Förhållandena på bostadsmarknaden (höga kostnader och höjda krav från värdarna) i kombination med deras osäkra inkomster medför att många, som flyttat hemifrån, hänvisas till boendeformer utan ett klart besittningsskydd. Enligt undersökningar som är gjorda visas på att ca 26 procent av ungdomar i åldern 20–23 år har boendeformer av detta slag, medan motsvarande andel i den äldre gruppen, 25–28 år, är ca 18 procent.
62 procent av ungdomarna i åldern 20–28 år har egen bostad, medan 80 procent menar att en egen bostad passar deras behov bäst i dag. Det betyder att ca 162 000 ungdomar, som inte har en egen bostad i dag, skulle behöva en sådan.
En specialbearbetning av Statistiska centralbyråns undersökning om levnadsförhållanden (ULF) indikerar att kvarboendet i föräldrahemmet bland ungdomar, i första hand kvinnor, i åldern 20–28 år ökar efter 1991. Under 1980-talet minskade kvarboendet bland män i dessa åldrar medan det fanns en tendens till ökning bland kvinnor i åldern 20–23 år. Skillnaderna i kvarboende tycks minska mellan könen.
Trots ett rekordhögt antal lediga lägenheter är det svårt för många ungdomar att få tag i en bostad. 46 procent av ungdomarna uppger att det är ganska eller mycket svårt för ungdomar att få tag i en bostad på orten, medan 41 procent anser att det är ganska eller mycket lätt.
Av de ungdomar som bor hos föräldrarna vill 83 procent flytta hemifrån inom ett år, medan 86 procent skulle flytta hemifrån om de hade råd. I antal motsvarar detta mellan ca 117 000 och 122 000 ungdomar som vill flytta hemifrån. 69 000 av de ungdomar som bor hos sina föräldrar skulle troligen ha råd med en egen bostad. 44 000 har haft eget boende men flyttat tillbaka till föräldrarna. Det främsta skälet till att ungdomar bor hos föräldrar är att det är ”billigt och praktiskt”. Drygt 80 procent uppger detta. Det är bara 29 procent som svarar att de vill bo med förälder. Ändå kunde de svara med flera skäl.
Diagram 1:
Drygt hälften av dem som bor hos förälder betalar inget för sitt boende. Av dem som har eget boende betalar 3/4 mer än 2 000 kronor i månaden och knappt 2/5 mer än 3 000 kronor i månaden. Unga med barn har svårast att klara sina boendekostnader. 12 procent av de 20–28-åringar som inte bor med föräldrar har fått bidrag till sitt boende från sina föräldrar i år. 17 procent uppger att de får visst stöd från föräldrar. 15 procent har fått bostadsbidrag och 5 procent socialbidrag i år. En majoritet av ungdomar i åldern 20–28 år har mindre kvar efter det att boendet är betalt än vad som motsvarar en skälig levnadsnivå. Det är alltså ingen överdrift att kalla dem fattiga.
Unga bor i små bostäder. Av alla ensamstående unga utan barn som inte bor hos föräldrarna bodde 23 procent i bostäder som var mindre än 1 rk 31 procent bodde i 1 rk, 33 procent i 2 rk samt 13 procent i 3 rk eller större.
Hyresrätt är den mest efterfrågade upplåtelseformen bland ungdomarna, utifrån deras nuvarande förhållanden. Ju äldre man blir, desto större blir efterfrågan på egnahem, vilket sannolikt hänger ihop med familjebildning. Men även efterfrågan på bostadsrätter ökar med åldern.
Några förslag: Undersökningen visar att många vuxna, unga människor har en mycket besvärlig situation på bostadsmarknaden. De tvingas mot sin vilja att bo kvar med sina föräldrar eller till boende med osäkra villkor, de tycker det är svårt för unga att få tag i bostad, de lever under det som kallas för en skälig levnadsnivå. Samtidigt pekar undersökningen på en stor efterfrågan på bostäder bland ungdomarna.
Det är inte ovanligt att vi i den äldre generationen säger att det inte är något märkvärdigt med att det är svårt under de första åren som vuxen. Ungdomar ska inte klaga. Frågan om hur man ska klara bostadsförsörjningen för unga innehåller många aspekter. Men är det inte självklart att en ung, myndig människa för vilken föräldrarnas ekonomiska ansvar har upphört bör ha rätt och möjlighet till ett eget boende med säkra villkor?
