnor måste engageras i såväl planeringsprocess som i arkitektur. Arkitektur och formgivning behöver få en renässans. I arbetet med dessa frågor i framtiden bör inte bara tekniker medverka utan också läkare, beteendevetare, biologer m fl. Arkitekterna, som har ett huvudansvar för de nu berörda frågorna, behöver få en bred utbildning. Av avgörande betydelse är att medborgarna engageras. Deras synpunkter och förslag är viktiga att ta vara på.
Såvitt gäller Stadsmiljörådet bör dess fristående ställning ytterligare markeras. Det är viktigt att det i samhället finns oberoende organ. Stadsmiljörådets roll som rådgivare till forskningsorganen bör betonas. Instruktionen för Stadsmiljörådet bör också markera kopplingen till människors hälsa och välbefinnande.
Det som nu anförts om arkitektur och formgivning bör ges regeringen till känna.
Stadsmiljöns utformning har i hög grad styrts genom beslut i plan- och byggprocessen enligt de lagar för mark och byggande som gällt vid varje tidpunkt. Det är en komplicerad process med en omfattande lagstiftning. Till denna hör föreskrifter och råd från myndigheter. Olika sektorsintressen gör sig gällande, var och en med sin speciallagstiftning och kompetens.
För att få ett bra beslutsunderlag, när ändringar av markanvändningen och åtgärder i den byggda miljön diskuteras, måste inflytandet från olika intressenter tillgodoses. Detta komplicerar givetvis beslutsprocessen. Här uppträder fastighetsägare, hyresgäster och andra nyttjanderättshavare till fastigheter, grannar, folkrörelser och ibland byalag och särskilda aktionsgrupper. Om beslutssystemen inte är effektiva riskerar vi att dessas kunskap och intressen inte tillvaratas, att enskilda blir "överkörda". Vid ändamålsenliga beslutssystem kan inflytandet tillgodoses till lägre kostnader, eller ökas till oförändrade kostnader.
Dagens beslutsprocess är ofta splittrad. En fastighetsägare kommer i kontakt med ett antal tjänstemän i ett plan- eller byggärende. Ägaren kan också samtidigt vända sig till politikerna för att få information och påverka. När det gäller att väga samman miljömässiga, tekniska, ekonomiska och rättsliga frågor finns det sällan en tydlig sammanhållande kraft, en koordinator. Den nuvarande processen bygger ofta på skriftlig kommunikation. Den metoden tar lång tid att genomföra, kostar mer och förmår inte att undanröja missförstånd.
Över hela Sverige mobiliserar nu människor sina krafter för att inte bara få ett inflytande över sitt bostadsområde och utveckla sin bygd. I den täta bebyggelsen handlar det t ex om miljöförbättringar av olika slag och om energi- och kretsloppslösningar. På landsbygden handlar det oftast om lokal sysselsättning; arbetsplatser och bostäder, för att bygden skall överleva. Mobiliseringen sker samtidigt som kommunerna i allt större utsträckning lämnar ifrån sig uppgifter, t ex när det gäller samhällsservice, till lokala organisationer. Det växer fram en lokal nivå som vill och kan ta på sig ansvar för olika uppgifter. Denna utveckling av demokratin bör på allt sätt stödjas. Detta kan ske på många olika sätt. Utrymmet för eget lokalt beslutsfattande bör öka och effektiv hjälp kunna ges i den snåriga process som plan- och byggprocessen utgör.
Frågor om medborgarmedverkan har 1994 uppmärksammats av Civildepartementet i arbetet med att utveckla den ideella sektorn. Avsikten där är att underlätta utvecklingen av bättre och samtidigt kostnadsbesparande lösningar för att tillgodose gemensamma behov och där medborgarna blir mer aktiva.
Centerpartiet anser att medborgarna i stadsmiljöfrågor skall ges inte bara inflytande, som plan- och bygglagen medger, utan också initiativrätt och ökat ansvar för genomförandet av förändringar. Plan- och bygglagen har sin bakgrund mycket i nyexploatering av mark. De stora insatserna framöver handlar i stället om förbättringar i den befintliga stadsmiljön.
