Motion till riksdagen
1997/98:Bo218
av Ulf Björklund m.fl. (kd)

Bostads- och boendepolitik


Innehåll

1 Målsättning och visioner  

2 Boendesegregationen  

3 Kulturmiljöer, arkitektur och samhällsgemenskap  

4 Miljöhänsyn i boendet  

5 Rätten till ett hem – kristdemokratisk boende- och familjepolitik  

6 Bostadsfinansiering  

7 Bosparande  

8 Bostadsbidrag  

9 Upplåtelseform och boendedemokrati  

10 Fastighetsskatten  

11 Hemställan  

Målsättning och visioner

Samhällsplaneringen är ett viktigt instrument för samhällets utveckling. Bostäder, arbetsplatser, kommunikationer och anläggningar för fritidsaktiviteter tar i anspråk stora delar av samhällets resurser och måste utformas så att ett ansvarigt och långsiktigt förvaltande uppnås. Planeringen bör så långt som möjligt integrera boende, arbete och fritid så att människor med olika erfarenhet och bakgrund kan mötas och utvecklas. Samhällsplaneringen ska också ske i överensstämmelse med en ekologisk helhetssyn så att tillgång till frisk luft, ostörd natur och åkermark för livsmedelsproduktion säkerställs. Viktigt är också en långsiktig och god hushållning med naturresurser, samt skydd av natur- och kulturlandskapet. Planeringen ska också utgå från respekten för det enskilda ägandet och besluten skall läggas så nära människorna som möjligt.

Bostaden spelar en mycket central roll i människors liv, och en boendemiljö med hög kvalitet är viktig för människors levnadsvillkor. Barn och äldre vistas huvuddelen av sin tid i bostaden. För barnen är den närmaste utemiljön också en mycket viktig fritidsmiljö. Boendemiljön ska vara estetiskt tilltalande, inge trygghet och stimulera till gemenskap och ett aktivt vardagsliv. Goda estetiska värden bidrar sannolikt även positivt till vår mentala hälsa.

Människors skiftande önskemål och behov av bostäder i livets olika skeden måste tillgodoses till rimliga kostnader. Bostäder och boendemiljöer ska också vara tillgängliga för människor med funktionshinder och fri från olika typer av negativ segregation.

Den kristdemokratiska boendepolitiken innebär valfrihet i boendet och har som utgångspunkt att människor ska kunna känna sig trygga i sitt boende. Målsättningen är att bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden för alla människor och särskilt främja en god uppväxtmiljö för barn och ungdomar.

Boendepolitiken är också en del i kristdemokratisk familjepolitik.

Boendesegregationen

Segregationen har sin upprinnelse i den snabba moderniseringen av Sverige. När flyktingvågen kom ett par årtionden senare, övergick vår inhemska segregation alltmer i etnisk åtskillnad. Under perioden 1965–1975 byggdes
100 000 lägenheter per år, det s k miljonprogrammet, från början som ett svar på den bostadsbrist som uppstod i samband med inflyttningen till storstäderna. De planerades utifrån ett mycket statiskt synsätt. Få och stora aktörer stod för en mycket rationaliserad produktion på bekostnad av estetiska, sociala och kulturella värden. Nu visar det sig att detta medfört bristande delaktighet, historielöshet och avsaknad av sociala band. Anonymiteten är påtaglig.

Under slutet av perioden byggdes också stora mängder småhus som blev tillgängliga för en bred allmänhet. Inflation, skattesubventioner och räntebidrag gjorde det under några år mycket förmånligt att köpa sin bostad och alla som kunde flyttade ifrån sin hyreslägenhet. De som stannade kvar var ofta problemfamiljer och de som kom till var invandrare.

Trenden har varit svår att bryta och bostadssegregationen kulminerade på åttiotalet för att sedan plana ut på en mycket hög nivå. Sannolikt har segregationen därtill ökat i nittiotalets flyktingvåg från det forna Jugoslavien. Stagnationen på bostadsmarknaden i kombination med hårdare kreditprövning av invandrare har samtidigt gjort det svårare för dem som så önskat att lämna områdena.

