2. Inledning
3. Dagens situation
4. Variation och valfrihet i boendet
5. Miljöaspekter på boendet
6. Investeringsbidrag i stället för eviga räntebidrag
7. Ränteavdrag och beskattning efter schablonintäktsmodell
8. ROT-avdrag
9. Fastighetsskatten
10. Krisårgångarna
11. Bostadsbidragen
12. Bostadstillägget för pensionärer (BTP)
13. Åtgärder mot segregationen
14. Avskrivningar på fastigheter
15. Ökad konkurrens – prispress
16. Statlig kreditgaranti
17. Hemställan
Bostads- och byggsektorn drabbades av stora problem i samband med att Sveriges ekonomiska situation blev ohållbar i början på 1990-talet. Överhettningen på bygg- och fastighetsmarknaden, som var en av orsakerna till kollapsen, förbyttes i bank- och fastighetskris. De statliga subventionerna, genom främst räntebidragen, förvärrade den ekonomiska kris som Sverige alldeles nyligen, med Centerpartiets aktiva medverkan, lyckats ta sig ur.
De lägre räntorna och den stabilt låga inflationen, som en följd av ansvarsfull finanspolitik, är en god bas för att skapa en hållbar boendepolitik för framtiden, där fokus förskjuts från byggandet till boendet. Det är viktigt att bostadskostnaderna kan minskas.
Det är hög tid att regeringen agerar. Redan har förhalningen av bostadspolitiken haft menlig inverkan på aktiviteten i byggbranschen. Samtidigt är dagens läge, med lite byggande, idealiskt för att växla från det gamla till ett nytt system. Det hänger samman med att den nödvändiga övergången från eviga räntebidrag till ett investeringsbidrag vid byggstart belastar statsbudgeten något i ett inledningsskede. Därefter innebär det nya systemet lägre kostnader för staten. Med ett system med investeringsbidrag i stället för räntebidrag skapas tydliga spelregler och förutsägbarheten på bygg- och bostadsmarknaden kan öka. Denna åtgärd kan i sig sätta press på priserna, även om det är nödvändigt att också konkurrenslagstiftning och annat används i jakten på lägre boendekostnader.
Variation och valfrihet i boendet är av stor vikt. Det innebär att olika boendeformer måste finnas, vilket kan stimuleras av en strävan efter neutralitet mellan boendeformerna. Variation måste också åstadkommas inom de olika upplåtelseformerna, med avseende på boyta och standard. Allmännyttan har en viktig funktion, liksom det personliga ägandet.
Miljöhänsynen måste förbättras i byggandet. Olägenheter i boendemiljöerna såsom allergiframkallande ämnen och höga halter av radon måste bekämpas. Byggandet måste kretsloppsanpassas, vilket handlar om resurshushållning, källsortering, kvalitet och återanvändning. Ett system för energi- och miljödeklaration av bostäder måste införas, liksom en obligatorisk varudeklaration. Omställningen till ett ekologiskt hållbart energisystem kräver också åtgärder på bostadsområdet. Bland annat krävs statliga stimulansåtgärder för energihushållning och övergång från direktverkande el till vattenburen värme.
Ränteavdragen bör vara kvar på dagens nivå. Dock bör bostadsrättens beskattning och avdragsrätt göras om så att fullt ränteavdrag kan göras med avdrag mot en så kallad schablonintäkt. Det gör att bostadsrätten närmar sig det egna hemmet som upplåtelseform.
En utredning av ROT-avdragets hittillsvarande effekter bör genomföras.
Fastighetsskatten bör sänkas från 1,7 % till 1,5 % tidigt under nästa mandatperiod. I takt med att bostadssubventionerna minskar är det rimligt att fastighetsskatten sänks. Den ordning som gäller i dag, med befrielse från fastighetsskatt under de fem första åren och halv fastighetsskatt under de nästkommande fem åren, bör avskaffas för de fastigheter som byggs framöver.
Bostadstillägget för pensionärer är egentligen en del av pensionssystemet, vilket bör göras tydligare genom att kostnaden för bostadstilläggen inlemmas i pensionssystemet. En utredning bör se över frågan.
Segregationen växer som ett stort problem i framför allt de större städerna. Ett upprustningsprogram för boendemiljöerna bör initieras med statligt stöd. Det räcker dock inte, utan insatser måste göras på en mängd politikområden.
Avskrivningshastigheten på bostadsfastigheter bör sänkas genom att värdeminskningsavdraget höjs från 2 till 3 %. Det är befogat med tanke på att livslängden för fastigheterna ofta är kortare.
En statlig kreditgaranti bör finnas kvar för både ny- och ombyggnation, med smärre korrigeringar.
Det svenska samhället upplevde i slutet av 1980-talet en våldsam överhettning, inte minst på bygg- och fastighetsmarknaden. Några år senare var den ekonomiska krisen ett faktum. Statens bristande förmåga att hålla ordning i sina finanser resulterade i att budgetunderskotten sköt i höjden. Krisen var resultatet av en successiv tillbakagång sedan början av 1970-talet. Orsakerna är många.
Den offentliga sektorns expansion var för kraftig, vilket krävde höga skatter. Sysselsättningen i privat sektor ökade inte nämnvärt under perioden. Avregleringarna av kapitalmarknaderna genomfördes i ett sådant tidsskede att överhettningen förvärrades och recessionen därmed också fördjupades. Skattereformen genomfördes i fel ordning i förhållande till avregleringarna. Den var dessutom underfinansierad.