Former för en rätt för medborgarna i t ex en stadsdel att under den kommunala beslutsnivån ta initiativ, definiera behov och utforma lösningar bör bli föremål för utredning och förslag till riksdagen.Vi vill underlätta utvecklingen av vad som kommit att kallas den "fjärde beslutsnivån". Det är vår uppfattning att kvalitén i plan- och byggprocessen på detta sätt kan öka samtidigt som arbetsprocessen kostar mindre. Också kommunerna borde av flera olika skäl ha anledning att utveckla nya arbetsprocesser och engagera medborgarna mycket tidigt. Förändringar av lagstiftningen i enlighet med det ovanstående tar givetvis sikte på hela landets behov, städerna, de mindre orterna och landsbygden. Detta bör ges regeringen till känna.
Parallellt med att de nuvarande beslutssystemen för planering, byggande och förvaltning öppnas bör också insatser göras för att underlätta arbetet för dem som engagerar sig i den fjärde beslutsnivån. I Finland bedrivs en "områdesarkitektverksamhet". Områdesarkitekten är den lokala experten men fungerar inte som en statlig eller kommunal myndighet. När det gäller genomförandefrågor har förrättningsformen en gammal hävd för att få en mer effektiv och ändamålsenlig hantering av plan-, mark- och fastighetsanknutna frågor. Det behövs, som inledningsvis anförts under denna rubrik, en sammanhållande kraft som kan hjälpa medborgarna i den komplicerade process det innebär att få till stånd förändringar i sin närmiljö. Behov av överväganden i detta hänseende är påtagligt vilket bör ges regeringen till känna.
För att öka medborgarnas engagemang för sin närmiljö, i första hand för det egna bostadsområdet men också för vissa funktioner i ett större område som t ex en stadsdel, bör ytterligare ansvar föras över till dem när det gäller utförande samt drift och underhåll av grönområden och anläggningar av skilda slag. Det torde också finns besparingar att göra för de boende, givetvis under förutsättning att kostnader som andra huvudmän haft via skattsedeln lyfts av. Vidare bör inte anläggningar, som är tekniskt komplicerade och som inte har någon påverkan på stadsmiljön, föras över till enskilt huvudmannaskap. Dit kan t ex höra vissa underjordiska ledningar. Dessa frågor har nyligen varit under utredning. Vad som nu anförts bör ges regeringen till känna.
I arbetet för att ge en byggnad eller område ett lagstadgat kulturhistoriskt skydd finns ett antal lagar och förordningar att tillgå. Vissa enstaka byggnader och bebyggelsemiljöer kan enligt kulturminneslagen byggnadsminnesförklaras. Den lagen ger den starkaste formen av lagskydd. Naturresurslagen gör det möjligt att peka ut unika bebyggelsemiljöer med kulturmiljövärden som är av riksintresse. Plan- och bygglagen ger vidare kommunerna möjligheter att peka ut värdefulla kulturmiljöer vars skydd kan preciseras i detaljplaner och områdesbestämmelser. Den lagen ger också möjligheter för kommunerna att utfärda rivningsförbud och ge skyddsbestämmelser i detaljplanerna. Skyddet för en byggnad eller område enligt PBL är dock svagare än de ovan nämnda lagarna.
Det är endast ett fåtal byggnader och bebyggelseområden från tiden efter andra världskriget som idag är lagskyddade på grund av sitt kulturhistoriska värde. De är från 40- och 50-talen. Från 60- och 70-talen finns få eller inga skyddade byggnader. Det bör därför snarast göras en inventering över efterkrigstidens bebyggelse för att få en översikt över även dessa årtiondens värdefulla bebyggelse. Trots sentida, och för den delen dåtida, kritik på dålig arkitektur för hus byggda på 60- och 70-talen finns det t ex säkerligen byggnader och områden som ändå kan vara aktuella att skydda och vårda.