I segregationens spår följer en omfattande social utslagning och drogproblem, med människor som inte känner samhörighet och delaktighet i den lokala utvecklingen.

Denna mörka tid har gett oss en hel del lärdomar men måste nu förpassas till historien. I framtiden handlar det om att bygga mer estetiskt och genomtänkt. Behovet av statushöjande insatser är akut. Det handlar således om att skapa incitament för företag, institutioner och myndigheter att etablera sig i dessa områden. Det kan handla om delaktighet och inflytande för de boende, genomtänkta former för samverkan och riktade åtgärder för företagsetableringar och sysselsättning. För barn och ungdomar måste positiva skol- och fritidsmiljöer garanteras, liksom insatser för att integrera kvinnors kunskaper, erfarenheter och delaktighet i lokalsamhället.

Bland annat mot denna bakgrund välkomnar vi regeringens förslag till ekonomiskt stöd till lokala investeringsprogram där insatser i miljonpro­gramsområdena och andra utsatta områden prioriteras.

Kulturmiljöer, arkitektur och samhällsgemenskap

Ombyggnad och förtätningsverksamhet berör inte sällan miljöer som många vill bevara. Värdefulla kulturmiljöer och byggnader som utgör prov på olika tiders arkitektur ska bevaras för eftervärlden. Arkitektoniska värden vid om- och nybyggnad måste stimuleras och ingå i en levande miljö. Arkitekturen är ett uttryck för skiftande tiders livsmått och förhållanden. Den ger oss själva och vårt samhälle identitet och utgör samtidigt en viktig del av det kulturarv som vi överlåter åt kommande generationer. Goda estetiska värden bidrar sannolikt även till vårt psykiska välbefinnande. Den konstnärliga utsmyckningen kan leda till att minska förstörelse, klotter och vandalisering.

Byalag och liknande sammanslutningar utgör en värdefull del av samhälls­gemenskapen och ska beredas goda arbetsvillkor. Lokaler för kulturella aktiviteter måste integreras i bostadsområdena. Utrymmen bör finnas i närmiljön för de boendes hobby- och reparationsverksamhet liksom lokaler för mer festbetonade tillfällen.

Miljöhänsyn i boendet

Samhällsbyggandet skall präglas av varsamhet. Känsliga och betydelsefulla naturmiljöer och ekosystem skall skyddas liksom värdefulla kulturmiljöer. Den fysiska planeringen skall präglas av helhetssyn. Grundläggande förutsättningar för produktion och välfärd kan därmed bevaras för kommande generationer.

Stora delar av vårt bestånd av bostäder närmar sig nu den ålder där omfattande ombyggnads- och renoveringsåtgärder behövs. Det är angeläget att dessa åtgärder får en ekologisk inriktning och genomförs på ett sådant sätt att bebyggelsens arkitektoniska kvaliteter och kulturhistoriska värden tas till vara. Vårt boende har en central betydelse för vårt sätt att bruka naturresurserna. Exempelvis går en betydande del av vår energiförbrukning till att värma och driva byggnader. Olika typer av emissioner måste begränsas. Avloppshanteringen bör effektiviseras och återanvändningen av byggmaterial öka.

Några viktiga inslag i arbetet är att:

I detta perspektiv är det anmärkningsvärt att dagens system vid fastighetstaxeringen bestraffar fastighetsägaren, genom ökad fastighetsskatt, då man vill vara en länk i ett större omfattande arbete för att skapa ett hållbart ekologiskt samhälle. För att detta viktiga arbete ska ge resultat måste det också finnas incitament. En positiv förändring kan vara att fastighetstaxeringssystemet tar hänsyn till de miljö- och energisparåtgärder en fastighetsägare vidtar. På samma sätt som poängen i fastighetsdeklarationen avseende energi- och miljöåtgärder höjer marknadsvärdet på fastigheten, borde samma poäng fastställa ett beskattningsvärde med miljöprofil, som reducerar fastighetsskatten. Sådana möjligheter måste snarast skapas. Det måste uppmuntras att satsa miljömedvetet, inte bestraffas. Förslag enligt denna modell måste regeringen snarast, med hjälp av berörda organ, presentera.

