Före 1683 hade staten inte framställt några egentliga anspråk på de stora områdena i inre Norrland, men detta år utfärdade Karl XI ett påbud om att alla de ägor som låg ”obygde” fjärran från ägoskillnader och bygdelag skulle höra överheten och Sveriges krona till. Under 1700- och 1800-talen drevs sedan en medveten politik från kronans sida för att befolka och uppodla ödemarkerna i norra Sverige. Ett kungligt plakat år 1673 angående lappmarkernas bebyggande hade till syfte att uppmuntra bosättning i lappmarkerna. Genom tillkomsten av 1749 års lappmarksreglemente tog kolonisationen fart på allvar. Statsmakten uppmuntrade dem som ville slå sig ner i Norrland för att bland annat driva jordbruk, bearbeta mineralfyndigheter, anlägga vattenverk eller avverka skog så att landsändan därigenom skulle få ökad skattekraft. Den som ville kunde se ut en lämplig plats för bosättning och begära tillstånd att bosätta sig där. Nybyggarna fick rätt att bärga hö från utängar samt att jaga och fiska. 1749 års lappmarksreglemente saknar bestämmelser om rätt att begagna skogen, men det har ansetts att nybyggarna hade rätt att avverka skog till husbehov.
Genom 1873 års avvittringsstadga reglerades avvittringen av Kronans marker till nybyggare i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Avvittringarna var en typ av lantmäteriförrättningar, där statens jord skildes från byalagens. Syftet var ”betryggande av skogens framtida bestånd och bevarande av Lapparnes renbetesrätt”. Förrättningarna gjordes av lantmätare och kunde överklagas. Sedan de vunnit laga kraft var en definitiv gräns satt mellan böndernas och statens jord. Samernas rätt till vinterbete på enskildas mark inom lappmarken bekräftades i och med avvittringen.
Den slutliga regleringen av hemman och nybyggen i Västerbottens (och Norrbottens) lappmarker skedde genom en särskild avvittring eller efteravvittring. Då reglerades de nybyggen som hade kommit till efter den allmänna avvittringens fullbordan på den odisponerade kronomarken.
Kolonisationen av Norrlands inland innebar att det stundtals uppstod konflikter mellan samer och nybyggare. De tidiga nybyggarna levde av jakt, fiske och boskapsskötsel och var beroende av stora markområden för att få sin utkomst. Före tillkomsten av 1928 års renbeteslag var inte samernas jakt- och fiskerätt knuten till renbetesrätten, utan det kunde finnas medlemmar i lappbyarna som endast försörjde sig på fiske. I 1928 års renbeteslag sammanfördes jakt- och fiskerätterna. Följden blev att de som inte var renskötare uteslöts från lappbyarna och därmed också miste sin rätt att jaga eller fiska. Runt sekelskiftet övergick en stor grupp samer till att bli nybyggare.
Samerna i södra Lappland hör till det sydsamiska språkområdet. På grund av gränstvister mellan Norge och Sverige i början av seklet (?) tvingades samer från Karesuando att ”frivilligt” flytta söderut. Karesuandosamerna kom från det nordsamiska språkområdet.
Västerbottens inland och fjälltrakter befolkades sålunda av sydsamer, nordsamer och nybyggare som dels kom inflyttande men som också kunde ha samiskt påbrå.
Under den mansålder som gått sedan avvittringarna slutfördes har samhället förändrats. Nybyggarnas och samernas land har exploaterats för vattenkraftsutbyggnad och gruvbrytning. Skogen som ägdes av staten/Domänverket har överförts i bolagsform och sålts. Beslutet om den fria småviltjakten infördes utan att de människor som berördes fick ge sin syn på saken. Jordbruksnäringens villkor har försämrats och antalet jordbruk har minskat mycket kraftigt.
Många nybyggarättlingar upplever en stor vanmakt inför denna utveckling och ifrågasätter lagenligheten i de beslut som ständigt upplevs fattas över deras huvuden. En av de frågor som engagerat många är frågan om de rättigheter till bland annat jakt och fiske som nybyggarna fick när de en gång i tiden lockades att kolonisera Västerbottens inland. I och med avvittringsstadgans tillkomst förbehölls jakt- och fiskerätten markägaren och nybyggaren. Då avvittringsstadgan fortfarande gäller och då de överprövningar som gjorts främst avsett själva utstakningen av mark, är frågan om vad som hänt med jakt- och fiskerättigheterna fortfarande oklara. Regeringen bör därför ta initiativ för att reda ut frågan om nybyggarnas rättigheter en gång för alla. Om de ursprungliga rättigheterna är förlorade måste det också gå att härleda de beslut som fattats.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör ta initiativ till att reda ut hur frågan om nybyggarnas rättigheter hanterats.
|
Maggi Mikaelsson (v) |