Anledningen till att det skyndsamt bör göras en inventering är att många områden från 60- och 70-talen är i behov av ombyggnad och miljöerna är i behov av förbättring. I denna fråga är det nödvändigt att hitta en samverkan mellan intresset att bevara och intresset att utveckla och modernisera. Flera områden har redan tidigare varit utsatta för stora ombyggnader som resulterat i exempelvis nya fasader, ändrade lägenhetsindelningar och förändrade interiörer. Vi är medvetna om att denna fråga är känslig och gränsdragningsproblemen är svåra. Många ställer sig också frågan om vad som är värt att bevara från dessa årtionden? Det är som Britt Wisth skriver i Arkitekturmuseets årsbok 1995 ”Vem älskar eternit?”.
Bevarandefrågor rörande äldre bebyggelse, dvs. före andra världskriget, får idag en störrre uppmärksamhet. Ett område som dock är mindre uppmärksammat är den omvandling som sker av centrumnära äldre industriområden och deras påverkan på områdets karaktär. Vid eventuella ombyggnader är det bra om man tar hänsyn till platsens historiska kvalitéer samtidigt som det ges utrymme för boende och småföretagsamhet i en samverkan.
I arbetet för en god stadsmiljö måste således bevarandefrågorna uppmärksammas, såväl när det gäller hus som områden. Gamla byggnadsmaterial har visat sig hållbara inte bara rent tekniskt utan också i ett kretsloppsperspektiv. Kunskapen om detta behöver öka. Materialen skall kunna återanvändas. Vidare måste resurser avsättas till inventeringar av kulturhistoriskt intressanta byggnader och miljöer, varvid också sentida objekt bör komma i fråga. Inventeringarna är primärt en uppgift för kommunerna. Centerpartiet anser dock att detta område är ett utomordentligt exempel på där medborgarna bör engageras. Arbetet bör således läggas upp så att medborgarmedverkan blir en grundläggande utgångspunkt i valet av omsorg och skydd av den befintliga stadsmiljön.
Vad som anförts om bevarandefrågor i arbetet för en bättre stadsmiljö bör ges regeringen till känna.
Det är mycket viktigt att skydda grönområden och grönytor i städerna. Det handlar om biologisk mångfald i den byggda miljön. Djur- och växtliv är mycket sårbara i stadsmiljöer. Varje litet träd eller grönplätt kan ha betydelse som en del i ett samband som gör att djur och växter kan förflytta sig och fortplanta sig. Stadens grönstruktur måste därför ha goda samband med omgivande naturområden.
Alltför många naturområden har exploaterats eller påverkats. T ex har våtmarker dikats ut. Variationen i naturmiljöerna har minskat till men för den biologiska mångfalden och invånarnas hälsa och trivsel. Denna negativa utveckling har orsakats av att grönområden i planer ofta har setts som mark som blivit över, mark som senare kunnat tas i anspråk när exploateringstrycket blivit för starkt. Skyddet för nära naturområden är, trots lagändringar och vackra motivskrivningar, fortfarande för svagt.
Än mer påtagligt är att skyddet i lagstiftningen för mer genomgripande grönområden är svagt, ja nästan obefintligt. T ex har i Stockholmsregionen de gröna kilar mellan exploateringsområdena längs kommunikationslederna, som fanns angivna i äldre regionplaner, successivt byggts igen. Naturreservat enligt naturvårdslagen är en möjlighet, men det institutet är inte tillkommet för och inte anpassat till grönområden i stadsmiljön.
Särskilt kvalificerade områden med natur- och kulturvärden kan genom Centerpartiets insatser nu skyddas genom inrättande av nationalstadsparker. Inte heller detta institut täcker dock det stora behov av övergripande skydd för grönområden som finns i alla större stadsområden. Centerpartiet har därför, i samband med nyligen beslutade ändringar i plan- och bygglagen, krävt ett bättre lagstiftningsskydd. Då detta fortfarande inte i tillräcklig grad beaktats bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag om ett stärkt lagskydd för grönområden i städerna. Detta bör ges regeringen till känna.
