Den kommunala självstyrelsen är starkt förankrad i Sverige. Genom en stark kommunal självstyrelse underlättas medborgarnas möjligheter att påverka sin miljö. Sett i ett EU-perspektiv är det också viktigt att stärka den lokala självstyrelsen. Den s.k. närhetsprincipen som innebär att beslut skall fattas på så lokal nivå som möjligt talar också för en förstärkning av den kommunala vetorätten.
Frågan om utformningen av det kommunala vetot prövades av riksdagen och bostadsutskottet våren 1990. Riksdagen hade då att ta ställning till frågan om det kommunala vetot skulle förses med en s.k. ventil. Så skedde genom att till 4 kap. 3 § tillfogades ett andra stycke. Sålunda får regeringen i vissa fall – enligt lagrummets andra stycke – lämna tillstånd till anläggningen även om kommunen inte har tillstyrkt detta. Denna regerings möjlighet begränsas av att vissa i lagen angivna förutsättningar skall vara för handen för att det kommunala vetot skall kunna frångås. Det skall vara frågan om en anläggning som från nationell synpunkt är synnerligen angelägen. Inskränkningen i det kommunala vetot gäller inte heller om en lämplig plats för anläggningen anvisats inom en annan kommun som antas godta en placering där eller, i annat fall, om en annan plats bedöms lämpligare.
Vad nu redovisats om möjligheten att medge undantag från det kommunala vetot gäller bl.a. anläggning för mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnämne eller kärnavfall. Även beträffande vissa övriga anläggningar kan undantag från vetot medges.
Vid behandling av frågorna 1994 och 1996 erinrades det om det arbete som pågick med att utforma en miljöbalk. I avvaktan på att dessa överväganden slutfördes fann utskottet inte anledning tillstyrka de då behandlade motionerna. Riksdagen har under riksmötet 1996/97 lagt förslag om en miljöbalk. Arbetet med detta förslag befinner sig i slutskedet. Miljöbalken har gått till Lagrådet på remiss. Där återfinns samma formulering om inskränkning av det kommunala vetot, sålunda skymtar ingen förändring till det bättre i enlighet med vårt förslag.
Miljöpartiet de gröna står därför fast vid sitt krav att det kommunala vetot skall återinföras och gälla anläggningar för slutförvar av kärnavfall och mellanlager av utbränt kärnbränsle. Vi vidhåller att det kommunala vetot i NRL utan inskränkningar skall omfatta även anläggning för utbränt kärnbränsle. Detta skall föras in i miljöbalken i det fall den kommer att omfatta även kärnavfall.
Svensk Kärnbränslehantering (SKB) har inte haft någon framgång i sitt letande efter plats för slutförvaring av kärnavfall. SKB har inte fått ett positivt svar från någon kommun i syfte att finna plats för slutförvaring av kärnavfall. Några kommuner har inte accepterat att förstudie görs över huvud taget och andra har lämnat frågan öppen. En del har påbörjat förstudier. Det senaste fallet i Malå, där förstudien avslutats och den andra fasen skulle inledas med platsundersökning, blev avbrutet genom att folket röstade nej till fortsatta studier. Detta borde stämma myndigheter och SKB till eftertanke om hur processen har hanterats från början till dags läge.
Miljöpartiet de gröna anser att det är systemfel att näringen själv – kärnkraftsägarna – skall utarbeta vilken metod som är lämplig och avgöra hur processen skall gå till, när man söker efter det slutgiltiga förvaret. Näringen har ett intresse att göra detta så billigt som möjligt och/eller locka med arbetstillfällen i orter som har hög arbetslöshet. Kriterierna för slutförvar är inte vetenskapliga utan har blivit psykologiskt betingade. Det saknas en total inventering av hela Sverige ur vetenskaplig synpunkt och presentation av flera tänkbara lösningar på slutförvar, vilket myndigheter, regering och riksdag har krävt.
I dialogprojektet, som avslutades för några år sedan, där kärnkraftsindustrin och miljörörelsen arbetade tillsammans, kom miljörörelsen fram till att en oberoende instans skulle göra t ex miljökonsekvensbeskrivningen, MKB, för ett slutförvar. Det ser vi som den mest framkomliga vägen, så att inte de berörda sitter på två stolar samtidigt.
I Kanada har en modell praktiserats för val av slutförvar, metod och plats. Kanada arbetar med två grundprinciper.
Kärnavfallet måste handhas på ett säkert sätt och garantera att faror är negligerbara.
Kärnavfallet måste handhas ansvarsfullt så att behovet av engagemang och bekymmer för kommande generationer minimeras.
