Vänsterpartiet anser att bostaden, ett hem, är en social rättighet. Det betyder att alla medborgare ska ha tillgång till en ändamålsenlig bostad i en god boendemiljö och detta till en rimlig kostnad. Det har varit den svenska bostadspolitikens inriktning sedan 1940-talet, då riksdagen beslutade att bostadsförsörjningen skulle påverkas via politiska beslut. Den svenska bostadspolitiken har inneburit att vi i dag, internationellt sett, har hög standard och liten trångboddhet. I Sverige är numera så gott som alla bostäder fullt moderna och det har gjort att grupper som haft det svårt att hävda sig på bostadsmarknaden fått ett starkt stöd. Det innebär dock att det i dag inte finns några billiga lägenheter i äldre bestånd, som t ex hade kunnat fungera som genomgångslägenheter för ungdomar. Det har också inneburit att mycket av vårt byggda kulturarv har förstörts. De ensidigt sammansatta bostadsområdenas tillkomst under miljonprogrammets uppbyggnad har bidragit till en omfattande segregation i boendet. Invandrare, arbetslösa och låginkomsttagare utgör en allt större del av befolkningen i dessa områden.
Utvecklingen på 1990-talet hotar alltmer den sociala bostadspolitiken. Den har naturligtvis sin grund i många faktorer där arbetslösheten spelar en stor roll. Även flera politiska beslut har spelat en avgörande roll. Däribland kan nämnas skattereformen, andra förändringar i lagstiftningen och den pågående budgetsaneringen.
Den socialdemokratiska regeringen har inte gjort någon helhetsanalys av situationen. Inte heller den nyligen avlämnade bostadspolitiska utredningen (SOU 1996:156) tilläts utföra uppdraget som en grund för framtida beslut och för ett försvar och en utveckling av en social bostadspolitik.
Statens eget verk för bostadsfrågor, Boverket, är mycket kritiskt till utredningens förslag. Enligt Boverket är utredningens ambitiösa formuleringar bara ord utan innehåll. Drastiska nedskärningar av bostadstödet tillsammans med en bibehållen hög nivå på bostadsbeskattningen gör att bostadssektorn inte längre kan betraktas som ett prioriterat välfärdsområde. En stor del av de ensamstående med barn och med låga inkomster kan i dag, av ekonomiska skäl, inte efterfråga en ny bostad med den utrymmesstandard som ansågs rimlig i Sverige för 30 år sedan. Mer än 90 % av dessa är kvinnor. Vidare menar Boverket att förslaget inte leder till likvärdiga villkor mellan de olika boendeformerna egnahem, bostadsrätt och hyresrätt. Subventionerna till hyresrätt och bostadsrätt blir enligt förslaget sämre än skatteavdragen för egnahem. Kommunförbundet anser i sitt remissvar till utredningen att övervältringen av kostnader från stat till kommun inte är tillräckligt utredda och att antalet hushåll som blir beroende av socialbidrag för sin försörjning kan öka betydligt, om inte bostadsbidragen förstärks.
Ett stort antal remissinstanser framför kritik på många områden och Vänsterpartiet anser därför att en ny utredning bör tillsättas. Denna bör syfta till en allsidig bedömning av utvecklingen inom bostadssektorn och dessutom ge förslag som förnyar och utvecklar den sociala bostadspolitiken. Detta bör ges regeringen till känna. Mycket kan dock göras redan i avvaktan på denna utredning, inte minst på lagstiftningsområdet.