Till en god stadsmiljö hör också parker. Parkernas skydd är starkare, men dess betydelse för medborgarnas hälsa och välbefinnande behöver betonas och lyftas fram. Även små innerstadsnära grönområden och parker behöver skyddas mot exploatering. Parkkulturen i Sverige behöver utvecklas. Nya förvaltningsformer skulle kunna leda till att skönheten, standarden och underhållsnivån i många parker höjdes. En idé är att utveckla brukaravtal – exempel finns redan idag. En speciell omtanke bör ägnas åt de många förortsparker som finns och som ofta för en tynande och förbuskad tillvaro.
Även koloniträdgårdar är gröna oaser, både för dem som sköter dem och för andra. Koloniträdgårdsrörelsen har fina traditioner i Sverige och det är viktigt att koloniträdgårdarna och odlingslotterna får finnas kvar kring städerna.
Byggforskningsrådet har sedan 70-talet genomfört och stöttat forskning om grönytor och parker i tätorter. Satsningarna kunde öka då särskilda FoU-medel från handelsgödselavgifter tillkom l982. Dessa medel avskaffades l992 och de ersättningsmedel som tillkom tilldelades skogs- och lantbrukets forskningsråd. Anslaget har sedan dess halverats. Vi anser att forskningsanslagen om grönområden i tätorter bör återföras till Byggforskningsrådet där de naturligare hör hemma.
Byggforskningsrådet är det forskningsorgan som har uppgiften att planera, initiera, samordna och finansiera forskning, utveckling och experimentbyggande inom den byggda miljön. Verksamhetsområdet spänner över hela planerings- och byggprocessen, från översiktlig planering, byggnadsutformning, bygg- och anläggningsteknik, energiteknik och produktion till drift och förvaltning samt frågor om boende, miljö och naturresurser. Grönområdena är en viktig del av stadsmiljön och det är rådet som ansvarar för samordningen av forsknings- och utvecklingsinsatser om naturresurser, bebyggelse och övrig infrastruktur.
Grönyteforskningen är av strategisk betydelse för att uppnå en miljöanpassad stadsutveckling. Kunskaperna behöver fördjupas om hur parker och natur kan bibehållas och utvecklas så att deras miljöer bidrar till en hållbar stadsmiljöutveckling efter kretsloppsprinciper, om betydelsen av grönområden och parker för människors hälsa och välbefinnande samt om hur skötseln kan ske så att kostnaderna sänks utan att områdenas skönhetsvärden minskar. Detta bör ges regeringen till känna som grund för kommande beslut om forskning och ansvarsfördelning samt anvisning av forskningsmedel.
Som nämnts finns numera institutet nationalstadsparker i naturresurslagen. Stockholm fick 1994 världens första nationalstadspark; området Djurgården–Haga–Brunnsviken–Ulriksdal. I denna park finns jungfruliga naturområden, vattenområden, vackra kulturhistoriskt värdefulla byggnader och parklandskap. Genom att ett så stort område kunnat ges skydd och status som en helhet finns nu förutsättningar för att förvalta denna oas för framtiden.
Det är dock viktigt att skydda nationalstadsparker även mot ”de små stegens tyranni”. Någon uppluckring av detta institut får inte komma ifråga. Om undantag förs in i lagstiftningen är vi snart åter i den successiva urholkning av grönområden och kulturhistoriskt värdefulla områden som varit så vanligt särskilt i de större städerna.
Vidare anser Centerpartiet att fler nationalstadsparker bör inrättas, förutom de diskuterade i Trollhättan och Uppsala, också i t ex Göteborg och Malmö. Vad som nu anförts om nationalstadsparker bör ges regeringen till känna.