På bostadspolitikens område hade ett omfattande subventionssystem byggts upp för boendet. Det kom att belasta statsbudgeten särskilt hårt under en tid då den tålde särskilt lite påfrestningar. 1974 års räntebidragssystem skapade en ohållbar situation. Statens åtaganden skenade i väg i takt med att räntorna sköt i höjden. Räntebidragen, som finns kvar alltjämt om än i reformerad form, har en konstruktion som innebär att staten står för en del av räntekostnaderna/kapitalkostnaderna genom den så kallade garanterade räntan. Systemet är så utformat att staten tar en stor del av risken för ränteförändringar.
De övriga stora kostnaderna för bostadspolitiken är bostadstillägget för pensionärer, bostadsbidragen, ränteavdragen och de statliga garantierna. År 1995 uppgick statens kostnader för boendet till drygt 70 miljarder kr. Det är tydligt hur bostadspolitiken utifrån dessa utgångspunkter bidragit till att förvärra och fördjupa den recession Sverige har upplevt. Det ohållbara räntebidragssystemet har i sin tur tvingat fram politiska beslut som medfört kraftiga fördyringar av boendet. Det har drabbat bostadskonsumenterna hårt, oplanerat och olika.
Byggsektorn har ännu inte hämtat sig från följderna av 1980-talets överhettnings- och spekulationsekonomi. Mot slutet av 1980-talet fick byggandet omåttliga proportioner, utan kostnadskontroll. I de flesta byggprojekten togs det bara för givet att bostadskonsumenterna skulle ha råd att betala skyhöga priser/hyror, utan att verkligen undersöka fakta och göra ordentliga boendekalkyler baserade på realistiska boendekostnader.
En stor del av skulden till detta bär det kostnadsdrivande räntebidragssystemet som byggts upp. Detta system stimulerade inte kostnadseffektivitet inom byggsektorn. Sverige står i dag med ett mycket stort bostadsbestånd, av hög kvalitet, i hela landet. Problemet är dock att boendekostnaderna är för höga och antalet lediga lägenheter för många. Vakansgraderna är de högsta sedan mitten på 1980-talet, även om det bör tilläggas att överskottet på bostäder är minst i storstäderna och på universitetsorterna.
Sverige tillhör de länder som har den högsta generella boendestandarden, och bevisligen världens dyraste boende. I en jämförelse med genomsnittet för OECD-länderna betalar vi drygt 40 % mer för vårt boende.
Betydelsen av en ansvarsfull finanspolitik går inte att nog understryka. Kapitalkostnaderna utgör huvuddelen av boendekostnaderna. Centerpartiet har som enda parti varit med från början till slutet i saneringen av statens finanser. Resultaten av saneringsarbetet är tydliga. Räntorna har så gott som halverats sedan vi inledde det ekonomisk-politiska samarbetet med den socialdemokratiska regeringen våren 1995. Kronan har också stärkts avsevärt sedan dess.
Det finns i dagsläget också ett stort förtroende för svensk ekonomi, både bland svenska folket och utomlands. Allt detta har stor betydelse för boendekostnaderna.
I takt med att räntorna sjunkit har också statens utgifter för räntebidragen minskat, liksom ägarnas räntekostnader. Det är bra för hela ekonomin. Samtidigt förtjänar påpekas att realräntan alltjämt är hög. Mycket tyder på att den successivt kommer att sjunka ytterligare. De tidigare farhågorna om deflation har kommit på skam. Den årliga inflationstakten ligger för närvarande kring 1,5 %.
Låg inflation är i grunden bra för hela ekonomin i ett land. Det är särskilt viktigt för Sverige som en liten och utlandsberoende ekonomi. Störningarna blir mindre ju lägre inflationen kan hållas. Bland de allra viktigaste faktorerna för att åstadkomma låg inflation är naturligtvis goda offentliga finanser, inflationsförväntningarna, ansvarsfull lönebildning, fungerande konkurrens samt penningpolitiken. På alla dessa områden har förbättringar åstadkommits som tillsammans gör att det på goda grunder kan antas att den svenska inflationen kommer att kunna hållas inom Riksbankens toleransintervall 1–3 %.
Fördelen med låg inflation, inte minst i bostadssektorn, är att priser av olika slag, såsom exempelvis räntorna blir mer effektiva informationsbärare. Konkurrensen stimuleras och spekulation i exempelvis fastigheter försvåras. Förutsägbarheten ökar betydligt och ju längre period av låg inflation, desto mindre risk för framtida hög inflation. Detta skapar förutsättningar för mer av långsiktighet i byggandet och boendet. Statens finanser kommer i framtiden att kunna leva sitt liv vid sidan av bostadssektorn och vice versa. Bostadssektorn ska bära sina egna kostnader.
I en ekonomi med låg inflation och låga räntor är det lättare för dem som bor och för dem som bygger att bära sina egna kostnader. Bostadspolitiken har på ett irrationellt sätt spridit resurser utan större träffsäkerhet. Någon egentligt rättvis fördelning har det aldrig handlat om. Det har inneburit att statens finanser belastats orimligt hårt, samtidigt som bostadsmarknaden fungerat osedvanligt illa och bostadskonsumenterna drabbats av flera kostnadschocker som rubbat hushållsekonomin och tryggheten i boendet.