Rätten till ett hem – kristdemokratisk boende- och familjepolitik

De politiska strömningar som under senare tid påverkat utformningen av boende- och familjepolitiken i vårt land har i stor utsträckning byggt antingen på ett socialistiskt, kollektivistiskt synsätt eller på ett liberalt, individualistiskt synsätt. Båda dessa strömningar tonar ner familjens och den lilla gemenskapens betydelse. Familjen uppfattas som ett hot mot den kollektiva solidariteten – inte som en tillgång.

Den kristdemokratiska boendepolitiken har som utgångspunkt att människor ska känna trygghet i sitt boende. Trygghet och valfrihet i boendet är en del i kristdemokraternas familjepolitik. Om möjlighet finns väljer huvuddelen av barnfamiljerna att bo i eget boende. Kristdemokratisk boendepolitik grundar sig på medvetandet om att familjer som har frihet att välja den boendeform som passar dem bäst, också bäst skapar en boendemiljö som främjar en god uppväxt för barn och ungdomar. Som hem- och familjeutredningen fastslog redan 1947, är de små och nära gemenskaperna i familjekretsen avgörande för hela människans utveckling. I familjekretsen, i en trygg och kärleksfull atmosfär, finns de bästa förutsättningarna för formandet av solidariska och demokratiska människor.

Särskilda insatser måste riktas till den växande gruppen bostadslösa och uteliggarna i våra storstäder.

Bostadsfinansiering

Ett nytt system för bostadsfinansiering trädde i kraft den 1 januari 1993. Utvecklingen av de gamla reglerna under de sista åren av 80-talet och framåt ledde till en ohållbar belastning på statsfinanserna samtidigt som det innehöll små incitament för att hålla produktionskostnaderna nere. De höga produktionskostnaderna medförde också att boendekostnaderna inom delar av beståndet steg i alltför snabb takt. En kontrollstation för avstämning av det nya systemet lades in under slutet av år 1995. Efter regeringsskiftet 1994 tillkallades en parlamentarisk utredning med uppdrag att ta fram underlag för beslut om bostadspolitiken på längre sikt. I september månad 1995 överlämnade utredningsgruppen ett delbetänkande som i huvudsak berörde villkoren för det sent byggda bostadsbeståndet, krisårgångarna 1988–1993. I månadsskiftet oktober/november 1996 överlämnade utredningen sitt slutbetänkande.

En proposition om den framtida boendepolitiken är aviserad till november månad 1997.

Hushållen i vårt land bor i allmänhet bra med god utrymmesstandard och hög kvalitet i boendet. Någon bostadsbrist finns egentligen inte även om dagens låga nyproduktion kan medföra en framtida bostadsbrist i framför allt storstadsområden och ett antal tillväxtregioner. I övriga landet är efterfrågan på bostäder låg. Problemen i många kommuner består snarare av ett överskott av bostäder med en stor andel tomma lägenheter i mindre attraktiva områden. I flera kommuner planerar främst kommunala bostadsföretag att riva de minst attraktiva fastigheterna.

De bostäder som byggs i dag har höga produktionskostnader och byggs huvudsakligen i attraktiva lägen i storstäderna och tillväxtregionerna. Trots det statliga stödet med räntebidrag blir månadskostnaderna så höga att endast välbeställda hushåll har råd att flytta in. I praktiken subventionerar således staten i dag boendet för betalningsstarka hushåll i attraktiva lägen på orter med tillväxt. Det är sannolikt att bostäder i attraktiva lägen i framtiden kommer att byggas även utan statliga subventioner.

Ur fördelningspolitisk synvinkel är det mycket tveksamt att med generellt produktionsstöd subventionera boendet för betalningsstarka hushåll i storstäderna och i tillväxtregionerna. Vi kristdemokrater ifrågasätter därför det generella stödet till bostadsproduktion och menar att ränte­bidrags­systemet på sikt bör avvecklas. Sedan tidigare förordar vi en snabbare nedtrappning av räntebidraget med 1,5 mdr kronor kombinerat med motsvarande intäkt genom att fastighetsskatten återgår till nivån 1,5 %.

