I takt med att staten drar sig ur sitt ansvar för bostadspolitiken och överlåter detta på kommunerna sker fler och fler avsteg från principen om allas rätt till en bostad till ett rimligt pris. Turbulensen runt de kommunala bostadsbolagen är betydande.
Tvivelaktiga kösystem för de bostadssökande och avkastningskrav från vissa ägarkommuner som går långt utöver vad som är normal avkastning på insatt kapital är några av problemen runt kommunala bostadsbolag med relativt god ekonomi. Andra bolag har framför allt problem med tomma lägenheter, vilket gör dem konkursmässiga och leder till stora krav på kommunala ägartillskott eller begäran om statliga stödinsatser. Några kommuner har sålt eller vill sälja ut allmännyttan av ideologiska skäl och flera kommunala bostadsbolag ifrågasätter kravet på att behöva vara ett allmännyttigt företag med de konsekvenser det medför.
Att då, som regeringen gör, komma med en så innehållslös proposition, där enda förslaget är att förlänga förbudet för försäljning av mer än 25 % av ett allmännyttigt bostadsföretags lägenhetsbestånd, är anmärkningsvärt. Orsakerna till detta är naturligtvis flera. Den bostadspolitiska utredningens undermåliga ekonomiska analyser när det gäller det fortsatta stödet till allmännyttan är en faktor. En annan är regeringens egen oförmåga att dra slutsatser av den offentliga utredningen om allmännyttiga bostadsföretag som presenterades i slutet av juni 1997. En tredje orsak är den kluvna inställningen till statens roll gentemot kommunerna när det gäller den fortsatta bostadspolitiken. Vänsterpartiet förutsätter att dessa brister rättas till i den bostadspolitiska proposition som aviserats i början av 1998. Detta bör ges regeringen till känna.
Vänsterpartiet har i sin motion om att försvara och utveckla den sociala bostadspolitiken redogjort för sin syn på kommunernas roll i bostadspolitiken. Här går vi igenom de rättigheter och skyldigheter som kommunerna har och vad staten kan göra. Dessa synpunkter bör ligga till grund för en fortsatt social bostadspolitik. Likaså har Vänsterpartiet i sin utgiftsområdesmotion för 1998–2000 års budget redogjort för satsningar som kommer allmännyttan till godo. Där ingår dels en satsning på kommunala bostadsföretag i kris, dels satsningar på ny- och ombyggnadsproduktion. Dessa satsningar stämmer väl överens med delar av den bostadspolitiska utredningens förslag, liksom förslagen i den offentliga utredningen om de allmännyttiga bostadsföretagen. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringens magra besked skapar varken stabilitet eller utveckling av de allmännyttiga bostadsföretagens fortsatta villkor och spelregler. Om inga förändringar av nuvarande statliga stöd till allmännyttiga bostadsföretag sker kommer i princip stödet mer eller mindre att upphöra redan åren 2001–2002. Sanktioner där man använder indragna räntebidrag är helt verkningslösa och naturligtvis ingen bra lösning på lång sikt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om villkoren för den aviserade bostadspropositionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vad som bör tillföras den bostadspolitiska propositionen.
|
Owe Hellberg (v) |
|
|
Lennart Beijer (v) |
Hans Andersson (v) |
|
Maggi Mikaelsson (v) |
Karl-Erik Persson (v) |