I dagsläget subventionerar de så kallade miljonprogramsområdena andras boende, genom att hyrorna är för höga i förhållande till de kostnader och den standard som råder. Det sker genom att stora bostadsföretag låter det äldre beståndet i en miljonprogramsförort subventionera hyrorna i nybyggda innerstadslägenheter. Det betyder i praktiken att låginkomsthushållen i miljonprogramsbostädernas förorter får subventionera boendet i de nya dyra innerstadslägenheterna. Det är inte rättvis fördelning med tanke på att mycket få låginkomsttagare har ekonomiska möjligheter att flytta in i sådana lägenheter. I andra fall blir nyproducerade lägenheter så dyra att endast hushåll med kommunala och statliga bidrag kan hänvisas till dessa lägenheter. Det leder i sin tur till ökad segregation. Konsekvenserna blir att delar av bostadsbeståndet inte kan bära sina kostnader av egen kraft.
När den svenska ekonomin så radikalt har förbättrats skapas förutsättningar för att priserna i bostadssektorn ska kunna släppas mer fria. De lägre räntorna och den låga inflationen minskar riskerna för spekulation och bör innebära mer av stabilitet och förutsägbarhet på bostadsmarknaden. I de flesta fall torde införande av en hyressättning med större marknadsanpassning inom ett mer flexibelt bruksvärdessystem medföra sänkta hyreskostnader för de boende. Det vore därför av stort fördelningspolitiskt värde att få en successivt större marknadsprissättning.
I de så kallade miljonprogramsområdena är arbetslösheten generellt sett hög och bidragsberoendet stort. Ofta handlar det om en tydlig segregation. Lägre boendekostnader skulle ha positiva effekter på bidragsberoendet, och därigenom också på statens och kommunernas utgifter för främst bostads- respektive socialbidrag. Det kan inte vara försvarbart att människor med dåliga ekonomiska villkor, med sina pengar, ska subventionera andras boende. Dessutom är i dagsläget vakansgraderna mycket höga runt om i hela landet. Det borde innebära hyressänkningar på bred front och att bidragsberoendet minskar.
Den bostadspolitiska utredningen har i sitt betänkande med bred politisk enighet lagt fast en möjlig väg in i en hållbar bostadspolitik. På det stora hela har den bostadspolitiska utredningen, inom ett snävt ekonomiskt utrymme, formulerat en hållbar boendepolitik för framtiden.
Det är viktigt att skapa förutsägbara förutsättningar för byggandet och boendet. Grunden för detta har redan lagts i och med att Sverige har övergått från att vara ett land med stora prisökningar till att vara ett land med låg inflation. Därigenom minskar riskerna för spekulation på fastighetsmarknaden, samtidigt som realräntan långsiktigt sjunker. Samtidigt är byggandet lågt. Det borgar för att det nu är lämpligt att lägga om den bostadspolitiska kursen i den riktning som föreslås i motionen, vilket skulle ge bostadskonsumenterna en stabilare och mer förutsägbar kostnadsbild.
Det är hög tid att regeringen agerar i bostadspolitiken. Redan har regeringens förhalning av bostadspolitiken haft menlig inverkan på aktiviteten i byggbranschen. Det finns ett uttalat behov av klara besked. Det är nu bråttom att regeringen undanröjer osäkerheten kring framtidens villkor för byggandet och boendet.
Alla människor behöver bra bostäder till rimliga kostnader. Boendet är en del av välfärden. Välfärden ska fördelas rättvist och den ska omfatta alla. Det förutsätter en bostadspolitik som utgår från en helhetssyn på människan och miljön. Bostadspolitiken är därmed en väsentlig del av samhällets välfärdspolitik.
Det behövs en mångfald av olika bostäder och boendeformer. Människorna skall fritt kunna välja bostad och bostadsort. Det gäller både i fråga om val av boendeform, bostadsstandard och var i landet man vill bo. En bostadspolitisk helhetssyn skall utgå från att skapa kostnadsneutralitet mellan de olika upplåtelseformerna äganderätt, bostadsrätt, hyresrätt och kooperativ hyresrätt. Att äga sin bostad har ett värde i sig.
Sverige har ett bostadsbestånd där standarden är hög och ytorna stora. Det är viktigt att standarden är god, samtidigt som fokus bör riktas mot sänkta boendekostnader och ett mer varierat utbud. Lägre boendekostnader är av vikt för att klara av att ha en verklig valfrihet i boendet.
De egna hemmen, bostadsrätterna och hyresrätterna skapar tillsammans ett bostadsutbud som ger valfrihet, inom vissa privatekonomiska ramar. Bostadsbidraget och bostadstillägget för pensionärer är till för att tillförsäkra hela folket ett tryggt och självständigt boende. Det är en viktig grund i en social boendepolitik. Centerpartiet har länge varit försvarare av ett samhälle med grundtrygghet, där också tillgången till en bra bostad i en god miljö och till rimliga kostnader är en viktig del.
Bostadsbehoven skiftar med åren. Det är viktigt att mångfalden på den svenska bostadsmarknaden kan bibehållas. De allmännyttiga bostadsföretagen spelar en viktig roll genom att erbjuda bostäder till de hushåll som inte vill eller kan binda kapital i sitt boende. Allmännyttan ägs och drivs utan särskilt vinstintresse. Den är vägledande för boendekonsumenternas medinflytande.
Den så kallade självförvaltningen som har införts i en del bostadsområden är ett mycket gott bevis på hur människors initiativkraft kan tas till vara. Det är därför tillfredsställande att riksdagen, såsom Centerpartiet har föreslagit, beslutat om skattefrihet för självförvaltning. Det är önskvärt att fler tar del i utformningen av sin egen boendemiljö. Det skapar medvetenhet om de möjligheter och problem, som alltid finns.