Alldeles oavsett om han/hon har ett arbete eller inte. Det är inte rätt mot en ung människa att tvingas till fortsatt beroende av sina föräldrar. Eller att föräldrar med låga inkomster tvingas att bidra till vuxna barns boende och försörjning. Samhällets mål är – eller borde i varje fall vara – att alla barn oavsett föräldrarnas sociala och ekonomiska situation ska ges samma chans i livet. Dagens förhållanden bidrar utan tvekan till att de redan stora sociala skillnaderna mellan olika ungdomsgrupper vidgas.
Det finns en motsägelse i att samhället definierar en person som myndig vid 18 års ålder, men samtidigt behåller ett föräldraansvar så länge han/hon studerar vid gymnasium, dock längst till 21 år. Lika egendomliga är reglerna för inköp av alkohol.
I Ungdomskommitténs förslag i maj 1997 är man mer konsekvent:
Alla mellan 18 och 25 som söker en egen bostad ska inom sex månader ha möjlighet att skaffa sig en bostad inom ramen för sina ekonomiska förutsättningar.
Alla universitets- och högskolestuderande ska under den första terminen de studerar ha möjlighet att skaffa sig en bostad på eller i anslutning till studieorten.
Alla unga ska leva under sådana ekonomiska förhållanden att de har råd att finansiera en bostad.
En annan principiell inställning är att vi bör skapa möjligheter till ett integrerat boende, så att människor i olika åldrar, med olika yrken och socialekonomisk status, med olika etnisk och kulturell bakgrund kan bo och träffas i samma områden. En sådan inställning får betydelse för bostadsplaneringen, för utformningen av särlösningar för vissa grupper, för utvecklingen av den framtida hyresrätten. Om bostäder för unga eller gamla, handikappade, allergiker, gruppbostäder, yuppier, förmögna, studenter, osv bidrar till ett segregerat boende beror främst på hur de är placerade i förhållande till övriga boende.
Men denna rapport handlar om ungdomars boende. Hur ska vi då kunna göra det möjligt för bl.a. unga människor att få ett eget boende med ett riktigt besittningsskydd – om de vill ha det? Det krävs ett helt paket av åtgärder som inte bara handlar om ungdomar och deras behov.
Samhället måste ge stöd till bostadssektorn. Redan i år kan man räkna med att statens intäkter från bostadssektorn med råge överträffar dess utgifter. Skattereformen och den efterföljande saneringspolitiken har drabbat boendet speciellt hårt, vilket i sin tur slagit extra hårt mot dem som inte kunnat tillgodogöra sig skattereformens positiva effekter då deras inkomster är låga. Till den kategorien hör ungdomen.
En grupp om fem organisationer inom bostadssektorn har anvisat vägar till en mer social bostadspolitik, utan att därför undergräva budgetsaneringen. Förslagen skulle sannolikt medföra att det nu obefintliga byggandet ökade. En förstärkning av bostadsbidragen skulle inte minst komma ungdomen till del. Bostadspolitiska utredningen påvisade detta behov men vågade, av budgetskäl, inte komma med några förslag som kostar pengar. Men det måste få kosta.
Ett sätt att minska boendekostnaderna är att de boende själva utför viss service och reparationer som annars skulle bekostas via hyran. Här är det viktigt att göra en avvägning så att inte det hantverksmässiga försvinner och annan arbetslöshet uppstår. Regeln är att endast en hyresminskning som motsvarar lägenhetens andel av de gemensamma kostnaderna är skattebefriad och det ger ingen stimulans för ökat engagemang i boendet. Mycket talar för att experimentet i Holma i Malmö kommer att tvina bort på grund av att enskilda människors insatser inte skulle ge annat än marginella sänkningar av deras egen hyra. Egna insatser för att sänka sina boendekostnader måste skattebefrias. Storstadskommittén har föreslagit skattebefrielse upp till ett halvt basbelopp.
Det finns ett antal exempel på självförvaltning inom hyresrätten på olika håll i Sverige som drivits i gång av eldsjälar och som varit och är framgångsrika. För att självförvaltning ska få ett bredare genomslag tror vi dock att det krävs starkare individuella, ekonomiska incitament än vad som kan ges enligt nuvarande skatteregler. Då kan den bli en del av vår vardag som samtidigt stärker de sociala kontaktnäten i bostadsområdena.
