Frihet är ett relativt begrepp. Möjligheten att gå på en restaurang är för de flesta ett eget val efter tycke och smak. För många funktionshindrade finns inte den friheten. Valfriheten handlar i stället om att välja bort och ta det som blir över. Trappsteg till restauranger och affärer kan göra en byggnad ointaglig som en fästning för en person i rullstol. Att riva de fysiska hindren som orsakar otillgänglighet måste få större prioritet än vad det har i dag. Men tillgänglighet är mer än så. Det innefattar även möjligheten att kunna ta del av samhällsinformationen, att kunna delta i möten, att kunna surfa på Internet osv. Tillgänglighet är en förutsättning för demokrati. Därför måste det bli ett viktigt nationellt mål.
En viktig förutsättning för det demokratiska systemet är tillgången till information.
Enligt en undersökning från 1995 av Handikappombudsmannen uppger 67 procent av myndigheterna att de inte har någon tillgänglig information på punktskrift, inläst material på band, diskett eller som är lättläst.
Ungefär fyra av tio myndigheter är inte beredda att lämna ut information i anpassad form ens på förfrågan. Av 192 myndigheter har endast 11 texttelefon för samtal med döva och hörselskadade. Anpassning för synskadade har 20 procent av myndigheterna utfört. För rörelsehindrade är dock läget betydligt bättre. Hela 82 procent anser att de har anpassat byggnaden för rörelsehindrade. Här spelar förmodligen det en stor roll att plan- och bygglagen har tydligare krav gentemot denna grupp. För andra grupper, till exempel allergi- och el- och bildskärmsskadade, är det mycket ovanligt att anpassning har skett.
I kommunerna ser det tyvärr inte mycket bättre ut. Endast sju procent av kommunerna har avfasat varje markerat övergångsställe för rullstolsburna.
Endast hälften av kommunerna har inventerat tillgängligheten sedan 1990. Av dem har 32 procent ett åtgärdsprogram. Mindre än hälften av grundskolorna har en grundanpassning för rörelsehindrade. En tredjedel av kommunerna har samtliga bibliotek inom sin kommun anpassade för rörelsehindrade, 35 kommuner har inget bibliotek alls som är anpassat. Sammantaget kan man säga att det är mycket stora skillnader mellan kommunerna och att mycket återstår att göra.
God tillgänglighet för funktionshindrade har länge varit ett av de viktigaste målen i svensk handikappolitik. Tack vare att tydliga regler infördes på 1970-talet i byggnadsstadgan var Sverige länge unikt i att bygga tillgängligt och användbart. Denna position har vi dock tappat. Flera andra länder har gått förbi oss i utvecklingen, framför allt USA.
Stora delar av den svenska bebyggelsen är från före 60-talet och omfattas inte av krav på tillgänglighet annat än vid ombyggnad. Erfarenheten visar dock att det vid ett flertal tillfällen har såväl byggts som ombyggts utan hänsyn till tillgänglighet och användbarhet för funktionshandikappade.
Sedan flera år tillbaka finns i USA en generell tillgänglighetslagstiftning, den s k ADA som rönt stor uppmärksamhet och enligt vår mening fungerar väl. Den stora skillnaden mellan Sverige och USA är inte främst regelsystemen utan att man i USA har valt att i betydligt högre grad använda sig av sanktioner. Bryter man mot tillgänglighetsreglerna leder detta till ekonomiska konsekvenser, till exempel i form av indragna eller reducerade statsbidrag.
I vårt samhälle sker mycket verksamhet med stöd av offentliga medel. Det borde vara ett rimligt krav att den som får medlen garanterar att inte någon diskrimineras liksom att förutsättningen för att offentliga sektorn ska köpa in produkter är att de är tillgängliga. Ett konkret exempel kan vara att filmer som produceras med offentliga medel ska vara textade. Trots allt är det en fråga om att fördela skattebetalarnas pengar. Det är inte rimligt att vissa människor ska utestängas från det som är gemensamt finansierat. Möjligheten att ställa sådana villkor är ett kraftfullt vapen som i väldigt liten utsträckning har använts i Sverige.
I Handikapputredningens slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1994:36), lämnades ett stort antal förslag till en förbättrad tillgänglighet i samhället.
Den vägledande principen för Handikapputredningen var ansvars- och finansieringsprincipen, dvs att var och en som driver en verksamhet själv måste ansvara för att funktionshindrade kan vara delaktiga. I detta ansvar ingår även finansieringen. Generell tillgänglighet och användbarhet ska inte betalas med skattemedel. Utredningen föreslog att byggnadslagstiftningen tillförs en bestämmelse att befintlig gatumiljö, terminalbyggnader och hållplatser görs tillgängliga och användbara inom en tioårsperiod samt att byggnader som allmänheten har tillträde till ska vara handikappanpassade inom 15 år från lagens ikraftträdande.
PBL-utredningen (SOU 1994:36) föreslog att enkelt åtgärdade hinder för tillgänglighet i publika lokaler och på allmänna platser ska vara åtgärdade före år 2000. I propositionen fanns förslaget ursprungligen med, men det kom i stället att bli ett uppdrag till Boverket att analysera utredningens förslag, bl a med avseende på kostnadskonsekvenserna. Boverket konstaterar att flertalet av åtgärderna är både enkla och billiga att vidta, i synnerhet om det görs i samband med annat arbete, till exempel underhållsarbete. Vidare konstaterar Boverket att i tider av hög arbetslöshet kan den samhällsekonomiska kostnaden för att utföra tillgänglighetsåtgärderna bli mycket låg eller lika med noll.
I regeringens skrivelse om handikappolitiken (1996/97:120) lyfts tillgänglighetsfrågorna upp utan att lagstiftning föreslås. Boverket föreslogs få i uppdrag att undersöka vad som görs i kommuner och landsting för att begränsa de hinder för tillgänglighet som finns på allmänna och offentliga platser.
Statliga utredningar har sedan ett antal år krav på sig att redovisa vilka konsekvenser deras förslag får ur ett jämställdhetsperspektiv. Eftersom handikappaspekterna finns på samhällets alla områden borde det vara givet att krav ställs på konsekvenserna vad gäller funktionshindrade. Det skulle leda till ökad uppmärksamhet på vad olika förslag i praktiken innebär. Därmed skulle behovet av särlösningar i efterhand kunna undvikas.
Den socialdemokratiska kongressen 1997 i Sundsvall beslöt att i riktlinjerna anta en skrivning om att en tillgänglighetslagstiftning ska genomföras. Nu är det hög tid att sätta i gång.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med syfte att utreda förutsättningarna för en generell tillgänglighetslagstiftning,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad tillgänglighet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att statliga utredningarnas förslag skall kompletteras med konsekvensbeskrivningar för människor med funktionshinder.
|
Sonja Fransson (s) |
Torgny Danielsson (s) |
1 Yrkande 3 hänvisat till SoU.
Gotab, Stockholm 1997