Allmännyttans bostadsföretag ägs av kommunerna. Det är kommunalpolitikerna själva som utan centrala direktiv skall avgöra utformning, innehav och ägande. En generell avyttring av de allmänna bostadsföretagen i landet är inte önskvärd ur bostadssocial synpunkt.
Det är viktigt att hushåll som vill ta över ägandet av sina hyresrätter kan ges möjlighet till detta. Inte minst är det viktigt för att motverka segregation i enskilda bostadsområden. Enligt vår mening kan omvandling av hyresrätter till bostadsrätter många gånger vara gynnsamt för människors ansvarstagande och känsla av delaktighet.
Bostadsrätten utgör en mellanform mellan ägande och förfogande, även om boendeformen i egentlig mening ligger närmare ett personligt ägande. Därför anser Centerpartiet att en förändring av reglerna för bostadsrätters avdragsrätt och beskattning bör göras, i riktning mot de villkor som gäller för egna hem.
De egna hemmen erbjuder ett personligt ägande. Det egna huset ger många människor en plattform att verka utifrån. Det ger glädje och en känsla av frihet. Det innebär alltid ett risktagande att köpa ett hus. Det är därför viktigt att staten kan bidra med en ekonomisk politik som skapar stabila villkor för ekonomin i stort, eftersom det oftast har en direkt effekt på räntorna. Stabilt låg inflation är viktigt ur rättvisesynpunkt, eftersom stora omfördelningar annars riskerar att äga rum, och för att hålla tillbaka spekulation, som uppmuntras i en ekonomi med hög inflation. På samma sätt fäster Centerpartiet stor vikt vid att ställa till rätta uppenbara felaktigheter, som har ägt rum till följd av reglerna för fastighetstaxeringen. Vi föreslår i en annan motion en sänkning av fastighetsskatten från början av nästa mandatperiod. Vad vi har anfört om bostadspolitikens inriktning bör ges regeringen till känna.
En bra boendemiljö förutsätter ett boende och en bebyggelseplanering som väl tar vara på naturens resurser. Boendet måste bättre än hittills anpassas till det ekologiska systemet och till behovet av bättre och effektivare energianvändning.
En successiv anpassning till ett sådant mer resursbevarande boende är nödvändigt för att klara framtidens energi- och miljöproblem och för att skapa ökad trivsel och ge hög kvalitet i boendet. En grundläggande regel för all verksamhet måste vara att resurser skall brukas, inte förbrukas. Hela det ekologiska systemet bygger på ett ständigt kretslopp. Tas resurser ur kretsloppet – utan att de återförs igen – eller om resurser tillförs som normalt inte ingår i kretsloppet, uppstår förr eller senare störningar i ekosystemet. Ett ekologiskt byggande och boende måste därför ha som en grundläggande målsättning att minimera förbrukningen av ej förnybara resurser, samtidigt som höga krav ställs på ett ”sunt boende”.
Byggandet måste ske på ett sådant sätt att störningar i naturen undviks och bebyggelsen planeras så att stor hänsyn tas till närmiljön. I ett ekologiskt system finns alltid ett nära samband och ömsesidigt beroende. Detta bör också bilda norm i ett ekologiskt boende utan att försvåra integritet och behov av enskildhet.
Resurshushållning, källsortering, kvalitet och återanvändning är viktiga nyckelord. Ett fortsatt arbete för att ge dessa begrepp innehåll och mening är en av de närmaste årens viktigaste utmaningar för näringsliv, kommuner, bostadsföretag och alla enskilda hushåll. Det är regeringens ansvar att initiera och leda utvecklingen i den riktningen.
Ett minimikrav för att få statliga bidrag till byggande bör vara att lagstiftningens miljökrav efterlevs. Vidare bör reglerna anpassas i takt med att ny kunskap inhämtas om miljöfarliga ämnen och metoder. Det är viktigt att aktörerna på bygg- och bostadsmarknaden ligger långt fram på miljöområdet. Inte minst måste man snabbt anpassa sig till nya miljökrav i lagstiftningen.
Efter samma principer som för Agenda 21-arbetet bör kommuner, länsstyrelser och myndigheter samordna sig och utarbeta strategier för att bidra till kretsloppsanpassningen av det svenska samhället. Centerpartiet har medverkat till att en miljard kronor har avsatts under en femårsperiod för att stimulera kretsloppsanpassning inom bland annat byggande och boende.
För att skärpa kraven i miljöarbetet och för att stimulera bättre boendemiljöer bör kvalitetskrav på bostäder införas. Kvaliteten i boendet bör göras till en konkurrensfaktor på bostadsmarknaden. Därmed blir det svårare att få avsättning för dåligt byggda hus, svårare att överexploatera bostadsområden eller att utnyttja situationer med stor bostadsbrist för att producera undermåliga hus.
Forcerad byggnation kan lätt bli fuskbyggen. Kostnadsökningen lockar till billigt materialval som är bristfälligt i fråga om hållfasthet och kvalitet. För att nå denna skärpning och göra kvalitet och miljö till en konkurrensfaktor har Centerpartiet sedan länge drivit kravet på att en obligatorisk varudeklaration (VDN-märkning) av bostäder införs.
I utredningen Konsumenterna och miljön (SOU 1996:108) föreslås att Boverket i samråd med Konsumentverket, Naturvårdsverket och marknadens parter ska ges i uppdrag att utarbeta ett system för miljö- och energideklaration av bostäder. Det är enligt vår mening ett vällovligt förslag, som bör bejakas.
