Nästa folksjukdom kommer att bli elkänslighet (Socialstyrelsens senaste benämning) om inte något görs både vad gäller forskning för att reda ut orsakssamband och för att ”städa” i våra miljöer i hem, skolor och på arbetsplatser.
I maj i år presenterade SIF en rapport från en enkät som de gjort bland sina anställda vad gäller elkänslighet. Resultatet var alarmerande. 428 personer var tillfrågade. Av dessa har 76 % svarat att de har minst ett symptom. Kvinnorna visar påtagligt fler symptom än männen. Med växande ålder, antal år och antal timmar per dag vid bildskärm växer antalet symptom för både kvinnor och män. För de yngre kvinnorna är det hudproblem som är mest markant, medan det för de äldre kvinnorna är mun- och värkproblem. Många kvinnor har problem med ögonen. Det handlar om problem med PC, terminal, skärm samt lysrör som man anger i den här undersökningen.
I undersökningen framkom att de som har upp till ett års arbete vid bildskärm har mycket höga värden på antal symptom. Därefter sjunker medelvärdet kraftigt, därför att dessa personer tvingas lämna sitt bildskärmsarbete. Vid arbete 8 år och uppåt växer medelvärdet igen för antalet symptom. Detsamma gäller antalet timmar per dag.
Vid frånvaro från arbetet minskar besvären för både män och kvinnor. De flesta av de elkänsliga personerna har inte anmält sina besvär som arbetsskada till försäkringskassan. Med växande antal symptom ökar anmälningarna.
I denna undersökning sammanfattar SIF: Det finns ingen anledning att ändra på den uppskattning av antalet elöverkänsliga personer som finns inom TCO-kollektivet. Siffran är 10.000–30.000 personer. Det är fortfarande det stora mörkertalet som gör siffran osäker. Däremot verkar siffran vara tämligen konstant över de 2,5 år som skiljer de olika undersökningarna åt. Det skulle innebära att ca 2.400–7.200 SIFare anser sig vara elöverkänsliga eller har problem med att arbeta i elmiljö.
Denna rapport visar på nödvändigheten av adekvat forskning som söker orsakssamband och som de facto utgår ifrån att elkänslighet existerar. Olika aspekter inom forskning måste beaktas. Många studier idag pekar på allvarliga effekter på olika cellkultursystem samt på försöksdjur av framför allt högfrekventa fält som dem i mobiltelefoner. Bland dessa skador finns t ex minnesstörningar, koncentrationssvårigheter, ökning av cancerformen lymfom, skador på arvsmassan hos nervceller från hjärna etc. Flera av dessa skador är mycket alarmerande ur mänsklig synvinkel. Det kommer också larm från fackligt håll om 7-åringar som redan har utvecklat elöverkänslighet. Vi måste ta detta på allvar och ta ansvar för kommande generationer. Vi måste inse realiteterna och snarast sätta igång forskning och annat arbete för att få grepp om situationen.
Under de senaste 10 åren har stora mängder resurser lagts på olika ”psykologiska förklaringsmodeller”, med utgångspunkt från att elöverkänslighet inte existerar, utan att man har kunnat påvisa dessa modellers validitet. Det är därför nödvändigt att forskningen får den motsatta hypotesen som utgångspunkt så att relevanta orsakssamband får komma fram. Den forskningen bör också finansieras på ett sådant sätt att även kringresurser i form av tjänster som laboratorieassistenter och sekreterarstöd kan inrättas. Detta bör ges regeringen till känna.
Nyligen har man inrättat en professur i ”teknisk EMC” (EMC = electromagnetic compatibility), dvs läran om hur apparater påverkar varandra. Det finns all anledning att inrätta en professur även i ”human EMC”, dvs läran om hur apparater påverkar allt levande, för att se till medicinska och biologiska konsekvenser av vårt alltmer elektrificerade samhälle. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Idag finns krav när vi flyger att vi ska stänga av våra mobiltelefoner och bärbara PC-apparater, så att de inte stör övrig elektronisk utrustning. Det borde på samma sätt finnas krav på att dessa apparater inte får fungera som störkälla för levande celler. Producenter måste tvingas visa att deras elektronik inte påverkar människor m m negativt. Ett sådant klassificeringssystem borde utarbetas. En särskild utredning borde få i uppgift att kartlägga problemområdet, gå igenom forskning, initiera forskning och utarbeta ett sådant system. Denna utredning borde också utarbeta en tillämpning av försiktighetsprincipen för högfrekventa fält (mobiltelefoner, högfrekventa lysrör m m.) Vi använder denna försiktighetsprincip idag rörande lågfrekventa fält. Bakom denna står t ex SSI, Socialstyrelsen, Boverket. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Det finns idag ingen adekvat sjukvård för den drabbade, ingen rehabilitering och de flesta vågar eller vill inte agera. Den här gruppen av sjuka lämnas åt sitt öde av samhället. Alla hänvisar till den obefintliga forskningen. Alla skyller snart på alla medan fler och fler måste söka sig till socialvården för att klara sina sjukkostnader och sin sjukdom, såvida de inte tar sitt liv, vilket händer mer än det finns statistik som visar. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att upprätta ett åtgärdsprogram för medicinsk rehabilitering av elkänsliga. Detta bör ges regeringen till känna.