Vi är för ett mer selektivt system med riktade bidrag huvudsakligen till stora hushåll med barn.

Vi återkommer i finansieringsfrågan i samband med att regeringen lägger fram propositionen om den kommande boendepolitiken.

Bosparande

Det är viktigt att lära ungdomar att bosparande är en förutsättning för att man senare i livet ska kunna köpa sin egen bostad eller kunna göra andra investeringar i boendet. Det är därför pedagogiskt bra att staten hjälper ungdomar med tydliga regler genom att subventionera bosparandet. Det nuvarande ungdomsbosparandet har begränsad betydelse för unga familjers bostadsköp på grund av de restriktiva reglerna. Reglerna innebär att ungdomar mellan 16 och 25 år kan påbörja ett sparande som kan fortgå till och med det år spararen fyller 28 år. Riksgäldskontoret fastställer en minimiränta. När kontoinnehavaren har sparat under tre år och det sparade kapitalet uppgår till minst 5000 kronor, är man berättigad till en årlig bonusränta på 3 procent från den tidpunkt sparandet började. Den som sparar har rätt att låna upp till tre gånger det sparade beloppet. Det finns inga krav på att sparandet skall användas till att köpa bostad.

För att ungdomsbosparandet särskilt ska stimulera bosparande behöver reglerna ändras så att sparandet med statlig subvention bara kan användas för köp av bostad.

Undersökas bör dessutom om ungdomsbosparandet kan utvecklas ytter­ligare för att bli mer attraktivt och kanske övergå till ett allmänt bosparande utan den snäva åldersgränsen. Detta bör utredas.

Ett intressant alternativ som bör studeras är Bofrämjandets förslag till sparlånesystem byggt på det tyska ”bausparkassesystemet”, som i dag har ca 25 miljoner sparare. Genom ett kontinuerligt sparande mot låg fast ränta bygger spararen upp en lånerätt inom ett slutet kollektivt bosparsystem. Detta leder till rätt att låna medel till låg fast ränta som är känd när sparandet inleds. Sparandet stimuleras av en statlig skattefri sparpremie om 10 % som betalas ut först vid investeringstillfället. Kristdemokraterna har sedan länge förordat någon form av statlig stimulans för bosparande utan att låsa sig för modell i nuläget.

Regeringen bör således snarast återkomma till riksdagen med ett förslag till bosparsystem, förslagsvis i samband med den bostadspolitiska propositionen, som aviserats under hösten 1997.

Bostadsbidrag

Ur fördelningspolitisk synvinkel är inkomstprövade bostadsbidrag det effektivaste sättet att göra det möjligt med en rimlig bostadsstandard även för lågavlönade, barnfamiljer, studerande och pensionärer.

Ända sedan 30-talet då stödet i form av s k familjebidrag introducerades har bidraget utvecklats för att 1986 anta målsättningen att hushåll med barn ska kunna nyttja en bostad där varje barn har ett eget rum. Den målsättningen ligger i princip fortfarande kvar. Men, de besparingar som skett under 1995 och 1996, från en totalkostnad på ca 9 miljarder kr till ca 5,9 miljarder kr 1998, utgör ett trendbrott när det gäller stödet till barnfamiljerna. Kombinerat med alla övriga besparingar som drabbar barnfamiljer får dessa bostadsbidragsförsämringar katastrofala följder för många familjer. Totalt drabbar detta vissa hushåll med upp mot 2000 kronor per månad.

Vi kristdemokrater har med tydlighet markerat vår inställning till de minskade bostadsbidragen till barnfamiljer som skett under senare år. Vi vidhåller således våra tidigare ståndpunkter när det gäller reglerna för individuella inkomstgränser och begränsningen av den bidragsgrundande bostadsytan, som gäller sedan den 1 januari 1997. Båda dessa besparingar drabbar barnfamiljer, ensamstående och egnahemsägare alltför hårt. Vi återför således 275 miljoner kronor som krävs för att återgå till att det är den samlade familjeinkomsten som utgör grund för bostadsbidraget. Vidare återför vi 180 miljoner kronor för en utökning av den bidragsgrundande bostadsytan med 10 kvm per boendekategori, jämfört med nu gällande regler. Samtidigt är vi beredda att slopa bostadsbidraget till ungdomar. Bostadsbidraget är därmed renodlat som ett stöd till barnfamiljer.