Ansvaret för förverkligandet av efterkrigstidens bostadspolitik har vilat på både stat och kommun. Staten har ställt kvalitetskrav och säkrat finansieringen, kommunerna har gjort bedömningar av nybyggnads- och ombyggnadsbehovet samt svarat för planering av mark och bebyggelse. Vidare har kommunerna deltagit i förmedling av bostäder genom kommunala bostadsförmedlingar och producerat och förvaltat bostäder genom kommunalägda bostadsbolag eller stiftelser. Under de borgerliga regeringsåren i början på 1990-talet har dock villkoren för kommunernas bostadspolitiska ansvar kraftigt förändrats. De ekonomiska villkoren för byggande i kommunala bostadsföretag har försämrats och merparten av den speciallagstiftning som reglerade den kommunala bostadspolitiken har avvecklats. Det kommunala ansvaret för bostadspolitiken baseras efter den 1 juli 1993 i allt väsentligt på kommunallagen, socialtjänstlagen samt plan- och bygglagen. De lagar som upphävts är bl a bostadsförsörjningslagen från 1947 och bostadsanvisningslagen från 1987. Den förstnämnda ålade kommunerna att upprätta bostadsförsörjningsprogram, anordna avgiftsfri bostadsförmedling eller skyldighet att på begäran lämna information om läget på den lokala bostadsmarknaden. Den sistnämnda gav kommunerna på vissa grunder anvisningsrätt till lägenheter både i det privata och det kommunala beståndet.
Borttagandet av dessa speciallagar har t ex medfört att antalet kommuner som upprättat särskilda bostadsförsörjningsprogram har minskat från 72 % till 29 % under åren 1992 till 1996 och att antalet kommunala bostadsförmedlingar mer än halverats. Ramlagstiftningen är inte tvingande. Inte ens socialtjänstlagen ger generellt rätt till en egen bostad. Hur detta påverkat den sociala bostadspolitiken är inte analyserat eller konsekvensbelyst. Samtidigt som kraven ökat på de kommunala bostadsbolagen och speciallagstiftningen upphört kommer rapporter om negativa förändringar. Vissa kommunala bostadsbolag ordnar egna kösystem, upprättar egna kriterier – ibland rent diskriminerande – för de bostadssökande. Andra ställer orimliga avkastningskrav på sina bostadsbolag för att klara övrig kommunal verksamhet. Bostadspolitiken kommer inte med nödvändighet upp på den parlamentariska kommunala dagordningen. Det finns inte längre sådana krav på kommunerna. Vänsterpartiet menar att bostadspolitiken ska finnas på den politiska agendan i våra kommuner och kräver lagstiftningsförändringar för att uppnå detta.
I den bostadspolitiska utredningen talas om ett nytänkande för boendeplanering. Det behövs ett tvärsektoriellt samarbete mellan fysiska planerare, tekniker, miljöansvariga och socialtjänsten. Det krävs också ett nära samarbete med aktörerna på den lokala bostadsmarknaden. Detta bör utmynna i obligatoriska boendeplaneringsprogram och ingå som en del i den kommunala översiktsplaneringen, vilken enligt lag ska ses över minst en gång per mandatperiod. Innehållet i programmet bör beskriva kommunens planering för att tillgodose prioriterade målgruppers behov av bostäder, åtgärder mot boendesegregation och utvecklingen mot det ekologiskt hållbara samhället.
Boendesegregationen i Sverige behöver omfattande åtgärder för att brytas. I grunden är den en klassfråga – det är de resurssvaga i samhället som drabbas. Alla människor måste i möjligaste mån ges ekonomiska förutsättningar att välja boendeform och bostadsområde. Kampen mot arbetslösheten får därmed hög prioritet och en socialt sett allsidig hushållssammansättning måste eftersträvas i alla bostadsområden. En lagstiftad bostadsanvisningsrätt i både kommunala och privata bostadsföretags bostadsbestånd är en nödvändig garanti för att sätta kraft i förhandlingarna med bostadsföretagen om en god tillgång på lediga lägenheter för att skapa allsidigt sammansatta bostadsområden och för att stärka de svaga hushållens möjligheter på bostadsmarknaden. Naturligtvis ska man i första hand eftersträva frivilliga överenskommelser.
I redan segregerade områden krävs särskilda åtgärder för att komma till rätta med problemen. Här måste byggnadsmässiga åtgärder kompletteras med sociala, där kampen mot arbetslösheten bör prioriteras. Det är också viktigt att stimulera till ett mer aktivt deltagande i skötseln av bostadsområdena. Bostadsområdet Holma i Malmö framstår som ett gott exempel på vad självförvaltning och brukarmedverkan kan innebära. Där har gemenskap och aktsamhet ersatt isolering och vandalisering. Andra exempel på åtgärder är att skapa lokaler för småföretag, att lokalisera småföretag och stödja kooperativa insatser liksom att höja utbildningsnivån.