Det finns ett särskilt stort behov av att förbättra och utveckla vissa bostadområden. Centerpartiet anser att det behövs en strategi för hur miljonprogramområdena skall byggas om. De ekonomiska resurser som avsatts för utveckling av bl a dessa områden bör följas av kunskap och program i genomförandet. Målsättningen måste återigen först och främst vara att de boende skall ha stort inflytande över vilka förändringar som skall vidtas och hur de skall utformas. Ombyggnad bör inte ske storskaligt utan på längre sikt och utgå från varje stadsdels behov av förnyelse när det gäller byggnader, grönområden, skolor, dagis, kommersiell service och omsorg etc.
Staten måste tillsammans med kommunerna, som har huvudansvaret, se till att en omvandling av miljonprogramområdena inleds. Någon detaljreglering bör dock inte komma i fråga.Vad som krävs är att det utarbetas en strategi för ombyggnaden av områdena. Möjligheter att använda ekonomiska instrument för att stimulera till ombyggnad och förnyelse och ett rikare liv i förortsområden och områden med bebyggelse av förortskaraktär bör undersökas. Centerpartiet är också positivt till det riktade statsbidraget till ombyggnad av förortsområden som bostadspolitiska utredningen föreslår. Vad som anförts om insatser i särskilda områden bör ges regeringen till känna.
Det är långt kvar innan trafiksystemen i stadsmiljön kan kallas miljöanpassade. För detta krävs tillgång till förnyelsebar energi, teknisk utveckling av resurssnåla fordon samt en ny samhällsplanering. Transportmönster måste utvecklas som leder till minsta möjliga miljöpåverkan. Samhällsplaneringen måste därför i högre grad inriktas på att skapa närhet mellan arbetsplats, bostad och service. Därigenom minskar behoven av transporter.
Föroreningar från biltrafiken är det stora miljöproblemet i de större städerna. En långsiktig avveckling av fossil bensin och diesel och samtidig introduktion av miljöanpassade drivmedel är angelägen.
Genom många städer transporteras farliga ämnen med lastbil. Centerpartiet anser att bättre säkerhet inom detta område behövs. En övergång till spår- och sjöburna transporter av miljöfarliga varor och ämnen bör påskyndas.
Trafikplaneringen i stadsmiljön utgår alltför ofta från bilismens krav, även om det hänt mycket på senare år. Planeringen av trafiksystemen bör istället utgå från lösningar som gynnar gående och cyklande. Vägar och platser bör generellt utformas så att de blir praktiska och säkra för gående.
Handikappanpassning måste vara en självklar utgångspunkt vid all planering. Detta planeringsansvar ligger på kommunerna att genomföra. Staten kan lyfta fram förebilder.
Ambitionen för stadsmiljön skall vara att alla ska kunna leva med god livskvalitet utan egen bil. Bilen kommer att finnas kvar och har klara fördelar för många människor. Biltrafik har en funktion, men bilismen i städernas centrum måste minskas. Miljöanpassade transportmedel skall finnas och upplevas som bekväma och attraktiva.
Kollektivtrafiksystemen måste utvecklas och förbättras. I städer som Grenoble, Zürich, Karlsruhe, Portland och San Diego har man gjort satsningar på moderna spårvägssystem som gett goda resultat. En utveckling av spårvägar i innerstadsområden är en framtidsutveckling. Busstrafik med etanol eller biogas kan utvecklas mycket mer än hittills.
Centerpartiet anser att det bör finnas möjligheter för kommuner att inrätta egna miljöavgifter, i syfte att styra bort biltrafiken från de mest trafikerade och föroreningsbelastade områdena. Vilken teknik som skall användas bör i princip varje kommun själv avgöra.
Centerpartiet anser att det måste skapas kommunikationssystem som bygger på insikten om behoven av omställning mot ett hållbart samhälle. Arbetet med miljöanpassningen av transportsystemet och de allmänna kommunikationerna i stadsmiljön måste intensifieras. Detta bör ges regeringen tillkänna.
