Motion till riksdagen
1997/98:Bo23
av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

med anledning av prop. 1997/98:119 Bostadspolitik för hållbar utveckling


Rubriken på regeringens proposition förpliktar, men tyvärr lever regeringens förslag inte upp till den satta rubriken för propositionen. De flesta av förslagen botar möjligen symptomen tillfälligt men ändrar absolut inte de bakomliggande orsakerna.

Huvudorsaken till att allt fler kommuner står inför stora ekonomiska bekymmer på grund av åtagandena inom sina kommunalt ägda bostads­företag är den socialdemokratiska synen att allt i medborgarnas liv skall läggas till rätta, styras och ”delas ut” av politiker. Detta synsätt har även präglat bostadspolitiken genom en totalt genomreglerad byggmarknad och en för bostadsproduktionen starkt styrande subventionspolitik. Det omfattande kommunala ägandet av bostäder har på många orter begränsat utbudet. De kraftiga subventionerna dolde under lång tid de verkliga kostnaderna. Därigenom drevs byggkostnaderna upp till orimliga nivåer. Detta drev i sin tur upp hyreskostnaderna samtidigt som medborgarna invaggades i en falsk säkerhet. De blev, som en följd av den förda politiken, relativt okänsliga för den ohämmade ökningen av de verkliga hyreskostnaderna.

De flesta av de kommunala bostadsföretag som nu har stora ekonomiska problem har redan tidigare fått mer eller mindre omfattande kapitaltillskott av sina huvudmän. Trots detta är kapitalet i många av de kommunala bostadsföretagen så litet att allra minsta ändring av regler/subventioner eller en ökning av antalet tomma lägenheter gör att hot om betalningsinställelse och att krav på upprättande av kontrollbalansräkning föreligger.

Haninge kommun var en av de allra första kommunerna i landet med ett katastrofscenario i sikte. I slutet av 1992 och början av 1993 fick kommunen på ett mycket påtagligt sätt känna på vad det innebär att ha gått i borgen för mångmiljardbelopp för ett kommunalt bostadsföretag. När antalet tomma lägenheter ökade och bostadsföretaget inte kunde placera om lån satt kommunen med hela det ekonomiska åtagandet. Haninge fick efter omfattande egna insatser, bland annat försäljning av delägt energibolag, skattehöjning på en krona och avveckling av kommunal verksamhet motsvarande c:a 25 procent av driftkostnaderna, ett lån av staten som under de första åren var ränte- och amorteringsfritt (räntan lades till låneskulden). Dessa ganska drastiska insatser, genomförda under väldigt kort tid, räckte emellertid inte. Bostadsföretaget behövde ytterligare tillskott. Detta löstes genom att Haninge kommun fick ”lämna ifrån sig” det blödande företaget samt även det andra kommunalt ägda bostadsbolaget. Därmed befriades Haninge från sina framtida åtaganden, en del skulder och på sikt en stor del av sina borgensåtaganden. Först som en sammantagen effekt av alla dessa åtgärder kan nu framtiden i Haninge betraktas som ljusnande.

Jag anser att exemplet Haninge tydligt visar att den bästa och långsiktigt mest hållbara insatsen i ett motsvarande läge är att så snabbt som möjligt låta kommuner med kommunalt ägda bostadsföretag få sälja dessa. På så sätt kan nytt kapital tillföras samtidigt som stora borgensåtaganden kan avvecklas. Kommunerna kan därefter ägna sig åt viktiga kärnverksamheter som skola, vård och omsorg.

Att i detta läge föreslå att kommunerna som en följd av sina borgensåtaganden gentemot sina helägda bostadsbolag eller stiftelser skall kunna få ekonomiskt stöd med i princip återbetalningsskyldighet ger inte en hållbar utveckling. Regeringens förslag kommer med största sannolikhet endast att förlänga krisperioden och bidra till att den offentliga ekonomin under lång tid framöver måste avsätta skattepengar för att tillfälligt ”rädda” den ena kommunen efter den andra som i den värsta subventions- och byggyran tog på sig orimligt stora borgensåtaganden för sina kommunalt ägda bostadsföretag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:119 i enlighet med vad som anförts i motionen,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäljning av kommunala bostadsföretag som en långsiktigt hållbar lösning för kommuner med ekonomiska problem.

Stockholm den 3 april 1998

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Elanders Gotab, Stockholm 2002