I omställningen till en hållbar och miljövänlig energiförsörjning är bostäderna en viktig del. Det är nödvändigt med en bättre utvecklad energihushållning. Det kan bland annat åstadkommas genom att staten ger bidrag för sådana åtgärder. Det är också angeläget att fastighetsbeståndet övergår från direktverkande el till vattenburen värme. En sådan omställning tjänar både fastighetsägarna och staten på. På kort sikt är det dock nödvändigt att staten skjuter till pengar för energiomställningsåtgärder, vilket Centerpartiet bidragit till genom överenskommelsen om energipolitiken.
Det finns fortfarande mycket av resursslöseri i byggandet och boendet som måste bort. Många bostäder och hela bostadsområden innehåller olämpliga byggmaterial och konstruktioner som kan ge riskfyllda boendemiljöer. Ett kretsloppsanpassat boende och byggande bör utvecklas. Återvinning av rivningsmaterial är ett viktigt område. Elöverkänslighet är ett annat problemområde som måste förebyggas bättre, redan vid byggnationen.
Det är angeläget att åtgärder vidtas mot så kallade sjuka hus och alltför höga halter av radon. Staten har en viktig uppgift på det här området, dels genom utfärdandet av lagar och regler, men också genom myndigheters reparativa insatser. Småhusskadenämnden har ett sådant viktigt uppdrag. Det handlar inte bara om boendemiljöer, utan också om olika arbetsmiljöer, såsom exempelvis landets skolor. Olika former av allergier ökar i omfattning, och i allergibekämpningen är goda boende- och arbetsmiljöer av stor vikt. Inte minst är det viktigt med god ventilation.
Till de boendes miljö hör också omgivningen. Det handlar om tillgången till service i närheten av boendet. Det handlar också om de rent estetiska aspekterna. Det är bland annat mot bakgrund av detta som Centerpartiet anser att de så kallade miljonprogramsförorterna förtjänar ett riktat statligt stöd för ombyggnads- och upprustningsåtgärder. Vad som i motionen anförts om miljöaspekterna bör ges regeringen till känna.
Såsom tidigare berörts i motionen har systemet med räntebidrag varit skadligt för svensk ekonomi.
I många länder går utvecklingen mot avveckling av räntesubventioner, som byts ut mot investeringsbidrag eller bostadsbidrag. Enligt Centerpartiets mening finns det många skäl som talar för att också Sverige bör förnya bostadspolitiken i den riktningen. Det är rätt väg för att skapa en hållbar boendepolitik, i stället för den byggpolitik som varit förhärskande i Sverige. På bostadsområdet måste politiken i framtiden ta sin utgångspunkt i boendekonsumenternas situation.
De nuvarande reglerna för räntebidrag (Danell-systemet) är så konstruerade att bidrag utgår med 47 % av den schabloniserade räntekostnaden för att därefter trappas ned till nivån 30 %, varefter ingen nedtrappning sker och bidraget förblir nominellt oförändrat under hela fastighetens livstid. Enligt Centerpartiets uppfattning är det fel med eviga bidrag till fastigheter. Det innebär i slutändan att fastighetsägare utan lån skulle få bidrag för att bekosta den löpande verksamheten. Dessutom skapar det så kallade Danell-systemet en onödig byråkrati för att administrera de eviga bidragen.
Den sänkning av boenderäntan som varit möjlig genom saneringen av statsfinanserna gör att villaägare och vissa bostadsrättsinnehavare har fått kraftigt sänkta boendekostnader. För de boende i övrigt har inte den positiva ränteutvecklingen fått något nämnvärt genomslag. För de flesta hyresgäster tenderar kostnaderna att fortsätta att öka. Först på mycket lång sikt kan även hyresgästerna få nytta av lågräntepolitiken genom sänkta hyror. Detta är djupt orättvist och försvårar möjligheterna att upprätthålla och bibehålla kostnadsneutralitet mellan samtliga upplåtelseformer. Orsaken är räntebidragssystemet som konserverar kostnaderna på en hög nivå under lång tid.
Huvuddelen av lånestocken för hyreshuskollektivet ligger bundna under lång tid till höga räntor och höga subventionsräntor med långvarigt höga kostnader också för staten. Denna kvardröjande kostnadseffekt som ligger inbyggd i de långsiktiga statliga åtagandena på ränteområdet, styrt av räntebidragssystemet, är en allvarlig kostnadspost som ligger kvar och utgör ett underliggande inflations- och räntehöjningshot. Samtidigt motverkas möjligheterna för staten och hyresgästerna att snabbt komma ner i kostnader. Både för staten och för den enskilde hyresgästen är det viktigt att så fort som möjligt ta sig ur den konserverande högkostnadssituation som räntebidragen orsakar. Lämpligt är att göra det i ett läge när byggandet är lågt och de överlappande kostnaderna i ett systemskifte blir låga. Det är fallet nu.
För att få bort de eviga räntebidragen är det rimligt att dessa trappas ned med en 1/30-del per år efter det att fastigheten kommit ned i 30-procentsnivån. Det skulle ske som en rak amortering på ett topplån. En sådan lösning på evighetsproblematiken ger tydliga spelregler.
För nyproduktion av hyresfastigheter är ett investeringsbidrag vid byggstart utifrån ett schablonberäknat bidragsunderlag att föredra. Nivån bör fastställas så att största möjliga neutralitet kan uppnås mellan boendeformerna. Det är bland annat beroende av vilka grundantaganden man gör om ränteutveckling med mera. Ett investeringsbidrag har många fördelar. Det ger stor förutsägbarhet och reducerar statens inblandning till att endast omfatta ett initialt tillskott av medel. Investeringsbidraget kan också rambegränsas så att bidrag endast ges upp till en viss omfattning på byggandet. På så sätt åstadkoms en ännu tydligare avgränsning av statens ansvar.
