Det finns en tilltagande utveckling där olika fastighetsförvärv sker i strid med förvärvslagstiftningens intentioner och som medför att landsbygden och mindre orter förlorar befolkningsunderlag. Möjligheterna att i spekulativt syfte förvärva och avyttra mark har getts för stort utrymme. Markspekulation och skogsskövling i samband med förvärv är förödande på sikt såväl för landsbygdens intressen som för möjligheterna att behålla hela landet levande.
Förvärvslagstiftningen bör därför ses över i syfte att förhindra spekulation och för att främja permanentboende och brukande av jord och skog. De olika utredningar och översyner som bostadsutskottet hänvisar till vid behandling av en likalydande motion under förra mandatperioden har inte flyttat fram positionerna i motionens riktning. Kraven på förändringar har därmed ökat. Nya överväganden är angelägna. Problembilden har förvärrats.
Utländska förvärv av fast egendom i Sverige är påtagliga. Det gäller såväl förvärv av jord- och skogsbruksfastigheter av större som mindre slag som förvärv av permanentbostäder både i och utanför samlad bebyggelse. Större jord- och skogsbruksfastigheter förvärvas oftast inte i syfte att driva ett rationellt jord- och skogsbruk på orten utan som kapitalplacering och som spekulation i förräntningsvärden till barn och barnbarn. Mindre jordbruksenheter förvärvas oftast för fritidsändamål. Detsamma gäller förvärv av permanentbostäder inte minst inom samlad bebyggelse. De utländska förvärven har fått en spridning över i stort sett hela landet men har en markant tyngdpunkt framförallt inom de tre smålandslänen.
Denna utveckling får en rad negativa konsekvenser för den svenska samhällsutvecklingen. Ett uppköp av jord- och skogsbruksfastigheter från utlandet kommer att vara ett hinder för ett rationellt familjebruk. Samverkan på orten uteblir. De sociala kontakterna som finns naturligt mellan boende på orten försvinner och kontaktnätet uttunnas. Omarronderingar för främjande av ett rationellt familjejordbruk omöjliggörs.
Ett ökat utländskt ägande riskerar att minska hänsynen till naturvården. Fjärrägandet ger inte samma möjligheter att följa skeendena på orten. Det ger heller inte samma känsla för bygden och dess utveckling och sociala liv. Dessutom kommer med stor sannolikhet ett köptryck från svenska och utländska företag att infinna sig i kölvattnet av en sådan utveckling. Därmed riskerar det enskilda ägandet som dominerar svenskt jord- och skogsbruk i dag att minska kraftigt.
Ett annat problem som hotar att avfolka hela samhällen och undergräva den grundläggande servicen är de starkt ökande utländska förvärven av permanentbostäder, uteslutande småhusenheter i mindre samhällen och tätorter. Det gör att stora delar av samhällena blir mörklagda under stora delar av året. De satsningar som kommunerna måste göra för att upprätthålla en fullgod service fördyras och försvåras.
Om uppköpsvågen fortsätter i den takt som utvecklingen nu ger vid handen hotas vissa delar av landet att utarmas på permanentboende och ett rationellt näringsliv. Småland kommer i framtiden att under delar av året bli ödeland och under andra tider ett område för fritidsboende stressade centraleuropéer.
De omfattande liberaliseringarna av förvärvslagarna som genomfördes 1991 har medverkat till att de utländska förvärven har ökat. Vid det tillfället togs prisprövningen vid förvärv av jord- och skogsbruksfastighet bort. Boplikten begränsades till att gälla endast i vissa stödområden. Den generella begränsningen för utlänningars rätt att förvärva fast egendom i Sverige togs bort våren 1993 som följd av EES-avtalet, fritidshus undantagna. Enligt vår uppfattning borde förvärvslagstiftningen 1991 och 1993 ha skärpts i motsatt riktning än vad som skedde.
När det gäller utlänningars köp av permanentbostäder för omvandling till fritidsbostäder har angränsande länder, som t.ex. Danmark och Åland, långtgående begränsningar, medan Sverige helt saknar detta. Såväl Danmark som Åland har därigenom kunnat bibehålla en fortsatt stor befolkning i glesbygden och på öarna i utsatta skärgårdsområden.
De EU-regler som tillkommit i samband med EU-medlemskapet påverkar förvärvsreglerna i Sverige. Enligt gällande regler skall investeringar i fast egendom kunna göras av fysiska eller juridiska personer hemmahörande i ett EU-land. Det innebär att icke-diskrimineringsprincipen skall tillämpas, vilket innebär att inskränkningar för andra EU-medborgare endast får göras för att tillgodose säkerhetsintressen. Dessutom tillkommer undantagsregeln för förvärv av fritidshus som Sverige har under en femårsperiod. Det innebär att de lagändringar som krävs för att motverka en avfolkning måste ske i linje med EU:s lagstiftning på ett sätt som inte diskriminerar övriga EU-medborgare att förvärva fast egendom i Sverige från svenska medborgares möjlighet att förvärva egendom i eget land. Detta låter sig enligt vår uppfattning väl förenas.
Den svenska förvärvslagstiftningen bör utformas på ett sådant sätt att den oavsett nationell tillhörighet på förvärvaren
främjar familjejordbruket och sambandet brukand–eägande,
främjar sysselsättning i glesbygd och
främjar permanentboende i alla delar av landet.
Förslag
1. Vi föreslår att förvärvstillstånd skall fordras för förvärv av fast egendom som taxeras som lantbruksenhet.
2. Vi föreslår vidare att en generell vitesbelagd boplikt införs för alla som förvärvar sådana fastigheter i Sverige.
3. För rena skogsbruksfastigheter föreslår vi att boende i bygden skall vara tillräckligt krav för boplikten.
4. Ett generellt förbud för juridiska personer att förvärva lantbruksenheter bör införas.
5. Vid förvärv av fastighet som taxeras som småhusenhet bör regler införas som förhindrar att en permanentbostad inom samlad bebyggelse övergår till fritidsbostad i samband med förvärvet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i förvärvslagstiftningen som anförts i motionen.
|
Agne Hansson (c) |
|
|
Eskil Erlandsson (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Sivert Carlsson (c) |