De allmännyttiga bostadsföretagen har alltsedan 1940-talet haft en allt mer betydelsefull roll på den svenska bostadsmarknaden. Genom det kommunala engagemanget på bostadsmarknaden har det varit möjligt att skapa en bostadsstandard i Sverige som hör till de bästa i Europa. Genom det sätt som de allmännyttiga bostadsföretagen fungerat på har det varit möjligt även för hushåll med begränsade ekonomiska resurser att efterfråga moderna, rymliga och välplanerade bostäder till en rimlig kostnad.
När den sociala bostadspolitiken utformades i Sverige efter det andra världskriget gjordes också ett principiellt viktigt vägval som kommit att prägla inte bara bostadsförhållandena utan det lokala samhället i stort. Beslutet var att vi i Sverige inte skulle gå vidare på den väg som valts i flertalet andra länder i Europa att rikta de bostadspolitiska insatserna enbart till de sämst ställda grupperna i samhället. I stället fick bostadspolitiken en inriktning på alla samhällsklasser och de kommunala bostadsföretagen har erbjudit bostäder åt alla slags hushåll på likvärdiga villkor.
I kombination med det till hushållen riktade konsumtionsstödet till bostäder har denna bostadspolitik främst genom de kommunala bostadsföretagens insatser gjort det möjligt att undvika en tydlig socio-ekonomisk segregation där människor med olika ekonomiska förutsättningar varit hänvisade till olika bostadsområden med olika kvalitet.
Denna positiva utveckling är i dag hotad. Med den segregation som växer fram i vissa bostadsområden hotar även i vårt land i framtiden en situation med olika samhällen i samhället. Ett flertal statliga utredningar, forskningsrapporter och medieinslag under senare år har satt uppmärksamheten på detta. Det är ingen överdrift att hävda att detta är en av de viktigaste samhällsfrågorna i dag och för framtiden.
De kommunala bostadsföretagen har här en ny och i förhållande till tidigare än viktigare uppgift att gå i spetsen för arbetet på att skapa en ökad rättvisa mellan olika bostadsområden, skapa förutsättningar för ett aktivt engagemang från de boendes sida, bryta alienation och främlingskap och medverka till att människor från andra kulturer integreras i det svenska samhället på sina egna villkor.
Mot denna bakgrund är det utomordentligt illavarslande att det i den politiska debatten från en del håll börjar ifrågasättas om bostadsförsörjningen ska betraktas som en kommunal kärnverksamhet. Kommuner med pressad ekonomi överväger om de ska frigöra de resurser som är bundna i bostadsföretaget för att satsa på andra områden som upplevs som viktigare för att ge medborgarna en god service.
Ett sådant resonemang är inte bara historielöst genom att bortse från den ursprungliga synen på bostaden som en ram för livet från vaggan till graven. Det är också kortsynt eftersom det bortser från möjligheten att vi ånyo kan hamna i en situation med brist på goda bostäder. I en sådan situation blir det de starka som återigen får välja först samtidigt som det blir en ytterligare press uppåt på hyreskostnaderna. Dessa kommuner överväger att avhända sig det mest kraftfulla instrument som de har för att påverka välfärden för de människor som av olika skäl har sämre förutsättningar i livet än andra – de som i en marknadsstyrd bostadsmarknad får hålla till godo med det som de andra ratat.
Det är svårt att tvinga kommunerna att mot sin vilja behålla och utnyttja sina bostadsföretag. Men det är viktigt att undvika att kortsiktiga ekonomiska svårigheter leder till beslut i kommunerna på det här området som långsiktigt visar sig ha allvarliga negativa konsekvenser för möjligheterna att skapa värdiga och rättvisa livsvillkor för alla.
Under 1997 har riksdagen beslutat att de kommunala bostadsföretag där kommunen genom försäljning av aktier förlorar det avgörande inflytandet får se sina räntebidrag reducerade. Den lagstiftningen upphör automatiskt vid årsskiftet. Regeringen har därför haft en utredningsman som presenterat förslag till hur denna reglering skulle kunna avlösas genom att de kommuner som gör sig av med sina bostadsföretag får statsbidragen reducerade med
50 % av den realisationsvinst som kommunen gör på försäljningen.