Aktörerna på bostadsmarknaden vet med ett investeringsbidrag redan vid inledningen av ett byggprojekt vilka ekonomiska villkor som gäller. Beslut som ändrar finansieringsvillkoren för projektet undanröjs. Därmed skapas en hög grad av stabilitet och förutsägbarhet på bostads- och byggmarknaden.
Nyproduktionen av hyresrätter skulle med ett investeringsbidrag i stället för eviga räntebidrag tvingas leva efter mer marknadsekonomiska principer. Det kan antas höja effektiviteten i bygg- och fastighetsbranscherna, vilket torde innebära sänkta kostnader för alla parter.
Investeringsbidraget kan även tillfälligtvis höjas som en konjunkturpolitisk åtgärd. Här är det fråga om en avvägning mellan långsiktigt stabila spelregler och en konjunkturanpassad politik. I fall man kan tänka sig att använda investeringsbidraget som konjunkturpolitiskt instrument måste, i ett läge av överhettning, också sänkt investeringsbidrag kunna övervägas.
Vid övergången från systemet med räntebidrag till investeringsbidrag, uppkommer en kostnadsökning för staten av engångskaraktär. Det beror på att kostnaden för investeringsbidraget överstiger avtrappningen av räntebidragen, eftersom statens ekonomiska insats görs i början av fastighetens livslängd. En möjlig finansiering av merkostnaden kan enligt Centerpartiet ske genom utförsäljningar av statligt företagsägande. På några års sikt är övergången från räntebidrag till investeringsbidrag ekonomiskt gynnsam för staten. Vad i motionen anförts om övergång från evigt räntebidrag till investeringsbidrag bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet anser att ränteavdraget bör kvarstå på nuvarande nivå, eftersom det dels var en del av skattereformen, dels har en motsvarighet på inkomstsidan i den 30-procentiga skatten på kapitalinkomster.
I Fastighetsbeskattningsutredningen (SOU 1994:57) och Bostadsrättsvärderingskommittén (SOU 1992:8) föreslås att reglerna för beskattning och taxering av fastigheter ägda av bostadsrättsföreningar ska göras om. Centerpartiet anser att reglerna bör ses över i enlighet med förslagen. Förändringarna skulle i princip innebära att bostadsrättsformen närmar sig egna hemmet genom att bostadsrättsföreningarna ges full avdragsrätt och att denna kvittas mot en schablonintäkt, som ersätter fastighetsskatten.
Centerpartiet ställer sig bakom en sådan förändring. Även hyresrätten bör på sikt inlemmas i en sådan modell. Det underlättar möjligheten att skapa neutralitet mellan upplåtelseformerna. Regeringen bör efter ett utredningsarbete återkomma till riksdagen med ett sådant förslag. Detta bör ges regeringen till känna.
På Centerpartiets initiativ återinfördes från och med den 1 juli 1996 det så kallade ROT-avdraget. ROT står för reparation, om- och tillbyggnad. Det ger rätt till ett skatteavdrag för egna hem om maximalt 35 000 kronor och kan även utnyttjas av bostadsrättsinnehavare och fastighetsägare, med maximalt 5 000 kronor i skattelättnad per lägenhet. I budgetpropositionen föreslås att åtgärden ska förlängas i ytterligare ett år, till och med 1998.
ROT-avdraget har den stora fördelen att det omvandlar en del av den ”svarta” arbetsmarknaden till laglig verksamhet. Byggbranschen har en mycket låg aktivitet för närvarande, vilket är det viktigaste skälet för varför ROT-avdraget förlängs ytterligare ett år. På så sätt kan kompetens behållas inom byggarbetskraften och kapaciteten hållas något högre än annars. En utredning om ROT-avdragets hittillsvarande effekter bör genomföras. Regeringen bör ges till känna vad i motionen anförts om en utredning av ROT-avdragets hittillsvarande effekter.
Bostadssektorn ska bära sina egna kostnader. Fastighetsskatten blir då ett bostadspolitiskt instrument som ska finansiera stödet till boendet. I takt med att de generella stöden minskas ska fastighetsskatten sänkas.
Centerpartiet gick emot höjningen av fastighetsskatten, som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet beslutade om hösten 1994. Centerpartiet har redan tagit ställning för att fastighetsskatten måste sänkas från 1,7 till 1,5 % i början av nästa mandatperiod. Detta kan finansieras inom ramen för det överskott som beräknas uppstå i budgeten från och med 1999. Ställningstagandet återfinns i vår skattemotion. I takt med att statens utgifter för bostadssektorn minskar är det naturligt att fastighetsskatten sänks ytterligare. Det bör ske på ett sådant sätt att förtroendet för svensk ekonomi inte äventyras.
Det bör också övervägas om den ordning som gäller i dag, med frihet från fastighetsskatt de första fem åren och sedan halv skattefrihet de därpå följande fem åren, bör avskaffas. Ursprunget till rabatten på fastighetsskatten under de första tio åren är att hänföra till det mycket dyra beståndet från slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. En sådan upptrappning av bostadskostnaderna är inte förenlig med en långsiktigt hållbar boendepolitik. Fördelen med samma fastighetsskatt under en fastighets livslängd är att kostnaderna inte skjuter i höjden efter fem respektive tio år. Det ger en ökad överblickbarhet och innebär dessutom att skattenivån kan sänkas med några tiondelar generellt, utan att statens skatteintäkter minskar på sikt.