Särskilda stöd för utveckling av s k miljonprogramsområden bör införas. Stöden bör ges till lokalt utvecklingsarbete i särskilt utsatta bostadsområden, utifrån just deras problem och utvecklingsmöjligheter. De viktigaste aktörerna i ett lokalt utvecklingsarbete är de som bor och verkar i bostadsområdet. Resultatet kommer naturligtvis i stor utsträckning att bero på hur kommuner och andra inblandade aktörer lyckas mobilisera och ta till vara de boendes egna resurser i form av idéer, engagemang och verksamhetslust. Kommunerna har en viktig uppgift i detta sammanhang. De har det yttersta ansvaret för kommuninvånarna och ett tydligt ansvar (via plan- och bygglagen) att främja goda och jämlika levnadsförhållanden. Kommunerna ska ges en nyckelroll både i att sätta i gång och stödja processer och verksamheter igångsatta av de boende. De ska också främja en långtgående samverkan mellan alla aktörer inblandade i utvecklingsarbetet. Kommunerna måste i samhällsplaneringen ta hänsyn till särskilt utsatta bostadsområdena, till den lokala näringspolitiken och till prioriteringen av kommunens resurser mellan olika bostadsområden, allt detta för att sträva mot allsidigt sammansatta och goda boendemiljöer. Särskild uppmärksamhet bör ägnas kvinnors roll i processen. Förenklat kan man säga att män planerar, bygger och förvaltar våra bostäder, medan kvinnor generellt arbetar mer i bostaden, vistas mer i dess närmiljö och oftare har sin arbetsplats nära bostaden. Detta leder till bristande demokrati och att man inte tar till vara kvinnors kunskaper och erfarenheter om vardagslivets villkor i våra boendemiljöer. Därför bör särskilda satsningar göras för att integrera kvinnors erfarenheter i utvecklingsarbetet.
Staten bör ställa krav på att kommunerna upprättar en plan eller ett sammanhängande program för utvecklingen i varje utsatt bostadsområde. Planen bör innehålla allmänna krav inom en rad områden, men måste baseras på ingående kunskaper om det bostadsområde där utvecklingsarbetet ska bedrivas. Viktiga områden är boinflytande och fastighetsförvaltning, sysselsättning och företagsetableringar samt att stärka det sociala och kulturella livet: den lokala demokratin, kommunikationer och infrastruktur, kommersiell och offentlig service och att förbättra den fysiska miljön: mer estetisk mångfald, konstnärlig utsmyckning, att minska brottslighet och våld m m.
Under 1995/1996 har staten satsat 125 miljoner kronor på satsningar i särskilt invandrartäta bostadsområden. Vidare har den invandrarpolitiska kommittén föreslagit 245 miljoner kronor per år för åtgärder i utsatta områden. I budgeten för 1998–2000 avsätter regeringen ytterligare 500 miljoner kronor. Det är bra men otillräckligt, eftersom man endast tänker välja ut ett begränsat antal områden. I den bostadspolitiska utredningen föreslogs en långsiktig satsning på dessa områden med minst 1 miljard kr per år de närmaste tio åren. Vänsterpartiet anser att definitionen av ett utsatt område bör förstärkas och att det klart bör framgå att det i första hand är en klassfråga och inte en etnisk fråga. Det behövs en långsiktighet och målmedvetenhet för att arbeta med dessa problem. Regeringen bör återkomma med förslag på hur man ska uppnå ett sådant långsiktigt fortsatt arbete.
