I Sverige har vi i modern tid vant oss vid att friskt vatten kommer så fort man skruvar på kranen. Vi ser det som helt självklart att det ska vara så. Men vår vattenförsörjning är inte så stabil och självklar som vi ofta tror.
En undersökning av Boverket visar att många av landets kommuner har behov av att byta eller stärka sin vattenförsörjning. Oftast handlar det om att övergå från yt- till grundvattenförsörjning. Cirka 7,5 miljoner människor erhåller sin vattenförsörjning från kommunala vattenverk som årligen levererar mer än 900 miljoner kubikmeter dricksvatten. Hälften av denna mängd kommer från ytvatten och en fjärdedel från naturligt grundvatten. Den återstående fjärdedelen av dricksvatten utgörs av konstgjort dricksvatten som erhållits genom infiltration av ytvatten i grusområden.
Ett problem med det ökade grundvattenbehovet är att kommunerna under den snabba bebyggelseexpansionen under 1970- och 80-talen inte hängde med vad gäller vattentäktsfrågor. I den första generationens översiktsplaner som tog form omkring 1990 var det ovanligt att kommunerna lyfte fram nödvändigheten av att reservera mark- och vattenområden för framtida vattenförsörjning. Den enskilda vattenförsörjningens behov påtalades inte alls.
Avsaknaden av alternativ vattenförsörjning har blivit en obehaglig överraskning för de kommuner som tvingats överskrida sin budget när de hamnat i en akut vattenbristsituation. Särskilt problematisk är situationen i södra Sveriges kustkommuner. De får ta emot den samlade föroreningsmängden från samtliga uppströms belägna orter. De blir så att säga ”upplandets fångar” och har svårt att själva förbättra sin vattenkvalitet. I många fall har allvarliga försämringar av råvattenkvaliteten inträffat.
Det är nödvändigt att vi har en heltäckande kartläggning som redovisar kommunernas nuvarande och framtida behov av vattenförsörjning. Det finns flera konflikter mellan pågående markanvändning och behovet av en uthållig vattenförsörjning. Bland hoten kan nämnas sjunkande grundvattennivåer, djup tjäle, regnskugga, deponier, grustäkter och vägar.
Ofta finns en konflikt mellan samhällets behov av materialförsörjning från isälvsavlagringar och deras betydelse för naturlig eller konstgjord grundvattenbildning. Isälvsavlagringarna utgör ändliga naturresurser och har stor betydelse för landskapsbilden, för den biologiska mångfalden och vattenförsörjningen.
Stora sand- och grusområden är idag upplåsta av vägar, bostads- och industriområden, flygfält och täktverksamhet. Dessa uppbundna naturresursområden kan ses som kommande generationers material- och vattenförsörjningsreserver under förutsättning att nuvarande markverksamhet successivt avvecklas. Sett enbart ur materialförsörjningssynvinkel antas hälften av Sveriges kommuner ha förbrukat sina grusresurser inom 30 år. Lägger man till dessa marksystems betydelse för vattenförsörjningen blir tidsperspektivet betydligt kortare. Gräver man bort sand- och grusresurser spolierar man också förutsättningarna för återbildning av grundvatten. Isälvsavlagringarna är således oersättliga.
Bristsituationen och kostnaderna för att komma till rätta med den är så omfattande att det är starkt motiverat att ett helhetsgrepp på problematiken tas. Kommunerna arbetar idag utan någon större samordning för att lösa sina kommunspecifika problem. Det är angeläget att få till stånd en samplanering mellan kommunerna och från centralt håll erbjuda stöd till kommunerna så att de mest miljö- och kostnadseffektiva lösningarna kan väljas. För att underlätta samarbetet i vattenförsörjningsfrågor kan det vara ändamålsenligt att bilda vattenförbund, vattenvårdsförbund, kommunalförbund eller bolag.
Hur kopplingen mellan vattenplanering och övrig kommunal planering ska bli bättre för att säkerställa skyddet av viktiga vattenresurser har diskuteras länge. Den sedan lång tid aviserade miljöbalken förväntas lösa även denna fråga, men det enda vi i dagsläget vet om miljöbalken är att den skulle ha kommit för länge sedan och att den ännu inte har kommit. För att inte låta frågan om vattnets skydd gå i stå, på samma sätt som regeringen till exempel tillät gränsvärdena för radon i dricksvatten bli en flerårig långbänk, återupprepar vi våra tidigare förslag.