Detta förslag har kritiserats starkt av flertalet remissinstanser. Dock inte av de allmännyttiga bostadsföretagens riksorganisation, SABO.
De remissinstanser som är kritiska har i allmänhet tagit sin utgångspunkt i principen om kommunalt självstyre. Att dra in statsbidrag på detta sätt är, hävdas det, ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Kommunerna måste ha rätt att själva besluta om sina tillgångar.
Det är svårt att följa med i denna tankegång. De värden som finns i dessa företag har i betydande utsträckning skapats genom att staten under årens lopp med generösa direkta och indirekta subventioner gjort det möjligt för kommunerna att bygga bostäderna. Det är inte orimligt att staten vill ha tillbaka en del av dessa medel om kommunerna beslutar sig för att upphöra med den verksamhet som subventionerna var avsedda att underlätta.
Det kan inte heller hävdas att bostadsförsörjningen är en exklusiv kommunal angelägenhet. Även om kommunerna på samma sätt som på t ex skolans område har uppdraget att driva verksamheten är det en uppgift för statsmakterna att ansvara för att alla människor i landet oberoende av bosättningsort ges goda och värdiga livsvillkor. I ett sådant perspektiv kan den kommunala självständigheten aldrig vara villkorslös.
Bortsett från dessa i och för sig tunga argument för utredarens förslag kan tillföras ytterligare ett – omsorgen om konkurrenssituationen på fastighetsmarknaden. I sitt remissvar på utredarens rapport anförde SABO att privata ägare av fastighetsaktier har att betala 30 % i skatt på den realisationsvinst som de gjort vid försäljningen. Kommunerna, som inte är skattskyldiga till staten, betalar inte en sådan skatt och kan därför erbjuda sina fastigheter till ett lägre pris på marknaden än övriga.
Att detta är negativt för övriga ägare av hyresfastigheter är uppenbart. Det kan bidra till att kommunala fastigheter kommer ut på marknaden till ett lägre pris vilket pressar situationen för de fastighetsägare som inte haft möjligheten att förvärva sina fastigheter på motsvarande sätt. I sitt remissvar anförde SABO följande.
SABOs överväganden
De förändringar av bostadsstödet som genomförts under 1990-talet har syftat till att så långt det är möjligt, med beaktande av de kommunägda bostadsföretagens särskilda roll inom bostadsförsörjningen, likställa de ekonomiska betingelser under vilka olika kategorier av fastighetsägare har att verka.
Inom den övriga fastighetsbranschen utgår realisationsvinstbeskattning vid försäljning av fastighetsaktier. Det är rimligt med hänsyn till målet att åstadkomma så lika förutsättningar som möjligt att även kommunerna omfattas av en sådan beskattning. I annat fall sker försäljningar av kommunala fastighetsaktier på andra och förmånligare villkor. Eftersom kommunerna inte omfattas av denna skattskyldighet måste motsvarande ekonomiska konsekvenser för kommunerna åstadkommas med andra medel. Den metod som utredaren föreslår kan SABO därför från dessa utgångspunkter acceptera.
Kommunerna skall som alla andra aktörer på fastighetsmarknaden betala skatt på realisationsvinsten då de säljer sina bostadsföretag. Med hänsyn till företagens stora betydelse för människornas välvärd och valfrihet på bostadsmarknaden anser jag att det är rimligt att staten tvingar fram noggranna överväganden i kommunerna innan man fattar beslut om att göra sig av med företag som det i de flesta fall tagit 50 år att bygga upp. Detta kan ske genom att staten dessutom kräver tillbaka en del av de bidrag som staten tidigare satsat på att underlätta för kommunerna att bygga upp dessa bostadsföretag. De medel som staten på detta sätt får in kan lämpligen omfördelas till de kommuner som vill fortsätta att ta detta viktiga samhällsansvar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om villkoren vid försäljningar av kommunala bostadsföretag.
|
Per Olof Håkansson (s) |