Allas rätt till en god bostad till en rimlig hyra är långt ifrån en självklarhet. Boendekostnaderna har ökat dramatiskt på 1990-talet, mycket på grund av skattereformen och den pågående budgetsaneringen. Det har medfört att alltfler människor inte har ekonomiska möjlligheter att efterfråga bostäder i nyproduktion. För 20 % av hushållen räcker inte inkomsterna (inklusive generella transfereringar) till nödvändiga utgifter för en normal standard i boendet. Ensamstående med två eller tre barn har det svårast: endast hälften av dessa hushåll har råd med en boendestandard på dagens rekommenderade nivå. Detta är i hög grad också en kvinnofråga, eftersom 88 % av de ensamstående med barn som får bostadsbidrag är kvinnor. De som fick höjda boendekostnader som uppkom på grund av skattereformen utlovades kompensation genom ökade bostadsbidrag för låginkomsttagare. Det medförde att antalet bostadsbidragstagare fördubblades och som mest uppgick till ca 580 000 hushåll som uppbar bostadsbidrag. Kostnaderna ökade till mer än 8 miljarder kronor. När statsfinanserna skulle stärkas blev bostadsbidragen en källa för besparingar och skattereformens villkorade löften bröts. Bostadsbidragen har därefter förändrats i flera steg och den mest drastiska försämringen genomfördes under 1997. Mer än 2 miljarder kronor skulle sparas, vilket Vänsterpartiet ansåg vara orimligt. Konsekvensanalyser av förslaget visade t ex att 30 000–40 000 hushåll skulle få en sänkning med mer än 500 kronor per månad, en del ända upp till 2 000 kronor per månad. En sådan snabb förändring är oacceptabel och tvingar människor från hus och hem. Vänsterpartiet föreslog en takregel för 1997, där ingen skulle förlora mer än 500 kronor per månad. Regeringen skulle sedan få i uppdrag att under 1997 återkomma med ett nytt, mer genomarbetat och konsekvensanalyserat förslag än det som fastslogs genom regeringens vårbudget 1997. Regeringen tillför anslaget för bostadsbidragen ca 200 miljoner kronor på årsbasis, delvis från den 1 november 1997, men till största delen från den 1 januari 1998. Detta beslut är inte förenligt med en god bostadspolitik och är otillräckligt. Den beslutade besparingen slår hårt mot barnfamiljerna vilka även drabbas hårt av andra besparingar i den pågående budgetsaneringen. I vår budgetmotion föreslår vi att anslaget för bostadsbidrag förstärks.
Ungdomars ekonomiska situation har kraftigt försämrats under 1990-talet. Arbetslöshet och det faktum att fler studerar medför att fler tvingas bo hemma längre. I åldersgruppen 20–23 år bor så många som 30 % fortfarande kvar hemma hos föräldrarna. I åldersgruppen över 24 år minskar antalet markant till 6 %. Av de ungdomar som bor hemma hos föräldrarna skulle 86 % flytta hemifrån om de hade råd. Det innebär att ca 120 000 ungdomar vill flytta hemifrån, men inte har ekonomiska förutsättningar för det.
Ett inte så uppmärksammat problem är det som rör invandrarungdomar. Var fjärde ung invandrare har en svag position på bostadsmarknaden. Det är dubbelt så många som bland de svenska ungdomarna.
Av ungdomar i åldersgruppen 20–27 år har ca 62 % ett eget boende. Två tredjedelar av dessa ungdomar bor i hyresrätt, en femtedel i bostadsrätt och en tiondel, främst ungdomar i den äldsta åldersgruppen, äger sin bostad. Ungdomar bor vanligen i mindre lägenheter med 1–2 rum och kök. Den genomsnittliga hyreskostnaden varierar mellan ca 2 500 och 3 500 kr/månad. Ungdomar är ofta hänvisade till nyproduktionen där hyresnivåerna är betydligt högre. 70 % uppger att de klarar boendekostnaderna bra, medan resten får hjälp via föräldrar, bostadsbidrag eller socialbidrag. Bostadsbidraget är ett viktigt komplement för att klara boendekostnaderna. Bostadsbidraget för ungdomar har en konstruktion som är mest lämpad för studerande. En översyn av bidraget är nödvändig om det ska ha den effekt som det borde ha, nämligen som ett stöd för att komma upp i en rimlig levnadsnivå utan att man ska behöva komplettera med en ansökan om socialbidrag. Regeringen bör komma med förslag på nya regler, som kan gälla från 1998. (Se Vänsterpartiets motion utgiftsområde 18.)
