En omfattande omstrukturering på den svenska arbetsmarknaden har drabbat många regioner hårt. Så har kommuner i Bergslagen förlorat upp till en tredjedel av sin befolkning. Trots betydande näringspolitiska insatser från berörda kommuner fortsätter befolkningsminskningen i många kommuner i Bergslagen. Det leder till kraftigt försämrat skatteunderlag, en i flera fall överdimensionerad infrastruktur och en hård belastning på de kommunala finanserna.
Bostadsmarknaden har också påverkats kraftigt av strukturomvandlingen. De bostadsföretag, som byggts för att tillgodose behoven hos de då dominerande företagen på orten har under flera år brottats med höga kostnader för vakanser. Det har lett till allvarliga påfrestningar på den kommunala ekonomin samtidigt som företagen i flera fall tvingats hålla en högre hyresnivå än den lokala marknaden alltid motiverar. Problemen har förstärkts av senare års omläggning av bostadspolitiken. De lokala villamarknaderna präglas av låga priser och enskilda småhusägare får del av de räntesänkningar, som först på sikt ger fullt utfall för hyresboendet. Företagen är välskötta, men har inte gått oskadda ur den kostnadskris, som också berörde glesbygdsområdena i slutet av 80-talet och början av 90-talen.
Många av företagen har redan drabbats av allvarliga likviditetskriser, som hittills mötts av ägartillskott från redan ”fattiga” ägare. Genom att de kommunala företagen haft långsiktiga ägare har kapitalkravet varit betydligt lägre än i den privata sektorn och hittills inte utlösts i mer än ett par fall. Den kommunala borgen har medfört att staten hittills, med ett par undantag, inte tvingats gå in och delta i rekonstruktionen av berörda företag.
Då situationen för ett antal kommunala bostadsföretag och kommuner börjar bli alltmer akut är det angeläget att staten finner en modell för att delta i rekonstruktionen av de mest utsatta bostadsföretagen. En statlig insats är viktig såväl för respektive kommuns möjlighet till en mer stabil ekonomisk planering som för bostadsföretagen och ytterst för de berörda hyresgästerna.
Eftersom förhållandena i de enskilda kommunerna är olika är det angeläget att en statlig insats kan ske i flexibla former och ta hänsyn till förhållandena i varje enskild kommun;
I några kommuner finns det skäl att lägga ett antal lägenheter i malpåse för att kunna utnyttja tillgångarna när marknaden förändras.
I andra kommuner kan bostäderna vara mindre bra och förutsättningarna för en framtida användning i stort obefintliga. Då är det rimligare att riva en del av lägenheterna och genom avskrivning av kvarvarande lån skapa förutsättningar för företaget att leva vidare.
I några fall kan säkert kommunerna i samverkan med det lokala näringslivet finna andra användningsområden för befintliga lägenheter och behöver kapital för att på rimliga villkor kunna hyra ut dem på marknaden.
Det kan också finnas behov av att sänka lägenhetshyrorna på flera marknader för att företagen och därmed också kommunerna ska öka sin konkurrenskraft.
Ofta kan företagen behöva vidta ett antal olika åtgärder för att stärka både bostadsmarknaden och den berörda kommunens attraktivitet. Ett exempel på det är Hällefors, där bostadsföretaget valt att riva för att få luft och ljus, omvandla ett par bostadsområden på ett okonventionellt sätt och bygga om vissa lägenheter till lokaler.
Utöver åtgärder riktade direkt till bostadsföretagen krävs regionalpolitiska insatser, som med fantasi och bra bilder av framtida arbets- och bostadsmarknader kan öka basen både för kommunal service och olika aktörer på den lokala bostadsmarknaden.
SABO, de allmännyttiga bostadsföretagens samarbetsorganisation, har beräknat att det finns ett behov av kapitaltillskott i storleksordningen 3 miljarder kronor till och med år 2001 om det fyrtiotal mindre bostadsföretag, som arbetar på en sviktande marknad inte ska drabbas av mycket allvarliga problem. Sannolikt finns ett kapitalbehov i den storleksordningen om de aktuella bygderna inte ska drabbas av mycket allvarliga problem.
Som jämförelse kan nämnas att statens åtgärder för rekonstruktion av privata bostadsföretag och bostadsföreningar bedöms komma att uppgå till i storleksordningen 20 miljarder kronor. Det är i det senare fallet ofta fråga om företag, som haft möjlighet att arbeta på betydligt gynnsammare bostadsmarknader.
Problemen och kapitalbehoven för berörda kommunala företag är dock så allvarliga att det kräver en rejäl analys av hur de ska kunna tillgodoses. En möjlighet bland flera skulle kunna vara att använda en del av de realisationsvinster kommuner på gynnsammare marknader tillgodogör sig vid ev försäljningar till att tillgodose kommuner och företag på ogynnsammare marknader.
Det är under alla förhållanden angeläget att den stödform staten slutligt väljer tillgodoser de behov av flexibilitet och till varje enskild kommun anpassade lösningar, som bäst gynnar de långsiktiga syftena;
en så god långsiktig användning som möjligt av det bostadskapital, som finns i de kommuner, som drabbats av strukturomvandling på arbetsmarknaden
goda och uthålliga bostadsmiljöer också på sikt i utsatta regioner
en långsiktigt hanterbar ekonomisk situation i utsatta kommuner.
Sammanfattningsvis finner vi det angeläget att staten i samverkan med Svenska Kommunförbundet och SABO lägger fast en strategi för rekonstruktion av kommunala bostadsföretag på sviktande bostadsmarknader och att i denna strategi också ingår åtgärder för att långsiktigt motverka utarmning av enskilda kommuner och regioner.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en strategi för att möta kostnadskrisen för kommunala bostadsföretag på sviktande bostadsmarknader.
|
Inger Lundberg (s) |
|
|
Maud Björnemalm (s) |
Hans Karlsson (s) |
|
Nils-Göran Holmqvist (s) |
Helena Frisk (s) |
|
Håkan Strömberg (s) |