Ett stort antal svenska medborgare saknar en bostad. Hemlöshet är i de flesta fall en såväl personlig som samhällelig tragedi. Avsaknaden av bostad representerar i första hand en förlust av mänsklig värdighet som inget civiliserat samhälle i längden har råd med. Att garantera alla människor ett värdigt boende är därför en angelägen politisk uppgift.
Hemlösheten är inte en individuell fråga. Det handlar istället om ansvar från samhällets sida. En jämlik bostadspolitik kan bara upprättas i samspel mellan stat, kommuner och hyresvärdar. För att upprätta en rättvisare bostadspolitik krävs följaktligen att staten etablerar ett övergripande ansvar för politikens utformning. Regeringen bör därför ålägga landets kommuner att garantera varje kommunmedlem en bostad. Hur detta verkställs konkret i varje kommun bör lösas inom ramen för det kommunala självstyret.
Det har i debatten framförts åsikter som reducerar bostadslösheten till ett individuellt problem. Detta leder lätt fel. I flera kommuner måste medborgarna ha ett jobb för att få hyra bostad, den ökande arbetslösheten har skapat många uteliggare. Att leva utan bostad är ytterst påfrestande, både psykiskt och fysiskt. Den som saknar bostad är i ett betydligt svårare utgångsläge när det gäller att söka arbete, vilket leder till en ond cirkel där bostadslöshet ger fortsatt arbetslöshet och därmed fortsatt bostadslöshet.
Samhället måste ges medel och möjligheter att kunna föra en social och jämlik bostadspolitik. Det är bl a i detta syfte nödvändigt att upprätta kommunala bostadsförmedlingar och att kommunerna ges rätten att fördela en viss del av varje, större, hyresvärds bostadsbestånd. Att införa kommunala bostadsförmedlingar skulle innebära en viktig service till alla medborgare och skulle effektivt motverka uppkomsten av en ”svart” bostadsmarknad.
Ett samhälle som accepterar hemlöshet drar i längden på sig omfattande kostnader: Brottsligheten och otryggheten ökar, tilliten till politiken minskar och solidariteten människor emellan bryts successivt ned. Sverige har i längden inte råd med hemlöshet. Det är nödvändig politik inför framtiden att i de fall där en medborgare inte fullgör sina plikter gentemot hyresvärd eller motsvarande, och vräkning eller liknande verkställs, är det kommunens ansvar att utreda situationen och tillse att ingen medborgare ställs utan bostad. Samhället måste ha det yttersta ansvaret för medborgarnas välfärd.
Bland den nya tidens hemlösa finns en grupp människor med dåligt psykiskt allmänhälsotillstånd. Samtidigt finns en grupp, delvis sammanfallande med den förra, med svår psykosocial situation, ofta med omfattande drogmissbruk. Samhället måste noga överväga särskilda lösningar för att garantera en värdig tillvaro för dessa medborgare. En progressiv helhetslösning för dessa grupper bör ta särskild hänsyn till att många av dessa människor har svårt att klara ett vanligt boende, med allt vad det innebär av ekonomiskt och socialt ansvar. En möjlig lösning är att utveckla gruppboenden för denna kategori medborgare. Gruppboenden har visat sig vara en utomordentligt effektiv, solidarisk och trygghetsskapande boendeform för bl a utvecklingsstörda och människor med psykiska funktionshinder.
Regeringen bör återkomma i den aviserade bostadspolitiska propositionen med förslag om hur bostadslösheten skall kunna elimineras samt hur en jämlik bostadspolitik skall kunna utformas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en jämlik bostadspolitik.
|
Lena Sandlin (s) |