Den ramlagstiftning som finns garanterar ingen generell rätt till en bostad. Dessutom har inte kommunerna någon skyldighet att informera om bostadskö, lediga lägenheter eller att ge andra upplysningar i samband med sökandet av bostad. Antalet bostadsförmedlingar har krympt kraftigt och vid årsskiftet 1995/1996 fanns det kommunal bostadsförmedling endast i 15 % av landets kommuner. I en del kommuner finns privat förmedling eller en delvis kommunalägd förmedling. I 215 kommuner finns ingen organiserad förmedling utan varje fastighetsägare förmedlar själv sina lägenheter och de köande kan behandlas godtyckligt. I takt med att kraven på de kommunala bostadsbolagen ökat, t ex när det gäller avkastningskrav och balanskrav, kommer rapporter om märkliga regelsystem, som delvis är rent diskriminerande. Det handlar om godkännandekrav på helt andra grunder än ekonomiska och dessutom ekonomiska krav som är mycket svåra att uppfylla. Detta är naturligtvis oacceptabelt och måste åtgärdas. Regeringen bör komma med förslag på hur kommunerna ska uppfylla kravet på att ge bostadssökande information om läget på bostadsmarknaden, vilka kösystem som råder och vilka kriterier som gäller för att betraktas som bostadssökande. Kommunerna bör ges rätt att ingripa mot såväl kommunala som privata fastighetsägares möjlighet att ställa upp orimliga eller diskriminerande krav på den bostadssökande. Barnfamiljer och ungdomar med låga inkomster eller som av andra orsaker inte kvalificerar sig för ett förstahandskontrakt kan nu tvingas till andrahandsboenden med all den osäkerhet och otrygghet som detta innebär. En likvärdig behandling av de bostadssökande måste eftersträvas. Ett sätt kan vara en möjlighet för den bostadssökande att överklaga och få sin sak prövad om man på oskäliga grunder inte tillåts stå i bostadskö eller inte anvisas en lägenhet när man väl står längst fram i kön. Regeringen bör komma med förslag på hur man på bästa sätt ger den bostadssökande en rättvis och likvärdig behandling, genom möjligheter för kommunerna att påverka kriterierna för bostadssökandet och rätt att överklaga fastighetsägarnas fördelning av bostäder.
Att mista sin bostad och hyreskontrakt är oftast en verklig katastrof för dem som lever under utsatta förhållanden. Därför bör jordabalkens hyresregler mildras på flera sätt. Återvinningsfristen för att få behålla sin lägenhet, dvs den tid man som hyresgäst har på sig att betala in upplupen hyra efter det man blivit uppsagd, bör förlängas till fyra veckor. Detta bör ges regeringen till känna.
Likaså bör annan än socialnämnden kunna få ställa upp som garant för att hyran blir betald. Trycket på socialtjänsten är stort och en del människor har andra kontaktnät eller ovilja mot att vända sig till socialtjänsten.
I den bostadspolitiska utredningens föreslagna portalparagraf betonas särskilt vikten av att främja goda boendemiljöer och uppväxt för barn och ungdom. Detta har dålig bäring i den svenska lagstiftningen. Det saknas normerande krav när det gäller hur barns lekmiljö ska vara utformad. I redan byggda områden är det ännu otydligare. Där ska man uppfylla krav om det är rimligt med hänsyn till kostnaderna för arbetet och tomtens särskilda egenskaper. Hur påverkas barnens miljö av åtgärder som förtätning av bebyggelse, minskade resurser för skötsel, anläggning och underhåll av friytor och grönområden? Vem för barnens talan i arbetet med översiktsplaner och detaljplaner?
Sverige har varit pådrivande när det gäller FN:s barnkonvention. Där slås det fast att barnen har rätt till inflytande. I Norge har man respekterat detta och de rikspolitiska riktlinjerna säger att kommunerna ska lägga upp planeringsarbetet så att barns och ungdomars synpunkter kommer fram. En följd av detta är att staten ålagt kommunerna att utse en ansvarig tjänsteman som ska ta till vara barnens intressen i dessa frågor. Sverige bör naturligtvis göra detsamma och regeringen bör få i uppgift att komma med förslag i denna fråga.