En gemensam nivå som omfattar hela bostadsbeståndet har sina uppenbara fördelar när det gäller jämförbarheten mellan olika bostäder. Det bör även tilläggas att Centerpartiet i sin skattemotion, utöver frågan om sänkt fastighetsskatt, tar upp behovet av förändringar i fastighetstaxeringen. Vad i motionen anförts om fastighetsskatten bör ges regeringen till känna.
Krisårgångarna kallas det bostadsbestånd som byggdes under några år runt 1990. Dessa fastigheter byggdes under en tid av överhettning på byggmarknaden. Det ledde till höga byggkostnader och därigenom höga boendekostnader. Krisårgångarnas bostadsbestånd har i många stycken en besvärlig situation. Det beror på att kostnaderna är för höga från början och att räntorna ofta har låsts på höga nivåer. Skulden för detta är delad mellan staten och aktörerna på bygg- och fastighetsmarknaderna. Det innebär att både staten och fastighetsägarna har stora ränteutgifter. Befrielsen från fastighetsskatt under de första fem åren för fastigheter medför dessutom att en kostnadspuckel uppstår när krisårgångarnas bestånd går in i fastighetsskattesystemet, med halv fastighetsskatt efter fem år och full fastighetsskatt efter tio år.
Vi har tidigare i motionen pläderat för att rabatten på fastighetsskatten ska avskaffas för fastigheter som byggs i framtiden. Detta för att undvika det problem som krisårgångarnas bostadsbestånd tydligt råkar ut för. En del har gjorts för att temporärt underlätta för krisårgångarnas bestånd. Om något ytterligare ska göras bör detta ske inom ramen för fastighetsskattesystemet.
För Centerpartiet är det viktigt att boendepolitiken får en mer fördelningspolitiskt träffsäker utformning. Det är viktigt att bostadsbidraget riktas till dem som behöver det bäst. Under 1990-talet har kostnaderna för bostadsbidragen rusat i höjden, vilket tvingade fram en besparing i storleksordningen 2 300 miljoner, som i sina huvudbeståndsdelar trädde i kraft från och med den 1 januari 1997. En stor del av förklaringen till den lavinartade ökningen av bostadsbidragen står naturligtvis att finna i den ekonomiska krisen och i kompensationen för skattereformens finansiering.
Den viktigaste åtgärden vid besparingarna på bostadsbidragen var införandet av ett nytt inkomstprövningssystem. Den utvärdering av besparingarna, som genomfördes av Socialdepartementet på uppdrag av riksdagen, visade att besparingarna på det stora hela hade slagit på ett fördelningspolitiskt acceptabelt sätt. I en del fall hade dock hushåll med egna hem och låga inkomster drabbats orättfärdigt hårt. Regeringen och Centerpartiet lyckades därvidlag skapa utrymme för en minskad belastning på denna grupp från och med den 1 november i år, som innebär att man oavsett boendeyta slipper reduktion av bidragsunderlaget upp till en viss summa. Summan är dessutom upptrappad efter antalet barn i hushållet.
Genom höjningen av barnbidraget och studiebidraget samt återinförandet av flerbarnstilläggen skapas bättre ekonomiska villkor för barnfamiljerna, vilket det ofta handlar om i detta sammanhang. Centerpartiet gick i början av 1995 emot att Socialdemokraterna och Moderaterna sänkte barnbidragen och tog bort flerbarnstilläggen.
Centerpartiet har i riksdagen försvarat icke-studerande ungdomars rätt till bostadsbidrag. Det var en viktig insats för att slå vakt om ungdomars möjlighet att gå in i ett vuxet liv, utan att sättas i strykklass. Bland icke-studerande ungdomar under 29 år är dessutom en stor grupp utan arbete. Ett ytterligare tungt vägande skäl till varför Centerpartiet inte kunnat acceptera ett slopande av ungdomsbostadsbidraget är det växande problemet med alltfler ungdomar som tvingas bo kvar i föräldrahemmen, med svåra sociala slitningar, både inom och utom hemmen, som följd.
Några ytterligare förändringar av bostadsbidraget är för närvarande inte aktuella.
Bostadstillägget för pensionärer kostar staten närmare 11 miljarder kronor per år, och är ett uttryck för att många pensionärer inte klarar att leva på sin pension. Det är därför tillfredsställande att Centerpartiet och regeringen i budgetpropositionen kan föreslå en höjning av BTP. Centerpartiet har länge arbetat för mer av grundtrygghet i pensionssystemet. I själva verket är bostadstillägget för pensionärer en del av pensionssystemet, varför kostnaden också borde inlemmas i detta system. Det bör övervägas om en sådan förändring kan komma till stånd. Regeringen bör av detta skäl tillsätta en utredning som ser över frågan. Detta bör ges regeringen till känna.
När ämnet segregation behandlas handlar det så gott som uteslutande om sådan segregation som antas vara skadlig. Det finns naturligtvis segregation som inte betraktas såsom problematisk. Segregation kan vara av olika slag, och i den bostadspolitiska utredningen talar man om demografisk, socio-ekonomisk och etnisk segregation. Ofta kan det handla om en blandning av de olika typerna. Den socio-ekonomiska segregationen har kanske i sig de värsta konsekvenserna i och med att människor slås ut ur samhället. Sådana bostadsområden/stadsdelar har i allmänhet en mycket hög arbetslöshet. Det mesta talar för att problemen med socio-ekonomisk segregation har tilltagit i Sverige, med tyngdpunkt på de största städerna. Ofta är det de så kallade miljonprogramsområdena som är hårt utsatta.