I Kristdemokraternas alternativ föreslås att barnbidraget höjs med 60 kronor upp till 700 kronor per barn och månad. Vi föreslår vidare att det belopp som därigenom sparas i förhållande till regeringens förslag överförs till den barnrelaterade delen i bostadsbidraget. Därmed skapas en förbättrad fördelningspolitisk profil. Det innebär således 50 kronor mindre per barn och månad i det generella barnbidraget än regeringen föreslår men i gengäld ökar bostadsbidraget riktat mot de sämst ställda med i genomsnitt ca 300 kronor per månad och hushåll.

När det gäller gruppen studerande ungdomar bör ett fortsatt stöd till boendekostnaderna samordnas med studiemedelssystemet och få samma åldersgräns som studiemedlen. Vidare bör kommunerna tillsammans med bostadsföretag och i samråd med ungdomarna själva försöka öka utbudet av särskilda ungdomsbostäder/genomgångsbostäder. Ungdomarna bör ges ökade möjligheter att aktivt kunna delta i planering, byggande och förvaltning. Denna idé är naturligtvis något som Ungdomsstyrelsen och Boverket bör få regeringens uppdrag att vidareutveckla.

Regeringen har i propositionen presenterat ett lagförslag för att utvidga kretsen av bostadsbidragsberättigade. Vår uppfattning är att denna diskussion bör föras i ett större sammanhang och vi beklagar att regeringen föregripit sittande utrednings kommande förslag. Det finns skäl att ifrågasätta varför t.ex. inte syskon, vänner eller andra skulle få samma villkor som homosexuella sambor får med regeringens förslag. Riksdagen bör anmoda regeringen att återkomma till riksdagen med nytt förslag.

Upplåtelseform och boendedemokrati

Samhället bör skapa förutsättningar för valfrihet mellan olika boendeformer såsom hyresrätt, bostadsrätt och äganderätt. Kooperativ hyresrätt, dvs en rätt att hyra bostadslägenhet om man innehar en andelsrätt i den ekonomiska förening som driver fastigheten, bör bli ett likvärdigt alternativ till övriga upplåtelseformer. Likaså bör möjligheten att äga sin lägenhet, som diskuterats i åratal, nu släppas fram på den svenska bostadsmarknaden. Riksdagen bör därför hos regeringen begära en lag om lägenhetsrätt, s k ägarlägenheter.

Det är viktigt att det inom varje bostadsområde finns olika upplåtelseformer så att bostadsområdena får en allsidig befolkningsstruktur.

Kommunerna måste däremot själva få bestämma om man vill bygga, äga eller avyttra egna bostadsbestånd. Staten får enligt kristdemokratisk uppfattning inte heller på detta område inskränka den kommunala självstyrelsen.

När det gäller situationen för bostadsrätterna är det rimligt att dessa likställs med egna hem så att bostadsrättsinnehavaren ansvarar för sin del av hela bostadsrättsföreningens belåning och därmed tillgodogör sig privatpersonens rätt att dra av räntekostnader i inkomstdeklarationen. Förslag om sådana lösningar har utarbetats av Bostadsrättsvärderingskommittén 1992 och Fastighetsbeskattningsutredningen 1994. Det finns skäl att regeringen aktualiserar frågan och återkommer till riksdagen med förslag. Vidare finns skäl att utvärdera de tillägg och ändringar som gjordes i bostadsrättslagen och som trädde i kraft den 1 januari 1996. Behov av kompletteringar och förtydliganden vad gäller omfattningen av den legala panträtten finns, liksom i frågor rörande en köpares förpliktelser vid överlåtelse av bostadsrätt. Det finns även skäl att presentera en lösning med ett allmänt bostadsrättsregister där ägare och gjorda pantsättningar finns noterade. Detta skulle kunna minska behovet av en högre nivå på räntor till bostadsrätter än till egna hem.