Barnens säkerhet i boendemiljön är en annan viktig fråga. Hemmiljön är en vanligare olycksfälla än trafiken för förskolebarn. 1994 behövde 368 barn sjukhusvård efter trafikolyckor, medan 5 553 barn lades in på sjukhus efter olyckor i hemmet. Barnsäkerhetskraven i lagstiftningen infördes för nybyggnation 1973 och för ombyggnation 1976. Kraven gäller bland annat fönsterspärrar och tippskydd. Stora delar av bostadsbeståndet omfattas inte av barnsäkerhetskraven, bland annat det mesta av miljonprogramsområdenas bostäder. Lagstiftningen bör ses över, dels vilka krav som ska gälla, dels vilka krav man ska ställa på de fastigheter som i dag inte omfattas av säkerhetskraven.
I den bostadspolitiska kommitténs slutbetänkande ansåg man att det finns brister i tillgängligheten för funktionshindrade. Den föreslår ingen lagstiftningsförändring men anser att man bör stimulera investeringar som förbättrar bostäders tillgänglighet och användbarhet. Sverige var pådrivande i framtagandet av FN:s standardregler för att försäkra funktionshindrade delaktighet och jämlikhet på lika villkor som andra medborgare. Ett lagförslag om att åtgärda enkelt avhjälpta hinder mot tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelseförmåga senast år 2005 drogs tillbaka. Handikappombudmannens undersökning och rapport till regeringen i mars 1997 visar på stora brister inom flera områden. Som exempel kan nämnas att endast 16 kommuner har fasat trottoarkanterna vid samtliga markerade övergångsställen, att mer än hälften av kommunerna inte har något handikappolitiskt program och att över hälften av landets skolor saknar minimal handikappanpassning. Detta visar att åtgärder behövs för att på sikt komma till rätta med de här problemen. Vänsterpartiet anser att åtgärder för enkelt avhjälpta hinder mot tillgänglighet ska vara slutförda senast år 2005. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med ett lagförslag om detta.
I avvaktan på det vill Vänsterpartiet redan inför 1998 införa ett stimulansbidrag för åtgärder i boendemiljön som förbättrar tillgängligheten. Det får ankomma på Boverket att närmare utarbeta regler för ett sådant stimulansbidrag. När det gäller möjligheterna för handikapporganisationer m fl att få insyn och kunna påverka utformningen vid byggnation, för att största möjliga hänsyn ska tas till tillgänglighetsfrågorna, begränsas de av de nya reglerna i plan- och bygglagen. Byggherren är i dag den som har ansvaret för att gällande krav och regler uppfylls. En kvalitetskontrollplan ska upprättas och ett byggsamråd sker med byggnadsnämnden. Samrådet behöver inte ske förrän tre veckor före byggstart. Att i det läget kunna påverka byggnationens utformning är naturligtvis svårt, inte minst för de allmänna intresseorganisationerna. Byggsamråd bör ske redan på projekteringsstadiet för att bäst kunna tillgodose t ex kravet på tillgänglighet i byggnader. Regeringen bör komma med förslag till ändringar i bygglagstiftningen, som tillgodoser detta. Handikapporganisationerna bör ges rätt att delta i byggsamråd som ska ske mellan byggherre och kommunens byggnadsnämnd senast tre veckor före byggstart.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en utredning om en social bostadspolitik,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatoriska boendeplaneringsprogram,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring enligt vad i motionen anförts om en lagstiftad bostadsanvisningsrätt,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring enligt vad i motionen anförts om bostadsbidragen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett långsiktigt integrationsarbete,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring att kommunerna ges rätt att ingripa mot såväl kommunala som privata fastighetsägares möjlighet att ställa orimliga eller diskriminerande krav på den bostadssökande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förlängning av återvinningsfristen vid försenad inbetalning av hyra,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring enligt vad i motionen anförts om att ta till vara barns och ungdomars intressen vid bostadsplanering,
att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om att åtgärder för enkelt avhjälpta hinder mot tillgänglighet skall vara slutförda senast år 2005,
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring enligt vad i motionen anförts om handikapporganisationernas rätt att delta i byggsamråd.
|
Johan Lönnroth (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Eva Zetterberg (v) |