Nu kommer alarm från företrädare i arbetslivet och från många enskilda. Försäkringskassan drar in sjukpenningen för elöverkänsliga, eftersom RFV har meddelat att diagnosen elöverkänslighet ensam ej kan motivera sjukpenning. Återigen kommer rapporter om krav från försäkringskassan om besök på psyket, och hela tiden åberopar man Socialstyrelsens ”psykiska förklaringsmodell”. Socialstyrelsen har vid förfrågan förnekat att de skulle stödja en sådan inställning och då uppstår frågan med vilken rätt Riksförsäkringsverket kan hävda detta. Socialstyrelsen stöder heller inte de försäkringsläkare som tidigare fattat beslut att inte godkänna elöverkänslighet som diagnos för arbetsoförhet och sjukpenning. Det handlar om diskriminering av ibland svårt arbetshandikappade människor. Även om orsakerna till elkänslighet inte är klarlagda, så är det ställt utom allt tvivel att människor som har dessa symptom inte är kapabla att arbeta i miljöer som inte är elsanerade. Det finns ingen forskning som styrker Riksförsäkringsverkets resonemang om arbetsförhet eller inte kopplad till elöverkänslighet.
Alla människor måste behandlas med respekt. Genom det förakt som både läkarstämmor, enskilda läkares och myndigheters inställning leder till, sprids en förnedrande attityd i samhället till dessa människor med diffusa, miljörelaterade sjukdomar. Det föraktet leder till diskriminering som är oacceptabel. För att visa hur diskrimineringen kan slå ges följande exempel:
En dam i 48-årsåldern skulle åka tåg till Dalarna. När hon visat sin biljett för tågklareraren frågade hon om det fanns någon vagn, där man kunde stänga av elektriciteten i vagnen, eftersom hon var elöverkänslig. SJ-tjänstemannen svarade att då skulle hon inte åka tåg och sa förnedrande saker till henne. Hon protesterade och då hotade SJ-tjänstemannen henne med polis. I Uppsala kom två polismän och drog henne av tåget, kollade hennes legitimation och for ifrån henne med orden ”Hon är grön.” Där stod hon på perrongen och tåget hade gått. Det tåg som hon betalat för att resa med. Inget vittne fanns att tillgå. Vem brydde sig om henne. Elöverkänslighet finns ju inte, alltså måste hon vara psykiskt sjuk, alltså måste hon avvisas från tåget. På det viset sprids ett människoförakt i vårt samhälle som är klart diskriminerande.
Regeringen måste gå i täten för ett humanare samhälle, där alla människor behandlas med respekt och inte diskrimineras. Samhället är tillräckligt besvärligt för många att leva i utan detta förtryck och detta människoförakt. Vi talar här om grundläggande mänskliga rättigheter. Det finns all anledning för Sverige att ta upp en idédebatt om hur vi lever upp till alla fina deklarationer om mänskliga rättigheter. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Med tanke på alla de bekymmer som försäkringskassorna har idag, så finns det all anledning att ifrågasätta alltför stora besparingar. Vårt samhälle måste fungera även i besparingstider. Alltför kraftiga resursminskningar kan innebära att sjuka människor blir sämre behandlade. Effektivitet bör inte mätas i antal människor man inte sjukskriver, men utifrån alla exempel som vi tar del av så ser vi att risken är stor att besparingarna går ut över humanitet och rättssäkerhet i försäkringskassesystemet. En förändrad attityd från många tjänstemän inom försäkringskassan i förhållande till arbetsskadade, överkänsliga mot tandmaterial och elöverkänsliga bl a skulle antagligen innebära en arbetsavlastning i hela samhället. För att inte försäkringskassornas personal ska pressas till ännu hårdare attityd till sökande av sjukpenning anser vi att det är nödvändigt att se till att de utvärderingar som faktiskt har gjorts av Riksrevisionsverket också beaktas. Det finns försäkringskassor som har fått väl godkänt för sin effektivitet, att då avkräva dem än större besparingar verkar att slå i blindo. Besparingarna måste ses i ett helhetsperspektiv. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Mobiltelefonmaster växer som svampar ur jorden och utgör ett stort hot för elöverkänsliga personer. Skolor förses med högfrekventa lysrör, PC-apparater och diverse annat utan att krav ställs i förhållande till riskerna. Det måste finnas mer uppmärksamhet på att elsanerade miljöer behöver skapas i våra kommuner.
Regeringen har givit Boverket i uppdrag att arbeta med förebyggande åtgärder vad gäller elöverkänsligas boendeförhållande. De har i sin tur låtit Ångpanneföreningen gå hem till elöverkänsliga för att utröna behov av åtgärder. Detta räcker emellertid inte. Boverket bör dessutom få i uppdrag att arbeta fram program för elsanerade miljöer och handböcker för installation av elektronik tillsammans med andra elinstallationer. Det behöver dessutom avsättas stimulanspengar till detta, så att kommuner och byggindustri tar tag i problemet. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att forskning om elöverkänslighet bör initieras enligt motionens riktlinjer,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en professur i ”human EMC” bör skapas,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en utredning bör tillsättas med uppdrag att skapa ett klassificeringssystem för elektronisk utrustning utifrån effekter på levande celler,
att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får i uppdrag att ta fram ett åtgärdsprogram för medicinsk rehabilitering avseende personer med elöverkänslighet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att starta en idédebatt om svenska samhället och mänskliga rättigheter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäkringskassornas arbetssituation och resurstilldelning sett i ett helhetsperspektiv,1
att riksdagen hos regeringen begär att Boverket får i uppdrag att utarbeta program för uppbyggnad av elsanerade miljöer ute i kommunerna och handböcker för installation av elektronik.
|
Görel Thurdin (c) |
Marianne Andersson (c) |
1 Yrkande 6 hänvisat till SfU.