Den bostadspolitiska utredningen lägger i sitt betänkande förslag om åtgärder mot segregationen, genom ett program för upprustning. Kommunerna ska ha ansvaret för upprustningen, men staten ska efter kommuners ansökan kunna tillskjuta upp till 50 % av upprustningskostnaden. Centerpartiets uppfattning är att en sådan satsning är angelägen, men att den långt ifrån är tillräcklig för att komma till rätta med de stora påfrestningar som vissa bostadsområden upplever.
Det krävs att andra politikområden satsar resurser på att höja kompetensen, minska arbetslösheten och minska den omfattande sociala utslagningen i dessa områden. Det kan ske genom att offentligt anställda i servicefunktioner, i segregerade områden, ges bättre arbetsvillkor. Likaså måste antalet sysselsatta inom skolan, socialtjänsten med mera öka. Detta underlättas av de medel som Centerpartiet är med och tillför kommunerna. Vidare bör övervägas om arbetsgivaravgifterna i dessa områden ska sänkas efter samma modell som gäller för Norrlands inland, för att få i gång nyföretagsamheten och för att förmå befintliga företag att flytta in här. I dagsläget saknas i många fall basservice i dessa bostadsområden. Dessa åtgärder kan tillsammans med upprustning av boendemiljöer klara av att åstadkomma en förändring som är nödvändig om vi inte vill ha långt värre problem i framtiden. Stora delar av befolkningen i de segregerade områdena riskerar för närvarande att permanentas utanför det ordinarie samhället. Frågorna om segregation i förortsområden är en naturlig del av regionalpolitiken och kommer därför att behandlas ytterligare i vår regionalpolitiska motion. Vad som i motionen anförts om åtgärder mot segregationen bör ges regeringen till känna.
I dagsläget tillåts enligt Riksskatteverkets rekommendationer att värdeminskningsavdrag görs med 2 % per år på bostadsfastigheter. Det är befogat att höja värdeminskningsavdraget till 3 %, med motiveringen att den ekonomiska livslängden för bostadshus är betydligt kortare än de 50 år som motsvaras av den tvåprocentiga årliga avskrivningen. En ökad avskrivningstakt är också ett sätt att öka soliditeten i bostadsföretagen, som i många fall har alltför låg soliditet. I dagens svenska ekonomi, med den låga inflation som har uppnåtts, har värdeminskningsavdraget större betydelse än tidigare. Detta bör ges regeringen till känna.
Inom bygg- och bostadssektorn kan ökad konkurrens bidra till att sänka boendekostnaderna och öka effektiviteten. Det är angeläget att byggkostnadsdelegationen, som tillsatts av näringsdepartementet, kan bidra till att sänka produktionskostnaderna. Om inte måste korrigerande åtgärder vidtas. Skärpt konkurrenslagstiftning eller skärpt tillämpning av densamma är ett medel i kampen mot för höga byggkostnader. Även om byggkostnaderna har gått ned något sedan överhettningens dagar, krävs ytterligare åtgärder för att vi på lång sikt ska kunna förse landets medborgare med bostäder till rimliga priser/hyror. En omläggning från räntebidrag till direktstöd vid investeringstillfället, begränsat till en normalbostadsnorm om högst 120 kvadratmeter, som Centerpartiet föreslår, medverkar också till att öka prispressen i byggprocessen. Vad som anförts om ökad konkurrens och prispress bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet anser, i likhet med den bostadspolitiska utredningen, att de statliga kreditgarantierna ska finnas kvar, både för ny- och ombyggnad. Dock anser utredningen att en del förändringar bör göras. Garantiunderlaget ska motsvara bidragsunderlaget som det tänkta investeringsbidraget ska utgå ifrån. Den tröskeleffekt som i dagsläget finns vid en lägenhetsyta om 35 kvm bör minskas. I likhet med utredningsförslaget bör även en liten skärpning göras av det utrymme som kreditgarantin ska kunna täcka vid eventuell förlust.
Centerpartiet ansluter sig till uppfattningen att en statlig kreditgaranti måste finnas för att underlätta upplåningen på marknaden. I utredningens betänkande nämns särskilt att kreditgarantin ska kunna utökas när vissa miljöåtgärder vidtas, såsom exempelvis installation av vattenburen värme i stället för direktverkande el. Detsamma gäller kreditunderlaget för särskilda boendeformer för äldre och personer med funktionshinder. De förändringsförslag som föreligger är väl avvägda. Vad som anförts om de statliga kreditgarantierna bör ges regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den framtida boendepolitiken i enlighet med vad som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöaspekter på boendet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om investeringsbidrag i stället för eviga räntebidrag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ränteavdragen och en schablonintäktsmodell för beskattningen av bostadsrätter,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning av de hittillsvarande effekterna av ROT-avdraget,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fastighetsskatten,1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bostadstillägget för pensionärer,2
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot segregationen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskrivningar på bostadsfastigheter,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad konkurrens och prispress på byggmarknaden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statliga kreditgarantier.
|
Olof Johansson (c) |
|
|
Helena Nilsson (c) |
Andreas Carlgren (c) |
|
Per-Ola Eriksson (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Elving Andersson (c) |
Marianne Andersson (c) |
|
Ingbritt Irhammar (c) |
1 Yrkandena 4 och 6 hänvisade till SkU
2 Yrkande 7 hänvisat till SfU