Vattenförsörjningen måste vara tydligt utpekad i kommunernas översiktsplaner. Översiktsplanen är visserligen inte juridiskt bindande, men har ändå en starkt styrande effekt. En översiktsplan bör följas av ett handlingsprogram. För vattentäkter bör detta omfatta t ex skyddsföreskrifter men även åtgärder inom andra sektorer som jordbruk, där restriktioner får genomföras med stöd av förslagsvis skötsellagen och vattenlagen. Vidare kan viktiga vattenförsörjningsreserver säkras juridiskt genom upprättande av detaljplaner eller områdesbestämmelser. Därutöver bör särskilt viktiga mark- och vattenområden, lämpliga för vattenförsörjning av större omfattning, utpekas som riksintressen enligt naturresurslagen.
Men det är inte bara en fråga om lagstiftning utan också om kunskap och utbildning. Det kanske allra största hotet mot vårt dricksvatten utgörs av just okunnighet om hur vattenresurserna ska skyddas. Bristen på kunskap är allvarlig. Det räcker inte med att planera med 20–30 års perspektiv, utan man måste försöka se mycket långt fram i tiden. Kunskapen om samspelet mellan utsläpp och vattenkvalitet måste också förbättras, till exempel har man på senare tid kunnat se att bekämpningsmedel i dricksvatten ökat. Ofta kommer dessa bekämpningsmedel från grusade ytor som p-platser och banvallar och hamnar så småningom i dricksvattnet.
Livsmedelsverket har genomfört en undersökning av trihalometaner i dricksvatten som tydligt visar på behovet av mer utbildning. Det framkom att vart tredje svenskt vattenverk inte kan redogöra för hur mycket klor som tillsätts i dricksvattnet. Nära 20 procent av verken vet att de tillsätter mer klor i dricksvattnet än vad som är tillåtet. Detta är bara ett tecken på att utbildningen inte är tillräcklig. Hittills har Kommunförbundets och verkens egen organisation menat att ett frivilligt utbildningsprogram räcker för att höja kompetensen. Men det står nu klart att det bör utgå föreskrifter från myndighetshåll som tydligt klargör vilken utbildning som krävs för personal som arbetar med dricksvattenfrågor.
Ett gammalt och i många delar dåligt underhållet avloppsledningsnät har under det senaste decenniet lett till flera smittspridningstillfällen och sjukdomsutbrott. Detta som en konsekvens av att avloppsvattnet förorenat dricksvattnet.
Det slösas idag med rent dricksvatten genom att det används för att spola rent i toaletterna. Detta medför också att de drygt 30 000 ton kväve och
7 000 ton fosfor som finns i urin och fekalier inte utnyttjas. Samtidigt har vi den paradoxala situationen att avloppsvatten måste renas till en mycket hög kostnad innan vattnet hamnar i Östersjön eller Västerhavet.
Ett systemskifte inom va-området behöver komma till stånd som möjliggör att näringscirklarna kan slutas. Den potential som finns i ett omhändertagande av urin och fekalier måste utvecklas. Gentemot framtida generationer har vi varken råd att lättvindigt tära på ändliga resurser som fosfor eller misshushålla med den allra viktigaste naturresursen – dricksvatten.
Nya kretsloppsbaserade avloppslösningar är nödvändiga. Övergödning, förorenat slam och därmed ej slutna kretslopp, de hastigt minskade fosforresurserna i världen etc. är samtliga effekter av att synen på västerländsk avloppshantering utgår från att människans avloppsprodukter skall blandas upp med vatten och spolas bort. Sopnedkastet och vattentoaletten är uttryck för samma mänskliga beteende – att skicka det obehagliga utom synhåll.
Det finns goda erfarenheter av stor förändringsvilja hos medborgarna för att med rimliga insatser ställa om sin livsstil till att bli mer miljövänlig – t ex övergång till miljövänliga tvättmedel och pappersprodukter. En växling till alternativa toalettsystem behöver inte störas av några större kulturella hinder. Däremot finns det ett stort antal praktiska problem som måste hanteras.
En struktur för att klara uppsamling, transport, behandling och nyttogörande av toalettavfallet måste byggas upp. Det är av absolut största vikt att inte några nya systemfel byggs in när bytet sker bort från det vattentranportbaserade toalettsystemet.
Det finns idag ett flertal olika märken och varianter på toaletter som marknadsförs som miljövänliga. Det råder stor osäkerhet och förvirring bland konsumenterna om vilka system som är att föredra och vilka produkter som verkligen hör hemma i en kretsloppsbaserad framtid.
Regeringen bör uppdra åt Naturvårdsverket att utarbeta en strategi för övergången från dagens kollektiva vattentransporterande storskaliga toalettsystem till ett ekologiskt hållbart toalettsystem. I denna strategi måste bland annat ingå ett uppdrag att tydligt definiera vilka krav som ska ställas på ett ekologiskt toalettsystem och vilka normer som ska gälla för prestanda, pålitlighet och funktionalitet. En kraftsamling kring grundforskning, systemutveckling och produktutveckling måste ske. Denna process måste tillåtas få resurser både i form av tid och pengar.