Bostadsrätten liksom äganderätten säkerställer möjligheten för ägaren att påverka sitt boende och kostnaderna i stor utsträckning. Även hyresgäster kan i viss mån påverka hyressättningen genom val av underhållsnivå och lägenhetsstandard. Hyresgästernas möjligheter att påverka sin boende­situation måste stärkas inte minst vad gäller inflytandet vid ombyggnader.

Positivt är möjligheter till självförvaltning där hyresgästerna själva tar ansvar för visst löpande arbete och underhåll. Det handlar om delaktighet, arbetsgemenskap, trivsel och ansvar för allas gemensamma trevnad. Man lär känna varandra, skapar sammanhållning och ger identitet åt det gemensamma bostadsområdet.

Den här typen av gemensamma tag är eftersträvansvärda och kan även bidra till ökad trivsel i nedgångna och segregerade områden.

10 Fastighetsskatten

Kristdemokraterna sade nej till förslaget att höja fastighetsskatten från 1,5 % till 1,7 % av taxeringsvärdet. Det var fullständigt orimligt att höja skatten samtidigt som taxeringsvärdena också höjdes kraftigt. Vi upprepar här vår inställning och riksdagen bör således besluta att fastighetsskatten återgår till 1,5 % av taxeringsvärdet. Detta utvecklas närmare i en separat motion om fastighetsskatten.

Regeringens löfte om att lindra fastighetsskatten för dem som bor i särskilt drabbade områden har resulterat i ett förslag som är urvattnat och bara marginellt hjälper de drabbade och dessutom under en begränsad tid.

På sikt bör systemet med fastighetsskatt helt avskaffas. I stället bör kommunerna ges möjlighet att ta ut en fastighetsavgift för täckande av kostnader för gatuunderhåll, brandförsvar och annan kommunal service kopplad till fastigheten. I takt med att statens finanser förbättras bör detta för framtiden vara en naturlig utveckling.

11 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om boendesegregationen,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kulturmiljöer och arkitekturfrågor,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kristdemokratisk familje- och boendepolitik,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöhänsyn i boendet,

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att snarast utarbeta ny lagstiftning om va-system för en ekologiskt hållbar utveckling,

  6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av fastighetstaxeringsfrågor vid miljöinvesteringar så att ekonomiska incitament för fastighetsägaren skapas vid åtgärder för en ekologiskt hållbar utveckling,1

  7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bostadsfinansieringsfrågor,

  8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett nytt bosparsystem att presenteras i den bostadspolitiska propositionen under hösten,

  9. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om bostadsbidrag (SFS 1993:737) att den samlade familjeinkomsten utgör grund för bostadsbidraget,

  10. att riksdagen beslutar att den bidragsgrundande bostadsytan bestäms enligt regeringens ursprungsförslag i proposition 1996/97:186, innebärande en utökning med 10 m2 per boendekategori, jämfört med dagens regler,

  11. att riksdagen hos regeringen begär nytt förslag beträffande kretsen bostadsbidragsberättigade,

  12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lag för s.k. ägarlägenheter enligt motionen,

  13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om villkoren för bostadsrätterna,

  14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om planering och genomförande av ett projekt ”ungdomsbostäder”,

  15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fastighetsskatten,1

  16. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande enligt uppställning:

Anslag

Regeringens förslag

Anslagsförändring

A2 Räntebidrag m.m.

12 100 000 000

- 1 500 000 000

A10 Bostadsbidrag

5 919 600 000

+1 195 000 000

Summa för utgiftsområdet

22 825 533 000

- 305 000 000

Stockholm den 3 oktober 1997

Ulf Björklund (kd)

Dan Ericsson (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Holger Gustafsson (kd)

Göran Hägglund (kd)

Mats Odell (kd)

Michael Stjernström (kd)

Gotab, Stockholm 2002

1 Yrkandena 6 och 15 hänvisade till SkU.