En fråga som blivit alltmera aktuell är de statliga myndigheternas och företagens neddragningar av service. Det är inte enbart ett glesbygdsproblem att t ex Postens service försämras, att Polisens tillgänglighet begränsas och att apotek läggs ner. Det påverkar såväl den grundläggande tryggheten som utvecklingsmöjligheterna negativt och försvårar bl a allvarligt för småföretagen, bl a för de äldre, i stadsmiljön.
Centerpartiet anser att centraliseringen av statlig service och den därav försämrade servicenivån kritiskt måste utredas och värderas såväl ur ett samhällsekonomiskt som ur medborgarskapsperspektiv. Riksdagen bör därför ge regeringen tillkänna vad som anförts om lokal serviceneddragning hos statliga myndigheter och företag.
Kulturmöten är viktiga. Många barn med invandrarbakgrund har aldrig besökt ett svenskt hem. Än färre vuxna har gjort detta. Många med svensk bakgrund har heller aldrig besökt ett invandrarhem. På liknande sätt är förhållandet i många stadsmiljöer mellan rika och fattiga, mellan högutbildade och lågutbildade etc. Det skapar myter och hindrar oss ofta från att se verkligheten ur andras perspektiv och lära och förstå av detta.
Olikheter är ofta stimulerande. Ensidighet blir deprimerande. Segregation skapar främlingskap och misstro och förstärker ofta ekonomiska och sociala problem. Ensidiga stadsmiljöer förstärker också ofta tendenserna till segregation som i en ond cirkel. Den fysiska miljön har stor betydelse också för den sociala samvaron. Många, men långtifrån alla, av 60- och 70-talets miljonprogramområden präglas av ensidiga och eftersatta bomiljöer.
Varje individ är unik och har olika behov och förutsättningar. För att motverka segregation krävs både rättigheter och skyldigheter. Det krävs ofta både kommunala och lokala insatser. Det krävs en medveten samhällsplanering där mångfald, variation och olikheter stimuleras och där ensidighet, utarmning och utslagning aktivt motverkas. Skolan och det lokala kulturlivet har en stor betydelse för om människor skall mötas eller inte.
Samhällsgemenskapen måste växa underifrån. Genom ett ökat lokalt inflytande med aktiva medborgare som tar personligt ansvar för lokal omsorg och känner samhällets förtroende kan segregationens avigsidor begränsas och brytas. Detta bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat producentansvar för byggsektorn med bibehållet offentligt ansvar för övergripande forskning och utveckling,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av Miljöhälsoutredningen (SOU 1996:124) med förslag till nationellt handlingsprogram för en miljö som leder till en hållbar hälsoutveckling,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskningsinsatser inom området stadsmiljöns gestaltning och mångfald med koppling till människors utveckling och hälsa,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arkitektur och formgivning,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i plan- och bygglagen som ger medborgarna rätt till initiativ, till att definiera behov och till att utforma lösningar för utveckling av sin närmiljö,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslag till stöd för medborgare som vill engagera sig i den ”fjärde beslutsnivån”,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat medborgaransvar för vården av den fysiska närmiljön,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bevarande av kulturhistoriskt intressanta byggnader och miljöer, om inventeringar av dessa samt om medborgarmedverkan i detta arbete,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkt lagskydd av grönområden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning om grönområden i den byggda miljön,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nationalstadsparker,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser för en bättre stadsmiljö i vissa särskilda områden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöanpassade trafiksystem i stadsmiljön,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning och utvärdering av serviceneddragning av statliga myndigheters och bolags verksamheter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om segregation och om ökat medborgaransvar för omsorg och andra sociala funktioner i respektive stadsdel,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen i övrigt anförts om en hållbar stadsutveckling.
|
Rolf Kenneryd (c) |
|
|
Karin Israelsson (c) |
Per-Ola Eriksson (c) |
|
Andreas Carlgren (c) |
Eskil Erlandsson (c) |
|
Rigmor Ahlstedt (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Helena Nilsson (c) |
Gotab, Stockholm 1997