Att hela samhället växlar om till ett ekologiskt uthålligt toalettsystem måste av praktiska skäl tillåtas ta lång tid. När det gäller befintliga byggnader blir det naturligt att i samband med större ombyggnader och reparationer göra ett utbyte av de omoderna toaletterna.
I detta systemskifte finns det redan nu intressanta erfarenheter att utvinna ifrån t ex Tanums kommun som gått före på området och infört ett wc-förbud från och med år 2000. Ett problem som Tanums kommun stött på är att hälsoskyddslagen slår fast varje medborgares rätt till en vattentoalett. Det är helt uppenbart att denna regel är helt otidsenlig. Det viktiga är att alla är garanterade en god och säker dricksvattenförsörjning, komfortabla toaletter och avfallshantering. Enligt uppgift så ingår en översyn av hälsoskyddslagen i komplexet kring miljöbalken. Eftersom det idag är osäkert när det kommer ut något konkret av detta arbete, återupprepar vi vårt tidigare krav att hälsoskyddslagen måste uppdateras.
I tredje världen är akuta problem med friskt vatten ett ständigt återkommande problem i många områden. Främst är det länder i Mellanöstern och vissa afrikanska länder som lider av s k vattenstress. Enkelt uttryckt finns det tre hot: förstörelse av vattenresurser, befolkningstillväxten och en orättvis fördelning av vattnet. Vid Riokonferensen 1992 förband sig i-länderna för att stå för de särskilda kostnader som är förknippade med utvecklandet av resurssnåla tekniker och uthållig fysisk planering. Regeringens hårda besparingar ifråga om u-landsbistånd visar att glappet mellan löfte och handling stundtals är långt.
Sedan 1950 har världens vattenförbrukning tredubblats. Vattentillgången per capita är idag en tredjedel av vad den var 1970. Vattenbristen utgör en starkt hämmande faktor på livsmedelsproduktionen och den ekonomiska utvecklingen, och hotar de naturliga ekosystemen. Samtidigt finns det stora potentialer till hushållning, främst inom jordbruket där två tredjedelar av vattenförbrukningen sker. T ex handlar det om ny bevattningsteknik och bättre brukningsmetoder. I Israel har man introducerat ett droppsystem som kan minska förbrukningen av vatten med 30–60 %. Problemet är att hitta billigare alternativ för fattiga brukare i tredje världen. Här krävs mer forskning.
På Riokonferensen togs frågan om en global vattenkonvention återigen upp. Det har sedan dess tagits en del initiativ som är lovvärda, till exempel den nyupprättade internationella nätverksorganisationen Global Water Partnership vars sekretariat finns inom SIDA. Ett annat exempel är att Stockholm Environment Institute fått i uppdrag av FN:s kommission för hållbar utveckling att i nära samverkan med berörda FN-organ utarbeta ett förslag till global strategi för åtgärder för ett hållbart utnyttjande av vattenresurserna.
Som ett nästa steg blir det därför naturligt att Sverige bör driva på internationellt för förverkligandet av en global vattenkonvention. Främst bör följande frågor hanteras inom denna konvention: Vattentillgångar som delas av stater, nyttjande av ändliga grundvattentillgångar och hur man skapar instrument för ett globalt samarbete för att få till stånd spridning av teknik för effektivt vattenutnyttjande.
Stor vikt ska läggas vid att finna hållbara lösningar för u-ländernas dricksvattenförsörjning och sanitet. Att i stor skala satsa på västvärldens VVS-teknik vore förödande. De måste redan från början nyttja den moderna kretsloppsanpassade teknik som i-länder i allt väsentligt kommer att behöva ställa om till. Den läxa som västländer börjat lära sig – att vattentillgångar i form av yt- och grundvatten inte är stationära kapital utan en recirkulerande resurs som både i tillgång och kapital påverkas av mark- och vattenanvändningen – bör finnas som en grundläggande kunskap för vårt engagemang i tredje världen. Frågan om bistånd utvecklas närmare i en separat motion.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av säkerställande och skydd av viktiga vattenresurser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om myndighetsföreskrifter för utbildning av personal som arbetar med dricksvattenfrågor,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utfasning av dagens vattentransportbaserade toalettsystem till ett ekologiskt hållbart toalettsystem,
att riksdagen beslutar om en sådan ändring i hälsoskyddslagen att den ger utrymme för andra toalettlösningar än vattentransportbaserade,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Sverige arbetar för en global vattenkonvention.1
|
Dan Ericsson (kd) |
|
|
Ulf Björklund (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Holger Gustafsson (kd) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Michael Stjernström (kd) |
1 Yrkande 5 hänvisat till UU.