Det räcker dock inte med statliga åtgärder. Kommunerna måste se över sin prissättning i samband med byggande. Byggbranschen måste bygga billigare. Sänkta priser bidrar till att öka efterfrågan. Flera exempel visar att det går att sänka byggkostnaderna rejält. Det finns kommuner som framgångsrikt har lyckats pressa kostnaderna rejält. Svedala kommun är ett sådant exempel och borde även på riksplanet kunna utgöra ett föredöme som ett av exemplen.
Arkitekter kan i samverkan med byggherrar rita ytsnåla men ändå väl fungerande bostäder av god kvalitet. Snegla på hur man byggde under 1950-talet. Ett ökat byggande ger ökad omsättning på bostadsmarknaden, vilket i sin tur underlättar för ungdomar att vinna inträde.
Det finns en rad olika idéer om hur man kan skapa bostäder speciellt för ungdomar. Vi tycker frågan delvis är fel ställd. Det handlar om att i större utsträckning tillhandahålla bostäder som passar dem som behöver bostad. Behoven bland dessa ser olika ut. Bostadsföretag och fastighetsägare borde införa möjligheter för hyresgäster att välja standard (tillval och frånval) och servicenivå både i den egna lägenheten (individuellt) och i den fastighet där de bor (kollektivt). Valfriheten behöver öka i synnerhet för människor med små inkomster. De som har gott om pengar har redan valfrihet.
Flera olika undersökningar har visat att det finns ett stort intresse bland ungdomar att genom arbete sänka sina boendekostnader. Samtidigt är ointresset påfallande bland bostadsföretag och i synnerhet privata fastighetsägare för att utveckla hyresrätten och anpassa dess utformning till olika människors behov.
De många tomma lägenheterna borde tjäna som en inspiration för bostadsföretag att pröva nya vägar. Redan nu förekommer plombering av rum och hyresrabatter för att fylla tomma lägenheter. Ett annat sätt att sänka kostnaderna kan vara att flera delar på en större lägenhet. Det krävs dock samarbete och tolerans mellan boende som delar en lägenhet. Helst bör man nog redan känna varandra för att det ska fungera väl. Mycket talar också för att egen toalett och wc är ett minikrav.
I Landskrona planeras ett ungdomscampus om högst 70 lägenheter i ett område med många lediga lägenheter. Det blir små lägenheter med del i gemensamma utrymmen som kök och allrum. Standarden hålls på en låg grundnivå med möjlighet till tillval. Hyresgästerna ska få stor frihet bl.a. när det gäller val av utrustning. ”Vill de hellre ha en PC (persondator) än en spis så får de det.”
HSB har utvecklat en rad olika idéer för att underlätta ungdomars inträde på bostadsmarknaden:
lediga smålägenheter reserveras för ungdomar
byggnader återanvänds och byggs om till låga kostnader till lägenheter som håller lägsta godtagbara standard (LGS) men utan garderober och köksskåp
nedslitna äldreinstitutioner blir bostäder för unga efter enkla ombyggnader
självbyggeri för ungdomar
HSB:s modell är enbart avsedd för medlemmar i HSB. Varför inte utsträcka den till att omfatta alla intresserade? Vi måste låta fantasin flöda. Experimentera med olika, även kontroversiella lösningar men utvärdera erfarenheterna i efterhand. Det finns en rädsla för att klasskillnaderna i boendet kommer att öka om hyresrätterna blir mer individuellt anpassade och om självförvaltningen ökar i omfattning. Min uppfattning är den rakt motsatta. När trångboddheten ökar, alltfler människor upplever att de har svårt att klara kostnaden för ett eget boende och de lediga lägenheterna ökar i antal, är det viktigt att öka möjligheterna för enskilda att hålla nere sina boendekostnader så att de kanske kan bo kvar, kan bo rymligt även i fortsättningen och som är fallet för många ungdomar äntligen få råd till en egen bostad. Valfrihet bör, som sagt, även omfatta hushåll med små ekonomiska resurser.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av ungdomsboendesatsningar.
|
Ronny Olander (s) |
Siw Wittgren-Ahl (s) |