I Skåne planeras och genomförs stora och vittomfattande infrastrukturinvesteringar. Det handlar om mycket mer än om den fasta förbindelsen över Öresund, även om detta projekt dominerar i samhällsdebatten.
Järnvägsnätet i Skåne rustas upp. Västkustbanan byggs ut till dubbelspår. En tunnel genom Hallandsåsen är på väg att förverkligas. Den spårbundna kollektivtrafiken skall komma att nå Öresundsbron via en citytunnel. Kontinentalbanans fortbestånd genom Malmö är för den närmaste tidsperioden säkrad men den nödvändiga kompletteringen med ett s.k. yttre godsspår är inte klarlagd. På olika håll skall därutöver ett antal vägbyggen genomföras. Därtill kommer moderniseringar och effektiviseringar av såväl landsvägar som järnvägar att ske.
För att genomföra investeringarna på ett bra sätt så krävs lösningar på många omfattande och skiftande problem, som alla rimligen måste lösas eller elimineras genom planering. I planeringen och genomförandet är många inblandade. Enbart den omfattande Öresundsförbindelsen med anslutande lands- och järnvägar ger konsekvenser i flertalet av Skånes 33 kommuner.
Planeringsprocessen för användningen av mark och vatten regleras i huvudsak av plan- och bygglagen (PBL) och lagen om naturresurshushållning (NRL). Karaktären på dessa lagar är att de präglas av ett demokratiskt synsätt och att det är kommunerna som är spelförare i planeringsprocessen.
De statliga intressena företräds i den basala planeringen enligt PBL/NRL av länsstyrelserna. Dessa har att göra en sammanvägning och redovisa de samlade statliga intressena. I ett sådant arbete skall inte minst klaras ut vilket av eventuella motstående riksintressen enligt PBL/NRL som enligt länsstyrelsen skall ges störst tyngd. Dessvärre har något sådant dokument inte tagits fram i Skåne, vare sig av de tidigare länsstyrelserna eller av den nuvarande Skånes länsstyrelse. Denna brist sätter inte minst planerarna på den kommunala nivån i onödigt svårbedömda situationer.
Infrastrukturprojekten drivs av olika huvudmän med olika utgångspunkter och mål. Det är många som har synpunkter på de frågor som är aktuella. Enbart den samlade kretsen av formella sakägare är mycket stor. Någon närmare regional eller statlig koordinering finns inte. Av olika skäl är dessutom ibland de i och för sig genomförandemässigt sammanhållna projekten delade i olika administrativa skeden och delprojekt. Dessa delprojekt drivs ibland som formellt självständiga projekt. Sammantaget leder detta till att det är svårt att hålla en aktuell och samlad överblick.
Planeringsorganen står således inför omfattande och komplicerade uppgifter. Den effektiva lösningen innebär bland annat en bra koordinering av de olika delförloppen.
Planeringen enligt PBL/NRL, som i grunden är en utpräglad demokratisk process, ger stort utrymme för diskussioner och överläggningar samt prövande av alternativa lösningar. Eftersom konflikterna när det gäller markanvändningen är stora kan det inte uteslutas att en del av besluten kommer att överklagas. Detta leder till betydande förlängningar av ledtiderna.
Mot denna bakgrund är det naturligt att söka avgöranden som innebär att problemet "samlad överblick" först löses. En samlande överblick saknas även för vad de skilda statliga aktörerna planerar att genomföra på regional nivå. Vad som pågår och vem som gör vad etc. finns idag inte samlat på ett ställe. En för Skåne samlad översikt av "läget" bör därför tas fram och hållas aktuell.
En strukturplan för Skåne måste arbetas fram. En strukturplan som anger den huvudsakliga förläggningen och markanvändningen för de större strukturbildande elementen. Riksdagen bör ge regeringen tillkänna behovet av en strukturplan för Skåne.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad strukturplan för Skåne
|
Per Olof Håkansson (s) |
|
|
Karin Wegestål (s) |
Anita Jönsson (s) |
|
Ronny Olander (s) |
Catherine Persson (s) |