Hela tillvägagångssättet med open house och avgränsningsmöten för att få delaktighet – även av allmänheten – vid framtagandet av underlagsrapporter, är unikt. Lagen ställer upp regler för proceduren, som bl a skall säkra allmänhetens deltagande, vilket i just kärnavfallsfrågan har kommit att få en särskild betydelse. Lagen ställer minimikrav på MKB-dokumentet. Det förhållandet att den är just en lag och att den klargör rättigheter och skyldigheter, torde inverka på förutsättningarna att uppfylla själva målet med den kanadensiska MKB:n.
Regeringen tillkallade i maj 1996 en nationell samordnare på kärnavfallsområdet. I hans uppdrag ingår ” bl.a. att samordna och förbättra förutsättningarna för de förstudier som pågår i avsikt att finna en lämplig plats för slutförvaring av använt kärnbränsle”. Hans arbete avses pågå till halvårsskiftet 1999. Före den 1 mars varje år skall han redovisa uppnådda resultat samt behov av fortsatt samordningsarbete.
Det arbete som den nationelle samordnaren på kärnavfallsområdet fått och det arbetsprogram som vägleder hans arbete skall bidra till att förbättra och samordna de förstudier som är nödvändiga när det gäller att finna lämplig plats för slutförvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall. I det sammanhanget är det naturligtvis av stor vikt att förstudierna är av den beskaffenheten att de kan tjäna som underlag för kommande beslut om slutförvaring.
Miljöpartiet de gröna har följt samordnarens arbete och funnit att kraven om samordning och insyn från allmänheten inte fungerat. Den nationelle samordnaren skall inbjuda företrädare för miljöorganisationer förutom kommuner, länsstyrelse m fl offentliga organ för att ”främja samordningen av de informations- och utredningsinsatser som berörda kommuner anser önskvärda att genomföra”, svarar miljöministern på en fråga i september 1997.
I ett inledande möte den 1 juni 1997 förklarade samordnaren att miljöorganisationer och Avfallskedjan inte längre var välkomna att delta i Samrådsforum. Motivet var: miljöorganisationernas kritik mot att varken SKBs metodval eller platsval hittills skett på ett systematiskt och trovärdigt sätt och de lokala miljögruppernas ovilja att delta i förstudiekommunernas samråd i frågan.
Det finns enligt 12 a § miljöskyddslagen (1969:387) en skyldighet för den som avser att utöva tillståndspliktig verksamhet att i skälig omfattning och på lämpligt sätt samråda med statliga och kommunala myndigheter och organisationer och enskilda som kan ha ett intresse i saken.
Avfallskedjan är definitivt en sådan organisation som har intresse i saken. I Miljödepartementets DS 1996:22 återfinns följande att ett ”ökat inflytande för allmänheten vid prövning av tillstånd enligt kärntekniklagen” skall ske. Vi i Miljöpartiet anser att den hållning som samordnaren tagit gentemot allmänheten och miljörörelsen är olycklig. Det är en självklarhet att gällande regler skall följas och att full insyn och delaktighet i processen skall råda. Annars får vi nya Kynnefjäll.
I Kynnefjäll på gränsen mellan norra Bohuslän och Dalsland har man vaktat sitt berg i 17 år, alltsedan man ville undersöka berggrundens lämplighet för slutförvaring av utbränt kärnbränsle genom att börja borra i berget. Dessa planer väckte ett mycket starkt motstånd. När planerna blev kända för mer än 17 år sedan bildades en aktionsgrupp med syfte att skydda Kynnefjäll mot sådana provborrningar. Aktionsgruppen har växt till en lokal folkrörelse och man har nu hållit vakt för att förhindra provborrningar i 17 år, dygnet runt. Hittills har man varit framgångsrik i den kampen. De tre berörda kommunerna Munkedal, Tanum och Dals-Ed, förklarade samtliga att man ämnade utnyttja den kommunala vetorätten som då fanns i NRL för att förhindra att Kynnefjäll blir en sopstation för utbränt kärnbränsle. När riksdagen beslöt att göra inskränkningar i vetorätten upplevdes detta som ett mycket starkt hot mot bygden. Eftersom folket fortfarande känner hotet hängande över sig pga ”vetoventilen”, vågar de inte avbryta vaktandet av Kynnefjäll. Det enda som kan råda bot på detta är att den kommunala vetorätten återinförs i NRL utan inskränkningar beträffande lager för utbränt kärnbränsle.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om sådan ändring i naturresurslagen att det kommunala vetot även omfattar anläggningar för utbränt kärnbränsle,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöbalken och anläggningar för utbränt kärnbränsle,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att miljökonsekvensbeskrivning skall utföras av oberoende instans,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om delaktighet och Samrådsforum.
|
Eva Goës (mp) |
|
|
Per Lager (mp) |
Ragnhild Pohanka (mp) |