Vattenkraftsindustrin har under de senaste åren försökt lansera begreppet ”miljöanpassad vattenkraftsutbyggnad”. De hävdar att denna typ av vattenkraftsutbyggnad inte ska ge lika stora skador på miljön som tidigare. Vattenfall och Svenska kraftverksföreningen framför Klippens kraftstation i Umeälven som en mönsteranläggning och modellen för den nya tidens vattenkraftsutbyggnad. I stället för exempel på miljöanpassad utbyggnadsteknik utgör Klippens kraftstation ett otvetydigt bevis på att i vattenkraftsutbyggnadens spår följer enorma ingrepp i vår natur. Uppströms anläggningen finns, i likhet med traditionella kraftverk, ett stort regleringsmagasin, Överuman. Detta måste naturligtvis ingå i bedömningen av kraftstationens totala miljöpåverkan. För att hålla uppe vattennivån i den utbyggda älvsträckan, så har tröskeldammar anlagts. Dessa utgör inte någon ny miljövänlig teknik, utan är en gammal åtgärd, som helt förändrat många forsande vattensträckor till onaturliga, långsamt flytande vattenekosystem. Utbyggnaden har vidare ödelagt vattensystemets rika bestånd av öring och röding. Detta kompenseras med utsättning av laxöring, visserligen från det befintliga vattensystemet, men kräver kontinuerlig tillförsel. Med den ringa vattenföringen drabbas även älvens övriga djur- och växtliv. Vattenfalls och Svenska kraftverksföreningens påståenden om att det går att bygga miljöanpassad vattenkraft är en myt och bör ges regeringen till känna.
I Bergs kommuns ansökan om att få köpa in av Sölvbacka strömmar för kraftverksutbyggnad används samma argumentation. Det påstås att man med miljövänlig teknik skulle kunna skapa en bättre miljö än vad som är fallet i dag och att strömmarna redan är reglerade och att fiske- och naturvärden redan är förstörda. Detta är en ofullständig och därmed inte korrekt beskrivning. Strömmarna är kärnområde för ett utterbestånd som har få motsvarigheter i Sverige och hyser också värdefulla bestånd av naturligt reproducerande laxfisk.
Historiskt sett, så togs det senaste beslutet i frågan av den dåvarande borgerliga regeringen 1993. Den avvisade Bergs kommuns begäran om att ta upp förhandlingar med målsättning att ta över fallrättigheterna vid Sölvbacka strömmar. I beslutet hänvisades till att regeringen ansåg att Statens fastighetsverk även i fortsättningen ska förvalta den fastigheten. Redan 1979 avslog riksdagen en utbyggnad av Sölvbacka strömmar och avslog 1980 ett regeringsförslag, som innebar en begränsad utbyggnad.
Sölvbacka strömmar omfattar cirka en mil av Ljungan från Storsjön ned till regleringsmagasinet Flåsjön–Grucken. Eftersom strömmarna ligger nedströms Storsjön, så innebär det att de inte är skyddade enligt 3 kap 6 § i naturresurslagen.
En eventuell utbyggnad, skulle beröra en av de sista outbyggda delarna av Ljungan nedströms själva fjällområdet. Älvsträckan genomflyter ett säreget vilt och skönt landskap attraktivt bl a genom sitt läge i gränsområdet mellan fjäll och skog och vetenskapligt värdefullt genom sitt läge inom isdelarzonen. Området är livligt besökt av turister, friluftsfolk och fritidsfiskare och inte minst av den bofasta befolkningen.
Vattendomstolen och Naturvårdsverket avvisade utbyggnadsförslaget, när frågan var aktuell och det fanns en ansökan om utbyggnad av Sölvbacka strömmar. Motiveringarna var många, men har det gemensamt att det allmänna intresset för fritidsfiske, turister och friluftsfolk har ett större värde än värdet som ett vattenregleringsprojekt. En utbyggnad skulle medföra en bestående ändring av naturförhållandena och en både väsentligt minskad trevnad för ortsbefolkningen, samt en betydande förlust ur naturskyddssynpunkt.
Sölvbacka strömmar bör skyddas enligt naturresurslagen, med de klara argument som finns ur bevarandesynpunkt. Ett annat argument är att det i Jämtland finns strömmande vatten inskrivna i naturresurslagen, som ur bevarandesynpunkt har ett lägre skyddsvärde än Sölvbacka strömmar. Att bevara Sölvbacka strömmar enligt naturresurslagen blir även av den anledningen ett logiskt och konsekvent beslut.
Sölvbacka strömmar är en ännu inte utbyggd, men delvis reglerad del av Ljungans vattensystem. Dammluckan som delvis reglerar vattenflödet skulle kunna rivas och återställa Sölvbacka strömmar i helt naturligt skick. Det skulle kunna restaurera värdefulla fiskpopulationer. Övrigt djur-och växtliv skulle också påverkas positivt. En dammlucka förhindrar produktionen av plankton och bottendjur, genom att den delvis förhindrar upp- och nervandring. Likaså påverkas vattentemperaturen av att varmare vatten tappas på våren och vattentemperaturen blir lägre. En utrivning av dammen i Storsjön skulle vara en unik chans att undersöka på vilket sätt det är möjligt att totalt återställa Sölvbacka strömmar i sitt ursprungsskick. Det torde finnas forskningspengar inom t ex EU för att säkerställa ett sådant projekt. Man skulle kunna utvärdera en mängd intressanta erfarenheter, biologiska läkningsprocesser, återställningens ekonomiska effekter, regionala bieffekter m m Området skulle dessutom bli ett högintressant område för ekoturism. Regeringen bör verka för att ett sådant projekt kommer till stånd. Länsstyrelsens miljövårdsenhet i Jämtland har ställt sig mycket positiv till ett sådant projekt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begreppet miljöanpassad vattenkraft,
att riksdagen beslutar att 3 kap. 6 § naturresurslagen får tillägget ”Sölvbacka strömmar” i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till projekt som återställer Sölvbacka strömmar i ursprungligt skick.
|
Owe Hellberg (v) |
|
|
Per Lager (mp) |
Lennart Fremling (fp) |
|
Ulf Björklund (kd) |
Rigmor Ahlstedt (c) |